Tjänstekvinnans son

”Ni hör ju själva – ’Tjänstekvinnans son’”. Min svensklärare för länge sedan himlade med ögonen när hon återgav namnet på Strindbergs självbiografiska roman från 1886. Hon tyckte att han gav ett falskt sken av att tillhöra en åsidosatt grupp i samhället för även om modern hade varit hushållerska hos Strindbergs far var hon vid nedkomsten dennes lagvigda hustru. Låt oss nu titta närmare på en annan framgångsrik person för vilken beteckningen ”Tjänstekvinnans son” passade bättre.

Kring företeelsen oäkta barn, det vill säga barn som förr i tiden föddes utom äktenskapet, finns många tendensiösa uppfattningar, också bland släktforskare. Många tycks tro att de levde med ett evigt stigma över sig, att de föraktades och trycktes ned av sin omgivning. Verkligheten bjuder på fler nyanser vilket exemplet med Carl Olbers, en hög teolog i Lund, visar. Beteckningen ”oäkta”, som användes om dessa barn, innebar således inte att de ansågs ha ett lägre människovärde. Egentligen handlade den mer om föräldrarnas utomäktenskapliga, det vill säga oäkta, förhållande än om barnen själva.

Vår uppfattning om forna tiders behandling av ”oäkta” barn går att föra tillbaka på Första Mosebokens berättelse om den egyptiska slavinnan Hagar och hennes son Ismael – Ismael som föddes i en utomäktenskaplig relation med patriarken Abraham, något som skapade spänningar gentemot dennes hustru Sara. Abraham prioriterade sin hustru och barnet han fått med henne, Isak, varför Hagar och hennes son drevs ut i öknen. Titeln på Strindbergs självbiografiska roman Tjänstekvinnans son anspelar på denna berättelse men författaren hade inte mycket gemensamt med Ismael eftersom han föddes inom äktenskapet, om än av en före detta hushållerska.

En vanlig föreställning är också att den utomäktenskaplige fadern måste varit moderns husbonde (ungefär som Abraham), helst om denne tillhörde överklassen. Tanken att han lika väl kunde vara en jämnårig dräng verkar mindre lockande. I fallet Carl Olbers överensstämmer dock stereotypen kvinnan av folket och mannen av börd med det faktiska förhållandet. Födelseboken för Fors socken, Västergötland, meddelar således att Carl föddes den 18 november 1819 som ”oäkta” son till ”Assessorn Herr Vincent Olbers på Lunden” och dennes 22 år gamla piga Helena Larsdotter. Assessor Olbers inställning till faderskapet framgår inte av födelseboken men hans uppfattning bör finnas redovisad i ett protokoll från något av de i tid närliggande häradstingen. Sexuella relationer mellan två ogifta personer var nämligen i lag förbjudna fram till 1864. För att undgå pinsam offentlighet hade en person i Olbers ställning kunnat erbjuda sin älskarinna en ekonomisk kompensation i utbyte mot hennes tystnad men av hans och Helenas förhållande gjordes alltså ingen hemlighet. Dess skadeverkningar var ringa med tanke på att Olbers levde som änkeman sedan 1815 och att hans två söner från äktenskapet höll på att bli vuxna.

Något nytt bröllop, med Helena Larsdotter som brud, var däremot inte aktuellt. På Lunden hade en hushållerska vid namn Johanna Brandtberg tagit över en del av den framlidna fru Olbers sysslor. Ingenting tyder dock på att hon och husbonden umgicks på intim fot med varandra för hushållerskan var själv gift och hade två barn. Gentemot pigan Helena och hennes nyfödde son rådde till att börja med viss distans. Åtminstone är det bilden som tonar fram i kyrkböckerna. Carls faddrar kom uteslutande från mammans krets och utgjordes till största delen av hennes syskon, till exempel systern Anna Larsdotter i Tokebäcken. Annas man, Jon Olofsson, hankade sig fram som arrendebonde och saknade den säkerhet som systrarnas pappa haft eftersom han, Lars Jonsson i Solberga, ägt en liten andel (3/16 mantal) av sin bys skattejord. Men oavsett naturen på jordens upplåtelseform tillhörde de alla allmogen, till skillnad mot Vincent Olbers som var en ståndsperson av borgerlig släkt.

Släkten Olbers kom från Tyskland på 1600-talet och byggde upp en förmögenhet genom köpenskap i Göteborg där flera medlemmar också engagerade sig i Ostindiska kompaniet, bland annat Vincent Olbers far. Denne styrman i kompaniets tjänst överlevde inte sin sista seglats och begravdes på Sankta Helena 1774. För intjänade pengar köpte släkten ett antal lantegendomar, framför allt i Flundre härad, där Fors ligger. Den starka anknytning till Flundre framgår redan av avhandlingen om häradet som släktingen Levinius Olbers lade fram för den filosofiska magistersgraden vid Uppsala universitet 1788: Dissertatio Topographica de Territorio Vestogothiae Flundre. Herr Olbers på Lunden var dock, som titeln assessor utvisar, jurist och tjänstgjorde som kronofogde över Väne, Bjärke, Flundre, Ale och Vättle härader. Frälsehemmanet Lunden om ett mantal kom från hans hustrus sida men åren 1802 och 1809 inhandlade han två andra frälsehemman om ett mantal vardera: Hällestorp och Anstorp i Rommele socken. Säljare var två av hans kusiner.

Åren närmast efter Carls födelse bodde Olbers kvar på Lunden där de två äldre sönerna ännu en tid hade sin fasta punkt. Johanna Brandtberg lämnade strax sin tjänst men kvar på gården bodde en änkefru Ahlberg med två döttrar, assessorns ingifta släktingar. Härtill kom drängar och pigor samt, på de vidare ägorna, ett par torparfamiljer. Helena Larsdotter fick fortsätta i Olbers tjänst men på armlängds avstånd, på Anstorp där hon bodde med sin son och, av husförhörslängderna att döma, övertog uppgiften som rykterska, det vill säga ansvaret för att vårda hästarna och boskapen.

Vid 1820-talets mitt ändrades situationen. Olbers gav sin stallpiga förnyad uppmärksamhet och flyttade över till henne på Anstorp. Helena upphöjdes till hushållerska och utan att vara gifta kom de nu att leva som i en familj. Detta var flera år innan Carl Jonas Love Almqvist utmanade den äktenskapliga institutionen med sin roman Det går an (1839). Romanens huvudkaraktärer, sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck, levde dock i ett mer jämställt förhållande än Olbers och hans hushållerska. Ett tecken på Helenas nya status var omskrivningen av hennes efternamn, från Larsdotter till Larsson. Under 1800-talets första hälft brukade allmogens kvinnor som regel individuella patronymikon med ändelsen -dotter, men här ser vi en övergång till ett borgerligt släktnamnsskick som blev gängse först omkring 1900.

Boningshuset på Anstorp hade ett senbarockt utförande, väl anpassat för adelsfamiljen Lilliebielke som ägde och bebodde gården under 1700-talet, innan man kom på obestånd och tvingades sälja. I något skede avhände sig Vincent Olbers för egen del Hällestorp, väl medveten om att boendet på Anstorp ingav tillräckligt med respekt. Hemmet rymde en mängd fina föremål som gjorde livet angenämt. Där fanns gott om silver för dukning och förvaring, till exempel ett par sockerurnor om 96 lod (drygt 1200 gram) och skedar av allehanda slag. Där fanns blåvitt porslin och möbler av ostindiskt ursprung: teservis, spelbord, skåp med mera. Ett klaver och ett par speglar med förgyllda ramar bidrog till elegansen. Ville man ta sig ut på bygden kunde man bland alla åkdon välja att spänna för den rödmålade kaleschen. Några fler syskon att leka med fick inte Carl men till gården kom en skara kusiner på moderns sida. De var barn till den ovan nämnda systern från Tokebäcken vars man nu tog över som hälftenbrukare (d.v.s. arrendator) av Anstorp, uppenbarligen på hushållerskans och svägerskans initiativ. Livet verkade gott men snart krossades idyllen.   

Med ursprung i den heliga floden Ganges dalgång spred sig alltifrån 1500-talet smittsamma mikroorganismer ut över Indien och övriga världen. De följde vattnets vägar och drabbade människor som ville släcka sin törst med motsatsen: uttorkning till följd av diarréer och kräkningar. Sjukdomen kallas kolera och den skördade under 1800-talet miljontals offer i världsomfattande epidemier. Sverige drabbades första gången 1834, sedan smittan ankommit hamnarna i Göteborg och Stockholm. Bara i Rommele ledde koleran till döden för 16 av socknens invånare under augusti och september månader (kanske var de fler; bland de totalt 34 avlidna under året fanns även ett antal som diagnosticerades magsjuka). Både herrskap och tjänstefolk strök med, bland de förra assessor Olbers som gick bort den 28 augusti, 66 år gammal. Han lades till vila jämte sin hustru på Åsbräcka kyrkogård.

Helena Larsson hade i sin inofficiella ställning som livskamrat inte någon automatisk arvsrätt men såsom hushållerska närvarade hon vid bouppteckningen där hon räknade upp all lösegendom. Vincent Olbers son Johan Nikolaus, som titulerades vice häradshövding, uppgav den fasta egendomen och boets skulder. Han representerade också sin bror Anders Levin, regementspastor i Stockholm. Helena visade fram ett testamente från föregående år enligt vilket hon tillerkändes en summa om 666 [!] Riksdaler Banco medan sonen Carl skulle få 2000 för att ”njuta upfostran och undervisning i ämnen som göra honom skickelig för allmän medborgerlig werksamhet”. Carls lott var inte så liten med tanke på att boets hela behållning, sedan skulderna räknats av, bara blev 2596.

Tiden på Anstorp var dock över. Johan Nikolaus ärvde gården men sålde den snart till utomstående. Helenas syster Anna och hennes man Jon Olofsson sökte sig ett nytt arrende i Fuxerna socken, vid Edet neråt Göta älv. Något decennium senare blev de äntligen ägare till ett eget lantbruk, fjärdingsgården Kilehult i Gärdhems socken. Helena, som på nytt kallades Larsdotter, styrde först kosan till en annan syster, nämligen Gunilla som blivit hustru i Norra Lövås, Fors socken. Därefter drog hon och Carl åt olika håll. Han hade fått privat undervisning på komministerbostället Kalvhed i Rommele och var 1836 mogen att flytta till Göteborg där han blev gymnasist. Grundplåten han fått av sin pappa skulle, i kombination med flit och studiebegåvning, föra honom riktigt långt. Hädanefter kallade han sig Olbers, inte Vincentsson som det stod i födelseboken. 

Unge herr Olbers skrev in sig vid Lunds universitet 1840 och tog sikte på den prästerliga banan. Tre år senare avlade han en kandidatexamen och 1844 prästvigdes han. Efter halvtannat års pastoral tjänstgöring i Halland vidtog fördjupade studier i Lund som ledde fram till en magistersgrad 1847. Den första professuren, i teoretisk filosofi 1851—1852, följdes omväxlande av professurer i praktisk teologi respektive kyrkohistoria med symbolik. Först 1868 blev han teologie doktor Till professurerna hörde uppdrag som kyrkoherde i så kallade prebendeförsamlingar men de var mest att betrakta som löneförmåner. Karriären kröntes med utnämningen till domprost i Lund 1879. Utöver dessa uppdrag tjänstgjorde han bland annat som universitetets rektor – bara två terminer 1872-1873, i enlighet med dåtidens roterande schema – och som inspektor för Göteborgs nation. Den sistnämnda kallade han sin utvidgade familj. Familjen i trängre bemärkelse  bestod av hustrun Margareta Charlotta Ström – en gästgivaredotter – och sex barn, varav fyra nådde vuxen ålder.

För närmare uppgifter om Carl Olbers akademiska kvaliteter och hans ställningstaganden i tidens filosofiska och teologiska tvistefrågor hänvisar jag till Anders Jarlerts artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon. På hela taget hade han en högkyrklig profil med sin betoning på prästämbetets och den kyrkliga institutionens betydelse. Gentemot pietistisk fromhet, där andliga ingivelser ibland leder till ordningar och levnadsregler som går utöver Jesu påbud, förhöll han sig skeptisk. Under tiden i Halland hade han tagit illa vid sig när en grupp svärmiska lekmän kritiserade honom för att han spelade fiol. Vad som fick honom att lägga instrumentet åt sidan var i stället en dotters för tidiga död flera år senare. Idag ser man få om en några referenser till Olbers i kyrkohistoriska översiktsverk men i sin samtid var han en uppskattad och inspirerande lärare. Om hans predikningar har det sagts att de ofta var lättbegripliga och koncentrerade på evangeliets kärna, ungefär som hans yttrande på dödsbädden: ”Syndernas förlåtelse är ändå det största”.

Olbers personlighet framstår som tudelad för å ena sidan månade han mycket om sina studenter på så vis att han bjöd hem dem på samkväm om fredagarna och gav de mindre bemedlade ekonomisk hjälp, men å andra sidan uppträdde han despotiskt mot kollegerna på fakulteten och i domkapitlet. Obehaget han skapade i de senare sammanhangen bidrog nog till att han aldrig blev biskop. En annan slags kontrast fanns som bekant i hans ursprung och i det ståndssamhälle som ännu rådde blev skillnaden mellan hans och mödernesläktens villkor påtaglig.  

Mor Helena, ånyo kallad Larsdotter, var dock på intet vis utblottad. Från systern Gunillas hem i Norra Lövås såg hon ut en passande grannfastighet att investera i, därtill hjälpt av pengarna hon fått vid Vincent Olbers frånfälle – och möjligen ett arv från sin moder, änkan Ingefrid i Solberga Övre Skattegård, vilken gick bort 1835. Sålunda bosatt på Södra Lövås gifte hon sig 1840 med en dräng från Anstorp, den nästan tio år yngre Petter Andreasson. Året därpå flyttade paret söderut, till Ale-Skövde socken i Ale härad, där maken kom att förestå ett 3/8-dels mantals hemman Locktorp Östergård. Familjen utökades 1842 med sonen Alfred. Han var makarnas enda barn men i hushållet fanns varje år också en dräng och en piga.  

Hur det kom sig att familjen 1860 flyttade tillbaka till Fors och bytte till sig ett lika stort hemman Fors Rättaregård vet jag inte, men det återanvända flyttbeviset från 1841 meddelar att Helena en gång hade haft smittkoppor medan hennes make och son i stället blivit vaccinerade mot denna infektionssjukdom som plågade landet hela 1800-talet igenom. Alfred sades vara välfrejdad, såsom hans föräldrar, vilka blivit kända för sin stilla och klanderfria vandel. Med tanke på Carl Olbers höga bildning konstaterar jag att mammans kristendomskunskap låg på nivån ”godkänd”.      

Tyvärr fick familjen inte så lång tid tillsammans på den nya adressen. Familjefadern dog i vattusot redan 1861 men eftersom Alfred då hunnit bli 18 år kunde han ta över bruket och låta sin mamma bo kvar.  Den unge hemmansägaren hade framtiden för sig och ägde vid sitt övertagande följande kreatur: 2 hästar, 1 sto, 10 kor, 2 kvigor och 2 svin. Till nästa sådd väntade 22 tunnor havre i ladan, jämte mindre kvantiteter utsäde av annat slag, däribland bönor, potatis och korn. Bara fyra år senare hittades emellertid Alfred Pettersson livlös ute på marken och jag undrar om det finns någon utredning bevarad om vad som orsakade dödsfallet.

Helena Larsdotter valde nu att sälja gården och att återvända till det välbekanta Ale-Skövde och Locktorps by. Huset hon skaffade var litet eftersom det bara hade gardiner till fyra fönster men det försågs med en interiör som gav ett välutrustat och ombonat intryck, med ett marmorbord, stoppade sittmöbler och blomstervaser i främsta blickfånget. Huruvida några av ägodelarna härrörde från relationen med Vincent Olbers är svårt att säga – kanske silverskedarna, kanske något av porslinet eller en klänning i vackert mönster. På utsidan hade änkan tillförsäkrat sig rätten att använda en trädgård och koltäppa.

Här dog hon 23 februari 1876 med sin son Carl Olbers som ende arvinge. Var han vistades i moderns dödstimma är inte känt men även om han befann sig i Lund fanns en teoretisk möjlighet för honom att hinna bli underrättad om och nå fram till begravningen fem dagar senare, detta med hjälp av rikets nya järnvägslinjer. Resan uppåt i landet gick på den dåvarande Södra stambanan till Falköping via Nässjö. I Falköping skedde tågbyte för färd på den 1862 invigda Västra stambanan. Från Alingsås till Ale-Skövde fick man ta sig med gammaldags hästskjuts. Klart är att professor Olbers fanns på plats vid bouppteckningen två dagar efter jordfästningen.

Domprosten själv gick ur tiden den 5 april 1892 och för honom väntade begravning på Klosterkyrkogården i Lund. Göteborgs nation lät resa gravstenen som med en bronsmedaljong förevigar hans ansikte i profil.

Vilken är då min anknytning till denne man? Jo, jag härstammar från mostern Anna Larsdotter, hon som till slut hamnade i Kilehult. Henne och hennes son Jonas Jonsson, min morfars farfar som föddes på Anstorp 1832, har jag vetat om länge men det var först nyligen jag uppmärksammade Jonas Jonssons berömde kusin. Upptäckten av en professor och domprost bland släktens alla lantbrukare överraskade mig.

Carl Olbers ringa ursprung på mödernet, som en tjänstekvinnas ”oäkta” son, hindrade honom inte från att nå en mer framskjuten samhällsposition än sina äktenskapligt födda halvbröder. Till en del berodde detta på egna förtjänster men pappans erkännande och generösa legat hjälpte till och gav Carl helt andra förutsättningar än dem som Alfred fick från sin far. Detta så kallade symboliska kapital (termen kommer från den franske sociologen P. Bordieu) bestod inte bara av pengar utan också i ett socialt nätverk och fostran i borgerliga manér. På så vis öppnades dörrar som var mycket svårforcerade för en vanlig bondson även om ståndscirkulation alltid förekommit.

Ännu ett par indirekta beröringspunkter mellan släkten Olbers och mig vill jag nämna. Frälsegårdarna Anstorp och Hällestorp hamnade under 1800-talet i vanliga bönders ägo, personer som både ägde och brukade jorden. Hällestorp delades i två hälfter varav den ena köptes 1898 av Jonas Jonssons son Karl August, min morfarsfar. Hällestorp kallas i folkmun Hellster och därifrån kommer mitt efternamn. Med 1900-talets innehavare av Anstorp är jag närmast släkt genom att min mammas faster Signe gifte sig med hemmansägaren Erik Eriksson där.     

---