Toner från pipa och skalmeja

Trots att jag som barn ofta fick sjunga visan ”Vi äro musikanter alltifrån Skaraborg” har det varit sparsamt med musikanter i min släktforskning. Bland min farfarsfars farfarsfars förmodade förfäder finns dock en, och han bodde just i Skaraborgs län.

Nej, musiker har jag knappt hittat alls i de äldre generationerna av min släktforskning. Kanske att någon klockare där lett sin församling i sång under 1700-talet. Och så finns det antydningar om att förfadern och storbonden Jöns Gullbrandsson på Orust, som åren 1669 till 1671 stod anklagad för häxeri, trakterade ett par instrument. Om en av hans många låntagare heter det således att han fick ”dansa efter Jöns pipa” vare sig han ”pep eller sjöng”. Detta hade jag bara tolkat som ett idiom så vida det inte också funnits vittnesmål om att Jöns i Vräland spelade trumma under Satans bröllop och därvid mottog spelmanspengar från en annan misstänkt (mamman till kyrkoherden i Marstrand). Hur grundlösa och vidskepliga anklagelserna än framstår kan Jöns Gullbrandsson mycket väl ha skaffat sig ett rykte som spelman vid fester av olika slag.

Förutom vid dans och gudstjänst kunde allmogen lyssna på musik när militär trupp samlades eller dog förbi. De vanligaste militära instrumenten under 1700-talet var trumpet, trumma och pipa – det första vid kavalleriet, de två andra vid infanteriet. Eftersom militärmusiken i alla tider givit armén glans och dragningskraft, genom att väcka känslor av såväl muntration som krigik ära, har jag beklagat att jag inte kunnat hitta någon närmare anknytning till dess utövare. Påståendet i en sentida historik över Bohusläns regemente att min farfars farfars kusin Janne Gren tjänstgjorde som trumslagare vid Södra kompaniet stämmer tyvärr inte. Visserligen var Grens soldattorp, nr 3 i Ytterby socken, en tid anslaget till spelet men själv tillträdde och fungerade han som vanlig infanterist.  

Nu har jag emellertid kommit in på ett musikerspår i Janne Grens farfars, Johannes Stens, förmodade bakgrund. Det ligger långt tillbaka och för att komma dit måste vi först utreda Johannes Stens presumtive morfars släktförhållanden. Denne fjärdingsbonde hette Johan Johansson (eller Jan Jansson) och bodde i sydvästra Vänerbygdens flacka landskap och Ås socken (se min argumentation gällande Johannes Stens västgötska anor under rubriken Stenliden). Ingenting tyder på att Johan Johansson själv musicerade för bouppteckningen efter honom nämner vare sig instrument, noter eller ens en psalmbok. Som alternativ källa till saknade kyrkböcker för Flo pastorat före 1771 gör bouppteckningen däremot klart att han dog 27 oktober 1765 på ett ”frälsehemman Ödegården i Åhsen som han sig tillhandlat af öfwerjägmästaren Georg Zelo[w]”. Ordalydelsen ger intryck av att han nu ägde gården men så var det inte; vanliga bönder fick inte köpa frälsejord förrän 1789 och i stället måste transaktionen ha avsett en utökad brukanderätt. Adelsmän och andra ståndspersoner insåg att deras ensamrätt till frälsejord hade en baksida, nämligen att färre potentiella köpare fanns till hands när behov att sälja uppstod, och innan privilegiet upphävdes sökte de vägar att kringgå regelverket. 

Eftersom fjärdingen i Åsen Ödegården inte bestod av odaljord kan vi inte förvänta oss att Johan Johansson kom därifrån och inte heller mantalslängderna antyder detta. Vid bouppteckningen fick dock ”faderbroderen” Mårten Larsson i Knipan, Tuns socken, ansvaret att företräda de omyndiga barnens intressen. På vilket sätt denne bonde var en farbror är inte utrett men i och med att fadersnamnen skiljer sig åt kan vi utesluta honom som den avlidnes helbroder. Ett tag verkade det rimligare att betrakta Mårten Larsson som en ingift farbror för i husförhörslängden 1770—1789 kallas hans hustru Maria Johansdotter men också hon dunstade bort som ett tänkbart syskon till Johan Johansson, åtminstone som helsyster. Andra källor ger nämligen vid handen att hon hette Andersdotter. För att få fler idéer om hur Johan Johanssons anhörigkrets såg ut var det nödvändigt att söka brett i domböckerna och då dök systern Elsa Stina upp som inneboende i Ödegården. Denna kvinna kallades omväxlande Johansdotter, Frisk och Starin – vid ett tillfälle med tillägget madame, vilket skilde henne från vanliga allmogekvinnor – namn med vars hjälp hon känns igen som förutvarande hustru till klockaren Anders Månsson Starin i Vänersborg.

Anders Starins bakgrund är höljd i dunkel men när han tillträdde tjänsten i Vänersborg 1744 skrev kyrkoherden där att han närmast kom från Tengene socken i Skaraborgs län och hade ett förflutet som underofficer vid Västerbottens regemente. Och när han tre år tidigare valdes till klockare i Tengene och Längnum var det med erfarenhet som organist och på rekommendation av prosten och psalmförfattaren Olof Kolmodin, själv kyrkoherde i Flo pastorat (och brorson till psalmisten Israel Kolmodin, som skrev Den blomstertid nu kommer). Denne ingifte släkting tycks alltså, innan han blev klockare i Tengene, ha upprätthållit tjänster som både musiker och militär, fast inte samtidigt så vitt synligt. Det är oklart på vilka platser han verkade i dessa roller. Att han varit underofficer stämmer nog eftersom han, under åren i Tengene, titulerades f.d. föraren av mantalsskrivaren. Emellertid har Starin inte gått att hitta i Västerbottens regementes generalmönsterrullor. Kan han ha tillhört ett annat, måhända värvat, regemente?  

Inte heller vet jag hur Anders Starin tillvann sig titeln organist. Klart är ändå att han, medan han bodde i Tengene, hade intressen i grannpastoratet Flo där han, vad det verkar, arrenderade Gartegårdens soldattorp i Sals socken. Tydligen bodde soldaten på annan ort varför Starin hade sått ut korn på hans åker. När roteböndernas boskap trampade ned grödan begärde han skadestånd. Torpet försörjdes även av ströroten Kesenborg i Ås och från den krävde klockaren två årliga lass hö, i stället för de kontanter åborna hellre betalade med.   

Bevarad kyrkobokföring för Tengene visar att Anders Starin och hustru Elsa Stina hade med sig en dotter Catharina samt att familjen under tiden i Klockarebolet utökades med dottern Anna 1741 och sonen Måns 1744. Dessutom fick man på slutet sällskap av Elsa Stinas mor som hette Elin Davidsdotter men hon dog den 17 januari 1744, 75 år gammal. Hennes namn är en viktig ledtråd till Elsa Stinas och hennes bror Johan Johanssons ursprung samtidigt som det gör det än svårare att förstå hur Mårten Larsson i Knipan kunde vara farbror till deras barn. Enligt Tuns kyrkoböcker hette nämligen Mårten Larssons föräldrar Lars och Catharina (samt hans svärföräldrar Anders och Sigrid) medan Elsa Stinas och Johan Johanssons båda föräldrar, för det fall de var helsyskon, bar dopnamnen Johan och Elin. Släktskapet torde således ha med svågerskap, och möjligen omgifte, att göra. Ett uppslag kan vara Mårten Larssons ursprung i Sal där han enligt en källa föddes 1705 och fadern, enligt en annan, gick under det fullständiga namnet Lars Mårtensson. Vi får anledning att återkomma till Sals socken, eller Salen som man sade förr.     

I Vänersborg kom familjen Starin att bo i kvarteret Rosen och hus nr 9. Denna fjärdedel av staden fick senare rykte om sig att vara eländig och fattig men i mitten av 1700-talet bodde där i alla fall både hantverkare och tjänstemän. Bland grannarna fanns såväl rådmän och tullskrivare som folk vid stadens skola, likaså slaktare, hattmakare, hovslagare och andra. Att kvarteret mestadels var bebyggt med låga trähus anas dock på ett omkring 1700 tillkommet kopparstick i bildverket Suecia antiqua et hodierna. Föga lär återstå av bebyggelsen; de hus som inte förstördes i stadsbranden 1777, då en tredjedel av Vänersborg gick upp i rök, torde ha blivit lågornas rov vid den ännu större eldsvådan 1834.

Kyrkolagen stadgade att en klockare skulle vara ”ärlig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom”. Fast i Vänersborgs stadsförsamling fanns särskild skolpersonal för att lära det uppväxande släktet att läsa och skriva. Likaså hade man en organist vid sidan om klockaren, även om det vid biskopsvisitationen 1745 anmärktes att denne hållit sig borta en längre tid. Trots stadens alla specialister och att uppdragen som klockare, kyrkvärd och kyrkväktare ibland överlappade varandra återstod många tänkbara uppgifter för Anders Starin: att ansvara för klockringningen, vårda kyrkans inventarier, agera skrivare och bära brev åt prästerskapet. Han värnade om kyrkans mekaniska ur och klagade 1759 på att det var så förfallet att uppemot en timmes kunde skilja mellan det och klockan på rådhuset. I likhet med många andra stadsbor i det tidigmoderna Sverige var han inte främmande för att bedriva jordbruk vid sidan om. Därför bad han vid nämnda visitation att mot en årlig avgift på 4 daler silvermynt få råda över en äng som tillhörde församlingen. Biskop Juslenius anmärkte att frågan hörde hemma hos kyrkorådet men att han i princip ansåg att klockaren borde ha förtur, efter att ängens hittillsvarande brukare fått ”åtniuta de arrendeåren til godo, som han sig betingat”.  

Barnen måste ha dött unga för när Anders Starin själv gick bort i april 1764 stod änkan Elsa Stina ensam kvar, närmare 60 år gammal och sjuklig, utan hemvist och försörjare. Av två syskon, en bror och en syster, väntade hon sig ingen hjälp men ett tredje syskon, brodern Johan Johansson i Ås socken, tog som sagt emot henne. Hon upprättade ett testamente och lät Åse häradsrätt förstå att Johan Johansson, hans hustru Kerstin Olofsdotter och deras barn skulle vara hennes enda arvingar, på villkor att hon fick bo i Ödegården och av dem erhålla en hederlig begravning efter sin död. Testamentet inskärpte att den övriga släkten inte hade minsta rätt till hennes kvarlåtenskap.

Vid änkan Starins frånfälle inventerades hennes lösa egendom och även om bohaget var litet uppgick det samlade värdet till 169 daler silvermynt, borträknat skulderna – ungefär en tredjedel mot behållningen efter Johan Johanssons död 1765 och ett substantiellt tillskott i hushållets ekonomi. Bland ägodelarna märktes en guldring (3 daler), en svampdosa av silver (8 daler), silkespälsar i vitt och blått och husgeråd i tenn. Kort tid efteråt gav sig två förfördelade släktingar till känna och ifrågasatte testamentets giltighet: Olof Olofsson i Kilja Lunnagård, Karaby socken, och Olof Andersson i Karlanna by, Särestad. Klagomålet ger en vink om Elsa Stina Johansdotters/Frisks/Starins övriga syskon men det förslår inte till någon säker slutsats. För de flesta inblandade i rättegången tycks hon ha varit en faster. Komministern Lars Bergland, som flera gånger besökt testatorn i hennes sjukliga tillstånd, intygade brevledes att han aldrig hört henne ångra sitt beslut. Och vittnet Sven Larsson i Åsen sade att han vid ett besök bara ett par dagar före Elsa Stinas bortgång hört henne med gott förstånd säga att änkan Kerstin och barnen skulle ha allt. Så beslutades också.

Utifrån änkan Starins namn kan vi rekonstruera namnet på hennes, och förmodligen Johan Johanssons, pappa: Johan Frisk. Han måste ha levt under Karl XII:s regering och initialt finns ett antal kandidater att välja bland, alla soldater i den karolinska armén. Släktens lokala förankring gör dock att bara en framstår som rimlig, och desto mer så när ett par rättsfall utvisar att hans hustru hette Elin Davidsdotter. Denne Johan Frisk blev 1685 pipare vid Västgöta-Dals regemente och överstelöjtnanten Arvid Soops kompani, en befattning som förde med sig ett boställe i Frändefors socken, Dalsland.

I egenskap av pipare spelade Johan Frisk på en tvärflöjt i trä med uppgift att jämte två trumslagare förmedla och förstärka kompanibefälets ordergivning. Musikerna gick i främsta ledet och gav det övriga manskapet toner och takter att följa i allehanda göromål men för Frisk blev det inte aktuellt att med sin pipa leda kompanikamraterna i strid, där musiken annars gav livsviktig orientering i folkvimlet och krutrökens töcken. Tjänstgöringen inföll nämligen under en längre fredsperiod. Dock övades han för sådana situationer i den nya armé som Karl XI byggde upp och ofta själv exercerade. Samspel mellan pipa och trumma förekom i fler länders militära förband och traditionen vårdas idag bland annat av reenactmentgrupper som håller liv i den amerikanska revolutionens minne.

Efter fyra år befordrades Johan Frisk till skalmejblåsare, vilket innebar uppflyttning till regementsstaben och ett boställe i västgötska Slädene socken. Totalt fanns fyra skalmejblåsare vid regementet men de hade inte samma närhet till det vanliga manskapet som piparna och trumslagarna. Snarare än att att ge signaler till diverse praktiska moment i fältlivet ålåg det enligt en mastersuppsats från 2020 infanteriregementenas standardenliga skalmejblåsarkvartetter att spela vid festliga och högtidliga tillfällen: i parader och ensembler, till taffel och gudstjänst. De stod under respektive överstes särskilda beskydd och bidrog med passande musik i hans och de andra officerarnas adliga umgängeskultur.

Skalmejan, som idag mest förknippas med folkmusik, hade sin höjdpunkt i Europa under medeltiden och renässansen. Detta konformiga träblåsinstrument har ett dubbelt rörblad vid munstycket och kanske härstammar dess namn från det grekiska ordet kalamos, som betyder just vassrör och syftar på olika sorters blåsinstrument. En annan möjlighet är att ’skalmeja’ kommer från arabiskans salamiya, namnet på ett snarlikt instrument med många motsvarigheter runt om i Orienten, bland annat zurnan som förekommer i Mindre Asien och Mellanöstern. Skalmejans ljud är mycket genomträngande och gör sig bäst utomhus medan dess avnämare oboen dämpats genom sin smalare borrning. Oboen saknar för övrigt skalmejans läppstöd. Under namnet hautbois ersatte oboen successivt skalmejan i den karolinska armén under Stora nordiska kriget men ibland är det svårt att avgöra vilket instrument som spelades eftersom begreppen skalmejblåsare och hautboist flera gånger användes synonymt. Johan Frisk gick bara under den förra beteckningen. Däremot bytte han under 1690-talets första hälft boställe till Nästegården i Sal och blev därmed närboende en annan skalmejblåsare, Johan Verner, som utbildat sig i Köpenhamn och 1692 fått till uppgift att undervisa sina vederlikar.

Nästegården omfattade ett 1/2 mantal och till åbyggnadens förnyelse krävdes 1703 en summa på 50 timmerstockar och 6 lass ”poll” (störar för att hålla takläggning av exempelvis halm på plats). Åse häradsrätt lät utfärda en tingsattest till landshövdingen för uttagande av detta virke på kronoparken Hunneberg. Gården var så stor att Johan Frisk tog hjälp av hälftenbrukaren Anders Jonsson, fast efter åtta år föredrog denne att ta varvning som soldat vid Skaraborgs regemente. Frisk stämde honom för att i olaga tid ha sagt upp arrendet och krävde vid Åse härads höstting 1704 ersättning för flera missförhållanden: en övergiven sådd av ärter, husröta och ofullständig ersättning för en salttunna. Anders Jonsson ursäktade sig med att han sökt en ny utkomst då han länge ”blifwit hanterat medh huggh och slagh och hårdragen” men detta prövades inte rättsligt för det var inte husbonden som stod tilltalad. Frisks klagan efterkoms däremot i vissa delar.

En antydan om Frisks egna ansträngningar som bonde finns i ett tidigare fall från samma år, nr 9 vid vintertinget i februari, då han anklagade en Anders Nilsson och dennes hustru Märta i Sals by för att ha tagit hö respektive korn ifrån honom. Det förra hade pigan Ingrid märkt upp med ”halmtappar” (typ vippor) som sedan återfanns i svarandens fähus. Märta medgav att hon tagit kornet från en stack på åkern – ovetande, som hon sade, om att den fallit på grannens lott. Kanske hade man skördat tillsammans och fördelat kornet på stackar allt efter gårdarnas storlek; på den tiden var ju åkrarna indelade i så smala tegar att en bonde knappast kunde bruka sin jord oberoende av de övriga byamännen.   

Fall förekom även där Johan Frisk stod på svarandesidan, som i juni 1705 då han och två andras kreatur hade trampat ner furiren Anders Bengtssons råg i Hallebo. Frisk kunde inte neka till att ha en låg, rent oduglig, gärdsgård och fick plikta för skadan. Vid samma ting ställdes han till svars för en helt annan sorts förseelse. Kronans länsman Anders Maschåll frågade på kyrkoherde Rydenius vägnar varför han och korpralen Torsten Gunnarsson i Pukagården inte bevistat någon av pastoratets gudstjänster på årets första böndag, den 14 april, utan ägnat sig åt ätande och drickande hemma hos korpralen. Frisk förnekade det sistnämnda men medgav att familjerna fastnat i Pukagården när de inte kunde ”komma öfwer stoora åhn till Öhrs kyrckia efter ingen fahrkost war wid handz ei [h]eller pråmen”. De geografiska angivelserna förvirrar; man behöver inte korsa ”stora ån”, som Nossan kallades, för att komma till Ör från Sals by, däremot öppet vatten på Vänern eftersom Ör ligger uppe i Dalsland. Var det verkligen rimligt att resa så långt? Oavsett är uppgiften intressant som en möjlig ledtråd till skalmejblåsarens dalsländska ursprung. Rätten berörde inte ambitionens trovärdighet men ett vittne sa att sällskapet kunnat slå följe med honom till Flo kyrka, om de velat. Fler bybor hördes om de två militärernas helgdagsfirande. En menade att de nog druckit öl men Frisk menade att ölet i fråga var skämt och odrickbart på grund av förbränd malt. En annan sade sig veta att Frisks hustru stannat hemma i ”fluss” (ett sjukdomstillstånd) medan männen klarat brännvin intill kvällen, fast om de druckit därav visste inte vittnet. Nämnden drog slutsatsen att skalmejblåsaren och korpralen utan laga skäl brutit mot böndagsplakatet genom sitt uteblivande från gudstjänsten, vilket renderade dem böter. Huruvida sabbatsbrottet också inkluderat olaga förtäring kunde man inte avgöra så i den delen gick svarandesidan fri.     

Även om domböckerna är noga med titulaturen och städse kallar Johan Frisk skalmejblåsare avslöjar de inget om hans musikaliska gärning: lärandet av nya stycken, instrumentvården, stämmospelet och så vidare. Fallen rör vardagliga bekymmer som han delade allmogen i stort, problem som lokalsamhället ofta fick lösa på juridisk väg. Också Johan Frisks hustru, Elin Davidsdotter, var indragen i konflikter. Förutom att lära oss litet om hur dåtidens gräl kunde ta sig uttryck klargör de att paret födde upp oxar för avsalu.

Den 20 oktober 1706 klagade hustru Elin över tillmälen hon fått av bonden Brynte Anderssons hustru Kerstin Olsdotter i Backa. Hustru Kerstin hade kallat henne toppa, näbba och loppe-Elin, vidare beskyllt henne för bortpantning av sina sparlakan. Med sparlakan menas sängomhängen och måhända uppfattades de som så privata ägodelar att det var nesligt att låna ut dem till främmande. Kerstin nekade till att ha yttrat skällsorden och genmälde att klaganden tvärtom kallat henne för elaka saker – skinka och brynost (!) – förenat med en beskyllning om att ha stulit ost i Vänersborg (under Brätte marknad, som det senare sades). Bråkets upprinnelse verkar ha varit en kontrovers mellan Elin och Kerstins döttrar under en marknadsresa till Lidköping. Kerstin konfronterade Elin med en ironisk salva (”Tack för det i tahla wähl om mina döttrar”) när följet från Sal stod vid landsvägen och sålde oxar. Ett vittne, hustrun Catharina Persdotter, intygade att Kerstin sagt det mesta av det som lades henne till last och att Elin då svarat att ”hwad sparlakanet widkommer så är det intet pantat för någon brynost eller annat oredeligt” (däri fanns möjligen en liten insinuation om stulen ost). Vittnet hade avbrutit trätan och bett Elin komma över och skära upp en skinka i stället. Inget av orden skinka och brynost hade alltså använts som direkta förolämpningar. Ett annat vittne, klockaren Erik Hansson, hade också hört grälet men inga skällsord. När Kerstin under nattkvarteret i Väla trugade honom med fläsk och bad honom att vittna till hennes fördel svarade han att han ”geer henne fahn och intet achtar att witna derom”. Åse häradsrätt gick på klagandens linje och lät Kerstin Olsdotter plikta för ”twenne skiäldzord och oanständige tillwijtelser”.

Vid samma ting beklagade sig Elin Davidsdotter också över en Erik Garte i Sal Västergård som på hemvägen från Lidköping kallat henne slafs och tiggare. Därtill hade han hött med en kanna och sagt om Elins kläder varit skurna som hans så skulle han smällt till henne. Garte erkände och förklarade att han blivit arg när Nästegårdens oxar ätit hans foder. Även han fick plikta för sitt beteende.

Kerstin Olsdotter ville ha revansch och vid påföljande års vinterting hoppades hennes man att nya vittnesmål skulle få Elin Davidsdotter fälld för talet om brynost och skinka. Men Johan Frisk avstyrde målet, påvisande att stämningen kommit honom till handa för sent.

Västgöta-Dals regemente följde inte med kungen på hans kontinentala fälttåg efter Stora nordiska krigets utbrott. Delar av manskapet deltog förvisso i sjöexpeditioner som syftade till att undsätta de hårt trängda Östersjöprovinserna men som vi sett vistades Johan Frisk i vart fall på hemorten åren 1704, 1705 och 1707. En mer aktiv krigstjänst vidtog eventuellt efter 1708. Generalmönsterrullan från detta år säger bara att han erhöll dimission (avsked) från regementet den 14 september och ersattes med en Jacob Roos. Tidigare under 1708, och innan han flyttade från bostället, hade dock en mantalslängd upprättats där han kallas förare. Gradbeteckningen innebär att ett avancemang skett, uppenbarligen i annat förband. Frågan är då vilket.   

Under kriget förstärktes armén med flera nya, tillfälliga, regementen. Bland dessa komplement till de gamla landskapsregementena fanns Västgöta tremänningsregemente till fot. Namnet kom sig av att tre ordinarie rotar gick samman för att sätta upp en extra soldat. För en erfaren militär som Johan Frisk kunde detta lokalt förankrade regemente fungera som en alternativ språngbräda mot högre tjänster. I en generalmönsterrulla som upprättades för tremänningarna i Karlskrona 1713 finns också en sergeant med hans namn – tyvärr utan biografiska anteckningar i övrigt, vilket gör identiteten osäker. Denne Johan Frisk hörde till kapten Magnus Gabriel Dahlbergs kompani. När en ny generalmönstring hölls 1717 hade sergeant Frisk försvunnit, och ingen förklaring finns till varför. Hans kommenderingar är okända och vad gäller regementet som helhet var dess manskap splittrat på olika uppdrag. Medan somliga gjorde garnisonstjänst i Karlshamn och Landskrona fick andra arbeta på flottans skepp vilket inbegrep fortsatta sjöexpeditioner, dels i Finska viken, dels i danska farvatten.

Således finns många problem kvar rörande Johan Frisk och hans familj. När och var dog den före detta skalmejblåsaren? Var bodde Elin Davidsdotter innan hon slutade sina dagar i Tengene? Och på vilket sätt kunde Mårten Larsson i Knipan räknas som farbror till Johan Johanssons barn? Mårten Larsson kom som sagt från Sal och hans pappa bör vara identisk med en regementsväbel Lars Mårtensson därstädes. En tanke kunde vara att denne regementsväbel gifte om sig med Elin Davidsdotter när hon blivit änka – med resultat att Mårten Larsson blev styvbror till Johan Frisks och hustru Elins barn. Observera att detta bara är en spekulation.

En nöjsam utmaning av annat slag är att fundera över hur det lät när regementets skalmejblåsare spelade, för sig eller i sällskap med andra instrument. Kunskapen är bristfällig men viss vägledning finns i den karolinske hautboisten Gustaf Blidström kvarlämnade noter. Han tillhörde Skaraborgs regemente och under sin tid som krigsfånge i Sibirien gjorde han uppteckningar av en mängd marscher, menuetter och polonäser. Få, om ens några, inspelningar har gjorts med gammaldags skalmejor men som substitut företes här en marsch med pipa, trumma och oboe. Marschen är rekonstruerad utifrån ett ofullständigt manuskript av Blidströms hand. Den är uppkallad efter Blidströms ryska interneringsort, Tobolsk, men man vet inte om marschen först komponerades där, av hautboisten själv, eller om verket har ett annat, äldre, ursprung.

---