Etikett: släktutredning

Toner från pipa och skalmeja

Trots att jag som barn ofta fick sjunga visan ”Vi äro musikanter alltifrån Skaraborg” har det varit sparsamt med musikanter i min släktforskning. Bland min farfarsfars farfarsfars förmodade förfäder finns dock en, och han bodde just i Skaraborgs län.

Nej, musiker har jag knappt hittat alls i de äldre generationerna av min släktforskning. Kanske att någon klockare där lett sin församling i sång under 1700-talet. Och så finns det antydningar om att förfadern och storbonden Jöns Gullbrandsson på Orust, som åren 1669 till 1671 stod anklagad för häxeri, trakterade ett par instrument. Om en av hans många låntagare heter det således att han fick ”dansa efter Jöns pipa” vare sig han ”pep eller sjöng”. Detta hade jag bara tolkat som ett idiom så vida det inte också funnits vittnesmål om att Jöns i Vräland spelade trumma under Satans bröllop och därvid mottog spelmanspengar från en annan misstänkt (mamman till kyrkoherden i Marstrand). Hur grundlösa och vidskepliga anklagelserna än framstår kan Jöns Gullbrandsson mycket väl ha skaffat sig ett rykte som spelman vid fester av olika slag.

Förutom vid dans och gudstjänst kunde allmogen lyssna på musik när militär trupp samlades eller dog förbi. De vanligaste militära instrumenten under 1700-talet var trumpet, trumma och pipa – det första vid kavalleriet, de två andra vid infanteriet. Eftersom militärmusiken i alla tider givit armén glans och dragningskraft, genom att väcka känslor av såväl muntration som krigik ära, har jag beklagat att jag inte kunnat hitta någon närmare anknytning till dess utövare. Påståendet i en sentida historik över Bohusläns regemente att min farfars farfars kusin Janne Gren tjänstgjorde som trumslagare vid Södra kompaniet stämmer tyvärr inte. Visserligen var Grens soldattorp, nr 3 i Ytterby socken, en tid anslaget till spelet men själv tillträdde och fungerade han som vanlig infanterist.  

Nu har jag emellertid kommit in på ett musikerspår i Janne Grens farfars, Johannes Stens, förmodade bakgrund. Det ligger långt tillbaka och för att komma dit måste vi först utreda Johannes Stens presumtive morfars släktförhållanden. Denne fjärdingsbonde hette Johan Johansson (eller Jan Jansson) och bodde i sydvästra Vänerbygdens flacka landskap och Ås socken (se min argumentation gällande Johannes Stens västgötska anor under rubriken Stenliden). Ingenting tyder på att Johan Johansson själv musicerade för bouppteckningen efter honom nämner vare sig instrument, noter eller ens en psalmbok. Som alternativ källa till saknade kyrkböcker för Flo pastorat före 1771 gör bouppteckningen däremot klart att han dog 27 oktober 1765 på ett ”frälsehemman Ödegården i Åhsen som han sig tillhandlat af öfwerjägmästaren Georg Zelo[w]”. Ordalydelsen ger intryck av att han nu ägde gården men så var det inte; vanliga bönder fick inte köpa frälsejord förrän 1789 och i stället måste transaktionen ha avsett en utökad brukanderätt. Adelsmän och andra ståndspersoner insåg att deras ensamrätt till frälsejord hade en baksida, nämligen att färre potentiella köpare fanns till hands när behov att sälja uppstod, och innan privilegiet upphävdes sökte de vägar att kringgå regelverket. 

Detalj från karta av Nils Marelius, daterad 1780. Snabbaste vägen till Lidköping går förbi Särestad, Håle och Täng – då som nu.

Eftersom fjärdingen i Åsen Ödegården inte bestod av odaljord kan vi inte förvänta oss att Johan Johansson kom därifrån och inte heller mantalslängderna antyder detta. Vid bouppteckningen fick dock ”faderbroderen” Mårten Larsson i Knipan, Tuns socken, ansvaret att företräda de omyndiga barnens intressen. På vilket sätt denne bonde var en farbror är inte utrett men i och med att fadersnamnen skiljer sig åt kan vi utesluta honom som den avlidnes helbroder. Ett tag verkade det rimligare att betrakta Mårten Larsson som en ingift farbror för i husförhörslängden 1770—1789 kallas hans hustru Maria Johansdotter men också hon dunstade bort som ett tänkbart syskon till Johan Johansson, åtminstone som helsyster. Andra källor ger nämligen vid handen att hon hette Andersdotter. För att få fler idéer om hur Johan Johanssons anhörigkrets såg ut var det nödvändigt att söka brett i domböckerna och då dök systern Elsa Stina upp som inneboende i Ödegården. Denna kvinna kallades omväxlande Johansdotter, Frisk och Starin – vid ett tillfälle med tillägget madame, vilket skilde henne från vanliga allmogekvinnor – namn med vars hjälp hon känns igen som förutvarande hustru till klockaren Anders Månsson Starin i Vänersborg.

Anders Starins bakgrund är höljd i dunkel men när han tillträdde tjänsten i Vänersborg 1744 skrev kyrkoherden där att han närmast kom från Tengene socken i Skaraborgs län och hade ett förflutet som underofficer vid Västerbottens regemente. Och när han tre år tidigare valdes till klockare i Tengene och Längnum var det med erfarenhet som organist och på rekommendation av prosten och psalmförfattaren Olof Kolmodin, själv kyrkoherde i Flo pastorat (och brorson till psalmisten Israel Kolmodin, som skrev Den blomstertid nu kommer). Denne ingifte släkting tycks alltså, innan han blev klockare i Tengene, ha upprätthållit tjänster som både musiker och militär, fast inte samtidigt så vitt synligt. Det är oklart på vilka platser han verkade i dessa roller. Att han varit underofficer stämmer nog eftersom han, under åren i Tengene, titulerades f.d. föraren av mantalsskrivaren. Emellertid har Starin inte gått att hitta i Västerbottens regementes generalmönsterrullor. Kan han ha tillhört ett annat, måhända värvat, regemente?  

Inte heller vet jag hur Anders Starin tillvann sig titeln organist. Klart är ändå att han, medan han bodde i Tengene, hade intressen i grannpastoratet Flo där han, vad det verkar, arrenderade Gartegårdens soldattorp i Sals socken. Tydligen bodde soldaten på annan ort varför Starin hade sått ut korn på hans åker. När roteböndernas boskap trampade ned grödan begärde han skadestånd. Torpet försörjdes även av ströroten Kesenborg i Ås och från den krävde klockaren två årliga lass hö, i stället för de kontanter åborna hellre betalade med.   

Bevarad kyrkobokföring för Tengene visar att Anders Starin och hustru Elsa Stina hade med sig en dotter Catharina samt att familjen under tiden i Klockarebolet utökades med dottern Anna 1741 och sonen Måns 1744. Dessutom fick man på slutet sällskap av Elsa Stinas mor som hette Elin Davidsdotter men hon dog den 17 januari 1744, 75 år gammal. Hennes namn är en viktig ledtråd till Elsa Stinas och hennes bror Johan Johanssons ursprung samtidigt som det gör det än svårare att förstå hur Mårten Larsson i Knipan kunde vara farbror till deras barn. Enligt Tuns kyrkoböcker hette nämligen Mårten Larssons föräldrar Lars och Catharina (samt hans svärföräldrar Anders och Sigrid) medan Elsa Stinas och Johan Johanssons båda föräldrar, för det fall de var helsyskon, bar dopnamnen Johan och Elin. Släktskapet torde således ha med svågerskap, och möjligen omgifte, att göra. Ett uppslag kan vara Mårten Larssons ursprung i Sal där han enligt en källa föddes 1705 och fadern, enligt en annan, gick under det fullständiga namnet Lars Mårtensson. Vi får anledning att återkomma till Sals socken, eller Salen som man sade förr.     

I Vänersborg kom familjen Starin att bo i kvarteret Rosen och hus nr 9. Denna fjärdedel av staden fick senare rykte om sig att vara eländig och fattig men i mitten av 1700-talet bodde där i alla fall både hantverkare och tjänstemän. Bland grannarna fanns såväl rådmän och tullskrivare som folk vid stadens skola, likaså slaktare, hattmakare, hovslagare och andra. Att kvarteret mestadels var bebyggt med låga trähus anas dock på ett omkring 1700 tillkommet kopparstick i bildverket Suecia antiqua et hodierna. Föga lär återstå av bebyggelsen; de hus som inte förstördes i stadsbranden 1777, då en tredjedel av Vänersborg gick upp i rök, torde ha blivit lågornas rov vid den ännu större eldsvådan 1834.

Vänersborg enligt Suecia antiqua et hodierna. Kvarteret Rosen ligger till höger om kyrkan, åt betraktarens håll.

Kyrkolagen stadgade att en klockare skulle vara ”ärlig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom”. Fast i Vänersborgs stadsförsamling fanns särskild skolpersonal för att lära det uppväxande släktet att läsa och skriva. Likaså hade man en organist vid sidan om klockaren, även om det vid biskopsvisitationen 1745 anmärktes att denne hållit sig borta en längre tid. Trots stadens alla specialister och att uppdragen som klockare, kyrkvärd och kyrkväktare ibland överlappade varandra återstod många tänkbara uppgifter för Anders Starin: att ansvara för klockringningen, vårda kyrkans inventarier, agera skrivare och bära brev åt prästerskapet. Han värnade om kyrkans mekaniska ur och klagade 1759 på att det var så förfallet att uppemot en timmes kunde skilja mellan det och klockan på rådhuset. I likhet med många andra stadsbor i det tidigmoderna Sverige var han inte främmande för att bedriva jordbruk vid sidan om. Därför bad han vid nämnda visitation att mot en årlig avgift på 4 daler silvermynt få råda över en äng som tillhörde församlingen. Biskop Juslenius anmärkte att frågan hörde hemma hos kyrkorådet men att han i princip ansåg att klockaren borde ha förtur, efter att ängens hittillsvarande brukare fått ”åtniuta de arrendeåren til godo, som han sig betingat”.  

Barnen måste ha dött unga för när Anders Starin själv gick bort i april 1764 stod änkan Elsa Stina ensam kvar, närmare 60 år gammal och sjuklig, utan hemvist och försörjare. Av två syskon, en bror och en syster, väntade hon sig ingen hjälp men ett tredje syskon, brodern Johan Johansson i Ås socken, tog som sagt emot henne. Hon upprättade ett testamente och lät Åse häradsrätt förstå att Johan Johansson, hans hustru Kerstin Olofsdotter och deras barn skulle vara hennes enda arvingar, på villkor att hon fick bo i Ödegården och av dem erhålla en hederlig begravning efter sin död. Testamentet inskärpte att den övriga släkten inte hade minsta rätt till hennes kvarlåtenskap.

Vid änkan Starins frånfälle inventerades hennes lösa egendom och även om bohaget var litet uppgick det samlade värdet till 169 daler silvermynt, borträknat skulderna – ungefär en tredjedel mot behållningen efter Johan Johanssons död 1765 och ett substantiellt tillskott i hushållets ekonomi. Bland ägodelarna märktes en guldring (3 daler), en svampdosa av silver (8 daler), silkespälsar i vitt och blått och husgeråd i tenn. Kort tid efteråt gav sig två förfördelade släktingar till känna och ifrågasatte testamentets giltighet: Olof Olofsson i Kilja Lunnagård, Karaby socken, och Olof Andersson i Karlanna by, Särestad. Klagomålet ger en vink om Elsa Stina Johansdotters/Frisks/Starins övriga syskon men det förslår inte till någon säker slutsats. För de flesta inblandade i rättegången tycks hon ha varit en faster. Komministern Lars Bergland, som flera gånger besökt testatorn i hennes sjukliga tillstånd, intygade brevledes att han aldrig hört henne ångra sitt beslut. Och vittnet Sven Larsson i Åsen sade att han vid ett besök bara ett par dagar före Elsa Stinas bortgång hört henne med gott förstånd säga att änkan Kerstin och barnen skulle ha allt. Så beslutades också.

Utifrån änkan Starins namn kan vi rekonstruera namnet på hennes, och förmodligen Johan Johanssons, pappa: Johan Frisk. Han måste ha levt under Karl XII:s regering och initialt finns ett antal kandidater att välja bland, alla soldater i den karolinska armén. Släktens lokala förankring gör dock att bara en framstår som rimlig, och desto mer så när ett par rättsfall utvisar att hans hustru hette Elin Davidsdotter. Denne Johan Frisk blev 1685 pipare vid Västgöta-Dals regemente och överstelöjtnanten Arvid Soops kompani, en befattning som förde med sig ett boställe i Frändefors socken, Dalsland.

I egenskap av pipare spelade Johan Frisk på en tvärflöjt i trä med uppgift att jämte två trumslagare förmedla och förstärka kompanibefälets ordergivning. Musikerna gick i främsta ledet och gav det övriga manskapet toner och takter att följa i allehanda göromål men för Frisk blev det inte aktuellt att med sin pipa leda kompanikamraterna i strid, där musiken annars gav livsviktig orientering i folkvimlet och krutrökens töcken. Tjänstgöringen inföll nämligen under en längre fredsperiod. Dock övades han för sådana situationer i den nya armé som Karl XI byggde upp och ofta själv exercerade. Samspel mellan pipa och trumma förekom i fler länders militära förband och traditionen vårdas idag bland annat av reenactmentgrupper som håller liv i den amerikanska revolutionens minne.

Efter fyra år befordrades Johan Frisk till skalmejblåsare, vilket innebar uppflyttning till regementsstaben och ett boställe i västgötska Slädene socken. Totalt fanns fyra skalmejblåsare vid regementet men de hade inte samma närhet till det vanliga manskapet som piparna och trumslagarna. Snarare än att att ge signaler till diverse praktiska moment i fältlivet ålåg det enligt en mastersuppsats från 2020 infanteriregementenas standardenliga skalmejblåsarkvartetter att spela vid festliga och högtidliga tillfällen: i parader och ensembler, till taffel och gudstjänst. De stod under respektive överstes särskilda beskydd och bidrog med passande musik i hans och de andra officerarnas adliga umgängeskultur.

Skalmejor på en 1600-talsmålning av Dennis van Alsloot.

Skalmejan, som idag mest förknippas med folkmusik, hade sin höjdpunkt i Europa under medeltiden och renässansen. Detta konformiga träblåsinstrument har ett dubbelt rörblad vid munstycket och kanske härstammar dess namn från det grekiska ordet kalamos, som betyder just vassrör och syftar på olika sorters blåsinstrument. En annan möjlighet är att ’skalmeja’ kommer från arabiskans salamiya, namnet på ett snarlikt instrument med många motsvarigheter runt om i Orienten, bland annat zurnan som förekommer i Mindre Asien och Mellanöstern. Skalmejans ljud är mycket genomträngande och gör sig bäst utomhus medan dess avnämare oboen dämpats genom sin smalare borrning. Oboen saknar för övrigt skalmejans läppstöd. Under namnet hautbois ersatte oboen successivt skalmejan i den karolinska armén under Stora nordiska kriget men ibland är det svårt att avgöra vilket instrument som spelades eftersom begreppen skalmejblåsare och hautboist flera gånger användes synonymt. Johan Frisk gick bara under den förra beteckningen. Däremot bytte han under 1690-talets första hälft boställe till Nästegården i Sal och blev därmed närboende en annan skalmejblåsare, Johan Verner, som utbildat sig i Köpenhamn och 1692 fått till uppgift att undervisa sina vederlikar.

Nästegården omfattade ett 1/2 mantal och till åbyggnadens förnyelse krävdes 1703 en summa på 50 timmerstockar och 6 lass ”poll” (störar för att hålla takläggning av exempelvis halm på plats). Åse häradsrätt lät utfärda en tingsattest till landshövdingen för uttagande av detta virke på kronoparken Hunneberg. Gården var så stor att Johan Frisk tog hjälp av hälftenbrukaren Anders Jonsson, fast efter åtta år föredrog denne att ta varvning som soldat vid Skaraborgs regemente. Frisk stämde honom för att i olaga tid ha sagt upp arrendet och krävde vid Åse härads höstting 1704 ersättning för flera missförhållanden: en övergiven sådd av ärter, husröta och ofullständig ersättning för en salttunna. Anders Jonsson ursäktade sig med att han sökt en ny utkomst då han länge ”blifwit hanterat medh huggh och slagh och hårdragen” men detta prövades inte rättsligt för det var inte husbonden som stod tilltalad. Frisks klagan efterkoms däremot i vissa delar.

En antydan om Frisks egna ansträngningar som bonde finns i ett tidigare fall från samma år, nr 9 vid vintertinget i februari, då han anklagade en Anders Nilsson och dennes hustru Märta i Sals by för att ha tagit hö respektive korn ifrån honom. Det förra hade pigan Ingrid märkt upp med ”halmtappar” (typ vippor) som sedan återfanns i svarandens fähus. Märta medgav att hon tagit kornet från en stack på åkern – ovetande, som hon sade, om att den fallit på grannens lott. Kanske hade man skördat tillsammans och fördelat kornet på stackar allt efter gårdarnas storlek; på den tiden var ju åkrarna indelade i så smala tegar att en bonde knappast kunde bruka sin jord oberoende av de övriga byamännen.   

Fall förekom även där Johan Frisk stod på svarandesidan, som i juni 1705 då han och två andras kreatur hade trampat ner furiren Anders Bengtssons råg i Hallebo. Frisk kunde inte neka till att ha en låg, rent oduglig, gärdsgård och fick plikta för skadan. Vid samma ting ställdes han till svars för en helt annan sorts förseelse. Kronans länsman Anders Maschåll frågade på kyrkoherde Rydenius vägnar varför han och korpralen Torsten Gunnarsson i Pukagården inte bevistat någon av pastoratets gudstjänster på årets första böndag, den 14 april, utan ägnat sig åt ätande och drickande hemma hos korpralen. Frisk förnekade det sistnämnda men medgav att familjerna fastnat i Pukagården när de inte kunde ”komma öfwer stoora åhn till Öhrs kyrckia efter ingen fahrkost war wid handz ei [h]eller pråmen”. De geografiska angivelserna förvirrar; man behöver inte korsa ”stora ån”, som Nossan kallades, för att komma till Ör från Sals by, däremot öppet vatten på Vänern eftersom Ör ligger uppe i Dalsland. Var det verkligen rimligt att resa så långt? Oavsett är uppgiften intressant som en möjlig ledtråd till skalmejblåsarens dalsländska ursprung. Rätten berörde inte ambitionens trovärdighet men ett vittne sa att sällskapet kunnat slå följe med honom till Flo kyrka, om de velat. Fler bybor hördes om de två militärernas helgdagsfirande. En menade att de nog druckit öl men Frisk menade att ölet i fråga var skämt och odrickbart på grund av förbränd malt. En annan sade sig veta att Frisks hustru stannat hemma i ”fluss” (ett sjukdomstillstånd) medan männen klarat brännvin intill kvällen, fast om de druckit därav visste inte vittnet. Nämnden drog slutsatsen att skalmejblåsaren och korpralen utan laga skäl brutit mot böndagsplakatet genom sitt uteblivande från gudstjänsten, vilket renderade dem böter. Huruvida sabbatsbrottet också inkluderat olaga förtäring kunde man inte avgöra så i den delen gick svarandesidan fri.     

Även om domböckerna är noga med titulaturen och städse kallar Johan Frisk skalmejblåsare avslöjar de inget om hans musikaliska gärning: lärandet av nya stycken, instrumentvården, stämmospelet och så vidare. Fallen rör vardagliga bekymmer som han delade allmogen i stort, problem som lokalsamhället ofta fick lösa på juridisk väg. Också Johan Frisks hustru, Elin Davidsdotter, var indragen i konflikter. Förutom att lära oss litet om hur dåtidens gräl kunde ta sig uttryck klargör de att paret födde upp oxar för avsalu.

Den 20 oktober 1706 klagade hustru Elin över tillmälen hon fått av bonden Brynte Anderssons hustru Kerstin Olsdotter i Backa. Hustru Kerstin hade kallat henne toppa, näbba och loppe-Elin, vidare beskyllt henne för bortpantning av sina sparlakan. Med sparlakan menas sängomhängen och måhända uppfattades de som så privata ägodelar att det var nesligt att låna ut dem till främmande. Kerstin nekade till att ha yttrat skällsorden och genmälde att klaganden tvärtom kallat henne för elaka saker – skinka och brynost (!) – förenat med en beskyllning om att ha stulit ost i Vänersborg (under Brätte marknad, som det senare sades). Bråkets upprinnelse verkar ha varit en kontrovers mellan Elin och Kerstins döttrar under en marknadsresa till Lidköping. Kerstin konfronterade Elin med en ironisk salva (”Tack för det i tahla wähl om mina döttrar”) när följet från Sal stod vid landsvägen och sålde oxar. Ett vittne, hustrun Catharina Persdotter, intygade att Kerstin sagt det mesta av det som lades henne till last och att Elin då svarat att ”hwad sparlakanet widkommer så är det intet pantat för någon brynost eller annat oredeligt” (däri fanns möjligen en liten insinuation om stulen ost). Vittnet hade avbrutit trätan och bett Elin komma över och skära upp en skinka i stället. Inget av orden skinka och brynost hade alltså använts som direkta förolämpningar. Ett annat vittne, klockaren Erik Hansson, hade också hört grälet men inga skällsord. När Kerstin under nattkvarteret i Väla trugade honom med fläsk och bad honom att vittna till hennes fördel svarade han att han ”geer henne fahn och intet achtar att witna derom”. Åse häradsrätt gick på klagandens linje och lät Kerstin Olsdotter plikta för ”twenne skiäldzord och oanständige tillwijtelser”.

Vid samma ting beklagade sig Elin Davidsdotter också över en Erik Garte i Sal Västergård som på hemvägen från Lidköping kallat henne slafs och tiggare. Därtill hade han hött med en kanna och sagt om Elins kläder varit skurna som hans så skulle han smällt till henne. Garte erkände och förklarade att han blivit arg när Nästegårdens oxar ätit hans foder. Även han fick plikta för sitt beteende.

Kerstin Olsdotter ville ha revansch och vid påföljande års vinterting hoppades hennes man att nya vittnesmål skulle få Elin Davidsdotter fälld för talet om brynost och skinka. Men Johan Frisk avstyrde målet, påvisande att stämningen kommit honom till handa för sent.

Västgöta-Dals regemente följde inte med kungen på hans kontinentala fälttåg efter Stora nordiska krigets utbrott. Delar av manskapet deltog förvisso i sjöexpeditioner som syftade till att undsätta de hårt trängda Östersjöprovinserna men som vi sett vistades Johan Frisk i vart fall på hemorten åren 1704, 1705 och 1707. En mer aktiv krigstjänst vidtog eventuellt efter 1708. Generalmönsterrullan från detta år säger bara att han erhöll dimission (avsked) från regementet den 14 september och ersattes med en Jacob Roos. Tidigare under 1708, och innan han flyttade från bostället, hade dock en mantalslängd upprättats där han kallas förare. Gradbeteckningen innebär att ett avancemang skett, uppenbarligen i annat förband. Frågan är då vilket.   

Under kriget förstärktes armén med flera nya, tillfälliga, regementen. Bland dessa komplement till de gamla landskapsregementena fanns Västgöta tremänningsregemente till fot. Namnet kom sig av att tre ordinarie rotar gick samman för att sätta upp en extra soldat. För en erfaren militär som Johan Frisk kunde detta lokalt förankrade regemente fungera som en alternativ språngbräda mot högre tjänster. I en generalmönsterrulla som upprättades för tremänningarna i Karlskrona 1713 finns också en sergeant med hans namn – tyvärr utan biografiska anteckningar i övrigt, vilket gör identiteten osäker. Denne Johan Frisk hörde till kapten Magnus Gabriel Dahlbergs kompani. När en ny generalmönstring hölls 1717 hade sergeant Frisk försvunnit, och ingen förklaring finns till varför. Hans kommenderingar är okända och vad gäller regementet som helhet var dess manskap splittrat på olika uppdrag. Medan somliga gjorde garnisonstjänst i Karlshamn och Landskrona fick andra arbeta på flottans skepp vilket inbegrep fortsatta sjöexpeditioner, dels i Finska viken, dels i danska farvatten.

Således finns många problem kvar rörande Johan Frisk och hans familj. När och var dog den före detta skalmejblåsaren? Var bodde Elin Davidsdotter innan hon slutade sina dagar i Tengene? Och på vilket sätt kunde Mårten Larsson i Knipan räknas som farbror till Johan Johanssons barn? Mårten Larsson kom som sagt från Sal och hans pappa bör vara identisk med en regementsväbel Lars Mårtensson därstädes. En tanke kunde vara att denne regementsväbel gifte om sig med Elin Davidsdotter när hon blivit änka – med resultat att Mårten Larsson blev styvbror till Johan Frisks och hustru Elins barn. Observera att detta bara är en spekulation.

En nöjsam utmaning av annat slag är att fundera över hur det lät när regementets skalmejblåsare spelade, för sig eller i sällskap med andra instrument. Kunskapen är bristfällig men viss vägledning finns i den karolinske hautboisten Gustaf Blidström kvarlämnade noter. Han tillhörde Skaraborgs regemente och under sin tid som krigsfånge i Sibirien gjorde han uppteckningar av en mängd marscher, menuetter och polonäser. Få, om ens några, inspelningar har gjorts med gammaldags skalmejor men som substitut företes här en marsch med pipa, trumma och oboe. Marschen är rekonstruerad utifrån ett ofullständigt manuskript av Blidströms hand. Den är uppkallad efter Blidströms ryska interneringsort, Tobolsk, men man vet inte om marschen först komponerades där, av hautboisten själv, eller om verket har ett annat, äldre, ursprung.

Källor i urval

  • Avlöningshandlingar – KrA/0009/A, Krigskollegium, Militiekontoret, G:IV:b.
  • Domböcker… – VaLA/03825, Göta hovrätt, Advokatfiskalens arkiv, E:VI:AABA.
  • Generalmönsterrullor – KrA/0023.
  • Mantalslängder – GLA/12599, Skaraborgs läns landskontor, E:III:a.
  • Mantalslängder, Skaraborgs län – RA//55203.16.
  • Mantalslängder, Älvsborgs län – RA//55203.15.  
  • Rullor – KrA/0022.
  • Tengene kyrkoarkiv – GLA/13548.
  • Tuns kyrkoarkiv – GLA/13580.
  • Vänersborgs kyrkoarkiv – GLA/13632.
  • Åse häradsrätts arkiv, Bouppteckningar – GLA/11057/F:II:a.
  • Åse häradsrätts arkiv, Domböcker – GLA/11057/AI:a.

Litteratur i urval

  • Almegius, Folke (1982): Jöns Gullbrandsson i Vräland — Bondekrönika från Orust och Tjörn.
  • Ekedahl, Joakim (2020): Instrumentellt i fält? – En studie om karolinska skalmejblåsare och hautboister [Masteruppsats]. Inst. för musikvetenskap, Uppsala Universitet.   
  • Gadd, Carl-Johan (2000): Den agrara revolutionen 1700–1870 (tredje bandet av fem i Det svenska jordbrukets historia). Natur och Kultur / LTs förlag.
  • Hallberg, Bertel (1933): Bidrag till Vänersborgs kyrkas historia till år 1777. I: Vänersborgs Söners Gilles Årsskrift 1933.
  • Hasslöf, J.O. Rune (huvudförf. i redaktionskommitté); Gabrielsson, Lennart & Lumsden, Sven: Konglig Bohus Läns Regemente — Södra kompaniet 1727–1901. Stiftelsen Bohusläns Försvarsmuseum.
  • Svenska Akademiens Ordbok.

Tjänstekvinnans son

”Ni hör ju själva – ’Tjänstekvinnans son’”. Min svensklärare för länge sedan himlade med ögonen när hon återgav namnet på Strindbergs självbiografiska roman från 1886. Hon tyckte att han gav ett falskt sken av att tillhöra en åsidosatt grupp i samhället för även om modern hade varit hushållerska hos Strindbergs far var hon vid nedkomsten dennes lagvigda hustru. Låt oss nu titta närmare på en annan framgångsrik person för vilken beteckningen ”Tjänstekvinnans son” passade bättre.

Kring företeelsen oäkta barn, det vill säga barn som förr i tiden föddes utom äktenskapet, finns många tendensiösa uppfattningar, också bland släktforskare. Många tycks tro att de levde med ett evigt stigma över sig, att de föraktades och trycktes ned av sin omgivning. Verkligheten bjuder på fler nyanser vilket exemplet med Carl Olbers, en hög teolog i Lund, visar. Beteckningen ”oäkta”, som användes om dessa barn, innebar således inte att de ansågs ha ett lägre människovärde. Egentligen handlade den mer om föräldrarnas utomäktenskapliga, det vill säga oäkta, förhållande än om barnen själva.

Vår uppfattning om forna tiders behandling av ”oäkta” barn går att föra tillbaka på Första Mosebokens berättelse om den egyptiska slavinnan Hagar och hennes son Ismael – Ismael som föddes i en utomäktenskaplig relation med patriarken Abraham, något som skapade spänningar gentemot dennes hustru Sara. Abraham prioriterade sin hustru och barnet han fått med henne, Isak, varför Hagar och hennes son drevs ut i öknen. Titeln på Strindbergs självbiografiska roman Tjänstekvinnans son anspelar på denna berättelse men författaren hade inte mycket gemensamt med Ismael eftersom han föddes inom äktenskapet, om än av en före detta hushållerska.

Hagar och Ismael. Illustration av Hermine F. Schäfer i Barnens Bibel.

En vanlig föreställning är också att den utomäktenskaplige fadern måste varit moderns husbonde (ungefär som Abraham), helst om denne tillhörde överklassen. Tanken att han lika väl kunde vara en jämnårig dräng verkar mindre lockande. I fallet Carl Olbers överensstämmer dock stereotypen kvinnan av folket och mannen av börd med det faktiska förhållandet. Födelseboken för Fors socken, Västergötland, meddelar således att Carl föddes den 18 november 1819 som ”oäkta” son till ”Assessorn Herr Vincent Olbers på Lunden” och dennes 22 år gamla piga Helena Larsdotter. Assessor Olbers inställning till faderskapet framgår inte av födelseboken men hans uppfattning bör finnas redovisad i ett protokoll från något av de i tid närliggande häradstingen. Sexuella relationer mellan två ogifta personer var nämligen i lag förbjudna fram till 1864. För att undgå pinsam offentlighet hade en person i Olbers ställning kunnat erbjuda sin älskarinna en ekonomisk kompensation i utbyte mot hennes tystnad men av hans och Helenas förhållande gjordes alltså ingen hemlighet. Dess skadeverkningar var ringa med tanke på att Olbers levde som änkeman sedan 1815 och att hans två söner från äktenskapet höll på att bli vuxna.

Något nytt bröllop, med Helena Larsdotter som brud, var däremot inte aktuellt. På Lunden hade en hushållerska vid namn Johanna Brandtberg tagit över en del av den framlidna fru Olbers sysslor. Ingenting tyder dock på att hon och husbonden umgicks på intim fot med varandra för hushållerskan var själv gift och hade två barn. Gentemot pigan Helena och hennes nyfödde son rådde till att börja med viss distans. Åtminstone är det bilden som tonar fram i kyrkböckerna. Carls faddrar kom uteslutande från mammans krets och utgjordes till största delen av hennes syskon, till exempel systern Anna Larsdotter i Tokebäcken. Annas man, Jon Olofsson, hankade sig fram som arrendebonde och saknade den säkerhet som systrarnas pappa haft eftersom han, Lars Jonsson i Solberga, ägt en liten andel (3/16 mantal) av sin bys skattejord. Men oavsett naturen på jordens upplåtelseform tillhörde de alla allmogen, till skillnad mot Vincent Olbers som var en ståndsperson av borgerlig släkt.

Släkten Olbers kom från Tyskland på 1600-talet och byggde upp en förmögenhet genom köpenskap i Göteborg där flera medlemmar också engagerade sig i Ostindiska kompaniet, bland annat Vincent Olbers far. Denne styrman i kompaniets tjänst överlevde inte sin sista seglats och begravdes på Sankta Helena 1774. För intjänade pengar köpte släkten ett antal lantegendomar, framför allt i Flundre härad, där Fors ligger. Den starka anknytning till Flundre framgår redan av avhandlingen om häradet som släktingen Levinius Olbers lade fram för den filosofiska magistersgraden vid Uppsala universitet 1788: Dissertatio Topographica de Territorio Vestogothiae Flundre. Herr Olbers på Lunden var dock, som titeln assessor utvisar, jurist och tjänstgjorde som kronofogde över Väne, Bjärke, Flundre, Ale och Vättle härader. Frälsehemmanet Lunden om ett mantal kom från hans hustrus sida men åren 1802 och 1809 inhandlade han två andra frälsehemman om ett mantal vardera: Hällestorp och Anstorp i Rommele socken. Säljare var två av hans kusiner.

Del av Generalstabskartan från 1858. Längst i väster syns Göta älv.

Åren närmast efter Carls födelse bodde Olbers kvar på Lunden där de två äldre sönerna ännu en tid hade sin fasta punkt. Johanna Brandtberg lämnade strax sin tjänst men kvar på gården bodde en änkefru Ahlberg med två döttrar, assessorns ingifta släktingar. Härtill kom drängar och pigor samt, på de vidare ägorna, ett par torparfamiljer. Helena Larsdotter fick fortsätta i Olbers tjänst men på armlängds avstånd, på Anstorp där hon bodde med sin son och, av husförhörslängderna att döma, övertog uppgiften som rykterska, det vill säga ansvaret för att vårda hästarna och boskapen.

Vid 1820-talets mitt ändrades situationen. Olbers gav sin stallpiga förnyad uppmärksamhet och flyttade över till henne på Anstorp. Helena upphöjdes till hushållerska och utan att vara gifta kom de nu att leva som i en familj. Detta var flera år innan Carl Jonas Love Almqvist utmanade den äktenskapliga institutionen med sin roman Det går an (1839). Romanens huvudkaraktärer, sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck, levde dock i ett mer jämställt förhållande än Olbers och hans hushållerska. Ett tecken på Helenas nya status var omskrivningen av hennes efternamn, från Larsdotter till Larsson. Under 1800-talets första hälft brukade allmogens kvinnor som regel individuella patronymikon med ändelsen -dotter, men här ser vi en övergång till ett borgerligt släktnamnsskick som blev gängse först omkring 1900.

Boningshuset på Anstorp hade ett senbarockt utförande, väl anpassat för adelsfamiljen Lilliebielke som ägde och bebodde gården under 1700-talet, innan man kom på obestånd och tvingades sälja. I något skede avhände sig Vincent Olbers för egen del Hällestorp, väl medveten om att boendet på Anstorp ingav tillräckligt med respekt. Hemmet rymde en mängd fina föremål som gjorde livet angenämt. Där fanns gott om silver för dukning och förvaring, till exempel ett par sockerurnor om 96 lod (drygt 1200 gram) och skedar av allehanda slag. Där fanns blåvitt porslin och möbler av ostindiskt ursprung: teservis, spelbord, skåp med mera. Ett klaver och ett par speglar med förgyllda ramar bidrog till elegansen. Ville man ta sig ut på bygden kunde man bland alla åkdon välja att spänna för den rödmålade kaleschen. Några fler syskon att leka med fick inte Carl men till gården kom en skara kusiner på moderns sida. De var barn till den ovan nämnda systern från Tokebäcken vars man nu tog över som hälftenbrukare (d.v.s. arrendator) av Anstorp, uppenbarligen på hushållerskans och svägerskans initiativ. Livet verkade gott men snart krossades idyllen.   

Med ursprung i den heliga floden Ganges dalgång spred sig alltifrån 1500-talet smittsamma mikroorganismer ut över Indien och övriga världen. De följde vattnets vägar och drabbade människor som ville släcka sin törst med motsatsen: uttorkning till följd av diarréer och kräkningar. Sjukdomen kallas kolera och den skördade under 1800-talet miljontals offer i världsomfattande epidemier. Sverige drabbades första gången 1834, sedan smittan ankommit hamnarna i Göteborg och Stockholm. Bara i Rommele ledde koleran till döden för 16 av socknens invånare under augusti och september månader (kanske var de fler; bland de totalt 34 avlidna under året fanns även ett antal som diagnosticerades magsjuka). Både herrskap och tjänstefolk strök med, bland de förra assessor Olbers som gick bort den 28 augusti, 66 år gammal. Han lades till vila jämte sin hustru på Åsbräcka kyrkogård.

Helena Larsson hade i sin inofficiella ställning som livskamrat inte någon automatisk arvsrätt men såsom hushållerska närvarade hon vid bouppteckningen där hon räknade upp all lösegendom. Vincent Olbers son Johan Nikolaus, som titulerades vice häradshövding, uppgav den fasta egendomen och boets skulder. Han representerade också sin bror Anders Levin, regementspastor i Stockholm. Helena visade fram ett testamente från föregående år enligt vilket hon tillerkändes en summa om 666 [!] Riksdaler Banco medan sonen Carl skulle få 2000 för att ”njuta upfostran och undervisning i ämnen som göra honom skickelig för allmän medborgerlig werksamhet”. Carls lott var inte så liten med tanke på att boets hela behållning, sedan skulderna räknats av, bara blev 2596.

Tiden på Anstorp var dock över. Johan Nikolaus ärvde gården men sålde den snart till utomstående. Helenas syster Anna och hennes man Jon Olofsson sökte sig ett nytt arrende i Fuxerna socken, vid Edet neråt Göta älv. Något decennium senare blev de äntligen ägare till ett eget lantbruk, fjärdingsgården Kilehult i Gärdhems socken. Helena, som på nytt kallades Larsdotter, styrde först kosan till en annan syster, nämligen Gunilla som blivit hustru i Norra Lövås, Fors socken. Därefter drog hon och Carl åt olika håll. Han hade fått privat undervisning på komministerbostället Kalvhed i Rommele och var 1836 mogen att flytta till Göteborg där han blev gymnasist. Grundplåten han fått av sin pappa skulle, i kombination med flit och studiebegåvning, föra honom riktigt långt. Hädanefter kallade han sig Olbers, inte Vincentsson som det stod i födelseboken. 

Unge herr Olbers skrev in sig vid Lunds universitet 1840 och tog sikte på den prästerliga banan. Tre år senare avlade han en kandidatexamen och 1844 prästvigdes han. Efter halvtannat års pastoral tjänstgöring i Halland vidtog fördjupade studier i Lund som ledde fram till en magistersgrad 1847. Den första professuren, i teoretisk filosofi 1851—1852, följdes omväxlande av professurer i praktisk teologi respektive kyrkohistoria med symbolik. Först 1868 blev han teologie doktor Till professurerna hörde uppdrag som kyrkoherde i så kallade prebendeförsamlingar men de var mest att betrakta som löneförmåner. Karriären kröntes med utnämningen till domprost i Lund 1879. Utöver dessa uppdrag tjänstgjorde han bland annat som universitetets rektor – bara två terminer 1872-1873, i enlighet med dåtidens roterande schema – och som inspektor för Göteborgs nation. Den sistnämnda kallade han sin utvidgade familj. Familjen i trängre bemärkelse  bestod av hustrun Margareta Charlotta Ström – en gästgivaredotter – och sex barn, varav fyra nådde vuxen ålder.

För närmare uppgifter om Carl Olbers akademiska kvaliteter och hans ställningstaganden i tidens filosofiska och teologiska tvistefrågor hänvisar jag till Anders Jarlerts artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon. På hela taget hade han en högkyrklig profil med sin betoning på prästämbetets och den kyrkliga institutionens betydelse. Gentemot pietistisk fromhet, där andliga ingivelser ibland leder till ordningar och levnadsregler som går utöver Jesu påbud, förhöll han sig skeptisk. Under tiden i Halland hade han tagit illa vid sig när en grupp svärmiska lekmän kritiserade honom för att han spelade fiol. Vad som fick honom att lägga instrumentet åt sidan var i stället en dotters för tidiga död flera år senare. Idag ser man få om en några referenser till Olbers i kyrkohistoriska översiktsverk men i sin samtid var han en uppskattad och inspirerande lärare. Om hans predikningar har det sagts att de ofta var lättbegripliga och koncentrerade på evangeliets kärna, ungefär som hans yttrande på dödsbädden: ”Syndernas förlåtelse är ändå det största”.

Olbers personlighet framstår som tudelad för å ena sidan månade han mycket om sina studenter på så vis att han bjöd hem dem på samkväm om fredagarna och gav de mindre bemedlade ekonomisk hjälp, men å andra sidan uppträdde han despotiskt mot kollegerna på fakulteten och i domkapitlet. Obehaget han skapade i de senare sammanhangen bidrog nog till att han aldrig blev biskop. En annan slags kontrast fanns som bekant i hans ursprung och i det ståndssamhälle som ännu rådde blev skillnaden mellan hans och mödernesläktens villkor påtaglig.  

Mor Helena, ånyo kallad Larsdotter, var dock på intet vis utblottad. Från systern Gunillas hem i Norra Lövås såg hon ut en passande grannfastighet att investera i, därtill hjälpt av pengarna hon fått vid Vincent Olbers frånfälle – och möjligen ett arv från sin moder, änkan Ingefrid i Solberga Övre Skattegård, vilken gick bort 1835. Sålunda bosatt på Södra Lövås gifte hon sig 1840 med en dräng från Anstorp, den nästan tio år yngre Petter Andreasson. Året därpå flyttade paret söderut, till Ale-Skövde socken i Ale härad, där maken kom att förestå ett 3/8-dels mantals hemman Locktorp Östergård. Familjen utökades 1842 med sonen Alfred. Han var makarnas enda barn men i hushållet fanns varje år också en dräng och en piga.  

Hur det kom sig att familjen 1860 flyttade tillbaka till Fors och bytte till sig ett lika stort hemman Fors Rättaregård vet jag inte, men det återanvända flyttbeviset från 1841 meddelar att Helena en gång hade haft smittkoppor medan hennes make och son i stället blivit vaccinerade mot denna infektionssjukdom som plågade landet hela 1800-talet igenom. Alfred sades vara välfrejdad, såsom hans föräldrar, vilka blivit kända för sin stilla och klanderfria vandel. Med tanke på Carl Olbers höga bildning konstaterar jag att mammans kristendomskunskap låg på nivån ”godkänd”.      

Tyvärr fick familjen inte så lång tid tillsammans på den nya adressen. Familjefadern dog i vattusot redan 1861 men eftersom Alfred då hunnit bli 18 år kunde han ta över bruket och låta sin mamma bo kvar.  Den unge hemmansägaren hade framtiden för sig och ägde vid sitt övertagande följande kreatur: 2 hästar, 1 sto, 10 kor, 2 kvigor och 2 svin. Till nästa sådd väntade 22 tunnor havre i ladan, jämte mindre kvantiteter utsäde av annat slag, däribland bönor, potatis och korn. Bara fyra år senare hittades emellertid Alfred Pettersson livlös ute på marken och jag undrar om det finns någon utredning bevarad om vad som orsakade dödsfallet.

Helena Larsdotter valde nu att sälja gården och att återvända till det välbekanta Ale-Skövde och Locktorps by. Huset hon skaffade var litet eftersom det bara hade gardiner till fyra fönster men det försågs med en interiör som gav ett välutrustat och ombonat intryck, med ett marmorbord, stoppade sittmöbler och blomstervaser i främsta blickfånget. Huruvida några av ägodelarna härrörde från relationen med Vincent Olbers är svårt att säga – kanske silverskedarna, kanske något av porslinet eller en klänning i vackert mönster. På utsidan hade änkan tillförsäkrat sig rätten att använda en trädgård och koltäppa.

Här dog hon 23 februari 1876 med sin son Carl Olbers som ende arvinge. Var han vistades i moderns dödstimma är inte känt men även om han befann sig i Lund fanns en teoretisk möjlighet för honom att hinna bli underrättad om och nå fram till begravningen fem dagar senare, detta med hjälp av rikets nya järnvägslinjer. Resan uppåt i landet gick på den dåvarande Södra stambanan till Falköping via Nässjö. I Falköping skedde tågbyte för färd på den 1862 invigda Västra stambanan. Från Alingsås till Ale-Skövde fick man ta sig med gammaldags hästskjuts. Klart är att professor Olbers fanns på plats vid bouppteckningen två dagar efter jordfästningen.

Från Kulturportal Lund.

Domprosten själv gick ur tiden den 5 april 1892 och för honom väntade begravning på Klosterkyrkogården i Lund. Göteborgs nation lät resa gravstenen som med en bronsmedaljong förevigar hans ansikte i profil.

Vilken är då min anknytning till denne man? Jo, jag härstammar från mostern Anna Larsdotter, hon som till slut hamnade i Kilehult. Henne och hennes son Jonas Jonsson, min morfars farfar som föddes på Anstorp 1832, har jag vetat om länge men det var först nyligen jag uppmärksammade Jonas Jonssons berömde kusin. Upptäckten av en professor och domprost bland släktens alla lantbrukare överraskade mig.

Carl Olbers ringa ursprung på mödernet, som en tjänstekvinnas ”oäkta” son, hindrade honom inte från att nå en mer framskjuten samhällsposition än sina äktenskapligt födda halvbröder. Till en del berodde detta på egna förtjänster men pappans erkännande och generösa legat hjälpte till och gav Carl helt andra förutsättningar än dem som Alfred fick från sin far. Detta så kallade symboliska kapital (termen kommer från den franske sociologen P. Bordieu) bestod inte bara av pengar utan också i ett socialt nätverk och fostran i borgerliga manér. På så vis öppnades dörrar som var mycket svårforcerade för en vanlig bondson även om ståndscirkulation alltid förekommit.

Ännu ett par indirekta beröringspunkter mellan släkten Olbers och mig vill jag nämna. Frälsegårdarna Anstorp och Hällestorp hamnade under 1800-talet i vanliga bönders ägo, personer som både ägde och brukade jorden. Hällestorp delades i två hälfter varav den ena köptes 1898 av Jonas Jonssons son Karl August, min morfarsfar. Hällestorp kallas i folkmun Hellster och därifrån kommer mitt efternamn. Med 1900-talets innehavare av Anstorp är jag närmast släkt genom att min mammas faster Signe gifte sig med hemmansägaren Erik Eriksson där.     

Källor och litteratur

  • Kyrkoböcker från Ale-Skövde, Fors och Rommele.
  • GLA, Flundre hr. bou. FIIa:6 (1861—1863), s. 97—102.
  • GLA, Flundre hr. bou. FIIa:7 (1863—1871), s. 471—476.
  • GLA, Ale hr. bou. FIIa:23 (1873—1878), s. 1195—1200.
  • Jarlert, Anders (1992—1994), Carl Olbers. I: Svenskt Biografiskt Lexikon, band 28, s. 167 f. Tillgänglig på urn:sbl:7689.
  • Olbers Göran (u.å.), Olberska släkten [webbplats], https://www.olbers.se/text/text.htm.

Vår mexikanska kusin

När min avlägsna släkting Nelly Wäsström försvann från mitt sökarljus var förklaringen mycket mer spännande än jag kunde ana. Och när jag fortsatte läsa om henne började jag fundera över hur avlägset släkt hon egentligen var.

För många år sedan nådde jag i min släktforskning fram till en flicka som hette Nelly Wäsström och var född 1917 i Lundby församling på Hisingen. Hon var enda barnet i familjen och jag följde hennes uppväxt i Västra Frölunda under 1920-talet men sedan tappade jag bort henne. Jag återfann henne inte i de befolkningsregister som jag då hade tillgängliga och inte heller kunde jag göra något avslut i den dåvarande versionen av Sveriges dödbok. Frånvaron i dessa källor borde fått mig att undra om hon inte flyttat utomlands men jag tänkte inte så långt. Mina ansträngningar att hitta henne var väl inte övermåttan stora för jag väntade mig inget märkvärdigt av hennes fortsatta liv, tänkte väl att hon försvunnit från min radar bara genom att vara en blyg viol i största allmänhet. Men där hade jag fel.

Under 2020 ville jag på allvar få ett grepp om vad det blivit av alla olika släktgrenar som utgått från min farfars farfars far, soldaten Niklas Eld i Romelanda socken, och en av de lösa trådändar jag återvände till var Nelly Wäsström. Hon var Niklas Elds dotterdotters dotterdotter och brylling (fyrmänning) till min pappa. På nytt redde jag ut hennes bakgrund: att mamman fötts utom äktenskapet, vuxit upp som fosterdotter hos sin mormor Johanna Charlotta i Romelanda och sedan gift sig med en sjöman från Söderhamn, Nellys far. Så småningom vände föräldrarna storstaden ryggen och skaffade sig ett mindre jordbruk i Halland. Dottern blev däremot kontorist i Göteborg och engagerade sig i föreningslivet såsom kassör i lokalavdelningen av International Friendship League. Från Domkyrkoförsamlingens arkiv fick jag veta att hon 1942 gifte sig med ”artisten Gustaf Waldemar Sjölander”. Vad för slags artist var han undrade jag – en skådespelare?

Från Aftonbladet 29/6 -46.

Nej, det visade sig att han var konstnär, och jag vände mig till Google för att få veta mer. Waldemar Sjölander (1908—1988) utbildade sig åren 1925—1927 på Valands målarskola och tog där intryck av tidens expressiva och färgsprakande måleri. Här i Sverige hamnade han dock i skuggan av andra så kallade göteborgskolorister och det var i stället utomlands som Sjölander rönte mest framgång. De biografiska artiklarna om honom nämner inget om hans göteborgska hustru men genom förnyade sökningar på Nellys namn klarnade också bilden av hennes liv. Bland sökträffarna fanns en färsk artikel från GP, en text av journalisten Mia Pettersson som handlar om ett hus Nelly ägde i Göteborg. Huset, eller villa EO som det kallades, tycktes ha en hemsökelse över sig, drabbat som det var av misstänkta mordbränder, knarkarkvartar och mystiska ägarförhållanden.  

Artikeln uppmärksammade mig på några intrikata släktkopplingar som jag ska berätta mer om. Nedan följer också kompletterande biografisk information om paret Wäsström-Sjölander som jag fann i Kungliga bibliotekets digitaliserade dagstidningsarkiv när det under en begränsad tid, på grund av pandemin, stod öppet för läsning hemifrån.

Pettersson berättar att Nelly som barn ofta vistades i villa EO vid Rambergets fot på Hisingssidan av Göteborg. Huset var uppkallat efter sina byggherrar, brödraparet Eskil Petersson och Otto Parkesjö, och byggt som hyresbostad för varvsarbetare – en säker inkomstkälla. Bröderna kallas i GP för Nellys kusiner men min egen forskning visar att de i själva verket var hennes morbröder eftersom deras mamma, Emma Matilda, också var Nellys mormor. Att bröderna ändå uppfattades som kusiner måste bero på att Nellys mamma, som jag skrev, upptogs som fosterdotter av sin egen mormor ett par år efter sin utomäktenskapliga födsel 1891. Detta grundförhållande ändrades inte av att Emma Matilda senare gifte sig med plåtslagaren Gustaf Adolf Petersson, pappa till Eskil och Otto. När Emma Matildas dotter (Gerda Nikolina hette hon) 1902, bara elva år gammal, flyttade till Göteborg bosatte hon sig inte hos familjen Petersson utan hos en morbror från Romelanda, i praktiken en storebror för henne när hon bodde där. Poängen är att Eskil och Ottos halvsyster genom sin fosterhemsplacering också blev deras moster och att hennes dotter Nelly på samma sätt blev deras kusin – samtidigt som hon förblev deras systerdotter!

En gulnad artikel från Aftonbladet, skriven i juni 1946, meddelar oss om Waldemars och Nellys planer på att resa till Mexiko. Resan motiverades av ett intresse för färgskalan i en främmande kultur men också av ett missnöje över uteblivet erkännande på hemmaplan. Konsthallen i Göteborg hade inte gett Sjölander tillgång till sina lokaler men Mexiko City räknade han med att få ställa ut sina verk. Planer fanns på att skaffa en villa och en ”indianska” som kunde riva konstnärens färger men av besparingsskäl tänkte Sjölander börja i modest stil, som potatisskalare på båtfärden över Atlanten. För hustru Nelly väntade däremot en betald hytt. Hon hade också ambitioner: hade redan lärt sig spanska och tänkte fördjupa sig i mellanamerikansk keramik.    

Makarna blev väl mottagna i det nya landet. Aftonbladet meddelar i en uppföljande artikel från 1947 att en katolsk kyrkoherde hade introducerat dem i bästa tänkbara kretsar, såväl andliga som världsliga, och att en mångmiljonär blivit deras vän och välgörare. Trots gynnsamma förhållanden knakade äktenskapet och Nelly tog ut skilsmässa, enligt egen uppgift för att maken hotat henne med pistol om hon inte stod modell för honom. Åren 1951—1952 följde en domstolstvist vari den frånskilda fru Sjölander som garanti för hennes framtida underhåll krävde förfoganderätt över 191 oljemålningar, 68 akvareller och tre skulpturer.

”Nelly”

En fråga jag ställt mig är om det finns några porträtt av Nelly bevarade från hennes tid med Waldemar. Något bra fotografi att jämföra med har jag inte men Moderna muséets Sjölandersamling rymmer en litografi från 1944 som heter just ”Nelly”. Den avbildade personen liknar modellerna på några andra bilder som tecknades samma år: ”Sittande kvinna”, ”Flicka i blå hatt” och ”Flicka i badkappa”. Förhoppningsvis tillkom de utan tvång.

Sjölander gifte snart om sig med en kvinna av spansk-mexikansk börd, Aurora Quintero, och fick med henne två söner. Han stortrivdes i sitt nya hemland där han reste runt i de sydliga nejderna – från San Blas vid Stilla havet till det tropiska Chiapas vid gränsen till Guatemala – inspirerades av den indianska kulturen och producerade oljor och skulpturer som ledde till succéartade vernissager. Några påstod att Sjölander ”funnit Mexikos själ” och i Sverige blev han efter en uppskattad separatutställning på Liljevalchs konsthall 1952 liknad vid Gaugin. Fast själv tyckte han att hans expressionism var närmare besläktad med Picassos konst – självförtroendet var på topp.

Tids nog tinade konstnärens frostiga relation till konstlivet i Göteborg och GT rapporterade i april 1959 om hans sonderingar för en stor höstutställning i den forna hemstaden. Med sin nya familj gjorde Sjölander en rad Sverigebesök. Visiterna satte avtryck i pressen och bidragande till publiciteten var den paranta donna Aurora som 1954 kom med synpunkter på de svenska kvinnornas stil och skick: ”Den svenska kvinnan står mannen mycket närmare i typ tycker jag. Det märks på hennes klädsel och hårdföra tag.” Femton år senare blev hon, på ett konstgalleri i Köping, bestulen på smycken till ett värde av 40.000 kr.  

Mexikansk lergök med antropomorfa drag.

När Sjölander talade med journalister och blickade tillbaka på åren i Mexiko berörde han inte sin första hustru som varit så delaktig i bosättningen där. Liksom han hade hon kommit för att stanna. Vad Nelly försörjde sig på är oklart men Petterssons artikel nämner handel med ursprungsbefolkningen. Tydligt är i alla fall att hon närde ett kulturantropologiskt intresse och samlade på sig en mängd folklivsföremål som hon sedan skänkte (och i några fall sålde) till Göteborgs Etnografiska Museum. Samlingen består bland annat av lergods, textilier och medicinpåsar och den kan ses i Världskulturmuséernas databas Carlotta. Föpr mig som lekman har väl flera av de 741 föremålen en aura av krimskrams över sig men jag noterar gillande några charmiga lergökar, en bemålad kista och ett antal ålderdomliga stenfiguriner. För museet uppgav Nelly Veracruz som sin hemort.

När Otto Parkesjö dog 1996 saknade han bröstarvingar och Nelly fick ta över Villa EO i egenskap av närmaste släkting. Fortfarande bodde hyresgäster i den gula tjugutalsvillans två tvåor och fyra ettor, numer en brokig skara människor som inte bara bestod av arbetare. Tyvärr hade Nelly svårt att fullgöra sina plikter som hyresvärd där hon bodde, på en annan kontinent. Samtidigt var hon envis och vägrade att sälja huset eftersom hon hade en föreställning om att få själslig ro där vid sin död. De boende tyckte också om huset, för den bohemiska stämningens skull och sammanhållningen grannar emellan. När inte ägaren rustade upp sin egendom tog de egna initiativ för att göra boendet bekvämt och trivsamt. Fast i längden blev situationen ohållbar. Huset förföll och den åldrande hyresvärden var i princip okontaktbar.

Medan Villa EO fortfarande var permanent bebodd startade den första av fyra bränder och ett av vittnena berättar i GP om att några av Sjölanders tavlor, som Nelly stoppat undan på vinden, gick upp i rök. Detta var 2010 och året efteråt ledde det fortgående förfallet till att Hyresnämnden fattade beslut om tvångsförvaltning. Snart tvingades hyresgästerna flytta och Nellys försäkringsbolag klassade huset som ett rivningsobjekt men utan underskrift från dess ägare skulle det visa sig svårt att rensa tomten.

Under de följande åren eldhärjades huset igen och igen, dock utan att grupper av hemlösa, missbrukare och utländska tiggare hindrades från att ta platsen i besittning. Otryggheten i området ökade och ett närbeläget företag besvärades av det dåliga intryck som ”spökhuset” gjorde på kunderna. För myndigheterna måste det ha varit en befrielse när ett gåvobrev signerat Nelly landade på Lantmäteriets bord sommaren 2015. I brevet påstods hon överlåta Villa EO på en brorson och denne fick inom kort en lagfart på fastigheten eftersom ingen närmare anhörig stod i vägen; Nelly hade aldrig gift om sig.

En svensk väninna från Mexiko anade oråd när hon läste om lagfarten i GP och hon kontaktade ett kusinbarn till Nelly som meddelade Stadsbyggnadskontoret att Nelly inte alls hade någon brorson. Då hade ”brorsonen” emellertid sålt tomten till ett fastighetsbolag och gjort sig en förtjänst på 4 miljoner kronor. En polisutredning startade varvid konstaterades att Nellys namnteckning på gåvobrevet var en förfalskning och att ”brorsonen” bara var en ekonomisk brottsling med fuskadress på den spanska solkusten. Efter en internationell efterlysning fångades han upp i Thailand och fördes till Sverige i början av 2018. Vid det laget hade Nelly Wäsström varit död i två år; hon avled nämligen den 22 januari 2016 – 98 år gammal.

Nu uppstod en ny tvist med dödsboet, som utgjordes av det ovan nämnda kusinbarnet, på den ena sidan och fastighetsbolaget, som köpt fastigheten av den falske brorsonen, på den andra. Tvisten slutade med att dödsboet löstes ut med 2,7 miljoner kronor. Så kunde till sist resterna av Villa EO rivas och ge plats åt helt nya lägenheter.

Artikeln i GP förklarar inte arvgången till kusinbarnet men rimligtvis blev han eller hon förmånstagare genom ett testamente, annars ärver inte kusiner och deras barn. Eftersom Nelly bara hade en ”riktig” kusin på sin mors sida – en i förtid avliden son till morbrodern Otto Parkesjö – bör hennes arvinge ha varit en släkting på fädernet, det vill säga en efterkommande till släkten Wäsström från Söderhamn.

Fast räknar vi kusiner också genom moderns fosterhemsplacering skulle även jag kunna kalla mig kusinbarn – eller rättare sagt kusinbarnsbarn. Nellys mormorsmor eller fostermormor Johanna Charlotta var nämligen också svärmor till min farfarsfar i hans första äktenskap. Döttrarna i det äktenskapet, min pappas fastrar Lilly och Ella var därmed kusiner till Nelly på ungefär samma sätt som bröderna Eskil och Otto. Och i social, men inte någon strikt genealogisk-genetisk, mening kan jag då låta min farfar, som föddes i ett andra äktenskap, åka snålskjuts på sina halvsystrar och kalla honom kusin han med. Skulle inte denna krystade förklaring godtas är förblir han syssling (tremänning) till Nellys mor. Detta sistnämnda släktskap är orubbligt eftersom hans pappa var kusin med sin första fru.

Det mest tragikomiska släktbandet som denna historia uppdagat för mig är dock min relation till en falsk femmänning – eller ska jag säga falsk syssling till min far? Verkar nu allt bara som en enda röra hoppas jag att bifogat släktschema ska reda ut begreppen.

Källor i urval

  • AB (1946), Indianerna skall lära svensk exotisk färgskala. Aftonbladet 29/6 1946, s. 6.
  • AB (1947), Svensk målare stormtrivs i Mexiko. Aftonbladet 15/8 1947, s. 7.
  • AB (1952), Waldemar Sjölanders förra fru vill beslagta makens målningar. Aftonbladet 27/5 1952, s. 6.
  • AB (1954), Svenskan manlig och stark. Aftonbladet 15/9 1954, s. 12.
  • GHST (1938), Vänskapsförbundet skaffar egen lokal. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 25/10 -38, s. 6.
  • GT (1959), Waldemar Sjölander på visit. Göteborgs-Tidningen 19/4 1959, s. 6.
  • GT (1969), Smycken för 40.000 stals på konstgalleri. Göteborgs-Tidningen 11/5 1969.
  • Moderna Museet: http://sis.modernamuseet.se/people/265/waldemar-sjolander/objects (hämtat 24/7 2022).
  • Pettersson, Mia (2019), Spökhuset som gäckade kommunen – för att Nellys själ skulle hitta hem igen. Göteborgs-Posten 2/12 2019.
  • SD (1952), ”Den svenske Gaugin”: Jag stannar i Mexico. Svenska Dagbladet 24/4 1952, s. 1 o. 10.
  • Världskulturmuseerna – Carlotta: https://collections.smvk.se/carlotta-vkm/web/object/1243584 (hämtat 24/7 2022).

Genealogisk årskrönika

Jag tittar på en hög osorterade papper och tycker att jag borde kommit längre med att ordna upp min släktforskning nu när året närmar sig sitt slut. Den genealogiska informationsmängden växer exponentiellt och blir snabbt ohanterlig om man inte har ett bra system för sina anteckningar. Här får jag öva upp min förmåga och tills vidare glädja mig åt andra genealogiska färdigheter. För listan på vad jag uppnådde och upplevde under 2021 blev oväntat lång och den manar till fortsatt aktivitet.

Året inleddes i en känsla av eufori eftersom jag redan hösten 2020 gjorde ett stort genombrott. Hemmasittartillvaron under pandemin hade fått mig att återuppta släktforskningen efter en längre tids passivitet och nystarten gav riklig utdelning när jag kom min farfars farfars farfar Johannes Stens västgötska ursprung på spåren. Fullständig bevisning saknas men starka indicier tyder på att denne soldat vid Bohusläns regemente var son till en vice korpral i Flo socken – en person som fascinerar, inte bara för att han fyller en irriterande lucka i min antavla utan också för att han åren 1788—1790 var krigsfånge i Ryssland. Upptäckten gav mig förnyat incitament att göra en sammanställning av Stenlidensläkten, det vill säga Johannes Stens efterkommande. Det ena ledde till det andra, även i andra delar av min släktforskning:

Stenliden vid Toreby i Harestad – Johannes Stens hem.

1. Nya släktgrenar. Bland Johannes Stens barn fanns sonen Elias, född 1809, och jag har länge trott att han längre fram i livet blev båtsman Lustig i Backa socken på Hisingen men jag saknade bevis. I början på året tog jag kontakt med en släktforskare som härstammar från denne båtsman men på sin webbplats försett honom med en annan pappa. Hade han uppgifter som jag saknade? Det visade sig att det fanns minst två Elias Johannesson, födda 1809, på Hisingen under 1820-talet och slutsatsen att Elias Lustig var torparson från Nödinge socken i Västergötland var lätt att förstå. Under mejlkonversationens gång fann jag emellertid bevis på att min hypotes var den rätta men tyvärr lyckades jag inte övertyga min kollega om att han också tillhör Stenlidensläkten och är femmänning till min pappa. Positivt med hans skepsis var att den triggade mig till att gräva djupare i källorna och jag får ta på mig att jag sedan blev lite ivrig och mångordig i min argumentation – ett pedagogiskt misstag. Klart är i alla fall att Elias Lustigs efterkommande hör hemma i mitt släktregister.

Det avgörande beviset för båtsman Lustigs härstamning fann jag när jag parallellt utredde hans syster Annas öde. På omvägar hamnade hon i Mölndal där hon 1860 gifte sig med pappersbruksarbetaren Lars Rohdin som redan förut var pappa till flera av hennes barn (vid lysningen nämndes Elias Lustig som hennes bror). Detta var nytt för mig och under året har jag kunnat följa barnens väg över Atlanten och släkten Rohdins fortsatta liv i USA.

Under fortsättningen av 2021 fann jag också nya intressanta sidolinjer på min morfars mor Fredrika Lorenzdotters sida, först och främst bland de efterkommande till hennes morfars far, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård, Fors socken (Älvsborgs län). Mest spännande var det att läsa om Fredrikas syssling Harald Hall, som blev ingenjör i Sankt Petersburg, tvingades kvar av bolsjevikerna under revolutionen men sedan fick det diplomatiska uppdraget att rädda tyska krigsfångar ända borta i Centralasien. Längre bakåt bland Fredrikas anor hittade jag dessutom en sannolik anknytning till den militära släkten Bobeck från Korsberga socken i Skaraborgs län. Denna släkt har en adlig gren, Ridderhierta, som funnits representerad på vår västindiska koloni Saint Barthélemy. Avlägsna men likafullt oväntade och spännande inslag i släktforskningen! Jag får återkomma till dessa sidospår längre fram. 

2. MtDNA-analys. Inspirerad av framgångarna kring Johannes Sten ville jag komma till rätta med hans hustru Karin Andersdotters härstamning på mödernet. På nätet ser jag hur andra släktforskare påstår att Karins mamma var bördig från Toreby i Harestads socken, nära Kungälv. Jag tror också, bland annat baserat på fadderskap, att så var fallet men saknar bevisen som identifierar bondedottern Annika Svensdotter, beräknat född 1757 i Toreby Mellangård, med den senare pigan och namnfränden i Övergården, som trolovade sig 1780 och blev anmoder till mig. Dessutom försvagas hypotesen av den skulle innebära ett kusinäktenskap i den nära släkten. Till stöd för densamma kunde jag dock under våren visa att en dotterdotters dotterdotters dotter till Karin Andersdotter bär på exakt samma mitokondrie-DNA (mtDNA) som en ättling till hennes förmodade mors moster Anna Andersdotter i Gloshed Övergård, Torsby socken – en ättling i likaledes obrutna kvinnliga led.   

Dessvärre är mtDNA inte ett lika bra kriterium på släktskap i historisk närtid som den manliga ekvivalenten Y-DNA men min övertygelse är större nu än innan samtidigt som det var roligt att hitta och jämföra nu levande representanter för två så långa kvinnolinjer. En bedrift!

3. Faderskapsutredning. En desto mer passiv roll har jag spelat i utforskandet av en okänd far men bara genom att vara registrerad med sin DNA-profil på sajter som FamilyTreeDNA och MyHeritage kan man vara till hjälp för andra som söker sitt ursprung. En man i södra Norrland kontaktade mig eftersom han funnit en relativt nära matchning till min mamma, vars profil jag också fört in på nämnda sajter. Han antog att denna träff måste vara en ledtråd till hans biologiska pappa, en för honom okänd person. Efter jämförelse med övriga personer i hans och mammas matchningslistor kunde jag meddela att vårt gemensamma upphov tycks finnas bland förfäderna till min mormors farmor. Med hjälp av utökad forskning på de grenar där DNA-matchningar finns och ytterligare DNA-tester bör det var möjligt att lösa gåtan. Min mejlkontakt fick sedan professionell hjälp att gå vidare och jag ser fram emot att höra om resultaten. Ibland får man vänta på de avgörande träffarna men ju fler som lämnar DNA-prover till släktforskningens fromma, ju större är chansen att hitta en lösning. Ofta bär vi på svaren till varandras genealogiska problem inom oss själva.

4. Nya anor. Faderskapsutredningen i föregående punkt återuppväckte mitt intresse för min mormors fars, vedhandlaren Svante Johanssons, anor. Jag har länge misströstat kring dem eftersom de varit så svårforskade men under året hittade jag ett länge saknat ursprung för hans farfars far: ytterligare ett par generationer i bohuslänska Ljungs socken under 1700-talet. Märkligt hur jag kunnat missa dem tidigare. De fanns på platsen in plain sight hela tiden. Likaså letade jag rätt på fler detaljer kring hans mammas anor från Bjärke härad. Där kom jag in på frälsebönder under Kobergs gods i Lagmansereds socken men när jag jämförde kyrkobokföringen med mantalslängderna fick jag inte familjebilderna att stämma överens. Suck! Inom mig gnager en oro att prästen blandat ihop två familjer och skrivit dem som en enda.

5. Nytt registersystem. Kontakterna med andra släktforskare påminde mig om att jag måste katalogisera min släktforskning så att jag snabbt kan fixa registerutdrag och inte behöver gå tillbaka till källorna varje gång jag vill dela en uppgift. Inte sällan är det lättare för mig att göra om forskningen än att hitta informationen i mina egna anteckningar och så ska det inte vara.  Många släktforskare använder speciella program för att hålla ordning men jag tycker att de begränsar mig, dels layoutmässigt, dels i redovisningen av källor och reservationer. Inte heller litar jag på att all information följer med utan risk för förluster vid överföringen till ny dator eller nya programversioner. Därför föredrar jag att bearbeta och lagra informationen i Word och att fylla i en uppsättning grafiska antavlor för hand. Till att börja med försökte jag fylla i färdiga formulär men fälten rymde inte tillräckligt antal tecken och därför skapade jag i år en egen typ av personakt (ansedel) i Word.

Alla personakter jag upprättar för min egen släkt ska gå att koppla till två register som samtidigt är tabellariska översikter. Det ena är min antavla, kompletterad med namnen på alla anornas barn och syskon; det andra är en uppräkning av alla som härstammar från Stenlidensläkten. Kopplingen sker med hjälp koder för alla anor och deras ättlingar, inklusive ingifta. Under året har jag bestämt mig för att numrera anorna enligt Kekules system och deras efterkommande med bokstäver (versaler för söner och gemener för döttrar). Härtill har jag utarbetat symboler som markerar osäkerhet, olika relationer och barnkullar med mera. Vidare har jag tänkt igenom hur mina källhänvisningar ska se ut, hur jag ska ange orter och vilka förkortningar jag ska använda. Valmöjligheterna är åtskilliga in i minsta detalj men nu har jag hittat en tillfredställande form för kontinuerlig påfyllning av data.

6. Bloggar. Eftersom personakterna är ämnade för ren faktaredovisning upprättade jag två bloggar för berättande texter om mitt genealogiska intresse. Detta är den ena och den har ett bredare anslag. Den andra är stenliden.net och den ska handla om samma soldatsläkt som jag berört ett antal gånger här ovan. Med dessa fora hoppas jag nå ut till fler som delar mitt intresse men först måste jag fylla på med innehåll. Insatserna för året består främst i att jag lärt mig använda WordPress och att jag valt layouter som jag trivs med. Gott så.

7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Mitt nyvaknade intresse, bland annat för formfrågor, fick mig att gå med i några Facebookgrupper som har med släktforskning att göra. Hopplöst sent insåg jag att jag missat hur mycket kunskapsutbyte som sker där i grupper för olika fritidsintressen. Tidigare diskuterade jag gärna på Anbytarforum men tyvärr har den sidan mist sin ställning som mötesplatsen nummer ett för alla släktforskare. På Facebook är uppslutningen stor och man får snabbt svar men diskussionerna dör snabbt ut och jag saknar överblicken som finns i Anbytarforum.

Till den oordnade strukturen påminner Facebookgrupperna om min egen släktforskning, samtidigt som deras format har sin egen charm. Det är lättare att komma med uppmuntran och i gruppen Släktforskning, där jag är som mest aktiv, har jag själv fått mycket positiv respons. Så till den grad att jag belönats jag med märket Uppskattad svarare, en enkel symbol jag försöker behålla genom att svara på frågor och dela med mig av erfarenheter. Fenomenet visar hur känslig jag är för det som inom pedagogiken kallas yttre motivation. Men nu har jag varit passiv ett par veckor och sker ingen bättring lär jag strax förlora mitt märke. 

Jag har vidare tagit del av Genealogiska Föreningens produktion och upptäckt deras skatt av nätsända föreläsningar och släktforskningscaféer. Inspirerande och lärorika! Värt att nämna är också mitt fortsatta medlemskap i Inlands Släktforskare. I år var medlemskapet gratis, trots att jag fick livstidsfångens Olof Andersson Hjelms memoarer från 1800-talet som julgåva. Tack!

8. Teoretisk genealogi. När jag då och då tröttnar på den egna släkten tycker jag om att filosofera kring släktforskning i allmänhet – dess syfte, forskningsobjekt, historiska utveckling och så vidare. Ibland blossar debatter upp kring dessa frågor, bland annat i Facebookgruppen Släktforskning, och folk brukar ha väldigt bestämda åsikter utan att kunna ge andra argument än den praxis de är vana vid. Min mening är inte att dekonstruera alla inlärda föreställningar i postmodernistisk anda men jag hävdar att släktskap är en social företeelse som inte bara är beror på biologisk härstamning; det är skillnad på genealogi och genetik.

För att bättre förstå släktforskningen som fenomen började jag i höstas att spana efter litteratur om släktforskning, det viss säga böcker och artiklar som bidrar till en teoretisering av vårt fritidsintresse, till en teoretisk genealogi. Det mesta som skrivits på genealogins område är antingen resultat av släktforskning eller handledningar i hur man släktforskar, men några intressanta verk som berör frågan varför har jag kommit över och jag ska skriva om dem längre fram. För att vidga bilden av det genealogiska forskningsfältet uppmärksammar jag också annorlunda släktstudier, till exempel uttolkningar av Bibelns släktträd. Många släktforskare avfärdar dessa som ren fiktion men jag tror att de, oavsett historicitet, bär på viktiga budskap.

Den teoretiska genealogin har fått mig själv att omvärdera tidigare ståndpunkter. Exempelvis irriterade jag mig förr på släktträd där anorna ritats in i grenverket. Anorna borde ju vara rötter, tyckte jag. Men i år lärde jag mig att framställningssättet har en gammal tradition med början hos adeln under 1600-talet. Och i medeltida släktscheman, innan trädmetaforen blev vanlig, var det kutym att placera de äldsta anorna högst upp, som en hedersbetygelse.   

Släktforskningsåret 2021 innebar fler ströfynd, kontakter och upplevelser än de här nämnda men listan är redan lång. Jag är glad över alla som hör av sig och utbyter gärna information. Lyckas jag hålla mina nyårslöften kommer sådant utbyte bli lättare att genomföra från min sida. Ambitionerna för 2022 är att:

  • Fylla i mina nya ansedlar så att de täcker alla mina kända anor intill den åttonde generationen från mina föräldrar räknat.
  • Regelbundet skriva i mina två bloggar.
  • Skriva klart större delen av en bok om Stenlidensläkten.
  • Ta kontakt med ett flertal avlägsna släktingar, främst inom Stenlidensläkten.

Lika banbrytande upptäckter som under perioden 2020—2021 vågar jag inte hoppas på att göra igen. Däremot hoppas jag på ett ökat mått av fördjupning i de personer jag redan känner till. Med detta sagt önskar jag…

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

En liten Bureätt i Västergötland

Jag får börja med ett förbehåll: släkten som denna artikel berättar om har ingenting med den kända Bureätten från Skellefteå socken i Västerbotten att göra. Sistnämndas berömmelse får dock släktforskare likt mig själv att reagera på alla namn som innehåller ordleden bur och när jag nu berättar om en västgötsk släkt som bodde på en plats kallad Bur är det med viss inspiration från den vida mer berömda släkten.

Den norrländska Bureättens berömmelse kommer sig av en legendarisk släktutredning som den mångbegåvade fornforskaren och ämbetsmannen Johannes Buraeus påbörjade i begynnelsen av 1600-talet. Hans släktbok var banbrytande för all framtida genealogi i Sverige eftersom den tog upp släkt både på mödernet och inom allmogen. Bureätten som sådan imponerar genom sin ålder, utbredning och alla bemärkta personer som på ett tidigt stadium utgick från den, flera ärkebiskopar till exempel. Bidragande till berömmelsen har varit teorierna om härstamning från medeltida hjältar och folk som nämns på gamla runstenar, en mytologisk överbyggnad som fascinerat generationer men även lett till källkritisk debatt och genealogisk revision. På sistone har DNA-tekniken bidragit till nya spännande rön om Bureättens utbredning.

Allt detta gjorde att jag hajade till när jag upptäckte att jag min farfars farfars morfars far, Erik Persson, vid sitt giftermål 1745 kom från en plats vid namn Bur i Bergums socken, inte långt från Angered i dagens Göteborg. Fast jag med en gång insåg att mitt Bur existerade oberoende av den storslagna Bureätten gjorde blotta namnet mig nyfiken på platsens historia och granskningen resulterade i ett par intressanta fynd, om än anspråkslösa.

Bergums kyrka. Bild av Harri Blomberg från Wikimedia Commons

Bur i Bergum var en ensamgård om 1/4 mantal som låg nedanför Vättlefjäll och på den norra sidan i Lärjeåns dalgång. Dess ovanliga namn, som ofta stavades Buur men i äldre dialekt uttalades bure, torde rymma mansnamnet Bo och efterleden -red, för ’röjning’. Två andra västsvenska gårdar som heter Bur, i Kilanda och Torslanda socknar, har i stället associerats med gamla varianter på ordet bod. Och det norrländska släktnamnet Bure har samband med Bureälven, vars benämning tros vara ljudbeskrivande och betyda ’den brusande ån’.  

Ortnamnshistoriken meddelar vidare att Bur i Bergum var en frälsegård, vilket skulle betyda att den från början hade adliga ägare och var skattebefriad. Jag ser även i mantalslängder från 1700- och 1800-talen att Bur listades under rubriken Frälse men när motsvarande rubrik förekommer i mantalslängder från 1640-talet står Bur på en annan plats och av de bevarade bouppteckningarna framgår att gården ägdes av sina egna brukare. I sterbhuset efter bonden Per Eriksson, som dog 1741, utgjorde fastigheten således en post på 168 daler och i egenskap av ”fädernes odeljord” var den nedärvd. Bouppteckningen efter Per Erikssons dotterson Per Svensson från 1818 förklarar den skenbara motsättningen mellan uppgifterna om frälse å ena sidan och de om självägande å den andra; skattenaturen på Bur preciseras här till ”skattefrälse”, med vilket menas att jorden var bondeägd, men att en adelsman övertagit skatteuppbörden från kronan.

Att gården tillhörde bönderna själva är en fördel för den som vill utreda släkten i Bur; en annan är att platsen bara omfattade ett gårdsbruk. Därmed är innehavarna lättare att identifiera i mantalslängderna och andra alternativa källor till kyrkböckerna, som idag inte sträcker sig längre tillbaka än till 1741. Min ingång till gårdens historia är som sagt Erik Persson som gifte sig 1745. Bruden var dotter till nämndemannen Olof Andersson och paret bosatte sig i hennes föräldrahem, en fjärdingsgård Björred i Bergum. Bur övergick i stället på systern Elin Persdotter, gift 1746 med Sven Andersson från Ale härad. Vid de påföljande dopen förekom ett flitigt fadderutbyte mellan de två familjerna, motiverat både av släkt- och grannskap.

Erik Persson och Elin Persdotter nämns tillsammans med sina yngre syskon Lars, Torsten och Anne Maja i ovan nämnda bouppteckning efter fadern Per Eriksson. Den efterlevande änkan hette Ingrid Torstensdotter och i mantalslängden för 1744 står hon (utan namn) som ”moder” till den ännu ogifte Erik och ”Sn [systern] Elin”. Men det är oklart om hon var mor till alla barnen. Eftersom bouppteckningen inte sätter dem under den typiska beteckningen ”sammanaflade” är det möjligt att Ingrid var styvmor till ett eller flera barn. En indikation på att så var fallet, åtminstone vad Erik beträffar, är att Ingrid, eller ”Änkian i Buur”, enligt död- och begravningsboken avled bara 56 år gammal 1759. Stämmer denna uppgift födde hon inte Erik som själv avled 80 år gammal i Björred 1794. Han skulle alltså varit född omkring 1714 och Ingrid bara ett drygt decennium tidigare.

Kyrkböckerna och bouppteckningarna ger gott besked om släkten framåt i tiden. Erik Perssons syskon (eller halvsyskon) Lars och Anne Maja dog unga, 1742 respektive 1748, den sistnämnda 16 år gammal. Men brodern Torsten Persson nådde vuxen ålder och gifte sig 1759 till det närbelägna Torvhög Nordgård. Elin Persdotters och hennes man Sven Anderssons efterkommande i Bur finns upptagna i en rad släktträd på nätet. Gården gick i arv till deras sondotters dottersson Anders P. Zackrisson (1855–1942) och hans söner David och Albin Z., vilka sålde fastigheten till Göteborgs stad i mitten av 1900-talet.

Glödraka från smedjan i Bur. Bild från Göteborgs Stadsmuseum.

Hela Bergums socken införlivades i Göteborgs kommun 1967 eftersom det fanns planer på att anlägga en omfattande förortsbebyggelse där. Expansionen blev inte så stor som det var tänkt och Bergums karaktär av landsbygd består. Tillhörigheten till staden har dock fått som konsekvens att antal föremål från bygden samlats på Göteborgs Stadsmuseum, bland annat en handfull verktyg från en smedja i Bur som familjen Zackrisson ägde. Museet informerar om att gården var ett arv sedan 1700-talet men frågan är om släkten i Bur inte kan följas ännu längre tillbaka.

Ett av mina första belägg för Per Eriksson (Ersson) finns i 1716 års mantalslängd där två streck markerar honom och hans hustru. På raden ovanför står en Erik och anmärkningen ”Und[er] barnen”, vilket betyder att sonen Per övertagit gårdsbruket från sin pappa Erik. Ett år senare är Erik död och vid Per finns bara ett streck. Detta förhållande stöder min hypotes ovan om att Per Erikssons hade en första hustru som dog så tidigt att han fick gifta om sig med Ingrid Torstensdotter, varvid det uppstod två kullar barn.

Den äldre Erik i Bur kan år för år följas bakåt i mantalslängderna, ner till 1699. Vid ett tillfälle (1715) är hela hans namn utskrivet: Erik Torstensson. Tyvärr saknas mantalslängderna mellan 1682 och 1699 och när vi når till det förstnämnda årtalet står det ”Buhr, Torsten” i stället. Denne passar in som far till Erik Torstensson men helt säkra kan vi inte vara. Det finns en teoretisk möjlighet att gården bytte ägare genom köp under de mellanliggande åren och att namnet Torstensson avlöste Torsten i ägarlängden genom ett rent sammanträffande. Jag hoppas att framtida läsningar av domböckerna leder till klargöranden om detta skede i gårdshistoriken.

Eftersom Torsten ändå är högst tänkbar som stamfader för den senare släkten följer jag även honom bakåt i tiden och jag ser då att han av och till mellan åren 1673 och 1680 stod som kronorättare, det vill säga biträde åt kronans länsman. Redan 1674 sades han dock vara utgammal. Några år tidigare meddelades att han hette Andersson. Mantalslängden för 1672 bjuder på en rolig detalj: hans och några andra prominenta bönders bomärken. Förtroendemän i bygden brukade närvara vid skattskrivningarna på grund av att deras kunskaper om lokalbefolkningen kompletterade prästens. Ofta syns en nämndemans underskrift och sigill men i detta fall har alltså fler gett sin närvaro ett skriftligt uttryck.

Bomärket i 1672 års mantalslängd. Bild från ArkivDigital.

Torsten i Bur använde ett pentagram som bomärke. Inspirerad av Johannes Buraeus insatser som teckentydare (han var både runolog och kabbalist) vill jag nu stanna upp vid denna symbol, som dagens populärkultur ofta associerar till satanism och svart magi. Detta hade varit omöjligt att skylta med under häxprocessernas tidevarv men pentagrammet rymmer fler tolkningsmöjligheter än så. Långsökt är nog försöket att ge just detta pentagram en kristen innebörd i den meningen att stjärnan liknar ett O som är omgivet av fem A:n (med syftning på att Kristus kallar ju sig Alfa och Omega i Uppenbarelseboken). Men kanske tillskrev Torsten pentagrammet en beskyddande egenskap eftersom den heldragna linjen bildar värn utan öppning — i så en fall en mildare form av magi med välment syfte. Alternativt tyckte han bara att pentagrammet hade en spännande grafisk utformning, lagom svår att rita.

Mantalslängderna listar en Torsten i Bur ända tillbaka till 1643 och det är fullt möjligt samma person hela tiden även om vi inte kan vara säkra, i synnerhet inte som efternamnet saknas före 1668 och det finns luckor i serien. Dessutom komplicerar jordeböckerna bilden av vilka som bebodde Bur. Medan mantalslängden upptar dem som var skyldiga att betala personskatt har jordeboken som sitt primära syfte att redovisa den skattepliktiga jorden och dess uppgifter om brukarna behöver inte vara komplett eller ens uppdaterad på årsbasis. Ofta har namnen från tidigare år bara kopierats över så att döda och bortflyttade lever kvar på sina gamla hemorter, men att någon skulle överleva på detta sätt i ett halvsekel verkar orimligt. Därför är det förbryllande att jordeböckerna alltifrån 1635 till 1691 nämner en Bengt i Bur, fast han saknas i mantalslängderna.

Vilket förhållande Bengt och Torsten hade till varandra vet jag inte men jag drar slutsatsen att de bodde i Bur samtidigt, trots att jordeböckerna från 1691 och framåt inskärper att Bur bara brukades av en ”åbo”. Vid ett par tillfällen (1660 och 1687) ersätter också Torsten Bengt som representant för gården.   

Serien av jordeböcker ger däremot klara upplysningar om vilken adelsman som först tog över skatteuppbörden; det var överstelöjtnanten och herren till det närbelägna Aspenäs säteri Peder Lillie. Denna ränta ärvdes sedan av hans måg. Så här står det 1687 om Bur och två andra fjärdingsgårdar i Bergum: ”Sahl. Wällb. Peder Lillia hafwer kiöpt till Frällsse ifrån Kong. Maÿ:t och Kronan, á 4 ½ pro Cento, efter hennes Maÿ:tt drottning Christina Breef, d. 19 septemb. 1646. Possideras nu af Wällb. Fromhollt Fägerskiölldh”. Gården själv kvarstod som sagt i brukarnas ägo och den redovisades hela tiden som skatte i jordeboken.

Låt mig nu avsluta med att återgå till de kända släktingarna under 1700-talet. Bara genom att googla ”Bur” och ”Bergum” fick jag veta att en gravsten skulle finnas kvar över två av dem, nämligen Lars Persson och hans syster Anne Maja, som nämndes här ovan. Jag hittade ett protokoll från en 1979 gjord gravsteninventering som med en teckning beskriver deras gemensamma sten. I två kolumner bär den texten:

HÄR VN / DER HVI / LAR SA / LIG LARS / PERSON / DÖD FR / ÅN BVR / ÅR 1743 // HÄR VN / DER HVI / LAR SALI / ANNE MA / IA PERS DO / TER DÖD / FRÅN BVR / ÅR 1748 [rätt årtal för brodern borde dock vara 1742].

Ovanpå pryds den 78 x 65 x 5 cm stora stenen av ett kors över bokstäverna IHS (en förkortning för Jesus) där de tre lodräta strecken ritats som timglas (av samma sort som logotypen för denna webbplats) och H:ets tvärstreck ritats som ett stort omega.

Protokollet meddelar att stenen varit sönderslagen men att den blivit ihopsatt och att dess skick är gott. Från databasen över inventerade stenar fick jag en nyare gjord karta som med en prick beskriver gravens exakta belägenhet på kyrkogården. Jag fick genast lust att titta på den i verkligheten och avsatte en dag denna sommar då jag förutom att fika i caféstaden Alingsås, besöka Gunnebo slott och trädgårdar även skulle göra en utflykt till Bergum — givetvis med kameran till hands.

Väl på plats blev förvirringen stor för stenen stod inte att finna bland alla sentida gravar från 1900-talet. Eftersom antikvariska stenar ofta ställts åt sidan gick jag närmare kyrkan för att se om jag kunde hitta stenen där och jag fann ett veritabelt lapidarium (det vill säga en samling av kulturhistoriskt intressanta stenar) med ett nybyggt tak över sig, till skydd mot väta. Tyvärr saknades ”min” sten här också och jag kunde inte förstå hur ett minnesmärke från 1700-talet bara kunde försvinna om det var i gott skick ännu 1979 och helt nyligen förts in på en digital karta.

Vid hemkomsten kontaktade jag Göteborgs begravningssamfällighet, som har hand också om denna lilla landsbygdskyrkogård, och fick efter ett par dagar svar från en kyrkogårdsingenjör. Han berättade att stenen åter gått sönder och befinner sig i flera bitar. Den är svår att laga men restaureringsarbete pågår med ambitionen att återplacera stenen i Bergum.

I min utredning av ”Bureätten från Bergum” har jag hittills hittat belägg för att Bur är en gammal släktgård, åtminstone sedan 1600-talets slut. Därtill har jag kommit några gamla artefakter på spåren, liksom ett par spännande symboler. Historisk kontinuitet och ting som motstått tidens tand tjusar alltid en släktforskare men mest berörd blir jag av omsorgen som olika personer i denna historia visat: först familjen som skaffade en påkostad gravsten åt sina ogifta och för tidigt döda syskon, sedan kyrkogårdsförvaltningens personal som gör sitt bästa för att rädda den gamla stenen.  

Noter

  1. En första not…