rättsfall – Anders Hellster

Enkelt hor i Vänersborg

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om den karolinske skalmejblåsaren Johan Frisk i Sals socken, Skaraborgs län, jämte hans dotter Elsa Stina och hennes man, klockaren i Vänersborg, Anders Starin. Om paret Starin har litet ny information dykt upp, som jag får redogöra för separat. Här uppmärksammas i stället Elsa Stinas olyckliga syster Margareta, vilken dock är känd endast tack vare Elsa Stina.

Sedan min farfarsfars farfarsfars, Johannes Stens, högst förmodade mors faster, Elsa Stina Johansdotter Frisk, 1763 blivit änka efter klockaren Anders Starin i Vänersborg, författade hon ett testamente, som nämnde tre syskon: brodern och frälsebonden Johan Johansson i Åsen Ödegården, Ås socken, en annan bror och en syster. Den förstnämnde sattes med sin familj till arvtagare av allt Elsa Stinas lösöre, eftersom han lovade henne omvårdnad den tid hon hade kvar att leva, men den övriga släkten ville hon inte skänka någonting. Man kan tänka sig att de andra hade nekat henne hjälp, när hon nu stod ensam kvar i världen, med både make och barn döda före henne.

Det blev en intressant utmaning att försöka identifiera de två andra syskonen, vars namn testamentet förteg. Den andre brodern föreföll död, eftersom det var hans barn, som testatorn strök ur arvslängden, men en aning om vem han var gavs 1769, efter Elsa Stinas frånfälle. Då ifrågasatte nämligen ett par släktingar testamentets giltighet. Den ene var Olof Olofsson i Kilja Lunnagård, Karaby socken. Han visade sig vara gift med en dotter till åbon Lars Johansson på samma plats och av sistnämndes dödsnotis från 1762 framgick att hans pappa hetat Johan Frisk och mamman Elin. Lars Johanssons visade sig därmed ha samma föräldrar som Elsa Stina och sålunda var den första identifikationen klar. Men vem var då systern?

Genom att använda ArkivDigital automatiska texttolkningsverktyg och söka på alla möjliga varianter och kombinationer av Elsa Stinas namn (Elsa /Stina /Christina /Johansdotter /Jansdotter /Frisk) fick jag fram en ledtråd till systern. Det var i ett rättsfall, så gammalt som från februari 1725, där Elsa Stina krävde ersättning för kränkande behandling och hennes syster Margareta nämndes i förbigående. Elsa Stina tjänstgjorde vid denna tid som piga åt komministern Magnus Thorén i Vänersborg och i sin roll som kärande kallades hon Johansdotter. Är namnen Elsa Stina Johansdotter tillräckliga för att vi ska vara säkra på att prästens piga var densamma som den blivande klockarhustrun, vilken ursprungligen kom från Sals socken, på östra sidan Halle- och Hunneberg, där hennes pappa varit skalmejblåsare i början av 1700-talet? Jag tror det, för förnamnskombinationen är rätt ovanlig, och det finns ett annat rättsfall från 1724, som visar att skalmejblåsaren Johan Frisk rätt i tiden verkligen hade en dotter i Vänersborg. Då, i april månad, framträdde nämligen en Johan Fagerdahls änkas piga Elsa Stina Frisk såsom vittne inför stadens rådhusrätt (Frisk är ju ett mycket mer sigifikant namn än Johansdotter). Det fortsatta sökandet efter en Margareta Johansdotter kom dessutom att peka hän mot ursprungsbygden Sal.

Ärendet från 1725 handlade om att Elsa Stina fått ovett, hugg och slag över sig, när hon två dagar före julafton 1724 stått vid en isvak och sköljt kläder från herr Thoréns hushåll. Då hade två kvinnor dykt upp, som frågat om de fick göra henne sällskap med sina tvättbylten. Hon svarade: ”Sjön är stor och det finns gott om plats, men ni får inte stå här, där jag står”. Den ena, en hustru Malin, muttrade något om att inte låta horor stå i vägen för sig, och Elsa Stina frågade vem hon åsyftade. Svaret träffade som en giftpil: ”Både du och din syster Margareta är horor”. Efter detta pucklade Malin på pigan med sitt klappträ och när denna varnade med att gå till herr komministern, ska hustrun ha fräst: ”Jag ger både dig och din husbonde 18000 djävlar!”

Ställd inför borgmästaren, rådmännen och ett par potentiella vittnesmål kunde Malin inte bestrida händelseförloppet i stort, men hon nekade ”alldeles” till att ha farit ut i sådan grovhet mot stadens präst. Gråtande beklagade hon att låtit sig provoceras av den trotsiga pigan, som velat ha vaken för sig själv. När herr Thorén såg Malins ånger och betryck ville han inte driva sin sak vidare mot henne, bara veta om det fanns någon sanning i anklagelsen om att Elsa Stina skulle vara odygdig, för så vitt han visste var det en ärlig piga han tagit i sitt bröd. Malin hade inget annat att säga om pigan än det som ärligt var och erbjöd henne sin vänskap. De skakade hand och Malin lovade att ge Elsa Stina 2 daler silvermynt som plåster på såren. Med detta lät sig också rådhusrätten nöja, sedan de förmanat Malin att framledes föra sig sedigt, stilla och allvarsamt – i både ord och handling – så som det anstod en gift kvinna.

Rannsakningen gav ett par antydningar om den vid rättegången frånvarande systern Margareta: hon borde också ha bott i Vänersborg, eftersom svaranden kände till henne, och möjligen var hon fallen i vanrykte; i vart fall hade ingen tagit henne i försvar mot anklagelsen om att vara en ”hora”. I brist på bevarad kyrkobokföring, som bara till en bråkdel kan rekonstrueras med knapphändiga mantalslängder, fick jag ånyo vända mig till de av Göta hovrätt renoverade domböckerna, numer sökbara via AI. Därvid uppenbarade sig en matchande ”kvinnsperson” i Vänersborg anno 1723, en Margareta Johansdotter, vilken togs ur tjänsten som piga hos herr ryttmästaren Johan Breumer, efter det att hon blivit rådd med ett utomäktenskapligt barn. I förstone trodde jag att jag funnit henne i ett annat ärende året innan, då en jämnårig namne bad om lön från rådmannen Johan Bånge, men nekades detta eftersom hon bara varit barnflicka med enklare sysslor och fått tillräcklig ersättning i form av kläder, mat och husrum. Emellertid måste detta ha varit en annan person, för hennes tjänstetid hos Bånge överlappade den andra Margaretas vistelse hos Breumer. Exemplet visar hur lätt det är med förväxlingar, och jag erkänner att min rekonstruktion av det ”Friskska släktträdet” delvis bygger på indicier.

Margareta Johansdotters (eller Jansdotter) misstänkta – och enligt tidens synsätt, brottsliga – lägersmål ledde till att en rättsprocess inleddes i Vänersborgs rådstuga den 19 januari 1723. Vid det tillfället berättade hon att hon var 19 år gammal och blivit gravid efter att ha hävdats under äktenskapslöfte av Breumers tidigare dräng Olof. Av honom sade hon sig ha fått två ringar, en av guld och en av silver, samt en elfenbensdosa med silverinfattning, fast dessa gåvor skulle han senare ha narrat henne på. Eftersom motparten, drängen Olof, inte var tillstädes, utan tagit tjänst vid garnisonen i Göteborg, fick rättegången skjutas upp tills han kunde höras. En annan brist var att Margareta ännu inte hade tagit emot nattvarden, vilket gjorde henne mindre vittnesgill. I väntan på bättre tider fick hon tillåtelse att resa hem till Åse härad, där mamman bodde, och hon förmanades att vara rädd om barnet när det väl fötts, samt att godvilligt inställa sig när rådhusrättens kallade på nytt.

I slutet av april var det dags. Stadsprofossen Per Welling knackade på i Sals by i Sals socken och yrkade på omedelbar avfärd till Vänersborg. Som rättstjänare vid denna tid måste han ha varit en ganska grov karl, van att tampas med allsköns råbarkade ogärningsmän. Jag föreställer mig en prisjägartyp med slokhatt och ett flertal redskap till hands för ordningens upprätthållande: rep, bojor, hirschfängare och karbin till exempel. Fast nu var delinkventen av annat slag: en värnlös kvinna, som låg sjuk i sin barnsäng sedan tio dagar, då förlossningen timat. Med stor möda fick Welling henne att gå upp och klä på sig. Sedan fick hon bestiga hästen han lejt åt henne, men hon svimmade och föll av två gånger. Barnet, som överlevt den första veckan, var hon så klart tvungen att skiljas från. Uppträdet väckte nog en del kritik i grannskapet, för en soldat klev fram och begärde att få skicka med ett brev till staden, ett vittnesbörd å hela Sals bys vägnar om Margaretas ohälsa. Redan innan barnets födelse, ända sedan hon kommit tillbaka till Sal, hade hon legat till sängs och ej orkat sig upp, skrev han.

Med sitt kvidande resesällskap i släptåg och förebråelser ryggen gav sig profossen i alla fall åstad över slätten västerut, men det var inte utan att han våndades över att få ett kvinnoliv på sitt samvete. Margareta tvivlade på sin förmåga att klara av resan och lade allt ansvar på honom. Om de tog den genaste vägen, passagen mellan bergen, måste själva naturen ha bidragit till känslan av att de färdades genom en dödsskuggans dal, med dystra och farofyllda klippor i nästan lodräta rasbranter. Närmare Vänersborg, vid foten av Halleberg, gjorde sig döden särskilt påmind, eftersom de där kunde blicka upp mot en höjd som i forntiden sades ha använts till mer eller mindre påtvingade självmord, en så kallad ättestupa.

Ett fornminne vid foten av Halleberg, med ättestupan i bakgrunden.
Från Suecia antiqua et hodierna.

Efter bara något dygn var de emellertid framme, men Margareta mådde nu så dåligt att hon inte mäktade med att höras av rådhusrätten, när den samlades den 1 maj. Welling redogjorde för sitt besvärliga uppdrag och lade till ett vittnesbörd, som den misstänkta velat anförtro honom, vare sig hon fick leva eller dö: ingen annan än den tidigare angivne Olof Olofsson var pappa till hennes barn, för bara av honom hade hon blivit lägrad; två gånger hade det skett. Av drängen hade hon dessutom fått ringar, även om han sedan återtagit dem inför sin avfärd till Göteborg.

Olof Olofsson var däremot tillstädes och trots det kraftfulla utpekandet förnekade han all kroppslig samvaro med Margareta. Oaktat hans överstes och regementspastors förmaningar om att bekänna all sin skuld, frånsade han sig faderskapet med bestämdhet. Inte heller hade han friat eller gett motparten några gåvor. Soldaten insisterade på att få möta henne i rätten, förmodande att hon då skulle ändra sig. Gärna fick hon ta med sitt barn, så att man av dess utseende nog skulle förstå att det fanns en annan pappa. Med hänsyn till Margaretas hälsoläge fick konfrontationen vänta och Olof Olofsson skickades tillbaka till storstaden.

Ett halvår förlöpte innan processen kunde fortlöpa. I mellantiden hade Margareta själv fått lov att flytta till Göteborg, där hon fått tjänst som amma hos handelsmannen Hieronymus Nissen. Vad som hänt med barnet framgår inte. När rådhusrätten ville höra henne på nytt begärde landshövdingeämbetet av Göteborgs magistrat att hon ”måtte genast fasttagas” för vidare transport till Vänersborg. Fast herr Nissen berättade att hans amma denna gång förekommit rättens hantlangare och rest på eget bevåg, senaste söndagens eftermiddag.

Parterna konfronterades med varandra på rådstugan första gången den 5 november, och de höll envist fast vid respektive version. Olof Olofsson, som nu kallades Kruse, tog bland annat avstånd från Margaretas detaljerade utsaga om att han lägrat henne i en så kallad fällebänk medan matmodern låg och sov i närheten. Som tidigare antytts var det ett problem att Margareta inte var fullt ut delaktig i kyrkans sakramentala gemenskap. En förklaring gavs nu: hon kunde inte läsa och förstod inte kristendomens grundläggande lärostycken. För att hon skulle få insikt om vad som stod på spel och tala sant inför rätten anbefalldes hon till en snabbkurs med ovan nämnde komminister, Magnus Thorén. Rättegången återupptogs två dagar senare.

Också Olof Kruses trovärdighet kunde dras i tvivelsmål, för domstolsprotokollet meddelar att han vid något tillfälle dömts till döden och sedan benådats. Hans förhållande till Margareta verkar ha varit ganska sorglöst. Enligt tidigare och senare vittnesmål från husbondefolket hade han och hon varit vänner, men också gnabbats en hel del. Ryttmästarens fru sade att det alltid var ”bång och bet dessa bägge personer emellan”. Pigan hade kunnat skälla drängen för både tjuv och hundsvott, utan att fullt ut förstå hur han narrades med henne. Vad som var sant om gåvorna kom aldrig riktigt i dagen. Kruse medgav till slut att han erbjudit henne elfenbensdosan, dock inte som trolovningsgåva; samtidigt påstod han att hon försmått skänken. En kamrat till honom, kronobåtsman Falck, menade att Margareta haft hand om dosan en tid, tills den gick sönder och Kruse återtog den för att laga skadan. Missuppfattade Margareta detta som en stöld eller ett ångrat äktenskapslöfte? I så fall förklaras varför hon, enligt matmodern, bryskt hade kastat ringarna på bordet framför Kruse, bedjande honom att ta tillbaka dem med.

Vad som varit allvar respektive skämt i relationen mellan pigan och drängen föreföll i efterhand oklart. Falck hade frågat sin vän om han inte snart ville gifta sig, men fått till svar att denne saknade medel för att bygga äktenskap; och vad Margareta angick ville Kruse inte ha henne, vare sig hon gick i silke och siden eller enkla pigokläder. Om Margareta sa Falck att han alltid uppfattat henne som trogen sitt husbondefolk, men att hon inte tålde att skämtas med.

Om Kruse tonade ner sin generositet gentemot Margareta, för att inte snärja sig i hymens band, var det tydligt att hon under processens gång svävade på målet om hur många gånger och var Kruse varit ”i färde” med henne. Kruse kom snart med antydningar om att han visste vem som var den rätte barnafadern, fast något utpekande ville han inte göra. Den 8 november önskade rådhusrätten komma till ett avgörande och ledamöterna beslöt att skrämma Margareta genom att kalla upp stadsprofossen Welling. Denne visade upp sina handklovar och gjorde sig redo att föra ner henne till fängelset, för att där låsa fast henne väggen. Då brast det för den unga kvinnspersonen, som gråtande avlade en ny bekännelse. En pinsam stämning borde ha infunnit sig i salen, för nu lades skulden på en högt betrodd person i magistratens egen tjänst.

Handklovar från 1700-talet.
Från Bukowskis.

Margareta Johansdotter förklarade att det var hennes förre husbonde, Johan Breumer, vilken även tjänstgjorde som stadsfiskal, som rått henne med barn. Som stadsfiskal kombinerade han på ett ungefär de nutida ämbetena polismästare och åklagare i en och samma roll. Det tog lite tid, men efter fortsatt utfrågande slog Margareta fast att Breumer var den ende som hävdat henne och att det skett flera gånger på ett stallränne och även på logen. Olof Kruse friade hon helt och hon betygade att hon alltid hållit sig undan när det kommit oanständiga förslag från andra, gäster i huset. Ryttmästaren hade hon inte kunnat värja sig mot, för han hade tagit henne med våld och inte brytt sig om hennes tårar och smärta. Det var hans idé att skylla på Kruse och hon gick in på detta spår, eftersom husbonden sagt att ingen skulle tro henne om hon angav honom, Breumer; Kruse hade däremot, som beryktad tjuv, låg trovärdighet. Dessutom påstod Margareta igen att Kruse friat, och av allt att döma hoppades hon på att få honom till äkta man. För sin lojalitet mot husbonden hade hon, utom lönen, fått en fyrtrådskjortel och löfte om en svart klänning.

Om ryttmästare Breumers burdusa sätt vittnar skrivelse från 1719, vari majoren G.J. Bock återger hur han under det norska fälttåget gett en order till Breumer men bara bemötts med ignorans, ohövlighet och en halvt utdragen värja. I slutändan anmäldes Breumer till krigsrätt och där bromsades hans stigande i graderna upp; den snabba karriären hade inletts som volontär 1712 och redan 1716 hade han blivit ryttmästare. Uppkallad inför rådhusrätten fick han nu höra att den förra pigan avgett ett trovärdigt vittnesmål mot honom och han kunde inte gärna neka till sin inblandning längre. Rättens ledamöter förklarade: ”att som en människa lätteligen kan falla i sådan synd, men Guds förlåtelse ej erhålles, om man inte bekänner och ångrar sig, så gör herr ryttmästaren väl mot sig själv, om han vet sig skyldig i denna sak, att han då sådant strax rent ut bekänner”.

Och Johan Breumer erkände att allt var så som Margareta Johansdotter sagt. Han ursäktade sitt hemlighetsmakeri med det ”oläte och stadiga förtretligheter” han fruktade från hustruns sida. Han ångrade sig och beklagade att han kränkt sin pigas kyskhet, den han, i egenskap av husbonde, borde ha fredat och skyddat. Som tillgift erbjöd han sig att betala de böter hon skulle dömas till, vilket blev 40 Dr smt. Brottet kallades enkelt hor, eftersom den ena parten var gift, och Breumers egen bot blev dubbel mot hennes: 80 Dr smt. En utmätning i hans hus visade emellertid att tillgångarna inte förslog till detta belopps erläggande. Han fick resonera med rätten om en alternativ utväg och saköreslängden visar att han till slut satt av straffet i fängelse. Därtill skulle både han och Margareta tre söndagar i rad stå på kyrkans pliktpall, för att därefter undergå uppenbar kyrkoskrift och avlösning – ett skamstraff alltså, med personlig syndabekännelse och förlåtelse i församlingens åsyn. En nesa för ryttmästaren var vidare att fru Breumer tillfrågades om hon ville behålla sin man. Något svar kunde hon inte genast ge, för hon ville först inhämta sina föräldrars råd och mening.

Viss rättvisa får man ändå säga skipades. Johan Breumer kom inte undan ansvar, trots att han, en kronans officer, stod högt över sina legohjon i anseende. Däremot drabbades han inte nämnvärt av att han, med våra dagars mått mätt, hade gjort sig skyldig till våldtäkt. Denna omständighet renderade honom ingen straffskärpning, ej heller Margareta någon strafflindring. Något underhållsbidrag för barnet – om det ännu levde – kom inte på fråga. Det vore intressant att veta hur det gick med Breumers äktenskap. Hans militära bana fortsatte i alla fall med att han blev livdrabant 1724, på sitt sätt ett hedersuppdrag, men måhända en reträttpost. Han dog 1760 i Arboga och sörjdes då av en andra hustru. Jag vet som sagt inte om han före detta äktenskap var frånskild eller änkeman.

Margaretas fortsatta öde är ovisst. Någon piga i bemärkelsen orörd jungfru var hon inte längre, däremot kunde hon ha den tjänsteställningen. En namne, som passar in på dessa villkor, vittnade inför Vänersborgs rådhusrätt den 7 november 1724 om en tjuv, som övernattat i hennes dåvarande husbondes hus. ”Schatullmakarens tjänstepiga, kvinnspersonen Margareta Johansdotter” kallades hon. Hon berättade att tjuven hade satt sig i huset med sina kamrater och druckit öl. När hon frågat honom varifrån han kom, hade han sagt att han kom från helvetet och att han skulle dit igen. Möjligen levde Margareta sedan ända till 1764, då Elsa Stina Frisk skrev sitt testamente och nämnde såväl sin syster som hennes barn, fast det kan så klart ha funnits fler systrar från början, varav någon annan blev så gammal.

Med tanke det tidlösa problemet med småstadsskvaller undrar jag om inte Margareta Johansdotters vandel i samtidens ögon kan vara en alternativ förklaring till att hon ströks från Elsa Stina Frisks testamente – hur orättvist det än kan verka. Kanske tyckte Elsa Stina att Margaretas lägersmålsbrott hade dragit hennes eget rykte som klockarhustru i smutsen. Vem vet om det där fanns en källa till ovänskap?

En hjälte i sammanhanget får jag säga att soldaten Olof Olofsson Kruse var. Generalmönsterrullorna från Garnisonsregementet i Göteborg (då kallat Bengt Ribbings infanteriregemente) och överstelöjtnant von Köhlers kompani utvisar att han kom i tjänst 1723 och stannade till 1727. Han kom ursprungligen från Norge och det gav honom slutligen en ursäkt att lämna regementet. Han parerade ryttmästarens ränkspel och Margaretas medvetna lögn, genom att ihärdigt hävda sin oskuld. Som en narraktig norrman, med rykte som tjuv och en dödsdom bakom sig, var han ändå den av de tre huvudpersonerna som gick igenom rättsprocessen med störst trovärdighet. Ett par år efter dramat i Vänersborg står han som gift. Kan det ha varit med Margareta, trots allt? Se där ännu en intressant, men svår, fråga!

Källor

Arboga rådhusrätt och magistrat (SE/ULA/10021). F2:16 (bou 1758—1762).
Generalmönsterrullor (SE/KrA/0023/0). 1795 (Gbg.Garn 1724—1726); 1796 (Gbg.Garn 1728—1729).
Göta hovrätt; Advokatfiskalens arkiv (SE/VaLa/03835/03). EVIIBAA:2240 (renov.domb.Gbg.rr 1723); EVIIBAA:5957 (renov.domb.Vbg.rr 1718—1722); EVIIBAA:5958 (renov.domb.Vbg.rr 1723—1725).
Karaby kyrkoarkiv (SE/GLA/13269). AI:1 (hfl 1772—1775).
Lewenhaupt, Adam. Karl XII:s officerare – Biografiska anteckningar. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners förlag, 1920.
Mantalslängder; Älvsborgs län (SE/RA/55203/55203.15). 90 (1764).
Riksarkivets ämnessamlingar; Personhistoria; Biographica (SE/RA/756/756.1). B/I/B48a.
Tuns kyrkoarkiv (SE/GLA/13580). C:1 (db 1757—1825).
Åse häradsrätts arkiv (SE/GLA/11057). AIa:29 (domb 1763—1764); AIa:34 (domb 1769); FIIa:2 (bou 1759—1764).

Morfarsfar och hans anor

Den här bloggen startade för mer än tre år sedan med att jag kommenterade en första åttondedel av min antavla. De övriga delarna har dröjt men nu kommer i alla fall en presentation av min morfarsfar och hans anor. Dessa förfäder och anmödrar har bott i trakten av Göta älv, där en fjärdedel av ursprunget finns på Bohussidan medan övriga anor hört hemma i Västgötadelen av gamla Älvsborgs län.

Jag har min morfarsfar Carl August Jonsson att tacka för mycket, inte minst mitt efternamn, Hellster, som är den dialektala benämningen på gården han köpte efter en vistelse i USA åren 1892 till 1898. Gården heter egentligen Hällestorp (olika stavningar förekommer) och ligger i Rommele församling, nära Sjuntorp i Trollhättans kommun. I rättsligt hänseende sorterade förr i tiden Rommele under Flundre härad – jämte Fors, Fuxerna, Upphärads och Åsbräcka socknar. Genom sin hemort kunde morfarsfar kallas Carl i Hellster och steget var inte långt för mamma att vid 19 års ålder anta efternamnet som vi nu bär. Dessförinnan hette hon Karlsson, med syftning på Carl Jonsson själv.

För mig är dock Hällestorp mycket mer än ett namn. Därifrån kommer några av mina finaste och tidigaste minnen, till exempel av att äta mormors hemgjorda kräm eller att doppa skorpor i kaffet medan den gamla järnspisen värmde upp köket. Alla hus med sina speciella rum och gömslen kommer jag ihåg, likaså ägorna där det finns ställen med namn som saknas i de offentliga kartverken: Vattendammen och Kattedammen, Hea och Svea, Store sten och Varggropen. Gården ligger på en sluttning med en liten skog bakom sig och vacker utsikt över ett åkerlandskap på ömse sidor om den så kallade Lillån, ett biflöde till Slumpån, som i sin tur rinner ut i Göta älv. På motsatt sida radar gårdarna i Kalvhed upp sig längs landsvägen till Upphärad. Det gläder mig att ha en kusin som med sin familj idag bebor och tar hand om Hällestorp.

Att Carl Jonsson skaffade sig ett trivsamt hem för sig och sina efterkommande står klart men tyvärr vet jag inte så mycket om honom som person. Han dog innan mamma föddes och skrev inte om sig själv; av hans hand finns mest namnteckningar på kvitton och dylikt bevarade. Känt är att han föddes i Upphärads församling 1872, i en skara på fyra syskon, med två systrar och en bror. Föräldrarna ägde och brukade 1/4 mantal Jordbron, men pappa Jonas dog redan 1875 och mamman, Charlotta, gifte då om sig med hemmansägaren Johan Olausson i Fors församling och Fors by. Familjen växte med två halvsyskon och flera styvsyskon, samtidigt som Carls utsikter att någon gång i framtiden ärva ett eget gårdsbruk minskade. I stället sökte han sig vid 19 års ålder en utkomst i Nordamerika. Dit anslöt snart även storebrodern Johan.

Om tiden i USA vet jag i princip ingenting men enligt databasen Emigranten Populär ämnade sig Carl till Minnesota (och, om jag minns rätt, staden Saint Paul). Han och Johan hade kusiner som for åt samma håll och mest bekanta bland dem är ett par bröder (farbroders söner) som antog namnet Nyquist. Den ene, Lars Otto (Karlsson) Nyquist, var gruvarbetare och sedermera pensionatsvärd i Iron Mountains, Michigan, innan han slog sig på jordbruk i Minnesota. Denna släktgren blev kvar i USA och ett par medlemmar kom att bo i Chisago County, det vill säga i närheten av sjön Ki-Chi-Saga som är känd från Vilhelm Mobergs utvandrarepos (vilket emellertid utspelar sig långt tidigare). Vad gäller Carl och Johan har det sagts att de höll på med järnvägsbyggen men att de återvände hem till följd av mor Charlottas försämrade hälsotillstånd. Carl hade så mycket pengar på fickan att han strax efter hemkomsten 1898 kunde köpa sin gård redan före Charlottas frånfälle i september. Johan köpte snart därpå en fjärdingsgård Vrångebäcken i Upphärad. Den var känd som Backen, varför han hädanefter fick namnet Johan på Backen. En dotter till honom kallade vi likaledes Anna på Backen, även efter att hon flyttat till en lägenhet i Trollhättan.

Av en granne i trakten har jag hört – och han måste ha fått uppgiften från någon i en tidigare generation – att Carl och Johan hade med sig amerikanska pistoler som de sköt prick med, vilket resulterade i en perforerad takränna. Som nyvorden hemmansägare med ett anseende att tänka på lade dock Carl sådana ungdomliga upptåg åt sidan. När Johan en gång, enligt samma uppgiftslämnare, var på väg att berätta en förmodat skabrös historia från Amerikavistelsen för några andra så tystades han av sin yngre bror, som väl tyckte att det som hänt i Staterna kunde stanna i Staterna.

Det 1898 inköpta Hällestorp omfattade ett halvt mantal gammal frälsejord och hade tillsammans med en annan hälft utgjort en liten sätesgård för adelsfamiljen Lake under 1600-talet. Sedan Carl Jonsson sålt en jordlott vid namn Vässlebacken förfogade han över 41 hektar mark, varav 14 åker, 6 skog, 12 äng och 9 övrigt. På tomten stod dagens boningshus från 1889 och en ekonomibyggnad från 1878. Gården elektrifierades 1918, tillfördes ett magasin 1931 och en gödselstad 1936. Jordarten består delvis av styv lerjord och delvis av lerblandad mylla. Skogens sammansättning och utbredning är väl flyktigare men på Carl Jonssons tid dominerades den av barrträd, särskilt i ett avsides liggande skifte i socknens nordligaste del. Till gården hörde enligt 1941 års utgåva av Svenska gods och gårdar ”2 hästar, 1 unghäst, 12 kor, 2—3 ungdjur, 4—5 svin, 15—20 höns”.

Inte bara köpte Carl Jonsson en gård strax efter hemkomsten, han gifte sig också med Fredrika Pettersson, tidigare grannflicka till modern i Fors Rättaregård. Paret fick fem barn: Frida (f. 1899), Anna (f. 1900), Ivar (morfar, f. 1902), Agda (f. 1904) och Signe (f. 1906). Inför den här bloggposten fick jag tillfälle att gå igenom en brevbunt från 1924, korrespondenser som ger inblick i familjelivet även om pappa Carl ofta var ute och arbetade när breven skrevs. Några brev var från eller om Frida, som gift sig i början av året och flyttat till Göteborg med sin Johan. Även där engagerades hon i gårdens sysslor, till exempel när den lokale handlaren hade rest bort och Carl i stället for till storstaden med nykärnat smör för att låta Frida sälja det på ett torg.

Agda hade också lämnat hemmet eftersom hon utbildade sig till folkskollärarinna i Skara. Carl såg till att hon hade kontanter att röra sig med medan modern och systrarna skickade kläder. Ivar tillfogade gärna några rader i breven och under den tidiga hösten 1924 berättade han om sin repmånad vid kavalleriet i Skövde. Familjen hade mycket att stå i – med jordbruk, hantverk och matproduktion – men det fanns också tid för nöjen: kalas i granngårdarna eller aktiviteter som det nyetablerade Jordbrukare Ungdomens Förbund (JUF) anordnade. Några gick och tittade på den nya stumfilmen Gösta Berlings saga. Anna hade en fästman, Sven från Ålstad i Fors, hennes tillkommande make. Carl bjöds för sin del på höstmiddag hos häradshövding Colleen och hans fru. Denna hedersbetygelse kom sig av att han vid något tillfälle valts till nämndeman. Sju år tidigare hade han också varit med och startat upp Rommele sockenförening av Bondeförbundet och ingått i dess styrelse som sekreterare.

Hällestorp drabbades av dubbel sorg 1938, för i början av sommaren gick Fredrika bort och i september omkom Agda i en trafikolycka. Agda hade då en lärartjänst i halländska Öxnevalla och krockade när hon var ute med sin moped. Närmast sörjande var hennes make, den charmante kontoristen Hans i Stockholm (paret hade haft svårt att enas om en gemensam boendeort). Två år senare utökades familjen med min mormor Gunhild, som lärt känna morfar i Göteborg genom Fridas försorg. Carl hade nu överlåtit gården på sonen men bodde kvar hemma. Till att börja med var han nog lite misstänksam mot storstadsflickan som blivit hans svärdotter, för han räknade pengarna både före och efter att hon varit och handlat. Helt onödigt, eftersom hon hade en ekonomisk utbildning och var van att ta ansvar efter tio år på Rederiaktiebolaget Svenska Lloyd. Nåja, hon tog det med jämnmod och växte in i rollen som fru Karlsson. Sist bland döttrarna att flytta ut var Signe, som 1942 gifte sig med Erik i granngården Anstorp. Året därpå gick Carl Jonsson ur tiden, till följd av en hjärnblödning och ett hjärtfel. Hans familjegrav finns på Rommele kyrkogård.

Bifogat formulär visar Carl Jonssons anor fyra generationer bakåt, med nummer enligt Kekules system och utgående från mig (Anders H. = 1, mamma Ingegärd H. = 3, morfar Ivar K. = 6 och morfarsfar Carl J. = 12). I ett tidigare blogginlägg kallat Tjänstekvinnans son skrev jag att Carl Jonssons farfar, Jon Olofsson, blev arrendator i Anstorp, Rommele, eftersom hans svägerska Helena Larsson var hushållerska åt ägaren av denna gård, assessor Vincent Olbers (hon och husbonden hade för övrigt en utomäktenskaplig son, som längre fram blev professor och domprost i Lund). Jon Olofsson och hans hustru blev senare ägare av en fjärdingsgård Kilehult i Gärdhem och deras många efterkommande har, åtminstone i min släktgren, kallats för Kilehultssläkten, fast idag är det nog en bortglömd benämning och en bortglömd gemenskap över huvud taget. Innan Jon kom till Anstorp var han hälftenbrukare i Tokebäcken, Fors, vilket leder till misstanken att den Karin Jonsdotter som avled där 1822 var hans mamma.

Jon Olofssons härkomst får sökas på andra sidan älven, för han föddes 1789 i bohuslänska Hjärtums socken, som jämte Västerlanda bildar Inlands Torpe härad. Föräldrarna Olof Mårtensson och Karin Jonsdotter var också arrendatorer eftersom de ansvarade för bruket av 5/8 mantal kronojord, nämligen halva militiebostället Uttersåker. Avsaknaden av egen, nedärvd, jord gör det svårare att spåra deras ursprung men i Karins fall finns fadderskap som tyder på att hon hade en bror Jon Jonsson i Åby Mellangård, Västerlanda. Kort före att parets första barn Mårten föddes i Hjärtum 1778 gifte sig också en Olof Mårtensson och en Karin Jonsdotter i Västerlanda, där den sistnämnda sades vara hemmahörande i Lilla Åby. Av allt att döma var Karin också dotter till den där boende frälsebonden Jon Jönsson och hans hustru Elin, för i mantalslängderna uppges de ha en dotter Karin – ett barn som dock saknas i födelseboken, vilket torde bero på en miss från prästens sida. Som en markering av att faktaunderlaget inte är komplett har jag i antavlan försett Karins föräldrar med en röd bård och parentetiska frågetecken. I föregående generation har jag identifierat Jon Jönsons föräldrar såsom torpare i Grinden under Röstorps säteri, Västerlanda.

Större reservation (illustrerad med frågetecken och ett helt rödskuggat fält) måste göras för Olof Mårtenssons föräldrar. Hjärtums kyrkoböcker säger inget om födelseort eller exakt födelsedatum utan ger bara divergerande åldersuppgifter. Länge tänkte jag att dödbokens angivna ålder, 58 år vid frånfället den 6 april 1806, den mest pålitliga ledtråden, och jag letade efter en lämplig Olof född 1747—1748. Ingen sådan stod att finna trots att den okände pappans namn, Mårten, var typiskt (om än inte unikt) för trakten. Det kändes snöpligt att inte komma längre men så upptäckte jag att ett par användare på Ancestry.com lagt in fler generationer i sina träd, och då närmast en Mårten Rasmusson och hans hustru Kerstin som föräldrar, vilket skulle innebära att Olof Mårtensson föddes 2 maj 1746.

Att dessa Ancestryanvändare använt andra urkunder än de vanliga kyrkoböckerna och därmed funnit bevis som jag missat är osannolikt, men jag tittade på de tillgängliga källorna igen för att bedöma släktskapets rimlighet. Olof Mårtenssons påstådda ålder vid husförhören olika år ger en spridd bild, som alls inte utesluter födelseåret 1746: 1803 – (minus) 62 = 1741 [!], 1800 – 51 = 1749, 1795 – 49 = 1746, och 1792 – 45 = 1747. Dopanteckningarna ger emellertid obefintligt stöd åt hypotesen, för bland faddrarna till Olof Mårtenssons barn saknas presumtiva syskon med namnen Mårtensson eller Mårtensdotter. Samtidigt är det mig ovisst var alla dessa övriga barn till Mårten Rasmusson bodde när familjen i Uttersåker växte. Att Mårten Rasmussons son Olof överlevde de späda barnaåren och nådde mogen ålder är i alla fall klart, eftersom han nämns som son i huset hos pappan i frälsegården Långeröd, Hjärtum, så sent som 1767 (mantalslängden detta år). Om inte denne Olof är identisk med den framtida arrendatorn i Uttersåker uppstår frågan vart han i så fall tog vägen.

På hela taget är det inte orimlig hypotes, att Olof Mårtensson hade de i Ancestryträden angivna föräldrarna, men bevis saknas för att man ska kunna säga att det var så. Motsvarande problem uppstår i nästa led, om man vill sammankoppla Mårten Rasmusson i Långeröd med en Hjärtumssläkt i Utby Nordgård. Även om fadderskap och namnskick här ger en tydligare fingervisning om att föräldrarna hette Rasmus Jakobsson och Ingeborg Mårtensdotter är det fortfarande är det svårt att gardera sig mot ett alternativt scenario, där en infödd flyttar ut ur socknen samtidigt som en namnfrände i ungefär samma ålder flyttar in, hur långsökt det än kan verka.

Vad jag förstår har den 1977 bortgången Hjärtumskännare Lars Manfred Svenungsson fört Ingeborg Mårtensdotters linje vidare bakåt, men jag saknar hans källor och har inte själv studerat Inlands Torpe härads domböcker så noga. Alltså staplas mina reservationer på varandra i flera led och som substitut till anor får jag tills vidare tala om aningar. Detta är förvisso bättre än ingenting och om allt stämmer kommer man tillbaka till samma knapar i Inlands Södre härad som jag skrev om apropå min farfarsfars antavla, de lågfrälse innehavarna av gårdarna Tjuvkil och Tronnum under den dansk-norska tiden. Från Tjuvkil går sedan en tunn linje djupt ner i medeltiden. Eftersom jag redan utforskat dessa knapars bakgrund en gång gör de inte så stor skillnad för mig personligen, men visst det vore roande att härstamma från knapen Hemming Olofsson i Tronnum på tre olika sätt: från hans dotter Karin genom farfar, från dottern Siri genom mormor och – eventuellt, med stort förbehåll – från sonen Mats genom morfar. Hemming Olofsson är dokumenterad från 1582, då han deltog i den norska adelns kungahyllning, till 1616, då Oslos domkapitel beviljade skilsmässa mellan honom och hans trolovade, Karin Ulfsdotter.

Nu över till anorna från Flundre. Bland dem finns flera självägande bönder, vilket underlättar enär familjerna då blir mer jordbundna och lättare att följa. Kyrkböckerna är i gott skick alltsedan 1680-talets slut, bortsett från att de bevarade husförhörslängderna är av sent datum och inte så detaljerade. Tyvärr återstår bara en serie mantalslängder som alternativ källa till husförhörslängderna, och den innehåller stora hål under 1700-talet. Illa är också att en brand i häradets tingshus förstörde en stor del av det judiciella källmaterialet före 1825, inklusive bouppteckningarna. Kopior av domböckerna ska finnas i Göta hovrätts arkiv men eftersom det förvaras hos Riksarkivet i Vadstena är det svårtillgängligt. På plussidan är att ArkivDigital fotograferat av hovrättens dombokskopior fram till 1730 och att Föreningen Släktdata har sökbara register till dem för tiden 1619—1695.

Sammantaget innebär den källmässiga situationen att jag utan tvivel kommer fyra generationer bakåt med Carl Jonssons Flundreanor. Då hamnar man i mitten av 1700-talet, där det i brist på angivna födelseorter och exakta födelsedatum kan det vara svårt att till 100 procent belägga ännu äldre anor. Fadderskap, namnskick och hemort vid vigseln är dock faktorer som gör att jag tror mig kunna identifiera samtliga antavlans nummer 196 till 203 i födelseböckerna från det dåtida Rommele pastorat. Om vi uppehåller oss vid de tre första (196—198) tycks de alla ha varit barn till nämndemän i Flundre häradsrätt. Jon Asmundssons mor skulle då hetat Gunilla Jonsdotter och varit bördig från Rudet i Åsbräcka socken.

Andra släktforskare har blottlagt en släktlinje i Rudet, som leder ner till 1500-talet: i generationen före Gunilla Jonsdotter har vi Jon Persson, vilken 1664 ersatte sin fader Per Börjesson som nämndeman; Per var son till Börje Tordsson och Börje var son till Tord i Rudet, nämndeman redan 1531. Jon Persson företrädde bondeståndet vid 1697 års riksdag, då Karl XII förklarades myndig och krönte sig själv till enväldig konung av Guds nåde. En sonson till Jon Persson antog namnet Rhodin (säkert med Rudet i åtanke), läste till präst och blev med tiden teologie doktor och prost i Solberga, Bohuslän. Från denne Jonas Hansson Rhodin (1717—1785) härstammade den kände cirkusartisten Carl Rhodin, även känd som Brazil Jack, i femte led.

Flera förfäder och anmödrar har bott i Upphärad eftersom Carl Jonssons morfar, Nils Jonsson, kom därifrån. Nils Jonsson var utgångspunkt för ett par släktträffar på 1970-talet dit alla hans då kända ättlingar från två äktenskap bjöds in. Mycket av sammankomsterna handlade om att hedra minnet av sonen Andreas Nilsson (morbror till morfarsfar), på sin tid läroverksadjunkt i Skara och storsamlare av allehanda folklivsföremål. Nilssons maniska samlande och hans originella personlighet sammanfattas väl i inskriptionen på hans runstensliknande gravvård: ”Forntids forskning / för framtids minne / gaf åt enslingen / äradt namn”.

Från Carl Lagerbergs berättelse om de Nilssonska samlingarna i Årstryck 1906 för Göteborgs Museum.

Jag har anledning att återkomma till Andreas Nilsson i ett speciellt blogginlägg längre fram, men för mig har han varit en inspirerande figur från första början av släktforskningen. En person jag identifierat mig med och som morfar intalade sig att jag var uppkallad efter, trots att namnet Anders i själva verket var ett oberoende val från mina föräldrars sida. Nilssons planer på att skapa ett eget museum i hembygden gick om intet och han fick nöja sig med att testamentera kvarlåtenskapen till Göteborgs museum. När testamentet hittades efter hans död 1904 fanns dock farhågor om giltigheten, eftersom Nilsson varit psykiskt bräcklig de senaste åren. Frågan var alltså om släkten behövde lösas ut. Släktingarna hetsade de stackars museitjänstemännen som skulle ta ställning till om det allmänna kunde ta hand om samlingen eller om den skulle gå på auktion (Carl Jonsson hade vid boutredningen företrätts av sin halvbror John Johanson i Fors). Till slut kom man fram till en kompromiss där släkten löstes ut med 25.000 kr medan tolv järnvägsvagnar fulla av antikviteter rullade iväg till Göteborg.

Vad gäller anorna i Upphärad fäster jag mig särskilt vid ursprunget till antavlans nummer 202, Per Nilsson (1739—1808), som var bonde i Grottorp. Tursamma omständigheter, till exempel bevarade källor om innehav och fördelning av skattejord, för oss i detta fall en god bit ner i 1600-talet. Låt mig visa några samband lite mer i detalj:

202 – Per Nilsson. Han levde hela sitt liv i Grottorp och kan identifieras som son i gården, dels genom ett par mantalslängders (1759 o. 1760) omnämnande av systern Sigrin, dels uppgiften i 1756 års mantalslängd att änkan Gesa avstått bruket till denne sin son. Upphärads födelsebok från 1739 uppger att föräldrarna var Nils Persson och hans hustru Gesa Olofsdotter i Grottorp. Födelseåret korresponderar väl mot uppgiven ålder i dödboken från 1808: 69 år.

405 – Gesa Olofsdotter [den yngre]. Pers mamma Gesa gifte sig 1724 med drängen Nils Persson, som närmast kom från Blaxtorp i Fors, medan hon var piga i Grottorp. Makens djupare härkomst är okänd men Gesa måste vara identisk med den flicka som föddes 1701 i Grottorp, vilket passar ihop med åldern 66 år vid frånfället 1767. Identiteten framgår även av 1725 års mantalslängd, som meddelar att bonden Olof Andersson i Grottorp dött och att hans änka hamnat ”under barnen”, vilka på nästföljande rad representeras av Gesas make, Nils Persson. Dessutom förekom det karakteristiska namnet Gesa i ett tidigare släktled i Grottorp. Gesa är, enligt namnforskaren Roland Otterbjörk, en smekform av kvinnliga namn med förleden Ger- och besläktat med det tyska Geseke.

810 – Olof Andersson. Det var han och hustrun Anna Haraldsdotter i Grottorp som blev föräldrar till flickan Gesa 1701. Mantalslängdens uppgift om hans död leder oss till Upphärads dödbok, som meddelar att han avled den 2 februari 1724, 52 år gammal, och att han begravdes på Rommele kyrkogård. Födelseåret skulle således vara 1671 eller 1672, vilket är före kyrkobokföringens tid. Följer man Olof bakåt i mantalslängderna finner man en besvärande lucka på minst sex år före 1720, då han inte står med i Grottorp (kanske börjar luckan redan 1710; det är svårt att veta vem som avses när det bara står ”Olof”. Anledningen till detta vet jag inte men jag är ändå övertygad om att den Olof Andersson som dog där 1724 är den samme som pappan till Gesa 1701. En förenande länk är nämligen Gesas syster Karin som, mantalslängden till trots, föddes i Grottorp 1712 och dog där 1715. Liksom pappan och en broder Harald, död redan 1706, begravdes denna Karin i Rommele. Valet av begravningsplats torde bero på härstamning från Kalltorp därstädes. Ännu en indikation på att det var samma familj som, oaktat bortavaron i mantalslängden, bodde i Grottorp är att änkan Anna Haraldsdotters dog där 1754. Dock ställer jag mig frågande till om hon avled i en så hög ålder, 93 år, som dödboken anger. I så fall var hon mer än 50 år gammal när Karin föddes.

Flundre härads dombok från 1703 nämner ett par viktiga rättsfall för fortsättningen bakåt. Där förekommer den 12 juni, i § 25, Olof Andersson som styvbarn till en Anders Jonssons änka Kerstin Ingorsdotter i Grottorp. Domboken omtalar att det fanns tre efterlevande barnkullar till Anders Jonsson, som enligt många andra vittnesbörd var nämndeman. I en ”lagbjudning” (kungörelse av försäljning), daterad den 17 september (§ 26), får vi veta att Olof haft en bror vid namn Jon Andersson. Denne hade bott i Snartorp, Upphärad, och sades ha sålt till brorspart i Grottorp till Olof. Grottorp var helt klart ett arv efter Anders Jonsson och i nästa stycke ska jag argumentera för att modern var en äldre Gesa Olofsdotter.

1621 – Gesa Olofsdotter [den äldre]. Hon nämns som tidigare hustru till Anders Jonsson i Grottorp i Flundre härads dombok 1703, den 27 januari. Där, i § 9, nämns även hennes innehav av jord i Snartorp. Att Olof Andersson föddes i just hennes barnkull stödjer jag på att Anders Jonsson var måg till Gesas pappa, Olof Hansson i Kalltorp, redan 1671 (Flundre hr., 6 nov. 1671, § 15) – det år då Olof Andersson tidigast föddes, om vi får tro på dödbokens uppgift. Till detta kommer Olof Anderssons val av namnet Gesa till sin äldsta dotter. Ännu åren 1675 och 1676 levde Gesa den äldre, för då nämndes hon i samband med transaktioner av jorden i Snartorp, som var ett mödernearv hon delade med brodern Anders Olofsson och systern Anna Olofsdotter, gift med en Anders Nilsson (Flundre hr., 7—8 juni 1675, § 31; ibid., 14—15 jan. 1676, § 24).

Eftersom Anders Jonsson efterlämnade tre barnkullar måste det ha funnits en annan hustru före eller efter Gesa. Den sista hustrun, Kerstin Ingorsdotter, gifte för egen del om sig med änkemannen Gudmund Larsson 1706. Med Anders och Gesa i Grottorp har vi kommit in i en släktkrets full av nämndemän och det är tydligt att bygdens förtroendedrag ofta gick i arv. Se bifogat släktschema för vägledning. Förkortningarna nm och rm betyder nämnde- respektive riksdagsman.

Anders Jonsson i Grottorp vikarierade som nämndeman för sin sjuke bror Per Jonsson i Ålstad, Fors, vid tinget den 16 till 17 januari 1671. Lite mer information om Per Jonsson och brödernas ursprung kommer längre ner i texten. Dessförinnan ska vi titta närmare på hustru Gesas fäderne. Om hennes make måste dock först nämnas att han svors in som ordinarie nämndeman i Flundre häradsrätt vid hösttinget 1673 och att han valdes till riksdagsman åren 1675, 1678, 1680 och 1686. Som ledamot av Hedervärda bondeståndet fick han fara till Uppsala, Halmstad och Stockholm, bland annat för att vara med om Karl XI:s kröning, beslutet om en ny reduktion (återbördandet av adligt jordagods till kronan) och klubbandet av en ny kyrkolag. Förutom Flundre företrädde han i olika konstellationer Väne och Bjärke härader. Han dog 78 år gammal 1702 och hade två år tidigare låtit testamentera en åtting Grottorp till sin hustru Kerstin – makarnas avlingejord, det vill säga köpta och inte nedärvda jord (Flundre hr., 18 sep. 1700, § 10). Oaktat notisen om avlingejord hade hans släkt ägt mark i Grottorp längre tillbaka. Hustru Gesa var däremot närmast bördig från Kalltorp.

3242 – Olof Hansson. Belägg har redan lagts fram för att denne bonde i Kalltorp var pappa till Anders Jonsson hustru Gesa. Så tidigt som i juni 1671 betecknades han salig, ergo död (Flundre hr., sommartinget detta år, § 16). Då hade Gesa och hennes två helsyskon fem omyndiga halvsyskon, alla barn till styvmodern Kerstin Andersdotter (ibid., 6 nov. 1671, § 15). Gesas mamma var förmodligen Olof Hanssons tidigare hustru Margareta Andersdotter, med vilken han tjugu år tidigare hade förvärvat familjens jord i Snartorp (ibid., 10 feb. 1651; se under rubriken ”Skafftskiöthningh”, som syftar på överförandet av lagfart). Huruvida makarna var släkt med de tidigare ägarna framgår inte.

Vid tinget den 8 september 1656 (§ 19) ersatte Olof Hansson den ålderstigne Hans i Fråstad, Åsbräcka, som nämndeman. Företrädarens fulla namn var enligt de först bevarade mantalslängderna Hans Olofsson och eftersom han vid denna tid var den ende Hans i Fråstad måste han varit Olofs egen pappa. Att Olof kom från Fråstad framgår av att han hade två bröder och en syster där; de hette Anders, Hans och Anna (Flundre hr., 13 jan. 1665, § 5; ibid., 10—11 juli 1674, § 27; ibid., 7—8 juni 1675, § 28). Dessutom fanns en tredje bror, som studerade i Uppsala och prästvigdes 1668 för Göteborgs stift, i syfte att verka som huspräst. Han hette Benedictus Johannis Frostadius (ibid., 6 nov. 1671, § 7, jämte C.W. Skarstedts herdaminne och Akademiska konsistoriets protokoll i Uppsala). Huruvida denne herr Bengt hann få någon annan tjänst än som informator (privatlärare åt barn i bemedlade familjer) innan sin för tidiga död är oklart. Grevinnan Christina Brahe önskade anställa honom men biskop Klingius krävde först domkapitlets beviljande. Om än bara bonde fick även Olof Hansson besöka städer uppåt landet, eftersom han bevistade 1668 års riksmöte i Stockholm. Då beslutade ständerna att man skulle inrätta Riksens Ständers Bank, föregångaren till Sveriges Riksbank.

6485 – Ingeborg Jonsdotter. Längst bak i anlinjen finner vi denna kvinna, vars söner Olof, Anders och Hans 1665 klagade över att en ”lösskona”, Gunnela Andersdotter, kallat modern för en trollpacka. Den tilltalade hämtades till rätten av en profoss, eftersom hon inte på eget bevåg hörsammade kallelsen. I domstolen sa Gunnela att beskyllningen fallit i obetänkt och hastigt mod, emedan hustru Ingeborg inte velat låta henne stå fadder åt Olof Hanssons barn. Gunnela bad att få gottgöra sig med böter och så beslutades. Därutöver förklarade häradsrätten, stödd av den samlade allmogen, att hustru Ingeborg var ”een redelig, oberychtet daneqwinne” (Flundre hr., 13 jan. 1665, § 5).

Ingeborgs make, Hans i Fråstad, var däremot känd för ett våldsamt sinnelag, i synnerhet gentemot grannen Anders Larsson, som han 1623 hade tillfogat tre blodviten. Tydligen var det samma granne som han ännu 1657 tvistade med, vilket den gången yttrade sig i stenkastning från båda håll – med påföljande blånader och böter (Flundre hr., 22 apr. 1623; ibid., 4 juni 1657, § 3).

Ibland gick grälen grannar emellan helt överstyr, vilket ett fall i Fors socken 1643 visar. En av de inblandade, Jon Torstensson i Lövås, identifierades elva år senare som de ovan nämnda bröderna Per och Anders Jonssöners framlidne far – detta i samband med en ”skaftskötning” (överförande av lagfart; Flundre hr., 4—5 maj 1654). Jon Torstensson hade en dag i april varit ute och gått med sin granne Nils Bosson, när de kom till en bäck med en ”gånge ståck” där en viss Gunnar Börjesson stod i vägen. ”Godh afton”, hälsade Nils. ”Gudh welsignne”, svarade Gunnar. Jon hälsade inte men tilltalades av Gunnar, som undrade om Jon inte beskyllt honom för att vara en skälm och en bödel. Till detta svarade Jon att han inte sagt så men att om han låtit sin pojke slå ihjäl den andres kreatur hade det varit en skälms verk. Nils förmanade de två att hålla sams eftersom de var ”sle[c]ht och förwanter” varpå han avlägsnade sig några ”fjät”. När han vände sig om hade Jon och Gunnar rykt ihop och med ens åsamkades Jon banesår. På liket såg man senare spår av nio dolkstygn. Gunnar Börjesson förklarade inför rätta att han och Jon tvistat förut, om åker och ängs skada, och att det funnit avund dem emellan. Häradsrätten konstaterade att dråparen måste plikta med liv för liv men hemställde i vanlig ordning beslutet om dödsstraff åt Göta hovrätt (Flundre hr., 24 maj 1643). Domböckerna har mer uppgifter om släkten i Lövås fast det drar i väg för långt att gå igenom allt här.

Våldsamheter blossade också upp under 1600-talets alla gränsstrider, när främmande härar drog in i bygden. Fram till freden i Roskilde 1658 bodde Flundreborna alldeles intill kungariket Danmark-Norge, vars landområden tog vid på andra sidan Göta älv. Under Gyldenlövefejden 1675—1679 hamnade man åter i ett utsatt läge, när den danske fältherren och kungabastarden Ulrik Frederik Gyldenlöve tillfälligt återtog Bohuslän i en flerårig ockupation.

Ett par av de ovan omtalade släktingarna var med om ett kidnappningsdrama sensommaren 1676. Nämndemannen Per Jonsson i Ålstad stod vakt på ”Fråstad Höög” den 25 augusti och bevittnade hur en dansk trupp på andra sidan älven rev ner en gästgivaregård, kanske för att bygga en flotte. Han gick till bönderna i Fråstad och varnade samtidigt som han bad dem att skicka någon med underrättelse till den svenska militären i Fors. Hans återgivna replik är dock otydlig: ”Må ingen Ehrlig Karl wehla gåå till Elfwan på Kundskap, mädan han ginge till wåra tropper”. Var det en avrådan från att gå ner till älven eller en fråga ifall någon hade lust att där inhämta mer kunskaper? I vilket fall svarade Anders Hansson i Fråstad: ”Dhet skall blifwa rådh”. Sedan gick han i sällskap med grannen Asmund Olofsson ned för sin äng för att rekognosera. De såg att fyra av ”Jutherne” redan tagit sig över till deras sida med en båt och bemäktigat sig en höstack. Strax fann de sig vara i fiendens våld och de fördes över till Bohuslän i fångenskap. Asmund slapp undan efter åtta dagar men Anders togs till Uddevalla och blev borta i fem veckor. Under denna tid väcktes misstankar om att Anders förrått sitt land och frivilligt gett sig i lag med fienden. Därför krävde en överstelöjtnant Hökeflycht fem daler och tre oxar av hans hustru, trots att familjen redan fått ”een stoor dhel af sitt Godtz frånröfwadt” av de danske. Vid hösttinget på Överbol i Lilla Edet den 20 oktober 1676 (§ 4) krävde den hemkomne Anders Hansson upprättelse och återbetalning. Nämnden och länsmannen gick honom till mötes i ett intyg som förklarade att han ”så i denna som i förra Ofriden hafwer sig som een Ehrlig uprichtig trogen Swänsk man Comporterat”.

Slutligen finns i antavlan ett segment från Väne härad, närmare bestämt socknarna Norra Björke och Västra Tunhem. Släktforskningen i Väne underlättas av att många bouppteckningar är bevarade – jämte födelse-, vigsel- och dödböckerna ned till 1688, även om några av dessa är ytterst knapphändiga. Jag ska här bara stanna upp vid en släktlinje där namnet Carl upprepas på ett intressant sätt. Inledningsvis nämnde jag att mammas ursprungliga efternamn Karlsson går tillbaka på hennes farfar Carl Jonsson, men vem hade han att tacka, i sin tur, för sitt dopnamn?

I ärlighetens namn tror jag att kungahuset kan ha inspirerat Carl Jonssons föräldrar i deras namnval 1872, likaväl som släkten. Släktspåret är ändå värt en chans eftersom ingen modevurm märks i syskonens namn. Att Carl direkt skulle vara uppkallad efter sin mormors morfar Carl Månsson (1746—1790) i Västbjörke finner jag osannolikt, för den kopplingen är alltför avlägsen. På närmare håll hade han däremot en morbror Carl och mamman hette ju Charlotta, som är en feminin diminutiv av samma namn. Då har vi, med en välvillig tolkning, kommit en generation tillbaka. Att följa orsakssambandet än längre tillbaka i släkten är svårt, för också Charlotta var ett modenamn under 1800-talet, bland annat känt genom att det bars av en rad skådespelerskor. En liten möjlighet finns dock att Charlottas mamma Beata hade sin morfar (Carl Månsson) i åtanke, trots att han dog halvtannat decennium före hennes födelse. Beata måste ju ha vetat att hennes mamma Anna hade Carlsdotter som patronymikon.

Accepterar vi nu den indirekta arvföljden från min ana nr 206, Carl Månsson, är det inga problem att komma ännu längre bakåt. Hans mamma hette nämligen Rangela Carlsdotter och hade enligt bouppteckningen vid hennes död 1789 ärvt 1/16 mantal av hennes och maken Måns Erikssons fjärdingsgård Brandstorp i Norra Björke. Informationen leder oss vidare till hennes pappa, en ryttare och bonde vid namn Carl Björnsson, som dog 1733. Sistnämnde hade enligt en domboksnotis brodern Sven Björnsson i Härstads by, Västra Tunhem (Väne hr., 7 nov. 1737, § 50, om förmyndarskap). Sven är till hjälp för att identifiera brödernas far, bonden Björn Håkansson (ibid., 28 feb. 1735, § 36).

Björn Håkansson framträdde första gången inför häradsrätten vid sommartinget 1677 (§ 30), då han krävde kornetten Anders Arvidson på ett lån som hans framlidne bror, ryttaren Jon Håkansson, lämnat till kornettens son Arvid medan de var i Skåne. Björn bodde vid denna tid i Härstad och hans bror hade följaktligen varit med i Karl XI:s skånska krig. Ännu vid sommartinget 1691 (§ 5) bodde han i Härstad, men då anmodades han att flytta till Östbjörke i Norra Björke, där han sedan tidigare ägde 3/32 och nu fått rätt att inlösa ytterligare 1/32. Rätten utnyttjades i samband med att en kvinna i Östbjörke försökte sälja sin mark där till en annan person. Då gick Björn emellan såsom närmre i börd. Inköpet i Östbjörke följdes upp av en byteshandel året därpå, vari Björn tycks ha avhänt sig det sista han ägde i Härstad Haregården, hans förutvarande hem (Väne hr., 2 maj 1692, § 50). I Östbjörke blev han kvar till sin död 1729.

Utan att det explicit anges finner jag det rimligt att betrakta Björn Håkansson som son till en tidigare boende i Härstad: Håkan Carlsson Hare, nämnd i domboken alltifrån 1641 och framgent i mantalslängderna till och med 1670. Även han bodde i Haregården. I samband med köp av jord Herstad Järpegård nämndes den 31 juli 1645 att han hade en bror, Per Carlsson, som vistades i Tyskland, antagligen såsom delaktig i Trettioåriga kriget. Bröderna var av allt att döma söner till den Carl Hare i Härstad som kort omtalades vid hösttinget 1615. Huruvida namnet Hare kom från Haregården eller vice versa är svårt att säga, men under 1600-talet fanns fler Harar i häradet, i andra byar och utan att det framgår om inbördes släktskap rådde. Namnet är bara ett i mängden av exempel på ärftliga tillnamn bland bönderna i Väne härad. I Carl Jonssons hustru Fredrikas antavla finns ett annat, nämligen Kopp. Hon härstammade också från Väne, liksom Flundre och Inlands Torpe härader. De geografiska och sociala parallellerna mellan morfarfars och morfarsmors anor är flera och några personer i Upphärad hade de ett gemensamt ursprung från. Till detta återkommer jag i sinom tid.

Är då den under sent 1500-tal födde Carl Hare i Härstad indirekt upphovsman till efternamnet Karlsson under 1900-talet? Kanske! Genomgången visar att till synes alldagliga och lite fantasilösa sonnamn kan bära på mycket gamla traditioner.

Ett triangeldrama

Lysningar är numer ett ovanligt inslag i gudstjänsten men förr var de ett sätt att annonsera förestående bröllop samtidigt som de gav församlingsbor möjlighet att anmäla äktenskapsförhinder. Den sistnämnda funktionen var inte bara en formalitet för syns skull; ett fall från Harestad 1780 visar hur ett bröllop fick anstå sedan en protest inlämnats efter den andra lysningen.

Stenlidensläktens stammoder, Karin Andersdotter, föddes den 3 november 1780 i Harestads socken.¹ Föräldrarna var ännu inte gifta men trolovade och det räckte för att barnet skulle anses vara fött i äkta säng. Eftersom föräldrarna avsåg att gifta sig hade barnet en juridiskt starkare ställning än så kallat oäkta födda, för även om trolovningen till sin karaktär kunde vara ett tämligen informellt utbytande av löften var den rättsligt bindande. Om nu föräldrarna var inställda på bröllop undrar man varför detta dröjde till den 14 januari året därpå. En antydan till svar finns i Harestads födelsebok. Gossen Andreas, som föddes strax före Karin, hade nämligen samma pappa som hon, men en annan mamma!²

Pappan hette Anders Nilsson och var en ung skräddare (fast han i födelseboken bara kallas dräng), mellan 20 och 22 år gammal. I maj 1780 hade han flyttat från Ytterby till Torsby med intyg om att vara fri och ledig från äktenskapsförbindelser och att ha ”ett anständigt och ärbart upförande”.³ Så hade kyrkoherden och hovpredikanten Carl Mannercrantz knappast skrivit om han vetat att skräddaren kort tid innan rått två unga kvinnor med barn: först pigan Ingeborg Jönsdotter i Kollstorp, som framfödde Andreas den 4 oktober, sedan pigan Annika Svensdotter i Toreby, Anders Nilssons trolovade och mamma till Karin.

Satirisk etsning av en skräddare vid 1700-talets mitt i England. Bild från British Museum

Av denna situation måste det ha blivit ett domstolsärende tänkte jag, för köttsligt umgänge var förbjudet för alla andra än de som var gifta eller trolovade — och skräddaren kunde inte vara trolovad med två flickor samtidigt. Mycket riktigt finns fallet upptaget i Inlands Södre häradsrätts dombok från hösttinget 1780; det står där i § 19 och är daterat den 9 november.⁴ Flera stämningar stod mot varandra. Anders Nilsson stämde Ingeborg och hennes far som anmält hinder hos kyrkoherde Jeurling och därmed avbrutit hans ”begynte äktenskapshandel” efter två lysningar i Harestads kyrka. Motparterna anförde dock i en genstämning att skräddaren hävdat Ingeborg under äktenskapslöfte och var skyldig att ta henne till äkta i stället. Slutligen tilltalades Anders Nilsson av sin egen far, den förre dragonen Nils Nöös, som yrkade på att sonen och Ingeborg Jönsdotter skulle stå till svars för sitt lägersmål. Varför den gamle Nöös på detta sätt åtog sig en åklagares roll mot sin egen son framgår inte men kanske tyckte han det var en hederssak att ta ansvar för sina snedsteg. Han hade själv tvingats till samma sak 14 år tidigare då han var otrogen mot sin hustru (ett värre brott som kallades enkelt hor) och gav upphov till en utomäktenskapligt född pojke i Grinneröds socken.⁵

Parterna lade fram sina ståndpunkter och Anders Nilsson medgav att han en gång, i sin fars hus, ”råkat at häfda” Ingeborg Jönsdotter ”af öfwerilning”. Han förnekade inte att han därigenom blivit pappa till hennes gossebarn, däremot att han lovat henne äktenskap. En sådan sak hade varit ”wida … skildt” från honom, i synnerhet som han ”alltid tyckt at hennes föräldrars sinnelag ej warit derföre böjt”. Nu ville han bli befriad från Ingeborgs tilltal och bilda familj med Annika Svensdotter i stället. Nils Nöös ansåg inte heller att det fanns bevis för att Ingeborg fått något löfte om att gifta sig och tyckte att hon borde plikta för lägersmål likaväl som hans son.

Ingeborgs pappa, Jöns Simonsson i Kollstorp, höll fast vid påståendet om att dottern lovats äktenskap och att Anders Nilsson dessutom frågat honom om hennes hand. För att styrka allt detta tillkallade han tre vittnen. Först ut var hustrun Pernilla Olsdotter som berättade att Anders Nilsson varit i tjänst hos henne fem år tidigare, då han ”war på 15:de året”. Vid den tiden hade hon hört den unge drängen säga att han ville ha Ingeborg, som då var 21 år gammal, till äkta. Men så vitt Pernilla Olsdotter visste hade han inte sagt detta till Ingeborg själv och inte heller kunde hon säga att de två redan då legat med varandra. Uppgiften om Anders ålder är tveksam utifrån senare tidsangivelser. Antagligen föddes han i december 1759 och i så fall var det mer än fem år tidigare han hade sin tjänst hos hustru Pernilla.⁶ Alternativt var han mer än bara 14 år gammal. Oavsett vilket godtog rätten vittnesmålet.

Härnäst trädde en Per Persson fram. Han hade gått tillsammans med Anders Nilsson och sytt och hört denne ömsom säga att han ville gifta sig med Ingeborg, ömsom att han inte brydde sig om henne. När Per Persson sett de två tillsammans hade det alltid ”warit mycket wäl dem imillan” men han hade inte hört dem tala om äktenskap, ej heller visste han med sig att kollegan begärt Ingeborg till hustru av hennes föräldrar. Det tredje vittnet, Jonas Svensson, hade tjänat i Kollstorp två år tidigare och mindes hur han en dag gått bakom Anders Nilsson och Jöns Simonsson på vägen från tinget och hört dem tala om Ingeborg, men vad samtalet närmare gick ut på visste han inte. Vid samma tid hade han sett hur Anders och Ingeborg gärna följdes åt.

Att Anders Nilsson hyst varma känslor för Ingeborg Jönsdotter var nog tydligt men tingsrättens utslag blev att något frieri inte kunde bevisas. Hennes pappa dömdes därför till böter och skadestånd, sammanlagt 20 daler silvermynt, eftersom han utan laga grund hindrat Anders Nilsson och Annika Svensdotter från att gifta sig. Skräddaren och hans älskarinna fick också böta, han tio och hon fem daler, vartill han årligen skulle erlägga en summa till föda för och uppfostran av sin utomäktenskaplige son.⁷ Vidare skulle bägge skriftas och avlösas, det vill säga få förlåtelse efter syndabekännelse inför en präst.

Anders Nilsson blev sedermera dragon Nöös, precis som sin far. Hans rykte tog ingen varaktig skada av ovan nämnda incident. När han 1791 på nytt flyttade mellan Kungälvs och Torsby pastorat, denna gång tillsammans med hustrun Annika och fyra barn, skedde det med intyg om en ”stilla och ärlig wandel”.⁸ Äktenskapet med Annika blev långvarigt; strax innan hennes frånfälle i januari 1831 kunde de, med en modern terminologi, fira guldbröllop.⁹ Tyvärr vet jag inte vad som hände med den försmådda Ingeborg Jönsdotter och hennes pojke, Andreas.

Noter

Harestads fb. C:1, s. 145.
Harestads fb. C:1, s. 144.
Torsby bil.t.fl. HII:1, opag. (AD, bild 6210).
Inlands Södre häradsrätts arkiv, AIa:41 (AD, bild 2270 ff.).
GLA, Grinneröds fb. C:1, s. 8 [ett rättsfall finns också, uppgift kommer].
Jfr Harestads db. C:3, s. 329, o. Harestads hfl. AI:11 (1839-1842), s.29.
Beloppen anges med alternativa summor men jag får dem inte att överensstämma med Gustav III:s myntreform 1777. Exempelvis utläser jag texten som ”böter derföre 20 daler silvermynt eller 6 riksdaler, … 32 specie”, fast 1 riksdaler var lika med 6 daler silvermynt, som var lika med 18 daler kopparmynt.
Torsby bil.t.fl. HII:2, opag. (AD, bild 3420).
Jfr. Harestads db. C:3, s. 315.