Etikett: handledning

Speciella formulär för att sammanställa genealogiska data har i långa tider varit ett hjälpmedel inom släktforskningen. Efter att ha utvärderat för- och nackdelar med avancerade släktforskningsprogram har jag (A.H.) valt att utforma en egen mall, inspirerad av gamla förlagor. Den som vill kan ladda ner en variant för anteckningar med penna. Se här.     

[Uppdatering 2025-01-04] Sedan den första publiceringen har personaktens utseende har justerats lite grand, liksom mina rutiner. Här följer den ursprungliga texten, samtidigt som nyare exempel finns i avdelningen Dokument.

En av de vanligaste frågorna bland noviser inom släktforskningen är: ”Hur ska jag organisera mitt material?” Rika på lite mer erfarenhet frågar sedan många hur de ska bära sig åt för att spara allt åt eftervärlden. Frågorna berör de två steg som följer på letandet efter anhöriga i allehanda källor, nämligen dokumentationsfasen och arkiveringen. Problemen är nära sammanlänkade för sättet man sammanställer uppgifterna på påverkar sparandeformatet i fråga om hållbarhet, tillgänglighet och utrymme.

Vidstående bild illustrerar utgångsläget, åtminstone för mig: en mängd handskrivna kollegieblocksblad med excerpter från kyrkoböcker, bouppteckningar, mantalslängder och andra källor. Jag skriver gärna upp det jag hittar för hand eftersom det med papper och penna är lätt att strukturera texten ungefär så som den står i originalhandlingarna och jag med blyerts eller olikfärgat bläck kan göra preliminära tolkningar av svårlästa avsnitt, samt rita av svårtydda tecken. Ofta dröjer det innan en gammal text med sin flyktiga eller snirkliga handstil är rätt förstådd och innan dess är det också svårt att veta vad av innehållet som är till nytta. Därför väntar jag gärna med att skriva rent i datorn. Hade jag redan från början lagt in texten där skulle den fått en bedräglig permanens, i synnerhet om den delats med personer som inte förstår innebörden av den annorlunda textfärgen och de streckade linjerna.

Bladen med handskrivna anteckningar ordnas personvis med en personkod uppe i högra hörnet. Men vill jag få fram all information om en ana måste jag i regel också titta bland bladen som hör till hans eller hennes ursprungsfamilj, det vill säga föräldrarna och syskonen. Till exempel kan min ana vara nämnd såsom arvinge i bouppteckningen efter pappan, och avskriften av denna handling ligger då i den bunt papper som bär pappans nummer. Mycket bläddrande således – om man inte samlar ihop informationen och gör den lättöverskådligare.    

Att släktforskningsprogram blivit en populär lösning på denna dokumentationsproblematik förvånar föga i ett så digitaliserat samhälle som vårt. Härvid infinner sig följdfrågan vilket man ska välja. En typ av program är de som tillhandahålls via abonnemang hos internationella släktforskningsföretag. I dem lägger man upp sitt släktträd på nätet så att det blir synligt för andra användare och kan länkas ihop med deras grenar om överlappningar finns. Draget till sin spets innebär systemet att alla tillsammans bygger på ett släktträd för hela världen, med resultat att ens framforskade data visserligen får stor spridning men också att man snabbt tappar kontrollen över hur den tolkas och används. Mallarna för införande av biografisk information är standardiserade och – enligt min erfarenhet – inte så väl anpassade till de lokala förhållandena i svensk släktforskning. Jag kan inte skriva saker som källhänvisningar, orter och reservationer på det sätt jag önskar. Ett gott råd är därför att bara lägga ut enkla släktöversikter utan tveksamheter hos de stora techjättarna MyHeritage (vari nätverkswebbplatsen Geni ingår) och Ancestry. På så vis undviker man att allsköns felslut fortplantar sig världen över samtidigt som man drar nytta av företagens tjänster: att få kontakt med nära och fjärran släkt, både genom jämförelse av släktträd och DNA. För hypotetiska släktrelationer och genealogiska indiciemål finns däremot bättre redovisningsformer.

Ett alternativ som många finner lockande är att göra en lokal släktprogramsinstallation på den egna datorn, till en prisvärd engångskostnad. På den helsvenska marknaden leder idag programmen MinSläkt, Genney och Disgen (bakom de förstnämnda står varsitt enmansföretag och bakom det tredje en förening, DIS). Program av denna sort ger utan tvivel släktforskaren stor hjälp att lagra stoffet så att det blir sökbart, åskådligt och möjligt att omdisponera allt efter egna önskemål. Stöd ges för att skapa statistik, hantera bilder, göra utskrifter på papper, skapa webbsidor, ändra layout och mycket annat. När väl uppgifterna är inknappade i databasen behöver man inte skriva ner dem igen bara för att behov finns av en ny genealogisk presentation med en delvis annorlunda avgränsning än tidigare. Programmet använder befintliga data i nya kombinationer. Enkelt. Stiligt. Praktiskt när man vill dela sina resultat med andra.  

Likväl stör jag mig på dessa program vars inrutade mallar medför såväl tvingande som onödiga valmöjligheter. Bara detta att vissa program tvingar fram en uppdelning av namnen i två kategorier – för- och efternamn – irriterar då verkligheten (med bl.a. patronymikon) är mer komplex än så. Med risk för upprepat nedtecknande av vissa textelement arbetar jag hellre i ett system där jag fått styra över den grafiska utformningen genom självständiga val av teckensnitt, fontstorlek, rubriker et cetera. Då kan jag utforma källhänvisningarna och ortsangivelserna på det sätt som passar mig bäst. Då får jag möjlighet att med egna medel visa hur svårbelagda men ändå plausibla somliga relationer är. Säkert har man i släktforskarprogrammens nyare versioner rätt stor frihet i dessa avseenden – jag är inte helt uppdaterad – men få program är så lättarbetade som ordbehandlaren Word. Om jag en gång skriver en släktbok kommer jag med Word ha ett antal inställningar klara från första början.              

Så hur göra? Trots många år som släktforskare har jag haft svårt att bestämma mig för hur dokumentationen ska gå till. Ska jag dokumentera anorna och släkten i listform eller använda en annan sorts mallar som ger större frihet? Ska jag vänta med det digitala formatet och bara ha handskrivna anteckningar i väntan på tillkomsten av en bok, en artikel eller ett blogginlägg? Hur noggranna måste källhänvisningarna vara i ett digitalt mellanformat, som väntar på publicering, om de ändå finns nedtecknade i samband med de först nämnda excerpterna?  

Att helt undvika fält och rutor vid inmatningen av data är ogörligt eftersom de ger struktur och underlättar jämförelser av olika slag: Vilka fick flest barn? Hur många gifte om sig? Vem blev äldst? Därför har jag under ett par års tid prövat att med hjälp av tabellverktyget i Word upprätta ett personaktsformulär efter eget sinne. Ofta kallar släktforskare denna typ av formulär för ansedel men användningsområdet begränsar sig inte till förfäderna och anmödrarna utan sträcker sig till alla människor som det finns en grundläggande historia kring. Innan jag själv började designa formuläret hade jag skrivit ut en handfull andra från olika aktörer inom släktforskarvärlden, bland annat Genealogiska Föreningen och Riksarkivet. De är avsedda för anteckningar med penna men antingen är de förtryckta raderna för få, så att man inte kan skriva tillräckligt mycket, eller så är de så smala att man tvingas skriva väldigt litet. Som inspiration har de däremot sitt värde.

Det första försöket med formuläret syftade till lagring av data i datorn men tabellerna låg inte fast när textmassan växte; cellerna förstorades vid radbyte och så vidare. Det blev tröttsamt att justera och rita om tabellerna för varje nytt formulär jag skapade så jag började ånyo överväga papper- och penna-varianten vars yttre ramar är oföränderliga eftersom arken redan printats ut. Och nu är jag färdig med min ”ansedel”. Varsågod att ladda ner den härifrån och se om den motsvarar dina behov! För mig fungerar den… delvis. På nedanstående bilder ser du fram- och baksidan med exempel på en nedtecknad personhistorik (bara ett par små detaljer har ändrats i det länkade formuläret). Personakten avser min farfarsmors farfarsfar Olof Olofsson, en västgötsk fjärdingsbonde och nämndeman som av hittills okänd anledning förlorade både gård och ämbete

Att skriva för hand också i detta led må verka gammalmodigt men fördelarna är värda att överväga. Om personakten fortlöpande fylls på med nytt innehåll är det bra att göra det på ett i förväg utskrivet papper, det vill säga med penna i hand. Då har man nämligen – hela tiden – en handling färdig för arkivering, i ett format inte som riskerar gå att förlorat vid en datakrasch eller på grund av inkompatibililitet vid uppgradering till ny programvara.  Alternativet är många utskrifter. Filerna i datorn går förvisso att dela och mångfaldiga mycket lättare än papperskopiorna; de kan föras över till fler enheter, lagras på USB-stickor, webbplatser och i datamoln – men så länge de är digitala utgör de en flyktig materia som ibland är oläsbar redan om tiotalet år. Tänk efter hur svårt det kan vara att läsa gamla DVD-skivor, eller att starta en gammal dator vars lösenord fallit i glömska. Givet god förvaring och arkivbeständig kvalitet på papper och bläck, står däremot handskrivna dokument pall i tusen år.

Till att börja med skrev jag med kulspetspenna men de svårundvikliga ändringarna och strykningarna gav ett kladdigt intryck. I stället övergick jag, som synes, till raderbar blyerts som också står sig bra om man inte tummar pappret i onödan. Två problem med handskrift över huvud taget är emellertid: (1) att den tar mer plats och snabbt kräver mer än ett blad per person, om all information ska få plats, och (2) att det i en fullskriven text blir svårt att göra tillägg mitt i.

Tittar vi på exemplet ser vi att baksidans fält för livsberättelse och referenser är nära nog fyllda till bristningsgränsen, trots att Olof Olofsson var en ganska okomplicerad person att följa; hela livet igenom stod han skriven i Ale-Skövde socken, och inte i fler än två byar. Dokumentationen av den enklaste pigas alla flyttningar mellan olika socknar och tjänster överskrider strax hans textmassa. Att redogörelsen för belägg tar större plats än vad de flesta andra mallar räknar med beror på att det inte räcker med att göra källhänvisningar för enstaka händelser i en människas liv. Sådana ”bojar” måste bindas ihop med ”bryggor” (begreppen är myntade av Släktforskarförbundets Håkan Skogsjö) så att man vet att det är samma person, och inte bara en jämnårig namnfrände, som förekommer i födelse-, vigsel- och dödboken. Husförhörslängder brukar vara bra bryggor för de talar ofta om var och när en vuxen man eller kvinna är född. Bouppteckningar fyller en liknande funktion när de nämner släktingar till barn som förlorat en förälder, ofta i rollen som bevakare av ekonomiska intressen.    

För att spara plats gjorde jag ett nytt försök med tabeller för digital inmatning i Word. Och denna gång kom ramarna att ligga fast. För enkelhetens skull struntade jag i att använda tabeller för de fyra sista fälten som heter: Övrig biografisk information, Noter, Källor och litteratur samt Bilagor. Här skriver jag bara i en eller två spalter. Annars är de två versionerna snarlika varandra. Som synes blev det, med samma uppgifter om Olof Olofsson ifyllda, mycket mer plats kvar på sidan två. Ett par enkla redigeringar kostade jag på mig för just denna ana: en onödig äktenskapstabell togs bort liksom två rader i tabellen för barn. Till denna mall ger jag ingen länk eftersom Worddokument får olika utseende hos olika användare, men mallen är lätt att efterlikna. Typsnittet heter Linux Biolinum. Huvudrubrikerna och raderna för eget skrivande är satta i fontstorlek 12 medan cellernas små hjälprubriker är 8 punkter höga (i handskriftsversionen är raderna 14 punkter höga). Tabellernas olika cellstorlekar är skapade genom att varje tabell först delades i sex lika stora kolumner, och att cellerna i dessa sedan delades igen, alternativt slogs samman, till nya bredder.   

Antagligen kommer jag använda de två versionerna av formuläret parallellt. Löpande anteckningar sker med fördel i båda och med handskriftversionen som säkerhetskopia behöver utskrift från datorn inte ske så ofta. Hur hållbart bläcket är i dessa utskrifter är svårt att sia om. Helst ska de två versionerna överensstämma in i minsta detalj men det är tänkbart att datorversionen, som rymmer mer text och är lättare att ändra, ibland kommer få längre utläggningar och en extra finish.  

Det har varit en rolig utmaning att konstruera formuläret: ett pussel att få plats med alla celler, rader och kolumner, i lagom storlekar för deras tänkta innehåll. För att mallen ska passa personer under folkbokföringens hela historia, från 1600-talet till idag, är det viktigt med flexibilitet. Överst finns rader för bland annat namn, yrke/titel, hemort och släktskapskod. Namnraden är lång och torde rymma såväl för- som efternamn – använda och icke använda, ursprungliga och senare tillagda. Även smeknamn får plats. Tilltalsnamnet stryker jag under. Min pappa skulle jag således skriva in som Lars Erik Gunnar (Nilsson) Hellster och min mormor som Gunhild ”Gullan” Linnéa (Johansson) Karlsson. Behövs längre utläggningar kan man ta dem i en not – och noter skriver man in där de passar och får plats. När personakten kompletterar en antavla föreslår jag att släktskapskoden grundas på Kekules system, vilket ger mig själv nr 1, pappa nr 2, farfarsmor nr 9 och hennes farfarsfar (Olof Olofsson) nr 72.   

I födelsefältet borde det räcka med att ange folkbokföringsorten som födelseort, det vill säga socknen förr och kommunen idag. Den mer specifika adressen bör framgå av föräldrarnas korta presentation och/eller det biografiska avsnittet. Om föräldrarna ingår i släktutredningen går det att hänvisa till deras respektive akter. Vid sidan om den jordiska födseln finns utrymme för uppgifter om dopet, viktigt förr men (tyvärr) inte lika framträdande i dagens kultur. Har dopet skett i samma församling som födseln och kort tid efteråt tycker jag det räcker med en kort datumangivelse och ett ibid. eller ibidem, latin för ”på samma plats”. Utmärker sig dopet genom att ha ägt rum på en helt annan plats och/eller långt senare kan detta anges i rutan Anmärkning. Eller så använder man denna ruta till något annat, till exempel dopprästens namn eller en notis om ett avvikande förhållande kring födseln (adoption, felaktigt angiven födelsedag m.m.). Raderna under Övrigt har även de ett flexibelt användningsområde: de kan nyttjas för att räkna upp faddrar likaväl som argument för ett visst antagande – eller upplysningar om framforskade DNA-profiler, så kallade haplogrupper.

Formuläret innehåller fält för två äktenskap eller äktenskapsliknande relationer och det lilla är främst avsett för en make eller maka för vilket en särskild personakt upprättats, antagligen för att han eller hon är en ana till den som står bakom utredningen. Det större fältet rymmer i stället en kortbiografi om en ingift släkting. För mig är det således lämpligt att på personakten för min mormorsfar Svante skriva in äktenskapet med mormorsmor Gerda i det lilla fältet eftersom hon får så mycket mer plats på ett annat blad. Svantes andra hustru Elin får det stora fältet på hans blad. Hon var viktig för honom och förtjänar uppmärksamhet i berättelsen om hans liv. Ytterligare personakter för Elin och hennes föräldrar faller dock utanför ramen för min släktforskning. Visst utrymme för anmärkningar och andra meddelanden ges även här. Till exempel har jag om Olof Olofsson skrivit att han fått det felaktiga efternamnet Nilsson i vigselboken. Har en förfader eller anmoder bara varit gift en gång blir så klart den andra, stora, äktenskapstabellen onödig och skrymmande i handskriftsvarianten. Så är det när man använder ett standardiserat format; det passar inte alla. Men i den digitala versionen är det lätt att ta bort tabellen, så som jag gjort för farfarsmors farfarsfar. Föreligger tvärtom fler äktenskap än vad som ryms på framsidan? Skriv upp dem på ett tilläggsblad!

Till de efterfrågade uppgifterna om dödsfallet – när och var det timade, av vilken orsak och i vilken ålder – går det att lägga valfria upplysningar om begravning och jordfästning. Sådant måste ju inte ske i anslutning till den närmaste församlingskyrkan. Finns en grav kvar är det bra att upplysa om dess läge: kvarter och platsnummer. Bland övrig, till döden relaterad information, skulle förekomsten av testamente och/eller bouppteckning kunna nämnas.

Antalet barn varierar kraftigt mellan olika familjer men tio rader räcker i de flesta fall. Genom tillägg av sönernas och döttrarnas frånfällen ser man hur hårt familjen drabbades av barnadödlighet. Att ge belägg för att de barn som blev vuxna dog på angivna datum kan dock bli utrymmeskrävande (jfr resonemanget om ”bryggor och bojar” ovan) så jag förslår att man spar de referenserna till barnens egna personakter, om sådana är på gång. Platsen är begränsad också för barnens namn. Förnamnen vid dopet ser jag nog som viktigast. Inom parentes anger jag det dominerande efternamnet i vuxen ålder (Qvick och inte Olsson för en av Olof Olofssons söner som blev soldat). Givetvis är det också möjligt att använda fler rader för ett och samma barn och att vid utrymmesbrist fortsätta på ett tilläggsblad. I början av varje rad står en bokstav som markör för könet och ordningsnumret i syskonskaran. En fyrkant eller pilspets i slutet på raden får visa huruvida barnet i sin tur fick avkomma. När något av barnen fått sin egen personakt upprättad fyller jag i denna symbol som en enkel signal om hur långt släktforskningen kommit.

För fältet Övrig biografisk information finns inga särskilda riktlinjer. Det kan berätta om flyttningar och karriär, anekdoter och spekulationer. Eller rymma uppgifter om ytterligare äktenskap och barn. Hur man utformar sina källhänvisningar är en vetenskap i sig och jag ska bara nämna att jag i andra och tredje fältet från slutet ger plats för så utförliga referenser som möjligt, så att man får med uppgifter om såväl arkivbevarande som arkivskapande institution, arkivsignum, källtyp, tillkomsttid och sidnummer.

Till sist: Personakten rymmer inte alltid allt av intresse, inte ens med ett eller två tilläggsblad. Därför ges på slutet chansen att hänvisa till ett antal bilagor: fotografier på människor, platser och objekt; avskrifter och kopior av eljest svårtillgängliga källtexter; utredningar av diverse problem. Bilagor man sålunda hänvisar till bör också arkiveras, jämte personakten. Med den sistnämnda klar minskar emellertid tvånget att för all framtid spara på anteckningarna från släktforskningens första fas, i mitt fall de lösa kollegieblocksbladen. Det ovan beskrivna arbetet innebär nämligen att den informationen fått en fastare och överskådligare form. Somligt av denna nya dokumentation kommer underlätta skrivandet av böcker och artiklar men även om så inte sker har den sitt värde för kommande generationer.