Vänersborg – Anders Hellster

Enkelt hor i Vänersborg

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om den karolinske skalmejblåsaren Johan Frisk i Sals socken, Skaraborgs län, jämte hans dotter Elsa Stina och hennes man, klockaren i Vänersborg, Anders Starin. Om paret Starin har litet ny information dykt upp, som jag får redogöra för separat. Här uppmärksammas i stället Elsa Stinas olyckliga syster Margareta, vilken dock är känd endast tack vare Elsa Stina.

Sedan min farfarsfars farfarsfars, Johannes Stens, högst förmodade mors faster, Elsa Stina Johansdotter Frisk, 1763 blivit änka efter klockaren Anders Starin i Vänersborg, författade hon ett testamente, som nämnde tre syskon: brodern och frälsebonden Johan Johansson i Åsen Ödegården, Ås socken, en annan bror och en syster. Den förstnämnde sattes med sin familj till arvtagare av allt Elsa Stinas lösöre, eftersom han lovade henne omvårdnad den tid hon hade kvar att leva, men den övriga släkten ville hon inte skänka någonting. Man kan tänka sig att de andra hade nekat henne hjälp, när hon nu stod ensam kvar i världen, med både make och barn döda före henne.

Det blev en intressant utmaning att försöka identifiera de två andra syskonen, vars namn testamentet förteg. Den andre brodern föreföll död, eftersom det var hans barn, som testatorn strök ur arvslängden, men en aning om vem han var gavs 1769, efter Elsa Stinas frånfälle. Då ifrågasatte nämligen ett par släktingar testamentets giltighet. Den ene var Olof Olofsson i Kilja Lunnagård, Karaby socken. Han visade sig vara gift med en dotter till åbon Lars Johansson på samma plats och av sistnämndes dödsnotis från 1762 framgick att hans pappa hetat Johan Frisk och mamman Elin. Lars Johanssons visade sig därmed ha samma föräldrar som Elsa Stina och sålunda var den första identifikationen klar. Men vem var då systern?

Genom att använda ArkivDigital automatiska texttolkningsverktyg och söka på alla möjliga varianter och kombinationer av Elsa Stinas namn (Elsa /Stina /Christina /Johansdotter /Jansdotter /Frisk) fick jag fram en ledtråd till systern. Det var i ett rättsfall, så gammalt som från februari 1725, där Elsa Stina krävde ersättning för kränkande behandling och hennes syster Margareta nämndes i förbigående. Elsa Stina tjänstgjorde vid denna tid som piga åt komministern Magnus Thorén i Vänersborg och i sin roll som kärande kallades hon Johansdotter. Är namnen Elsa Stina Johansdotter tillräckliga för att vi ska vara säkra på att prästens piga var densamma som den blivande klockarhustrun, vilken ursprungligen kom från Sals socken, på östra sidan Halle- och Hunneberg, där hennes pappa varit skalmejblåsare i början av 1700-talet? Jag tror det, för förnamnskombinationen är rätt ovanlig, och det finns ett annat rättsfall från 1724, som visar att skalmejblåsaren Johan Frisk rätt i tiden verkligen hade en dotter i Vänersborg. Då, i april månad, framträdde nämligen en Johan Fagerdahls änkas piga Elsa Stina Frisk såsom vittne inför stadens rådhusrätt (Frisk är ju ett mycket mer sigifikant namn än Johansdotter). Det fortsatta sökandet efter en Margareta Johansdotter kom dessutom att peka hän mot ursprungsbygden Sal.

Ärendet från 1725 handlade om att Elsa Stina fått ovett, hugg och slag över sig, när hon två dagar före julafton 1724 stått vid en isvak och sköljt kläder från herr Thoréns hushåll. Då hade två kvinnor dykt upp, som frågat om de fick göra henne sällskap med sina tvättbylten. Hon svarade: ”Sjön är stor och det finns gott om plats, men ni får inte stå här, där jag står”. Den ena, en hustru Malin, muttrade något om att inte låta horor stå i vägen för sig, och Elsa Stina frågade vem hon åsyftade. Svaret träffade som en giftpil: ”Både du och din syster Margareta är horor”. Efter detta pucklade Malin på pigan med sitt klappträ och när denna varnade med att gå till herr komministern, ska hustrun ha fräst: ”Jag ger både dig och din husbonde 18000 djävlar!”

Ställd inför borgmästaren, rådmännen och ett par potentiella vittnesmål kunde Malin inte bestrida händelseförloppet i stort, men hon nekade ”alldeles” till att ha farit ut i sådan grovhet mot stadens präst. Gråtande beklagade hon att låtit sig provoceras av den trotsiga pigan, som velat ha vaken för sig själv. När herr Thorén såg Malins ånger och betryck ville han inte driva sin sak vidare mot henne, bara veta om det fanns någon sanning i anklagelsen om att Elsa Stina skulle vara odygdig, för så vitt han visste var det en ärlig piga han tagit i sitt bröd. Malin hade inget annat att säga om pigan än det som ärligt var och erbjöd henne sin vänskap. De skakade hand och Malin lovade att ge Elsa Stina 2 daler silvermynt som plåster på såren. Med detta lät sig också rådhusrätten nöja, sedan de förmanat Malin att framledes föra sig sedigt, stilla och allvarsamt – i både ord och handling – så som det anstod en gift kvinna.

Rannsakningen gav ett par antydningar om den vid rättegången frånvarande systern Margareta: hon borde också ha bott i Vänersborg, eftersom svaranden kände till henne, och möjligen var hon fallen i vanrykte; i vart fall hade ingen tagit henne i försvar mot anklagelsen om att vara en ”hora”. I brist på bevarad kyrkobokföring, som bara till en bråkdel kan rekonstrueras med knapphändiga mantalslängder, fick jag ånyo vända mig till de av Göta hovrätt renoverade domböckerna, numer sökbara via AI. Därvid uppenbarade sig en matchande ”kvinnsperson” i Vänersborg anno 1723, en Margareta Johansdotter, vilken togs ur tjänsten som piga hos herr ryttmästaren Johan Breumer, efter det att hon blivit rådd med ett utomäktenskapligt barn. I förstone trodde jag att jag funnit henne i ett annat ärende året innan, då en jämnårig namne bad om lön från rådmannen Johan Bånge, men nekades detta eftersom hon bara varit barnflicka med enklare sysslor och fått tillräcklig ersättning i form av kläder, mat och husrum. Emellertid måste detta ha varit en annan person, för hennes tjänstetid hos Bånge överlappade den andra Margaretas vistelse hos Breumer. Exemplet visar hur lätt det är med förväxlingar, och jag erkänner att min rekonstruktion av det ”Friskska släktträdet” delvis bygger på indicier.

Margareta Johansdotters (eller Jansdotter) misstänkta – och enligt tidens synsätt, brottsliga – lägersmål ledde till att en rättsprocess inleddes i Vänersborgs rådstuga den 19 januari 1723. Vid det tillfället berättade hon att hon var 19 år gammal och blivit gravid efter att ha hävdats under äktenskapslöfte av Breumers tidigare dräng Olof. Av honom sade hon sig ha fått två ringar, en av guld och en av silver, samt en elfenbensdosa med silverinfattning, fast dessa gåvor skulle han senare ha narrat henne på. Eftersom motparten, drängen Olof, inte var tillstädes, utan tagit tjänst vid garnisonen i Göteborg, fick rättegången skjutas upp tills han kunde höras. En annan brist var att Margareta ännu inte hade tagit emot nattvarden, vilket gjorde henne mindre vittnesgill. I väntan på bättre tider fick hon tillåtelse att resa hem till Åse härad, där mamman bodde, och hon förmanades att vara rädd om barnet när det väl fötts, samt att godvilligt inställa sig när rådhusrättens kallade på nytt.

I slutet av april var det dags. Stadsprofossen Per Welling knackade på i Sals by i Sals socken och yrkade på omedelbar avfärd till Vänersborg. Som rättstjänare vid denna tid måste han ha varit en ganska grov karl, van att tampas med allsköns råbarkade ogärningsmän. Jag föreställer mig en prisjägartyp med slokhatt och ett flertal redskap till hands för ordningens upprätthållande: rep, bojor, hirschfängare och karbin till exempel. Fast nu var delinkventen av annat slag: en värnlös kvinna, som låg sjuk i sin barnsäng sedan tio dagar, då förlossningen timat. Med stor möda fick Welling henne att gå upp och klä på sig. Sedan fick hon bestiga hästen han lejt åt henne, men hon svimmade och föll av två gånger. Barnet, som överlevt den första veckan, var hon så klart tvungen att skiljas från. Uppträdet väckte nog en del kritik i grannskapet, för en soldat klev fram och begärde att få skicka med ett brev till staden, ett vittnesbörd å hela Sals bys vägnar om Margaretas ohälsa. Redan innan barnets födelse, ända sedan hon kommit tillbaka till Sal, hade hon legat till sängs och ej orkat sig upp, skrev han.

Med sitt kvidande resesällskap i släptåg och förebråelser ryggen gav sig profossen i alla fall åstad över slätten västerut, men det var inte utan att han våndades över att få ett kvinnoliv på sitt samvete. Margareta tvivlade på sin förmåga att klara av resan och lade allt ansvar på honom. Om de tog den genaste vägen, passagen mellan bergen, måste själva naturen ha bidragit till känslan av att de färdades genom en dödsskuggans dal, med dystra och farofyllda klippor i nästan lodräta rasbranter. Närmare Vänersborg, vid foten av Halleberg, gjorde sig döden särskilt påmind, eftersom de där kunde blicka upp mot en höjd som i forntiden sades ha använts till mer eller mindre påtvingade självmord, en så kallad ättestupa.

Ett fornminne vid foten av Halleberg, med ättestupan i bakgrunden.
Från Suecia antiqua et hodierna.

Efter bara något dygn var de emellertid framme, men Margareta mådde nu så dåligt att hon inte mäktade med att höras av rådhusrätten, när den samlades den 1 maj. Welling redogjorde för sitt besvärliga uppdrag och lade till ett vittnesbörd, som den misstänkta velat anförtro honom, vare sig hon fick leva eller dö: ingen annan än den tidigare angivne Olof Olofsson var pappa till hennes barn, för bara av honom hade hon blivit lägrad; två gånger hade det skett. Av drängen hade hon dessutom fått ringar, även om han sedan återtagit dem inför sin avfärd till Göteborg.

Olof Olofsson var däremot tillstädes och trots det kraftfulla utpekandet förnekade han all kroppslig samvaro med Margareta. Oaktat hans överstes och regementspastors förmaningar om att bekänna all sin skuld, frånsade han sig faderskapet med bestämdhet. Inte heller hade han friat eller gett motparten några gåvor. Soldaten insisterade på att få möta henne i rätten, förmodande att hon då skulle ändra sig. Gärna fick hon ta med sitt barn, så att man av dess utseende nog skulle förstå att det fanns en annan pappa. Med hänsyn till Margaretas hälsoläge fick konfrontationen vänta och Olof Olofsson skickades tillbaka till storstaden.

Ett halvår förlöpte innan processen kunde fortlöpa. I mellantiden hade Margareta själv fått lov att flytta till Göteborg, där hon fått tjänst som amma hos handelsmannen Hieronymus Nissen. Vad som hänt med barnet framgår inte. När rådhusrätten ville höra henne på nytt begärde landshövdingeämbetet av Göteborgs magistrat att hon ”måtte genast fasttagas” för vidare transport till Vänersborg. Fast herr Nissen berättade att hans amma denna gång förekommit rättens hantlangare och rest på eget bevåg, senaste söndagens eftermiddag.

Parterna konfronterades med varandra på rådstugan första gången den 5 november, och de höll envist fast vid respektive version. Olof Olofsson, som nu kallades Kruse, tog bland annat avstånd från Margaretas detaljerade utsaga om att han lägrat henne i en så kallad fällebänk medan matmodern låg och sov i närheten. Som tidigare antytts var det ett problem att Margareta inte var fullt ut delaktig i kyrkans sakramentala gemenskap. En förklaring gavs nu: hon kunde inte läsa och förstod inte kristendomens grundläggande lärostycken. För att hon skulle få insikt om vad som stod på spel och tala sant inför rätten anbefalldes hon till en snabbkurs med ovan nämnde komminister, Magnus Thorén. Rättegången återupptogs två dagar senare.

Också Olof Kruses trovärdighet kunde dras i tvivelsmål, för domstolsprotokollet meddelar att han vid något tillfälle dömts till döden och sedan benådats. Hans förhållande till Margareta verkar ha varit ganska sorglöst. Enligt tidigare och senare vittnesmål från husbondefolket hade han och hon varit vänner, men också gnabbats en hel del. Ryttmästarens fru sade att det alltid var ”bång och bet dessa bägge personer emellan”. Pigan hade kunnat skälla drängen för både tjuv och hundsvott, utan att fullt ut förstå hur han narrades med henne. Vad som var sant om gåvorna kom aldrig riktigt i dagen. Kruse medgav till slut att han erbjudit henne elfenbensdosan, dock inte som trolovningsgåva; samtidigt påstod han att hon försmått skänken. En kamrat till honom, kronobåtsman Falck, menade att Margareta haft hand om dosan en tid, tills den gick sönder och Kruse återtog den för att laga skadan. Missuppfattade Margareta detta som en stöld eller ett ångrat äktenskapslöfte? I så fall förklaras varför hon, enligt matmodern, bryskt hade kastat ringarna på bordet framför Kruse, bedjande honom att ta tillbaka dem med.

Vad som varit allvar respektive skämt i relationen mellan pigan och drängen föreföll i efterhand oklart. Falck hade frågat sin vän om han inte snart ville gifta sig, men fått till svar att denne saknade medel för att bygga äktenskap; och vad Margareta angick ville Kruse inte ha henne, vare sig hon gick i silke och siden eller enkla pigokläder. Om Margareta sa Falck att han alltid uppfattat henne som trogen sitt husbondefolk, men att hon inte tålde att skämtas med.

Om Kruse tonade ner sin generositet gentemot Margareta, för att inte snärja sig i hymens band, var det tydligt att hon under processens gång svävade på målet om hur många gånger och var Kruse varit ”i färde” med henne. Kruse kom snart med antydningar om att han visste vem som var den rätte barnafadern, fast något utpekande ville han inte göra. Den 8 november önskade rådhusrätten komma till ett avgörande och ledamöterna beslöt att skrämma Margareta genom att kalla upp stadsprofossen Welling. Denne visade upp sina handklovar och gjorde sig redo att föra ner henne till fängelset, för att där låsa fast henne väggen. Då brast det för den unga kvinnspersonen, som gråtande avlade en ny bekännelse. En pinsam stämning borde ha infunnit sig i salen, för nu lades skulden på en högt betrodd person i magistratens egen tjänst.

Handklovar från 1700-talet.
Från Bukowskis.

Margareta Johansdotter förklarade att det var hennes förre husbonde, Johan Breumer, vilken även tjänstgjorde som stadsfiskal, som rått henne med barn. Som stadsfiskal kombinerade han på ett ungefär de nutida ämbetena polismästare och åklagare i en och samma roll. Det tog lite tid, men efter fortsatt utfrågande slog Margareta fast att Breumer var den ende som hävdat henne och att det skett flera gånger på ett stallränne och även på logen. Olof Kruse friade hon helt och hon betygade att hon alltid hållit sig undan när det kommit oanständiga förslag från andra, gäster i huset. Ryttmästaren hade hon inte kunnat värja sig mot, för han hade tagit henne med våld och inte brytt sig om hennes tårar och smärta. Det var hans idé att skylla på Kruse och hon gick in på detta spår, eftersom husbonden sagt att ingen skulle tro henne om hon angav honom, Breumer; Kruse hade däremot, som beryktad tjuv, låg trovärdighet. Dessutom påstod Margareta igen att Kruse friat, och av allt att döma hoppades hon på att få honom till äkta man. För sin lojalitet mot husbonden hade hon, utom lönen, fått en fyrtrådskjortel och löfte om en svart klänning.

Om ryttmästare Breumers burdusa sätt vittnar skrivelse från 1719, vari majoren G.J. Bock återger hur han under det norska fälttåget gett en order till Breumer men bara bemötts med ignorans, ohövlighet och en halvt utdragen värja. I slutändan anmäldes Breumer till krigsrätt och där bromsades hans stigande i graderna upp; den snabba karriären hade inletts som volontär 1712 och redan 1716 hade han blivit ryttmästare. Uppkallad inför rådhusrätten fick han nu höra att den förra pigan avgett ett trovärdigt vittnesmål mot honom och han kunde inte gärna neka till sin inblandning längre. Rättens ledamöter förklarade: ”att som en människa lätteligen kan falla i sådan synd, men Guds förlåtelse ej erhålles, om man inte bekänner och ångrar sig, så gör herr ryttmästaren väl mot sig själv, om han vet sig skyldig i denna sak, att han då sådant strax rent ut bekänner”.

Och Johan Breumer erkände att allt var så som Margareta Johansdotter sagt. Han ursäktade sitt hemlighetsmakeri med det ”oläte och stadiga förtretligheter” han fruktade från hustruns sida. Han ångrade sig och beklagade att han kränkt sin pigas kyskhet, den han, i egenskap av husbonde, borde ha fredat och skyddat. Som tillgift erbjöd han sig att betala de böter hon skulle dömas till, vilket blev 40 Dr smt. Brottet kallades enkelt hor, eftersom den ena parten var gift, och Breumers egen bot blev dubbel mot hennes: 80 Dr smt. En utmätning i hans hus visade emellertid att tillgångarna inte förslog till detta belopps erläggande. Han fick resonera med rätten om en alternativ utväg och saköreslängden visar att han till slut satt av straffet i fängelse. Därtill skulle både han och Margareta tre söndagar i rad stå på kyrkans pliktpall, för att därefter undergå uppenbar kyrkoskrift och avlösning – ett skamstraff alltså, med personlig syndabekännelse och förlåtelse i församlingens åsyn. En nesa för ryttmästaren var vidare att fru Breumer tillfrågades om hon ville behålla sin man. Något svar kunde hon inte genast ge, för hon ville först inhämta sina föräldrars råd och mening.

Viss rättvisa får man ändå säga skipades. Johan Breumer kom inte undan ansvar, trots att han, en kronans officer, stod högt över sina legohjon i anseende. Däremot drabbades han inte nämnvärt av att han, med våra dagars mått mätt, hade gjort sig skyldig till våldtäkt. Denna omständighet renderade honom ingen straffskärpning, ej heller Margareta någon strafflindring. Något underhållsbidrag för barnet – om det ännu levde – kom inte på fråga. Det vore intressant att veta hur det gick med Breumers äktenskap. Hans militära bana fortsatte i alla fall med att han blev livdrabant 1724, på sitt sätt ett hedersuppdrag, men måhända en reträttpost. Han dog 1760 i Arboga och sörjdes då av en andra hustru. Jag vet som sagt inte om han före detta äktenskap var frånskild eller änkeman.

Margaretas fortsatta öde är ovisst. Någon piga i bemärkelsen orörd jungfru var hon inte längre, däremot kunde hon ha den tjänsteställningen. En namne, som passar in på dessa villkor, vittnade inför Vänersborgs rådhusrätt den 7 november 1724 om en tjuv, som övernattat i hennes dåvarande husbondes hus. ”Schatullmakarens tjänstepiga, kvinnspersonen Margareta Johansdotter” kallades hon. Hon berättade att tjuven hade satt sig i huset med sina kamrater och druckit öl. När hon frågat honom varifrån han kom, hade han sagt att han kom från helvetet och att han skulle dit igen. Möjligen levde Margareta sedan ända till 1764, då Elsa Stina Frisk skrev sitt testamente och nämnde såväl sin syster som hennes barn, fast det kan så klart ha funnits fler systrar från början, varav någon annan blev så gammal.

Med tanke det tidlösa problemet med småstadsskvaller undrar jag om inte Margareta Johansdotters vandel i samtidens ögon kan vara en alternativ förklaring till att hon ströks från Elsa Stina Frisks testamente – hur orättvist det än kan verka. Kanske tyckte Elsa Stina att Margaretas lägersmålsbrott hade dragit hennes eget rykte som klockarhustru i smutsen. Vem vet om det där fanns en källa till ovänskap?

En hjälte i sammanhanget får jag säga att soldaten Olof Olofsson Kruse var. Generalmönsterrullorna från Garnisonsregementet i Göteborg (då kallat Bengt Ribbings infanteriregemente) och överstelöjtnant von Köhlers kompani utvisar att han kom i tjänst 1723 och stannade till 1727. Han kom ursprungligen från Norge och det gav honom slutligen en ursäkt att lämna regementet. Han parerade ryttmästarens ränkspel och Margaretas medvetna lögn, genom att ihärdigt hävda sin oskuld. Som en narraktig norrman, med rykte som tjuv och en dödsdom bakom sig, var han ändå den av de tre huvudpersonerna som gick igenom rättsprocessen med störst trovärdighet. Ett par år efter dramat i Vänersborg står han som gift. Kan det ha varit med Margareta, trots allt? Se där ännu en intressant, men svår, fråga!

Källor

Arboga rådhusrätt och magistrat (SE/ULA/10021). F2:16 (bou 1758—1762).
Generalmönsterrullor (SE/KrA/0023/0). 1795 (Gbg.Garn 1724—1726); 1796 (Gbg.Garn 1728—1729).
Göta hovrätt; Advokatfiskalens arkiv (SE/VaLa/03835/03). EVIIBAA:2240 (renov.domb.Gbg.rr 1723); EVIIBAA:5957 (renov.domb.Vbg.rr 1718—1722); EVIIBAA:5958 (renov.domb.Vbg.rr 1723—1725).
Karaby kyrkoarkiv (SE/GLA/13269). AI:1 (hfl 1772—1775).
Lewenhaupt, Adam. Karl XII:s officerare – Biografiska anteckningar. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners förlag, 1920.
Mantalslängder; Älvsborgs län (SE/RA/55203/55203.15). 90 (1764).
Riksarkivets ämnessamlingar; Personhistoria; Biographica (SE/RA/756/756.1). B/I/B48a.
Tuns kyrkoarkiv (SE/GLA/13580). C:1 (db 1757—1825).
Åse häradsrätts arkiv (SE/GLA/11057). AIa:29 (domb 1763—1764); AIa:34 (domb 1769); FIIa:2 (bou 1759—1764).

Toner från pipa och skalmeja

Trots att jag som barn ofta fick sjunga visan ”Vi äro musikanter alltifrån Skaraborg” har det varit sparsamt med musikanter i min släktforskning. Bland min farfarsfars farfarsfars förmodade förfäder finns dock en, och han bodde just i Skaraborgs län.

Nej, musiker har jag knappt hittat alls i de äldre generationerna av min släktforskning. Kanske att någon klockare där lett sin församling i sång under 1700-talet. Och så finns det antydningar om att förfadern och storbonden Jöns Gullbrandsson på Orust, som åren 1669 till 1671 stod anklagad för häxeri, trakterade ett par instrument. Om en av hans många låntagare heter det således att han fick ”dansa efter Jöns pipa” vare sig han ”pep eller sjöng”. Detta hade jag bara tolkat som ett idiom så vida det inte också funnits vittnesmål om att Jöns i Vräland spelade trumma under Satans bröllop och därvid mottog spelmanspengar från en annan misstänkt (mamman till kyrkoherden i Marstrand). Hur grundlösa och vidskepliga anklagelserna än framstår kan Jöns Gullbrandsson mycket väl ha skaffat sig ett rykte som spelman vid fester av olika slag.

Förutom vid dans och gudstjänst kunde allmogen lyssna på musik när militär trupp samlades eller dog förbi. De vanligaste militära instrumenten under 1700-talet var trumpet, trumma och pipa – det första vid kavalleriet, de två andra vid infanteriet. Eftersom militärmusiken i alla tider givit armén glans och dragningskraft, genom att väcka känslor av såväl muntration som krigik ära, har jag beklagat att jag inte kunnat hitta någon närmare anknytning till dess utövare. Påståendet i en sentida historik över Bohusläns regemente att min farfars farfars kusin Janne Gren tjänstgjorde som trumslagare vid Södra kompaniet stämmer tyvärr inte. Visserligen var Grens soldattorp, nr 3 i Ytterby socken, en tid anslaget till spelet men själv tillträdde och fungerade han som vanlig infanterist.

Nu har jag emellertid kommit in på ett musikerspår i Janne Grens farfars, Johannes Stens, förmodade bakgrund. Det ligger långt tillbaka och för att komma dit måste vi först utreda Johannes Stens presumtive morfars släktförhållanden. Denne fjärdingsbonde hette Johan Johansson (eller Jan Jansson) och bodde i sydvästra Vänerbygdens flacka landskap och Ås socken (se min argumentation gällande Johannes Stens västgötska anor under rubriken Stenliden). Ingenting tyder på att Johan Johansson själv musicerade för bouppteckningen efter honom nämner vare sig instrument, noter eller ens en psalmbok. Som alternativ källa till saknade kyrkböcker för Flo pastorat före 1771 gör bouppteckningen däremot klart att han dog 27 oktober 1765 på ett ”frälsehemman Ödegården i Åhsen som han sig tillhandlat af öfwerjägmästaren Georg Zelo[w]”. Ordalydelsen ger intryck av att han nu ägde gården men så var det inte; vanliga bönder fick inte köpa frälsejord förrän 1789 och i stället måste transaktionen ha avsett en utökad brukanderätt. Adelsmän och andra ståndspersoner insåg att deras ensamrätt till frälsejord hade en baksida, nämligen att färre potentiella köpare fanns till hands när behov att sälja uppstod, och innan privilegiet upphävdes sökte de vägar att kringgå regelverket.

Detalj från karta av Nils Marelius, daterad 1780. Snabbaste vägen till Lidköping går förbi Särestad, Håle och Täng – då som nu.

Eftersom fjärdingen i Åsen Ödegården inte bestod av odaljord kan vi inte förvänta oss att Johan Johansson kom därifrån och inte heller mantalslängderna antyder detta. Vid bouppteckningen fick dock ”faderbroderen” Mårten Larsson i Knipan, Tuns socken, ansvaret att företräda de omyndiga barnens intressen. På vilket sätt denne bonde var en farbror är inte utrett men i och med att fadersnamnen skiljer sig åt kan vi utesluta honom som den avlidnes helbroder. Ett tag verkade det rimligare att betrakta Mårten Larsson som en ingift farbror för i husförhörslängden 1770—1789 kallas hans hustru Maria Johansdotter men också hon dunstade bort som ett tänkbart syskon till Johan Johansson, åtminstone som helsyster. Andra källor ger nämligen vid handen att hon hette Andersdotter. För att få fler idéer om hur Johan Johanssons anhörigkrets såg ut var det nödvändigt att söka brett i domböckerna och då dök systern Elsa Stina upp som inneboende i Ödegården. Denna kvinna kallades omväxlande Johansdotter, Frisk och Starin – vid ett tillfälle med tillägget madame, vilket skilde henne från vanliga allmogekvinnor – namn med vars hjälp hon känns igen som förutvarande hustru till klockaren Anders Månsson Starin i Vänersborg.

Anders Starins bakgrund är höljd i dunkel men när han tillträdde tjänsten i Vänersborg 1744 skrev kyrkoherden där att han närmast kom från Tengene socken i Skaraborgs län och hade ett förflutet som underofficer vid Västerbottens regemente. Och när han tre år tidigare valdes till klockare i Tengene och Längnum var det med erfarenhet som organist och på rekommendation av prosten och psalmförfattaren Olof Kolmodin, själv kyrkoherde i Flo pastorat (och brorson till psalmisten Israel Kolmodin, som skrev Den blomstertid nu kommer). Denne ingifte släkting tycks alltså, innan han blev klockare i Tengene, ha upprätthållit tjänster som både musiker och militär, fast inte samtidigt så vitt synligt. Det är oklart på vilka platser han verkade i dessa roller. Att han varit underofficer stämmer nog eftersom han, under åren i Tengene, titulerades f.d. föraren av mantalsskrivaren. Emellertid har Starin inte gått att hitta i Västerbottens regementes generalmönsterrullor. Kan han ha tillhört ett annat, måhända värvat, regemente?

Inte heller vet jag hur Anders Starin tillvann sig titeln organist. Klart är ändå att han, medan han bodde i Tengene, hade intressen i grannpastoratet Flo där han, vad det verkar, arrenderade Gartegårdens soldattorp i Sals socken. Tydligen bodde soldaten på annan ort varför Starin hade sått ut korn på hans åker. När roteböndernas boskap trampade ned grödan begärde han skadestånd. Torpet försörjdes även av ströroten Kesenborg i Ås och från den krävde klockaren två årliga lass hö, i stället för de kontanter åborna hellre betalade med.

Bevarad kyrkobokföring för Tengene visar att Anders Starin och hustru Elsa Stina hade med sig en dotter Catharina samt att familjen under tiden i Klockarebolet utökades med dottern Anna 1741 och sonen Måns 1744. Dessutom fick man på slutet sällskap av Elsa Stinas mor som hette Elin Davidsdotter men hon dog den 17 januari 1744, 75 år gammal. Hennes namn är en viktig ledtråd till Elsa Stinas och hennes bror Johan Johanssons ursprung samtidigt som det gör det än svårare att förstå hur Mårten Larsson i Knipan kunde vara farbror till deras barn. Enligt Tuns kyrkoböcker hette nämligen Mårten Larssons föräldrar Lars och Catharina (samt hans svärföräldrar Anders och Sigrid) medan Elsa Stinas och Johan Johanssons båda föräldrar, för det fall de var helsyskon, bar dopnamnen Johan och Elin. Släktskapet torde således ha med svågerskap, och möjligen omgifte, att göra. Ett uppslag kan vara Mårten Larssons ursprung i Sal där han enligt en källa föddes 1705 och fadern, enligt en annan, gick under det fullständiga namnet Lars Mårtensson. Vi får anledning att återkomma till Sals socken, eller Salen som man sade förr.

I Vänersborg kom familjen Starin att bo i kvarteret Rosen och hus nr 9. Denna fjärdedel av staden fick senare rykte om sig att vara eländig och fattig men i mitten av 1700-talet bodde där i alla fall både hantverkare och tjänstemän. Bland grannarna fanns såväl rådmän och tullskrivare som folk vid stadens skola, likaså slaktare, hattmakare, hovslagare och andra. Att kvarteret mestadels var bebyggt med låga trähus anas dock på ett omkring 1700 tillkommet kopparstick i bildverket Suecia antiqua et hodierna. Föga lär återstå av bebyggelsen; de hus som inte förstördes i stadsbranden 1777, då en tredjedel av Vänersborg gick upp i rök, torde ha blivit lågornas rov vid den ännu större eldsvådan 1834.

Vänersborg enligt *Suecia antiqua et hodierna*. Kvarteret Rosen ligger till höger om kyrkan, åt betraktarens håll.

Kyrkolagen stadgade att en klockare skulle vara ”ärlig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom”. Fast i Vänersborgs stadsförsamling fanns särskild skolpersonal för att lära det uppväxande släktet att läsa och skriva. Likaså hade man en organist vid sidan om klockaren, även om det vid biskopsvisitationen 1745 anmärktes att denne hållit sig borta en längre tid. Trots stadens alla specialister och att uppdragen som klockare, kyrkvärd och kyrkväktare ibland överlappade varandra återstod många tänkbara uppgifter för Anders Starin: att ansvara för klockringningen, vårda kyrkans inventarier, agera skrivare och bära brev åt prästerskapet. Han värnade om kyrkans mekaniska ur och klagade 1759 på att det var så förfallet att uppemot en timmes kunde skilja mellan det och klockan på rådhuset. I likhet med många andra stadsbor i det tidigmoderna Sverige var han inte främmande för att bedriva jordbruk vid sidan om. Därför bad han vid nämnda visitation att mot en årlig avgift på 4 daler silvermynt få råda över en äng som tillhörde församlingen. Biskop Juslenius anmärkte att frågan hörde hemma hos kyrkorådet men att han i princip ansåg att klockaren borde ha förtur, efter att ängens hittillsvarande brukare fått ”åtniuta de arrendeåren til godo, som han sig betingat”.

Barnen måste ha dött unga för när Anders Starin själv gick bort i april 1764 stod änkan Elsa Stina ensam kvar, närmare 60 år gammal och sjuklig, utan hemvist och försörjare. Av två syskon, en bror och en syster, väntade hon sig ingen hjälp men ett tredje syskon, brodern Johan Johansson i Ås socken, tog som sagt emot henne. Hon upprättade ett testamente och lät Åse häradsrätt förstå att Johan Johansson, hans hustru Kerstin Olofsdotter och deras barn skulle vara hennes enda arvingar, på villkor att hon fick bo i Ödegården och av dem erhålla en hederlig begravning efter sin död. Testamentet inskärpte att den övriga släkten inte hade minsta rätt till hennes kvarlåtenskap.

Vid änkan Starins frånfälle inventerades hennes lösa egendom och även om bohaget var litet uppgick det samlade värdet till 169 daler silvermynt, borträknat skulderna – ungefär en tredjedel mot behållningen efter Johan Johanssons död 1765 och ett substantiellt tillskott i hushållets ekonomi. Bland ägodelarna märktes en guldring (3 daler), en svampdosa av silver (8 daler), silkespälsar i vitt och blått och husgeråd i tenn. Kort tid efteråt gav sig två förfördelade släktingar till känna och ifrågasatte testamentets giltighet: Olof Olofsson i Kilja Lunnagård, Karaby socken, och Olof Andersson i Karlanna by, Särestad. Klagomålet ger en vink om Elsa Stina Johansdotters/Frisks/Starins övriga syskon men det förslår inte till någon säker slutsats. För de flesta inblandade i rättegången tycks hon ha varit en faster. Komministern Lars Bergland, som flera gånger besökt testatorn i hennes sjukliga tillstånd, intygade brevledes att han aldrig hört henne ångra sitt beslut. Och vittnet Sven Larsson i Åsen sade att han vid ett besök bara ett par dagar före Elsa Stinas bortgång hört henne med gott förstånd säga att änkan Kerstin och barnen skulle ha allt. Så beslutades också.

Utifrån änkan Starins namn kan vi rekonstruera namnet på hennes, och förmodligen Johan Johanssons, pappa: Johan Frisk. Han måste ha levt under Karl XII:s regering och initialt finns ett antal kandidater att välja bland, alla soldater i den karolinska armén. Släktens lokala förankring gör dock att bara en framstår som rimlig, och desto mer så när ett par rättsfall utvisar att hans hustru hette Elin Davidsdotter. Denne Johan Frisk blev 1685 pipare vid Västgöta-Dals regemente och överstelöjtnanten Arvid Soops kompani, en befattning som förde med sig ett boställe i Frändefors socken, Dalsland.

I egenskap av pipare spelade Johan Frisk på en tvärflöjt i trä med uppgift att jämte två trumslagare förmedla och förstärka kompanibefälets ordergivning. Musikerna gick i främsta ledet och gav det övriga manskapet toner och takter att följa i allehanda göromål men för Frisk blev det inte aktuellt att med sin pipa leda kompanikamraterna i strid, där musiken annars gav livsviktig orientering i folkvimlet och krutrökens töcken. Tjänstgöringen inföll nämligen under en längre fredsperiod. Dock övades han för sådana situationer i den nya armé som Karl XI byggde upp och ofta själv exercerade. Samspel mellan pipa och trumma förekom i fler länders militära förband och traditionen vårdas idag bland annat av reenactmentgrupper som håller liv i den amerikanska revolutionens minne.

Efter fyra år befordrades Johan Frisk till skalmejblåsare, vilket innebar uppflyttning till regementsstaben och ett boställe i västgötska Slädene socken. Totalt fanns fyra skalmejblåsare vid regementet men de hade inte samma närhet till det vanliga manskapet som piparna och trumslagarna. Snarare än att att ge signaler till diverse praktiska moment i fältlivet ålåg det enligt en mastersuppsats från 2020 infanteriregementenas standardenliga skalmejblåsarkvartetter att spela vid festliga och högtidliga tillfällen: i parader och ensembler, till taffel och gudstjänst. De stod under respektive överstes särskilda beskydd och bidrog med passande musik i hans och de andra officerarnas adliga umgängeskultur.

Skalmejor på en 1600-talsmålning av Dennis van Alsloot.

Skalmejan, som idag mest förknippas med folkmusik, hade sin höjdpunkt i Europa under medeltiden och renässansen. Detta konformiga träblåsinstrument har ett dubbelt rörblad vid munstycket och kanske härstammar dess namn från det grekiska ordet kalamos, som betyder just vassrör och syftar på olika sorters blåsinstrument. En annan möjlighet är att ’skalmeja’ kommer från arabiskans salamiya, namnet på ett snarlikt instrument med många motsvarigheter runt om i Orienten, bland annat zurnan som förekommer i Mindre Asien och Mellanöstern. Skalmejans ljud är mycket genomträngande och gör sig bäst utomhus medan dess avnämare oboen dämpats genom sin smalare borrning. Oboen saknar för övrigt skalmejans läppstöd. Under namnet hautbois ersatte oboen successivt skalmejan i den karolinska armén under Stora nordiska kriget men ibland är det svårt att avgöra vilket instrument som spelades eftersom begreppen skalmejblåsare och hautboist flera gånger användes synonymt. Johan Frisk gick bara under den förra beteckningen. Däremot bytte han under 1690-talets första hälft boställe till Nästegården i Sal och blev därmed närboende en annan skalmejblåsare, Johan Verner, som utbildat sig i Köpenhamn och 1692 fått till uppgift att undervisa sina vederlikar.

Nästegården omfattade ett 1/2 mantal och till åbyggnadens förnyelse krävdes 1703 en summa på 50 timmerstockar och 6 lass ”poll” (störar för att hålla takläggning av exempelvis halm på plats). Åse häradsrätt lät utfärda en tingsattest till landshövdingen för uttagande av detta virke på kronoparken Hunneberg. Gården var så stor att Johan Frisk tog hjälp av hälftenbrukaren Anders Jonsson, fast efter åtta år föredrog denne att ta varvning som soldat vid Skaraborgs regemente. Frisk stämde honom för att i olaga tid ha sagt upp arrendet och krävde vid Åse härads höstting 1704 ersättning för flera missförhållanden: en övergiven sådd av ärter, husröta och ofullständig ersättning för en salttunna. Anders Jonsson ursäktade sig med att han sökt en ny utkomst då han länge ”blifwit hanterat medh huggh och slagh och hårdragen” men detta prövades inte rättsligt för det var inte husbonden som stod tilltalad. Frisks klagan efterkoms däremot i vissa delar.

En antydan om Frisks egna ansträngningar som bonde finns i ett tidigare fall från samma år, nr 9 vid vintertinget i februari, då han anklagade en Anders Nilsson och dennes hustru Märta i Sals by för att ha tagit hö respektive korn ifrån honom. Det förra hade pigan Ingrid märkt upp med ”halmtappar” (typ vippor) som sedan återfanns i svarandens fähus. Märta medgav att hon tagit kornet från en stack på åkern – ovetande, som hon sade, om att den fallit på grannens lott. Kanske hade man skördat tillsammans och fördelat kornet på stackar allt efter gårdarnas storlek; på den tiden var ju åkrarna indelade i så smala tegar att en bonde knappast kunde bruka sin jord oberoende av de övriga byamännen.

Fall förekom även där Johan Frisk stod på svarandesidan, som i juni 1705 då han och två andras kreatur hade trampat ner furiren Anders Bengtssons råg i Hallebo. Frisk kunde inte neka till att ha en låg, rent oduglig, gärdsgård och fick plikta för skadan. Vid samma ting ställdes han till svars för en helt annan sorts förseelse. Kronans länsman Anders Maschåll frågade på kyrkoherde Rydenius vägnar varför han och korpralen Torsten Gunnarsson i Pukagården inte bevistat någon av pastoratets gudstjänster på årets första böndag, den 14 april, utan ägnat sig åt ätande och drickande hemma hos korpralen. Frisk förnekade det sistnämnda men medgav att familjerna fastnat i Pukagården när de inte kunde ”komma öfwer stoora åhn till Öhrs kyrckia efter ingen fahrkost war wid handz ei [h]eller pråmen”. De geografiska angivelserna förvirrar; man behöver inte korsa ”stora ån”, som Nossan kallades, för att komma till Ör från Sals by, däremot öppet vatten på Vänern eftersom Ör ligger uppe i Dalsland. Var det verkligen rimligt att resa så långt? Oavsett är uppgiften intressant som en möjlig ledtråd till skalmejblåsarens dalsländska ursprung. Rätten berörde inte ambitionens trovärdighet men ett vittne sa att sällskapet kunnat slå följe med honom till Flo kyrka, om de velat. Fler bybor hördes om de två militärernas helgdagsfirande. En menade att de nog druckit öl men Frisk menade att ölet i fråga var skämt och odrickbart på grund av förbränd malt. En annan sade sig veta att Frisks hustru stannat hemma i ”fluss” (ett sjukdomstillstånd) medan männen klarat brännvin intill kvällen, fast om de druckit därav visste inte vittnet. Nämnden drog slutsatsen att skalmejblåsaren och korpralen utan laga skäl brutit mot böndagsplakatet genom sitt uteblivande från gudstjänsten, vilket renderade dem böter. Huruvida sabbatsbrottet också inkluderat olaga förtäring kunde man inte avgöra så i den delen gick svarandesidan fri.

Även om domböckerna är noga med titulaturen och städse kallar Johan Frisk skalmejblåsare avslöjar de inget om hans musikaliska gärning: lärandet av nya stycken, instrumentvården, stämmospelet och så vidare. Fallen rör vardagliga bekymmer som han delade allmogen i stort, problem som lokalsamhället ofta fick lösa på juridisk väg. Också Johan Frisks hustru, Elin Davidsdotter, var indragen i konflikter. Förutom att lära oss litet om hur dåtidens gräl kunde ta sig uttryck klargör de att paret födde upp oxar för avsalu.

Den 20 oktober 1706 klagade hustru Elin över tillmälen hon fått av bonden Brynte Anderssons hustru Kerstin Olsdotter i Backa. Hustru Kerstin hade kallat henne toppa, näbba och loppe-Elin, vidare beskyllt henne för bortpantning av sina sparlakan. Med sparlakan menas sängomhängen och måhända uppfattades de som så privata ägodelar att det var nesligt att låna ut dem till främmande. Kerstin nekade till att ha yttrat skällsorden och genmälde att klaganden tvärtom kallat henne för elaka saker – skinka och brynost (!) – förenat med en beskyllning om att ha stulit ost i Vänersborg (under Brätte marknad, som det senare sades). Bråkets upprinnelse verkar ha varit en kontrovers mellan Elin och Kerstins döttrar under en marknadsresa till Lidköping. Kerstin konfronterade Elin med en ironisk salva (”Tack för det i tahla wähl om mina döttrar”) när följet från Sal stod vid landsvägen och sålde oxar. Ett vittne, hustrun Catharina Persdotter, intygade att Kerstin sagt det mesta av det som lades henne till last och att Elin då svarat att ”hwad sparlakanet widkommer så är det intet pantat för någon brynost eller annat oredeligt” (däri fanns möjligen en liten insinuation om stulen ost). Vittnet hade avbrutit trätan och bett Elin komma över och skära upp en skinka i stället. Inget av orden skinka och brynost hade alltså använts som direkta förolämpningar. Ett annat vittne, klockaren Erik Hansson, hade också hört grälet men inga skällsord. När Kerstin under nattkvarteret i Väla trugade honom med fläsk och bad honom att vittna till hennes fördel svarade han att han ”geer henne fahn och intet achtar att witna derom”. Åse häradsrätt gick på klagandens linje och lät Kerstin Olsdotter plikta för ”twenne skiäldzord och oanständige tillwijtelser”.

Vid samma ting beklagade sig Elin Davidsdotter också över en Erik Garte i Sal Västergård som på hemvägen från Lidköping kallat henne slafs och tiggare. Därtill hade han hött med en kanna och sagt om Elins kläder varit skurna som hans så skulle han smällt till henne. Garte erkände och förklarade att han blivit arg när Nästegårdens oxar ätit hans foder. Även han fick plikta för sitt beteende.

Kerstin Olsdotter ville ha revansch och vid påföljande års vinterting hoppades hennes man att nya vittnesmål skulle få Elin Davidsdotter fälld för talet om brynost och skinka. Men Johan Frisk avstyrde målet, påvisande att stämningen kommit honom till handa för sent.

Västgöta-Dals regemente följde inte med kungen på hans kontinentala fälttåg efter Stora nordiska krigets utbrott. Delar av manskapet deltog förvisso i sjöexpeditioner som syftade till att undsätta de hårt trängda Östersjöprovinserna men som vi sett vistades Johan Frisk i vart fall på hemorten åren 1704, 1705 och 1707. En mer aktiv krigstjänst vidtog eventuellt efter 1708. Generalmönsterrullan från detta år säger bara att han erhöll dimission (avsked) från regementet den 14 september och ersattes med en Jacob Roos. Tidigare under 1708, och innan han flyttade från bostället, hade dock en mantalslängd upprättats där han kallas förare. Gradbeteckningen innebär att ett avancemang skett, uppenbarligen i annat förband. Frågan är då vilket.

Under kriget förstärktes armén med flera nya, tillfälliga, regementen. Bland dessa komplement till de gamla landskapsregementena fanns Västgöta tremänningsregemente till fot. Namnet kom sig av att tre ordinarie rotar gick samman för att sätta upp en extra soldat. För en erfaren militär som Johan Frisk kunde detta lokalt förankrade regemente fungera som en alternativ språngbräda mot högre tjänster. I en generalmönsterrulla som upprättades för tremänningarna i Karlskrona 1713 finns också en sergeant med hans namn – tyvärr utan biografiska anteckningar i övrigt, vilket gör identiteten osäker. Denne Johan Frisk hörde till kapten Magnus Gabriel Dahlbergs kompani. När en ny generalmönstring hölls 1717 hade sergeant Frisk försvunnit, och ingen förklaring finns till varför. Hans kommenderingar är okända och vad gäller regementet som helhet var dess manskap splittrat på olika uppdrag. Medan somliga gjorde garnisonstjänst i Karlshamn och Landskrona fick andra arbeta på flottans skepp vilket inbegrep fortsatta sjöexpeditioner, dels i Finska viken, dels i danska farvatten.

Således finns många problem kvar rörande Johan Frisk och hans familj. När och var dog den före detta skalmejblåsaren? Var bodde Elin Davidsdotter innan hon slutade sina dagar i Tengene? Och på vilket sätt kunde Mårten Larsson i Knipan räknas som farbror till Johan Johanssons barn? Mårten Larsson kom som sagt från Sal och hans pappa bör vara identisk med en regementsväbel Lars Mårtensson därstädes. En tanke kunde vara att denne regementsväbel gifte om sig med Elin Davidsdotter när hon blivit änka – med resultat att Mårten Larsson blev styvbror till Johan Frisks och hustru Elins barn. Observera att detta bara är en spekulation.

En nöjsam utmaning av annat slag är att fundera över hur det lät när regementets skalmejblåsare spelade, för sig eller i sällskap med andra instrument. Kunskapen är bristfällig men viss vägledning finns i den karolinske hautboisten Gustaf Blidström kvarlämnade noter. Han tillhörde Skaraborgs regemente och under sin tid som krigsfånge i Sibirien gjorde han uppteckningar av en mängd marscher, menuetter och polonäser. Få, om ens några, inspelningar har gjorts med gammaldags skalmejor men som substitut företes här en marsch med pipa, trumma och oboe. Marschen är rekonstruerad utifrån ett ofullständigt manuskript av Blidströms hand. Den är uppkallad efter Blidströms ryska interneringsort, Tobolsk, men man vet inte om marschen först komponerades där, av hautboisten själv, eller om verket har ett annat, äldre, ursprung.

Källor i urval

Avlöningshandlingar – KrA/0009/A, Krigskollegium, Militiekontoret, G:IV:b.
Domböcker… – VaLA/03825, Göta hovrätt, Advokatfiskalens arkiv, E:VI:AABA.
Generalmönsterrullor – KrA/0023.
Mantalslängder – GLA/12599, Skaraborgs läns landskontor, E:III:a.
Mantalslängder, Skaraborgs län – RA//55203.16.
Mantalslängder, Älvsborgs län – RA//55203.15.
Rullor – KrA/0022.
Tengene kyrkoarkiv – GLA/13548.
Tuns kyrkoarkiv – GLA/13580.
Vänersborgs kyrkoarkiv – GLA/13632.
Åse häradsrätts arkiv, Bouppteckningar – GLA/11057/F:II:a.
Åse häradsrätts arkiv, Domböcker – GLA/11057/AI:a.

Litteratur i urval

Almegius, Folke (1982): Jöns Gullbrandsson i Vräland — Bondekrönika från Orust och Tjörn.
Ekedahl, Joakim (2020): Instrumentellt i fält? – En studie om karolinska skalmejblåsare och hautboister [Masteruppsats]. Inst. för musikvetenskap, Uppsala Universitet.
Gadd, Carl-Johan (2000): Den agrara revolutionen 1700–1870 (tredje bandet av fem i Det svenska jordbrukets historia). Natur och Kultur / LTs förlag.
Hallberg, Bertel (1933): Bidrag till Vänersborgs kyrkas historia till år 1777. I: Vänersborgs Söners Gilles Årsskrift 1933.
Hasslöf, J.O. Rune (huvudförf. i redaktionskommitté); Gabrielsson, Lennart & Lumsden, Sven: Konglig Bohus Läns Regemente — Södra kompaniet 1727–1901. Stiftelsen Bohusläns Försvarsmuseum.
Svenska Akademiens Ordbok.