Etikett: Örgryte

Förra året upptäckte jag en gammal grav i Göteborg. Genom att ta hand om den vårdar jag minnet av min farmors släkt, men också av en kvinna som först var svår att placera. 

Till släktforskningens lättsammare uppgifter hör planlösa internetsökningar på ort- och personnamn. Bara genom Google kan man komma långt och att en sökning ger noll resultat vid ett tillfälle utesluter inte att samma åtgärd leder till träffar ett par år senare. Internet fylls hela tiden på med nytt material, fast en del försvinner ju också. I början av förra året höll jag på så här men avgränsade mig lite genom att titta i online-databaser över gravar och kyrkogårdar. Letar du efter gravar utomlands, i USA till exempel, är findagrave.com en bra startpunkt. Denna databas bygger på frivilliginsatser: att volontärer dokumenterar och publicerar data om de döda och deras minnesmärken. Här i Sverige har jag haft mest hjälp av svenskagravar.se eftersom den täcker in Göteborgs begravningssamfällighet.  Sammanställningen bygger i detta fall på församlingarnas egna gravregister, vilket medför en högre grad av standardisering. Uppgifterna om de avlidna är knapphändiga men namn, födelse-, döds- och begravningsdatum brukar ingå, jämte information om gravens upplåtelsetid och exakta positionering.

Mina sökningar våren 2022 kretsade kring farmors släkt, som jag aldrig blev personligt bekant med eftersom hon dog innan jag föddes och, tillsammans med farfar, hade flyttat långt bort från barndomsstaden Göteborg. Mina begrepp om hur farmors syskon och föräldrar såg ut var också vaga för vi hade få fotografier sparade från den sidan. För att kompensera dessa brister ville jag se om det fanns gravstenar kvar att titta på. En person jag sökte var farmors äldsta syster Gunborg, som avled i Göteborgs Gamlestads församling 1938 – ogift, bara 28 år gammal men mamma till en liten flicka. Hennes grav visade sig finnas kvar på Örgryte Nya Kyrkogård och enligt registret delar hon den med fyra andra personer i två tidigare släktled, dock inte föräldrarna, för de ligger på Kviberg (ett faktum jag länge känt till).

Utifrån min släktforskning igenkände jag tre anförvanter till Gunborg i hennes grav: en farbror och en faster – båda ogifta – och så farmodern, som hette Johanna Matilda Johansson. Vem den sist gravsatta var – en Hilda Emilia Clemente – visste jag inte, och tills vidare fick den saken bero eftersom jag nu var ivrig att besöka Örgryte Nya. Föga hade jag anat att farmors farmors grav fanns kvar! Mina farbröder kände inte till den och att jag förut hittat den i gravregistret måste bero på att jag i tidigare sökningar utgått från familjefadern, Johanna Mastildas make. Av okänd anledning saknas han i databasen – kanske också i graven.

De yttre konturerna av Johanna Matildas liv var redan bekanta. Hon föddes 1863 i ett torp på Hisingen. Pappan blev kort efter nedkomsten rotebåtsman i Tuve församling och fick med allusion på orten heta Tunblom, ett namn som även de andra familjemedlemmarna kom att använda. Jag saknar bilder både på honom och hans barn men kanske gick en del av båtsman Tunbloms signalement i arv. En rulla för Bohus 2 Båtsmanskompani beskriver det sålunda: ”Reslig, kraftfult växt, 6 fot, 2 tum lång, blå ögon, brunt hår, rödt skägg”. När Johanna Matilda lämnat föräldrahemmet och 1886 arbetade som piga i Karlsheds Bergegård, Säve församling, gifte hon sig med drängen Johan Alfred Johansson, som även han var barn till en kronans båtsman.¹ Paret flyttade till Partille, där Alfred blev arbetare vid Utby tegelbruk och det första barnet föddes: min farmors pappa, Johan August Emanuel Johansson.

Tiden i Partille inskränkte sig till två år för 1888 flyttade familjen till Kärralunds egendom i Örgryte församling, där Alfred blev lantarbetare eller statkarl. Sådana brukade ha ettårskontrakt och lön in natura, något som ofta medförde ett kringflackande liv och svårigheter att bygga upp sparkapital. Paret Johansson skulle dock stanna vid Kärralund livet ut och här få tio barn till – alla med tre förnamn vardera, utom en pojke som dog späd.

Kärralund framträder som sätesgård i dokument från 1400-talet andra hälft och räknar bland sina ägare arkitekten Bengt Wilhelm Carlberg, som vid 1700-talets mitt såg till att platsen fick en imposant mangårdsbyggnad och en lusthusförsedd park. Senare ägare utvecklade gårdens kvarnverksamhet och gjorde den till en betydande producent av havre och brännvin. Fram till och med 1800-talets mitt var andra landerier i Göteborgs utkant mer profilerade på trädgårdsodling för avsalu, men mot slutet av seklet tillkom växthus och trädgårdsmästare även i Kärralund. Under David Wemyss ägartid mellan 1883 och 1899 upptäckte göteborgarna egendomens rekreativa potential och den blev ett kärt utflyktsmål för olika grupper: skarpskyttar, skolklasser, ryttarsällskap med flera. Från Wemyss tid härrör en nyare huvudbyggnad, som ersatte Carlbergs gamla hus.

Wemyss lät också uppföra den arbetarbostad för tre familjer som Alfred och Johanna flyttade in i. Huset gick under olika namn: Wemyss, Kråkan, och så Stjärntorpet – det namn som vann i längden. Historikern Per Hallén berättar Stjärntorpet och dess omgivningar i ett par böcker om Delsjöområdet. Han har hittat en brandförsäkring från 1899 som beskriver huset: ”Torpstuga belägen i utmarken i isolerat läge, uppförd på 0,8 m hög stenfot med källare under halva huset. I 1 våningen finns 2 lägenheter och på vinden en, alla tre med 1 rum och kök som är tapetserade och målade. Byggnaden är rödmålad och uppförd av timmer med brädklädsel och tak av tegel. Byggnaden är 10 meter lång, 9,15 meter bred och 4,3 meter hög.” Till varje lägenhet hörde en kakelugn och en järnspis. Samma år som brandförsäkringen skrevs fick de boende bättre förutsättningar till egen odling och djurhållning eftersom det då uppfördes en ekonomibyggnad med fähus, logar och lador för två arbetarfamiljer.

Vid sekelskiftet fick också Kärralund en ny ägare: handlanden Herman Silvander, som började sälja av mark för nya villatomter. Mellan 1916 och 1923 köpte Göteborgs stad återstoden av egendomen och den försågs under de kommande decennierna med ny infrastruktur och bebyggelse för stadens växande befolkning. Alfred Johanssons frånfälle 1906 hindrade inte änkan och flera av hennes barn från att bo kvar i Stjärntorpet, där de försörjde sig dels på egen djurhållning med ko, gris, höns och ankor, dels med stöd av barnens inkomster från verksamheter runtomkring. I sin nya ställning som kommunala hyresgäster kunde de leva ett ganska självständigt torparliv och om Johanna Matilda bara haft större besparingar hade hon 1916 kunnat friköpa torpet för 500 kr – ett generöst erbjudande eftersom kommunen, oaktat dålig standard på byggnaderna, uppskattade det totala värdet på Stjärntorpet till 7100 kr.

Efter att dottern Signe 1921 gift sig och fått barn med arbetaren Axel Nilsson från det närbelägna torpet Korpås levde man tre generationer tillsammans i Stjärntorpet fram till Johanna Matildas död i kronisk hjärtinflammation 1943. Under kriget uppfördes en militärförläggning i närheten. Dess baracker kom sedermera att härbärgera flyktingar och blev slutligen, efter krigsslutet, omgjorda till en friluftsanläggning. Familjen Johansson tog inte illa upp över alla främmande som strövade förbi utan tyckte om att det fanns folk att samspråka med. För egen del levde de ett gammaldags liv i torpet, som saknade rinnande vatten och ordinär postgång. El och tele drogs in i huset först i början på 1950-talet.  

Till slut behövde dock Göteborgs stad ta tomten i anspråk för att anlägga en parkering vid Skatås friluftscenter. När arrendet upphörde 1969 ersattes de kvarboende syskonen med moderna hyreslägenheter och de kunde till sin förstämning bevittna hur Stjärntorpet brändes ned. Om de friköpt torpet femtiotalet år tidigare och kommunen tvingats återlösa hade de gjort sig en avsevärd vinst.

Vid besök på Skatås friluftscenter har jag själv kunnat se att alla lämningar av Stjärntorpet är borta; det är till fullo ersatt med en asfaltsplan. Därför var det uppmuntrande att ha graven som ett alternativt besöksmål och minnesmärke. Så, i april månad 2022, tog jag mig med spårvagn och buss upp till Örgryte Nya kyrkogård och letade mig fram till kvarter 2 och plats 23. Eftersom svenskagravar.se bistår med interaktiva kartor var det lätt att hitta. Stenen av ömsom blankpolerad, ömsom mattslipad, svart granit befann sig i ett ganska gott skick för när jag skulle fotografera den fick jag akta mig så att den inte fångade min spegelbild. Ovanpå sitter en skruv som hållit fast en avbruten prydnad, kanske en duva. Under ett par kvistar och en stjärna, och mellan ett par stiliserade kolonner av joniskt snitt, står texten:

J.M. JOHANSSON:s
FAMILJE GRAV
KÄRRALUND

Här begravdes alltså min farmors farmor Johanna Matilda Johansson den 28 november 1943, samma dag som Stalin, Roosevelt och Churchill möttes på en konferens i Teheran för att besluta om sin gemensamma offensiv mot Tredje riket. I Örgryte fick de överlevande barnen – fyra söner och två döttrar – övrig släkt och vänner möjlighet att samlas till ett sista avsked på kyrkogården kl. 14:30, vid den grav där sondottern Gunborg redan lagts till vila. Framför stenen såg jag en remsa med planteringsjord och en stor sandgård, båda fulla med maskrosor och annat ogräs. Kyrkogårdsförvaltningen hade satt ut en skylt som uppmanade anhöriga att höra av sig och jag insåg att om ingen grep in skulle graven snart tas bort och ersättas med en ny. Medan jag ryckte bort det värsta ogräset övervägde jag mina möjligheter att komma hit några gånger per år för att hålla platsen i prydligt skick och sätta ut nya växter: eftersom jag ofta och gärna reser till Göteborg skulle det finnas gott om tillfällen att göra denna omväg upp på höjden i stadens östra del.

Hemma igen ringde jag till förvaltningen och fick veta att ett övertagande av gravrätten skulle vara gratis och inte medföra någon löpande avgift, bara ett självständigt ansvar för underhållet. Ingen annan släkting verkade intresserad av graven men jag tyckte den var värd att bevara eftersom den rymmer tre generationer av min farmors släkt och påminner om en viktig del av Örgrytes historia, i det som Hallén kallar för ”storstadens utmark”. Som släktforskare är nu inte detta den enda släktgraven jag träffat på och hur gärna jag än vill kan jag inte sköta om dem alla, men i detta fall kände jag att plikten kallade. Gravrätten blev min och i samband med denna transaktion betalade jag 600 kr för att få grus utlagt, vilket jag tror hämmar oönskad växlighet bättre än sand samtidigt som det ser proprare ut. Tanken på att få råda över några kvadratmeter i Göteborgs stad, med möjlighet att utforma en liten plantering efter eget sinne, kändes stimulerande – en kolonilott i miniatyr.

Nya besök på kyrkogården följde då jag satte ut blommor och tände ljus till Allhelgona. Remsan med planteringsjord är lagom stor för fem plantor, en för varje gravsatt person. Men vem var då den sist, i januari 1982, begravda – Hilda Emilia Clemente? Handläggaren jag talade med på Göteborgs begravningssamfällighet kunde inte berätta under vilka omständigheter denna kvinna fått en plats i den Johanssonska familjegraven. Gravregistret meddelade att hon fötts 18 december 1896, vilket gjorde henne jämnårig med paret Johanssons barn och deras respektive fast enligt min släktforskning fanns hon inte i deras skara. En hastig koll (alltför hastig, skulle det visa sig) i församlingsboken visade att hon inte heller hade upptagits som fosterbarn i familjen. Utifrån namn och födelsedatum konstaterade jag att hon fötts i Göteborgs Masthuggs församling som dotter till skomakaren Johan Fredrik (Flink) Wahlström och hans hustru Emma Andersdotter. Föräldrarna kom från Lidköpingstrakten – Otterstads och Tuns församlingar – men det gjorde dem inte mer bekanta för mig. Övertygad om att Hilda Emilia var en total främling slarvade jag igenom hennes registeruppgifter i ArkivDigitals databas Befolkningen i Sverige 1800—1947, men lade märke till att hon, efter att 1920 ha flyttat till Oscar Fredriks församling, överförts till en längd över obefintliga. I folkräkningen från 1940 saknades hon, likaledes i den från 1950 och den från 1960… Hade hon flyttat utomlands?

Just på sajten findagrave.com dök jag plötsligt på en intressant person: Hilda ”Wahlstarm”, gift med den 1897 födde italienaren Antonio ”Tony” Clemente, en veteran från 1:a världskriget och död på Manhattan, New York, den 12 augusti 1975. Änkans förnamn och påstådda födelseår, 1897, är enligt bilder på sajten inristade på makarnas gemensamma grav, som emellertid saknar uppgifter om hennes död. Uppgiftslämnaren har själv bedrivit lite släktforskning och skrivit att denna Hildas föräldrar var svenskar med namnet Johan respektive Emma ”Norean”. Somligt stämmer överens med den i Göteborg begravda, men avvikelser finns också: födelseåret felar lite grand och namnet Norean (Norén?) känner jag inte igen. Kan verkligen Mrs. Clemente ha en gravsten i New York men vara begravd i ”min” familjegrav?

En koll i Sveriges Släktforskarförbunds databas Sveriges Dödbok gav vid handen att den 1982 i Sverige avlidna Hilda Emilia Clemente blivit änka samma dag som Tony Clemente dog, så uppenbarligen var det från honom Hilda Emilia Wahlström fick sitt italienska efternamn. Tydligen emigrerade hon som ung, gifte sig och återvände till sitt hemland när ingen familjemedlem längre band henne till USA. Här kom hon på sin ålderdom att folkbokföras i Ullared, varför frågan om hennes anknytning till Örgryte dröjde sig kvar.  

Fördjupade kontroller av Hilda Clementes adresser, både före och efter livet i Amerika, fick bitarna att falla på plats. Mot slutet av sitt liv bodde hon hos en man vars mamma hade flicknamnet Wahlström. Denna Signhild Linnea föddes den 27 april 1918 i Masthuggs församling som utomäktenskaplig dotter till den framtida Mrs. Clemente. Pappan, en montör, gav sig till känna men föräldrarna gifte sig inte. I stället emigrerade som sagt modern medan Signhild Linnea placerades som fosterbarn hos familjen Johansson i Stjärntorpet vid Kärralund! Mellan fosterfamiljen och flickans riktiga mamma fanns tydligen ett förtroendefullt vänskapsband som höll sig så starkt under alla år att man till slut delade på samma grav.

Det tog mig ett par veckor att lista ut sambandet fast egentligen var det inte så svårt. Med bara ett uns större uppmärksamhet hade jag på församlingbokens uppslag för Stjärntorpet åren 1906—1933 (Örgryte fsb. AIIa:25, pag. 4241) kunnat se att fosterdottern Signhild Linnea fanns upptagen med efternamnet Wahlström, och att till och med hennes mamma Hilda Emilia nämndes i en kolumn till höger. Födelseårtalen ledde väl till detta förbiseende men man ska aldrig försumma fosterbarn och tjänstefolk, fast de inte tillhör den undersökta familjen i biologisk eller juridisk mening. De bär med sig desto mer information om hushållets sociala sammanhang.

---