Min släktresa

Nordiska museet, Mittuniversitetet och Södertörns högskola samarbetar i projektet ”Min släktresa” där de samlar in enkätsvar från släktforskare. Historiker och etnologer kommer sedan att analysera hur släktforskare skapar kulturella minnen och identiteter. Svaren sparas i museets samlingar. Ett lovvärt projekt som bidrar till höjd status för släktforskningen! Här nedan följer mina svar på de fyra första och största frågorna. Vill du också delta i undersökningen? Gå till: https://minnen.se/tema/minslaktresa

Vad är det mest spännande du har hittat i din släktforskning?

Mest spännande var nog när jag en natt under pandemin hittade en högst trovärdig lösning på en gåta som gäckat mig i decennier. Sedan jag började släktforska har jag nämligen undrat vem som var pappa till min farfarsfars farfarsfar, den bohuslänske soldaten Johannes Andersson Sten. Förutom en uppgift om att han föddes i Skaraborgs län 1772 var ledtrådarna få och av tveksamt värde. Det verkade omöjligt att hitta och identifiera honom i det vittomfattande sökområdet, vars kyrkoarkiv är långt ifrån kompletta.

Tills jag då dök på en gosse Johannes, född 1772 i Flo socken, som motsvarade sökkriterierna och passade in i de givna tidsramarna. Fortfarande är saken ett indiciemål men personligen är jag övertygad: den eftersökta pappan måste vara Anders Jönsson Kampe, vice korpral vid Västgöta-Dals regemente. En ny bygd med nya människor öppnade upp sig i släktforskningen. Extra spännande blev det när jag insåg att Anders Kampe i sin ungdom stal virke från kronoparken Hunneberg och att han åren 1788—1790 satt i rysk krigsfångenskap. Jag undrar så vilka städer och regioner han kom till under de åren.

Den nya genetiska genealogin sätter också fantasin i rörelse. Genom långväga kontakter fick jag fram Johannes Stens hustru Karins mitokondriella haplogrupp. I skriftliga källor går hennes raka möderne som längst att spåra till en bondhustru i trakten av Kungälv under 1600-talet. Men DNA antyder nu att fortsättningen på den linjen leder till Irland i en avlägsen forntid. Kanske härstammade hon från en irisk slavkvinna under vikingatiden. En sådan anmoder skulle kunna ha tagits till en slavmarknad på Västkusten på liknande sätt som Melkorka Myrkjartansdotter i Laxdalingarnas saga. Hisnande hur släktforskningen, genetiken och världslitteraturen tillsammans ger stoff till en ny berättelse!

I sak är väl de här fynden inte så spektakulära för de överensstämmer med kända historiska mönster. Och visst kan jag på annat håll läsa utförligare skildringar av än mer dramatiska levnadsöden. Men spänningen i släktforskningen beror inte bara på de framforskade personernas handel och vandel utan också på det egna detektivarbetet som ibland kräver inlevelse i de allmänna förhållandena förr, att man gör en mental tidsresa.

Berätta om första gången du släktforskade!

Det var i början av 1990-talet och jag var 16 år. Redan innan närde jag ett intresse för kungalängder och jag hade en plansch över det brittiska kungahuset under de senaste 1200 åren. Frågan väcktes: Hur ser mitt ursprung ut i jämförelse? På mammas sida fanns några smärre utredningar som visade led efter led med rotfasta bönder alltifrån 1800-talets första hälft. I hopp om att pappas anor skulle bjuda på mer äventyr frågade jag farfar vad han visste. Han sa då, utan närmare precisering, att vi härstammade från Finland. Utifrån min västsvenska horisont lät detta exotiskt nog – jag ville veta mer! Pappa föreslog att jag skulle besöka Landsarkivet i Göteborg. Han hade själv varit där på en handskriftskurs när han utbildade sig till historielärare under 60-talet. Mitt första uppdrag blev att ta mig tillbaka till hans farfars farfar, soldaten Niklas Johannesson Eld som givit upphov till efternamnen Niklasson och Nilsson i vår släkt.

Landsarkivet ingav respekt där det tronade på höjden, bakom massiva stenmurar. I den dåvarande forskarsalen rådde djup koncentration bland besökarna som hukade sig bakom otympliga läsapparater. Enstaka harklingar och raspandet från en penna var det enda som bröt tystnaden. I det nördiga sällskapet fanns mina själsfränder, fastän äldre och mer erfarna. Själv drog jag ut låda efter låda i ett stort arkivskåp och öppnade en mängd kuvert med microfiche utan att förstå vilka kort med filmade kyrkoböcker jag skulle börja med. En arkivarie avslöjade mig som den nybörjare jag var och visade mig till rätta i registervolymerna – mest för sin egen sinnesfrids skull tror jag. Efter visst trevande kom de första fynden, bland annat farfars farfars förnamn, som inte ens farfar kände till eftersom hans pappa bara talat om ”far”. Carl Niklasson hette denne i förtid bortgångne arbetskarl.

Besöket gav mersmak och med hjälp av nybörjarboken Släktforska steg för steg lärde jag mig att kryssa mellan kyrkobokföringens olika delar. Under åren som följde besökte jag Landsarkivet så fort tillfälle gavs. Trots att jag fick ta tåget från Lidköping för att komma dit kändes det bekvämare att ha allt arkivmaterial samlat än att beställa hem några enstaka kuvert med mikrofiche åt gången. Varje upptäckt ledde till nya nyfikna frågor och när det tog stopp på Niklas Elds sida var det bara att fortsätta med andra anor. Något finländskt arv hittade jag aldrig – inte på det sätt jag tänkt mig – men hoppet om att göra det var en annan faktor som höll mig fast.

Påverkan på din självuppfattning och historiesyn?

I början var jag lite omogen och hoppades på att hitta ”fina” namn och titlar. Och fortfarande är det så klart trevligt att träffa på personer som varit framgångsrika och gjort ett visst, gärna positivt, avtryck. Idag är jag dock medveten om att framgång inte bara handlar om karriär utan även om saker som familjeliv, rykte och förvaltarskap. Det är dessutom orättvist att jämföra människor från vitt skilda samhällsklasser med varandra; var och en får beskrivas utifrån sina förutsättningar, befriad från vår tids värderingar. Över lag tycker jag att tidigare generationer är värda positiv uppmärksamhet för sitt – idag ofta bortglömda – kunnande inom jordbruk, hushållning, hantverk och annat.

Till att börja med forskade jag bara på mina anor men när källorna sinade och nya fynd uteblev började jag även att titta på släkt i sidled, vilket gav blick för de sociala nätverken förr. Jag inser numer att allt inte beror på arv och anor utan att det finns många andra faktorer, i såväl samhälle som personlighet, som styr en människas liv. Men det roar mig att notera de tillfällen då släktband (som inte bara måste vara genetiskt betingade) faktiskt spelat roll, också för människor från anspråkslösa familjer. Alltså lägger jag märke till hur frändskap påverkat saker som val av namn, faddrar, äkta hälft, yrke och bostadsort.

Inte sällan är vår kunskap bristfällig och det är vanskligt att låta en enstaka anekdot eller ett flyktigt omdöme i en flyttattest prägla bilden av en hel människa. Hur det kommer sig att man ändå, trots okunskap om personlighet och utseende, fäster sig vid somliga gestalter är svårt att förklara. Jag upplever dessa förfäder, anmödrar och släktingar som personliga guider in i det förflutna, på mikrohistorisk nivå. Några fördjupar min kunskap om sådant jag varit intresserad av från första början, till exempel den karolinska armén, medan andra leder mig in på ämnen jag annars hade förbisett, såsom sockerbrukens historia eller den amerikanska kongregationalismen. De oväntade upptäckterna och utfärderna gör historien lustfylld.

Att avlägset anhöriga engagerar betyder inte att jag ser tydliga samband mellan dem och mig vad ärftliga anlag beträffar. De påverkar snarare på ett idémässigt plan, som inspiratörer och föregångare, för helt klart väcker släktforskningen känslor av samhörighet med vissa människor och bygder. I ett större perspektiv ökar därtill samhörighetskänslan med Sverige eftersom jag ser hur alla enskilda bidragit till nationsbygget i sina lokala sammanhang. Därav följer för min del ett självpåtaget ansvar att dokumentera och berätta om fynden jag gjort, att rädda ett urval personer och platser ur glömskans djup.

Frågor i endera riktningen har genom åren lett till sporadiska kontakter med nära och fjärran anförvanter – här hemma, i övriga Europa och USA. För det mesta består kontakten bara i en temporär mejlkonversation men är den andre släktforskare kan det hända att tråden återupptas när nytt stoff tillkommer, fast flera år passerat sedan sist. Vi förvaltar gemensamma minnen och ingår i ett varaktigt, men ibland sovande, nätverk. Ett mer direkt möte var jag med om förra sommaren då en amerikansk sexmänning och hennes dotter kom och hälsade på. Väldigt roligt!

Släktforskningen visar hur jag passar in i historien samtidigt som den ger mig möjlighet att själv skriva historia, på ett anspråkslöst sätt men med utrymme för kreativitet. Genom det släkthistoriska arbetet får jag öva upp olika förmågor som stärker självbilden, däribland min problemlösningsförmåga.  

Hur gör du när du släktforskar?

Jag använder alla upptänkliga källor i min släktforskning men grunden finns i det avfotograferade arkivmaterial som tillhandahålls via abonnemang hos ArkivDigital. Där letar jag i kyrkböcker, bouppteckningar och häradsrättsdomar. På Riksarkivets webbplats brukar jag komplettera med sökningar i mantalslängder, jordeböcker och militära rullor. Lantmäteriets historiska kartor och Kungliga Bibliotekets dagstidningar är också viktiga resurser. Eftersom jag härstammar från ganska svårforskade områden med dåligt bevarade kyrkoarkiv är det nödvändigt att titta i alternativa källor. Numer är mina besök i fysiska arkiv ovanliga; de sker om en icke digitaliserad handling måste kollas upp och en beställning av kopior ter sig för dyr. När tillfälle ges besöker jag släktforskningsavdelningen på ett eller annat kommunbibliotek och bläddrar i pärmar med gamla släktutredningar och avskrifter.

Databaser med Sveriges befolkning olika år, begravda på diverse kyrkogårdar och register till kyrkoböckerna är även de till stor hjälp. När jag forskar framåt i tiden, inte minst på emigranters ättlingar, har jag nytta av sajter som Ancestry och MyHeritage, vilka jag abonnerar på i perioder. Där finns länkar till amerikanska folkräkningar och dagstidningar, liksom till användarnas egenpublicerade släktträd. Fria sökningar på Google leder bland annat till minnesord över döda. Facebook och Ratsit underlättar kontakten med nu levande.

Släktforskning med hjälp av DNA har jag provat på med viss framgång men farmors morfarsfar förblir okänd och jag känner att jag inte kommer så mycket längre på det autosomala spåret. Denna typ av forskning är dyr och svår att överblicka med alla avlägsna matchningar som man inte vet vilka de är. Ett par riktade studier som syftar till att bekräfta ställda hypoteser återstår dock att göra, den ena med Y-kromosom-DNA som är lättare att tolka.

Det mesta arbetet sker alltså hemifrån. Jag är medlem på distans i två släktforskarföreningar (den lokalt förankrade Inlands Släktforskare och den rikstäckande Genealogiska Föreningen med säte i Stockholm). Tyvärr är min möjlighet att närvara på plats vid deras träffar begränsad men jag får goda uppslag i medlemspublikationerna. Alltför sällan besöker jag en mässa eller ett boksläpp, för bekvämast är ju att köpa genealogisk litteratur via nätet och att titta på webbsända föreläsningar. Dagligen följer jag diskussionen i ett par Facebookgrupper om släktforskning och jag är hyfsat aktiv med egna inlägg. Jag gillar också att göra utflykter till platser som levandegör släkthistorien: hembygdsgårdar, kyrkor och museer, stadsmiljöer och naturområden. Hur många timmar jag lägger på släktforskningen är omöjligt att säga eftersom koncentrationsnivån skiftar och jag inte har några fasta tider.

Vissa saker borde jag bli bättre på: att samla fotografier, att intervjua och – inte minst – att ordna upp informationen från mina handskrivna anteckningar på lösa blad. I den sistnämnda delen avstår jag från att använda ett släktforskningsprogram; enkel ordbehandling ger större frihet att hitta ett passande format. Då och då skriver jag i en personlig blogg och förhoppningsvis får jag en dag ihop en bok om släktkretsen runt Johannes Sten, soldaten jag nämnde i svaret på den första frågan.