Nu var det fjärde ljuset i Advent tänt och jag önskar alla en riktigt God Jul och sedan ett Gott Nytt År. Inga blogginlägg har skrivits sedan förra julen, men lite stoff har jag i alla fall till en genealogisk nyårskrönika för 2025. En hel del material har uppenbarats bara den sista veckan.
Fynd
Till att börja med verkade 2025 vara ett ganska fyndfattigt år, med bara några få kompletterande uppgifter här och där. En del av dem fann jag genom Riksarkivets och ArkivDigitals nya textläsningsverktyg, som med hjälp av AI har tolkat och transkriberat stora textmassor från diverse domstolsarkiv. Jag sökte på speciella ort- och personnamn, bland annat Nöös med varianter (Nös, Nöhs etcetera). Så hette ju några förfäder i södra Bohuslän. Många sökträffar är rena felläsningar från AI:s sida, för i verkligheten kanske det står röse, näs eller Böös. Andra gånger, när det faktiskt står Nöös i originalkällan, har transkriptionen förvandlat namnet till Roos, Noos och liknande. Ändå är denna funktion till stor hjälp och jag gladdes när jag tidigare i år fann en piga Maria Nöös, omskriven 1728 i en dombok för Garnisonsregementet i Göteborg. Hon var då ombud för sin matmor, guldsmedsmästaren Fernlöfs hustru, så det stod inget om hennes egen person, men jag förmodade att hon var dotter till den karolinske ryttaren Daniel Nöös, vilken jag forskat mycket kring; namnet Nöös är så pass ovanligt. Fast hon bara blossade upp vid ett tillfälle och sedan försvann var det trevligt att notera henne som en möjlig anförvant, i synnerhet som jag förut knappt känt till någon kvinna alls i Daniel Nöös egen familj (hustrun är bara ett streck i mantalslängden och kyrkobokföringen saknas).
Jag var nöjd med detta lilla men alldeles nyss kom en förtida julklapp i form av en bekräftelse på att det fanns en dotter Maria i Göteborg. Det var under insamlandet av stoff till denna årskrönika, som jag förstod att ArkivDigital lagt in ny dokumentation i sin databas. Den maskinella texttolkningen tog nu fram uppgifter om hur pigan Maria Danielsdotter Nöös framträdde inför kämnärsrätten redan i april 1713. Hon sade sig vara 17 år gammal och född i Ytterby socken, Bohuslän. Daniel Nöös hade alltså en dotter, vid sidan om de fyra söner jag tidigare räknat med! Dessvärre stod flickan tilltalad för stöld i sin husbondes, fältskären Didrik Morters, hus. Rätten pressade henne: Varför lämnade hon vid ett tillfälle huset obevakat? Vad hade hon menat med att fler skulle följa henne i arresten? Hade hon inte underrättat matmodern om de dyrbara gåvor hon påstod sig ha fått av dess dotter?
Maria nekade ihärdigt till alla anklagelser som bars fram av den så kallade gillesfiskalen. I fyra och en halv månad satt hon frihetsberövad, men till slut fann domarna för gott att frikänna henne. En söt detalj i rannsakningen om Marias göranden och låtanden kvällen då stölden ägde rum är en mosters utsaga, att Maria hade tagit hennes lilla barn på armarna och dansat med det. Jo, genom detta rättsfall dök vissa ledtrådar till Marias mammas släkt upp, dock väldigt fragmentariska. Och av fallet från 1728 att döma förblev hon hushållstjänarinna i många år, utan att gifta sig.
Fler fynd
När nu timtal av bläddrande och skumläsning av flyhänt skrift i många hundra sidor tjocka domboksvolymer ersatts med digitala sökningar, har också annan information om Nöössläkten kommit fram (allt är inte så smickrande, men man får ta det goda med det onda). Med ens återupptäckte jag ännu ett par barn till Daniel Nöös. De tre bröderna Josef, Johan och Christian Nöös (kända sedan tidigare) gjorde således i oktober 1763 anspråk på arvet efter deras syster Annika Danielsdotter, som hade varit gift på Hisingen men bara lämnat en styvdotter efter sig. Till denna syskonskara får jag dessutom lägga ett halvsyskon som föddes i norra Bohuslän 1685. Jag visste förut att Daniel Nöös haft en utomäktenskaplig affär med en kona Signa Jonsdotter där, för den omtalades i förbigående vid ett senare tillfälle – däremot inte att förbindelsen resulterade i ett barn, vilket han erkände som sitt. En nyupptäckt domboknotis från Vätte och Tanums häraders sommarting nämnda år förklarar hur det låg till. Emellertid saknar jag uppgifter om barnets kön och dess fortsatta liv. Det återstår för mig att göra en mer komplett sammanställning av ovanstående information.
Artificiell Intelligens i all ära men traditionella databaser är också värdefulla. I Gravstensinventeringen, som Sveriges Släktforskarförbund förfogar över, fann jag teckningar av två stenkors på Fors kyrkogård, lite söder om Trollhättan. Enligt protokollen från 1979 skulle de stå på Olof Anderssons (1810—1880) i Fors Stommen familjegrav. Han var bror till morfars mormorsfar och av initialer och datum (A.L.S. F.D 13 OC. 1763 … resp. B.S.D. F.D 6 AG 1766 D 8 AP. 1814) förstod jag att det ena korset vittnade om föräldrarna, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård och hans hustru Börta Svenningsdotter. Trots att Anders Larsson dog så sent som 1851 var korsen huggna i en stil som snarast hör 1700-talet till, och andra ristningar visar att han återanvänt äldre stenar. De äldre inskriptionerna går att knyta till ett par under 1700-talets början, möjligen Anders Larssons farföräldrar, men de synes både ofullbordade och delvis upprepade. Vid ett besök på plats såg jag att de två korsen flankerar Olof Anderssons egen sten i en stor grusgård. Genom handelsverksamhet blev han på sin tid rätt förmögen. Sammantaget är detta gravminne ett av de äldsta jag har i min släkthistoria – en spännande men lite svårtolkad upptäckt.
En annan databas jag gärna letar i är Folke på Institutet för språk och folkminnen. Där sprang jag i år på ett par kortfattade uppteckningar från 1926 av vad mormorsfars föräldrar i Västerlanda sagt om skrock förr i tiden. På ett registerkort berättar hans pappa, båtskepparen på Göta älv Samuel Johansson, till exempel att ”de” (folk han träffat) aldrig slog ”varmt vatten i sjön förrn de sagt: ’under’. Det skulle vara en varning till sjörån, för annars kunde hon bli bränd.” På ett annat säger mamman, Lotta, att folk i trakten helst slaktade och klippte ull när månen stod i ny.
Utflykter
Efter att ha vridit och vänt på gamla och nya kartor, tittat på Google Maps street view och flygfotot, samt konsulterat lokalhistorikern Hans Karlssons bok Harestad – Från Kroken till Korseberget 1659—1970 (utg. 2017), lyckades jag äntligen lokalisera torpstället Apelviken vid Östra Näreby, ungefär 1 mil sydväst om Kungälv. Där bodde farfarsfars farsfarsmors föräldrar under 1800-talets första hälft; Anders Nilsson Nöös och Annika Svensdotter hette de. Med mamma som ressällskap for jag dit 1 april, en strålande vårdag. Apelviken består idag av en ostörd glänta, innanför en bergskreva, men den omges av en radhuslänga på ena sidan och gårdar på den andra. De nyare husgrupperna förbinds av en promenadstig, som går rakt igenom den gamla boplatsen och gör den lättillgänglig. Under ett vidlyftigt gammalt äppelträd står en bänk, där vi intog medhavd fika. Platsen tedde sig riktigt idyllisk. Av Anders Nöös och hans yngsta dotters hus sågs inga andra rester än de gråstenar som väl utgjorde grunden, fast tvärs över stigen ligger en inhägnad brunn. Enligt Hans Karlsson har den kallats Nösekällan.
Sedan tog vi färjan från Kornhall, över Nordre älv till Hisingen. Det ser lite lustigt ut med skylten ”Göteborgs stad”, när man kommer upp på andra sidan, för ännu råder ren landsbygd runtom – men göteborgarna använder ju ordet stad i stället för kommun. Under den fortsatta vägen på Hisingen fick jag en uppfattning om trakten kring Lexby, där en dotterdotter till Anders Nöös bodde. Husförhörslängden ger vid handen att hon och maken var torpare på ett utbruk som tillhörde häradsdomaren Andreas Persson i Lexby Östergård. Efter honom och några av hans anförvanter finns en omfattande samling gårdshandlingar deponerade hos Riksarkivet i Göteborg. Inför ett besök där i oktober hade jag beställt fram några volymer i hopp om att hitta ny information om min släkting Johanna Johansdotter (1807—1876), men de omåttliga buntarna av kvitton, auktionsprotokoll och listor över låntagare gav ingenting i utbyte. Ja, ja… det var väl positivt att Johanna inte verkar ha blivit alltför beroende av bygdens stora lånehaj. Och välgörande för mig var det, att som omväxling byta dataskärmen mot ett fysiskt arkiv.
Hjälpmedel i släktforskningen
Jag har samlat på mig en del genealogisk litteratur och i årets bokskörd finns handboken Hitta din historia – Släktforskning för alla av Ingeborg Arvastsson och Stina Loo (utgiven på Historiska Media 2025). Den följde med ett förmånligt prenumerationserbjudande på tidningen Släkthistoria. Boken ger en trevlig och brett upplagd presentation av olika sorters källmaterial, inte bara kyrkböcker. Man lär sig en hel del om sammanhangen vari källorna tillkommit, det vill säga samhället i stort. Utförandet är tilltalande: på matt papper ges många illustrationer, faktarutor och exempel på verkliga livsöden. För en erfaren släktforskare är så klart mycket av innehållet redan bekant men jag blev bland annat varse vilket värdefullt tillskott som landskontorets verifikationsbok kan vara om till exempel vigselböcker saknas (där ingår nämligen vissa år listor på dem som betalat avgift för sina lysningssedlar).
Över huvud taget tycker jag att man som nybörjare inom släktforskningen ska ha en bra handbok som referens. Visserligen går det att få många goda tips ute på nätet, men där blandas högt och lågt; bakom råden i erfarna släktforskares tryckta texter på papper finns ofta mer eftertanke. Också vi mer erfarna kan ha stöd av en handbok när vi berättar för noviser om hur man gör. Får jag lägga till ett eget nybörjarråd så blir det att vänta med abonnemang hos de internationella databasjättarna. Undantagen är om man själv är av utländsk härkomst eller söker en okänd biologisk förälder och behöver jämföra släktträden hos andra med matchande DNA-profiler. Annars kommer man långt nog de första åren genom att använda sig av Riksarkivet.se och ArkivDigital.se. Dessa svenska sajter är bäst för svensk släktforskning.
Under året har jag haft förmånen att prata med några som är nya i gamet och jag förstår att flera tycker reklamen från MyHeritage och Ancestry låter lockande. Det verkar ju enkelt och nybörjarvänligt att bli serverad så kallat smarta matchningar, som man kan länka till sitt träd, hellre än att själv läsa den snirkliga handstilen i originalkällorna. Ofta nog går det också att få ett korrekt träd tillbaka till 1800-talet, men sedan hopar sig felen om man inte lärt känna äldre tiders folkbokföring, för då kan man inte bedöma rimligheten i tipsen som ges. Denna färdighet får man bara om man släktforskar på riktigt, genom att kryssa mellan olika arkivdokument som skrivits (huvudsakligen för hand) i nära anslutning till händelserna de berör; det kan innebära en rörelse från församlingsbok, till födelsebok, till annan församlingsbok, till vigselbok och så vidare. Den som tar del av sådana originalkällor upptäcker dessutom intressanta detaljer, vilka vaskats bort i de sammanfattande registren; man får veta mer om anornas umgänge, levnadsförhållanden och sätt att vara – inte bara namn, datum och platser.
Läsningen av primärkällor behöver nu inte vara så svår, för utgår man från sin nära anhörigkrets och går bakåt, kommer man ju först att möta relativt nyskrivet material som är lätt att tolka. Svårighetsgraden ökar sedan successivt, i lagom takt, för varje generation bakåt man tar sig. Sedan finns ingen anledning att ha bråttom med de äldsta officiella dokumenten, för de finns kvar i arkiven. Samla i stället personliga släktminnen som riskerar att försvinna allteftersom de äldre i släkten faller ifrån. Tvärtemot instinkten anser jag alltså att man bör vänta med MyHeritage och Ancestry tills man blivit mer erfaren och vill prova på något mer avancerat, som att leta efter emigranter eller komplettera pappersforskningen med DNA-analyser. Inte heller behöver släktforskningen bli så tidsödande, om man avgränsar den till små delprojekt.
* * *
Denna årskrönika har ju släktforskning som tema men givetvis har också annat av betydelse hänt. Jag tänker med såväl värme som saknad på två vänner som gått bort: Rolf, ursprungligen barndomskamrat till pappa, och Richard, som jag delade mycket av barn- och ungdomstiden med. Tack för alla fina minnen!
Anders Hellster 