släktvetenskap – Anders Hellster

Min släktresa

Nordiska museet, Mittuniversitetet och Södertörns högskola samarbetar i projektet ”Min släktresa” där de samlar in enkätsvar från släktforskare. Historiker och etnologer kommer sedan att analysera hur släktforskare skapar kulturella minnen och identiteter. Svaren sparas i museets samlingar. Ett lovvärt projekt som bidrar till höjd status för släktforskningen! Här nedan följer mina svar på de fyra första och största frågorna. Vill du också delta i undersökningen? Gå till: https://minnen.se/tema/minslaktresa

Vad är det mest spännande du har hittat i din släktforskning?

Mest spännande var nog när jag en natt under pandemin hittade en högst trovärdig lösning på en gåta som gäckat mig i decennier. Sedan jag började släktforska har jag nämligen undrat vem som var pappa till min farfarsfars farfarsfar, den bohuslänske soldaten Johannes Andersson Sten. Förutom en uppgift om att han föddes i Skaraborgs län 1772 var ledtrådarna få och av tveksamt värde. Det verkade omöjligt att hitta och identifiera honom i det vittomfattande sökområdet, vars kyrkoarkiv är långt ifrån kompletta.

Tills jag då dök på en gosse Johannes, född 1772 i Flo socken, som motsvarade sökkriterierna och passade in i de givna tidsramarna. Fortfarande är saken ett indiciemål men personligen är jag övertygad: den eftersökta pappan måste vara Anders Jönsson Kampe, vice korpral vid Västgöta-Dals regemente. En ny bygd med nya människor öppnade upp sig i släktforskningen. Extra spännande blev det när jag insåg att Anders Kampe i sin ungdom stal virke från kronoparken Hunneberg och att han åren 1788—1790 satt i rysk krigsfångenskap. Jag undrar så vilka städer och regioner han kom till under de åren.

Den nya genetiska genealogin sätter också fantasin i rörelse. Genom långväga kontakter fick jag fram Johannes Stens hustru Karins mitokondriella haplogrupp. I skriftliga källor går hennes raka möderne som längst att spåra till en bondhustru i trakten av Kungälv under 1600-talet. Men DNA antyder nu att fortsättningen på den linjen leder till Irland i en avlägsen forntid. Kanske härstammade hon från en irisk slavkvinna under vikingatiden. En sådan anmoder skulle kunna ha tagits till en slavmarknad på Västkusten på liknande sätt som Melkorka Myrkjartansdotter i Laxdalingarnas saga. Hisnande hur släktforskningen, genetiken och världslitteraturen tillsammans ger stoff till en ny berättelse!

I sak är väl de här fynden inte så spektakulära för de överensstämmer med kända historiska mönster. Och visst kan jag på annat håll läsa utförligare skildringar av än mer dramatiska levnadsöden. Men spänningen i släktforskningen beror inte bara på de framforskade personernas handel och vandel utan också på det egna detektivarbetet som ibland kräver inlevelse i de allmänna förhållandena förr, att man gör en mental tidsresa.

Berätta om första gången du släktforskade!

Det var i början av 1990-talet och jag var 16 år. Redan innan närde jag ett intresse för kungalängder och jag hade en plansch över det brittiska kungahuset under de senaste 1200 åren. Frågan väcktes: Hur ser mitt ursprung ut i jämförelse? På mammas sida fanns några smärre utredningar som visade led efter led med rotfasta bönder alltifrån 1800-talets första hälft. I hopp om att pappas anor skulle bjuda på mer äventyr frågade jag farfar vad han visste. Han sa då, utan närmare precisering, att vi härstammade från Finland. Utifrån min västsvenska horisont lät detta exotiskt nog – jag ville veta mer! Pappa föreslog att jag skulle besöka Landsarkivet i Göteborg. Han hade själv varit där på en handskriftskurs när han utbildade sig till historielärare under 60-talet. Mitt första uppdrag blev att ta mig tillbaka till hans farfars farfar, soldaten Niklas Johannesson Eld som givit upphov till efternamnen Niklasson och Nilsson i vår släkt.

Landsarkivet ingav respekt där det tronade på höjden, bakom massiva stenmurar. I den dåvarande forskarsalen rådde djup koncentration bland besökarna som hukade sig bakom otympliga läsapparater. Enstaka harklingar och raspandet från en penna var det enda som bröt tystnaden. I det nördiga sällskapet fanns mina själsfränder, fastän äldre och mer erfarna. Själv drog jag ut låda efter låda i ett stort arkivskåp och öppnade en mängd kuvert med microfiche utan att förstå vilka kort med filmade kyrkoböcker jag skulle börja med. En arkivarie avslöjade mig som den nybörjare jag var och visade mig till rätta i registervolymerna – mest för sin egen sinnesfrids skull tror jag. Efter visst trevande kom de första fynden, bland annat farfars farfars förnamn, som inte ens farfar kände till eftersom hans pappa bara talat om ”far”. Carl Niklasson hette denne i förtid bortgångne arbetskarl.

Besöket gav mersmak och med hjälp av nybörjarboken Släktforska steg för steg lärde jag mig att kryssa mellan kyrkobokföringens olika delar. Under åren som följde besökte jag Landsarkivet så fort tillfälle gavs. Trots att jag fick ta tåget från Lidköping för att komma dit kändes det bekvämare att ha allt arkivmaterial samlat än att beställa hem några enstaka kuvert med mikrofiche åt gången. Varje upptäckt ledde till nya nyfikna frågor och när det tog stopp på Niklas Elds sida var det bara att fortsätta med andra anor. Något finländskt arv hittade jag aldrig – inte på det sätt jag tänkt mig – men hoppet om att göra det var en annan faktor som höll mig fast.

Påverkan på din självuppfattning och historiesyn?

I början var jag lite omogen och hoppades på att hitta ”fina” namn och titlar. Och fortfarande är det så klart trevligt att träffa på personer som varit framgångsrika och gjort ett visst, gärna positivt, avtryck. Idag är jag dock medveten om att framgång inte bara handlar om karriär utan även om saker som familjeliv, rykte och förvaltarskap. Det är dessutom orättvist att jämföra människor från vitt skilda samhällsklasser med varandra; var och en får beskrivas utifrån sina förutsättningar, befriad från vår tids värderingar. Över lag tycker jag att tidigare generationer är värda positiv uppmärksamhet för sitt – idag ofta bortglömda – kunnande inom jordbruk, hushållning, hantverk och annat.

Till att börja med forskade jag bara på mina anor men när källorna sinade och nya fynd uteblev började jag även att titta på släkt i sidled, vilket gav blick för de sociala nätverken förr. Jag inser numer att allt inte beror på arv och anor utan att det finns många andra faktorer, i såväl samhälle som personlighet, som styr en människas liv. Men det roar mig att notera de tillfällen då släktband (som inte bara måste vara genetiskt betingade) faktiskt spelat roll, också för människor från anspråkslösa familjer. Alltså lägger jag märke till hur frändskap påverkat saker som val av namn, faddrar, äkta hälft, yrke och bostadsort.

Inte sällan är vår kunskap bristfällig och det är vanskligt att låta en enstaka anekdot eller ett flyktigt omdöme i en flyttattest prägla bilden av en hel människa. Hur det kommer sig att man ändå, trots okunskap om personlighet och utseende, fäster sig vid somliga gestalter är svårt att förklara. Jag upplever dessa förfäder, anmödrar och släktingar som personliga guider in i det förflutna, på mikrohistorisk nivå. Några fördjupar min kunskap om sådant jag varit intresserad av från första början, till exempel den karolinska armén, medan andra leder mig in på ämnen jag annars hade förbisett, såsom sockerbrukens historia eller den amerikanska kongregationalismen. De oväntade upptäckterna och utfärderna gör historien lustfylld.

Att avlägset anhöriga engagerar betyder inte att jag ser tydliga samband mellan dem och mig vad ärftliga anlag beträffar. De påverkar snarare på ett idémässigt plan, som inspiratörer och föregångare, för helt klart väcker släktforskningen känslor av samhörighet med vissa människor och bygder. I ett större perspektiv ökar därtill samhörighetskänslan med Sverige eftersom jag ser hur alla enskilda bidragit till nationsbygget i sina lokala sammanhang. Därav följer för min del ett självpåtaget ansvar att dokumentera och berätta om fynden jag gjort, att rädda ett urval personer och platser ur glömskans djup.

Frågor i endera riktningen har genom åren lett till sporadiska kontakter med nära och fjärran anförvanter – här hemma, i övriga Europa och USA. För det mesta består kontakten bara i en temporär mejlkonversation men är den andre släktforskare kan det hända att tråden återupptas när nytt stoff tillkommer, fast flera år passerat sedan sist. Vi förvaltar gemensamma minnen och ingår i ett varaktigt, men ibland sovande, nätverk. Ett mer direkt möte var jag med om förra sommaren då en amerikansk sexmänning och hennes dotter kom och hälsade på. Väldigt roligt!

Släktforskningen visar hur jag passar in i historien samtidigt som den ger mig möjlighet att själv skriva historia, på ett anspråkslöst sätt men med utrymme för kreativitet. Genom det släkthistoriska arbetet får jag öva upp olika förmågor som stärker självbilden, däribland min problemlösningsförmåga.

Hur gör du när du släktforskar?

Jag använder alla upptänkliga källor i min släktforskning men grunden finns i det avfotograferade arkivmaterial som tillhandahålls via abonnemang hos ArkivDigital. Där letar jag i kyrkböcker, bouppteckningar och häradsrättsdomar. På Riksarkivets webbplats brukar jag komplettera med sökningar i mantalslängder, jordeböcker och militära rullor. Lantmäteriets historiska kartor och Kungliga Bibliotekets dagstidningar är också viktiga resurser. Eftersom jag härstammar från ganska svårforskade områden med dåligt bevarade kyrkoarkiv är det nödvändigt att titta i alternativa källor. Numer är mina besök i fysiska arkiv ovanliga; de sker om en icke digitaliserad handling måste kollas upp och en beställning av kopior ter sig för dyr. När tillfälle ges besöker jag släktforskningsavdelningen på ett eller annat kommunbibliotek och bläddrar i pärmar med gamla släktutredningar och avskrifter.

Databaser med Sveriges befolkning olika år, begravda på diverse kyrkogårdar och register till kyrkoböckerna är även de till stor hjälp. När jag forskar framåt i tiden, inte minst på emigranters ättlingar, har jag nytta av sajter som Ancestry och MyHeritage, vilka jag abonnerar på i perioder. Där finns länkar till amerikanska folkräkningar och dagstidningar, liksom till användarnas egenpublicerade släktträd. Fria sökningar på Google leder bland annat till minnesord över döda. Facebook och Ratsit underlättar kontakten med nu levande.

Släktforskning med hjälp av DNA har jag provat på med viss framgång men farmors morfarsfar förblir okänd och jag känner att jag inte kommer så mycket längre på det autosomala spåret. Denna typ av forskning är dyr och svår att överblicka med alla avlägsna matchningar som man inte vet vilka de är. Ett par riktade studier som syftar till att bekräfta ställda hypoteser återstår dock att göra, den ena med Y-kromosom-DNA som är lättare att tolka.

Det mesta arbetet sker alltså hemifrån. Jag är medlem på distans i två släktforskarföreningar (den lokalt förankrade Inlands Släktforskare och den rikstäckande Genealogiska Föreningen med säte i Stockholm). Tyvärr är min möjlighet att närvara på plats vid deras träffar begränsad men jag får goda uppslag i medlemspublikationerna. Alltför sällan besöker jag en mässa eller ett boksläpp, för bekvämast är ju att köpa genealogisk litteratur via nätet och att titta på webbsända föreläsningar. Dagligen följer jag diskussionen i ett par Facebookgrupper om släktforskning och jag är hyfsat aktiv med egna inlägg. Jag gillar också att göra utflykter till platser som levandegör släkthistorien: hembygdsgårdar, kyrkor och museer, stadsmiljöer och naturområden. Hur många timmar jag lägger på släktforskningen är omöjligt att säga eftersom koncentrationsnivån skiftar och jag inte har några fasta tider.

Vissa saker borde jag bli bättre på: att samla fotografier, att intervjua och – inte minst – att ordna upp informationen från mina handskrivna anteckningar på lösa blad. I den sistnämnda delen avstår jag från att använda ett släktforskningsprogram; enkel ordbehandling ger större frihet att hitta ett passande format. Då och då skriver jag i en personlig blogg och förhoppningsvis får jag en dag ihop en bok om släktkretsen runt Johannes Sten, soldaten jag nämnde i svaret på den första frågan.

Ansedel eller personakt

Speciella formulär för att sammanställa genealogiska data har i långa tider varit ett hjälpmedel inom släktforskningen. Efter att ha utvärderat för- och nackdelar med avancerade släktforskningsprogram har jag (A.H.) valt att utforma en egen mall, inspirerad av gamla förlagor. Den som vill kan ladda ner en variant för anteckningar med penna. Se här.

[Uppdatering 2025-01-04] Sedan den första publiceringen har personaktens utseende har justerats lite grand, liksom mina rutiner. Här följer den ursprungliga texten, samtidigt som nyare exempel finns i avdelningen Dokument.

En av de vanligaste frågorna bland noviser inom släktforskningen är: ”Hur ska jag organisera mitt material?” Rika på lite mer erfarenhet frågar sedan många hur de ska bära sig åt för att spara allt åt eftervärlden. Frågorna berör de två steg som följer på letandet efter anhöriga i allehanda källor, nämligen dokumentationsfasen och arkiveringen. Problemen är nära sammanlänkade för sättet man sammanställer uppgifterna på påverkar sparandeformatet i fråga om hållbarhet, tillgänglighet och utrymme.

Vidstående bild illustrerar utgångsläget, åtminstone för mig: en mängd handskrivna kollegieblocksblad med excerpter från kyrkoböcker, bouppteckningar, mantalslängder och andra källor. Jag skriver gärna upp det jag hittar för hand eftersom det med papper och penna är lätt att strukturera texten ungefär så som den står i originalhandlingarna och jag med blyerts eller olikfärgat bläck kan göra preliminära tolkningar av svårlästa avsnitt, samt rita av svårtydda tecken. Ofta dröjer det innan en gammal text med sin flyktiga eller snirkliga handstil är rätt förstådd och innan dess är det också svårt att veta vad av innehållet som är till nytta. Därför väntar jag gärna med att skriva rent i datorn. Hade jag redan från början lagt in texten där skulle den fått en bedräglig permanens, i synnerhet om den delats med personer som inte förstår innebörden av den annorlunda textfärgen och de streckade linjerna.

Bladen med handskrivna anteckningar ordnas personvis med en personkod uppe i högra hörnet. Men vill jag få fram all information om en ana måste jag i regel också titta bland bladen som hör till hans eller hennes ursprungsfamilj, det vill säga föräldrarna och syskonen. Till exempel kan min ana vara nämnd såsom arvinge i bouppteckningen efter pappan, och avskriften av denna handling ligger då i den bunt papper som bär pappans nummer. Mycket bläddrande således – om man inte samlar ihop informationen och gör den lättöverskådligare.

Att släktforskningsprogram blivit en populär lösning på denna dokumentationsproblematik förvånar föga i ett så digitaliserat samhälle som vårt. Härvid infinner sig följdfrågan vilket man ska välja. En typ av program är de som tillhandahålls via abonnemang hos internationella släktforskningsföretag. I dem lägger man upp sitt släktträd på nätet så att det blir synligt för andra användare och kan länkas ihop med deras grenar om överlappningar finns. Draget till sin spets innebär systemet att alla tillsammans bygger på ett släktträd för hela världen, med resultat att ens framforskade data visserligen får stor spridning men också att man snabbt tappar kontrollen över hur den tolkas och används. Mallarna för införande av biografisk information är standardiserade och – enligt min erfarenhet – inte så väl anpassade till de lokala förhållandena i svensk släktforskning. Jag kan inte skriva saker som källhänvisningar, orter och reservationer på det sätt jag önskar. Ett gott råd är därför att bara lägga ut enkla släktöversikter utan tveksamheter hos de stora techjättarna MyHeritage (vari nätverkswebbplatsen Geni ingår) och Ancestry. På så vis undviker man att allsköns felslut fortplantar sig världen över samtidigt som man drar nytta av företagens tjänster: att få kontakt med nära och fjärran släkt, både genom jämförelse av släktträd och DNA. För hypotetiska släktrelationer och genealogiska indiciemål finns däremot bättre redovisningsformer.

Ett alternativ som många finner lockande är att göra en lokal släktprogramsinstallation på den egna datorn, till en prisvärd engångskostnad. På den helsvenska marknaden leder idag programmen MinSläkt, Genney och Disgen (bakom de förstnämnda står varsitt enmansföretag och bakom det tredje en förening, DIS). Program av denna sort ger utan tvivel släktforskaren stor hjälp att lagra stoffet så att det blir sökbart, åskådligt och möjligt att omdisponera allt efter egna önskemål. Stöd ges för att skapa statistik, hantera bilder, göra utskrifter på papper, skapa webbsidor, ändra layout och mycket annat. När väl uppgifterna är inknappade i databasen behöver man inte skriva ner dem igen bara för att behov finns av en ny genealogisk presentation med en delvis annorlunda avgränsning än tidigare. Programmet använder befintliga data i nya kombinationer. Enkelt. Stiligt. Praktiskt när man vill dela sina resultat med andra.

Likväl stör jag mig på dessa program vars inrutade mallar medför såväl tvingande som onödiga valmöjligheter. Bara detta att vissa program tvingar fram en uppdelning av namnen i två kategorier – för- och efternamn – irriterar då verkligheten (med bl.a. patronymikon) är mer komplex än så. Med risk för upprepat nedtecknande av vissa textelement arbetar jag hellre i ett system där jag fått styra över den grafiska utformningen genom självständiga val av teckensnitt, fontstorlek, rubriker et cetera. Då kan jag utforma källhänvisningarna och ortsangivelserna på det sätt som passar mig bäst. Då får jag möjlighet att med egna medel visa hur svårbelagda men ändå plausibla somliga relationer är. Säkert har man i släktforskarprogrammens nyare versioner rätt stor frihet i dessa avseenden – jag är inte helt uppdaterad – men få program är så lättarbetade som ordbehandlaren Word. Om jag en gång skriver en släktbok kommer jag med Word ha ett antal inställningar klara från första början.

Så hur göra? Trots många år som släktforskare har jag haft svårt att bestämma mig för hur dokumentationen ska gå till. Ska jag dokumentera anorna och släkten i listform eller använda en annan sorts mallar som ger större frihet? Ska jag vänta med det digitala formatet och bara ha handskrivna anteckningar i väntan på tillkomsten av en bok, en artikel eller ett blogginlägg? Hur noggranna måste källhänvisningarna vara i ett digitalt mellanformat, som väntar på publicering, om de ändå finns nedtecknade i samband med de först nämnda excerpterna?

Att helt undvika fält och rutor vid inmatningen av data är ogörligt eftersom de ger struktur och underlättar jämförelser av olika slag: Vilka fick flest barn? Hur många gifte om sig? Vem blev äldst? Därför har jag under ett par års tid prövat att med hjälp av tabellverktyget i Word upprätta ett personaktsformulär efter eget sinne. Ofta kallar släktforskare denna typ av formulär för ansedel men användningsområdet begränsar sig inte till förfäderna och anmödrarna utan sträcker sig till alla människor som det finns en grundläggande historia kring. Innan jag själv började designa formuläret hade jag skrivit ut en handfull andra från olika aktörer inom släktforskarvärlden, bland annat Genealogiska Föreningen och Riksarkivet. De är avsedda för anteckningar med penna men antingen är de förtryckta raderna för få, så att man inte kan skriva tillräckligt mycket, eller så är de så smala att man tvingas skriva väldigt litet. Som inspiration har de däremot sitt värde.

Det första försöket med formuläret syftade till lagring av data i datorn men tabellerna låg inte fast när textmassan växte; cellerna förstorades vid radbyte och så vidare. Det blev tröttsamt att justera och rita om tabellerna för varje nytt formulär jag skapade så jag började ånyo överväga papper- och penna-varianten vars yttre ramar är oföränderliga eftersom arken redan printats ut. Och nu är jag färdig med min ”ansedel”. Varsågod att ladda ner den härifrån och se om den motsvarar dina behov! För mig fungerar den… delvis. På nedanstående bilder ser du fram- och baksidan med exempel på en nedtecknad personhistorik (bara ett par små detaljer har ändrats i det länkade formuläret). Personakten avser min farfarsmors farfarsfar Olof Olofsson, en västgötsk fjärdingsbonde och nämndeman som av hittills okänd anledning förlorade både gård och ämbete

Att skriva för hand också i detta led må verka gammalmodigt men fördelarna är värda att överväga. Om personakten fortlöpande fylls på med nytt innehåll är det bra att göra det på ett i förväg utskrivet papper, det vill säga med penna i hand. Då har man nämligen – hela tiden – en handling färdig för arkivering, i ett format inte som riskerar gå att förlorat vid en datakrasch eller på grund av inkompatibililitet vid uppgradering till ny programvara. Alternativet är många utskrifter. Filerna i datorn går förvisso att dela och mångfaldiga mycket lättare än papperskopiorna; de kan föras över till fler enheter, lagras på USB-stickor, webbplatser och i datamoln – men så länge de är digitala utgör de en flyktig materia som ibland är oläsbar redan om tiotalet år. Tänk efter hur svårt det kan vara att läsa gamla DVD-skivor, eller att starta en gammal dator vars lösenord fallit i glömska. Givet god förvaring och arkivbeständig kvalitet på papper och bläck, står däremot handskrivna dokument pall i tusen år.

Till att börja med skrev jag med kulspetspenna men de svårundvikliga ändringarna och strykningarna gav ett kladdigt intryck. I stället övergick jag, som synes, till raderbar blyerts som också står sig bra om man inte tummar pappret i onödan. Två problem med handskrift över huvud taget är emellertid: (1) att den tar mer plats och snabbt kräver mer än ett blad per person, om all information ska få plats, och (2) att det i en fullskriven text blir svårt att göra tillägg mitt i.

Tittar vi på exemplet ser vi att baksidans fält för livsberättelse och referenser är nära nog fyllda till bristningsgränsen, trots att Olof Olofsson var en ganska okomplicerad person att följa; hela livet igenom stod han skriven i Ale-Skövde socken, och inte i fler än två byar. Dokumentationen av den enklaste pigas alla flyttningar mellan olika socknar och tjänster överskrider strax hans textmassa. Att redogörelsen för belägg tar större plats än vad de flesta andra mallar räknar med beror på att det inte räcker med att göra källhänvisningar för enstaka händelser i en människas liv. Sådana ”bojar” måste bindas ihop med ”bryggor” (begreppen är myntade av Släktforskarförbundets Håkan Skogsjö) så att man vet att det är samma person, och inte bara en jämnårig namnfrände, som förekommer i födelse-, vigsel- och dödboken. Husförhörslängder brukar vara bra bryggor för de talar ofta om var och när en vuxen man eller kvinna är född. Bouppteckningar fyller en liknande funktion när de nämner släktingar till barn som förlorat en förälder, ofta i rollen som bevakare av ekonomiska intressen.

För att spara plats gjorde jag ett nytt försök med tabeller för digital inmatning i Word. Och denna gång kom ramarna att ligga fast. För enkelhetens skull struntade jag i att använda tabeller för de fyra sista fälten som heter: Övrig biografisk information, Noter, Källor och litteratur samt Bilagor. Här skriver jag bara i en eller två spalter. Annars är de två versionerna snarlika varandra. Som synes blev det, med samma uppgifter om Olof Olofsson ifyllda, mycket mer plats kvar på sidan två. Ett par enkla redigeringar kostade jag på mig för just denna ana: en onödig äktenskapstabell togs bort liksom två rader i tabellen för barn. Till denna mall ger jag ingen länk eftersom Worddokument får olika utseende hos olika användare, men mallen är lätt att efterlikna. Typsnittet heter Linux Biolinum. Huvudrubrikerna och raderna för eget skrivande är satta i fontstorlek 12 medan cellernas små hjälprubriker är 8 punkter höga (i handskriftsversionen är raderna 14 punkter höga). Tabellernas olika cellstorlekar är skapade genom att varje tabell först delades i sex lika stora kolumner, och att cellerna i dessa sedan delades igen, alternativt slogs samman, till nya bredder.

Antagligen kommer jag använda de två versionerna av formuläret parallellt. Löpande anteckningar sker med fördel i båda och med handskriftversionen som säkerhetskopia behöver utskrift från datorn inte ske så ofta. Hur hållbart bläcket är i dessa utskrifter är svårt att sia om. Helst ska de två versionerna överensstämma in i minsta detalj men det är tänkbart att datorversionen, som rymmer mer text och är lättare att ändra, ibland kommer få längre utläggningar och en extra finish.

Det har varit en rolig utmaning att konstruera formuläret: ett pussel att få plats med alla celler, rader och kolumner, i lagom storlekar för deras tänkta innehåll. För att mallen ska passa personer under folkbokföringens hela historia, från 1600-talet till idag, är det viktigt med flexibilitet. Överst finns rader för bland annat namn, yrke/titel, hemort och släktskapskod. Namnraden är lång och torde rymma såväl för- som efternamn – använda och icke använda, ursprungliga och senare tillagda. Även smeknamn får plats. Tilltalsnamnet stryker jag under. Min pappa skulle jag således skriva in som Lars Erik Gunnar (Nilsson) Hellster och min mormor som Gunhild ”Gullan” Linnéa (Johansson) Karlsson. Behövs längre utläggningar kan man ta dem i en not – och noter skriver man in där de passar och får plats. När personakten kompletterar en antavla föreslår jag att släktskapskoden grundas på Kekules system, vilket ger mig själv nr 1, pappa nr 2, farfarsmor nr 9 och hennes farfarsfar (Olof Olofsson) nr 72.

I födelsefältet borde det räcka med att ange folkbokföringsorten som födelseort, det vill säga socknen förr och kommunen idag. Den mer specifika adressen bör framgå av föräldrarnas korta presentation och/eller det biografiska avsnittet. Om föräldrarna ingår i släktutredningen går det att hänvisa till deras respektive akter. Vid sidan om den jordiska födseln finns utrymme för uppgifter om dopet, viktigt förr men (tyvärr) inte lika framträdande i dagens kultur. Har dopet skett i samma församling som födseln och kort tid efteråt tycker jag det räcker med en kort datumangivelse och ett ibid. eller ibidem, latin för ”på samma plats”. Utmärker sig dopet genom att ha ägt rum på en helt annan plats och/eller långt senare kan detta anges i rutan Anmärkning. Eller så använder man denna ruta till något annat, till exempel dopprästens namn eller en notis om ett avvikande förhållande kring födseln (adoption, felaktigt angiven födelsedag m.m.). Raderna under Övrigt har även de ett flexibelt användningsområde: de kan nyttjas för att räkna upp faddrar likaväl som argument för ett visst antagande – eller upplysningar om framforskade DNA-profiler, så kallade haplogrupper.

Formuläret innehåller fält för två äktenskap eller äktenskapsliknande relationer och det lilla är främst avsett för en make eller maka för vilket en särskild personakt upprättats, antagligen för att han eller hon är en ana till den som står bakom utredningen. Det större fältet rymmer i stället en kortbiografi om en ingift släkting. För mig är det således lämpligt att på personakten för min mormorsfar Svante skriva in äktenskapet med mormorsmor Gerda i det lilla fältet eftersom hon får så mycket mer plats på ett annat blad. Svantes andra hustru Elin får det stora fältet på hans blad. Hon var viktig för honom och förtjänar uppmärksamhet i berättelsen om hans liv. Ytterligare personakter för Elin och hennes föräldrar faller dock utanför ramen för min släktforskning. Visst utrymme för anmärkningar och andra meddelanden ges även här. Till exempel har jag om Olof Olofsson skrivit att han fått det felaktiga efternamnet Nilsson i vigselboken. Har en förfader eller anmoder bara varit gift en gång blir så klart den andra, stora, äktenskapstabellen onödig och skrymmande i handskriftsvarianten. Så är det när man använder ett standardiserat format; det passar inte alla. Men i den digitala versionen är det lätt att ta bort tabellen, så som jag gjort för farfarsmors farfarsfar. Föreligger tvärtom fler äktenskap än vad som ryms på framsidan? Skriv upp dem på ett tilläggsblad!

Till de efterfrågade uppgifterna om dödsfallet – när och var det timade, av vilken orsak och i vilken ålder – går det att lägga valfria upplysningar om begravning och jordfästning. Sådant måste ju inte ske i anslutning till den närmaste församlingskyrkan. Finns en grav kvar är det bra att upplysa om dess läge: kvarter och platsnummer. Bland övrig, till döden relaterad information, skulle förekomsten av testamente och/eller bouppteckning kunna nämnas.

Antalet barn varierar kraftigt mellan olika familjer men tio rader räcker i de flesta fall. Genom tillägg av sönernas och döttrarnas frånfällen ser man hur hårt familjen drabbades av barnadödlighet. Att ge belägg för att de barn som blev vuxna dog på angivna datum kan dock bli utrymmeskrävande (jfr resonemanget om ”bryggor och bojar” ovan) så jag förslår att man spar de referenserna till barnens egna personakter, om sådana är på gång. Platsen är begränsad också för barnens namn. Förnamnen vid dopet ser jag nog som viktigast. Inom parentes anger jag det dominerande efternamnet i vuxen ålder (Qvick och inte Olsson för en av Olof Olofssons söner som blev soldat). Givetvis är det också möjligt att använda fler rader för ett och samma barn och att vid utrymmesbrist fortsätta på ett tilläggsblad. I början av varje rad står en bokstav som markör för könet och ordningsnumret i syskonskaran. En fyrkant eller pilspets i slutet på raden får visa huruvida barnet i sin tur fick avkomma. När något av barnen fått sin egen personakt upprättad fyller jag i denna symbol som en enkel signal om hur långt släktforskningen kommit.

För fältet Övrig biografisk information finns inga särskilda riktlinjer. Det kan berätta om flyttningar och karriär, anekdoter och spekulationer. Eller rymma uppgifter om ytterligare äktenskap och barn. Hur man utformar sina källhänvisningar är en vetenskap i sig och jag ska bara nämna att jag i andra och tredje fältet från slutet ger plats för så utförliga referenser som möjligt, så att man får med uppgifter om såväl arkivbevarande som arkivskapande institution, arkivsignum, källtyp, tillkomsttid och sidnummer.

Till sist: Personakten rymmer inte alltid allt av intresse, inte ens med ett eller två tilläggsblad. Därför ges på slutet chansen att hänvisa till ett antal bilagor: fotografier på människor, platser och objekt; avskrifter och kopior av eljest svårtillgängliga källtexter; utredningar av diverse problem. Bilagor man sålunda hänvisar till bör också arkiveras, jämte personakten. Med den sistnämnda klar minskar emellertid tvånget att för all framtid spara på anteckningarna från släktforskningens första fas, i mitt fall de lösa kollegieblocksbladen. Det ovan beskrivna arbetet innebär nämligen att den informationen fått en fastare och överskådligare form. Somligt av denna nya dokumentation kommer underlätta skrivandet av böcker och artiklar men även om så inte sker har den sitt värde för kommande generationer.

Släktforskningsåret 2022

Förra årets nyårslöften var optimistiska i överkant och mest overksam har jag varit med att skriva personakter för mina anor intill den åttonde generationen; den ambitionen var orealistisk. Ändå har 2022 varit rikt på genealogiskt innehåll. Här följer en hastig översikt.

1. Nya fynd. Om jag hittat några nya anor vet jag inte säkert, men kanske ett par namn på min förmodade farfars farfars farfarsfars sida i Åse härad, Västergötland. Där saknas mycket av kyrkobokföringen men jag får se om domböckerna ger mer. I dem har jag i alla fall funnit fler detaljer om mina förmodade (vad irriterande att behöva göra den reservationen) förfäders liv, till exempel hur en yngling utan lov tog virke från kronoparken Hunneberg.

Under våren tog jag ett krafttag med att forska på Stenlidensläkten framåt i tiden i stället, för jag ville veta vad som hänt med de olika släktgrenarna under 1900-talet. De flesta var enkla att hitta och min översikt omfattade snart cirka 1500 ättlingar. Mest nöjd är jag med att jag kunnat fastslå Johannes Stens dotter Anna Catharinas (1800—1844) fortsatta öde. Min tidigare hypotes om henne bekräftades trots att den bestreds av ett legalt hinder mot hennes andra äktenskap. Till detta ber jag att få återkomma.

2. Registreringsarbete. Arbetet med att skapa personakter i Word går trögt men som förarbete har jag skapat nya mappar för diverse anor och anförvanter. Dessa innehåller handskrivna excerpter från originalkällorna och de utgör en försäkring ifall den digitala informationen framledes skulle gå förlorad i en datakrasch. Härutöver kommer ett par listor som är mindre detaljrika men ger desto bättre översikt.

3. DNA. Förra året skrev jag om en man som sökte sin okände far. Nu har jag fått veta att han hittat denna person med hjälp av samma team som deltog i teveserien Genjägarna. Min mammas DNA-profil var till hjälp i sökandet och det visade sig att min mormor var syssling (eller tremänning) till den försvunna pappan. Roligt!

Min farmors morfar, Carl Adolf Carlsson – utan känd far.

Även om utsikterna är betydligt sämre önskar jag för egen del ledtrådar till min okände farmors morfars far och DNA-prover från mina farbröder skulle vara till hjälp. Jag har kommit halvvägs i denna insamling. Även om jag inte lyckas lösa gåtan är matchningslistorna man får informativa på ett annat sätt eftersom de ger en aning om vilka personer i den avlägsna släkten som hyser ett genealogiskt intresse. Vid fortsatt sökande efter gamla fotografier och andra släktminnen är det rimligt att kontakta dem i första hand.

DNA rymmer också information om långa härstamningslinjer tillbaka till forntiden och människans förhistoria, vilket nobelpriset till Svante Pääbo påminde om. Själv fick jag en insikt rörande min farfars farfars farmors mitokondrie-DNA, det som jag skrev om för ett år sedan. Jag tror att jag kan koppla ihop hennes profil med en folkförflyttning för länge sedan, ett historiskt skeende som lämnat avtryck i världslitteraturen. Om detta ska jag så klart skriva mer.

4. Kontakter. Några trevande kontakter med avlägsna släktingar relaterade till Stenliden har jag börjat ta och de ska bli fler nu när ett grundmaterial finns samlat att samtala kring. För att i framtida möten kunna kopiera kort och andra dokument inhandlade jag en portabel skanner. Den var större än jag förväntat mig och måste transporteras med bil men detta besvär uppvägdes av prestandan och kvaliteten som vid en testning här hemma framstod som mycket goda. Även diabilder kunde den skanna. Jag kånkade i väg med skannern till min farbror i Västervik för att kopiera ett urval av hans fotografier men då förelåg plötsligt inkompatibilitet med min USB-port och sedan dess har jag inte fått liv i skannern med min nuvarande dator. Frustrerande och mystiskt! Men resan i övrigt var trevlig.

5. Bok- och bloggprojekt. Bloggandet har som synes varit sparsamt och mest har det ägt rum på Stenliden.net. Men nu ska jag samla allt material hit och hoppas få ihop texter lite oftare. Detta skrivande är en övning inför mitt projekt att skriva en bok om släkten från Stenliden. Boken dröjer men jag har en god uppfattning om innehållet i alla dess kapitel och avsnitt. Under året har jag letat efter inspiration i handböcker om skrivande och andras släkthistoriska skildringar.

6. Litteraturstudier. Efter den recenserade It’s All Relative har jag läst fler böcker med genealogisk inriktning, alltifrån en mysdeckare till ett intressant försök att förena Bibelns presentation av Adam och Eva som nyskapade människor med den naturvetenskapliga forskningen (boken förespråkar inte någon ung jord-kreationism). Således har jag underlag för fler recensioner.

Om jag redan nu ska lyfta fram en titel i min bokskörd får det bli den lärorika Family Trees – A History of Genealogy in America av Francois Weil (2013). Både likheter och skillnader mellan amerikansk och europeisk släktforskningshistoria blir uppenbara vid läsningen av denna bok. Författaren delar in sin berättelse i fyra epoker med varsina kännetecken men synliggör samtidigt att sökandet efter släktkunskap aldrig varit ett enhetligt fenomen; intressenterna har i alla tider haft olika ingångar, mål och medel.

7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Efter alla restriktioner under pandemin var det roligt att åka till Släktforskardagarna i Skövde i augusti, vandra runt bland montrarna, träffa andra eldsjälar och ta del av allehanda specialerbjudanden. Veckor innan Karin Bojs senaste bok Europas mödrar levererades till bokhandlarna kunde jag här ta emot ett signerat exemplar från författaren själv. Lagret tog slut medan jag stod i kön till hennes bord så turen var på min sida!

Under hösten deltog jag även i en anbytarträff som Inlands Släktforskare anordnade på Stadsbiblioteket i Kungälv. Jag håller mycket av denna lokalförening och det var värdefullt att för en gångs skull bryta mönstret av att vara passiv medlem på distans. För att oftare kunna dryfta släktforskningsproblem med människor på plats funderar jag nu på att gå med i ytterligare en lokal släktforskarförening, närmare min hemort.

8. Övertagande av gravrätt. Ett kommande blogginlägg måste handla om en släktgrav på min farmors sida som jag återfann vid ett besök i Göteborg under våren. Sedan jag tagit över ansvaret är graven rensad från ogräs och jag ser fram emot att sätta ut nya blommor efter vintern. Graven gav mig inte bara en meningsfull uppgift utan också en spännande gåta, nämligen att förstå varför den rymmer stoftet av en obesläktad kvinna som hade en annan grav väntande på sig, på andra sidan Atlanten. Svaret dröjde men till slut fann jag en förklaring.

Inför 2023 finns många uppslag att gå vidare med, bara tiden räcker till. Utan att avge något nytt nyårslöfte kan jag väl säga att bokprojektet ligger som prio ett.

GOTT NYTT ÅR!!

It’s All Relative – recension

Recension av: A.J. Jacobs (2017), ’It’s All Relative – Adventures Up and Down the World’s Family Tree’ (London: Oneworld); häftad, 352 s., populärvetenskap och biografi med genealogi.

Titeln It’s All Relative på journalisten A.J. Jacobs bok om släktforskning är dubbeltydig och kan syfta dels på bokens budskap att alla är släkt med alla, dels på att släktskap är något relativt. Båda villkoren är nödvändiga för att författaren ska lyckas med sitt uppsåt att samla världens största och mest inkluderande släktträff någonsin. Allt börjar med att han får ett mejl från en man som vill berätta om hur han samlat 80 000 människor i en släktdatabas, däribland Jacobs som är hans hustrus 9-männing. Jacobs fäster sig vid tanken på hur många människor, av olika slag och spridda över världen, som går att förena genom släktband och han fascineras av projektet att bygga ett World Family Tree, ett släktträd för hela världens befolkning.

När Jacobs får veta att 9-männingen arrangerat en släktträff för mer än 3 000 personer antar han utmaningen att slå detta rekord inom ett år. Den spänningsskapande nedräkningen fram till det stora eventet börjar och i bokens fortsättning får vi följa Jacobs i hans planering och hans sökande efter cousins och genealogisk kunskap. Han talar med nära och avlägsna släktingar (en del mycket avlägsna) om familjebandens betydelse. Han intervjuar experter inom olika fält av släktforskningen och träffar kändisar som kan ge draghjälp åt hans projekt. Och han besöker museer, konferenser och festivaler för att lära sig mer.

Mycket av författarens inspiration kommer från hans egen familj som dras in i projektet. Hustrun och de två sönerna stöttar men får också agera stötdämpare när Jacobs impulser går för långt, till exempel när hejar på barnens motståndarlag i fotboll – eftersom spelarna där, liksom alla andra, måste vara släkt i någon mening. Men Jacobs vet förstås att han har en trängre släktkrets som är judisk och rymmer allt ifrån den lärde 1700-talsrabbinen Vilna Gaon till en extremfeministisk moster. Från denna släkthistoria bjuder han på en lång rad roande anekdoter, men även ett fint porträtt av farfadern, en lågmäld person som visade sin storhet genom vänlighet och strävsamt arbete.

Boken är humoristiskt skriven och ibland är det svårt att veta om skämten är på allvar eller utslag för naiv idealism. Klart är att författaren hyser ett hopp om att konflikter runt om i världen ska minska bara människor blir medvetna om hur nära relaterade till varandra de är. Emellertid är hans definition av släktskap mycket vid så frågan är hur nära folk upplever att relationerna är. Jacobs släktskapsbegrepp bygger inte bara på gemensam härstamning utan inkluderar alla dem som indirekt går att förena genom ingiften, även om dessa är flera stycken på rad. Visst är vi många som är generösa och räknar en svåger till vår släkt, men knappast dennes egna kusiner, med ingifta i sin tur – och så vidare, i ändlösa led bort från oss själva. Skulle inte detta vara nog garderar sig Jacobs med rön från genetikens område som visar hur närbesläktade alla människor – och djur – är. Om vårt och mössens DNA överensstämmer till 88 % och likheten med dvärgchimpanserna är hela 98,8 % borde vi känna gemenskap med allt levande säger han. Dock är marginaleffekterna stora och redan 1 Moseboken lär oss att inte ens syskonskap är någon garant för fredlig samexistens.

Författaren problematiserar institutioner och ordningar som värnar om traditioner och kulturell särart. Helt ointresserad av sådant är han inte men det spelar en underordnad roll i hans utopi om en, så gott som, gränslös värld. Jacobs liberalism och normkritik tenderar att trötta, åtminstone mig som har mindre bekymmer än han med att olika grupper slår vakt om sin egenart. Är det så konstigt att människor med ett gemensamt historiskt arv sluter sig samman i en intressegemenskap? Relationen till omvärlden behöver ju för den skull inte vara dålig. Ändå verkar organisationen Daughters of the American Revolution bli intressant för Jacobs först när den manifesterar sin etniska mångfald (som inte alltid funnits men är självklar i dag). Och jag undrar om inte syftet med det historiska sällskapet då hamnar i skymundan för en politisk vision. Fokus bör väl ändå ligga på vad härstamningen från patrioterna under det amerikanska frihetskriget betyder för dagens medlemmar, hur den inspirerar till nutida patriotism?

Likaledes har han problem med mormonkyrkans konservativa familjesyn, fast han tacksamt tar emot dess hjälp. Att han vill relativisera kärnfamiljens betydelse förvånar lite eftersom han själv lever i en traditionell familjekonstellation och trivs med det. Till Jacobs försvar får dock sägas att han resonerar kring olika synsätt och att han är transparent med sina tillkortakommanden att leva så inkluderande som han lär. Han pekar på inkonsekvenser och paradoxer både hos släktforskarrörelsen i stort och hos sig själv. Till de senare hör att han vill värna om alla människors lika värde samtidigt som han gärna intervjuar kändisar och bjuder in dem till sitt event.

På ytan kan boken ge ett flamsigt intryck men med humorns hjälp lyfter Jacobs flera intressanta ämnen, varav några har etisk karaktär. Vad har vi till exempel rätt att avslöja om dem som är döda och inte kan värja sig mot det vi publicerar? Och hur varsamma bör vi vara med information om oss själva? DNA-genealogin innebär enorma möjligheter men också risker för att obehagliga sanningar om okända faderskap och ärftliga sjukdomar vinner spridning.

It’s All Relative ger i sina 46 kapitel en mängd infallsvinklar på betydelsen av såväl släktskap som släktforskning. Familjens svarta får, släktfejder och romantik är ytterligare några av ämnena som passerar revy. Behandlingen av varje ämne är flyhänt men icke desto mindre lyckas författaren förena personliga erfarenheter med allmängiltiga fakta och underhållning med kunskapsförmedling. Inte heller känns boken spretig för hela tiden finns en syftning framåt, mot den globala släktträffen som måste bli större än han först tänkt sig.

Trots att Jacobs släktforskning har ett ovanligt upplägg ger hans bok en bra översikt på fenomen och trender inom nutida släktforskning och läsningen känns ofta inspirerande. För erfarna släktforskare kan det vara nyttigt med någon som kommer utifrån och har med sig andra teoretiska perspektiv än de som är kutym. Man behöver inte vara så radikal som Jacobs i sin syn på familjen för att instämma i påståendet att det finns både biologiska och logiska familjer och att de senare (som grundas på sociala relationer) också måste ges utrymme i genealogiska presentationer av olika slag. Särskilt logiskt tycker jag dock inte att hans utvidgade släktskapsbegrepp är när det inrymmer inte bara ingifta utan ingifta till ingifta utan gräns. Men kanske använder han det mest på skoj? Jag vet inte.

I slutet av flertalet kapitel finns en statusuppdatering för planeringen av den stora släktträffen. Här finns en del praktiska råd att ta fasta på för vemhelst som planerar ett större evenemang, även släktträffar av mindre format med kanske ett hundratal deltagare. I slutet av boken finns dessutom en del nyttiga tips och länkar för den som vill börja släktforska. Någon handbok i släktforskning är dock inte It’s All Relative. Bortsett från att Jacobs tar reda på berättelser och fotografier i sin närmsta krets innehåller boken mycket litet av traditionell släktforskning, det vill säga läsning av gamla handskrifter. Ett tillfälle till detta ges vid besöket på Family History Library i Salt Lake City, där Jacobs får se ett vigselbevis för släktingar i 1800-talets Polen, men annars rör han sig mycket i databasernas värld, framför allt på geni.com. Säkert nödvändigt för att hinna samla ihop flera tusen cousins på ett enda år.

Genealogisk årskrönika

Jag tittar på en hög osorterade papper och tycker att jag borde kommit längre med att ordna upp min släktforskning nu när året närmar sig sitt slut. Den genealogiska informationsmängden växer exponentiellt och blir snabbt ohanterlig om man inte har ett bra system för sina anteckningar. Här får jag öva upp min förmåga och tills vidare glädja mig åt andra genealogiska färdigheter. För listan på vad jag uppnådde och upplevde under 2021 blev oväntat lång och den manar till fortsatt aktivitet.

Året inleddes i en känsla av eufori eftersom jag redan hösten 2020 gjorde ett stort genombrott. Hemmasittartillvaron under pandemin hade fått mig att återuppta släktforskningen efter en längre tids passivitet och nystarten gav riklig utdelning när jag kom min farfars farfars farfar Johannes Stens västgötska ursprung på spåren. Fullständig bevisning saknas men starka indicier tyder på att denne soldat vid Bohusläns regemente var son till en vice korpral i Flo socken – en person som fascinerar, inte bara för att han fyller en irriterande lucka i min antavla utan också för att han åren 1788—1790 var krigsfånge i Ryssland. Upptäckten gav mig förnyat incitament att göra en sammanställning av Stenlidensläkten, det vill säga Johannes Stens efterkommande. Det ena ledde till det andra, även i andra delar av min släktforskning:

Stenliden vid Toreby i Harestad – Johannes Stens hem.

1. Nya släktgrenar. Bland Johannes Stens barn fanns sonen Elias, född 1809, och jag har länge trott att han längre fram i livet blev båtsman Lustig i Backa socken på Hisingen men jag saknade bevis. I början på året tog jag kontakt med en släktforskare som härstammar från denne båtsman men på sin webbplats försett honom med en annan pappa. Hade han uppgifter som jag saknade? Det visade sig att det fanns minst två Elias Johannesson, födda 1809, på Hisingen under 1820-talet och slutsatsen att Elias Lustig var torparson från Nödinge socken i Västergötland var lätt att förstå. Under mejlkonversationens gång fann jag emellertid bevis på att min hypotes var den rätta men tyvärr lyckades jag inte övertyga min kollega om att han också tillhör Stenlidensläkten och är femmänning till min pappa. Positivt med hans skepsis var att den triggade mig till att gräva djupare i källorna och jag får ta på mig att jag sedan blev lite ivrig och mångordig i min argumentation – ett pedagogiskt misstag. Klart är i alla fall att Elias Lustigs efterkommande hör hemma i mitt släktregister.

Det avgörande beviset för båtsman Lustigs härstamning fann jag när jag parallellt utredde hans syster Annas öde. På omvägar hamnade hon i Mölndal där hon 1860 gifte sig med pappersbruksarbetaren Lars Rohdin som redan förut var pappa till flera av hennes barn (vid lysningen nämndes Elias Lustig som hennes bror). Detta var nytt för mig och under året har jag kunnat följa barnens väg över Atlanten och släkten Rohdins fortsatta liv i USA.

Under fortsättningen av 2021 fann jag också nya intressanta sidolinjer på min morfars mor Fredrika Lorenzdotters sida, först och främst bland de efterkommande till hennes morfars far, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård, Fors socken (Älvsborgs län). Mest spännande var det att läsa om Fredrikas syssling Harald Hall, som blev ingenjör i Sankt Petersburg, tvingades kvar av bolsjevikerna under revolutionen men sedan fick det diplomatiska uppdraget att rädda tyska krigsfångar ända borta i Centralasien. Längre bakåt bland Fredrikas anor hittade jag dessutom en sannolik anknytning till den militära släkten Bobeck från Korsberga socken i Skaraborgs län. Denna släkt har en adlig gren, Ridderhierta, som funnits representerad på vår västindiska koloni Saint Barthélemy. Avlägsna men likafullt oväntade och spännande inslag i släktforskningen! Jag får återkomma till dessa sidospår längre fram.

2. MtDNA-analys. Inspirerad av framgångarna kring Johannes Sten ville jag komma till rätta med hans hustru Karin Andersdotters härstamning på mödernet. På nätet ser jag hur andra släktforskare påstår att Karins mamma var bördig från Toreby i Harestads socken, nära Kungälv. Jag tror också, bland annat baserat på fadderskap, att så var fallet men saknar bevisen som identifierar bondedottern Annika Svensdotter, beräknat född 1757 i Toreby Mellangård, med den senare pigan och namnfränden i Övergården, som trolovade sig 1780 och blev anmoder till mig. Dessutom försvagas hypotesen av den skulle innebära ett kusinäktenskap i den nära släkten. Till stöd för densamma kunde jag dock under våren visa att en dotterdotters dotterdotters dotter till Karin Andersdotter bär på exakt samma mitokondrie-DNA (mtDNA) som en ättling till hennes förmodade mors moster Anna Andersdotter i Gloshed Övergård, Torsby socken – en ättling i likaledes obrutna kvinnliga led.

Dessvärre är mtDNA inte ett lika bra kriterium på släktskap i historisk närtid som den manliga ekvivalenten Y-DNA men min övertygelse är större nu än innan samtidigt som det var roligt att hitta och jämföra nu levande representanter för två så långa kvinnolinjer. En bedrift!

3. Faderskapsutredning. En desto mer passiv roll har jag spelat i utforskandet av en okänd far men bara genom att vara registrerad med sin DNA-profil på sajter som FamilyTreeDNA och MyHeritage kan man vara till hjälp för andra som söker sitt ursprung. En man i södra Norrland kontaktade mig eftersom han funnit en relativt nära matchning till min mamma, vars profil jag också fört in på nämnda sajter. Han antog att denna träff måste vara en ledtråd till hans biologiska pappa, en för honom okänd person. Efter jämförelse med övriga personer i hans och mammas matchningslistor kunde jag meddela att vårt gemensamma upphov tycks finnas bland förfäderna till min mormors farmor. Med hjälp av utökad forskning på de grenar där DNA-matchningar finns och ytterligare DNA-tester bör det var möjligt att lösa gåtan. Min mejlkontakt fick sedan professionell hjälp att gå vidare och jag ser fram emot att höra om resultaten. Ibland får man vänta på de avgörande träffarna men ju fler som lämnar DNA-prover till släktforskningens fromma, ju större är chansen att hitta en lösning. Ofta bär vi på svaren till varandras genealogiska problem inom oss själva.

4. Nya anor. Faderskapsutredningen i föregående punkt återuppväckte mitt intresse för min mormors fars, vedhandlaren Svante Johanssons, anor. Jag har länge misströstat kring dem eftersom de varit så svårforskade men under året hittade jag ett länge saknat ursprung för hans farfars far: ytterligare ett par generationer i bohuslänska Ljungs socken under 1700-talet. Märkligt hur jag kunnat missa dem tidigare. De fanns på platsen in plain sight hela tiden. Likaså letade jag rätt på fler detaljer kring hans mammas anor från Bjärke härad. Där kom jag in på frälsebönder under Kobergs gods i Lagmansereds socken men när jag jämförde kyrkobokföringen med mantalslängderna fick jag inte familjebilderna att stämma överens. Suck! Inom mig gnager en oro att prästen blandat ihop två familjer och skrivit dem som en enda.

5. Nytt registersystem. Kontakterna med andra släktforskare påminde mig om att jag måste katalogisera min släktforskning så att jag snabbt kan fixa registerutdrag och inte behöver gå tillbaka till källorna varje gång jag vill dela en uppgift. Inte sällan är det lättare för mig att göra om forskningen än att hitta informationen i mina egna anteckningar och så ska det inte vara. Många släktforskare använder speciella program för att hålla ordning men jag tycker att de begränsar mig, dels layoutmässigt, dels i redovisningen av källor och reservationer. Inte heller litar jag på att all information följer med utan risk för förluster vid överföringen till ny dator eller nya programversioner. Därför föredrar jag att bearbeta och lagra informationen i Word och att fylla i en uppsättning grafiska antavlor för hand. Till att börja med försökte jag fylla i färdiga formulär men fälten rymde inte tillräckligt antal tecken och därför skapade jag i år en egen typ av personakt (ansedel) i Word.

Alla personakter jag upprättar för min egen släkt ska gå att koppla till två register som samtidigt är tabellariska översikter. Det ena är min antavla, kompletterad med namnen på alla anornas barn och syskon; det andra är en uppräkning av alla som härstammar från Stenlidensläkten. Kopplingen sker med hjälp koder för alla anor och deras ättlingar, inklusive ingifta. Under året har jag bestämt mig för att numrera anorna enligt Kekules system och deras efterkommande med bokstäver (versaler för söner och gemener för döttrar). Härtill har jag utarbetat symboler som markerar osäkerhet, olika relationer och barnkullar med mera. Vidare har jag tänkt igenom hur mina källhänvisningar ska se ut, hur jag ska ange orter och vilka förkortningar jag ska använda. Valmöjligheterna är åtskilliga in i minsta detalj men nu har jag hittat en tillfredställande form för kontinuerlig påfyllning av data.

6. Bloggar. Eftersom personakterna är ämnade för ren faktaredovisning upprättade jag två bloggar för berättande texter om mitt genealogiska intresse. Detta är den ena och den har ett bredare anslag. Den andra är stenliden.net och den ska handla om samma soldatsläkt som jag berört ett antal gånger här ovan. Med dessa fora hoppas jag nå ut till fler som delar mitt intresse men först måste jag fylla på med innehåll. Insatserna för året består främst i att jag lärt mig använda WordPress och att jag valt layouter som jag trivs med. Gott så.

7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Mitt nyvaknade intresse, bland annat för formfrågor, fick mig att gå med i några Facebookgrupper som har med släktforskning att göra. Hopplöst sent insåg jag att jag missat hur mycket kunskapsutbyte som sker där i grupper för olika fritidsintressen. Tidigare diskuterade jag gärna på Anbytarforum men tyvärr har den sidan mist sin ställning som mötesplatsen nummer ett för alla släktforskare. På Facebook är uppslutningen stor och man får snabbt svar men diskussionerna dör snabbt ut och jag saknar överblicken som finns i Anbytarforum.

Till den oordnade strukturen påminner Facebookgrupperna om min egen släktforskning, samtidigt som deras format har sin egen charm. Det är lättare att komma med uppmuntran och i gruppen Släktforskning, där jag är som mest aktiv, har jag själv fått mycket positiv respons. Så till den grad att jag belönats jag med märket Uppskattad svarare, en enkel symbol jag försöker behålla genom att svara på frågor och dela med mig av erfarenheter. Fenomenet visar hur känslig jag är för det som inom pedagogiken kallas yttre motivation. Men nu har jag varit passiv ett par veckor och sker ingen bättring lär jag strax förlora mitt märke.

Jag har vidare tagit del av Genealogiska Föreningens produktion och upptäckt deras skatt av nätsända föreläsningar och släktforskningscaféer. Inspirerande och lärorika! Värt att nämna är också mitt fortsatta medlemskap i Inlands Släktforskare. I år var medlemskapet gratis, trots att jag fick livstidsfångens Olof Andersson Hjelms memoarer från 1800-talet som julgåva. Tack!

8. Teoretisk genealogi. När jag då och då tröttnar på den egna släkten tycker jag om att filosofera kring släktforskning i allmänhet – dess syfte, forskningsobjekt, historiska utveckling och så vidare. Ibland blossar debatter upp kring dessa frågor, bland annat i Facebookgruppen Släktforskning, och folk brukar ha väldigt bestämda åsikter utan att kunna ge andra argument än den praxis de är vana vid. Min mening är inte att dekonstruera alla inlärda föreställningar i postmodernistisk anda men jag hävdar att släktskap är en social företeelse som inte bara är beror på biologisk härstamning; det är skillnad på genealogi och genetik.

För att bättre förstå släktforskningen som fenomen började jag i höstas att spana efter litteratur om släktforskning, det viss säga böcker och artiklar som bidrar till en teoretisering av vårt fritidsintresse, till en teoretisk genealogi. Det mesta som skrivits på genealogins område är antingen resultat av släktforskning eller handledningar i hur man släktforskar, men några intressanta verk som berör frågan varför har jag kommit över och jag ska skriva om dem längre fram. För att vidga bilden av det genealogiska forskningsfältet uppmärksammar jag också annorlunda släktstudier, till exempel uttolkningar av Bibelns släktträd. Många släktforskare avfärdar dessa som ren fiktion men jag tror att de, oavsett historicitet, bär på viktiga budskap.

Den teoretiska genealogin har fått mig själv att omvärdera tidigare ståndpunkter. Exempelvis irriterade jag mig förr på släktträd där anorna ritats in i grenverket. Anorna borde ju vara rötter, tyckte jag. Men i år lärde jag mig att framställningssättet har en gammal tradition med början hos adeln under 1600-talet. Och i medeltida släktscheman, innan trädmetaforen blev vanlig, var det kutym att placera de äldsta anorna högst upp, som en hedersbetygelse.

Släktforskningsåret 2021 innebar fler ströfynd, kontakter och upplevelser än de här nämnda men listan är redan lång. Jag är glad över alla som hör av sig och utbyter gärna information. Lyckas jag hålla mina nyårslöften kommer sådant utbyte bli lättare att genomföra från min sida. Ambitionerna för 2022 är att:

Fylla i mina nya ansedlar så att de täcker alla mina kända anor intill den åttonde generationen från mina föräldrar räknat.
Regelbundet skriva i mina två bloggar.
Skriva klart större delen av en bok om Stenlidensläkten.
Ta kontakt med ett flertal avlägsna släktingar, främst inom Stenlidensläkten.

Lika banbrytande upptäckter som under perioden 2020—2021 vågar jag inte hoppas på att göra igen. Däremot hoppas jag på ett ökat mått av fördjupning i de personer jag redan känner till. Med detta sagt önskar jag…

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!