Etikett: Inland

Ett triangeldrama

Lysningar är numer ett ovanligt inslag i gudstjänsten men förr var de ett sätt att annonsera förestående bröllop samtidigt som de gav församlingsbor möjlighet att anmäla äktenskapsförhinder. Den sistnämnda funktionen var inte bara en formalitet för syns skull; ett fall från Harestad 1780 visar hur ett bröllop fick anstå sedan en protest inlämnats efter den andra lysningen.  

Stenlidensläktens stammoder, Karin Andersdotter, föddes den 3 november 1780 i Harestads socken.1 Föräldrarna var ännu inte gifta men trolovade och det räckte för att barnet skulle anses vara fött i äkta säng. Eftersom föräldrarna avsåg att gifta sig hade barnet en juridiskt starkare ställning än så kallat oäkta födda, för även om trolovningen till sin karaktär kunde vara ett tämligen informellt utbytande av löften var den rättsligt bindande. Om nu föräldrarna var inställda på bröllop undrar man varför detta dröjde till den 14 januari året därpå. En antydan till svar finns i Harestads födelsebok. Gossen Andreas, som föddes strax före Karin, hade nämligen samma pappa som hon, men en annan mamma!2

Pappan hette Anders Nilsson och var en ung skräddare (fast han i födelseboken bara kallas dräng), mellan 20 och 22 år gammal. I maj 1780 hade han flyttat från Ytterby till Torsby med intyg om att vara fri och ledig från äktenskapsförbindelser och att ha ”ett anständigt och ärbart upförande”.3 Så hade kyrkoherden och hovpredikanten Carl Mannercrantz knappast skrivit om han vetat att skräddaren kort tid innan rått två unga kvinnor med barn: först pigan Ingeborg Jönsdotter i Kollstorp, som framfödde Andreas den 4 oktober, sedan pigan Annika Svensdotter i Toreby, Anders Nilssons trolovade och mamma till Karin.  

Satirisk etsning av en skräddare vid 1700-talets mitt i England. Bild från British Museum

Av denna situation måste det ha blivit ett domstolsärende tänkte jag, för köttsligt umgänge var förbjudet för alla andra än de som var gifta eller trolovade — och skräddaren kunde inte vara trolovad med två flickor samtidigt. Mycket riktigt finns fallet upptaget i Inlands Södre häradsrätts dombok från hösttinget 1780; det står där i § 19 och är daterat den 9 november.4 Flera stämningar stod mot varandra. Anders Nilsson stämde Ingeborg och hennes far som anmält hinder hos kyrkoherde Jeurling och därmed avbrutit hans ”begynte äktenskapshandel” efter två lysningar i Harestads kyrka. Motparterna anförde dock i en genstämning att skräddaren hävdat Ingeborg under äktenskapslöfte och var skyldig att ta henne till äkta i stället. Slutligen tilltalades Anders Nilsson av sin egen far, den förre dragonen Nils Nöös, som yrkade på att sonen och Ingeborg Jönsdotter skulle stå till svars för sitt lägersmål. Varför den gamle Nöös på detta sätt åtog sig en åklagares roll mot sin egen son framgår inte men kanske tyckte han det var en hederssak att ta ansvar för sina snedsteg. Han hade själv tvingats till samma sak 14 år tidigare då han var otrogen mot sin hustru (ett värre brott som kallades enkelt hor) och gav upphov till en utomäktenskapligt född pojke i Grinneröds socken.5

Parterna lade fram sina ståndpunkter och Anders Nilsson medgav att han en gång, i sin fars hus, ”råkat at häfda” Ingeborg Jönsdotter ”af öfwerilning”. Han förnekade inte att han därigenom blivit pappa till hennes gossebarn, däremot att han lovat henne äktenskap. En sådan sak hade varit ”wida … skildt” från honom, i synnerhet som han ”alltid tyckt at hennes föräldrars sinnelag ej warit derföre böjt”. Nu ville han bli befriad från Ingeborgs tilltal och bilda familj med Annika Svensdotter i stället. Nils Nöös ansåg inte heller att det fanns bevis för att Ingeborg fått något löfte om att gifta sig och tyckte att hon borde plikta för lägersmål likaväl som hans son.

Ingeborgs pappa, Jöns Simonsson i Kollstorp, höll fast vid påståendet om att dottern lovats äktenskap och att Anders Nilsson dessutom frågat honom om hennes hand. För att styrka allt detta tillkallade han tre vittnen. Först ut var hustrun Pernilla Olsdotter som berättade att Anders Nilsson varit i tjänst hos henne fem år tidigare, då han ”war på 15:de året”. Vid den tiden hade hon hört den unge drängen säga att han ville ha Ingeborg, som då var 21 år gammal, till äkta. Men så vitt Pernilla Olsdotter visste hade han inte sagt detta till Ingeborg själv och inte heller kunde hon säga att de två redan då legat med varandra. Uppgiften om Anders ålder är tveksam utifrån senare tidsangivelser. Antagligen föddes han i december 1759 och i så fall var det mer än fem år tidigare han hade sin tjänst hos hustru Pernilla.6 Alternativt var han mer än bara 14 år gammal. Oavsett vilket godtog rätten vittnesmålet.   

Härnäst trädde en Per Persson fram. Han hade gått tillsammans med Anders Nilsson och sytt och hört denne ömsom säga att han ville gifta sig med Ingeborg, ömsom att han inte brydde sig om henne. När Per Persson sett de två tillsammans hade det alltid ”warit mycket wäl dem imillan” men han hade inte hört dem tala om äktenskap, ej heller visste han med sig att kollegan begärt Ingeborg till hustru av hennes föräldrar. Det tredje vittnet, Jonas Svensson, hade tjänat i Kollstorp två år tidigare och mindes hur han en dag gått bakom Anders Nilsson och Jöns Simonsson på vägen från tinget och hört dem tala om Ingeborg, men vad samtalet närmare gick ut på visste han inte. Vid samma tid hade han sett hur Anders och Ingeborg gärna följdes åt.

Att Anders Nilsson hyst varma känslor för Ingeborg Jönsdotter var nog tydligt men tingsrättens utslag blev att något frieri inte kunde bevisas. Hennes pappa dömdes därför till böter och skadestånd, sammanlagt 20 daler silvermynt, eftersom han utan laga grund hindrat Anders Nilsson och Annika Svensdotter från att gifta sig. Skräddaren och hans älskarinna fick också böta, han tio och hon fem daler, vartill han årligen skulle erlägga en summa till föda för och uppfostran av sin utomäktenskaplige son.7 Vidare skulle bägge skriftas och avlösas, det vill säga få förlåtelse efter syndabekännelse inför en präst.

Anders Nilsson blev sedermera dragon Nöös, precis som sin far. Hans rykte tog ingen varaktig skada av ovan nämnda incident. När han 1791 på nytt flyttade mellan Kungälvs och Torsby pastorat, denna gång tillsammans med hustrun Annika och fyra barn, skedde det med intyg om en ”stilla och ärlig wandel”.8 Äktenskapet med Annika blev långvarigt; strax innan hennes frånfälle i januari 1831 kunde de, med en modern terminologi, fira guldbröllop.9 Tyvärr vet jag inte vad som hände med den försmådda Ingeborg Jönsdotter och hennes pojke, Andreas.

Noter

  1. Harestads fb. C:1, s. 145.
  2. Harestads fb. C:1, s. 144.
  3. Torsby bil.t.fl. HII:1, opag. (AD, bild 6210).
  4. Inlands Södre häradsrätts arkiv, AIa:41 (AD, bild 2270 ff.).
  5. GLA, Grinneröds fb. C:1, s. 8 [ett rättsfall finns också, uppgift kommer].
  6. Jfr Harestads db. C:3, s. 329, o. Harestads hfl. AI:11 (1839-1842), s.29.
  7. Beloppen anges med alternativa summor men jag får dem inte att överensstämma med Gustav III:s myntreform 1777. Exempelvis utläser jag texten som ”böter derföre 20 daler silvermynt eller 6 riksdaler, … 32 specie”, fast 1 riksdaler var lika med 6 daler silvermynt, som var lika med 18 daler kopparmynt.
  8. Torsby bil.t.fl. HII:2, opag. (AD, bild 3420).
  9. Jfr. Harestads db. C:3, s. 315.

Min farfarsfars anor

Här presenterar jag den första åttondedelen av mitt ursprung: min farfarsfar, varvstimmermannen Johan Albin Nilsson, och hans anor fyra generationer bakåt. Han bodde större delen av sitt liv i Göteborg och flertalet av förfäderna levde i närområdet till denna stad, i Inlands Södre och Nordre härader i Bohuslän och i det västgötska Vättle härad.

Min farfar berättade att hans pappa, Johan Albin Nilsson, kom dåligt överens med sina syskon men på ovanstående kort har de i alla fall samlats omkring sin mamma, Johanna, som sitter i mitten. Johan Albin, född 1875, står med allvarlig uppsyn längst till vänster i bild. Jag är osäker på vem som är vem av syskonen men utifrån likhet med ett annat kort uppfattar jag att det är brodern Viktor som står närmast. Denne följs i sin tur av Carl och (om jag tolkat saken rätt) Otto längst till höger. Någon har sagt att det är systern Alma som sitter framför min farfars far men eftersom hon gick bort redan 1897 är det snarare Anna, gift Eliasson, som sitter där. På motsatt sida ska vi ha Ada, gift Nyberg.

Johan Albin och hans syskon föddes i Göteborg och de förblev stadsbor livet igenom men i föregående släktled hamnar vi på landsbygden utanför Kungälv, där båda föräldrarna bodde innan de flyttade till storstaden på 1860-talet. Jag har utrett syskonens gemensamma ursprung och gjort nedanstående antavla som går fyra släktled bakåt, till den sjunde generationen från mig räknat. Om tidigare generationer har jag sporadisk information men på grund av luckor och osäkerheter är de inte lika lätta redovisa. De kräver längre resonemang och reservationer. Under arbetet med antavlan har jag funderat på vilken betydelse släkten hade för min farfars far.

Numren för varje person utgår från mig, som är Johan Albin Nilssons sonsonsson och nr 1. Mall från Facebook-gruppen Antavlan.

Pappan i familjen, Carl Niklasson, arbetade som bryggardräng i Göteborg och det sägs att han var stark men även att han drack i mesta laget. När han dog bara 41 år gammal 1883 hamnade änkan i en utsatt position men hon fortfor att dra försorg om sin familj, bland annat genom trädgårdsarbete på herrgårdarna i stadens utkant. Fast under några år tvingades hon och fyra av barnen att bo på Lundens fattighus i Örgryte landskommun.

Föreningen Gamla Lundenpojkars jubileumsskrift från 1966 innehåller två artiklar vari Johan Albin postumt berättar om livet i det gamla Lunden. Där bodde han granne med Luffar-Britta, Snemynta Lena, Halte Janne och andra fattighjon, men han kom också i kontakt med familjen Dickson på Överås. Fröken Beatrice Dickson, känd för sitt sociala engagemang, var hans söndagsskollärarinna och när han fyllt tio år bjöd hon in honom och hans kamrater som medlemmar i hennes blåbandsförening.1

Barnen fick bidra till hushållet genom att rensa grönsaksland på Stora Gårda och Lilla Torp och vid bygget av Örgyte nya kyrka (färdigställd 1890) var Johan Albin med och bar sten. En kort tid jobbade han i ett färgeri innan han 1893 gick in som matros vid marinen i Stockholm. Arbetsvillkoren till sjöss dåliga och när utbildningsmomentet var klart föredrog han att flytta tillbaka till Göteborg där det fanns en spirande varvsindustri. Resten av sitt yrkesliv arbetade han som timmerman på ett flertal av stadens mekaniska verkstäder, bland annat Götaverken. Trots hårt arbete tyckte han inte att hans och syskonens insatser kunde mäta sig med mammans: ”En mor kunde ta hand om sju barn men sju barn kan inte ta hand om en mor”, sa han.

Trots att min farfarsfars skolgång var kort och praktiskt inriktad hade han fin handstil och var en driven skribent. Han skrev upprepade gånger i tidningarna — notiser med minnen från barndomen och arbetslivet. Genom sitt muntliga berättande bjöd han på fler anekdoter och de har kommit mig till del via min farfar, pappa och en farbror. Några handlade om släktens bakomliggande historia och de inspirerade mitt släktforskningsintresse eftersom jag ville verifiera Johan Albins uppgifter om soldaterna som fanns i hans bakgrund.

Vid en närmare granskning finner jag diskrepanser mellan den muntliga traditionen och den verkliga historien, så vitt denna går att avslöja, fast jag tror att det viktigaste för min farfarsfar var att ha något underhållande och identitetsskapande att berätta. Bland annat sa han att han härstammade från Finland, men jag har inte hittat tillstymmelse till finländskt påbrå i vår släkt. Därest traditionen är grundad i verkligheten kan den gå tillbaka på en presumtiv släkting som bodde i Finland några år på 1720-talet, innan han återvände till Västsverige.

Under etiketten ”Stenliden” kommer jag att skriva mer om Johan Albins hågkomster och släktens soldater. Dessa soldater hör hemma på Johan Albins farfar Niklas Elds sida och i antavlan här ovan syns att denne själv tjänstgjorde vid Bohusläns regemente. Om vi går bortom den sjunde generationen från mig räknat träffar vi på en grupp dragoner under 1700-talet och en karolinsk ryttare, Daniel Nöös benämnd och av allt att döma son till en tysk hammarsmed i Södermanland. På det raka fädernet finns indicier för en härstamning från vice korpralen Anders Kampe vid Västgöta-Dals regemente men eftersom den inte är helt säkerställd har jag ramat in honom och hans hustru med röda streck.

Niklas Eld?

Klart är att släkten som utgick från Niklas Eld hade betydelse för Johan Albin och hans familj. Från den kommer namnet Nilsson, som fortfarande lever kvar, och från den kom min farfars fars första hustru, Berta Sofia. Hon var nämligen hans kusin och dotter till fadern Carl Niklassons ena syster. En annan släkting, farbrodern Anders (Niklasson) Nyberg i Västerlanda, gav sin svägerska ekonomisk hjälp när hon blev änka. För hennes barn berättade denne före detta soldat att han haft en snusdosa gömd bakom en lös sten i muren när han gick vakt på en fästning!

Johan Albins farmor, Christina Larsdotter, bodde i Vättle härad i Älvsborgs län innan hon blev soldathustru i Romelanda, norr om Kungälv. Jag har mer information om de självägande skattebönderna på Christinas fäderne i Bergums socken än om hennes mors sida, som bestod av frälsebönder under Aspenäs säteri i Lerums socken. Christinas anknytning till hembygden försvagades när hennes föräldrar dog i 1834 års koleraepidemi men på hennes nya hemort fanns en ständig påminnelse om Bergum: kyrkklockan som enligt traditionen rövades därifrån under en av 1600-talets alla gränsfejder, på den tiden Bohuslän var en dansk-norsk provins. Den skulle ha tagits som kompensation för en annan klocka som svensk trupp dessförinnan lagt beslag på.

Genom morfaderns, Johannes Torbjörnssons anor i Inlands Södre och Nordre härader ska det gå att komma tillbaka till så kallade knapar som själva ägde frälsejord under 1600-talet och tidigare. Knaparna i Bohuslän var en lågfrälse grupp som hade fått skattefrihet av de dansk-norska kungarna mot att de rustade ryttare och häst till rikets försvar. Privilegierna gick om intet vid övergången till svenskt styre och knaparna sjönk ned i bondeståndet som de redan hade täta släktband till. Enligt de bohuslänska släktforskarna Lars Manfred Svenungsson, Åslög Svensson och Evert Samuelsson härstammade min ana nr 138, Per Anderssons i Södra Veneröd, från några av dessa knapar, bland annat Lindormssläkten i Tjuvkil, Lycke socken. Denna anknytning återstår för mig att verifiera men från Tjuvkil finns en tunn men tillräckligt väl belagd anlinje ner i den djupa medeltiden: via den norska ätten Bolt, ända bakåt till Danmarks konung Valdemar Sejr.2

För Johannes Torbjörnsson var allt detta avlägset för i likhet med sin hustru Laurina Olofsdotter växte han själv upp bland kronotorparna på överstebostället Kastellegårdens marker i Ytterby socken. Kastellegården har en intressant historia eftersom det är beläget på platsen för den medeltida staden Kongahälla. Ortnamn såsom Porten minner om den gamla stadsbebyggelsen som rymde både kloster och befästningsverk. Men torparnas egen historia är svår att följa eftersom de inte ägde jorden de brukade och inte nämns i olika köpehandlingar. Den äldre äldre kyrkobokföringen i Kungälvstrakten är därtill knapphändig, och det mesta av 1700-talets handlingar förstördes i en prästgårdsbrand 1796. Därför känner jag ingenting till om ana nr 70:s, Olof Anderssons, bakgrund. Mitt tidigaste evidens är mantalslängden för år 1800, i vilken han tycks förestå torpet Trägården under Kastellegården. Motsvarande gäller för hans svärföräldrar men i bouppteckningen efter svärmodern, Kerstin Larsdotter, finns en liten ledtråd som säger att hennes man hade en bror vid namn Anders Helgesson.

Mitt intresse omfattar inte bara förfäderna och anmödrarna. Parallellt med denna grafiska antavla för jag ett register över anorna och deras familjer. I denna lista får övriga familjemedlemmar sitt omnämnande: syskon, styvföräldrar etc. Utrymme för än mer detaljerade uppgifter finns i mappar och sammanfattande personakter om varje individ. Dessa tar tid att skapa för här refererar och citerar jag alla källor som visar att uppgifterna är pålitliga. Arbetet är långt ifrån färdigt. Somliga uppgifter har jag fått från andra släktforskare och dem vill jag helst granska innan jag för dem vidare. Information som härrör från kyrkböckerna är relativt enkel att kontrollera eftersom det finns exakta datumangivelser att gå efter men om någon dragit sina slutsatser utifrån andra, icke angivna, källor är det svårare.

Kan jag till exempel lita på att Johan Albins morfars farfar, Jon Olofsson i Bremnäs, Lycke socken, kom från Holm i Torsby (ett annat Torsby än kommunen i Värmland)? Jag fann uppgiften i bok om Bremnäs by men saknade en primärkälla.3 När jag utredde saken på egen hand såg jag att Jon Olofsson 1775 i egenskap av morbror var förmyndare till de barn som Ingrid Olofsdotter i Runsvallen, Ytterby, lämnat efter sig och att Ingrid hade anknytning till Holm ser jag i 1760 års mantalslängd där hon känns igen på sin makes, Bernt Mattissons, namn.4 Slutsatsen blir att Jon Olofsson i likhet med Ingrid var bördig från Holm och därmed är jag nöjd.

Kanske går det att komplettera den renodlade antavlan med ytterligare några detaljer, såsom årtal, trots luckor och brister i kyrkobokföringen. Men framförallt hoppas jag på fylligare information vid sidan om: berättelser om och fotografier på människorna som antavlan berör. Finns det till exempel fler bilder på Johanna och hennes närmaste anhöriga? Känner du till något? Hör av dig!

Noter

  1. Johan Nilsson (+), ‘Ett återtaget förbud’ och ‘Livet i Fattigstugan’ i Föreningen Gamla Lundenpojkar 20 år, 1946–1966 (1966, s. 12 resp. 17–19).
  2. Se inledningsvis: Åslög Svensson & Evert Samuelsson, Gårdarna i Tjuvkil (1989, s. 23 ff.). Vidare: standardverket Äldre Svenska Frälsesläkter I.
  3. Åslög Svensson & Evert Samuelsson, Bremnäs by (1993, s. 89).
  4. Inlands Södre Häradsrätts bouppteckningar FII:6 (1775, s. 1507–1509). Mantalslängd för Göteborgs- och Bohuslän, 55203.14 (1760, s. 518).