Stenliden – Sida 2 – Anders Hellster

Genealogisk årskrönika

Jag tittar på en hög osorterade papper och tycker att jag borde kommit längre med att ordna upp min släktforskning nu när året närmar sig sitt slut. Den genealogiska informationsmängden växer exponentiellt och blir snabbt ohanterlig om man inte har ett bra system för sina anteckningar. Här får jag öva upp min förmåga och tills vidare glädja mig åt andra genealogiska färdigheter. För listan på vad jag uppnådde och upplevde under 2021 blev oväntat lång och den manar till fortsatt aktivitet.

Året inleddes i en känsla av eufori eftersom jag redan hösten 2020 gjorde ett stort genombrott. Hemmasittartillvaron under pandemin hade fått mig att återuppta släktforskningen efter en längre tids passivitet och nystarten gav riklig utdelning när jag kom min farfars farfars farfar Johannes Stens västgötska ursprung på spåren. Fullständig bevisning saknas men starka indicier tyder på att denne soldat vid Bohusläns regemente var son till en vice korpral i Flo socken – en person som fascinerar, inte bara för att han fyller en irriterande lucka i min antavla utan också för att han åren 1788—1790 var krigsfånge i Ryssland. Upptäckten gav mig förnyat incitament att göra en sammanställning av Stenlidensläkten, det vill säga Johannes Stens efterkommande. Det ena ledde till det andra, även i andra delar av min släktforskning:

Stenliden vid Toreby i Harestad – Johannes Stens hem.

1. Nya släktgrenar. Bland Johannes Stens barn fanns sonen Elias, född 1809, och jag har länge trott att han längre fram i livet blev båtsman Lustig i Backa socken på Hisingen men jag saknade bevis. I början på året tog jag kontakt med en släktforskare som härstammar från denne båtsman men på sin webbplats försett honom med en annan pappa. Hade han uppgifter som jag saknade? Det visade sig att det fanns minst två Elias Johannesson, födda 1809, på Hisingen under 1820-talet och slutsatsen att Elias Lustig var torparson från Nödinge socken i Västergötland var lätt att förstå. Under mejlkonversationens gång fann jag emellertid bevis på att min hypotes var den rätta men tyvärr lyckades jag inte övertyga min kollega om att han också tillhör Stenlidensläkten och är femmänning till min pappa. Positivt med hans skepsis var att den triggade mig till att gräva djupare i källorna och jag får ta på mig att jag sedan blev lite ivrig och mångordig i min argumentation – ett pedagogiskt misstag. Klart är i alla fall att Elias Lustigs efterkommande hör hemma i mitt släktregister.

Det avgörande beviset för båtsman Lustigs härstamning fann jag när jag parallellt utredde hans syster Annas öde. På omvägar hamnade hon i Mölndal där hon 1860 gifte sig med pappersbruksarbetaren Lars Rohdin som redan förut var pappa till flera av hennes barn (vid lysningen nämndes Elias Lustig som hennes bror). Detta var nytt för mig och under året har jag kunnat följa barnens väg över Atlanten och släkten Rohdins fortsatta liv i USA.

Under fortsättningen av 2021 fann jag också nya intressanta sidolinjer på min morfars mor Fredrika Lorenzdotters sida, först och främst bland de efterkommande till hennes morfars far, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård, Fors socken (Älvsborgs län). Mest spännande var det att läsa om Fredrikas syssling Harald Hall, som blev ingenjör i Sankt Petersburg, tvingades kvar av bolsjevikerna under revolutionen men sedan fick det diplomatiska uppdraget att rädda tyska krigsfångar ända borta i Centralasien. Längre bakåt bland Fredrikas anor hittade jag dessutom en sannolik anknytning till den militära släkten Bobeck från Korsberga socken i Skaraborgs län. Denna släkt har en adlig gren, Ridderhierta, som funnits representerad på vår västindiska koloni Saint Barthélemy. Avlägsna men likafullt oväntade och spännande inslag i släktforskningen! Jag får återkomma till dessa sidospår längre fram.

2. MtDNA-analys. Inspirerad av framgångarna kring Johannes Sten ville jag komma till rätta med hans hustru Karin Andersdotters härstamning på mödernet. På nätet ser jag hur andra släktforskare påstår att Karins mamma var bördig från Toreby i Harestads socken, nära Kungälv. Jag tror också, bland annat baserat på fadderskap, att så var fallet men saknar bevisen som identifierar bondedottern Annika Svensdotter, beräknat född 1757 i Toreby Mellangård, med den senare pigan och namnfränden i Övergården, som trolovade sig 1780 och blev anmoder till mig. Dessutom försvagas hypotesen av den skulle innebära ett kusinäktenskap i den nära släkten. Till stöd för densamma kunde jag dock under våren visa att en dotterdotters dotterdotters dotter till Karin Andersdotter bär på exakt samma mitokondrie-DNA (mtDNA) som en ättling till hennes förmodade mors moster Anna Andersdotter i Gloshed Övergård, Torsby socken – en ättling i likaledes obrutna kvinnliga led.

Dessvärre är mtDNA inte ett lika bra kriterium på släktskap i historisk närtid som den manliga ekvivalenten Y-DNA men min övertygelse är större nu än innan samtidigt som det var roligt att hitta och jämföra nu levande representanter för två så långa kvinnolinjer. En bedrift!

3. Faderskapsutredning. En desto mer passiv roll har jag spelat i utforskandet av en okänd far men bara genom att vara registrerad med sin DNA-profil på sajter som FamilyTreeDNA och MyHeritage kan man vara till hjälp för andra som söker sitt ursprung. En man i södra Norrland kontaktade mig eftersom han funnit en relativt nära matchning till min mamma, vars profil jag också fört in på nämnda sajter. Han antog att denna träff måste vara en ledtråd till hans biologiska pappa, en för honom okänd person. Efter jämförelse med övriga personer i hans och mammas matchningslistor kunde jag meddela att vårt gemensamma upphov tycks finnas bland förfäderna till min mormors farmor. Med hjälp av utökad forskning på de grenar där DNA-matchningar finns och ytterligare DNA-tester bör det var möjligt att lösa gåtan. Min mejlkontakt fick sedan professionell hjälp att gå vidare och jag ser fram emot att höra om resultaten. Ibland får man vänta på de avgörande träffarna men ju fler som lämnar DNA-prover till släktforskningens fromma, ju större är chansen att hitta en lösning. Ofta bär vi på svaren till varandras genealogiska problem inom oss själva.

4. Nya anor. Faderskapsutredningen i föregående punkt återuppväckte mitt intresse för min mormors fars, vedhandlaren Svante Johanssons, anor. Jag har länge misströstat kring dem eftersom de varit så svårforskade men under året hittade jag ett länge saknat ursprung för hans farfars far: ytterligare ett par generationer i bohuslänska Ljungs socken under 1700-talet. Märkligt hur jag kunnat missa dem tidigare. De fanns på platsen in plain sight hela tiden. Likaså letade jag rätt på fler detaljer kring hans mammas anor från Bjärke härad. Där kom jag in på frälsebönder under Kobergs gods i Lagmansereds socken men när jag jämförde kyrkobokföringen med mantalslängderna fick jag inte familjebilderna att stämma överens. Suck! Inom mig gnager en oro att prästen blandat ihop två familjer och skrivit dem som en enda.

5. Nytt registersystem. Kontakterna med andra släktforskare påminde mig om att jag måste katalogisera min släktforskning så att jag snabbt kan fixa registerutdrag och inte behöver gå tillbaka till källorna varje gång jag vill dela en uppgift. Inte sällan är det lättare för mig att göra om forskningen än att hitta informationen i mina egna anteckningar och så ska det inte vara. Många släktforskare använder speciella program för att hålla ordning men jag tycker att de begränsar mig, dels layoutmässigt, dels i redovisningen av källor och reservationer. Inte heller litar jag på att all information följer med utan risk för förluster vid överföringen till ny dator eller nya programversioner. Därför föredrar jag att bearbeta och lagra informationen i Word och att fylla i en uppsättning grafiska antavlor för hand. Till att börja med försökte jag fylla i färdiga formulär men fälten rymde inte tillräckligt antal tecken och därför skapade jag i år en egen typ av personakt (ansedel) i Word.

Alla personakter jag upprättar för min egen släkt ska gå att koppla till två register som samtidigt är tabellariska översikter. Det ena är min antavla, kompletterad med namnen på alla anornas barn och syskon; det andra är en uppräkning av alla som härstammar från Stenlidensläkten. Kopplingen sker med hjälp koder för alla anor och deras ättlingar, inklusive ingifta. Under året har jag bestämt mig för att numrera anorna enligt Kekules system och deras efterkommande med bokstäver (versaler för söner och gemener för döttrar). Härtill har jag utarbetat symboler som markerar osäkerhet, olika relationer och barnkullar med mera. Vidare har jag tänkt igenom hur mina källhänvisningar ska se ut, hur jag ska ange orter och vilka förkortningar jag ska använda. Valmöjligheterna är åtskilliga in i minsta detalj men nu har jag hittat en tillfredställande form för kontinuerlig påfyllning av data.

6. Bloggar. Eftersom personakterna är ämnade för ren faktaredovisning upprättade jag två bloggar för berättande texter om mitt genealogiska intresse. Detta är den ena och den har ett bredare anslag. Den andra är stenliden.net och den ska handla om samma soldatsläkt som jag berört ett antal gånger här ovan. Med dessa fora hoppas jag nå ut till fler som delar mitt intresse men först måste jag fylla på med innehåll. Insatserna för året består främst i att jag lärt mig använda WordPress och att jag valt layouter som jag trivs med. Gott så.

7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Mitt nyvaknade intresse, bland annat för formfrågor, fick mig att gå med i några Facebookgrupper som har med släktforskning att göra. Hopplöst sent insåg jag att jag missat hur mycket kunskapsutbyte som sker där i grupper för olika fritidsintressen. Tidigare diskuterade jag gärna på Anbytarforum men tyvärr har den sidan mist sin ställning som mötesplatsen nummer ett för alla släktforskare. På Facebook är uppslutningen stor och man får snabbt svar men diskussionerna dör snabbt ut och jag saknar överblicken som finns i Anbytarforum.

Till den oordnade strukturen påminner Facebookgrupperna om min egen släktforskning, samtidigt som deras format har sin egen charm. Det är lättare att komma med uppmuntran och i gruppen Släktforskning, där jag är som mest aktiv, har jag själv fått mycket positiv respons. Så till den grad att jag belönats jag med märket Uppskattad svarare, en enkel symbol jag försöker behålla genom att svara på frågor och dela med mig av erfarenheter. Fenomenet visar hur känslig jag är för det som inom pedagogiken kallas yttre motivation. Men nu har jag varit passiv ett par veckor och sker ingen bättring lär jag strax förlora mitt märke.

Jag har vidare tagit del av Genealogiska Föreningens produktion och upptäckt deras skatt av nätsända föreläsningar och släktforskningscaféer. Inspirerande och lärorika! Värt att nämna är också mitt fortsatta medlemskap i Inlands Släktforskare. I år var medlemskapet gratis, trots att jag fick livstidsfångens Olof Andersson Hjelms memoarer från 1800-talet som julgåva. Tack!

8. Teoretisk genealogi. När jag då och då tröttnar på den egna släkten tycker jag om att filosofera kring släktforskning i allmänhet – dess syfte, forskningsobjekt, historiska utveckling och så vidare. Ibland blossar debatter upp kring dessa frågor, bland annat i Facebookgruppen Släktforskning, och folk brukar ha väldigt bestämda åsikter utan att kunna ge andra argument än den praxis de är vana vid. Min mening är inte att dekonstruera alla inlärda föreställningar i postmodernistisk anda men jag hävdar att släktskap är en social företeelse som inte bara är beror på biologisk härstamning; det är skillnad på genealogi och genetik.

För att bättre förstå släktforskningen som fenomen började jag i höstas att spana efter litteratur om släktforskning, det viss säga böcker och artiklar som bidrar till en teoretisering av vårt fritidsintresse, till en teoretisk genealogi. Det mesta som skrivits på genealogins område är antingen resultat av släktforskning eller handledningar i hur man släktforskar, men några intressanta verk som berör frågan varför har jag kommit över och jag ska skriva om dem längre fram. För att vidga bilden av det genealogiska forskningsfältet uppmärksammar jag också annorlunda släktstudier, till exempel uttolkningar av Bibelns släktträd. Många släktforskare avfärdar dessa som ren fiktion men jag tror att de, oavsett historicitet, bär på viktiga budskap.

Den teoretiska genealogin har fått mig själv att omvärdera tidigare ståndpunkter. Exempelvis irriterade jag mig förr på släktträd där anorna ritats in i grenverket. Anorna borde ju vara rötter, tyckte jag. Men i år lärde jag mig att framställningssättet har en gammal tradition med början hos adeln under 1600-talet. Och i medeltida släktscheman, innan trädmetaforen blev vanlig, var det kutym att placera de äldsta anorna högst upp, som en hedersbetygelse.

Släktforskningsåret 2021 innebar fler ströfynd, kontakter och upplevelser än de här nämnda men listan är redan lång. Jag är glad över alla som hör av sig och utbyter gärna information. Lyckas jag hålla mina nyårslöften kommer sådant utbyte bli lättare att genomföra från min sida. Ambitionerna för 2022 är att:

Fylla i mina nya ansedlar så att de täcker alla mina kända anor intill den åttonde generationen från mina föräldrar räknat.
Regelbundet skriva i mina två bloggar.
Skriva klart större delen av en bok om Stenlidensläkten.
Ta kontakt med ett flertal avlägsna släktingar, främst inom Stenlidensläkten.

Lika banbrytande upptäckter som under perioden 2020—2021 vågar jag inte hoppas på att göra igen. Däremot hoppas jag på ett ökat mått av fördjupning i de personer jag redan känner till. Med detta sagt önskar jag…

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

Min farfarsfars anor

Här presenterar jag den första åttondedelen av mitt ursprung: min farfarsfar, varvstimmermannen Johan Albin Nilsson, och hans anor fyra generationer bakåt. Han bodde större delen av sitt liv i Göteborg och flertalet av förfäderna levde i närområdet till denna stad, i Inlands Södre och Nordre härader i Bohuslän och i det västgötska Vättle härad.

Min farfar berättade att hans pappa, Johan Albin Nilsson, kom dåligt överens med sina syskon men på ovanstående kort har de i alla fall samlats omkring sin mamma, Johanna, som sitter i mitten. Johan Albin, född 1875, står med allvarlig uppsyn längst till vänster i bild. Jag är osäker på vem som är vem av syskonen men utifrån likhet med ett annat kort uppfattar jag att det är brodern Viktor som står närmast. Denne följs i sin tur av Carl och (om jag tolkat saken rätt) Otto längst till höger. Någon har sagt att det är systern Alma som sitter framför min farfars far men eftersom hon gick bort redan 1897 är det snarare Anna, gift Eliasson, som sitter där. På motsatt sida ska vi ha Ada, gift Nyberg.

Johan Albin och hans syskon föddes i Göteborg och de förblev stadsbor livet igenom men i föregående släktled hamnar vi på landsbygden utanför Kungälv, där båda föräldrarna bodde innan de flyttade till storstaden på 1860-talet. Jag har utrett syskonens gemensamma ursprung och gjort nedanstående antavla som går fyra släktled bakåt, till den sjunde generationen från mig räknat. Om tidigare generationer har jag sporadisk information men på grund av luckor och osäkerheter är de inte lika lätta redovisa. De kräver längre resonemang och reservationer. Under arbetet med antavlan har jag funderat på vilken betydelse släkten hade för min farfars far.

Numren för varje person utgår från mig, som är Johan Albin Nilssons sonsonsson och nr 1. Mall från Facebook-gruppen Antavlan.

Pappan i familjen, Carl Niklasson, arbetade som bryggardräng i Göteborg och det sägs att han var stark men även att han drack i mesta laget. När han dog bara 41 år gammal 1883 hamnade änkan i en utsatt position men hon fortfor att dra försorg om sin familj, bland annat genom trädgårdsarbete på herrgårdarna i stadens utkant. Fast under några år tvingades hon och fyra av barnen att bo på Lundens fattighus i Örgryte landskommun.

Föreningen Gamla Lundenpojkars jubileumsskrift från 1966 innehåller två artiklar vari Johan Albin postumt berättar om livet i det gamla Lunden. Där bodde han granne med Luffar-Britta, Snemynta Lena, Halte Janne och andra fattighjon, men han kom också i kontakt med familjen Dickson på Överås. Fröken Beatrice Dickson, känd för sitt sociala engagemang, var hans söndagsskollärarinna och när han fyllt tio år bjöd hon in honom och hans kamrater som medlemmar i hennes blåbandsförening.¹

Barnen fick bidra till hushållet genom att rensa grönsaksland på Stora Gårda och Lilla Torp och vid bygget av Örgyte nya kyrka (färdigställd 1890) var Johan Albin med och bar sten. En kort tid jobbade han i ett färgeri innan han 1893 gick in som matros vid marinen i Stockholm. Arbetsvillkoren till sjöss dåliga och när utbildningsmomentet var klart föredrog han att flytta tillbaka till Göteborg där det fanns en spirande varvsindustri. Resten av sitt yrkesliv arbetade han som timmerman på ett flertal av stadens mekaniska verkstäder, bland annat Götaverken. Trots hårt arbete tyckte han inte att hans och syskonens insatser kunde mäta sig med mammans: ”En mor kunde ta hand om sju barn men sju barn kan inte ta hand om en mor”, sa han.

Trots att min farfarsfars skolgång var kort och praktiskt inriktad hade han fin handstil och var en driven skribent. Han skrev upprepade gånger i tidningarna — notiser med minnen från barndomen och arbetslivet. Genom sitt muntliga berättande bjöd han på fler anekdoter och de har kommit mig till del via min farfar, pappa och en farbror. Några handlade om släktens bakomliggande historia och de inspirerade mitt släktforskningsintresse eftersom jag ville verifiera Johan Albins uppgifter om soldaterna som fanns i hans bakgrund.

Vid en närmare granskning finner jag diskrepanser mellan den muntliga traditionen och den verkliga historien, så vitt denna går att avslöja, fast jag tror att det viktigaste för min farfarsfar var att ha något underhållande och identitetsskapande att berätta. Bland annat sa han att han härstammade från Finland, men jag har inte hittat tillstymmelse till finländskt påbrå i vår släkt. Därest traditionen är grundad i verkligheten kan den gå tillbaka på en presumtiv släkting som bodde i Finland några år på 1720-talet, innan han återvände till Västsverige.

Under etiketten ”Stenliden” kommer jag att skriva mer om Johan Albins hågkomster och släktens soldater. Dessa soldater hör hemma på Johan Albins farfar Niklas Elds sida och i antavlan här ovan syns att denne själv tjänstgjorde vid Bohusläns regemente. Om vi går bortom den sjunde generationen från mig räknat träffar vi på en grupp dragoner under 1700-talet och en karolinsk ryttare, Daniel Nöös benämnd och av allt att döma son till en tysk hammarsmed i Södermanland. På det raka fädernet finns indicier för en härstamning från vice korpralen Anders Kampe vid Västgöta-Dals regemente men eftersom den inte är helt säkerställd har jag ramat in honom och hans hustru med röda streck.

Klart är att släkten som utgick från Niklas Eld hade betydelse för Johan Albin och hans familj. Från den kommer namnet Nilsson, som fortfarande lever kvar, och från den kom min farfars fars första hustru, Berta Sofia. Hon var nämligen hans kusin och dotter till fadern Carl Niklassons ena syster. En annan släkting, farbrodern Anders (Niklasson) Nyberg i Västerlanda, gav sin svägerska ekonomisk hjälp när hon blev änka. För hennes barn berättade denne före detta soldat att han haft en snusdosa gömd bakom en lös sten i muren när han gick vakt på en fästning!

Johan Albins farmor, Christina Larsdotter, bodde i Vättle härad i Älvsborgs län innan hon blev soldathustru i Romelanda, norr om Kungälv. Jag har mer information om de självägande skattebönderna på Christinas fäderne i Bergums socken än om hennes mors sida, som bestod av frälsebönder under Aspenäs säteri i Lerums socken. Christinas anknytning till hembygden försvagades när hennes föräldrar dog i 1834 års koleraepidemi men på hennes nya hemort fanns en ständig påminnelse om Bergum: kyrkklockan som enligt traditionen rövades därifrån under en av 1600-talets alla gränsfejder, på den tiden Bohuslän var en dansk-norsk provins. Den skulle ha tagits som kompensation för en annan klocka som svensk trupp dessförinnan lagt beslag på.

Genom morfaderns, Johannes Torbjörnssons anor i Inlands Södre och Nordre härader ska det gå att komma tillbaka till så kallade knapar som själva ägde frälsejord under 1600-talet och tidigare. Knaparna i Bohuslän var en lågfrälse grupp som hade fått skattefrihet av de dansk-norska kungarna mot att de rustade ryttare och häst till rikets försvar. Privilegierna gick om intet vid övergången till svenskt styre och knaparna sjönk ned i bondeståndet som de redan hade täta släktband till. Enligt de bohuslänska släktforskarna Lars Manfred Svenungsson, Åslög Svensson och Evert Samuelsson härstammade min ana nr 138, Per Anderssons i Södra Veneröd, från några av dessa knapar, bland annat Lindormssläkten i Tjuvkil, Lycke socken. Denna anknytning återstår för mig att verifiera men från Tjuvkil finns en tunn men tillräckligt väl belagd anlinje ner i den djupa medeltiden: via den norska ätten Bolt, ända bakåt till Danmarks konung Valdemar Sejr.²

För Johannes Torbjörnsson var allt detta avlägset för i likhet med sin hustru Laurina Olofsdotter växte han själv upp bland kronotorparna på överstebostället Kastellegårdens marker i Ytterby socken. Kastellegården har en intressant historia eftersom det är beläget på platsen för den medeltida staden Kongahälla. Ortnamn såsom Porten minner om den gamla stadsbebyggelsen som rymde både kloster och befästningsverk. Men torparnas egen historia är svår att följa eftersom de inte ägde jorden de brukade och inte nämns i olika köpehandlingar. Den äldre äldre kyrkobokföringen i Kungälvstrakten är därtill knapphändig, och det mesta av 1700-talets handlingar förstördes i en prästgårdsbrand 1796. Därför känner jag ingenting till om ana nr 70:s, Olof Anderssons, bakgrund. Mitt tidigaste evidens är mantalslängden för år 1800, i vilken han tycks förestå torpet Trägården under Kastellegården. Motsvarande gäller för hans svärföräldrar men i bouppteckningen efter svärmodern, Kerstin Larsdotter, finns en liten ledtråd som säger att hennes man hade en bror vid namn Anders Helgesson.

Mitt intresse omfattar inte bara förfäderna och anmödrarna. Parallellt med denna grafiska antavla för jag ett register över anorna och deras familjer. I denna lista får övriga familjemedlemmar sitt omnämnande: syskon, styvföräldrar etc. Utrymme för än mer detaljerade uppgifter finns i mappar och sammanfattande personakter om varje individ. Dessa tar tid att skapa för här refererar och citerar jag alla källor som visar att uppgifterna är pålitliga. Arbetet är långt ifrån färdigt. Somliga uppgifter har jag fått från andra släktforskare och dem vill jag helst granska innan jag för dem vidare. Information som härrör från kyrkböckerna är relativt enkel att kontrollera eftersom det finns exakta datumangivelser att gå efter men om någon dragit sina slutsatser utifrån andra, icke angivna, källor är det svårare.

Kan jag till exempel lita på att Johan Albins morfars farfar, Jon Olofsson i Bremnäs, Lycke socken, kom från Holm i Torsby (ett annat Torsby än kommunen i Värmland)? Jag fann uppgiften i bok om Bremnäs by men saknade en primärkälla.³ När jag utredde saken på egen hand såg jag att Jon Olofsson 1775 i egenskap av morbror var förmyndare till de barn som Ingrid Olofsdotter i Runsvallen, Ytterby, lämnat efter sig och att Ingrid hade anknytning till Holm ser jag i 1760 års mantalslängd där hon känns igen på sin makes, Bernt Mattissons, namn.⁴ Slutsatsen blir att Jon Olofsson i likhet med Ingrid var bördig från Holm och därmed är jag nöjd.

Kanske går det att komplettera den renodlade antavlan med ytterligare några detaljer, såsom årtal, trots luckor och brister i kyrkobokföringen. Men framförallt hoppas jag på fylligare information vid sidan om: berättelser om och fotografier på människorna som antavlan berör. Finns det till exempel fler bilder på Johanna och hennes närmaste anhöriga? Känner du till något? Hör av dig!

Noter

Johan Nilsson (+), ‘Ett återtaget förbud’ och ‘Livet i Fattigstugan’ i Föreningen Gamla Lundenpojkar 20 år, 1946–1966 (1966, s. 12 resp. 17–19).
Se inledningsvis: Åslög Svensson & Evert Samuelsson, Gårdarna i Tjuvkil (1989, s. 23 ff.). Vidare: standardverket Äldre Svenska Frälsesläkter I.
Åslög Svensson & Evert Samuelsson, Bremnäs by (1993, s. 89).
Inlands Södre Häradsrätts bouppteckningar FII:6 (1775, s. 1507–1509). Mantalslängd för Göteborgs- och Bohuslän, 55203.14 (1760, s. 518).