Göteborg – Anders Hellster

Julhälsning och tillbakablick på året

Nu var det fjärde ljuset i Advent tänt och jag önskar alla en riktigt God Jul och sedan ett Gott Nytt År. Inga blogginlägg har skrivits sedan förra julen, men lite stoff har jag i alla fall till en genealogisk nyårskrönika för 2025. En hel del material har uppenbarats bara den sista veckan.

Fynd
Till att börja med verkade 2025 vara ett ganska fyndfattigt år, med bara några få kompletterande uppgifter här och där. En del av dem fann jag genom Riksarkivets och ArkivDigitals nya textläsningsverktyg, som med hjälp av AI har tolkat och transkriberat stora textmassor från diverse domstolsarkiv. Jag sökte på speciella ort- och personnamn, bland annat Nöös med varianter (Nös, Nöhs etcetera). Så hette ju några förfäder i södra Bohuslän. Många sökträffar är rena felläsningar från AI:s sida, för i verkligheten kanske det står röse, näs eller Böös. Andra gånger, när det faktiskt står Nöös i originalkällan, har transkriptionen förvandlat namnet till Roos, Noos och liknande. Ändå är denna funktion till stor hjälp och jag gladdes när jag tidigare i år fann en piga Maria Nöös, omskriven 1728 i en dombok för Garnisonsregementet i Göteborg. Hon var då ombud för sin matmor, guldsmedsmästaren Fernlöfs hustru, så det stod inget om hennes egen person, men jag förmodade att hon var dotter till den karolinske ryttaren Daniel Nöös, vilken jag forskat mycket kring; namnet Nöös är så pass ovanligt. Fast hon bara blossade upp vid ett tillfälle och sedan försvann var det trevligt att notera henne som en möjlig anförvant, i synnerhet som jag förut knappt känt till någon kvinna alls i Daniel Nöös egen familj (hustrun är bara ett streck i mantalslängden och kyrkobokföringen saknas).

Egentligen tycker jag inte om AI-genererade bilder, men eftersom AI hjälpte mig med fyndet får det illustrera Maria Nöös öde också.

Jag var nöjd med detta lilla men alldeles nyss kom en förtida julklapp i form av en bekräftelse på att det fanns en dotter Maria i Göteborg. Det var under insamlandet av stoff till denna årskrönika, som jag förstod att ArkivDigital lagt in ny dokumentation i sin databas. Den maskinella texttolkningen tog nu fram uppgifter om hur pigan Maria Danielsdotter Nöös framträdde inför kämnärsrätten redan i april 1713. Hon sade sig vara 17 år gammal och född i Ytterby socken, Bohuslän. Daniel Nöös hade alltså en dotter, vid sidan om de fyra söner jag tidigare räknat med! Dessvärre stod flickan tilltalad för stöld i sin husbondes, fältskären Didrik Morters, hus. Rätten pressade henne: Varför lämnade hon vid ett tillfälle huset obevakat? Vad hade hon menat med att fler skulle följa henne i arresten? Hade hon inte underrättat matmodern om de dyrbara gåvor hon påstod sig ha fått av dess dotter?

Maria nekade ihärdigt till alla anklagelser som bars fram av den så kallade gillesfiskalen. I fyra och en halv månad satt hon frihetsberövad, men till slut fann domarna för gott att frikänna henne. En söt detalj i rannsakningen om Marias göranden och låtanden kvällen då stölden ägde rum är en mosters utsaga, att Maria hade tagit hennes lilla barn på armarna och dansat med det. Jo, genom detta rättsfall dök vissa ledtrådar till Marias mammas släkt upp, dock väldigt fragmentariska. Och av fallet från 1728 att döma förblev hon hushållstjänarinna i många år, utan att gifta sig.

Fler fynd
När nu timtal av bläddrande och skumläsning av flyhänt skrift i många hundra sidor tjocka domboksvolymer ersatts med digitala sökningar, har också annan information om Nöössläkten kommit fram (allt är inte så smickrande, men man får ta det goda med det onda). Med ens återupptäckte jag ännu ett par barn till Daniel Nöös. De tre bröderna Josef, Johan och Christian Nöös (kända sedan tidigare) gjorde således i oktober 1763 anspråk på arvet efter deras syster Annika Danielsdotter, som hade varit gift på Hisingen men bara lämnat en styvdotter efter sig. Till denna syskonskara får jag dessutom lägga ett halvsyskon som föddes i norra Bohuslän 1685. Jag visste förut att Daniel Nöös haft en utomäktenskaplig affär med en kona Signa Jonsdotter där, för den omtalades i förbigående vid ett senare tillfälle – däremot inte att förbindelsen resulterade i ett barn, vilket han erkände som sitt. En nyupptäckt domboknotis från Vätte och Tanums häraders sommarting nämnda år förklarar hur det låg till. Emellertid saknar jag uppgifter om barnets kön och dess fortsatta liv. Det återstår för mig att göra en mer komplett sammanställning av ovanstående information.

Artificiell Intelligens i all ära men traditionella databaser är också värdefulla. I Gravstensinventeringen, som Sveriges Släktforskarförbund förfogar över, fann jag teckningar av två stenkors på Fors kyrkogård, lite söder om Trollhättan. Enligt protokollen från 1979 skulle de stå på Olof Anderssons (1810—1880) i Fors Stommen familjegrav. Han var bror till morfars mormorsfar och av initialer och datum (A.L.S. F.D 13 OC. 1763 … resp. B.S.D. F.D 6 AG 1766 D 8 AP. 1814) förstod jag att det ena korset vittnade om föräldrarna, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård och hans hustru Börta Svenningsdotter. Trots att Anders Larsson dog så sent som 1851 var korsen huggna i en stil som snarast hör 1700-talet till, och andra ristningar visar att han återanvänt äldre stenar. De äldre inskriptionerna går att knyta till ett par under 1700-talets början, möjligen Anders Larssons farföräldrar, men de synes både ofullbordade och delvis upprepade. Vid ett besök på plats såg jag att de två korsen flankerar Olof Anderssons egen sten i en stor grusgård. Genom handelsverksamhet blev han på sin tid rätt förmögen. Sammantaget är detta gravminne ett av de äldsta jag har i min släkthistoria – en spännande men lite svårtolkad upptäckt.

En annan databas jag gärna letar i är Folke på Institutet för språk och folkminnen. Där sprang jag i år på ett par kortfattade uppteckningar från 1926 av vad mormorsfars föräldrar i Västerlanda sagt om skrock förr i tiden. På ett registerkort berättar hans pappa, båtskepparen på Göta älv Samuel Johansson, till exempel att ”de” (folk han träffat) aldrig slog ”varmt vatten i sjön förrn de sagt: ’under’. Det skulle vara en varning till sjörån, för annars kunde hon bli bränd.” På ett annat säger mamman, Lotta, att folk i trakten helst slaktade och klippte ull när månen stod i ny.

Utflykter
Efter att ha vridit och vänt på gamla och nya kartor, tittat på Google Maps street view och flygfotot, samt konsulterat lokalhistorikern Hans Karlssons bok Harestad – Från Kroken till Korseberget 1659—1970 (utg. 2017), lyckades jag äntligen lokalisera torpstället Apelviken vid Östra Näreby, ungefär 1 mil sydväst om Kungälv. Där bodde farfarsfars farsfarsmors föräldrar under 1800-talets första hälft; Anders Nilsson Nöös och Annika Svensdotter hette de. Med mamma som ressällskap for jag dit 1 april, en strålande vårdag. Apelviken består idag av en ostörd glänta, innanför en bergskreva, men den omges av en radhuslänga på ena sidan och gårdar på den andra. De nyare husgrupperna förbinds av en promenadstig, som går rakt igenom den gamla boplatsen och gör den lättillgänglig. Under ett vidlyftigt gammalt äppelträd står en bänk, där vi intog medhavd fika. Platsen tedde sig riktigt idyllisk. Av Anders Nöös och hans yngsta dotters hus sågs inga andra rester än de gråstenar som väl utgjorde grunden, fast tvärs över stigen ligger en inhägnad brunn. Enligt Hans Karlsson har den kallats Nösekällan.

Sedan tog vi färjan från Kornhall, över Nordre älv till Hisingen. Det ser lite lustigt ut med skylten ”Göteborgs stad”, när man kommer upp på andra sidan, för ännu råder ren landsbygd runtom – men göteborgarna använder ju ordet stad i stället för kommun. Under den fortsatta vägen på Hisingen fick jag en uppfattning om trakten kring Lexby, där en dotterdotter till Anders Nöös bodde. Husförhörslängden ger vid handen att hon och maken var torpare på ett utbruk som tillhörde häradsdomaren Andreas Persson i Lexby Östergård. Efter honom och några av hans anförvanter finns en omfattande samling gårdshandlingar deponerade hos Riksarkivet i Göteborg. Inför ett besök där i oktober hade jag beställt fram några volymer i hopp om att hitta ny information om min släkting Johanna Johansdotter (1807—1876), men de omåttliga buntarna av kvitton, auktionsprotokoll och listor över låntagare gav ingenting i utbyte. Ja, ja… det var väl positivt att Johanna inte verkar ha blivit alltför beroende av bygdens stora lånehaj. Och välgörande för mig var det, att som omväxling byta dataskärmen mot ett fysiskt arkiv.

Hjälpmedel i släktforskningen
Jag har samlat på mig en del genealogisk litteratur och i årets bokskörd finns handboken Hitta din historia – Släktforskning för alla av Ingeborg Arvastsson och Stina Loo (utgiven på Historiska Media 2025). Den följde med ett förmånligt prenumerationserbjudande på tidningen Släkthistoria. Boken ger en trevlig och brett upplagd presentation av olika sorters källmaterial, inte bara kyrkböcker. Man lär sig en hel del om sammanhangen vari källorna tillkommit, det vill säga samhället i stort. Utförandet är tilltalande: på matt papper ges många illustrationer, faktarutor och exempel på verkliga livsöden. För en erfaren släktforskare är så klart mycket av innehållet redan bekant men jag blev bland annat varse vilket värdefullt tillskott som landskontorets verifikationsbok kan vara om till exempel vigselböcker saknas (där ingår nämligen vissa år listor på dem som betalat avgift för sina lysningssedlar).

Över huvud taget tycker jag att man som nybörjare inom släktforskningen ska ha en bra handbok som referens. Visserligen går det att få många goda tips ute på nätet, men där blandas högt och lågt; bakom råden i erfarna släktforskares tryckta texter på papper finns ofta mer eftertanke. Också vi mer erfarna kan ha stöd av en handbok när vi berättar för noviser om hur man gör. Får jag lägga till ett eget nybörjarråd så blir det att vänta med abonnemang hos de internationella databasjättarna. Undantagen är om man själv är av utländsk härkomst eller söker en okänd biologisk förälder och behöver jämföra släktträden hos andra med matchande DNA-profiler. Annars kommer man långt nog de första åren genom att använda sig av Riksarkivet.se och ArkivDigital.se. Dessa svenska sajter är bäst för svensk släktforskning.

Under året har jag haft förmånen att prata med några som är nya i gamet och jag förstår att flera tycker reklamen från MyHeritage och Ancestry låter lockande. Det verkar ju enkelt och nybörjarvänligt att bli serverad så kallat smarta matchningar, som man kan länka till sitt träd, hellre än att själv läsa den snirkliga handstilen i originalkällorna. Ofta nog går det också att få ett korrekt träd tillbaka till 1800-talet, men sedan hopar sig felen om man inte lärt känna äldre tiders folkbokföring, för då kan man inte bedöma rimligheten i tipsen som ges. Denna färdighet får man bara om man släktforskar på riktigt, genom att kryssa mellan olika arkivdokument som skrivits (huvudsakligen för hand) i nära anslutning till händelserna de berör; det kan innebära en rörelse från församlingsbok, till födelsebok, till annan församlingsbok, till vigselbok och så vidare. Den som tar del av sådana originalkällor upptäcker dessutom intressanta detaljer, vilka vaskats bort i de sammanfattande registren; man får veta mer om anornas umgänge, levnadsförhållanden och sätt att vara – inte bara namn, datum och platser.

Läsningen av primärkällor behöver nu inte vara så svår, för utgår man från sin nära anhörigkrets och går bakåt, kommer man ju först att möta relativt nyskrivet material som är lätt att tolka. Svårighetsgraden ökar sedan successivt, i lagom takt, för varje generation bakåt man tar sig. Sedan finns ingen anledning att ha bråttom med de äldsta officiella dokumenten, för de finns kvar i arkiven. Samla i stället personliga släktminnen som riskerar att försvinna allteftersom de äldre i släkten faller ifrån. Tvärtemot instinkten anser jag alltså att man bör vänta med MyHeritage och Ancestry tills man blivit mer erfaren och vill prova på något mer avancerat, som att leta efter emigranter eller komplettera pappersforskningen med DNA-analyser. Inte heller behöver släktforskningen bli så tidsödande, om man avgränsar den till små delprojekt.

* * *

Denna årskrönika har ju släktforskning som tema men givetvis har också annat av betydelse hänt. Jag tänker med såväl värme som saknad på två vänner som gått bort: Rolf, ursprungligen barndomskamrat till pappa, och Richard, som jag delade mycket av barn- och ungdomstiden med. Tack för alla fina minnen!

Min farfarsfars anor

Här presenterar jag den första åttondedelen av mitt ursprung: min farfarsfar, varvstimmermannen Johan Albin Nilsson, och hans anor fyra generationer bakåt. Han bodde större delen av sitt liv i Göteborg och flertalet av förfäderna levde i närområdet till denna stad, i Inlands Södre och Nordre härader i Bohuslän och i det västgötska Vättle härad.

Min farfar berättade att hans pappa, Johan Albin Nilsson, kom dåligt överens med sina syskon men på ovanstående kort har de i alla fall samlats omkring sin mamma, Johanna, som sitter i mitten. Johan Albin, född 1875, står med allvarlig uppsyn längst till vänster i bild. Jag är osäker på vem som är vem av syskonen men utifrån likhet med ett annat kort uppfattar jag att det är brodern Viktor som står närmast. Denne följs i sin tur av Carl och (om jag tolkat saken rätt) Otto längst till höger. Någon har sagt att det är systern Alma som sitter framför min farfars far men eftersom hon gick bort redan 1897 är det snarare Anna, gift Eliasson, som sitter där. På motsatt sida ska vi ha Ada, gift Nyberg.

Johan Albin och hans syskon föddes i Göteborg och de förblev stadsbor livet igenom men i föregående släktled hamnar vi på landsbygden utanför Kungälv, där båda föräldrarna bodde innan de flyttade till storstaden på 1860-talet. Jag har utrett syskonens gemensamma ursprung och gjort nedanstående antavla som går fyra släktled bakåt, till den sjunde generationen från mig räknat. Om tidigare generationer har jag sporadisk information men på grund av luckor och osäkerheter är de inte lika lätta redovisa. De kräver längre resonemang och reservationer. Under arbetet med antavlan har jag funderat på vilken betydelse släkten hade för min farfars far.

Numren för varje person utgår från mig, som är Johan Albin Nilssons sonsonsson och nr 1. Mall från Facebook-gruppen Antavlan.

Pappan i familjen, Carl Niklasson, arbetade som bryggardräng i Göteborg och det sägs att han var stark men även att han drack i mesta laget. När han dog bara 41 år gammal 1883 hamnade änkan i en utsatt position men hon fortfor att dra försorg om sin familj, bland annat genom trädgårdsarbete på herrgårdarna i stadens utkant. Fast under några år tvingades hon och fyra av barnen att bo på Lundens fattighus i Örgryte landskommun.

Föreningen Gamla Lundenpojkars jubileumsskrift från 1966 innehåller två artiklar vari Johan Albin postumt berättar om livet i det gamla Lunden. Där bodde han granne med Luffar-Britta, Snemynta Lena, Halte Janne och andra fattighjon, men han kom också i kontakt med familjen Dickson på Överås. Fröken Beatrice Dickson, känd för sitt sociala engagemang, var hans söndagsskollärarinna och när han fyllt tio år bjöd hon in honom och hans kamrater som medlemmar i hennes blåbandsförening.¹

Barnen fick bidra till hushållet genom att rensa grönsaksland på Stora Gårda och Lilla Torp och vid bygget av Örgyte nya kyrka (färdigställd 1890) var Johan Albin med och bar sten. En kort tid jobbade han i ett färgeri innan han 1893 gick in som matros vid marinen i Stockholm. Arbetsvillkoren till sjöss dåliga och när utbildningsmomentet var klart föredrog han att flytta tillbaka till Göteborg där det fanns en spirande varvsindustri. Resten av sitt yrkesliv arbetade han som timmerman på ett flertal av stadens mekaniska verkstäder, bland annat Götaverken. Trots hårt arbete tyckte han inte att hans och syskonens insatser kunde mäta sig med mammans: ”En mor kunde ta hand om sju barn men sju barn kan inte ta hand om en mor”, sa han.

Trots att min farfarsfars skolgång var kort och praktiskt inriktad hade han fin handstil och var en driven skribent. Han skrev upprepade gånger i tidningarna — notiser med minnen från barndomen och arbetslivet. Genom sitt muntliga berättande bjöd han på fler anekdoter och de har kommit mig till del via min farfar, pappa och en farbror. Några handlade om släktens bakomliggande historia och de inspirerade mitt släktforskningsintresse eftersom jag ville verifiera Johan Albins uppgifter om soldaterna som fanns i hans bakgrund.

Vid en närmare granskning finner jag diskrepanser mellan den muntliga traditionen och den verkliga historien, så vitt denna går att avslöja, fast jag tror att det viktigaste för min farfarsfar var att ha något underhållande och identitetsskapande att berätta. Bland annat sa han att han härstammade från Finland, men jag har inte hittat tillstymmelse till finländskt påbrå i vår släkt. Därest traditionen är grundad i verkligheten kan den gå tillbaka på en presumtiv släkting som bodde i Finland några år på 1720-talet, innan han återvände till Västsverige.

Under etiketten ”Stenliden” kommer jag att skriva mer om Johan Albins hågkomster och släktens soldater. Dessa soldater hör hemma på Johan Albins farfar Niklas Elds sida och i antavlan här ovan syns att denne själv tjänstgjorde vid Bohusläns regemente. Om vi går bortom den sjunde generationen från mig räknat träffar vi på en grupp dragoner under 1700-talet och en karolinsk ryttare, Daniel Nöös benämnd och av allt att döma son till en tysk hammarsmed i Södermanland. På det raka fädernet finns indicier för en härstamning från vice korpralen Anders Kampe vid Västgöta-Dals regemente men eftersom den inte är helt säkerställd har jag ramat in honom och hans hustru med röda streck.

Klart är att släkten som utgick från Niklas Eld hade betydelse för Johan Albin och hans familj. Från den kommer namnet Nilsson, som fortfarande lever kvar, och från den kom min farfars fars första hustru, Berta Sofia. Hon var nämligen hans kusin och dotter till fadern Carl Niklassons ena syster. En annan släkting, farbrodern Anders (Niklasson) Nyberg i Västerlanda, gav sin svägerska ekonomisk hjälp när hon blev änka. För hennes barn berättade denne före detta soldat att han haft en snusdosa gömd bakom en lös sten i muren när han gick vakt på en fästning!

Johan Albins farmor, Christina Larsdotter, bodde i Vättle härad i Älvsborgs län innan hon blev soldathustru i Romelanda, norr om Kungälv. Jag har mer information om de självägande skattebönderna på Christinas fäderne i Bergums socken än om hennes mors sida, som bestod av frälsebönder under Aspenäs säteri i Lerums socken. Christinas anknytning till hembygden försvagades när hennes föräldrar dog i 1834 års koleraepidemi men på hennes nya hemort fanns en ständig påminnelse om Bergum: kyrkklockan som enligt traditionen rövades därifrån under en av 1600-talets alla gränsfejder, på den tiden Bohuslän var en dansk-norsk provins. Den skulle ha tagits som kompensation för en annan klocka som svensk trupp dessförinnan lagt beslag på.

Genom morfaderns, Johannes Torbjörnssons anor i Inlands Södre och Nordre härader ska det gå att komma tillbaka till så kallade knapar som själva ägde frälsejord under 1600-talet och tidigare. Knaparna i Bohuslän var en lågfrälse grupp som hade fått skattefrihet av de dansk-norska kungarna mot att de rustade ryttare och häst till rikets försvar. Privilegierna gick om intet vid övergången till svenskt styre och knaparna sjönk ned i bondeståndet som de redan hade täta släktband till. Enligt de bohuslänska släktforskarna Lars Manfred Svenungsson, Åslög Svensson och Evert Samuelsson härstammade min ana nr 138, Per Anderssons i Södra Veneröd, från några av dessa knapar, bland annat Lindormssläkten i Tjuvkil, Lycke socken. Denna anknytning återstår för mig att verifiera men från Tjuvkil finns en tunn men tillräckligt väl belagd anlinje ner i den djupa medeltiden: via den norska ätten Bolt, ända bakåt till Danmarks konung Valdemar Sejr.²

För Johannes Torbjörnsson var allt detta avlägset för i likhet med sin hustru Laurina Olofsdotter växte han själv upp bland kronotorparna på överstebostället Kastellegårdens marker i Ytterby socken. Kastellegården har en intressant historia eftersom det är beläget på platsen för den medeltida staden Kongahälla. Ortnamn såsom Porten minner om den gamla stadsbebyggelsen som rymde både kloster och befästningsverk. Men torparnas egen historia är svår att följa eftersom de inte ägde jorden de brukade och inte nämns i olika köpehandlingar. Den äldre äldre kyrkobokföringen i Kungälvstrakten är därtill knapphändig, och det mesta av 1700-talets handlingar förstördes i en prästgårdsbrand 1796. Därför känner jag ingenting till om ana nr 70:s, Olof Anderssons, bakgrund. Mitt tidigaste evidens är mantalslängden för år 1800, i vilken han tycks förestå torpet Trägården under Kastellegården. Motsvarande gäller för hans svärföräldrar men i bouppteckningen efter svärmodern, Kerstin Larsdotter, finns en liten ledtråd som säger att hennes man hade en bror vid namn Anders Helgesson.

Mitt intresse omfattar inte bara förfäderna och anmödrarna. Parallellt med denna grafiska antavla för jag ett register över anorna och deras familjer. I denna lista får övriga familjemedlemmar sitt omnämnande: syskon, styvföräldrar etc. Utrymme för än mer detaljerade uppgifter finns i mappar och sammanfattande personakter om varje individ. Dessa tar tid att skapa för här refererar och citerar jag alla källor som visar att uppgifterna är pålitliga. Arbetet är långt ifrån färdigt. Somliga uppgifter har jag fått från andra släktforskare och dem vill jag helst granska innan jag för dem vidare. Information som härrör från kyrkböckerna är relativt enkel att kontrollera eftersom det finns exakta datumangivelser att gå efter men om någon dragit sina slutsatser utifrån andra, icke angivna, källor är det svårare.

Kan jag till exempel lita på att Johan Albins morfars farfar, Jon Olofsson i Bremnäs, Lycke socken, kom från Holm i Torsby (ett annat Torsby än kommunen i Värmland)? Jag fann uppgiften i bok om Bremnäs by men saknade en primärkälla.³ När jag utredde saken på egen hand såg jag att Jon Olofsson 1775 i egenskap av morbror var förmyndare till de barn som Ingrid Olofsdotter i Runsvallen, Ytterby, lämnat efter sig och att Ingrid hade anknytning till Holm ser jag i 1760 års mantalslängd där hon känns igen på sin makes, Bernt Mattissons, namn.⁴ Slutsatsen blir att Jon Olofsson i likhet med Ingrid var bördig från Holm och därmed är jag nöjd.

Kanske går det att komplettera den renodlade antavlan med ytterligare några detaljer, såsom årtal, trots luckor och brister i kyrkobokföringen. Men framförallt hoppas jag på fylligare information vid sidan om: berättelser om och fotografier på människorna som antavlan berör. Finns det till exempel fler bilder på Johanna och hennes närmaste anhöriga? Känner du till något? Hör av dig!

Noter

Johan Nilsson (+), ‘Ett återtaget förbud’ och ‘Livet i Fattigstugan’ i Föreningen Gamla Lundenpojkar 20 år, 1946–1966 (1966, s. 12 resp. 17–19).
Se inledningsvis: Åslög Svensson & Evert Samuelsson, Gårdarna i Tjuvkil (1989, s. 23 ff.). Vidare: standardverket Äldre Svenska Frälsesläkter I.
Åslög Svensson & Evert Samuelsson, Bremnäs by (1993, s. 89).
Inlands Södre Häradsrätts bouppteckningar FII:6 (1775, s. 1507–1509). Mantalslängd för Göteborgs- och Bohuslän, 55203.14 (1760, s. 518).