Året närmar sig sitt slut och jag önskar min lilla skara läsare God Jul och Gott Nytt År. Jag hoppas att 2025 bär med sig intressanta fynd och erfarenheter åt alla läsare som vill veta mer om sitt förflutna. Här följer några återblickar på min egen släkthistoriska verksamhet under det gångna året.
1. Fynd. Det är svårt att upptäcka fler anor när man hållit på några år men genom alternativa källor till kyrkböckerna kan nya namn dyka upp. Så var det när jag arbetade med morfarsfars anor och tittade i Flundre och Väne härads domböcker. Här och där kunde jag lägga till ett par, tre generationer, liksom några spännande dramer. En ny insikt var det, att mammas ursprungliga efternamn Karlsson med lite god vilja kan anses vara ett indirekt arv från en bonde som föddes i slutet av 1500-talet. Läs mer i bloggen, som ändå inte nämner allt jag hittade. Föreningen Släktdatas register var till god hjälp vid sökandet i de digra volymerna.
Efter genomgången av domböckerna känns det lite vemodigt att de bästa källorna är uttömda och att jag knappast lär hitta så många fler förfäder och anmödrar i Flundre och Väne härader, men då återstår ju släktforskning i sidled, dokumentation och fördjupad research om bygderna över huvud taget. Dessutom har jag andra häraders domböcker att utforska på andra linjer, vilket bjuder på sysselsättning åratal framöver. Vad Ale, Bjärke och Vättle häradsrätters arkiv beträffar har jag inte läst stort mer än bouppteckningar.
2. Utflykter. Ett fynd i sidled, från Ale härad räknat, föranledde en avstickare till Jönköpings stadspark under sommaren. Det var när jag arbetade med farfarsmors farsfarfars personakt (se här), som jag upptäckte att sonen och timmermannen i Göteborg, Anders Olsson, vid sin död 1902 efterlämnade en son i sin tur och att denne benämndes ”Postmästaren och Riddaren Herr Johan Albert Olsson i Jönköping”. Inte illa med en riddare (av Vasaorden) bland farfars morfars kusiner, men än mer roande att hitta en postmästare eftersom jag själv varit brevbärare. Ytterligare efterforskningar (d.v.s. sökningar via Google) gav vid handen att herr Olsson under det sena 1800-talet var en pådrivande kraft i att ge Jönköpingsborna ett rekreativt grönområde på höjden ovanför staden. Under min och mammas sedvanliga sommarresa till Ostkusten, där vi skulle hälsa på farbror Yngve i Västervik för att sedan fortsätta hem över Östergötland, blev det tillfälle att åka upp till stadsparken, som inte kännetecknas av typiska prydnadsplanteringar utan består av en mer otämjd växtlighet. Tyvärr tillät inte tidschemat någon längre vandring på naturstigarna, bland alla ståtliga träd och friluftsmuseets Skansenliknande byggnader. Regntunga skyar skyndade också på besöket men som tur befann sig en högrest gråstensbyst av J.A. Olsson, ”Stadsparkens främjare och vårdare”, precis vid parkeringen, så vid den kunde jag posera för ett kort. Som ni kanske ser var den gamle mannen rätt mossbelupen men jag har förstått att han fick en välbehövlig tvätt och ansiktslyftning kort efter vårt besök.
I fäders spår följde jag i somras, när Rommele församling söder om Trollhättan firande att Upphärads kyrkobyggnad fyllde 300 år. Jubileet uppmärksammades med en högmässa på Kristi förklarings dag, där man använde den typ av psalmer och liturgi som rådde under byggherrens, kyrkoherde Joachim Friedrich Kreitlow, tid. Det var inte svårt att känna sig förflyttad bakåt i historien eftersom kyrkan är full av 1700-talets bondbarock, med bland annat takmålningar av Detlof Ross, men något teaterspel vare det inte fråga om utan en riktig gudstjänst, om än i gammal stil.
En tredje utflykt gick under hösten till Sundbyberg, där jag besökte Genealogiska Föreningen (GF). Föreningen har en värdefull samling släkthistorisk litteratur men vid mitt hastiga besök hade jag svårt att tillgodogöra mig det överfulla och rätt trånga biblioteket. Före öppnandet tog jag mig dock en promenad i Marabouparken, som ligger precis runt hörnet och rymmer flera fina skulpturer. Från GF:s bokhandel fick jag också med mig en bra handbok. Under natten i Stockholm blev det amerikansk presidentvalvaka och dagen efteråt Gustav Adolfs-bakelse på konditori Vetekatten.
3. Böcker. Handboken jag köpte heter Gamla tiders sjukdomsnamn, är skriven av Olof Cronberg och utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2022. Ett viktigt hjälpmedel för att förstå vilka krämpor människor led av förr och vad dödsorsaker som ”vattusot” och ”hetsig feber” handlade om. Under året utökades också mitt bibliotek med en släktkrönika som heter Mendelssohnkartan och är skriven av den belgisk-franska författarinnan Diane Meur (utgiven 2021 på Ekström & Garay). En genreöverskridande bok som handlar om den judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelssohn och hans efterkommande, inte bara de berömda barnbarnen Felix och Fanny. Förutom personhistoriska avsnitt innehåller boken en parallell berättelse om författarens utforskande av de olika släktgrenarna där hon, för översiktens skull, monterar ett stort släktträd med många hundra namn. Vana genealoger kanske tycker att hon kunde rationaliserat detta arbete på digital väg och att hon inte behövt ägna så stor möda åt en redan väldokumenterad släkt, men med sin omständiga metod lägger hon märke till intressanta detaljer och till slut hittar hon svar på frågor som andra förbisett. Boken varvar historiska fakta, nutidsreportage och någon intervju med fiktionaliserade dramatiseringar – i vilka sistnämnda Meur tolkar känslor och ambitioner hos de studerade personerna, inkännande och humoristiskt. Blandningen av stilar gör släktkrönikan livfull och den inspirerar till att våga mer i berättandet om andra släkter, även om dessa kanske inte har samma lyskraft som den högborgerliga Mendelssohnklanens snillrika krets.
Bland personerna som ingår i min släktforskning är det få som skrivit egna böcker men har det hänt skaffar jag gärna dessa verk och i år kom jag över en samling dikter min morfarsmors syssling Harald Hall (1874—1936) skrev om sin halländska hembygd: Barndomsminnen från Hishult, postumt utgiven 1975. Harald Hall var ingenjör i Sankt Petersburg men fick vid Första världskrigets slut det diplomatiska uppdraget att undsätta tyska krigsfångar i revolutionens Ryssland. Bolsjevikerna misstänkte honom för spioneri och han fängslades i ett par omgångar, innan han återkom till familjen i Sverige.
4. Kontakter. Sporadiskt händer det att någon som läst en text här på webbplatsen kontaktar mig och delar med sig av sina erfarenheter. Det kan handla om ett komplement till mitt material eller att berätta om något intressant i den egna släktforskningen. Oavsett är det roligt med respons. Bland annat har jag i år fått en fin bild av Nelly Wäsström, som jag skrivit om förut i blogginlägget Vår mexikanska kusin. Den visar henne som ung flicka tillsammans med föräldrarna, ett par grannar och en katt.
Annars har den sociala delen av släktforskningen bestått i att jag assisterat en vän från gymnasietiden med goda råd och läsning av gamla handstilar. Hans intresse för släktforskning är bara månader gammalt men framstegen kommer i rask takt. För mig har det varit intressant att titta närmare på härader i Skaraborg som jag inte haft att göra med förut. Jag har också blivit påmind om att familjer inte behöver vara så välutredda bara för att de rymmer ståndspersoner, typ präster och officerare, med välbekanta namn. Herdaminnen och andra typer av matriklar säger inte allt och det finns mycket kvar att upptäcka också om samhällets övre skikt.
5. Kurser. Också jag har lärt mig mer om gamla skrivsätt, i mitt fall genom att fullfölja en kurs i paleografi vid Göteborgs Universitet. Kursen var generös i sin tilldelning av poäng och en hel del hade jag gratis genom tidigare erfarenheter. Texterna från 15- och 1600-talen bjöd dock på ordentliga utmaningar. Tog man vara på det rekommenderade övningsmaterialet fanns mycket att lära, också om spännande källmaterial vid sidan om allfarvägarna. Jag insåg vidare att det saknas en bra översikt av alla de förkortningar och specialtecken som användes förr. Mycket av detta är en tyst kunskap bland historiker och arkivforskare.
Kursen inspirerade mig att påbörja en grundkurs i historia. För omväxlings skull läser jag den mot Umeå Universitet, på distans. Även om kursen bara är en förströelse vid sidan om ger det mycket att på detta sätt få syn på de stora processer som styrt utvecklingen i Sverige, Europa och världen under tusentals år. Kursen ger relief åt den lokalhistoria och de enskilda människoöden som vi släktforskare normalt ägnar oss åt.
6. Webbplatsen. Läsaren får ha tålamod med att tillväxttakten på denna webbplats är ganska blygsam, men allt skrivs inte i bloggen. Nyligen upprättade jag avdelningen Dokument under rubriken Stenliden, där det finns utrymme för rena avskrifter utan vidare kommentarer. Dessa texter kräver inte så mycket eftertanke och förhoppningsvis innebär det att jag lägger till nytt material där lite oftare än i bloggen.
Dagen till ära bifogar jag en juldikt av ovan nämnde Harald Hall, från hans fångenskap i Moskva för 105 år sedan.
Jultankar i fångenskapen Moskva den 24 december 1919
Hur mår mitt land, hvad göra mina kära? Hur lefva de uppå min barndoms strand? I nattens drömmar är jag Eder nära, I dagens tankar trycker jag Er hand. På tusenmila vandringar i världen Att pröva svält och faror blef jag nödd, Men aldrig ALDRIG glömde jag på färden Den stolta svenska bygd, där jag är född.
När nattens hvila kom i öknar vida, Der rolös jag drog fram på villsam stig, Jag låg med lägerelden vid min sida, Och tanken ilade mitt land till Dig. Och Karlavagnen brann så nära nära Men dock oändligt fjärran från vår jord. Jag bad den hälsa då till mina kära Och till mitt barndomshem i högan Nord.
Och när jag pröfva fick på hårda öden Bland lik och vapenbrak i fjärran land, När blott ett steg jag hade kvar till döden Till namnlös graf i blodig ökensand, Då sökte än mitt öga denna stjärna, Som strålar öfver våra svenska hem. Jag tänkte då: O Herre Du må gärna Mig taga bort, om blott Du skyddar dem.
Nu vill jag åter vända hem till Norden, Jag längtar efter mina Käras famn. Jag längtar LÄNGTAR efter fosterjorden Och fyrars blänk från första svenska hamn. Jag än en jul vill sätta ut vid logen Den första säd, som åkern gaf Och lyss till klockeklangen öfver skogen Ifrån den kyrkan vid min moders graf.
Jag än en gång vill se den ättekullen Der stamfar sofver sedan tusen år, Der släkte efter släkte bor i mullen Och bautastenen hög på heden står. Jag längtar efter stigarne bland bergen, Der, liten pilt, jag ströfvade omkring, Och sjöar blå, som himmelen till färgen Med furuskogens högtidssus omkring.
Jag vandra vill på ljungbevuxna hedar, Der krigets fackla brann i flydda dar. Jag längtar ila fram på snabba medar Till ottesång, när kyrkan strålar klar. Jag tänker uppå allt, som är och varit Med hjärtat fullt av vemodsblandad lust. Nu har jag länge nog i viking farit, Nu vill jag styra hem mot Sveriges kust.
Men från de mina skild af haf och länder En ensam fånge blott i österled, Från höjden kan jag blott med knäppta händer Den högstes bistånd åt dem kalla ned. När denna gång en liten julgran brinner I deras enkla anspråkslösa tjäll, Mitt hjärtas stumma bön Allfader hinner Om tröst och frid åt dem i julekväll.
Så brinn på fästet julens klara stjärna, Fall hvita snöflock på min fosterjord. Må Herrens starkhets hand mitt Sverige värna. Må frid och endräkt åter bo i nord. När norrskensflammor låga öfver fjällen Och klockeklangen gå kring sjö och strand, Och juleljusen tindra uti tjällen, Då Herre signe SIGNE Du mitt land.
Trots att jag som barn ofta fick sjunga visan ”Vi äro musikanter alltifrån Skaraborg” har det varit sparsamt med musikanter i min släktforskning. Bland min farfarsfars farfarsfars förmodade förfäder finns dock en, och han bodde just i Skaraborgs län.
Nej, musiker har jag knappt hittat alls i de äldre generationerna av min släktforskning. Kanske att någon klockare där lett sin församling i sång under 1700-talet. Och så finns det antydningar om att förfadern och storbonden Jöns Gullbrandsson på Orust, som åren 1669 till 1671 stod anklagad för häxeri, trakterade ett par instrument. Om en av hans många låntagare heter det således att han fick ”dansa efter Jöns pipa” vare sig han ”pep eller sjöng”. Detta hade jag bara tolkat som ett idiom så vida det inte också funnits vittnesmål om att Jöns i Vräland spelade trumma under Satans bröllop och därvid mottog spelmanspengar från en annan misstänkt (mamman till kyrkoherden i Marstrand). Hur grundlösa och vidskepliga anklagelserna än framstår kan Jöns Gullbrandsson mycket väl ha skaffat sig ett rykte som spelman vid fester av olika slag.
Förutom vid dans och gudstjänst kunde allmogen lyssna på musik när militär trupp samlades eller dog förbi. De vanligaste militära instrumenten under 1700-talet var trumpet, trumma och pipa – det första vid kavalleriet, de två andra vid infanteriet. Eftersom militärmusiken i alla tider givit armén glans och dragningskraft, genom att väcka känslor av såväl muntration som krigik ära, har jag beklagat att jag inte kunnat hitta någon närmare anknytning till dess utövare. Påståendet i en sentida historik över Bohusläns regemente att min farfars farfars kusin Janne Gren tjänstgjorde som trumslagare vid Södra kompaniet stämmer tyvärr inte. Visserligen var Grens soldattorp, nr 3 i Ytterby socken, en tid anslaget till spelet men själv tillträdde och fungerade han som vanlig infanterist.
Nu har jag emellertid kommit in på ett musikerspår i Janne Grens farfars, Johannes Stens, förmodade bakgrund. Det ligger långt tillbaka och för att komma dit måste vi först utreda Johannes Stens presumtive morfars släktförhållanden. Denne fjärdingsbonde hette Johan Johansson (eller Jan Jansson) och bodde i sydvästra Vänerbygdens flacka landskap och Ås socken (se min argumentation gällande Johannes Stens västgötska anor under rubriken Stenliden). Ingenting tyder på att Johan Johansson själv musicerade för bouppteckningen efter honom nämner vare sig instrument, noter eller ens en psalmbok. Som alternativ källa till saknade kyrkböcker för Flo pastorat före 1771 gör bouppteckningen däremot klart att han dog 27 oktober 1765 på ett ”frälsehemman Ödegården i Åhsen som han sig tillhandlat af öfwerjägmästaren Georg Zelo[w]”. Ordalydelsen ger intryck av att han nu ägde gården men så var det inte; vanliga bönder fick inte köpa frälsejord förrän 1789 och i stället måste transaktionen ha avsett en utökad brukanderätt. Adelsmän och andra ståndspersoner insåg att deras ensamrätt till frälsejord hade en baksida, nämligen att färre potentiella köpare fanns till hands när behov att sälja uppstod, och innan privilegiet upphävdes sökte de vägar att kringgå regelverket.
Detalj från karta av Nils Marelius, daterad 1780. Snabbaste vägen till Lidköping går förbi Särestad, Håle och Täng – då som nu.
Eftersom fjärdingen i Åsen Ödegården inte bestod av odaljord kan vi inte förvänta oss att Johan Johansson kom därifrån och inte heller mantalslängderna antyder detta. Vid bouppteckningen fick dock ”faderbroderen” Mårten Larsson i Knipan, Tuns socken, ansvaret att företräda de omyndiga barnens intressen. På vilket sätt denne bonde var en farbror är inte utrett men i och med att fadersnamnen skiljer sig åt kan vi utesluta honom som den avlidnes helbroder. Ett tag verkade det rimligare att betrakta Mårten Larsson som en ingift farbror för i husförhörslängden 1770—1789 kallas hans hustru Maria Johansdotter men också hon dunstade bort som ett tänkbart syskon till Johan Johansson, åtminstone som helsyster. Andra källor ger nämligen vid handen att hon hette Andersdotter. För att få fler idéer om hur Johan Johanssons anhörigkrets såg ut var det nödvändigt att söka brett i domböckerna och då dök systern Elsa Stina upp som inneboende i Ödegården. Denna kvinna kallades omväxlande Johansdotter, Frisk och Starin – vid ett tillfälle med tillägget madame, vilket skilde henne från vanliga allmogekvinnor – namn med vars hjälp hon känns igen som förutvarande hustru till klockaren Anders Månsson Starin i Vänersborg.
Anders Starins bakgrund är höljd i dunkel men när han tillträdde tjänsten i Vänersborg 1744 skrev kyrkoherden där att han närmast kom från Tengene socken i Skaraborgs län och hade ett förflutet som underofficer vid Västerbottens regemente. Och när han tre år tidigare valdes till klockare i Tengene och Längnum var det med erfarenhet som organist och på rekommendation av prosten och psalmförfattaren Olof Kolmodin, själv kyrkoherde i Flo pastorat (och brorson till psalmisten Israel Kolmodin, som skrev Den blomstertid nu kommer). Denne ingifte släkting tycks alltså, innan han blev klockare i Tengene, ha upprätthållit tjänster som både musiker och militär, fast inte samtidigt så vitt synligt. Det är oklart på vilka platser han verkade i dessa roller. Att han varit underofficer stämmer nog eftersom han, under åren i Tengene, titulerades f.d. föraren av mantalsskrivaren. Emellertid har Starin inte gått att hitta i Västerbottens regementes generalmönsterrullor. Kan han ha tillhört ett annat, måhända värvat, regemente?
Inte heller vet jag hur Anders Starin tillvann sig titeln organist. Klart är ändå att han, medan han bodde i Tengene, hade intressen i grannpastoratet Flo där han, vad det verkar, arrenderade Gartegårdens soldattorp i Sals socken. Tydligen bodde soldaten på annan ort varför Starin hade sått ut korn på hans åker. När roteböndernas boskap trampade ned grödan begärde han skadestånd. Torpet försörjdes även av ströroten Kesenborg i Ås och från den krävde klockaren två årliga lass hö, i stället för de kontanter åborna hellre betalade med.
Bevarad kyrkobokföring för Tengene visar att Anders Starin och hustru Elsa Stina hade med sig en dotter Catharina samt att familjen under tiden i Klockarebolet utökades med dottern Anna 1741 och sonen Måns 1744. Dessutom fick man på slutet sällskap av Elsa Stinas mor som hette Elin Davidsdotter men hon dog den 17 januari 1744, 75 år gammal. Hennes namn är en viktig ledtråd till Elsa Stinas och hennes bror Johan Johanssons ursprung samtidigt som det gör det än svårare att förstå hur Mårten Larsson i Knipan kunde vara farbror till deras barn. Enligt Tuns kyrkoböcker hette nämligen Mårten Larssons föräldrar Lars och Catharina (samt hans svärföräldrar Anders och Sigrid) medan Elsa Stinas och Johan Johanssons båda föräldrar, för det fall de var helsyskon, bar dopnamnen Johan och Elin. Släktskapet torde således ha med svågerskap, och möjligen omgifte, att göra. Ett uppslag kan vara Mårten Larssons ursprung i Sal där han enligt en källa föddes 1705 och fadern, enligt en annan, gick under det fullständiga namnet Lars Mårtensson. Vi får anledning att återkomma till Sals socken, eller Salen som man sade förr.
I Vänersborg kom familjen Starin att bo i kvarteret Rosen och hus nr 9. Denna fjärdedel av staden fick senare rykte om sig att vara eländig och fattig men i mitten av 1700-talet bodde där i alla fall både hantverkare och tjänstemän. Bland grannarna fanns såväl rådmän och tullskrivare som folk vid stadens skola, likaså slaktare, hattmakare, hovslagare och andra. Att kvarteret mestadels var bebyggt med låga trähus anas dock på ett omkring 1700 tillkommet kopparstick i bildverket Suecia antiqua et hodierna. Föga lär återstå av bebyggelsen; de hus som inte förstördes i stadsbranden 1777, då en tredjedel av Vänersborg gick upp i rök, torde ha blivit lågornas rov vid den ännu större eldsvådan 1834.
Vänersborg enligt Suecia antiqua et hodierna. Kvarteret Rosen ligger till höger om kyrkan, åt betraktarens håll.
Kyrkolagen stadgade att en klockare skulle vara ”ärlig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom”. Fast i Vänersborgs stadsförsamling fanns särskild skolpersonal för att lära det uppväxande släktet att läsa och skriva. Likaså hade man en organist vid sidan om klockaren, även om det vid biskopsvisitationen 1745 anmärktes att denne hållit sig borta en längre tid. Trots stadens alla specialister och att uppdragen som klockare, kyrkvärd och kyrkväktare ibland överlappade varandra återstod många tänkbara uppgifter för Anders Starin: att ansvara för klockringningen, vårda kyrkans inventarier, agera skrivare och bära brev åt prästerskapet. Han värnade om kyrkans mekaniska ur och klagade 1759 på att det var så förfallet att uppemot en timmes kunde skilja mellan det och klockan på rådhuset. I likhet med många andra stadsbor i det tidigmoderna Sverige var han inte främmande för att bedriva jordbruk vid sidan om. Därför bad han vid nämnda visitation att mot en årlig avgift på 4 daler silvermynt få råda över en äng som tillhörde församlingen. Biskop Juslenius anmärkte att frågan hörde hemma hos kyrkorådet men att han i princip ansåg att klockaren borde ha förtur, efter att ängens hittillsvarande brukare fått ”åtniuta de arrendeåren til godo, som han sig betingat”.
Barnen måste ha dött unga för när Anders Starin själv gick bort i april 1764 stod änkan Elsa Stina ensam kvar, närmare 60 år gammal och sjuklig, utan hemvist och försörjare. Av två syskon, en bror och en syster, väntade hon sig ingen hjälp men ett tredje syskon, brodern Johan Johansson i Ås socken, tog som sagt emot henne. Hon upprättade ett testamente och lät Åse häradsrätt förstå att Johan Johansson, hans hustru Kerstin Olofsdotter och deras barn skulle vara hennes enda arvingar, på villkor att hon fick bo i Ödegården och av dem erhålla en hederlig begravning efter sin död. Testamentet inskärpte att den övriga släkten inte hade minsta rätt till hennes kvarlåtenskap.
Vid änkan Starins frånfälle inventerades hennes lösa egendom och även om bohaget var litet uppgick det samlade värdet till 169 daler silvermynt, borträknat skulderna – ungefär en tredjedel mot behållningen efter Johan Johanssons död 1765 och ett substantiellt tillskott i hushållets ekonomi. Bland ägodelarna märktes en guldring (3 daler), en svampdosa av silver (8 daler), silkespälsar i vitt och blått och husgeråd i tenn. Kort tid efteråt gav sig två förfördelade släktingar till känna och ifrågasatte testamentets giltighet: Olof Olofsson i Kilja Lunnagård, Karaby socken, och Olof Andersson i Karlanna by, Särestad. Klagomålet ger en vink om Elsa Stina Johansdotters/Frisks/Starins övriga syskon men det förslår inte till någon säker slutsats. För de flesta inblandade i rättegången tycks hon ha varit en faster. Komministern Lars Bergland, som flera gånger besökt testatorn i hennes sjukliga tillstånd, intygade brevledes att han aldrig hört henne ångra sitt beslut. Och vittnet Sven Larsson i Åsen sade att han vid ett besök bara ett par dagar före Elsa Stinas bortgång hört henne med gott förstånd säga att änkan Kerstin och barnen skulle ha allt. Så beslutades också.
Utifrån änkan Starins namn kan vi rekonstruera namnet på hennes, och förmodligen Johan Johanssons, pappa: Johan Frisk. Han måste ha levt under Karl XII:s regering och initialt finns ett antal kandidater att välja bland, alla soldater i den karolinska armén. Släktens lokala förankring gör dock att bara en framstår som rimlig, och desto mer så när ett par rättsfall utvisar att hans hustru hette Elin Davidsdotter. Denne Johan Frisk blev 1685 pipare vid Västgöta-Dals regemente och överstelöjtnanten Arvid Soops kompani, en befattning som förde med sig ett boställe i Frändefors socken, Dalsland.
I egenskap av pipare spelade Johan Frisk på en tvärflöjt i trä med uppgift att jämte två trumslagare förmedla och förstärka kompanibefälets ordergivning. Musikerna gick i främsta ledet och gav det övriga manskapet toner och takter att följa i allehanda göromål men för Frisk blev det inte aktuellt att med sin pipa leda kompanikamraterna i strid, där musiken annars gav livsviktig orientering i folkvimlet och krutrökens töcken. Tjänstgöringen inföll nämligen under en längre fredsperiod. Dock övades han för sådana situationer i den nya armé som Karl XI byggde upp och ofta själv exercerade. Samspel mellan pipa och trumma förekom i fler länders militära förband och traditionen vårdas idag bland annat av reenactmentgrupper som håller liv i den amerikanska revolutionens minne.
Efter fyra år befordrades Johan Frisk till skalmejblåsare, vilket innebar uppflyttning till regementsstaben och ett boställe i västgötska Slädene socken. Totalt fanns fyra skalmejblåsare vid regementet men de hade inte samma närhet till det vanliga manskapet som piparna och trumslagarna. Snarare än att att ge signaler till diverse praktiska moment i fältlivet ålåg det enligt en mastersuppsats från 2020 infanteriregementenas standardenliga skalmejblåsarkvartetter att spela vid festliga och högtidliga tillfällen: i parader och ensembler, till taffel och gudstjänst. De stod under respektive överstes särskilda beskydd och bidrog med passande musik i hans och de andra officerarnas adliga umgängeskultur.
Skalmejor på en 1600-talsmålning av Dennis van Alsloot.
Skalmejan, som idag mest förknippas med folkmusik, hade sin höjdpunkt i Europa under medeltiden och renässansen. Detta konformiga träblåsinstrument har ett dubbelt rörblad vid munstycket och kanske härstammar dess namn från det grekiska ordet kalamos, som betyder just vassrör och syftar på olika sorters blåsinstrument. En annan möjlighet är att ’skalmeja’ kommer från arabiskans salamiya, namnet på ett snarlikt instrument med många motsvarigheter runt om i Orienten, bland annat zurnan som förekommer i Mindre Asien och Mellanöstern. Skalmejans ljud är mycket genomträngande och gör sig bäst utomhus medan dess avnämare oboen dämpats genom sin smalare borrning. Oboen saknar för övrigt skalmejans läppstöd. Under namnet hautbois ersatte oboen successivt skalmejan i den karolinska armén under Stora nordiska kriget men ibland är det svårt att avgöra vilket instrument som spelades eftersom begreppen skalmejblåsare och hautboist flera gånger användes synonymt. Johan Frisk gick bara under den förra beteckningen. Däremot bytte han under 1690-talets första hälft boställe till Nästegården i Sal och blev därmed närboende en annan skalmejblåsare, Johan Verner, som utbildat sig i Köpenhamn och 1692 fått till uppgift att undervisa sina vederlikar.
Nästegården omfattade ett 1/2 mantal och till åbyggnadens förnyelse krävdes 1703 en summa på 50 timmerstockar och 6 lass ”poll” (störar för att hålla takläggning av exempelvis halm på plats). Åse häradsrätt lät utfärda en tingsattest till landshövdingen för uttagande av detta virke på kronoparken Hunneberg. Gården var så stor att Johan Frisk tog hjälp av hälftenbrukaren Anders Jonsson, fast efter åtta år föredrog denne att ta varvning som soldat vid Skaraborgs regemente. Frisk stämde honom för att i olaga tid ha sagt upp arrendet och krävde vid Åse härads höstting 1704 ersättning för flera missförhållanden: en övergiven sådd av ärter, husröta och ofullständig ersättning för en salttunna. Anders Jonsson ursäktade sig med att han sökt en ny utkomst då han länge ”blifwit hanterat medh huggh och slagh och hårdragen” men detta prövades inte rättsligt för det var inte husbonden som stod tilltalad. Frisks klagan efterkoms däremot i vissa delar.
En antydan om Frisks egna ansträngningar som bonde finns i ett tidigare fall från samma år, nr 9 vid vintertinget i februari, då han anklagade en Anders Nilsson och dennes hustru Märta i Sals by för att ha tagit hö respektive korn ifrån honom. Det förra hade pigan Ingrid märkt upp med ”halmtappar” (typ vippor) som sedan återfanns i svarandens fähus. Märta medgav att hon tagit kornet från en stack på åkern – ovetande, som hon sade, om att den fallit på grannens lott. Kanske hade man skördat tillsammans och fördelat kornet på stackar allt efter gårdarnas storlek; på den tiden var ju åkrarna indelade i så smala tegar att en bonde knappast kunde bruka sin jord oberoende av de övriga byamännen.
Fall förekom även där Johan Frisk stod på svarandesidan, som i juni 1705 då han och två andras kreatur hade trampat ner furiren Anders Bengtssons råg i Hallebo. Frisk kunde inte neka till att ha en låg, rent oduglig, gärdsgård och fick plikta för skadan. Vid samma ting ställdes han till svars för en helt annan sorts förseelse. Kronans länsman Anders Maschåll frågade på kyrkoherde Rydenius vägnar varför han och korpralen Torsten Gunnarsson i Pukagården inte bevistat någon av pastoratets gudstjänster på årets första böndag, den 14 april, utan ägnat sig åt ätande och drickande hemma hos korpralen. Frisk förnekade det sistnämnda men medgav att familjerna fastnat i Pukagården när de inte kunde ”komma öfwer stoora åhn till Öhrs kyrckia efter ingen fahrkost war wid handz ei [h]eller pråmen”. De geografiska angivelserna förvirrar; man behöver inte korsa ”stora ån”, som Nossan kallades, för att komma till Ör från Sals by, däremot öppet vatten på Vänern eftersom Ör ligger uppe i Dalsland. Var det verkligen rimligt att resa så långt? Oavsett är uppgiften intressant som en möjlig ledtråd till skalmejblåsarens dalsländska ursprung. Rätten berörde inte ambitionens trovärdighet men ett vittne sa att sällskapet kunnat slå följe med honom till Flo kyrka, om de velat. Fler bybor hördes om de två militärernas helgdagsfirande. En menade att de nog druckit öl men Frisk menade att ölet i fråga var skämt och odrickbart på grund av förbränd malt. En annan sade sig veta att Frisks hustru stannat hemma i ”fluss” (ett sjukdomstillstånd) medan männen klarat brännvin intill kvällen, fast om de druckit därav visste inte vittnet. Nämnden drog slutsatsen att skalmejblåsaren och korpralen utan laga skäl brutit mot böndagsplakatet genom sitt uteblivande från gudstjänsten, vilket renderade dem böter. Huruvida sabbatsbrottet också inkluderat olaga förtäring kunde man inte avgöra så i den delen gick svarandesidan fri.
Även om domböckerna är noga med titulaturen och städse kallar Johan Frisk skalmejblåsare avslöjar de inget om hans musikaliska gärning: lärandet av nya stycken, instrumentvården, stämmospelet och så vidare. Fallen rör vardagliga bekymmer som han delade allmogen i stort, problem som lokalsamhället ofta fick lösa på juridisk väg. Också Johan Frisks hustru, Elin Davidsdotter, var indragen i konflikter. Förutom att lära oss litet om hur dåtidens gräl kunde ta sig uttryck klargör de att paret födde upp oxar för avsalu.
Den 20 oktober 1706 klagade hustru Elin över tillmälen hon fått av bonden Brynte Anderssons hustru Kerstin Olsdotter i Backa. Hustru Kerstin hade kallat henne toppa, näbba och loppe-Elin, vidare beskyllt henne för bortpantning av sina sparlakan. Med sparlakan menas sängomhängen och måhända uppfattades de som så privata ägodelar att det var nesligt att låna ut dem till främmande. Kerstin nekade till att ha yttrat skällsorden och genmälde att klaganden tvärtom kallat henne för elaka saker – skinka och brynost (!) – förenat med en beskyllning om att ha stulit ost i Vänersborg (under Brätte marknad, som det senare sades). Bråkets upprinnelse verkar ha varit en kontrovers mellan Elin och Kerstins döttrar under en marknadsresa till Lidköping. Kerstin konfronterade Elin med en ironisk salva (”Tack för det i tahla wähl om mina döttrar”) när följet från Sal stod vid landsvägen och sålde oxar. Ett vittne, hustrun Catharina Persdotter, intygade att Kerstin sagt det mesta av det som lades henne till last och att Elin då svarat att ”hwad sparlakanet widkommer så är det intet pantat för någon brynost eller annat oredeligt” (däri fanns möjligen en liten insinuation om stulen ost). Vittnet hade avbrutit trätan och bett Elin komma över och skära upp en skinka i stället. Inget av orden skinka och brynost hade alltså använts som direkta förolämpningar. Ett annat vittne, klockaren Erik Hansson, hade också hört grälet men inga skällsord. När Kerstin under nattkvarteret i Väla trugade honom med fläsk och bad honom att vittna till hennes fördel svarade han att han ”geer henne fahn och intet achtar att witna derom”. Åse häradsrätt gick på klagandens linje och lät Kerstin Olsdotter plikta för ”twenne skiäldzord och oanständige tillwijtelser”.
Vid samma ting beklagade sig Elin Davidsdotter också över en Erik Garte i Sal Västergård som på hemvägen från Lidköping kallat henne slafs och tiggare. Därtill hade han hött med en kanna och sagt om Elins kläder varit skurna som hans så skulle han smällt till henne. Garte erkände och förklarade att han blivit arg när Nästegårdens oxar ätit hans foder. Även han fick plikta för sitt beteende.
Kerstin Olsdotter ville ha revansch och vid påföljande års vinterting hoppades hennes man att nya vittnesmål skulle få Elin Davidsdotter fälld för talet om brynost och skinka. Men Johan Frisk avstyrde målet, påvisande att stämningen kommit honom till handa för sent.
Västgöta-Dals regemente följde inte med kungen på hans kontinentala fälttåg efter Stora nordiska krigets utbrott. Delar av manskapet deltog förvisso i sjöexpeditioner som syftade till att undsätta de hårt trängda Östersjöprovinserna men som vi sett vistades Johan Frisk i vart fall på hemorten åren 1704, 1705 och 1707. En mer aktiv krigstjänst vidtog eventuellt efter 1708. Generalmönsterrullan från detta år säger bara att han erhöll dimission (avsked) från regementet den 14 september och ersattes med en Jacob Roos. Tidigare under 1708, och innan han flyttade från bostället, hade dock en mantalslängd upprättats där han kallas förare. Gradbeteckningen innebär att ett avancemang skett, uppenbarligen i annat förband. Frågan är då vilket.
Under kriget förstärktes armén med flera nya, tillfälliga, regementen. Bland dessa komplement till de gamla landskapsregementena fanns Västgöta tremänningsregemente till fot. Namnet kom sig av att tre ordinarie rotar gick samman för att sätta upp en extra soldat. För en erfaren militär som Johan Frisk kunde detta lokalt förankrade regemente fungera som en alternativ språngbräda mot högre tjänster. I en generalmönsterrulla som upprättades för tremänningarna i Karlskrona 1713 finns också en sergeant med hans namn – tyvärr utan biografiska anteckningar i övrigt, vilket gör identiteten osäker. Denne Johan Frisk hörde till kapten Magnus Gabriel Dahlbergs kompani. När en ny generalmönstring hölls 1717 hade sergeant Frisk försvunnit, och ingen förklaring finns till varför. Hans kommenderingar är okända och vad gäller regementet som helhet var dess manskap splittrat på olika uppdrag. Medan somliga gjorde garnisonstjänst i Karlshamn och Landskrona fick andra arbeta på flottans skepp vilket inbegrep fortsatta sjöexpeditioner, dels i Finska viken, dels i danska farvatten.
Således finns många problem kvar rörande Johan Frisk och hans familj. När och var dog den före detta skalmejblåsaren? Var bodde Elin Davidsdotter innan hon slutade sina dagar i Tengene? Och på vilket sätt kunde Mårten Larsson i Knipan räknas som farbror till Johan Johanssons barn? Mårten Larsson kom som sagt från Sal och hans pappa bör vara identisk med en regementsväbel Lars Mårtensson därstädes. En tanke kunde vara att denne regementsväbel gifte om sig med Elin Davidsdotter när hon blivit änka – med resultat att Mårten Larsson blev styvbror till Johan Frisks och hustru Elins barn. Observera att detta bara är en spekulation.
En nöjsam utmaning av annat slag är att fundera över hur det lät när regementets skalmejblåsare spelade, för sig eller i sällskap med andra instrument. Kunskapen är bristfällig men viss vägledning finns i den karolinske hautboisten Gustaf Blidström kvarlämnade noter. Han tillhörde Skaraborgs regemente och under sin tid som krigsfånge i Sibirien gjorde han uppteckningar av en mängd marscher, menuetter och polonäser. Få, om ens några, inspelningar har gjorts med gammaldags skalmejor men som substitut företes här en marsch med pipa, trumma och oboe. Marschen är rekonstruerad utifrån ett ofullständigt manuskript av Blidströms hand. Den är uppkallad efter Blidströms ryska interneringsort, Tobolsk, men man vet inte om marschen först komponerades där, av hautboisten själv, eller om verket har ett annat, äldre, ursprung.
Almegius, Folke (1982): Jöns Gullbrandsson i Vräland — Bondekrönika från Orust och Tjörn.
Ekedahl, Joakim (2020): Instrumentellt i fält? – En studie om karolinska skalmejblåsare och hautboister [Masteruppsats]. Inst. för musikvetenskap, Uppsala Universitet.
Gadd, Carl-Johan (2000): Den agrara revolutionen 1700–1870 (tredje bandet av fem i Det svenska jordbrukets historia). Natur och Kultur / LTs förlag.
Hallberg, Bertel (1933): Bidrag till Vänersborgs kyrkas historia till år 1777. I: Vänersborgs Söners Gilles Årsskrift 1933.
Hasslöf, J.O. Rune (huvudförf. i redaktionskommitté); Gabrielsson, Lennart & Lumsden, Sven: Konglig Bohus Läns Regemente — Södra kompaniet 1727–1901. Stiftelsen Bohusläns Försvarsmuseum.
Nordiska museet, Mittuniversitetet och Södertörns högskola samarbetar i projektet ”Min släktresa” där de samlar in enkätsvar från släktforskare. Historiker och etnologer kommer sedan att analysera hur släktforskare skapar kulturella minnen och identiteter. Svaren sparas i museets samlingar. Ett lovvärt projekt som bidrar till höjd status för släktforskningen! Här nedan följer mina svar på de fyra första och största frågorna. Vill du också delta i undersökningen? Gå till: https://minnen.se/tema/minslaktresa
Vad är det mest spännande du har hittat i din släktforskning?
Mest spännande var nog när jag en natt under pandemin hittade en högst trovärdig lösning på en gåta som gäckat mig i decennier. Sedan jag började släktforska har jag nämligen undrat vem som var pappa till min farfarsfars farfarsfar, den bohuslänske soldaten Johannes Andersson Sten. Förutom en uppgift om att han föddes i Skaraborgs län 1772 var ledtrådarna få och av tveksamt värde. Det verkade omöjligt att hitta och identifiera honom i det vittomfattande sökområdet, vars kyrkoarkiv är långt ifrån kompletta.
Tills jag då dök på en gosse Johannes, född 1772 i Flo socken, som motsvarade sökkriterierna och passade in i de givna tidsramarna. Fortfarande är saken ett indiciemål men personligen är jag övertygad: den eftersökta pappan måste vara Anders Jönsson Kampe, vice korpral vid Västgöta-Dals regemente. En ny bygd med nya människor öppnade upp sig i släktforskningen. Extra spännande blev det när jag insåg att Anders Kampe i sin ungdom stal virke från kronoparken Hunneberg och att han åren 1788—1790 satt i rysk krigsfångenskap. Jag undrar så vilka städer och regioner han kom till under de åren.
Den nya genetiska genealogin sätter också fantasin i rörelse. Genom långväga kontakter fick jag fram Johannes Stens hustru Karins mitokondriella haplogrupp. I skriftliga källor går hennes raka möderne som längst att spåra till en bondhustru i trakten av Kungälv under 1600-talet. Men DNA antyder nu att fortsättningen på den linjen leder till Irland i en avlägsen forntid. Kanske härstammade hon från en irisk slavkvinna under vikingatiden. En sådan anmoder skulle kunna ha tagits till en slavmarknad på Västkusten på liknande sätt som Melkorka Myrkjartansdotter i Laxdalingarnas saga. Hisnande hur släktforskningen, genetiken och världslitteraturen tillsammans ger stoff till en ny berättelse!
I sak är väl de här fynden inte så spektakulära för de överensstämmer med kända historiska mönster. Och visst kan jag på annat håll läsa utförligare skildringar av än mer dramatiska levnadsöden. Men spänningen i släktforskningen beror inte bara på de framforskade personernas handel och vandel utan också på det egna detektivarbetet som ibland kräver inlevelse i de allmänna förhållandena förr, att man gör en mental tidsresa.
Berätta om första gången du släktforskade!
Det var i början av 1990-talet och jag var 16 år. Redan innan närde jag ett intresse för kungalängder och jag hade en plansch över det brittiska kungahuset under de senaste 1200 åren. Frågan väcktes: Hur ser mitt ursprung ut i jämförelse? På mammas sida fanns några smärre utredningar som visade led efter led med rotfasta bönder alltifrån 1800-talets första hälft. I hopp om att pappas anor skulle bjuda på mer äventyr frågade jag farfar vad han visste. Han sa då, utan närmare precisering, att vi härstammade från Finland. Utifrån min västsvenska horisont lät detta exotiskt nog – jag ville veta mer! Pappa föreslog att jag skulle besöka Landsarkivet i Göteborg. Han hade själv varit där på en handskriftskurs när han utbildade sig till historielärare under 60-talet. Mitt första uppdrag blev att ta mig tillbaka till hans farfars farfar, soldaten Niklas Johannesson Eld som givit upphov till efternamnen Niklasson och Nilsson i vår släkt.
Landsarkivet ingav respekt där det tronade på höjden, bakom massiva stenmurar. I den dåvarande forskarsalen rådde djup koncentration bland besökarna som hukade sig bakom otympliga läsapparater. Enstaka harklingar och raspandet från en penna var det enda som bröt tystnaden. I det nördiga sällskapet fanns mina själsfränder, fastän äldre och mer erfarna. Själv drog jag ut låda efter låda i ett stort arkivskåp och öppnade en mängd kuvert med microfiche utan att förstå vilka kort med filmade kyrkoböcker jag skulle börja med. En arkivarie avslöjade mig som den nybörjare jag var och visade mig till rätta i registervolymerna – mest för sin egen sinnesfrids skull tror jag. Efter visst trevande kom de första fynden, bland annat farfars farfars förnamn, som inte ens farfar kände till eftersom hans pappa bara talat om ”far”. Carl Niklasson hette denne i förtid bortgångne arbetskarl.
Besöket gav mersmak och med hjälp av nybörjarboken Släktforska steg för steg lärde jag mig att kryssa mellan kyrkobokföringens olika delar. Under åren som följde besökte jag Landsarkivet så fort tillfälle gavs. Trots att jag fick ta tåget från Lidköping för att komma dit kändes det bekvämare att ha allt arkivmaterial samlat än att beställa hem några enstaka kuvert med mikrofiche åt gången. Varje upptäckt ledde till nya nyfikna frågor och när det tog stopp på Niklas Elds sida var det bara att fortsätta med andra anor. Något finländskt arv hittade jag aldrig – inte på det sätt jag tänkt mig – men hoppet om att göra det var en annan faktor som höll mig fast.
Påverkan på din självuppfattning och historiesyn?
I början var jag lite omogen och hoppades på att hitta ”fina” namn och titlar. Och fortfarande är det så klart trevligt att träffa på personer som varit framgångsrika och gjort ett visst, gärna positivt, avtryck. Idag är jag dock medveten om att framgång inte bara handlar om karriär utan även om saker som familjeliv, rykte och förvaltarskap. Det är dessutom orättvist att jämföra människor från vitt skilda samhällsklasser med varandra; var och en får beskrivas utifrån sina förutsättningar, befriad från vår tids värderingar. Över lag tycker jag att tidigare generationer är värda positiv uppmärksamhet för sitt – idag ofta bortglömda – kunnande inom jordbruk, hushållning, hantverk och annat.
Till att börja med forskade jag bara på mina anor men när källorna sinade och nya fynd uteblev började jag även att titta på släkt i sidled, vilket gav blick för de sociala nätverken förr. Jag inser numer att allt inte beror på arv och anor utan att det finns många andra faktorer, i såväl samhälle som personlighet, som styr en människas liv. Men det roar mig att notera de tillfällen då släktband (som inte bara måste vara genetiskt betingade) faktiskt spelat roll, också för människor från anspråkslösa familjer. Alltså lägger jag märke till hur frändskap påverkat saker som val av namn, faddrar, äkta hälft, yrke och bostadsort.
Inte sällan är vår kunskap bristfällig och det är vanskligt att låta en enstaka anekdot eller ett flyktigt omdöme i en flyttattest prägla bilden av en hel människa. Hur det kommer sig att man ändå, trots okunskap om personlighet och utseende, fäster sig vid somliga gestalter är svårt att förklara. Jag upplever dessa förfäder, anmödrar och släktingar som personliga guider in i det förflutna, på mikrohistorisk nivå. Några fördjupar min kunskap om sådant jag varit intresserad av från första början, till exempel den karolinska armén, medan andra leder mig in på ämnen jag annars hade förbisett, såsom sockerbrukens historia eller den amerikanska kongregationalismen. De oväntade upptäckterna och utfärderna gör historien lustfylld.
Att avlägset anhöriga engagerar betyder inte att jag ser tydliga samband mellan dem och mig vad ärftliga anlag beträffar. De påverkar snarare på ett idémässigt plan, som inspiratörer och föregångare, för helt klart väcker släktforskningen känslor av samhörighet med vissa människor och bygder. I ett större perspektiv ökar därtill samhörighetskänslan med Sverige eftersom jag ser hur alla enskilda bidragit till nationsbygget i sina lokala sammanhang. Därav följer för min del ett självpåtaget ansvar att dokumentera och berätta om fynden jag gjort, att rädda ett urval personer och platser ur glömskans djup.
Frågor i endera riktningen har genom åren lett till sporadiska kontakter med nära och fjärran anförvanter – här hemma, i övriga Europa och USA. För det mesta består kontakten bara i en temporär mejlkonversation men är den andre släktforskare kan det hända att tråden återupptas när nytt stoff tillkommer, fast flera år passerat sedan sist. Vi förvaltar gemensamma minnen och ingår i ett varaktigt, men ibland sovande, nätverk. Ett mer direkt möte var jag med om förra sommaren då en amerikansk sexmänning och hennes dotter kom och hälsade på. Väldigt roligt!
Släktforskningen visar hur jag passar in i historien samtidigt som den ger mig möjlighet att själv skriva historia, på ett anspråkslöst sätt men med utrymme för kreativitet. Genom det släkthistoriska arbetet får jag öva upp olika förmågor som stärker självbilden, däribland min problemlösningsförmåga.
Hur gör du när du släktforskar?
Jag använder alla upptänkliga källor i min släktforskning men grunden finns i det avfotograferade arkivmaterial som tillhandahålls via abonnemang hos ArkivDigital. Där letar jag i kyrkböcker, bouppteckningar och häradsrättsdomar. På Riksarkivets webbplats brukar jag komplettera med sökningar i mantalslängder, jordeböcker och militära rullor. Lantmäteriets historiska kartor och Kungliga Bibliotekets dagstidningar är också viktiga resurser. Eftersom jag härstammar från ganska svårforskade områden med dåligt bevarade kyrkoarkiv är det nödvändigt att titta i alternativa källor. Numer är mina besök i fysiska arkiv ovanliga; de sker om en icke digitaliserad handling måste kollas upp och en beställning av kopior ter sig för dyr. När tillfälle ges besöker jag släktforskningsavdelningen på ett eller annat kommunbibliotek och bläddrar i pärmar med gamla släktutredningar och avskrifter.
Databaser med Sveriges befolkning olika år, begravda på diverse kyrkogårdar och register till kyrkoböckerna är även de till stor hjälp. När jag forskar framåt i tiden, inte minst på emigranters ättlingar, har jag nytta av sajter som Ancestry och MyHeritage, vilka jag abonnerar på i perioder. Där finns länkar till amerikanska folkräkningar och dagstidningar, liksom till användarnas egenpublicerade släktträd. Fria sökningar på Google leder bland annat till minnesord över döda. Facebook och Ratsit underlättar kontakten med nu levande.
Släktforskning med hjälp av DNA har jag provat på med viss framgång men farmors morfarsfar förblir okänd och jag känner att jag inte kommer så mycket längre på det autosomala spåret. Denna typ av forskning är dyr och svår att överblicka med alla avlägsna matchningar som man inte vet vilka de är. Ett par riktade studier som syftar till att bekräfta ställda hypoteser återstår dock att göra, den ena med Y-kromosom-DNA som är lättare att tolka.
Det mesta arbetet sker alltså hemifrån. Jag är medlem på distans i två släktforskarföreningar (den lokalt förankrade Inlands Släktforskare och den rikstäckande Genealogiska Föreningen med säte i Stockholm). Tyvärr är min möjlighet att närvara på plats vid deras träffar begränsad men jag får goda uppslag i medlemspublikationerna. Alltför sällan besöker jag en mässa eller ett boksläpp, för bekvämast är ju att köpa genealogisk litteratur via nätet och att titta på webbsända föreläsningar. Dagligen följer jag diskussionen i ett par Facebookgrupper om släktforskning och jag är hyfsat aktiv med egna inlägg. Jag gillar också att göra utflykter till platser som levandegör släkthistorien: hembygdsgårdar, kyrkor och museer, stadsmiljöer och naturområden. Hur många timmar jag lägger på släktforskningen är omöjligt att säga eftersom koncentrationsnivån skiftar och jag inte har några fasta tider.
Vissa saker borde jag bli bättre på: att samla fotografier, att intervjua och – inte minst – att ordna upp informationen från mina handskrivna anteckningar på lösa blad. I den sistnämnda delen avstår jag från att använda ett släktforskningsprogram; enkel ordbehandling ger större frihet att hitta ett passande format. Då och då skriver jag i en personlig blogg och förhoppningsvis får jag en dag ihop en bok om släktkretsen runt Johannes Sten, soldaten jag nämnde i svaret på den första frågan.
I min släkt finns inga rykten om blått blod, varken på legitim eller illegitim väg. Men det finns en tysk prins som ett par gånger korsat min väg i den närmaste familjens sällskap: prins Henrik av Preussen.
En gång för trettiotalet år sedan var min farfar på besök här i Lidköping och som vanligt försökte jag utvinna lite uppgifter om släktens äldre historia. Farfar frågade då om jag sett kortet på prins Henrik av Preussen. Nej, vad var det? Något sådant hade aldrig förevisats mig i Västervik, där farfar bodde. Kortet var en gåva min farfarsfar, Johan Albin Nilsson (1875—1965), under dennes tid som matros vid Kungliga Flottans värvade stam i Stockholm – ungefär ett sekel tidigare. Farfar hade ännu hand om kortet men förvarade det i sin sekretär borta i Västervik och jag blev ivrig att komma dit för att själv se.
När farfar förstod mitt intresse förekom han mig. Väl hemkommen skickade han kortet till Lidköping, för mig att behålla. I egenskap av tidigare postanställd har jag ett grundmurat förtroende för Posten men jag drar ändå en suck av lättnad över att inget mankemang uppstod med brevbäringen just denna gång! Det lilla porträttfotografiet är en kär ägodel. På bilden syn prinsen i marinofficersuniform och i den nedre delen har han skrivit: ”Heinrich Prinz v. Preussen, Stockholm 9:te dezember 94”.
Denne prins Henrik var 32 år gammal vid sin visit i Sverige 1894. Mäktigare och förnämare familj än hans går knappt att tänka sig: kejsar Vilhelm II var hans bror och drottning Victoria av Storbritannien hans mormor. Prinsen var lyckligt gift med Irene av Hessen men i familjelivet kunde han sörja över att förstfödde sonen Waldemar led av blödarsjuka – ett arv från drottning Victoria, som också Irene var barnbarn till. Utåt framstod Henrik som en social person med stort intresse för ny teknik och motorsport, böjelser som kom väl till pass i hans karriär vid den Kejserliga Marinen.
Det dröjde decennier innan jag förstod vilket ärende prinsen hade till Stockholm vintern 1894 men när jag nyligen klickade runt på Wikipedia använde jag ett liknande knep som jag förut begagnat för meniga soldater. Sådana har sällan lämnat egna erfarenhetsbeskrivningar efter sig, men i brist på brev och dagböcker kan man följa deras kompaniers kommenderingar för att på sätt lista ut vad de enskilda soldaterna var med om. I detta fall, med en hög sjöofficer, valde jag att titta närmare på slagskeppet han styrde över vid den aktuella tidpunkten. Från den engelska artikeln om prinsen själv följde jag alltså länken till en text om slagskeppet SMS Wörth.
Wikipedia meddelade att Wörth ingick i en division som företog övningar på Östersjön under december månad, de första i sitt slag för den tyska flottan som tidigare gått i hamn under den kallaste tiden på året. Mellan 7 och 11 december gästade divisionen Stockholm för att närvara vid 300-årsjubileet av Gustav II Adolfs födelse. I Svenska Dagbladets samtida rapportering kan vi läsa mer om firandet som gick av stapeln helgen den 8—9 december.* Prins Henrik togs emot av den svenska kungafamiljen som lät honom bo på Stockholms slott. På söndagen följde han sina värdar till en högtidsgudstjänst i Riddarholmskyrkan och senare deltog han i en galamiddag på slottet. Olika yrkeskårer och intressegrupper hade sina separata Gustav Adolfs-firanden och de svenska flottisterna samlades om söndagen i exercishuset på Skeppsholmen, där man i en av flaggor överfull lokal lyssnade på Flottans musikkår, körsång och festtal. Festen där avslutades med att alla – meniga, befälspersoner och inbjudna damer – samfälligt sjöng psalm 124: Vår Gud är oss en väldig borg.
Även i utomhusmiljön förekom rikliga dekorationer, på offentliga byggnader, hotell och privatpalats – flaggor, namnchiffer och illuminationer i långa banor. Det sparades varken på gas eller elektricitet. Störst ansträngningar hade staden gjort på Gustav Adolfs torg där en hög och öppen paviljong, kallad templet, byggts över den permanenta ryttarstatyn av festobjektet i fråga. Stommen var klädd i girlanger och tusentals glödlampor som, när de tändes tillsammans med kringstående gasbloss, förvandlade natten till dag. Därmed lyste de också upp en enorm kuliss som omgärdade byggarbetsplatsen för den nya Kungliga Operan. På en yta av 40.000 kvadratmeters duk hade dekorationsmålare låtit det legendariska slottet Tre kronor återuppstå och smälta in i den moderna stadsbilden.
Bild från Stockholmskällan, Stockholms stad.
Hur det gick till när kortet, som är signerat just på Gustav II Adolfs födelsedag, vet jag inte. Jag har alltid velat tro att min farfarsfar fick det som ett led i en personlig interaktion med den höge gästen, kanske som belöning för ett förrättat ärende, men vad vet jag? Lika tänkbart är att Henrik hade förberett en hel korg med kort som delades ut en masse bland de svenska matroserna. Dessas numerär måste dock varit högt och jag undrar hur många autografer prinsen orkade skriva. Finns det fler ”idolbilder” bevarade från samma dag?
Om jag varit en 19-årig matros, som Johan Albin, hade jag uppfattat gåvan som en vänlig och uppmuntrande gest. Och min farfarsfar sparade som sagt kortet. Även ett par cigarrer som han vid ett annat tillfälle fick av Oscar II tog han väl hand om. Han slog in dem i silkespapper och lade dem i sin sjömanskista. Tyvärr förlorade han denna och allt dess innehåll under en stormig seglats. Jag stöder mig här på vad jag hört från min farfar men saknar närmare detaljer om händelseförloppet.
I längden kunde inte ynnestbevis av det här slaget övertyga Johan Albin om att gå vidare till en fast tjänst. Han tyckte villkoren var för dåliga och att de många gånger högadliga befälen hade en nedlåtande syn på manskapet. Ett sista hedersuppdrag gavs honom sommaren 1900 då han och två andra matroser tjänstgjorde ombord på en kunglig skonert som företog lustresor med särskilt inbjudna gäster. Under två dygn förde Oscar II själv befäl över båten, sedan kaptenerna Lidbeck och Odelberg i fem respektive tio dygn, prins Carl i två, och slutligen kommendörerna Olsén och Palander af Vega i åtta dygn vardera. Erfarenheten verkar ha fyllt farfarsfar med ambivalens. Han skrev ingen regelrätt dagbok men just dessa uppgifter journalförde han, antagligen för att framstod som meriterande och värda att minnas. Samtidigt antecknade han att uppdraget gjorde honom trött och yr. Långt senare (när han var pensionär förmodar jag) skrev Johan Albin en insändare där han ondgjorde sig över de knappa tillfällena att äta ute på sjön. Hans ideologiska perspektiv är inte mitt men säkert fanns det fog för kritiken. För att bättre förstå hans hållning tänker jag ibland på Sergei Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin (1925).
Prins Henrik fortsatte däremot med livet till sjöss. Intill sekelskiftet seglade han i de kinesiska farvattnen för att bevaka tyska intressen i Fjärran Östern. Med tiden blev han storamiral. Under första världskriget verkade han som chef för den tyska östersjöflottan och generalinspektör för marinen. Sedan föll monarkin och prinsen drog sig tillbaka till privatlivet. Han dog 1929.
På ett andra sätt korsades dock mina och prinsens vägar igen – ja, egentligen hade jag redan hört talas om honom innan farfar berättade om fotografiet. Pappa hade nog varit omedveten om kortets existens men när jag visade det för honom undrade han om inte den avbildade personen var samme man som gett namn åt en mössa han brukade bära. Denna förmodan visade sig korrekt. Jag visste mycket väl att pappas typ av skärmmössa kallades för Prinz Heinrich mütze men hade inte själv associerat till Johan Albins bekantskap. Tänkte väl att det fanns drösvis med tyska prinsar som hette Henrik. Ingen av dem hade dock samma förmåga som kejsarens bror att popularisera sin huvudbonad.
Pappa köpte sin första Prinz Heinrich mütze i Neumünster i början av 70-talet, innan jag föddes. Den på huvudet och en cigarrcigarett i munnen blev hans signum. Ofta provade jag mössan, men tobaken intog jag bara med luktsinnet (näsvis så att säga). Mössmodellen passar en befälhavare till sjöss: på skärm och kant (strimmel) har den band med eklövsornamentik, över skärmen ligger ett dubbelt snöre, formen är stram med platt liggande kulle som med bara en knapp tumspets går utanför kanten. Pappas första exemplar avvek lite grand från det maritima temat med sin bruna färg. När det blev utslitet skaffade han en grå variant i stället.
På senare tid har jag funderat på att köpa en egen Prinz Heinrich mütze och det finns ett utbud att ta del av via olika näthandlare. Sökningarna visar dock på gränsdragningsproblem gentemot andra modeller. Ibland syns eklövsornamentiken även på skepparmössor av svensk Vega-modell (annars kända för sin blanka skärm) och på tyska Elbsegler-mössor. Kullen på dessa är dock mjukare slag och kanten tycks inte lika hög. Medan färg och material kan skifta på Prinz Heinrich-mössorna (t.o.m. manchestertyg verkar accepterat) får man vara varsam med formen. I ett kundforum beklagade sig någon över att kullen bredde ut sig för mycket över kanten, så att den köpta mössan bättre hade passat en konduktör. Västtysklands förbundskansler Helmut Schmidt bar en mössa som var till förväxling lik den preussiske prinsens dito men i kanslerns fall brukar man tala om en Elblotsen mütze, eller Schmidt mütze efter honom själv. Så det är svårt att träffa rätt i handeln.
För mig som bor i Västsverige är högtidlighållande med Gustav Adolfs-bakelse på 6 november en given tradition men framledes kommer jag att tänka på hjältekonungen även på hans födelsedag. Då ska jag ta fram bilden av prins Henrik som var med och firade 300-årsjubileet. Även om 430 inte är någon typisk jubileumssiffra är den tillräckligt jämn för att jag i god tid innan den 9 december nästa år ska ska skaffa en ny Prinz Heinrich mütze. Mina mått stämmer inte längre med pappas och hans mössa är borta från garderoben. En ny behövs så att jag kan göra hatten av för kungahuset, dagens och historiens!
* För att få reda på prinsens ärende i Stockholm den 9 december 1894 hade jag, med facit i hand, kunnat går direkt till Kungliga bibliotekets inskannade samling av gamla dagstidningar – utan att använda Wikipedia.
Lysningar är numer ett ovanligt inslag i gudstjänsten men förr var de ett sätt att annonsera förestående bröllop samtidigt som de gav församlingsbor möjlighet att anmäla äktenskapsförhinder. Den sistnämnda funktionen var inte bara en formalitet för syns skull; ett fall från Harestad 1780 visar hur ett bröllop fick anstå sedan en protest inlämnats efter den andra lysningen.
Stenlidensläktens stammoder, Karin Andersdotter, föddes den 3 november 1780 i Harestads socken.1 Föräldrarna var ännu inte gifta men trolovade och det räckte för att barnet skulle anses vara fött i äkta säng. Eftersom föräldrarna avsåg att gifta sig hade barnet en juridiskt starkare ställning än så kallat oäkta födda, för även om trolovningen till sin karaktär kunde vara ett tämligen informellt utbytande av löften var den rättsligt bindande. Om nu föräldrarna var inställda på bröllop undrar man varför detta dröjde till den 14 januari året därpå. En antydan till svar finns i Harestads födelsebok. Gossen Andreas, som föddes strax före Karin, hade nämligen samma pappa som hon, men en annan mamma!2
Pappan hette Anders Nilsson och var en ung skräddare (fast han i födelseboken bara kallas dräng), mellan 20 och 22 år gammal. I maj 1780 hade han flyttat från Ytterby till Torsby med intyg om att vara fri och ledig från äktenskapsförbindelser och att ha ”ett anständigt och ärbart upförande”.3 Så hade kyrkoherden och hovpredikanten Carl Mannercrantz knappast skrivit om han vetat att skräddaren kort tid innan rått två unga kvinnor med barn: först pigan Ingeborg Jönsdotter i Kollstorp, som framfödde Andreas den 4 oktober, sedan pigan Annika Svensdotter i Toreby, Anders Nilssons trolovade och mamma till Karin.
Satirisk etsning av en skräddare vid 1700-talets mitt i England. Bild från British Museum
Av denna situation måste det ha blivit ett domstolsärende tänkte jag, för köttsligt umgänge var förbjudet för alla andra än de som var gifta eller trolovade — och skräddaren kunde inte vara trolovad med två flickor samtidigt. Mycket riktigt finns fallet upptaget i Inlands Södre häradsrätts dombok från hösttinget 1780; det står där i § 19 och är daterat den 9 november.4 Flera stämningar stod mot varandra. Anders Nilsson stämde Ingeborg och hennes far som anmält hinder hos kyrkoherde Jeurling och därmed avbrutit hans ”begynte äktenskapshandel” efter två lysningar i Harestads kyrka. Motparterna anförde dock i en genstämning att skräddaren hävdat Ingeborg under äktenskapslöfte och var skyldig att ta henne till äkta i stället. Slutligen tilltalades Anders Nilsson av sin egen far, den förre dragonen Nils Nöös, som yrkade på att sonen och Ingeborg Jönsdotter skulle stå till svars för sitt lägersmål. Varför den gamle Nöös på detta sätt åtog sig en åklagares roll mot sin egen son framgår inte men kanske tyckte han det var en hederssak att ta ansvar för sina snedsteg. Han hade själv tvingats till samma sak 14 år tidigare då han var otrogen mot sin hustru (ett värre brott som kallades enkelt hor) och gav upphov till en utomäktenskapligt född pojke i Grinneröds socken.5
Parterna lade fram sina ståndpunkter och Anders Nilsson medgav att han en gång, i sin fars hus, ”råkat at häfda” Ingeborg Jönsdotter ”af öfwerilning”. Han förnekade inte att han därigenom blivit pappa till hennes gossebarn, däremot att han lovat henne äktenskap. En sådan sak hade varit ”wida … skildt” från honom, i synnerhet som han ”alltid tyckt at hennes föräldrars sinnelag ej warit derföre böjt”. Nu ville han bli befriad från Ingeborgs tilltal och bilda familj med Annika Svensdotter i stället. Nils Nöös ansåg inte heller att det fanns bevis för att Ingeborg fått något löfte om att gifta sig och tyckte att hon borde plikta för lägersmål likaväl som hans son.
Ingeborgs pappa, Jöns Simonsson i Kollstorp, höll fast vid påståendet om att dottern lovats äktenskap och att Anders Nilsson dessutom frågat honom om hennes hand. För att styrka allt detta tillkallade han tre vittnen. Först ut var hustrun Pernilla Olsdotter som berättade att Anders Nilsson varit i tjänst hos henne fem år tidigare, då han ”war på 15:de året”. Vid den tiden hade hon hört den unge drängen säga att han ville ha Ingeborg, som då var 21 år gammal, till äkta. Men så vitt Pernilla Olsdotter visste hade han inte sagt detta till Ingeborg själv och inte heller kunde hon säga att de två redan då legat med varandra. Uppgiften om Anders ålder är tveksam utifrån senare tidsangivelser. Antagligen föddes han i december 1759 och i så fall var det mer än fem år tidigare han hade sin tjänst hos hustru Pernilla.6 Alternativt var han mer än bara 14 år gammal. Oavsett vilket godtog rätten vittnesmålet.
Härnäst trädde en Per Persson fram. Han hade gått tillsammans med Anders Nilsson och sytt och hört denne ömsom säga att han ville gifta sig med Ingeborg, ömsom att han inte brydde sig om henne. När Per Persson sett de två tillsammans hade det alltid ”warit mycket wäl dem imillan” men han hade inte hört dem tala om äktenskap, ej heller visste han med sig att kollegan begärt Ingeborg till hustru av hennes föräldrar. Det tredje vittnet, Jonas Svensson, hade tjänat i Kollstorp två år tidigare och mindes hur han en dag gått bakom Anders Nilsson och Jöns Simonsson på vägen från tinget och hört dem tala om Ingeborg, men vad samtalet närmare gick ut på visste han inte. Vid samma tid hade han sett hur Anders och Ingeborg gärna följdes åt.
Att Anders Nilsson hyst varma känslor för Ingeborg Jönsdotter var nog tydligt men tingsrättens utslag blev att något frieri inte kunde bevisas. Hennes pappa dömdes därför till böter och skadestånd, sammanlagt 20 daler silvermynt, eftersom han utan laga grund hindrat Anders Nilsson och Annika Svensdotter från att gifta sig. Skräddaren och hans älskarinna fick också böta, han tio och hon fem daler, vartill han årligen skulle erlägga en summa till föda för och uppfostran av sin utomäktenskaplige son.7 Vidare skulle bägge skriftas och avlösas, det vill säga få förlåtelse efter syndabekännelse inför en präst.
Anders Nilsson blev sedermera dragon Nöös, precis som sin far. Hans rykte tog ingen varaktig skada av ovan nämnda incident. När han 1791 på nytt flyttade mellan Kungälvs och Torsby pastorat, denna gång tillsammans med hustrun Annika och fyra barn, skedde det med intyg om en ”stilla och ärlig wandel”.8 Äktenskapet med Annika blev långvarigt; strax innan hennes frånfälle i januari 1831 kunde de, med en modern terminologi, fira guldbröllop.9 Tyvärr vet jag inte vad som hände med den försmådda Ingeborg Jönsdotter och hennes pojke, Andreas.
GLA, Grinneröds fb. C:1, s. 8 [ett rättsfall finns också, uppgift kommer].
Jfr Harestads db. C:3, s. 329, o. Harestads hfl. AI:11 (1839-1842), s.29.
Beloppen anges med alternativa summor men jag får dem inte att överensstämma med Gustav III:s myntreform 1777. Exempelvis utläser jag texten som ”böter derföre 20 daler silvermynt eller 6 riksdaler, … 32 specie”, fast 1 riksdaler var lika med 6 daler silvermynt, som var lika med 18 daler kopparmynt.
Släktforskare kämpar med att bevara minnet av döda människor och det arbetet innebär ofta en form av konstgjord andning åt alla som var okända redan i sin livstid. Lite draghjälp får vi med dem som hedrats med att få platser uppkallade efter sig. Jag undrar om detta också gäller någon i släkten från Stenliden.
Ett sätt att bli odödlig, åtminstone vad minnet beträffar, är att få ge namn åt något: en sak, en företeelse eller en plats. Innovatörer har genom historien gett namn åt en mängd uppfinningar och vetenskapliga lagar, till exempel sandwichen (efter en matglad greve i 1700-talets England) och Pythagoras sats (efter en grekisk filosof och matematiker). Härtill kommer alla ortnamn som vittnar om upptäcktsresande, kungligheter och andra celebriteter – Barents hav, Ulricehamn och Keillers park – för att nämna några.
De nominella avtryckens storlek i geografin varierar från makro- till mikronivå, alltefter namngivarnas ryktbarhet och inflytande. Några har satt namn på ytor som syns från månen medan andra bara är ihågkomna med små markplättar i det närmaste grannskapet, men det finns ingen perfekt harmoni mellan storlek och kändisskap; den italienske sjöfaranden Amerigo Vespucci har således hamnat i skuggan av andra upptäcktsresande trots att han har en dubbelkontinent uppkallad efter sig. Lever bara namnet kvar finns dock ett incitament att på nytt bekanta sig med personen bakom platsens benämning, hur bortglömd han eller hon än är i övrigt.
Livskraften hos ett ortnamn beror på hur officiellt erkänt namnet är och hur många som känner till platsen. Ibland föredrar folk ett annat namn än det som en myndighet eller kommitté bestämt men i flertalet fall torde sådana beslut stärka namnets status eftersom det då blir legitimt att använda i större kartverk och register. På min mammas sida har jag en avlägsen släkting – en amerikansk rymdforskare – som hedrats på detta sätt, genom ett beslut från en internationell kommitté som är tillsatt av vetenskapliga sällskap runt om i världen. Frågan är bara om den 9.7 km breda asteroiden (6625 Nyquist) som bär hans namn ska klassas som en plats eller ett objekt…
Hur är det då med namngeografiska spår efter släkten från Stenliden och dess anor? I letandet efter sådana är en ortnamnsförteckning till hjälp. För släktens ursprungsområde har vi boken Ortnamnen i Inlands S. härad jämte Kungälvs och Marstrands städer från 1939. Bland de mer obemärkta platserna (”Åkrar, ängar, hagar, gärden svedjemarker, röjningar, öppna områden o.d.”) finner jag här Nöselyckan vid Staby i Torsby socken, som måste syfta på förfadern Nils Nöös, även om författaren tror att det har med en Nösundsbo att göra. Nils Nöös, farfar till Karin Andersdotter i Stenliden (se Släktöversikten), framlevde nämligen sina sista år på Stabys marker, vilket framgår av husförhörslängderna, som dock inte kallar hans bostad Nöselyckan; det namnet finns bara upptecknat i protokollet till en laga skifteskarta.
För att hitta alla lokala ortnamn och förstå deras ursprung är det nödvändigt att anlita alla tänkbara källor: kyrkoböcker, mantalslängder, förrättningsakter och folkminnen. Äldre tiders ortnamns forskare har inte alltid haft möjlighet att gå igenom materialet i sin fulla bredd och därför finns stora möjligheter för nutida släktforskare och hembygdshistoriker att komplettera de gamla förteckningarna med fler ortnamn. För Harestads sockens vidkommande har en omfattande inventering gjorts av Hans Karlsson, som i en nyutkommen bokserie listar en ett antal platser som saknas i den ovan nämnda boken från 1939. I del II framkommer till exempel att det finns en brunn vid Östra Nereby som kallas Nösekällan och förklaringen till det är att Nils Nöös son och Karin Andersdotters far, Anders Nöös, bodde i närheten under 1800-talets första hälft.
Karlssons femte och sista bok om Harestad har ännu inte kommit ut men där bör Stenliden finnas med bland backstugorna och torpen under Toreby. Platsen är uppkallad efter vår förfader Johannes Sten och den nämndes både i samtidens husförhörslängder och vid laga skiftet 1835. Hundratalet år senare var dock Stenliden till synes bortglömt och de som bor där idag vet nog inte om platsens gamla namn eftersom den idag sorterar under det vidare bebyggelseklustret Toreby Mosse. Den senare beteckningen används tillsammans med ett nummer som postadress.
Exemplet Stenliden visar hur flyktig forna tiders ortnamnsskick var på det lokala planet. Förvisso kunde de enklaste människor ge namn åt platserna där de bodde och ofta letade sig dessa namn in i offentliga handlingar av olika slag. Men flera av ortnamnen som vittnar om allmogens människor glömdes snart bort och de uppmärksammades sällan i några vidare cirklar än församlingen och häradet. Med tiden stramades också namngivningsbruket upp. Idag kan man inte anta vilken postadress man vill utan kommunens medgivande och önskar man ett nytt namn på sin fastighet måste man kontakta Lantmäteriet. För kartredovisning gäller att ett ortnamn måste ha hävd, det vill säga varit känt och använt i en så kallad namnbrukarkrets under mer än 30 år.
Finns det då inga mer bestående ortnamn som påminner om medlemmar i vår släkt? Jag vänder blicken söderut, mot Hisings-Backa där Johannes Stens och Karin Andersdotters son Elias Lustig var rotebåtsman mellan 1835 och 1864. Där, bland kvarteren med bostadsrättsföreningsägda parhus, ligger faktiskt Båtsman Lustigs gata!
Vid närmare anblick visar det sig att fler gator har namn efter gamla båtsmän: Båtsman Kapers gata, Båtsman Dubbels gata och så vidare. Totalt antog Göteborgs Stad åtta gatunamn av denna typ mellan 1980 och 1986 fast två har fallit ur bruk på grund av ändringar i stadsplanen. Gatorna erinrar om forna tiders båtsmän på Hisingen men – i ärlighetens namn – inga unika personer. Vid rotarna fanns fler med samma namn eftersom en ny båtsman brukade ärva sin företrädarens namn, trots att de inte var släkt med varandra. Elias Johannesson från Stenliden var alltså inte ensam om att heta Lustig vid sin rote, nr 22 vid Bohusläns 2:a Båtsmanskompani. Enligt Centrala Soldatregistret fanns det en båtsman Lustig där ända från 1750-talet till 1900-talets början.
Visst kan vi säga att gatan är uppkallad efter Elias Lustig men han delar äran med sju andra namnfränder!
Källor
Baum, Greta (2001), Göteborgs gatunamn 1621–2000. Tre Böcker.
Janzén, Assar (1939), Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län V – Ortnamnen i Inlands S. härad jämte Kungälvs och Marstrands städer. Institutet för ortnamns- och dialektforskning vid Göteborgs Högskola.
Karlsson, Hans (2017), Harestad – från Kroken till Korseberget 1659—1970. Eget förlag.
När min avlägsna släkting Nelly Wäsström försvann från mitt sökarljus var förklaringen mycket mer spännande än jag kunde ana. Och när jag fortsatte läsa om henne började jag fundera över hur avlägset släkt hon egentligen var.
För många år sedan nådde jag i min släktforskning fram till en flicka som hette Nelly Wäsström och var född 1917 i Lundby församling på Hisingen. Hon var enda barnet i familjen och jag följde hennes uppväxt i Västra Frölunda under 1920-talet men sedan tappade jag bort henne. Jag återfann henne inte i de befolkningsregister som jag då hade tillgängliga och inte heller kunde jag göra något avslut i den dåvarande versionen av Sveriges dödbok. Frånvaron i dessa källor borde fått mig att undra om hon inte flyttat utomlands men jag tänkte inte så långt. Mina ansträngningar att hitta henne var väl inte övermåttan stora för jag väntade mig inget märkvärdigt av hennes fortsatta liv, tänkte väl att hon försvunnit från min radar bara genom att vara en blyg viol i största allmänhet. Men där hade jag fel.
Under 2020 ville jag på allvar få ett grepp om vad det blivit av alla olika släktgrenar som utgått från min farfars farfars far, soldaten Niklas Eld i Romelanda socken, och en av de lösa trådändar jag återvände till var Nelly Wäsström. Hon var Niklas Elds dotterdotters dotterdotter och brylling (fyrmänning) till min pappa. På nytt redde jag ut hennes bakgrund: att mamman fötts utom äktenskapet, vuxit upp som fosterdotter hos sin mormor Johanna Charlotta i Romelanda och sedan gift sig med en sjöman från Söderhamn, Nellys far. Så småningom vände föräldrarna storstaden ryggen och skaffade sig ett mindre jordbruk i Halland. Dottern blev däremot kontorist i Göteborg och engagerade sig i föreningslivet såsom kassör i lokalavdelningen av International Friendship League. Från Domkyrkoförsamlingens arkiv fick jag veta att hon 1942 gifte sig med ”artisten Gustaf Waldemar Sjölander”. Vad för slags artist var han undrade jag – en skådespelare?
Från Aftonbladet 29/6 -46.
Nej, det visade sig att han var konstnär, och jag vände mig till Google för att få veta mer. Waldemar Sjölander (1908—1988) utbildade sig åren 1925—1927 på Valands målarskola och tog där intryck av tidens expressiva och färgsprakande måleri. Här i Sverige hamnade han dock i skuggan av andra så kallade göteborgskolorister och det var i stället utomlands som Sjölander rönte mest framgång. De biografiska artiklarna om honom nämner inget om hans göteborgska hustru men genom förnyade sökningar på Nellys namn klarnade också bilden av hennes liv. Bland sökträffarna fanns en färsk artikel från GP, en text av journalisten Mia Pettersson som handlar om ett hus Nelly ägde i Göteborg. Huset, eller villa EO som det kallades, tycktes ha en hemsökelse över sig, drabbat som det var av misstänkta mordbränder, knarkarkvartar och mystiska ägarförhållanden.
Artikeln uppmärksammade mig på några intrikata släktkopplingar som jag ska berätta mer om. Nedan följer också kompletterande biografisk information om paret Wäsström-Sjölander som jag fann i Kungliga bibliotekets digitaliserade dagstidningsarkiv när det under en begränsad tid, på grund av pandemin, stod öppet för läsning hemifrån.
Pettersson berättar att Nelly som barn ofta vistades i villa EO vid Rambergets fot på Hisingssidan av Göteborg. Huset var uppkallat efter sina byggherrar, brödraparet Eskil Petersson och Otto Parkesjö, och byggt som hyresbostad för varvsarbetare – en säker inkomstkälla. Bröderna kallas i GP för Nellys kusiner men min egen forskning visar att de i själva verket var hennes morbröder eftersom deras mamma, Emma Matilda, också var Nellys mormor. Att bröderna ändå uppfattades som kusiner måste bero på att Nellys mamma, som jag skrev, upptogs som fosterdotter av sin egen mormor ett par år efter sin utomäktenskapliga födsel 1891. Detta grundförhållande ändrades inte av att Emma Matilda senare gifte sig med plåtslagaren Gustaf Adolf Petersson, pappa till Eskil och Otto. När Emma Matildas dotter (Gerda Nikolina hette hon) 1902, bara elva år gammal, flyttade till Göteborg bosatte hon sig inte hos familjen Petersson utan hos en morbror från Romelanda, i praktiken en storebror för henne när hon bodde där. Poängen är att Eskil och Ottos halvsyster genom sin fosterhemsplacering också blev deras moster och att hennes dotter Nelly på samma sätt blev deras kusin – samtidigt som hon förblev deras systerdotter!
En gulnad artikel från Aftonbladet, skriven i juni 1946, meddelar oss om Waldemars och Nellys planer på att resa till Mexiko. Resan motiverades av ett intresse för färgskalan i en främmande kultur men också av ett missnöje över uteblivet erkännande på hemmaplan. Konsthallen i Göteborg hade inte gett Sjölander tillgång till sina lokaler men Mexiko City räknade han med att få ställa ut sina verk. Planer fanns på att skaffa en villa och en ”indianska” som kunde riva konstnärens färger men av besparingsskäl tänkte Sjölander börja i modest stil, som potatisskalare på båtfärden över Atlanten. För hustru Nelly väntade däremot en betald hytt. Hon hade också ambitioner: hade redan lärt sig spanska och tänkte fördjupa sig i mellanamerikansk keramik.
Makarna blev väl mottagna i det nya landet. Aftonbladet meddelar i en uppföljande artikel från 1947 att en katolsk kyrkoherde hade introducerat dem i bästa tänkbara kretsar, såväl andliga som världsliga, och att en mångmiljonär blivit deras vän och välgörare. Trots gynnsamma förhållanden knakade äktenskapet och Nelly tog ut skilsmässa, enligt egen uppgift för att maken hotat henne med pistol om hon inte stod modell för honom. Åren 1951—1952 följde en domstolstvist vari den frånskilda fru Sjölander som garanti för hennes framtida underhåll krävde förfoganderätt över 191 oljemålningar, 68 akvareller och tre skulpturer.
”Nelly”
En fråga jag ställt mig är om det finns några porträtt av Nelly bevarade från hennes tid med Waldemar. Något bra fotografi att jämföra med har jag inte men Moderna muséets Sjölandersamling rymmer en litografi från 1944 som heter just ”Nelly”. Den avbildade personen liknar modellerna på några andra bilder som tecknades samma år: ”Sittande kvinna”, ”Flicka i blå hatt” och ”Flicka i badkappa”. Förhoppningsvis tillkom de utan tvång.
Sjölander gifte snart om sig med en kvinna av spansk-mexikansk börd, Aurora Quintero, och fick med henne två söner. Han stortrivdes i sitt nya hemland där han reste runt i de sydliga nejderna – från San Blas vid Stilla havet till det tropiska Chiapas vid gränsen till Guatemala – inspirerades av den indianska kulturen och producerade oljor och skulpturer som ledde till succéartade vernissager. Några påstod att Sjölander ”funnit Mexikos själ” och i Sverige blev han efter en uppskattad separatutställning på Liljevalchs konsthall 1952 liknad vid Gaugin. Fast själv tyckte han att hans expressionism var närmare besläktad med Picassos konst – självförtroendet var på topp.
Tids nog tinade konstnärens frostiga relation till konstlivet i Göteborg och GT rapporterade i april 1959 om hans sonderingar för en stor höstutställning i den forna hemstaden. Med sin nya familj gjorde Sjölander en rad Sverigebesök. Visiterna satte avtryck i pressen och bidragande till publiciteten var den paranta donna Aurora som 1954 kom med synpunkter på de svenska kvinnornas stil och skick: ”Den svenska kvinnan står mannen mycket närmare i typ tycker jag. Det märks på hennes klädsel och hårdföra tag.” Femton år senare blev hon, på ett konstgalleri i Köping, bestulen på smycken till ett värde av 40.000 kr.
Mexikansk lergök med antropomorfa drag.
När Sjölander talade med journalister och blickade tillbaka på åren i Mexiko berörde han inte sin första hustru som varit så delaktig i bosättningen där. Liksom han hade hon kommit för att stanna. Vad Nelly försörjde sig på är oklart men Petterssons artikel nämner handel med ursprungsbefolkningen. Tydligt är i alla fall att hon närde ett kulturantropologiskt intresse och samlade på sig en mängd folklivsföremål som hon sedan skänkte (och i några fall sålde) till Göteborgs Etnografiska Museum. Samlingen består bland annat av lergods, textilier och medicinpåsar och den kan ses i Världskulturmuséernas databas Carlotta. Föpr mig som lekman har väl flera av de 741 föremålen en aura av krimskrams över sig men jag noterar gillande några charmiga lergökar, en bemålad kista och ett antal ålderdomliga stenfiguriner. För museet uppgav Nelly Veracruz som sin hemort.
När Otto Parkesjö dog 1996 saknade han bröstarvingar och Nelly fick ta över Villa EO i egenskap av närmaste släkting. Fortfarande bodde hyresgäster i den gula tjugutalsvillans två tvåor och fyra ettor, numer en brokig skara människor som inte bara bestod av arbetare. Tyvärr hade Nelly svårt att fullgöra sina plikter som hyresvärd där hon bodde, på en annan kontinent. Samtidigt var hon envis och vägrade att sälja huset eftersom hon hade en föreställning om att få själslig ro där vid sin död. De boende tyckte också om huset, för den bohemiska stämningens skull och sammanhållningen grannar emellan. När inte ägaren rustade upp sin egendom tog de egna initiativ för att göra boendet bekvämt och trivsamt. Fast i längden blev situationen ohållbar. Huset förföll och den åldrande hyresvärden var i princip okontaktbar.
Medan Villa EO fortfarande var permanent bebodd startade den första av fyra bränder och ett av vittnena berättar i GP om att några av Sjölanders tavlor, som Nelly stoppat undan på vinden, gick upp i rök. Detta var 2010 och året efteråt ledde det fortgående förfallet till att Hyresnämnden fattade beslut om tvångsförvaltning. Snart tvingades hyresgästerna flytta och Nellys försäkringsbolag klassade huset som ett rivningsobjekt men utan underskrift från dess ägare skulle det visa sig svårt att rensa tomten.
Under de följande åren eldhärjades huset igen och igen, dock utan att grupper av hemlösa, missbrukare och utländska tiggare hindrades från att ta platsen i besittning. Otryggheten i området ökade och ett närbeläget företag besvärades av det dåliga intryck som ”spökhuset” gjorde på kunderna. För myndigheterna måste det ha varit en befrielse när ett gåvobrev signerat Nelly landade på Lantmäteriets bord sommaren 2015. I brevet påstods hon överlåta Villa EO på en brorson och denne fick inom kort en lagfart på fastigheten eftersom ingen närmare anhörig stod i vägen; Nelly hade aldrig gift om sig.
En svensk väninna från Mexiko anade oråd när hon läste om lagfarten i GP och hon kontaktade ett kusinbarn till Nelly som meddelade Stadsbyggnadskontoret att Nelly inte alls hade någon brorson. Då hade ”brorsonen” emellertid sålt tomten till ett fastighetsbolag och gjort sig en förtjänst på 4 miljoner kronor. En polisutredning startade varvid konstaterades att Nellys namnteckning på gåvobrevet var en förfalskning och att ”brorsonen” bara var en ekonomisk brottsling med fuskadress på den spanska solkusten. Efter en internationell efterlysning fångades han upp i Thailand och fördes till Sverige i början av 2018. Vid det laget hade Nelly Wäsström varit död i två år; hon avled nämligen den 22 januari 2016 – 98 år gammal.
Nu uppstod en ny tvist med dödsboet, som utgjordes av det ovan nämnda kusinbarnet, på den ena sidan och fastighetsbolaget, som köpt fastigheten av den falske brorsonen, på den andra. Tvisten slutade med att dödsboet löstes ut med 2,7 miljoner kronor. Så kunde till sist resterna av Villa EO rivas och ge plats åt helt nya lägenheter.
Artikeln i GP förklarar inte arvgången till kusinbarnet men rimligtvis blev han eller hon förmånstagare genom ett testamente, annars ärver inte kusiner och deras barn. Eftersom Nelly bara hade en ”riktig” kusin på sin mors sida – en i förtid avliden son till morbrodern Otto Parkesjö – bör hennes arvinge ha varit en släkting på fädernet, det vill säga en efterkommande till släkten Wäsström från Söderhamn.
Fast räknar vi kusiner också genom moderns fosterhemsplacering skulle även jag kunna kalla mig kusinbarn – eller rättare sagt kusinbarnsbarn. Nellys mormorsmor eller fostermormor Johanna Charlotta var nämligen också svärmor till min farfarsfar i hans första äktenskap. Döttrarna i det äktenskapet, min pappas fastrar Lilly och Ella var därmed kusiner till Nelly på ungefär samma sätt som bröderna Eskil och Otto. Och i social, men inte någon strikt genealogisk-genetisk, mening kan jag då låta min farfar, som föddes i ett andra äktenskap, åka snålskjuts på sina halvsystrar och kalla honom kusin han med. Skulle inte denna krystade förklaring godtas är förblir han syssling (tremänning) till Nellys mor. Detta sistnämnda släktskap är orubbligt eftersom hans pappa var kusin med sin första fru.
Det mest tragikomiska släktbandet som denna historia uppdagat för mig är dock min relation till en falsk femmänning – eller ska jag säga falsk syssling till min far? Verkar nu allt bara som en enda röra hoppas jag att bifogat släktschema ska reda ut begreppen.
Källor i urval
AB (1946), Indianerna skall lära svensk exotisk färgskala. Aftonbladet 29/6 1946, s. 6.
AB (1947), Svensk målare stormtrivs i Mexiko. Aftonbladet 15/8 1947, s. 7.
AB (1952), Waldemar Sjölanders förra fru vill beslagta makens målningar. Aftonbladet 27/5 1952, s. 6.
AB (1954), Svenskan manlig och stark. Aftonbladet 15/9 1954, s. 12.
GHST (1938), Vänskapsförbundet skaffar egen lokal. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 25/10 -38, s. 6.
GT (1959), Waldemar Sjölander på visit. Göteborgs-Tidningen 19/4 1959, s. 6.
GT (1969), Smycken för 40.000 stals på konstgalleri. Göteborgs-Tidningen 11/5 1969.
Förra årets nyårslöften var optimistiska i överkant och mest overksam har jag varit med att skriva personakter för mina anor intill den åttonde generationen; den ambitionen var orealistisk. Ändå har 2022 varit rikt på genealogiskt innehåll. Här följer en hastig översikt.
1. Nya fynd. Om jag hittat några nya anor vet jag inte säkert, men kanske ett par namn på min förmodade farfars farfars farfarsfars sida i Åse härad, Västergötland. Där saknas mycket av kyrkobokföringen men jag får se om domböckerna ger mer. I dem har jag i alla fall funnit fler detaljer om mina förmodade (vad irriterande att behöva göra den reservationen) förfäders liv, till exempel hur en yngling utan lov tog virke från kronoparken Hunneberg.
Under våren tog jag ett krafttag med att forska på Stenlidensläkten framåt i tiden i stället, för jag ville veta vad som hänt med de olika släktgrenarna under 1900-talet. De flesta var enkla att hitta och min översikt omfattade snart cirka 1500 ättlingar. Mest nöjd är jag med att jag kunnat fastslå Johannes Stens dotter Anna Catharinas (1800—1844) fortsatta öde. Min tidigare hypotes om henne bekräftades trots att den bestreds av ett legalt hinder mot hennes andra äktenskap. Till detta ber jag att få återkomma.
2. Registreringsarbete. Arbetet med att skapa personakter i Word går trögt men som förarbete har jag skapat nya mappar för diverse anor och anförvanter. Dessa innehåller handskrivna excerpter från originalkällorna och de utgör en försäkring ifall den digitala informationen framledes skulle gå förlorad i en datakrasch. Härutöver kommer ett par listor som är mindre detaljrika men ger desto bättre översikt.
3. DNA. Förra året skrev jag om en man som sökte sin okände far. Nu har jag fått veta att han hittat denna person med hjälp av samma team som deltog i teveserien Genjägarna. Min mammas DNA-profil var till hjälp i sökandet och det visade sig att min mormor var syssling (eller tremänning) till den försvunna pappan. Roligt!
Min farmors morfar, Carl Adolf Carlsson – utan känd far.
Även om utsikterna är betydligt sämre önskar jag för egen del ledtrådar till min okände farmors morfars far och DNA-prover från mina farbröder skulle vara till hjälp. Jag har kommit halvvägs i denna insamling. Även om jag inte lyckas lösa gåtan är matchningslistorna man får informativa på ett annat sätt eftersom de ger en aning om vilka personer i den avlägsna släkten som hyser ett genealogiskt intresse. Vid fortsatt sökande efter gamla fotografier och andra släktminnen är det rimligt att kontakta dem i första hand.
DNA rymmer också information om långa härstamningslinjer tillbaka till forntiden och människans förhistoria, vilket nobelpriset till Svante Pääbo påminde om. Själv fick jag en insikt rörande min farfars farfars farmors mitokondrie-DNA, det som jag skrev om för ett år sedan. Jag tror att jag kan koppla ihop hennes profil med en folkförflyttning för länge sedan, ett historiskt skeende som lämnat avtryck i världslitteraturen. Om detta ska jag så klart skriva mer.
4. Kontakter. Några trevande kontakter med avlägsna släktingar relaterade till Stenliden har jag börjat ta och de ska bli fler nu när ett grundmaterial finns samlat att samtala kring. För att i framtida möten kunna kopiera kort och andra dokument inhandlade jag en portabel skanner. Den var större än jag förväntat mig och måste transporteras med bil men detta besvär uppvägdes av prestandan och kvaliteten som vid en testning här hemma framstod som mycket goda. Även diabilder kunde den skanna. Jag kånkade i väg med skannern till min farbror i Västervik för att kopiera ett urval av hans fotografier men då förelåg plötsligt inkompatibilitet med min USB-port och sedan dess har jag inte fått liv i skannern med min nuvarande dator. Frustrerande och mystiskt! Men resan i övrigt var trevlig.
5. Bok- och bloggprojekt. Bloggandet har som synes varit sparsamt och mest har det ägt rum på Stenliden.net. Men nu ska jag samla allt material hit och hoppas få ihop texter lite oftare. Detta skrivande är en övning inför mitt projekt att skriva en bok om släkten från Stenliden. Boken dröjer men jag har en god uppfattning om innehållet i alla dess kapitel och avsnitt. Under året har jag letat efter inspiration i handböcker om skrivande och andras släkthistoriska skildringar.
6. Litteraturstudier. Efter den recenserade It’s All Relative har jag läst fler böcker med genealogisk inriktning, alltifrån en mysdeckare till ett intressant försök att förena Bibelns presentation av Adam och Eva som nyskapade människor med den naturvetenskapliga forskningen (boken förespråkar inte någon ung jord-kreationism). Således har jag underlag för fler recensioner.
Om jag redan nu ska lyfta fram en titel i min bokskörd får det bli den lärorika Family Trees – A History of Genealogy in America av Francois Weil (2013). Både likheter och skillnader mellan amerikansk och europeisk släktforskningshistoria blir uppenbara vid läsningen av denna bok. Författaren delar in sin berättelse i fyra epoker med varsina kännetecken men synliggör samtidigt att sökandet efter släktkunskap aldrig varit ett enhetligt fenomen; intressenterna har i alla tider haft olika ingångar, mål och medel.
7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Efter alla restriktioner under pandemin var det roligt att åka till Släktforskardagarna i Skövde i augusti, vandra runt bland montrarna, träffa andra eldsjälar och ta del av allehanda specialerbjudanden. Veckor innan Karin Bojs senaste bok Europas mödrar levererades till bokhandlarna kunde jag här ta emot ett signerat exemplar från författaren själv. Lagret tog slut medan jag stod i kön till hennes bord så turen var på min sida!
Under hösten deltog jag även i en anbytarträff som Inlands Släktforskare anordnade på Stadsbiblioteket i Kungälv. Jag håller mycket av denna lokalförening och det var värdefullt att för en gångs skull bryta mönstret av att vara passiv medlem på distans. För att oftare kunna dryfta släktforskningsproblem med människor på plats funderar jag nu på att gå med i ytterligare en lokal släktforskarförening, närmare min hemort.
8. Övertagande av gravrätt. Ett kommande blogginlägg måste handla om en släktgrav på min farmors sida som jag återfann vid ett besök i Göteborg under våren. Sedan jag tagit över ansvaret är graven rensad från ogräs och jag ser fram emot att sätta ut nya blommor efter vintern. Graven gav mig inte bara en meningsfull uppgift utan också en spännande gåta, nämligen att förstå varför den rymmer stoftet av en obesläktad kvinna som hade en annan grav väntande på sig, på andra sidan Atlanten. Svaret dröjde men till slut fann jag en förklaring.
Inför 2023 finns många uppslag att gå vidare med, bara tiden räcker till. Utan att avge något nytt nyårslöfte kan jag väl säga att bokprojektet ligger som prio ett.
Sockenstämmornas protokoll innehåller ofta uppgifter om fattighjälp och de hjälper oss förstå hur eländigt livet kunde vara förr. Men de vittnar också om hur lokalsamhället ibland ställde upp för sina svagaste, som här i juletiden anno 1826. Protokollet från Harestad ger en aning om Johannes Stens svåra villkor men det visar också att han var en person som väckte sympati i grannskapet.
”Protocoll, hållet i Harestads Kyrka, Söndagen den 17 Decbr År 1826.
Som åtskillige Medlemmar af Församlingen till Pastors Embetet i Thorsby Pastorat inkommitt med anmälan om utlysande af Socken Stämma i anledning af afskedade Soldaten Stens wid Thoreby swåra sjukdoms och fattigdomstillstånd, fann Pastor skäligt sådant bifalla, låtandes derföre utlysa allmän Socken Stämma, att hållas i ofvannämde Kyrka, Söndagen d. 17 Debr 1826.
Sedan undertecknad, tillförordnad Ordförande, uppläsit Kungörelsen af den 10 Decbr och uti korta föreställningar uppmuntrat till christelig gifmildhet, beslutades enhälligt följande:
Då ofvannämde Soldats ryslige Sjukdom, ej mindre än hans werklige behof af understöd war allmänt kändt, funno Församlingens Medlemmar intet skäl till wägran af understöd, utan skulle honom tillåtas attaf hvarje Helt Hemman uppbära twå Kappar Korn, som af Sexmännen i hvarje rote borde insamlas och honom tillställas.
Harestad ut supra / Em:l Fagerström / Tillförordnad Ordförande
Att detta Protocoll vederbörligen från Predikstolen i Harestads Kyrka blifvit uppläst, d. 24 Decbr med tillkännagifvande, att den härmed missnöjde, äger att wända sig till Pastor sednast inom åttonde dagen efter uppläsandet häraf, för att få underrättelse hwart han bör wända sig med sine Beswär, intyga:
M.P. Knape / Olof Ifvarsson i Thoreby, Sven Persson i Hammar, Bengt Olsson”
Jag tittar på en hög osorterade papper och tycker att jag borde kommit längre med att ordna upp min släktforskning nu när året närmar sig sitt slut. Den genealogiska informationsmängden växer exponentiellt och blir snabbt ohanterlig om man inte har ett bra system för sina anteckningar. Här får jag öva upp min förmåga och tills vidare glädja mig åt andra genealogiska färdigheter. För listan på vad jag uppnådde och upplevde under 2021 blev oväntat lång och den manar till fortsatt aktivitet.
Året inleddes i en känsla av eufori eftersom jag redan hösten 2020 gjorde ett stort genombrott. Hemmasittartillvaron under pandemin hade fått mig att återuppta släktforskningen efter en längre tids passivitet och nystarten gav riklig utdelning när jag kom min farfars farfars farfar Johannes Stens västgötska ursprung på spåren. Fullständig bevisning saknas men starka indicier tyder på att denne soldat vid Bohusläns regemente var son till en vice korpral i Flo socken – en person som fascinerar, inte bara för att han fyller en irriterande lucka i min antavla utan också för att han åren 1788—1790 var krigsfånge i Ryssland. Upptäckten gav mig förnyat incitament att göra en sammanställning av Stenlidensläkten, det vill säga Johannes Stens efterkommande. Det ena ledde till det andra, även i andra delar av min släktforskning:
Stenliden vid Toreby i Harestad – Johannes Stens hem.
1. Nya släktgrenar. Bland Johannes Stens barn fanns sonen Elias, född 1809, och jag har länge trott att han längre fram i livet blev båtsman Lustig i Backa socken på Hisingen men jag saknade bevis. I början på året tog jag kontakt med en släktforskare som härstammar från denne båtsman men på sin webbplats försett honom med en annan pappa. Hade han uppgifter som jag saknade? Det visade sig att det fanns minst två Elias Johannesson, födda 1809, på Hisingen under 1820-talet och slutsatsen att Elias Lustig var torparson från Nödinge socken i Västergötland var lätt att förstå. Under mejlkonversationens gång fann jag emellertid bevis på att min hypotes var den rätta men tyvärr lyckades jag inte övertyga min kollega om att han också tillhör Stenlidensläkten och är femmänning till min pappa. Positivt med hans skepsis var att den triggade mig till att gräva djupare i källorna och jag får ta på mig att jag sedan blev lite ivrig och mångordig i min argumentation – ett pedagogiskt misstag. Klart är i alla fall att Elias Lustigs efterkommande hör hemma i mitt släktregister.
Det avgörande beviset för båtsman Lustigs härstamning fann jag när jag parallellt utredde hans syster Annas öde. På omvägar hamnade hon i Mölndal där hon 1860 gifte sig med pappersbruksarbetaren Lars Rohdin som redan förut var pappa till flera av hennes barn (vid lysningen nämndes Elias Lustig som hennes bror). Detta var nytt för mig och under året har jag kunnat följa barnens väg över Atlanten och släkten Rohdins fortsatta liv i USA.
Under fortsättningen av 2021 fann jag också nya intressanta sidolinjer på min morfars mor Fredrika Lorenzdotters sida, först och främst bland de efterkommande till hennes morfars far, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård, Fors socken (Älvsborgs län). Mest spännande var det att läsa om Fredrikas syssling Harald Hall, som blev ingenjör i Sankt Petersburg, tvingades kvar av bolsjevikerna under revolutionen men sedan fick det diplomatiska uppdraget att rädda tyska krigsfångar ända borta i Centralasien. Längre bakåt bland Fredrikas anor hittade jag dessutom en sannolik anknytning till den militära släkten Bobeck från Korsberga socken i Skaraborgs län. Denna släkt har en adlig gren, Ridderhierta, som funnits representerad på vår västindiska koloni Saint Barthélemy. Avlägsna men likafullt oväntade och spännande inslag i släktforskningen! Jag får återkomma till dessa sidospår längre fram.
2. MtDNA-analys. Inspirerad av framgångarna kring Johannes Sten ville jag komma till rätta med hans hustru Karin Andersdotters härstamning på mödernet. På nätet ser jag hur andra släktforskare påstår att Karins mamma var bördig från Toreby i Harestads socken, nära Kungälv. Jag tror också, bland annat baserat på fadderskap, att så var fallet men saknar bevisen som identifierar bondedottern Annika Svensdotter, beräknat född 1757 i Toreby Mellangård, med den senare pigan och namnfränden i Övergården, som trolovade sig 1780 och blev anmoder till mig. Dessutom försvagas hypotesen av den skulle innebära ett kusinäktenskap i den nära släkten. Till stöd för densamma kunde jag dock under våren visa att en dotterdotters dotterdotters dotter till Karin Andersdotter bär på exakt samma mitokondrie-DNA (mtDNA) som en ättling till hennes förmodade mors moster Anna Andersdotter i Gloshed Övergård, Torsby socken – en ättling i likaledes obrutna kvinnliga led.
Dessvärre är mtDNA inte ett lika bra kriterium på släktskap i historisk närtid som den manliga ekvivalenten Y-DNA men min övertygelse är större nu än innan samtidigt som det var roligt att hitta och jämföra nu levande representanter för två så långa kvinnolinjer. En bedrift!
3. Faderskapsutredning. En desto mer passiv roll har jag spelat i utforskandet av en okänd far men bara genom att vara registrerad med sin DNA-profil på sajter som FamilyTreeDNA och MyHeritage kan man vara till hjälp för andra som söker sitt ursprung. En man i södra Norrland kontaktade mig eftersom han funnit en relativt nära matchning till min mamma, vars profil jag också fört in på nämnda sajter. Han antog att denna träff måste vara en ledtråd till hans biologiska pappa, en för honom okänd person. Efter jämförelse med övriga personer i hans och mammas matchningslistor kunde jag meddela att vårt gemensamma upphov tycks finnas bland förfäderna till min mormors farmor. Med hjälp av utökad forskning på de grenar där DNA-matchningar finns och ytterligare DNA-tester bör det var möjligt att lösa gåtan. Min mejlkontakt fick sedan professionell hjälp att gå vidare och jag ser fram emot att höra om resultaten. Ibland får man vänta på de avgörande träffarna men ju fler som lämnar DNA-prover till släktforskningens fromma, ju större är chansen att hitta en lösning. Ofta bär vi på svaren till varandras genealogiska problem inom oss själva.
4. Nya anor. Faderskapsutredningen i föregående punkt återuppväckte mitt intresse för min mormors fars, vedhandlaren Svante Johanssons, anor. Jag har länge misströstat kring dem eftersom de varit så svårforskade men under året hittade jag ett länge saknat ursprung för hans farfars far: ytterligare ett par generationer i bohuslänska Ljungs socken under 1700-talet. Märkligt hur jag kunnat missa dem tidigare. De fanns på platsen in plain sight hela tiden. Likaså letade jag rätt på fler detaljer kring hans mammas anor från Bjärke härad. Där kom jag in på frälsebönder under Kobergs gods i Lagmansereds socken men när jag jämförde kyrkobokföringen med mantalslängderna fick jag inte familjebilderna att stämma överens. Suck! Inom mig gnager en oro att prästen blandat ihop två familjer och skrivit dem som en enda.
5. Nytt registersystem. Kontakterna med andra släktforskare påminde mig om att jag måste katalogisera min släktforskning så att jag snabbt kan fixa registerutdrag och inte behöver gå tillbaka till källorna varje gång jag vill dela en uppgift. Inte sällan är det lättare för mig att göra om forskningen än att hitta informationen i mina egna anteckningar och så ska det inte vara. Många släktforskare använder speciella program för att hålla ordning men jag tycker att de begränsar mig, dels layoutmässigt, dels i redovisningen av källor och reservationer. Inte heller litar jag på att all information följer med utan risk för förluster vid överföringen till ny dator eller nya programversioner. Därför föredrar jag att bearbeta och lagra informationen i Word och att fylla i en uppsättning grafiska antavlor för hand. Till att börja med försökte jag fylla i färdiga formulär men fälten rymde inte tillräckligt antal tecken och därför skapade jag i år en egen typ av personakt (ansedel) i Word.
Alla personakter jag upprättar för min egen släkt ska gå att koppla till två register som samtidigt är tabellariska översikter. Det ena är min antavla, kompletterad med namnen på alla anornas barn och syskon; det andra är en uppräkning av alla som härstammar från Stenlidensläkten. Kopplingen sker med hjälp koder för alla anor och deras ättlingar, inklusive ingifta. Under året har jag bestämt mig för att numrera anorna enligt Kekules system och deras efterkommande med bokstäver (versaler för söner och gemener för döttrar). Härtill har jag utarbetat symboler som markerar osäkerhet, olika relationer och barnkullar med mera. Vidare har jag tänkt igenom hur mina källhänvisningar ska se ut, hur jag ska ange orter och vilka förkortningar jag ska använda. Valmöjligheterna är åtskilliga in i minsta detalj men nu har jag hittat en tillfredställande form för kontinuerlig påfyllning av data.
6. Bloggar. Eftersom personakterna är ämnade för ren faktaredovisning upprättade jag två bloggar för berättande texter om mitt genealogiska intresse. Detta är den ena och den har ett bredare anslag. Den andra är stenliden.net och den ska handla om samma soldatsläkt som jag berört ett antal gånger här ovan. Med dessa fora hoppas jag nå ut till fler som delar mitt intresse men först måste jag fylla på med innehåll. Insatserna för året består främst i att jag lärt mig använda WordPress och att jag valt layouter som jag trivs med. Gott så.
7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Mitt nyvaknade intresse, bland annat för formfrågor, fick mig att gå med i några Facebookgrupper som har med släktforskning att göra. Hopplöst sent insåg jag att jag missat hur mycket kunskapsutbyte som sker där i grupper för olika fritidsintressen. Tidigare diskuterade jag gärna på Anbytarforum men tyvärr har den sidan mist sin ställning som mötesplatsen nummer ett för alla släktforskare. På Facebook är uppslutningen stor och man får snabbt svar men diskussionerna dör snabbt ut och jag saknar överblicken som finns i Anbytarforum.
Till den oordnade strukturen påminner Facebookgrupperna om min egen släktforskning, samtidigt som deras format har sin egen charm. Det är lättare att komma med uppmuntran och i gruppen Släktforskning, där jag är som mest aktiv, har jag själv fått mycket positiv respons. Så till den grad att jag belönats jag med märket Uppskattad svarare, en enkel symbol jag försöker behålla genom att svara på frågor och dela med mig av erfarenheter. Fenomenet visar hur känslig jag är för det som inom pedagogiken kallas yttre motivation. Men nu har jag varit passiv ett par veckor och sker ingen bättring lär jag strax förlora mitt märke.
Jag har vidare tagit del av Genealogiska Föreningens produktion och upptäckt deras skatt av nätsända föreläsningar och släktforskningscaféer. Inspirerande och lärorika! Värt att nämna är också mitt fortsatta medlemskap i Inlands Släktforskare. I år var medlemskapet gratis, trots att jag fick livstidsfångens Olof Andersson Hjelms memoarer från 1800-talet som julgåva. Tack!
8. Teoretisk genealogi. När jag då och då tröttnar på den egna släkten tycker jag om att filosofera kring släktforskning i allmänhet – dess syfte, forskningsobjekt, historiska utveckling och så vidare. Ibland blossar debatter upp kring dessa frågor, bland annat i Facebookgruppen Släktforskning, och folk brukar ha väldigt bestämda åsikter utan att kunna ge andra argument än den praxis de är vana vid. Min mening är inte att dekonstruera alla inlärda föreställningar i postmodernistisk anda men jag hävdar att släktskap är en social företeelse som inte bara är beror på biologisk härstamning; det är skillnad på genealogi och genetik.
För att bättre förstå släktforskningen som fenomen började jag i höstas att spana efter litteratur om släktforskning, det viss säga böcker och artiklar som bidrar till en teoretisering av vårt fritidsintresse, till en teoretisk genealogi. Det mesta som skrivits på genealogins område är antingen resultat av släktforskning eller handledningar i hur man släktforskar, men några intressanta verk som berör frågan varför har jag kommit över och jag ska skriva om dem längre fram. För att vidga bilden av det genealogiska forskningsfältet uppmärksammar jag också annorlunda släktstudier, till exempel uttolkningar av Bibelns släktträd. Många släktforskare avfärdar dessa som ren fiktion men jag tror att de, oavsett historicitet, bär på viktiga budskap.
Den teoretiska genealogin har fått mig själv att omvärdera tidigare ståndpunkter. Exempelvis irriterade jag mig förr på släktträd där anorna ritats in i grenverket. Anorna borde ju vara rötter, tyckte jag. Men i år lärde jag mig att framställningssättet har en gammal tradition med början hos adeln under 1600-talet. Och i medeltida släktscheman, innan trädmetaforen blev vanlig, var det kutym att placera de äldsta anorna högst upp, som en hedersbetygelse.
Släktforskningsåret 2021 innebar fler ströfynd, kontakter och upplevelser än de här nämnda men listan är redan lång. Jag är glad över alla som hör av sig och utbyter gärna information. Lyckas jag hålla mina nyårslöften kommer sådant utbyte bli lättare att genomföra från min sida. Ambitionerna för 2022 är att:
Fylla i mina nya ansedlar så att de täcker alla mina kända anor intill den åttonde generationen från mina föräldrar räknat.
Regelbundet skriva i mina två bloggar.
Skriva klart större delen av en bok om Stenlidensläkten.
Ta kontakt med ett flertal avlägsna släktingar, främst inom Stenlidensläkten.
Lika banbrytande upptäckter som under perioden 2020—2021 vågar jag inte hoppas på att göra igen. Däremot hoppas jag på ett ökat mått av fördjupning i de personer jag redan känner till. Med detta sagt önskar jag…
Anders Hellster 