gravsten – Anders Hellster

Julhälsning och tillbakablick på året

Nu var det fjärde ljuset i Advent tänt och jag önskar alla en riktigt God Jul och sedan ett Gott Nytt År. Inga blogginlägg har skrivits sedan förra julen, men lite stoff har jag i alla fall till en genealogisk nyårskrönika för 2025. En hel del material har uppenbarats bara den sista veckan.

Fynd
Till att börja med verkade 2025 vara ett ganska fyndfattigt år, med bara några få kompletterande uppgifter här och där. En del av dem fann jag genom Riksarkivets och ArkivDigitals nya textläsningsverktyg, som med hjälp av AI har tolkat och transkriberat stora textmassor från diverse domstolsarkiv. Jag sökte på speciella ort- och personnamn, bland annat Nöös med varianter (Nös, Nöhs etcetera). Så hette ju några förfäder i södra Bohuslän. Många sökträffar är rena felläsningar från AI:s sida, för i verkligheten kanske det står röse, näs eller Böös. Andra gånger, när det faktiskt står Nöös i originalkällan, har transkriptionen förvandlat namnet till Roos, Noos och liknande. Ändå är denna funktion till stor hjälp och jag gladdes när jag tidigare i år fann en piga Maria Nöös, omskriven 1728 i en dombok för Garnisonsregementet i Göteborg. Hon var då ombud för sin matmor, guldsmedsmästaren Fernlöfs hustru, så det stod inget om hennes egen person, men jag förmodade att hon var dotter till den karolinske ryttaren Daniel Nöös, vilken jag forskat mycket kring; namnet Nöös är så pass ovanligt. Fast hon bara blossade upp vid ett tillfälle och sedan försvann var det trevligt att notera henne som en möjlig anförvant, i synnerhet som jag förut knappt känt till någon kvinna alls i Daniel Nöös egen familj (hustrun är bara ett streck i mantalslängden och kyrkobokföringen saknas).

Egentligen tycker jag inte om AI-genererade bilder, men eftersom AI hjälpte mig med fyndet får det illustrera Maria Nöös öde också.

Jag var nöjd med detta lilla men alldeles nyss kom en förtida julklapp i form av en bekräftelse på att det fanns en dotter Maria i Göteborg. Det var under insamlandet av stoff till denna årskrönika, som jag förstod att ArkivDigital lagt in ny dokumentation i sin databas. Den maskinella texttolkningen tog nu fram uppgifter om hur pigan Maria Danielsdotter Nöös framträdde inför kämnärsrätten redan i april 1713. Hon sade sig vara 17 år gammal och född i Ytterby socken, Bohuslän. Daniel Nöös hade alltså en dotter, vid sidan om de fyra söner jag tidigare räknat med! Dessvärre stod flickan tilltalad för stöld i sin husbondes, fältskären Didrik Morters, hus. Rätten pressade henne: Varför lämnade hon vid ett tillfälle huset obevakat? Vad hade hon menat med att fler skulle följa henne i arresten? Hade hon inte underrättat matmodern om de dyrbara gåvor hon påstod sig ha fått av dess dotter?

Maria nekade ihärdigt till alla anklagelser som bars fram av den så kallade gillesfiskalen. I fyra och en halv månad satt hon frihetsberövad, men till slut fann domarna för gott att frikänna henne. En söt detalj i rannsakningen om Marias göranden och låtanden kvällen då stölden ägde rum är en mosters utsaga, att Maria hade tagit hennes lilla barn på armarna och dansat med det. Jo, genom detta rättsfall dök vissa ledtrådar till Marias mammas släkt upp, dock väldigt fragmentariska. Och av fallet från 1728 att döma förblev hon hushållstjänarinna i många år, utan att gifta sig.

Fler fynd
När nu timtal av bläddrande och skumläsning av flyhänt skrift i många hundra sidor tjocka domboksvolymer ersatts med digitala sökningar, har också annan information om Nöössläkten kommit fram (allt är inte så smickrande, men man får ta det goda med det onda). Med ens återupptäckte jag ännu ett par barn till Daniel Nöös. De tre bröderna Josef, Johan och Christian Nöös (kända sedan tidigare) gjorde således i oktober 1763 anspråk på arvet efter deras syster Annika Danielsdotter, som hade varit gift på Hisingen men bara lämnat en styvdotter efter sig. Till denna syskonskara får jag dessutom lägga ett halvsyskon som föddes i norra Bohuslän 1685. Jag visste förut att Daniel Nöös haft en utomäktenskaplig affär med en kona Signa Jonsdotter där, för den omtalades i förbigående vid ett senare tillfälle – däremot inte att förbindelsen resulterade i ett barn, vilket han erkände som sitt. En nyupptäckt domboknotis från Vätte och Tanums häraders sommarting nämnda år förklarar hur det låg till. Emellertid saknar jag uppgifter om barnets kön och dess fortsatta liv. Det återstår för mig att göra en mer komplett sammanställning av ovanstående information.

Artificiell Intelligens i all ära men traditionella databaser är också värdefulla. I Gravstensinventeringen, som Sveriges Släktforskarförbund förfogar över, fann jag teckningar av två stenkors på Fors kyrkogård, lite söder om Trollhättan. Enligt protokollen från 1979 skulle de stå på Olof Anderssons (1810—1880) i Fors Stommen familjegrav. Han var bror till morfars mormorsfar och av initialer och datum (A.L.S. F.D 13 OC. 1763 … resp. B.S.D. F.D 6 AG 1766 D 8 AP. 1814) förstod jag att det ena korset vittnade om föräldrarna, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård och hans hustru Börta Svenningsdotter. Trots att Anders Larsson dog så sent som 1851 var korsen huggna i en stil som snarast hör 1700-talet till, och andra ristningar visar att han återanvänt äldre stenar. De äldre inskriptionerna går att knyta till ett par under 1700-talets början, möjligen Anders Larssons farföräldrar, men de synes både ofullbordade och delvis upprepade. Vid ett besök på plats såg jag att de två korsen flankerar Olof Anderssons egen sten i en stor grusgård. Genom handelsverksamhet blev han på sin tid rätt förmögen. Sammantaget är detta gravminne ett av de äldsta jag har i min släkthistoria – en spännande men lite svårtolkad upptäckt.

En annan databas jag gärna letar i är Folke på Institutet för språk och folkminnen. Där sprang jag i år på ett par kortfattade uppteckningar från 1926 av vad mormorsfars föräldrar i Västerlanda sagt om skrock förr i tiden. På ett registerkort berättar hans pappa, båtskepparen på Göta älv Samuel Johansson, till exempel att ”de” (folk han träffat) aldrig slog ”varmt vatten i sjön förrn de sagt: ’under’. Det skulle vara en varning till sjörån, för annars kunde hon bli bränd.” På ett annat säger mamman, Lotta, att folk i trakten helst slaktade och klippte ull när månen stod i ny.

Utflykter
Efter att ha vridit och vänt på gamla och nya kartor, tittat på Google Maps street view och flygfotot, samt konsulterat lokalhistorikern Hans Karlssons bok Harestad – Från Kroken till Korseberget 1659—1970 (utg. 2017), lyckades jag äntligen lokalisera torpstället Apelviken vid Östra Näreby, ungefär 1 mil sydväst om Kungälv. Där bodde farfarsfars farsfarsmors föräldrar under 1800-talets första hälft; Anders Nilsson Nöös och Annika Svensdotter hette de. Med mamma som ressällskap for jag dit 1 april, en strålande vårdag. Apelviken består idag av en ostörd glänta, innanför en bergskreva, men den omges av en radhuslänga på ena sidan och gårdar på den andra. De nyare husgrupperna förbinds av en promenadstig, som går rakt igenom den gamla boplatsen och gör den lättillgänglig. Under ett vidlyftigt gammalt äppelträd står en bänk, där vi intog medhavd fika. Platsen tedde sig riktigt idyllisk. Av Anders Nöös och hans yngsta dotters hus sågs inga andra rester än de gråstenar som väl utgjorde grunden, fast tvärs över stigen ligger en inhägnad brunn. Enligt Hans Karlsson har den kallats Nösekällan.

Sedan tog vi färjan från Kornhall, över Nordre älv till Hisingen. Det ser lite lustigt ut med skylten ”Göteborgs stad”, när man kommer upp på andra sidan, för ännu råder ren landsbygd runtom – men göteborgarna använder ju ordet stad i stället för kommun. Under den fortsatta vägen på Hisingen fick jag en uppfattning om trakten kring Lexby, där en dotterdotter till Anders Nöös bodde. Husförhörslängden ger vid handen att hon och maken var torpare på ett utbruk som tillhörde häradsdomaren Andreas Persson i Lexby Östergård. Efter honom och några av hans anförvanter finns en omfattande samling gårdshandlingar deponerade hos Riksarkivet i Göteborg. Inför ett besök där i oktober hade jag beställt fram några volymer i hopp om att hitta ny information om min släkting Johanna Johansdotter (1807—1876), men de omåttliga buntarna av kvitton, auktionsprotokoll och listor över låntagare gav ingenting i utbyte. Ja, ja… det var väl positivt att Johanna inte verkar ha blivit alltför beroende av bygdens stora lånehaj. Och välgörande för mig var det, att som omväxling byta dataskärmen mot ett fysiskt arkiv.

Hjälpmedel i släktforskningen
Jag har samlat på mig en del genealogisk litteratur och i årets bokskörd finns handboken Hitta din historia – Släktforskning för alla av Ingeborg Arvastsson och Stina Loo (utgiven på Historiska Media 2025). Den följde med ett förmånligt prenumerationserbjudande på tidningen Släkthistoria. Boken ger en trevlig och brett upplagd presentation av olika sorters källmaterial, inte bara kyrkböcker. Man lär sig en hel del om sammanhangen vari källorna tillkommit, det vill säga samhället i stort. Utförandet är tilltalande: på matt papper ges många illustrationer, faktarutor och exempel på verkliga livsöden. För en erfaren släktforskare är så klart mycket av innehållet redan bekant men jag blev bland annat varse vilket värdefullt tillskott som landskontorets verifikationsbok kan vara om till exempel vigselböcker saknas (där ingår nämligen vissa år listor på dem som betalat avgift för sina lysningssedlar).

Över huvud taget tycker jag att man som nybörjare inom släktforskningen ska ha en bra handbok som referens. Visserligen går det att få många goda tips ute på nätet, men där blandas högt och lågt; bakom råden i erfarna släktforskares tryckta texter på papper finns ofta mer eftertanke. Också vi mer erfarna kan ha stöd av en handbok när vi berättar för noviser om hur man gör. Får jag lägga till ett eget nybörjarråd så blir det att vänta med abonnemang hos de internationella databasjättarna. Undantagen är om man själv är av utländsk härkomst eller söker en okänd biologisk förälder och behöver jämföra släktträden hos andra med matchande DNA-profiler. Annars kommer man långt nog de första åren genom att använda sig av Riksarkivet.se och ArkivDigital.se. Dessa svenska sajter är bäst för svensk släktforskning.

Under året har jag haft förmånen att prata med några som är nya i gamet och jag förstår att flera tycker reklamen från MyHeritage och Ancestry låter lockande. Det verkar ju enkelt och nybörjarvänligt att bli serverad så kallat smarta matchningar, som man kan länka till sitt träd, hellre än att själv läsa den snirkliga handstilen i originalkällorna. Ofta nog går det också att få ett korrekt träd tillbaka till 1800-talet, men sedan hopar sig felen om man inte lärt känna äldre tiders folkbokföring, för då kan man inte bedöma rimligheten i tipsen som ges. Denna färdighet får man bara om man släktforskar på riktigt, genom att kryssa mellan olika arkivdokument som skrivits (huvudsakligen för hand) i nära anslutning till händelserna de berör; det kan innebära en rörelse från församlingsbok, till födelsebok, till annan församlingsbok, till vigselbok och så vidare. Den som tar del av sådana originalkällor upptäcker dessutom intressanta detaljer, vilka vaskats bort i de sammanfattande registren; man får veta mer om anornas umgänge, levnadsförhållanden och sätt att vara – inte bara namn, datum och platser.

Läsningen av primärkällor behöver nu inte vara så svår, för utgår man från sin nära anhörigkrets och går bakåt, kommer man ju först att möta relativt nyskrivet material som är lätt att tolka. Svårighetsgraden ökar sedan successivt, i lagom takt, för varje generation bakåt man tar sig. Sedan finns ingen anledning att ha bråttom med de äldsta officiella dokumenten, för de finns kvar i arkiven. Samla i stället personliga släktminnen som riskerar att försvinna allteftersom de äldre i släkten faller ifrån. Tvärtemot instinkten anser jag alltså att man bör vänta med MyHeritage och Ancestry tills man blivit mer erfaren och vill prova på något mer avancerat, som att leta efter emigranter eller komplettera pappersforskningen med DNA-analyser. Inte heller behöver släktforskningen bli så tidsödande, om man avgränsar den till små delprojekt.

* * *

Denna årskrönika har ju släktforskning som tema men givetvis har också annat av betydelse hänt. Jag tänker med såväl värme som saknad på två vänner som gått bort: Rolf, ursprungligen barndomskamrat till pappa, och Richard, som jag delade mycket av barn- och ungdomstiden med. Tack för alla fina minnen!

Gravens gåta

Förra året upptäckte jag en gammal grav i Göteborg. Genom att ta hand om den vårdar jag minnet av min farmors släkt, men också av en kvinna som först var svår att placera.

Till släktforskningens lättsammare uppgifter hör planlösa internetsökningar på ort- och personnamn. Bara genom Google kan man komma långt och att en sökning ger noll resultat vid ett tillfälle utesluter inte att samma åtgärd leder till träffar ett par år senare. Internet fylls hela tiden på med nytt material, fast en del försvinner ju också. I början av förra året höll jag på så här men avgränsade mig lite genom att titta i online-databaser över gravar och kyrkogårdar. Letar du efter gravar utomlands, i USA till exempel, är findagrave.com en bra startpunkt. Denna databas bygger på frivilliginsatser: att volontärer dokumenterar och publicerar data om de döda och deras minnesmärken. Här i Sverige har jag haft mest hjälp av svenskagravar.se eftersom den täcker in Göteborgs begravningssamfällighet. Sammanställningen bygger i detta fall på församlingarnas egna gravregister, vilket medför en högre grad av standardisering. Uppgifterna om de avlidna är knapphändiga men namn, födelse-, döds- och begravningsdatum brukar ingå, jämte information om gravens upplåtelsetid och exakta positionering.

Mina sökningar våren 2022 kretsade kring farmors släkt, som jag aldrig blev personligt bekant med eftersom hon dog innan jag föddes och, tillsammans med farfar, hade flyttat långt bort från barndomsstaden Göteborg. Mina begrepp om hur farmors syskon och föräldrar såg ut var också vaga för vi hade få fotografier sparade från den sidan. För att kompensera dessa brister ville jag se om det fanns gravstenar kvar att titta på. En person jag sökte var farmors äldsta syster Gunborg, som avled i Göteborgs Gamlestads församling 1938 – ogift, bara 28 år gammal men mamma till en liten flicka. Hennes grav visade sig finnas kvar på Örgryte Nya Kyrkogård och enligt registret delar hon den med fyra andra personer i två tidigare släktled, dock inte föräldrarna, för de ligger på Kviberg (ett faktum jag länge känt till).

Utifrån min släktforskning igenkände jag tre anförvanter till Gunborg i hennes grav: en farbror och en faster – båda ogifta – och så farmodern, som hette Johanna Matilda Johansson. Vem den sist gravsatta var – en Hilda Emilia Clemente – visste jag inte, och tills vidare fick den saken bero eftersom jag nu var ivrig att besöka Örgryte Nya. Föga hade jag anat att farmors farmors grav fanns kvar! Mina farbröder kände inte till den och att jag förut hittat den i gravregistret måste bero på att jag i tidigare sökningar utgått från familjefadern, Johanna Mastildas make. Av okänd anledning saknas han i databasen – kanske också i graven.

De yttre konturerna av Johanna Matildas liv var redan bekanta. Hon föddes 1863 i ett torp på Hisingen. Pappan blev kort efter nedkomsten rotebåtsman i Tuve församling och fick med allusion på orten heta Tunblom, ett namn som även de andra familjemedlemmarna kom att använda. Jag saknar bilder både på honom och hans barn men kanske gick en del av båtsman Tunbloms signalement i arv. En rulla för Bohus 2 Båtsmanskompani beskriver det sålunda: ”Reslig, kraftfult växt, 6 fot, 2 tum lång, blå ögon, brunt hår, rödt skägg”. När Johanna Matilda lämnat föräldrahemmet och 1886 arbetade som piga i Karlsheds Bergegård, Säve församling, gifte hon sig med drängen Johan Alfred Johansson, som även han var barn till en kronans båtsman.¹ Paret flyttade till Partille, där Alfred blev arbetare vid Utby tegelbruk och det första barnet föddes: min farmors pappa, Johan August Emanuel Johansson.

Tiden i Partille inskränkte sig till två år för 1888 flyttade familjen till Kärralunds egendom i Örgryte församling, där Alfred blev lantarbetare eller statkarl. Sådana brukade ha ettårskontrakt och lön in natura, något som ofta medförde ett kringflackande liv och svårigheter att bygga upp sparkapital. Paret Johansson skulle dock stanna vid Kärralund livet ut och här få tio barn till – alla med tre förnamn vardera, utom en pojke som dog späd.

Kärralund framträder som sätesgård i dokument från 1400-talet andra hälft och räknar bland sina ägare arkitekten Bengt Wilhelm Carlberg, som vid 1700-talets mitt såg till att platsen fick en imposant mangårdsbyggnad och en lusthusförsedd park. Senare ägare utvecklade gårdens kvarnverksamhet och gjorde den till en betydande producent av havre och brännvin. Fram till och med 1800-talets mitt var andra landerier i Göteborgs utkant mer profilerade på trädgårdsodling för avsalu, men mot slutet av seklet tillkom växthus och trädgårdsmästare även i Kärralund. Under David Wemyss ägartid mellan 1883 och 1899 upptäckte göteborgarna egendomens rekreativa potential och den blev ett kärt utflyktsmål för olika grupper: skarpskyttar, skolklasser, ryttarsällskap med flera. Från Wemyss tid härrör en nyare huvudbyggnad, som ersatte Carlbergs gamla hus.

Wemyss lät också uppföra den arbetarbostad för tre familjer som Alfred och Johanna flyttade in i. Huset gick under olika namn: Wemyss, Kråkan, och så Stjärntorpet – det namn som vann i längden. Historikern Per Hallén berättar Stjärntorpet och dess omgivningar i ett par böcker om Delsjöområdet. Han har hittat en brandförsäkring från 1899 som beskriver huset: ”Torpstuga belägen i utmarken i isolerat läge, uppförd på 0,8 m hög stenfot med källare under halva huset. I 1 våningen finns 2 lägenheter och på vinden en, alla tre med 1 rum och kök som är tapetserade och målade. Byggnaden är rödmålad och uppförd av timmer med brädklädsel och tak av tegel. Byggnaden är 10 meter lång, 9,15 meter bred och 4,3 meter hög.” Till varje lägenhet hörde en kakelugn och en järnspis. Samma år som brandförsäkringen skrevs fick de boende bättre förutsättningar till egen odling och djurhållning eftersom det då uppfördes en ekonomibyggnad med fähus, logar och lador för två arbetarfamiljer.

Vid sekelskiftet fick också Kärralund en ny ägare: handlanden Herman Silvander, som började sälja av mark för nya villatomter. Mellan 1916 och 1923 köpte Göteborgs stad återstoden av egendomen och den försågs under de kommande decennierna med ny infrastruktur och bebyggelse för stadens växande befolkning. Alfred Johanssons frånfälle 1906 hindrade inte änkan och flera av hennes barn från att bo kvar i Stjärntorpet, där de försörjde sig dels på egen djurhållning med ko, gris, höns och ankor, dels med stöd av barnens inkomster från verksamheter runtomkring. I sin nya ställning som kommunala hyresgäster kunde de leva ett ganska självständigt torparliv och om Johanna Matilda bara haft större besparingar hade hon 1916 kunnat friköpa torpet för 500 kr – ett generöst erbjudande eftersom kommunen, oaktat dålig standard på byggnaderna, uppskattade det totala värdet på Stjärntorpet till 7100 kr.

Efter att dottern Signe 1921 gift sig och fått barn med arbetaren Axel Nilsson från det närbelägna torpet Korpås levde man tre generationer tillsammans i Stjärntorpet fram till Johanna Matildas död i kronisk hjärtinflammation 1943. Under kriget uppfördes en militärförläggning i närheten. Dess baracker kom sedermera att härbärgera flyktingar och blev slutligen, efter krigsslutet, omgjorda till en friluftsanläggning. Familjen Johansson tog inte illa upp över alla främmande som strövade förbi utan tyckte om att det fanns folk att samspråka med. För egen del levde de ett gammaldags liv i torpet, som saknade rinnande vatten och ordinär postgång. El och tele drogs in i huset först i början på 1950-talet.

Till slut behövde dock Göteborgs stad ta tomten i anspråk för att anlägga en parkering vid Skatås friluftscenter. När arrendet upphörde 1969 ersattes de kvarboende syskonen med moderna hyreslägenheter och de kunde till sin förstämning bevittna hur Stjärntorpet brändes ned. Om de friköpt torpet femtiotalet år tidigare och kommunen tvingats återlösa hade de gjort sig en avsevärd vinst.

Vid besök på Skatås friluftscenter har jag själv kunnat se att alla lämningar av Stjärntorpet är borta; det är till fullo ersatt med en asfaltsplan. Därför var det uppmuntrande att ha graven som ett alternativt besöksmål och minnesmärke. Så, i april månad 2022, tog jag mig med spårvagn och buss upp till Örgryte Nya kyrkogård och letade mig fram till kvarter 2 och plats 23. Eftersom svenskagravar.se bistår med interaktiva kartor var det lätt att hitta. Stenen av ömsom blankpolerad, ömsom mattslipad, svart granit befann sig i ett ganska gott skick för när jag skulle fotografera den fick jag akta mig så att den inte fångade min spegelbild. Ovanpå sitter en skruv som hållit fast en avbruten prydnad, kanske en duva. Under ett par kvistar och en stjärna, och mellan ett par stiliserade kolonner av joniskt snitt, står texten:

J.M. JOHANSSON:s
FAMILJE GRAV
KÄRRALUND

Här begravdes alltså min farmors farmor Johanna Matilda Johansson den 28 november 1943, samma dag som Stalin, Roosevelt och Churchill möttes på en konferens i Teheran för att besluta om sin gemensamma offensiv mot Tredje riket. I Örgryte fick de överlevande barnen – fyra söner och två döttrar – övrig släkt och vänner möjlighet att samlas till ett sista avsked på kyrkogården kl. 14:30, vid den grav där sondottern Gunborg redan lagts till vila. Framför stenen såg jag en remsa med planteringsjord och en stor sandgård, båda fulla med maskrosor och annat ogräs. Kyrkogårdsförvaltningen hade satt ut en skylt som uppmanade anhöriga att höra av sig och jag insåg att om ingen grep in skulle graven snart tas bort och ersättas med en ny. Medan jag ryckte bort det värsta ogräset övervägde jag mina möjligheter att komma hit några gånger per år för att hålla platsen i prydligt skick och sätta ut nya växter: eftersom jag ofta och gärna reser till Göteborg skulle det finnas gott om tillfällen att göra denna omväg upp på höjden i stadens östra del.

J.M. Johanssons familjegrav i uppfräschat skick.

Hemma igen ringde jag till förvaltningen och fick veta att ett övertagande av gravrätten skulle vara gratis och inte medföra någon löpande avgift, bara ett självständigt ansvar för underhållet. Ingen annan släkting verkade intresserad av graven men jag tyckte den var värd att bevara eftersom den rymmer tre generationer av min farmors släkt och påminner om en viktig del av Örgrytes historia, i det som Hallén kallar för ”storstadens utmark”. Som släktforskare är nu inte detta den enda släktgraven jag träffat på och hur gärna jag än vill kan jag inte sköta om dem alla, men i detta fall kände jag att plikten kallade. Gravrätten blev min och i samband med denna transaktion betalade jag 600 kr för att få grus utlagt, vilket jag tror hämmar oönskad växlighet bättre än sand samtidigt som det ser proprare ut. Tanken på att få råda över några kvadratmeter i Göteborgs stad, med möjlighet att utforma en liten plantering efter eget sinne, kändes stimulerande – en kolonilott i miniatyr.

Nya besök på kyrkogården följde då jag satte ut blommor och tände ljus till Allhelgona. Remsan med planteringsjord är lagom stor för fem plantor, en för varje gravsatt person. Men vem var då den sist, i januari 1982, begravda – Hilda Emilia Clemente? Handläggaren jag talade med på Göteborgs begravningssamfällighet kunde inte berätta under vilka omständigheter denna kvinna fått en plats i den Johanssonska familjegraven. Gravregistret meddelade att hon fötts 18 december 1896, vilket gjorde henne jämnårig med paret Johanssons barn och deras respektive fast enligt min släktforskning fanns hon inte i deras skara. En hastig koll (alltför hastig, skulle det visa sig) i församlingsboken visade att hon inte heller hade upptagits som fosterbarn i familjen. Utifrån namn och födelsedatum konstaterade jag att hon fötts i Göteborgs Masthuggs församling som dotter till skomakaren Johan Fredrik (Flink) Wahlström och hans hustru Emma Andersdotter. Föräldrarna kom från Lidköpingstrakten – Otterstads och Tuns församlingar – men det gjorde dem inte mer bekanta för mig. Övertygad om att Hilda Emilia var en total främling slarvade jag igenom hennes registeruppgifter i ArkivDigitals databas Befolkningen i Sverige 1800—1947, men lade märke till att hon, efter att 1920 ha flyttat till Oscar Fredriks församling, överförts till en längd över obefintliga. I folkräkningen från 1940 saknades hon, likaledes i den från 1950 och den från 1960… Hade hon flyttat utomlands?

Bild av E. Middleton på findagrave.com. Stenen finns på Silver Mount Cemetery, Staten Island, New York.

Just på sajten findagrave.com dök jag plötsligt på en intressant person: Hilda ”Wahlstarm”, gift med den 1897 födde italienaren Antonio ”Tony” Clemente, en veteran från 1:a världskriget och död på Manhattan, New York, den 12 augusti 1975. Änkans förnamn och påstådda födelseår, 1897, är enligt bilder på sajten inristade på makarnas gemensamma grav, som emellertid saknar uppgifter om hennes död. Uppgiftslämnaren har själv bedrivit lite släktforskning och skrivit att denna Hildas föräldrar var svenskar med namnet Johan respektive Emma ”Norean”. Somligt stämmer överens med den i Göteborg begravda, men avvikelser finns också: födelseåret felar lite grand och namnet Norean (Norén?) känner jag inte igen. Kan verkligen Mrs. Clemente ha en gravsten i New York men vara begravd i ”min” familjegrav?

En koll i Sveriges Släktforskarförbunds databas Sveriges Dödbok gav vid handen att den 1982 i Sverige avlidna Hilda Emilia Clemente blivit änka samma dag som Tony Clemente dog, så uppenbarligen var det från honom Hilda Emilia Wahlström fick sitt italienska efternamn. Tydligen emigrerade hon som ung, gifte sig och återvände till sitt hemland när ingen familjemedlem längre band henne till USA. Här kom hon på sin ålderdom att folkbokföras i Ullared, varför frågan om hennes anknytning till Örgryte dröjde sig kvar.

Fördjupade kontroller av Hilda Clementes adresser, både före och efter livet i Amerika, fick bitarna att falla på plats. Mot slutet av sitt liv bodde hon hos en man vars mamma hade flicknamnet Wahlström. Denna Signhild Linnea föddes den 27 april 1918 i Masthuggs församling som utomäktenskaplig dotter till den framtida Mrs. Clemente. Pappan, en montör, gav sig till känna men föräldrarna gifte sig inte. I stället emigrerade som sagt modern medan Signhild Linnea placerades som fosterbarn hos familjen Johansson i Stjärntorpet vid Kärralund! Mellan fosterfamiljen och flickans riktiga mamma fanns tydligen ett förtroendefullt vänskapsband som höll sig så starkt under alla år att man till slut delade på samma grav.

Det tog mig ett par veckor att lista ut sambandet fast egentligen var det inte så svårt. Med bara ett uns större uppmärksamhet hade jag på församlingbokens uppslag för Stjärntorpet åren 1906—1933 (Örgryte fsb. AIIa:25, pag. 4241) kunnat se att fosterdottern Signhild Linnea fanns upptagen med efternamnet Wahlström, och att till och med hennes mamma Hilda Emilia nämndes i en kolumn till höger. Födelseårtalen ledde väl till detta förbiseende men man ska aldrig försumma fosterbarn och tjänstefolk, fast de inte tillhör den undersökta familjen i biologisk eller juridisk mening. De bär med sig desto mer information om hushållets sociala sammanhang.

Noter

Att hans tilltalsnamn var Alfred grundar jag på bouppteckningen som förrättades den 13 januari 1900 efter pappan, båtsman Johannes Ivarsson Lager i Solberga församling (bou. vid Inlands Nordre häradsrätt FII:18, s. 2197).

Litteratur

Hallén, Per (2007), Storstadens utmark — Delsjöområdets historia under 10 000 år. Förf. o. Friluftsfrämjandet, Göteborgs distrikt.
Hallén, Per (2018), Upptäck Skatås. Universus Academic Press.

Tjänstekvinnans son

”Ni hör ju själva – ’Tjänstekvinnans son’”. Min svensklärare för länge sedan himlade med ögonen när hon återgav namnet på Strindbergs självbiografiska roman från 1886. Hon tyckte att han gav ett falskt sken av att tillhöra en åsidosatt grupp i samhället för även om modern hade varit hushållerska hos Strindbergs far var hon vid nedkomsten dennes lagvigda hustru. Låt oss nu titta närmare på en annan framgångsrik person för vilken beteckningen ”Tjänstekvinnans son” passade bättre.

Kring företeelsen oäkta barn, det vill säga barn som förr i tiden föddes utom äktenskapet, finns många tendensiösa uppfattningar, också bland släktforskare. Många tycks tro att de levde med ett evigt stigma över sig, att de föraktades och trycktes ned av sin omgivning. Verkligheten bjuder på fler nyanser vilket exemplet med Carl Olbers, en hög teolog i Lund, visar. Beteckningen ”oäkta”, som användes om dessa barn, innebar således inte att de ansågs ha ett lägre människovärde. Egentligen handlade den mer om föräldrarnas utomäktenskapliga, det vill säga oäkta, förhållande än om barnen själva.

Vår uppfattning om forna tiders behandling av ”oäkta” barn går att föra tillbaka på Första Mosebokens berättelse om den egyptiska slavinnan Hagar och hennes son Ismael – Ismael som föddes i en utomäktenskaplig relation med patriarken Abraham, något som skapade spänningar gentemot dennes hustru Sara. Abraham prioriterade sin hustru och barnet han fått med henne, Isak, varför Hagar och hennes son drevs ut i öknen. Titeln på Strindbergs självbiografiska roman Tjänstekvinnans son anspelar på denna berättelse men författaren hade inte mycket gemensamt med Ismael eftersom han föddes inom äktenskapet, om än av en före detta hushållerska.

Hagar och Ismael. Illustration av Hermine F. Schäfer i *Barnens Bibel*.

En vanlig föreställning är också att den utomäktenskaplige fadern måste varit moderns husbonde (ungefär som Abraham), helst om denne tillhörde överklassen. Tanken att han lika väl kunde vara en jämnårig dräng verkar mindre lockande. I fallet Carl Olbers överensstämmer dock stereotypen kvinnan av folket och mannen av börd med det faktiska förhållandet. Födelseboken för Fors socken, Västergötland, meddelar således att Carl föddes den 18 november 1819 som ”oäkta” son till ”Assessorn Herr Vincent Olbers på Lunden” och dennes 22 år gamla piga Helena Larsdotter. Assessor Olbers inställning till faderskapet framgår inte av födelseboken men hans uppfattning bör finnas redovisad i ett protokoll från något av de i tid närliggande häradstingen. Sexuella relationer mellan två ogifta personer var nämligen i lag förbjudna fram till 1864. För att undgå pinsam offentlighet hade en person i Olbers ställning kunnat erbjuda sin älskarinna en ekonomisk kompensation i utbyte mot hennes tystnad men av hans och Helenas förhållande gjordes alltså ingen hemlighet. Dess skadeverkningar var ringa med tanke på att Olbers levde som änkeman sedan 1815 och att hans två söner från äktenskapet höll på att bli vuxna.

Något nytt bröllop, med Helena Larsdotter som brud, var däremot inte aktuellt. På Lunden hade en hushållerska vid namn Johanna Brandtberg tagit över en del av den framlidna fru Olbers sysslor. Ingenting tyder dock på att hon och husbonden umgicks på intim fot med varandra för hushållerskan var själv gift och hade två barn. Gentemot pigan Helena och hennes nyfödde son rådde till att börja med viss distans. Åtminstone är det bilden som tonar fram i kyrkböckerna. Carls faddrar kom uteslutande från mammans krets och utgjordes till största delen av hennes syskon, till exempel systern Anna Larsdotter i Tokebäcken. Annas man, Jon Olofsson, hankade sig fram som arrendebonde och saknade den säkerhet som systrarnas pappa haft eftersom han, Lars Jonsson i Solberga, ägt en liten andel (3/16 mantal) av sin bys skattejord. Men oavsett naturen på jordens upplåtelseform tillhörde de alla allmogen, till skillnad mot Vincent Olbers som var en ståndsperson av borgerlig släkt.

Släkten Olbers kom från Tyskland på 1600-talet och byggde upp en förmögenhet genom köpenskap i Göteborg där flera medlemmar också engagerade sig i Ostindiska kompaniet, bland annat Vincent Olbers far. Denne styrman i kompaniets tjänst överlevde inte sin sista seglats och begravdes på Sankta Helena 1774. För intjänade pengar köpte släkten ett antal lantegendomar, framför allt i Flundre härad, där Fors ligger. Den starka anknytning till Flundre framgår redan av avhandlingen om häradet som släktingen Levinius Olbers lade fram för den filosofiska magistersgraden vid Uppsala universitet 1788: Dissertatio Topographica de Territorio Vestogothiae Flundre. Herr Olbers på Lunden var dock, som titeln assessor utvisar, jurist och tjänstgjorde som kronofogde över Väne, Bjärke, Flundre, Ale och Vättle härader. Frälsehemmanet Lunden om ett mantal kom från hans hustrus sida men åren 1802 och 1809 inhandlade han två andra frälsehemman om ett mantal vardera: Hällestorp och Anstorp i Rommele socken. Säljare var två av hans kusiner.

Del av Generalstabskartan från 1858. Längst i väster syns Göta älv.

Åren närmast efter Carls födelse bodde Olbers kvar på Lunden där de två äldre sönerna ännu en tid hade sin fasta punkt. Johanna Brandtberg lämnade strax sin tjänst men kvar på gården bodde en änkefru Ahlberg med två döttrar, assessorns ingifta släktingar. Härtill kom drängar och pigor samt, på de vidare ägorna, ett par torparfamiljer. Helena Larsdotter fick fortsätta i Olbers tjänst men på armlängds avstånd, på Anstorp där hon bodde med sin son och, av husförhörslängderna att döma, övertog uppgiften som rykterska, det vill säga ansvaret för att vårda hästarna och boskapen.

Vid 1820-talets mitt ändrades situationen. Olbers gav sin stallpiga förnyad uppmärksamhet och flyttade över till henne på Anstorp. Helena upphöjdes till hushållerska och utan att vara gifta kom de nu att leva som i en familj. Detta var flera år innan Carl Jonas Love Almqvist utmanade den äktenskapliga institutionen med sin roman Det går an (1839). Romanens huvudkaraktärer, sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck, levde dock i ett mer jämställt förhållande än Olbers och hans hushållerska. Ett tecken på Helenas nya status var omskrivningen av hennes efternamn, från Larsdotter till Larsson. Under 1800-talets första hälft brukade allmogens kvinnor som regel individuella patronymikon med ändelsen -dotter, men här ser vi en övergång till ett borgerligt släktnamnsskick som blev gängse först omkring 1900.

Boningshuset på Anstorp hade ett senbarockt utförande, väl anpassat för adelsfamiljen Lilliebielke som ägde och bebodde gården under 1700-talet, innan man kom på obestånd och tvingades sälja. I något skede avhände sig Vincent Olbers för egen del Hällestorp, väl medveten om att boendet på Anstorp ingav tillräckligt med respekt. Hemmet rymde en mängd fina föremål som gjorde livet angenämt. Där fanns gott om silver för dukning och förvaring, till exempel ett par sockerurnor om 96 lod (drygt 1200 gram) och skedar av allehanda slag. Där fanns blåvitt porslin och möbler av ostindiskt ursprung: teservis, spelbord, skåp med mera. Ett klaver och ett par speglar med förgyllda ramar bidrog till elegansen. Ville man ta sig ut på bygden kunde man bland alla åkdon välja att spänna för den rödmålade kaleschen. Några fler syskon att leka med fick inte Carl men till gården kom en skara kusiner på moderns sida. De var barn till den ovan nämnda systern från Tokebäcken vars man nu tog över som hälftenbrukare (d.v.s. arrendator) av Anstorp, uppenbarligen på hushållerskans och svägerskans initiativ. Livet verkade gott men snart krossades idyllen.

Med ursprung i den heliga floden Ganges dalgång spred sig alltifrån 1500-talet smittsamma mikroorganismer ut över Indien och övriga världen. De följde vattnets vägar och drabbade människor som ville släcka sin törst med motsatsen: uttorkning till följd av diarréer och kräkningar. Sjukdomen kallas kolera och den skördade under 1800-talet miljontals offer i världsomfattande epidemier. Sverige drabbades första gången 1834, sedan smittan ankommit hamnarna i Göteborg och Stockholm. Bara i Rommele ledde koleran till döden för 16 av socknens invånare under augusti och september månader (kanske var de fler; bland de totalt 34 avlidna under året fanns även ett antal som diagnosticerades magsjuka). Både herrskap och tjänstefolk strök med, bland de förra assessor Olbers som gick bort den 28 augusti, 66 år gammal. Han lades till vila jämte sin hustru på Åsbräcka kyrkogård.

Helena Larsson hade i sin inofficiella ställning som livskamrat inte någon automatisk arvsrätt men såsom hushållerska närvarade hon vid bouppteckningen där hon räknade upp all lösegendom. Vincent Olbers son Johan Nikolaus, som titulerades vice häradshövding, uppgav den fasta egendomen och boets skulder. Han representerade också sin bror Anders Levin, regementspastor i Stockholm. Helena visade fram ett testamente från föregående år enligt vilket hon tillerkändes en summa om 666 [!] Riksdaler Banco medan sonen Carl skulle få 2000 för att ”njuta upfostran och undervisning i ämnen som göra honom skickelig för allmän medborgerlig werksamhet”. Carls lott var inte så liten med tanke på att boets hela behållning, sedan skulderna räknats av, bara blev 2596.

Tiden på Anstorp var dock över. Johan Nikolaus ärvde gården men sålde den snart till utomstående. Helenas syster Anna och hennes man Jon Olofsson sökte sig ett nytt arrende i Fuxerna socken, vid Edet neråt Göta älv. Något decennium senare blev de äntligen ägare till ett eget lantbruk, fjärdingsgården Kilehult i Gärdhems socken. Helena, som på nytt kallades Larsdotter, styrde först kosan till en annan syster, nämligen Gunilla som blivit hustru i Norra Lövås, Fors socken. Därefter drog hon och Carl åt olika håll. Han hade fått privat undervisning på komministerbostället Kalvhed i Rommele och var 1836 mogen att flytta till Göteborg där han blev gymnasist. Grundplåten han fått av sin pappa skulle, i kombination med flit och studiebegåvning, föra honom riktigt långt. Hädanefter kallade han sig Olbers, inte Vincentsson som det stod i födelseboken.

Unge herr Olbers skrev in sig vid Lunds universitet 1840 och tog sikte på den prästerliga banan. Tre år senare avlade han en kandidatexamen och 1844 prästvigdes han. Efter halvtannat års pastoral tjänstgöring i Halland vidtog fördjupade studier i Lund som ledde fram till en magistersgrad 1847. Den första professuren, i teoretisk filosofi 1851—1852, följdes omväxlande av professurer i praktisk teologi respektive kyrkohistoria med symbolik. Först 1868 blev han teologie doktor Till professurerna hörde uppdrag som kyrkoherde i så kallade prebendeförsamlingar men de var mest att betrakta som löneförmåner. Karriären kröntes med utnämningen till domprost i Lund 1879. Utöver dessa uppdrag tjänstgjorde han bland annat som universitetets rektor – bara två terminer 1872-1873, i enlighet med dåtidens roterande schema – och som inspektor för Göteborgs nation. Den sistnämnda kallade han sin utvidgade familj. Familjen i trängre bemärkelse bestod av hustrun Margareta Charlotta Ström – en gästgivaredotter – och sex barn, varav fyra nådde vuxen ålder.

För närmare uppgifter om Carl Olbers akademiska kvaliteter och hans ställningstaganden i tidens filosofiska och teologiska tvistefrågor hänvisar jag till Anders Jarlerts artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon. På hela taget hade han en högkyrklig profil med sin betoning på prästämbetets och den kyrkliga institutionens betydelse. Gentemot pietistisk fromhet, där andliga ingivelser ibland leder till ordningar och levnadsregler som går utöver Jesu påbud, förhöll han sig skeptisk. Under tiden i Halland hade han tagit illa vid sig när en grupp svärmiska lekmän kritiserade honom för att han spelade fiol. Vad som fick honom att lägga instrumentet åt sidan var i stället en dotters för tidiga död flera år senare. Idag ser man få om en några referenser till Olbers i kyrkohistoriska översiktsverk men i sin samtid var han en uppskattad och inspirerande lärare. Om hans predikningar har det sagts att de ofta var lättbegripliga och koncentrerade på evangeliets kärna, ungefär som hans yttrande på dödsbädden: ”Syndernas förlåtelse är ändå det största”.

Olbers personlighet framstår som tudelad för å ena sidan månade han mycket om sina studenter på så vis att han bjöd hem dem på samkväm om fredagarna och gav de mindre bemedlade ekonomisk hjälp, men å andra sidan uppträdde han despotiskt mot kollegerna på fakulteten och i domkapitlet. Obehaget han skapade i de senare sammanhangen bidrog nog till att han aldrig blev biskop. En annan slags kontrast fanns som bekant i hans ursprung och i det ståndssamhälle som ännu rådde blev skillnaden mellan hans och mödernesläktens villkor påtaglig.

Mor Helena, ånyo kallad Larsdotter, var dock på intet vis utblottad. Från systern Gunillas hem i Norra Lövås såg hon ut en passande grannfastighet att investera i, därtill hjälpt av pengarna hon fått vid Vincent Olbers frånfälle – och möjligen ett arv från sin moder, änkan Ingefrid i Solberga Övre Skattegård, vilken gick bort 1835. Sålunda bosatt på Södra Lövås gifte hon sig 1840 med en dräng från Anstorp, den nästan tio år yngre Petter Andreasson. Året därpå flyttade paret söderut, till Ale-Skövde socken i Ale härad, där maken kom att förestå ett 3/8-dels mantals hemman Locktorp Östergård. Familjen utökades 1842 med sonen Alfred. Han var makarnas enda barn men i hushållet fanns varje år också en dräng och en piga.

Hur det kom sig att familjen 1860 flyttade tillbaka till Fors och bytte till sig ett lika stort hemman Fors Rättaregård vet jag inte, men det återanvända flyttbeviset från 1841 meddelar att Helena en gång hade haft smittkoppor medan hennes make och son i stället blivit vaccinerade mot denna infektionssjukdom som plågade landet hela 1800-talet igenom. Alfred sades vara välfrejdad, såsom hans föräldrar, vilka blivit kända för sin stilla och klanderfria vandel. Med tanke på Carl Olbers höga bildning konstaterar jag att mammans kristendomskunskap låg på nivån ”godkänd”.

Tyvärr fick familjen inte så lång tid tillsammans på den nya adressen. Familjefadern dog i vattusot redan 1861 men eftersom Alfred då hunnit bli 18 år kunde han ta över bruket och låta sin mamma bo kvar. Den unge hemmansägaren hade framtiden för sig och ägde vid sitt övertagande följande kreatur: 2 hästar, 1 sto, 10 kor, 2 kvigor och 2 svin. Till nästa sådd väntade 22 tunnor havre i ladan, jämte mindre kvantiteter utsäde av annat slag, däribland bönor, potatis och korn. Bara fyra år senare hittades emellertid Alfred Pettersson livlös ute på marken och jag undrar om det finns någon utredning bevarad om vad som orsakade dödsfallet.

Helena Larsdotter valde nu att sälja gården och att återvända till det välbekanta Ale-Skövde och Locktorps by. Huset hon skaffade var litet eftersom det bara hade gardiner till fyra fönster men det försågs med en interiör som gav ett välutrustat och ombonat intryck, med ett marmorbord, stoppade sittmöbler och blomstervaser i främsta blickfånget. Huruvida några av ägodelarna härrörde från relationen med Vincent Olbers är svårt att säga – kanske silverskedarna, kanske något av porslinet eller en klänning i vackert mönster. På utsidan hade änkan tillförsäkrat sig rätten att använda en trädgård och koltäppa.

Här dog hon 23 februari 1876 med sin son Carl Olbers som ende arvinge. Var han vistades i moderns dödstimma är inte känt men även om han befann sig i Lund fanns en teoretisk möjlighet för honom att hinna bli underrättad om och nå fram till begravningen fem dagar senare, detta med hjälp av rikets nya järnvägslinjer. Resan uppåt i landet gick på den dåvarande Södra stambanan till Falköping via Nässjö. I Falköping skedde tågbyte för färd på den 1862 invigda Västra stambanan. Från Alingsås till Ale-Skövde fick man ta sig med gammaldags hästskjuts. Klart är att professor Olbers fanns på plats vid bouppteckningen två dagar efter jordfästningen.

Domprosten själv gick ur tiden den 5 april 1892 och för honom väntade begravning på Klosterkyrkogården i Lund. Göteborgs nation lät resa gravstenen som med en bronsmedaljong förevigar hans ansikte i profil.

Vilken är då min anknytning till denne man? Jo, jag härstammar från mostern Anna Larsdotter, hon som till slut hamnade i Kilehult. Henne och hennes son Jonas Jonsson, min morfars farfar som föddes på Anstorp 1832, har jag vetat om länge men det var först nyligen jag uppmärksammade Jonas Jonssons berömde kusin. Upptäckten av en professor och domprost bland släktens alla lantbrukare överraskade mig.

Carl Olbers ringa ursprung på mödernet, som en tjänstekvinnas ”oäkta” son, hindrade honom inte från att nå en mer framskjuten samhällsposition än sina äktenskapligt födda halvbröder. Till en del berodde detta på egna förtjänster men pappans erkännande och generösa legat hjälpte till och gav Carl helt andra förutsättningar än dem som Alfred fick från sin far. Detta så kallade symboliska kapital (termen kommer från den franske sociologen P. Bordieu) bestod inte bara av pengar utan också i ett socialt nätverk och fostran i borgerliga manér. På så vis öppnades dörrar som var mycket svårforcerade för en vanlig bondson även om ståndscirkulation alltid förekommit.

Ännu ett par indirekta beröringspunkter mellan släkten Olbers och mig vill jag nämna. Frälsegårdarna Anstorp och Hällestorp hamnade under 1800-talet i vanliga bönders ägo, personer som både ägde och brukade jorden. Hällestorp delades i två hälfter varav den ena köptes 1898 av Jonas Jonssons son Karl August, min morfarsfar. Hällestorp kallas i folkmun Hellster och därifrån kommer mitt efternamn. Med 1900-talets innehavare av Anstorp är jag närmast släkt genom att min mammas faster Signe gifte sig med hemmansägaren Erik Eriksson där.

Källor och litteratur

Kyrkoböcker från Ale-Skövde, Fors och Rommele.
GLA, Flundre hr. bou. FIIa:6 (1861—1863), s. 97—102.
GLA, Flundre hr. bou. FIIa:7 (1863—1871), s. 471—476.
GLA, Ale hr. bou. FIIa:23 (1873—1878), s. 1195—1200.
Jarlert, Anders (1992—1994), Carl Olbers. I: Svenskt Biografiskt Lexikon, band 28, s. 167 f. Tillgänglig på urn:sbl:7689.
Olbers Göran (u.å.), Olberska släkten [webbplats], https://www.olbers.se/text/text.htm.

Släktforskningsåret 2022

Förra årets nyårslöften var optimistiska i överkant och mest overksam har jag varit med att skriva personakter för mina anor intill den åttonde generationen; den ambitionen var orealistisk. Ändå har 2022 varit rikt på genealogiskt innehåll. Här följer en hastig översikt.

1. Nya fynd. Om jag hittat några nya anor vet jag inte säkert, men kanske ett par namn på min förmodade farfars farfars farfarsfars sida i Åse härad, Västergötland. Där saknas mycket av kyrkobokföringen men jag får se om domböckerna ger mer. I dem har jag i alla fall funnit fler detaljer om mina förmodade (vad irriterande att behöva göra den reservationen) förfäders liv, till exempel hur en yngling utan lov tog virke från kronoparken Hunneberg.

Under våren tog jag ett krafttag med att forska på Stenlidensläkten framåt i tiden i stället, för jag ville veta vad som hänt med de olika släktgrenarna under 1900-talet. De flesta var enkla att hitta och min översikt omfattade snart cirka 1500 ättlingar. Mest nöjd är jag med att jag kunnat fastslå Johannes Stens dotter Anna Catharinas (1800—1844) fortsatta öde. Min tidigare hypotes om henne bekräftades trots att den bestreds av ett legalt hinder mot hennes andra äktenskap. Till detta ber jag att få återkomma.

2. Registreringsarbete. Arbetet med att skapa personakter i Word går trögt men som förarbete har jag skapat nya mappar för diverse anor och anförvanter. Dessa innehåller handskrivna excerpter från originalkällorna och de utgör en försäkring ifall den digitala informationen framledes skulle gå förlorad i en datakrasch. Härutöver kommer ett par listor som är mindre detaljrika men ger desto bättre översikt.

3. DNA. Förra året skrev jag om en man som sökte sin okände far. Nu har jag fått veta att han hittat denna person med hjälp av samma team som deltog i teveserien Genjägarna. Min mammas DNA-profil var till hjälp i sökandet och det visade sig att min mormor var syssling (eller tremänning) till den försvunna pappan. Roligt!

Min farmors morfar, Carl Adolf Carlsson – utan känd far.

Även om utsikterna är betydligt sämre önskar jag för egen del ledtrådar till min okände farmors morfars far och DNA-prover från mina farbröder skulle vara till hjälp. Jag har kommit halvvägs i denna insamling. Även om jag inte lyckas lösa gåtan är matchningslistorna man får informativa på ett annat sätt eftersom de ger en aning om vilka personer i den avlägsna släkten som hyser ett genealogiskt intresse. Vid fortsatt sökande efter gamla fotografier och andra släktminnen är det rimligt att kontakta dem i första hand.

DNA rymmer också information om långa härstamningslinjer tillbaka till forntiden och människans förhistoria, vilket nobelpriset till Svante Pääbo påminde om. Själv fick jag en insikt rörande min farfars farfars farmors mitokondrie-DNA, det som jag skrev om för ett år sedan. Jag tror att jag kan koppla ihop hennes profil med en folkförflyttning för länge sedan, ett historiskt skeende som lämnat avtryck i världslitteraturen. Om detta ska jag så klart skriva mer.

4. Kontakter. Några trevande kontakter med avlägsna släktingar relaterade till Stenliden har jag börjat ta och de ska bli fler nu när ett grundmaterial finns samlat att samtala kring. För att i framtida möten kunna kopiera kort och andra dokument inhandlade jag en portabel skanner. Den var större än jag förväntat mig och måste transporteras med bil men detta besvär uppvägdes av prestandan och kvaliteten som vid en testning här hemma framstod som mycket goda. Även diabilder kunde den skanna. Jag kånkade i väg med skannern till min farbror i Västervik för att kopiera ett urval av hans fotografier men då förelåg plötsligt inkompatibilitet med min USB-port och sedan dess har jag inte fått liv i skannern med min nuvarande dator. Frustrerande och mystiskt! Men resan i övrigt var trevlig.

5. Bok- och bloggprojekt. Bloggandet har som synes varit sparsamt och mest har det ägt rum på Stenliden.net. Men nu ska jag samla allt material hit och hoppas få ihop texter lite oftare. Detta skrivande är en övning inför mitt projekt att skriva en bok om släkten från Stenliden. Boken dröjer men jag har en god uppfattning om innehållet i alla dess kapitel och avsnitt. Under året har jag letat efter inspiration i handböcker om skrivande och andras släkthistoriska skildringar.

6. Litteraturstudier. Efter den recenserade It’s All Relative har jag läst fler böcker med genealogisk inriktning, alltifrån en mysdeckare till ett intressant försök att förena Bibelns presentation av Adam och Eva som nyskapade människor med den naturvetenskapliga forskningen (boken förespråkar inte någon ung jord-kreationism). Således har jag underlag för fler recensioner.

Om jag redan nu ska lyfta fram en titel i min bokskörd får det bli den lärorika Family Trees – A History of Genealogy in America av Francois Weil (2013). Både likheter och skillnader mellan amerikansk och europeisk släktforskningshistoria blir uppenbara vid läsningen av denna bok. Författaren delar in sin berättelse i fyra epoker med varsina kännetecken men synliggör samtidigt att sökandet efter släktkunskap aldrig varit ett enhetligt fenomen; intressenterna har i alla tider haft olika ingångar, mål och medel.

7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Efter alla restriktioner under pandemin var det roligt att åka till Släktforskardagarna i Skövde i augusti, vandra runt bland montrarna, träffa andra eldsjälar och ta del av allehanda specialerbjudanden. Veckor innan Karin Bojs senaste bok Europas mödrar levererades till bokhandlarna kunde jag här ta emot ett signerat exemplar från författaren själv. Lagret tog slut medan jag stod i kön till hennes bord så turen var på min sida!

Under hösten deltog jag även i en anbytarträff som Inlands Släktforskare anordnade på Stadsbiblioteket i Kungälv. Jag håller mycket av denna lokalförening och det var värdefullt att för en gångs skull bryta mönstret av att vara passiv medlem på distans. För att oftare kunna dryfta släktforskningsproblem med människor på plats funderar jag nu på att gå med i ytterligare en lokal släktforskarförening, närmare min hemort.

8. Övertagande av gravrätt. Ett kommande blogginlägg måste handla om en släktgrav på min farmors sida som jag återfann vid ett besök i Göteborg under våren. Sedan jag tagit över ansvaret är graven rensad från ogräs och jag ser fram emot att sätta ut nya blommor efter vintern. Graven gav mig inte bara en meningsfull uppgift utan också en spännande gåta, nämligen att förstå varför den rymmer stoftet av en obesläktad kvinna som hade en annan grav väntande på sig, på andra sidan Atlanten. Svaret dröjde men till slut fann jag en förklaring.

Inför 2023 finns många uppslag att gå vidare med, bara tiden räcker till. Utan att avge något nytt nyårslöfte kan jag väl säga att bokprojektet ligger som prio ett.

GOTT NYTT ÅR!!

En liten Bureätt i Västergötland

Jag får börja med ett förbehåll: släkten som denna artikel berättar om har ingenting med den kända Bureätten från Skellefteå socken i Västerbotten att göra. Sistnämndas berömmelse får dock släktforskare likt mig själv att reagera på alla namn som innehåller ordleden bur och när jag nu berättar om en västgötsk släkt som bodde på en plats kallad Bur är det med viss inspiration från den vida mer berömda släkten.

Den norrländska Bureättens berömmelse kommer sig av en legendarisk släktutredning som den mångbegåvade fornforskaren och ämbetsmannen Johannes Buraeus påbörjade i begynnelsen av 1600-talet. Hans släktbok var banbrytande för all framtida genealogi i Sverige eftersom den tog upp släkt både på mödernet och inom allmogen. Bureätten som sådan imponerar genom sin ålder, utbredning och alla bemärkta personer som på ett tidigt stadium utgick från den, flera ärkebiskopar till exempel. Bidragande till berömmelsen har varit teorierna om härstamning från medeltida hjältar och folk som nämns på gamla runstenar, en mytologisk överbyggnad som fascinerat generationer men även lett till källkritisk debatt och genealogisk revision. På sistone har DNA-tekniken bidragit till nya spännande rön om Bureättens utbredning.

Allt detta gjorde att jag hajade till när jag upptäckte att jag min farfars farfars morfars far, Erik Persson, vid sitt giftermål 1745 kom från en plats vid namn Bur i Bergums socken, inte långt från Angered i dagens Göteborg. Fast jag med en gång insåg att mitt Bur existerade oberoende av den storslagna Bureätten gjorde blotta namnet mig nyfiken på platsens historia och granskningen resulterade i ett par intressanta fynd, om än anspråkslösa.

Bergums kyrka. Bild av Harri Blomberg från Wikimedia Commons

Bur i Bergum var en ensamgård om 1/4 mantal som låg nedanför Vättlefjäll och på den norra sidan i Lärjeåns dalgång. Dess ovanliga namn, som ofta stavades Buur men i äldre dialekt uttalades bure, torde rymma mansnamnet Bo och efterleden -red, för ’röjning’. Två andra västsvenska gårdar som heter Bur, i Kilanda och Torslanda socknar, har i stället associerats med gamla varianter på ordet bod. Och det norrländska släktnamnet Bure har samband med Bureälven, vars benämning tros vara ljudbeskrivande och betyda ’den brusande ån’.

Ortnamnshistoriken meddelar vidare att Bur i Bergum var en frälsegård, vilket skulle betyda att den från början hade adliga ägare och var skattebefriad. Jag ser även i mantalslängder från 1700- och 1800-talen att Bur listades under rubriken Frälse men när motsvarande rubrik förekommer i mantalslängder från 1640-talet står Bur på en annan plats och av de bevarade bouppteckningarna framgår att gården ägdes av sina egna brukare. I sterbhuset efter bonden Per Eriksson, som dog 1741, utgjorde fastigheten således en post på 168 daler och i egenskap av ”fädernes odeljord” var den nedärvd. Bouppteckningen efter Per Erikssons dotterson Per Svensson från 1818 förklarar den skenbara motsättningen mellan uppgifterna om frälse å ena sidan och de om självägande å den andra; skattenaturen på Bur preciseras här till ”skattefrälse”, med vilket menas att jorden var bondeägd, men att en adelsman övertagit skatteuppbörden från kronan.

Att gården tillhörde bönderna själva är en fördel för den som vill utreda släkten i Bur; en annan är att platsen bara omfattade ett gårdsbruk. Därmed är innehavarna lättare att identifiera i mantalslängderna och andra alternativa källor till kyrkböckerna, som idag inte sträcker sig längre tillbaka än till 1741. Min ingång till gårdens historia är som sagt Erik Persson som gifte sig 1745. Bruden var dotter till nämndemannen Olof Andersson och paret bosatte sig i hennes föräldrahem, en fjärdingsgård Björred i Bergum. Bur övergick i stället på systern Elin Persdotter, gift 1746 med Sven Andersson från Ale härad. Vid de påföljande dopen förekom ett flitigt fadderutbyte mellan de två familjerna, motiverat både av släkt- och grannskap.

Erik Persson och Elin Persdotter nämns tillsammans med sina yngre syskon Lars, Torsten och Anne Maja i ovan nämnda bouppteckning efter fadern Per Eriksson. Den efterlevande änkan hette Ingrid Torstensdotter och i mantalslängden för 1744 står hon (utan namn) som ”moder” till den ännu ogifte Erik och ”Sn [systern] Elin”. Men det är oklart om hon var mor till alla barnen. Eftersom bouppteckningen inte sätter dem under den typiska beteckningen ”sammanaflade” är det möjligt att Ingrid var styvmor till ett eller flera barn. En indikation på att så var fallet, åtminstone vad Erik beträffar, är att Ingrid, eller ”Änkian i Buur”, enligt död- och begravningsboken avled bara 56 år gammal 1759. Stämmer denna uppgift födde hon inte Erik som själv avled 80 år gammal i Björred 1794. Han skulle alltså varit född omkring 1714 och Ingrid bara ett drygt decennium tidigare.

Kyrkböckerna och bouppteckningarna ger gott besked om släkten framåt i tiden. Erik Perssons syskon (eller halvsyskon) Lars och Anne Maja dog unga, 1742 respektive 1748, den sistnämnda 16 år gammal. Men brodern Torsten Persson nådde vuxen ålder och gifte sig 1759 till det närbelägna Torvhög Nordgård. Elin Persdotters och hennes man Sven Anderssons efterkommande i Bur finns upptagna i en rad släktträd på nätet. Gården gick i arv till deras sondotters dottersson Anders P. Zackrisson (1855–1942) och hans söner David och Albin Z., vilka sålde fastigheten till Göteborgs stad i mitten av 1900-talet.

Glödraka från smedjan i Bur. Bild från Göteborgs Stadsmuseum.

Hela Bergums socken införlivades i Göteborgs kommun 1967 eftersom det fanns planer på att anlägga en omfattande förortsbebyggelse där. Expansionen blev inte så stor som det var tänkt och Bergums karaktär av landsbygd består. Tillhörigheten till staden har dock fått som konsekvens att antal föremål från bygden samlats på Göteborgs Stadsmuseum, bland annat en handfull verktyg från en smedja i Bur som familjen Zackrisson ägde. Museet informerar om att gården var ett arv sedan 1700-talet men frågan är om släkten i Bur inte kan följas ännu längre tillbaka.

Ett av mina första belägg för Per Eriksson (Ersson) finns i 1716 års mantalslängd där två streck markerar honom och hans hustru. På raden ovanför står en Erik och anmärkningen ”Und[er] barnen”, vilket betyder att sonen Per övertagit gårdsbruket från sin pappa Erik. Ett år senare är Erik död och vid Per finns bara ett streck. Detta förhållande stöder min hypotes ovan om att Per Erikssons hade en första hustru som dog så tidigt att han fick gifta om sig med Ingrid Torstensdotter, varvid det uppstod två kullar barn.

Den äldre Erik i Bur kan år för år följas bakåt i mantalslängderna, ner till 1699. Vid ett tillfälle (1715) är hela hans namn utskrivet: Erik Torstensson. Tyvärr saknas mantalslängderna mellan 1682 och 1699 och när vi når till det förstnämnda årtalet står det ”Buhr, Torsten” i stället. Denne passar in som far till Erik Torstensson men helt säkra kan vi inte vara. Det finns en teoretisk möjlighet att gården bytte ägare genom köp under de mellanliggande åren och att namnet Torstensson avlöste Torsten i ägarlängden genom ett rent sammanträffande. Jag hoppas att framtida läsningar av domböckerna leder till klargöranden om detta skede i gårdshistoriken.

Eftersom Torsten ändå är högst tänkbar som stamfader för den senare släkten följer jag även honom bakåt i tiden och jag ser då att han av och till mellan åren 1673 och 1680 stod som kronorättare, det vill säga biträde åt kronans länsman. Redan 1674 sades han dock vara utgammal. Några år tidigare meddelades att han hette Andersson. Mantalslängden för 1672 bjuder på en rolig detalj: hans och några andra prominenta bönders bomärken. Förtroendemän i bygden brukade närvara vid skattskrivningarna på grund av att deras kunskaper om lokalbefolkningen kompletterade prästens. Ofta syns en nämndemans underskrift och sigill men i detta fall har alltså fler gett sin närvaro ett skriftligt uttryck.

Bomärket i 1672 års mantalslängd. Bild från ArkivDigital.

Torsten i Bur använde ett pentagram som bomärke. Inspirerad av Johannes Buraeus insatser som teckentydare (han var både runolog och kabbalist) vill jag nu stanna upp vid denna symbol, som dagens populärkultur ofta associerar till satanism och svart magi. Detta hade varit omöjligt att skylta med under häxprocessernas tidevarv men pentagrammet rymmer fler tolkningsmöjligheter än så. Långsökt är nog försöket att ge just detta pentagram en kristen innebörd i den meningen att stjärnan liknar ett O som är omgivet av fem A:n (med syftning på att Kristus kallar ju sig Alfa och Omega i Uppenbarelseboken). Men kanske tillskrev Torsten pentagrammet en beskyddande egenskap eftersom den heldragna linjen bildar värn utan öppning — i så en fall en mildare form av magi med välment syfte. Alternativt tyckte han bara att pentagrammet hade en spännande grafisk utformning, lagom svår att rita.

Mantalslängderna listar en Torsten i Bur ända tillbaka till 1643 och det är fullt möjligt samma person hela tiden även om vi inte kan vara säkra, i synnerhet inte som efternamnet saknas före 1668 och det finns luckor i serien. Dessutom komplicerar jordeböckerna bilden av vilka som bebodde Bur. Medan mantalslängden upptar dem som var skyldiga att betala personskatt har jordeboken som sitt primära syfte att redovisa den skattepliktiga jorden och dess uppgifter om brukarna behöver inte vara komplett eller ens uppdaterad på årsbasis. Ofta har namnen från tidigare år bara kopierats över så att döda och bortflyttade lever kvar på sina gamla hemorter, men att någon skulle överleva på detta sätt i ett halvsekel verkar orimligt. Därför är det förbryllande att jordeböckerna alltifrån 1635 till 1691 nämner en Bengt i Bur, fast han saknas i mantalslängderna.

Vilket förhållande Bengt och Torsten hade till varandra vet jag inte men jag drar slutsatsen att de bodde i Bur samtidigt, trots att jordeböckerna från 1691 och framåt inskärper att Bur bara brukades av en ”åbo”. Vid ett par tillfällen (1660 och 1687) ersätter också Torsten Bengt som representant för gården.

Serien av jordeböcker ger däremot klara upplysningar om vilken adelsman som först tog över skatteuppbörden; det var överstelöjtnanten och herren till det närbelägna Aspenäs säteri Peder Lillie. Denna ränta ärvdes sedan av hans måg. Så här står det 1687 om Bur och två andra fjärdingsgårdar i Bergum: ”Sahl. Wällb. Peder Lillia hafwer kiöpt till Frällsse ifrån Kong. Maÿ:t och Kronan, á 4 ½ pro Cento, efter hennes Maÿ:tt drottning Christina Breef, d. 19 septemb. 1646. Possideras nu af Wällb. Fromhollt Fägerskiölldh”. Gården själv kvarstod som sagt i brukarnas ägo och den redovisades hela tiden som skatte i jordeboken.

Låt mig nu avsluta med att återgå till de kända släktingarna under 1700-talet. Bara genom att googla ”Bur” och ”Bergum” fick jag veta att en gravsten skulle finnas kvar över två av dem, nämligen Lars Persson och hans syster Anne Maja, som nämndes här ovan. Jag hittade ett protokoll från en 1979 gjord gravsteninventering som med en teckning beskriver deras gemensamma sten. I två kolumner bär den texten:

HÄR VN / DER HVI / LAR SA / LIG LARS / PERSON / DÖD FR / ÅN BVR / ÅR 1743 // HÄR VN / DER HVI / LAR SALI / ANNE MA / IA PERS DO / TER DÖD / FRÅN BVR / ÅR 1748 [rätt årtal för brodern borde dock vara 1742].

Ovanpå pryds den 78 x 65 x 5 cm stora stenen av ett kors över bokstäverna IHS (en förkortning för Jesus) där de tre lodräta strecken ritats som timglas (av samma sort som logotypen för denna webbplats) och H:ets tvärstreck ritats som ett stort omega.

Protokollet meddelar att stenen varit sönderslagen men att den blivit ihopsatt och att dess skick är gott. Från databasen över inventerade stenar fick jag en nyare gjord karta som med en prick beskriver gravens exakta belägenhet på kyrkogården. Jag fick genast lust att titta på den i verkligheten och avsatte en dag denna sommar då jag förutom att fika i caféstaden Alingsås, besöka Gunnebo slott och trädgårdar även skulle göra en utflykt till Bergum — givetvis med kameran till hands.

Väl på plats blev förvirringen stor för stenen stod inte att finna bland alla sentida gravar från 1900-talet. Eftersom antikvariska stenar ofta ställts åt sidan gick jag närmare kyrkan för att se om jag kunde hitta stenen där och jag fann ett veritabelt lapidarium (det vill säga en samling av kulturhistoriskt intressanta stenar) med ett nybyggt tak över sig, till skydd mot väta. Tyvärr saknades ”min” sten här också och jag kunde inte förstå hur ett minnesmärke från 1700-talet bara kunde försvinna om det var i gott skick ännu 1979 och helt nyligen förts in på en digital karta.

Vid hemkomsten kontaktade jag Göteborgs begravningssamfällighet, som har hand också om denna lilla landsbygdskyrkogård, och fick efter ett par dagar svar från en kyrkogårdsingenjör. Han berättade att stenen åter gått sönder och befinner sig i flera bitar. Den är svår att laga men restaureringsarbete pågår med ambitionen att återplacera stenen i Bergum.

I min utredning av ”Bureätten från Bergum” har jag hittills hittat belägg för att Bur är en gammal släktgård, åtminstone sedan 1600-talets slut. Därtill har jag kommit några gamla artefakter på spåren, liksom ett par spännande symboler. Historisk kontinuitet och ting som motstått tidens tand tjusar alltid en släktforskare men mest berörd blir jag av omsorgen som olika personer i denna historia visat: först familjen som skaffade en påkostad gravsten åt sina ogifta och för tidigt döda syskon, sedan kyrkogårdsförvaltningens personal som gör sitt bästa för att rädda den gamla stenen.

Noter

En första not…