fotografi – Anders Hellster

Prinsen och hans mössa

I min släkt finns inga rykten om blått blod, varken på legitim eller illegitim väg. Men det finns en tysk prins som ett par gånger korsat min väg i den närmaste familjens sällskap: prins Henrik av Preussen.

En gång för trettiotalet år sedan var min farfar på besök här i Lidköping och som vanligt försökte jag utvinna lite uppgifter om släktens äldre historia. Farfar frågade då om jag sett kortet på prins Henrik av Preussen. Nej, vad var det? Något sådant hade aldrig förevisats mig i Västervik, där farfar bodde. Kortet var en gåva min farfarsfar, Johan Albin Nilsson (1875—1965), under dennes tid som matros vid Kungliga Flottans värvade stam i Stockholm – ungefär ett sekel tidigare. Farfar hade ännu hand om kortet men förvarade det i sin sekretär borta i Västervik och jag blev ivrig att komma dit för att själv se.

När farfar förstod mitt intresse förekom han mig. Väl hemkommen skickade han kortet till Lidköping, för mig att behålla. I egenskap av tidigare postanställd har jag ett grundmurat förtroende för Posten men jag drar ändå en suck av lättnad över att inget mankemang uppstod med brevbäringen just denna gång! Det lilla porträttfotografiet är en kär ägodel. På bilden syn prinsen i marinofficersuniform och i den nedre delen har han skrivit: ”Heinrich Prinz v. Preussen, Stockholm 9:te dezember 94”.

Denne prins Henrik var 32 år gammal vid sin visit i Sverige 1894. Mäktigare och förnämare familj än hans går knappt att tänka sig: kejsar Vilhelm II var hans bror och drottning Victoria av Storbritannien hans mormor. Prinsen var lyckligt gift med Irene av Hessen men i familjelivet kunde han sörja över att förstfödde sonen Waldemar led av blödarsjuka – ett arv från drottning Victoria, som också Irene var barnbarn till. Utåt framstod Henrik som en social person med stort intresse för ny teknik och motorsport, böjelser som kom väl till pass i hans karriär vid den Kejserliga Marinen.

Det dröjde decennier innan jag förstod vilket ärende prinsen hade till Stockholm vintern 1894 men när jag nyligen klickade runt på Wikipedia använde jag ett liknande knep som jag förut begagnat för meniga soldater. Sådana har sällan lämnat egna erfarenhetsbeskrivningar efter sig, men i brist på brev och dagböcker kan man följa deras kompaniers kommenderingar för att på sätt lista ut vad de enskilda soldaterna var med om. I detta fall, med en hög sjöofficer, valde jag att titta närmare på slagskeppet han styrde över vid den aktuella tidpunkten. Från den engelska artikeln om prinsen själv följde jag alltså länken till en text om slagskeppet SMS Wörth.

Wikipedia meddelade att Wörth ingick i en division som företog övningar på Östersjön under december månad, de första i sitt slag för den tyska flottan som tidigare gått i hamn under den kallaste tiden på året. Mellan 7 och 11 december gästade divisionen Stockholm för att närvara vid 300-årsjubileet av Gustav II Adolfs födelse. I Svenska Dagbladets samtida rapportering kan vi läsa mer om firandet som gick av stapeln helgen den 8—9 december.* Prins Henrik togs emot av den svenska kungafamiljen som lät honom bo på Stockholms slott. På söndagen följde han sina värdar till en högtidsgudstjänst i Riddarholmskyrkan och senare deltog han i en galamiddag på slottet. Olika yrkeskårer och intressegrupper hade sina separata Gustav Adolfs-firanden och de svenska flottisterna samlades om söndagen i exercishuset på Skeppsholmen, där man i en av flaggor överfull lokal lyssnade på Flottans musikkår, körsång och festtal. Festen där avslutades med att alla – meniga, befälspersoner och inbjudna damer – samfälligt sjöng psalm 124: Vår Gud är oss en väldig borg.

Även i utomhusmiljön förekom rikliga dekorationer, på offentliga byggnader, hotell och privatpalats – flaggor, namnchiffer och illuminationer i långa banor. Det sparades varken på gas eller elektricitet. Störst ansträngningar hade staden gjort på Gustav Adolfs torg där en hög och öppen paviljong, kallad templet, byggts över den permanenta ryttarstatyn av festobjektet i fråga. Stommen var klädd i girlanger och tusentals glödlampor som, när de tändes tillsammans med kringstående gasbloss, förvandlade natten till dag. Därmed lyste de också upp en enorm kuliss som omgärdade byggarbetsplatsen för den nya Kungliga Operan. På en yta av 40.000 kvadratmeters duk hade dekorationsmålare låtit det legendariska slottet Tre kronor återuppstå och smälta in i den moderna stadsbilden.

Bild från Stockholmskällan, Stockholms stad.

Hur det gick till när kortet, som är signerat just på Gustav II Adolfs födelsedag, vet jag inte. Jag har alltid velat tro att min farfarsfar fick det som ett led i en personlig interaktion med den höge gästen, kanske som belöning för ett förrättat ärende, men vad vet jag? Lika tänkbart är att Henrik hade förberett en hel korg med kort som delades ut en masse bland de svenska matroserna. Dessas numerär måste dock varit högt och jag undrar hur många autografer prinsen orkade skriva. Finns det fler ”idolbilder” bevarade från samma dag?

Om jag varit en 19-årig matros, som Johan Albin, hade jag uppfattat gåvan som en vänlig och uppmuntrande gest. Och min farfarsfar sparade som sagt kortet. Även ett par cigarrer som han vid ett annat tillfälle fick av Oscar II tog han väl hand om. Han slog in dem i silkespapper och lade dem i sin sjömanskista. Tyvärr förlorade han denna och allt dess innehåll under en stormig seglats. Jag stöder mig här på vad jag hört från min farfar men saknar närmare detaljer om händelseförloppet.

I längden kunde inte ynnestbevis av det här slaget övertyga Johan Albin om att gå vidare till en fast tjänst. Han tyckte villkoren var för dåliga och att de många gånger högadliga befälen hade en nedlåtande syn på manskapet. Ett sista hedersuppdrag gavs honom sommaren 1900 då han och två andra matroser tjänstgjorde ombord på en kunglig skonert som företog lustresor med särskilt inbjudna gäster. Under två dygn förde Oscar II själv befäl över båten, sedan kaptenerna Lidbeck och Odelberg i fem respektive tio dygn, prins Carl i två, och slutligen kommendörerna Olsén och Palander af Vega i åtta dygn vardera. Erfarenheten verkar ha fyllt farfarsfar med ambivalens. Han skrev ingen regelrätt dagbok men just dessa uppgifter journalförde han, antagligen för att framstod som meriterande och värda att minnas. Samtidigt antecknade han att uppdraget gjorde honom trött och yr. Långt senare (när han var pensionär förmodar jag) skrev Johan Albin en insändare där han ondgjorde sig över de knappa tillfällena att äta ute på sjön. Hans ideologiska perspektiv är inte mitt men säkert fanns det fog för kritiken. För att bättre förstå hans hållning tänker jag ibland på Sergei Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin (1925).

Prins Henrik fortsatte däremot med livet till sjöss. Intill sekelskiftet seglade han i de kinesiska farvattnen för att bevaka tyska intressen i Fjärran Östern. Med tiden blev han storamiral. Under första världskriget verkade han som chef för den tyska östersjöflottan och generalinspektör för marinen. Sedan föll monarkin och prinsen drog sig tillbaka till privatlivet. Han dog 1929.

På ett andra sätt korsades dock mina och prinsens vägar igen – ja, egentligen hade jag redan hört talas om honom innan farfar berättade om fotografiet. Pappa hade nog varit omedveten om kortets existens men när jag visade det för honom undrade han om inte den avbildade personen var samme man som gett namn åt en mössa han brukade bära. Denna förmodan visade sig korrekt. Jag visste mycket väl att pappas typ av skärmmössa kallades för Prinz Heinrich mütze men hade inte själv associerat till Johan Albins bekantskap. Tänkte väl att det fanns drösvis med tyska prinsar som hette Henrik. Ingen av dem hade dock samma förmåga som kejsarens bror att popularisera sin huvudbonad.

Pappa köpte sin första Prinz Heinrich mütze i Neumünster i början av 70-talet, innan jag föddes. Den på huvudet och en cigarrcigarett i munnen blev hans signum. Ofta provade jag mössan, men tobaken intog jag bara med luktsinnet (näsvis så att säga). Mössmodellen passar en befälhavare till sjöss: på skärm och kant (strimmel) har den band med eklövsornamentik, över skärmen ligger ett dubbelt snöre, formen är stram med platt liggande kulle som med bara en knapp tumspets går utanför kanten. Pappas första exemplar avvek lite grand från det maritima temat med sin bruna färg. När det blev utslitet skaffade han en grå variant i stället.

På senare tid har jag funderat på att köpa en egen Prinz Heinrich mütze och det finns ett utbud att ta del av via olika näthandlare. Sökningarna visar dock på gränsdragningsproblem gentemot andra modeller. Ibland syns eklövsornamentiken även på skepparmössor av svensk Vega-modell (annars kända för sin blanka skärm) och på tyska Elbsegler-mössor. Kullen på dessa är dock mjukare slag och kanten tycks inte lika hög. Medan färg och material kan skifta på Prinz Heinrich-mössorna (t.o.m. manchestertyg verkar accepterat) får man vara varsam med formen. I ett kundforum beklagade sig någon över att kullen bredde ut sig för mycket över kanten, så att den köpta mössan bättre hade passat en konduktör. Västtysklands förbundskansler Helmut Schmidt bar en mössa som var till förväxling lik den preussiske prinsens dito men i kanslerns fall brukar man tala om en Elblotsen mütze, eller Schmidt mütze efter honom själv. Så det är svårt att träffa rätt i handeln.

För mig som bor i Västsverige är högtidlighållande med Gustav Adolfs-bakelse på 6 november en given tradition men framledes kommer jag att tänka på hjältekonungen även på hans födelsedag. Då ska jag ta fram bilden av prins Henrik som var med och firade 300-årsjubileet. Även om 430 inte är någon typisk jubileumssiffra är den tillräckligt jämn för att jag i god tid innan den 9 december nästa år ska ska skaffa en ny Prinz Heinrich mütze. Mina mått stämmer inte längre med pappas och hans mössa är borta från garderoben. En ny behövs så att jag kan göra hatten av för kungahuset, dagens och historiens!

* För att få reda på prinsens ärende i Stockholm den 9 december 1894 hade jag, med facit i hand, kunnat går direkt till Kungliga bibliotekets inskannade samling av gamla dagstidningar – utan att använda Wikipedia.

Släktforskningsåret 2022

Förra årets nyårslöften var optimistiska i överkant och mest overksam har jag varit med att skriva personakter för mina anor intill den åttonde generationen; den ambitionen var orealistisk. Ändå har 2022 varit rikt på genealogiskt innehåll. Här följer en hastig översikt.

1. Nya fynd. Om jag hittat några nya anor vet jag inte säkert, men kanske ett par namn på min förmodade farfars farfars farfarsfars sida i Åse härad, Västergötland. Där saknas mycket av kyrkobokföringen men jag får se om domböckerna ger mer. I dem har jag i alla fall funnit fler detaljer om mina förmodade (vad irriterande att behöva göra den reservationen) förfäders liv, till exempel hur en yngling utan lov tog virke från kronoparken Hunneberg.

Under våren tog jag ett krafttag med att forska på Stenlidensläkten framåt i tiden i stället, för jag ville veta vad som hänt med de olika släktgrenarna under 1900-talet. De flesta var enkla att hitta och min översikt omfattade snart cirka 1500 ättlingar. Mest nöjd är jag med att jag kunnat fastslå Johannes Stens dotter Anna Catharinas (1800—1844) fortsatta öde. Min tidigare hypotes om henne bekräftades trots att den bestreds av ett legalt hinder mot hennes andra äktenskap. Till detta ber jag att få återkomma.

2. Registreringsarbete. Arbetet med att skapa personakter i Word går trögt men som förarbete har jag skapat nya mappar för diverse anor och anförvanter. Dessa innehåller handskrivna excerpter från originalkällorna och de utgör en försäkring ifall den digitala informationen framledes skulle gå förlorad i en datakrasch. Härutöver kommer ett par listor som är mindre detaljrika men ger desto bättre översikt.

3. DNA. Förra året skrev jag om en man som sökte sin okände far. Nu har jag fått veta att han hittat denna person med hjälp av samma team som deltog i teveserien Genjägarna. Min mammas DNA-profil var till hjälp i sökandet och det visade sig att min mormor var syssling (eller tremänning) till den försvunna pappan. Roligt!

Min farmors morfar, Carl Adolf Carlsson – utan känd far.

Även om utsikterna är betydligt sämre önskar jag för egen del ledtrådar till min okände farmors morfars far och DNA-prover från mina farbröder skulle vara till hjälp. Jag har kommit halvvägs i denna insamling. Även om jag inte lyckas lösa gåtan är matchningslistorna man får informativa på ett annat sätt eftersom de ger en aning om vilka personer i den avlägsna släkten som hyser ett genealogiskt intresse. Vid fortsatt sökande efter gamla fotografier och andra släktminnen är det rimligt att kontakta dem i första hand.

DNA rymmer också information om långa härstamningslinjer tillbaka till forntiden och människans förhistoria, vilket nobelpriset till Svante Pääbo påminde om. Själv fick jag en insikt rörande min farfars farfars farmors mitokondrie-DNA, det som jag skrev om för ett år sedan. Jag tror att jag kan koppla ihop hennes profil med en folkförflyttning för länge sedan, ett historiskt skeende som lämnat avtryck i världslitteraturen. Om detta ska jag så klart skriva mer.

4. Kontakter. Några trevande kontakter med avlägsna släktingar relaterade till Stenliden har jag börjat ta och de ska bli fler nu när ett grundmaterial finns samlat att samtala kring. För att i framtida möten kunna kopiera kort och andra dokument inhandlade jag en portabel skanner. Den var större än jag förväntat mig och måste transporteras med bil men detta besvär uppvägdes av prestandan och kvaliteten som vid en testning här hemma framstod som mycket goda. Även diabilder kunde den skanna. Jag kånkade i väg med skannern till min farbror i Västervik för att kopiera ett urval av hans fotografier men då förelåg plötsligt inkompatibilitet med min USB-port och sedan dess har jag inte fått liv i skannern med min nuvarande dator. Frustrerande och mystiskt! Men resan i övrigt var trevlig.

5. Bok- och bloggprojekt. Bloggandet har som synes varit sparsamt och mest har det ägt rum på Stenliden.net. Men nu ska jag samla allt material hit och hoppas få ihop texter lite oftare. Detta skrivande är en övning inför mitt projekt att skriva en bok om släkten från Stenliden. Boken dröjer men jag har en god uppfattning om innehållet i alla dess kapitel och avsnitt. Under året har jag letat efter inspiration i handböcker om skrivande och andras släkthistoriska skildringar.

6. Litteraturstudier. Efter den recenserade It’s All Relative har jag läst fler böcker med genealogisk inriktning, alltifrån en mysdeckare till ett intressant försök att förena Bibelns presentation av Adam och Eva som nyskapade människor med den naturvetenskapliga forskningen (boken förespråkar inte någon ung jord-kreationism). Således har jag underlag för fler recensioner.

Om jag redan nu ska lyfta fram en titel i min bokskörd får det bli den lärorika Family Trees – A History of Genealogy in America av Francois Weil (2013). Både likheter och skillnader mellan amerikansk och europeisk släktforskningshistoria blir uppenbara vid läsningen av denna bok. Författaren delar in sin berättelse i fyra epoker med varsina kännetecken men synliggör samtidigt att sökandet efter släktkunskap aldrig varit ett enhetligt fenomen; intressenterna har i alla tider haft olika ingångar, mål och medel.

7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Efter alla restriktioner under pandemin var det roligt att åka till Släktforskardagarna i Skövde i augusti, vandra runt bland montrarna, träffa andra eldsjälar och ta del av allehanda specialerbjudanden. Veckor innan Karin Bojs senaste bok Europas mödrar levererades till bokhandlarna kunde jag här ta emot ett signerat exemplar från författaren själv. Lagret tog slut medan jag stod i kön till hennes bord så turen var på min sida!

Under hösten deltog jag även i en anbytarträff som Inlands Släktforskare anordnade på Stadsbiblioteket i Kungälv. Jag håller mycket av denna lokalförening och det var värdefullt att för en gångs skull bryta mönstret av att vara passiv medlem på distans. För att oftare kunna dryfta släktforskningsproblem med människor på plats funderar jag nu på att gå med i ytterligare en lokal släktforskarförening, närmare min hemort.

8. Övertagande av gravrätt. Ett kommande blogginlägg måste handla om en släktgrav på min farmors sida som jag återfann vid ett besök i Göteborg under våren. Sedan jag tagit över ansvaret är graven rensad från ogräs och jag ser fram emot att sätta ut nya blommor efter vintern. Graven gav mig inte bara en meningsfull uppgift utan också en spännande gåta, nämligen att förstå varför den rymmer stoftet av en obesläktad kvinna som hade en annan grav väntande på sig, på andra sidan Atlanten. Svaret dröjde men till slut fann jag en förklaring.

Inför 2023 finns många uppslag att gå vidare med, bara tiden räcker till. Utan att avge något nytt nyårslöfte kan jag väl säga att bokprojektet ligger som prio ett.

GOTT NYTT ÅR!!

Indirekt kontakt med 1700-talet

På liknande sätt som vi kan säga att världen är liten eftersom ett fåtal personer har stor geografisk räckvidd borde det vara möjligt kalla historien kort eftersom människor ofta famnar flera epoker och upplever hur samhället förändras under ett långt liv.

För yngre generationer kan det vara fascinerande att tänka på hur mycket äldre medmänniskor varit med om och hur långt in i nutidshistorien de kunnat bära med sig minnen av händelser vi själva ser som avlägsna. Att det på 1950-talet kvarlevde veteraner från amerikanska inbördeskriget känns overkligt, likaså att änkor till soldater från samma krig levde ända in i det tjuguförsta århundradet.

Av de gamla människor jag mött är min farfars mor Maria den som levt tidigast i historien. Jag var fem månader gammal när vi träffades på hennes 102-årsdag den 23 maj 1976. Detta minns jag så klart inte själv men jag har foton från tillfället och vet att Maria sa: ”Vilken fin liten pojke ni kommer med!” Lägger jag ihop mina erfarenheter med hennes sträcker de sig från den oskarianska eran in i den digitala tidsåldern.

Än mer hisnande blir tanken på hur långt tillbaka jag skulle komma om jag beaktar de bekantskaper som Maria själv gjorde under sina tidigaste år. Jag undrar: är det möjligt att jag träffat en person som i sin tur kom till tals med någon som var född på 1700-talet? Teoretiskt är det fullt tänkbart att Maria i egenskap av liten flicka pratade med en sådan person och om denne var en bit över 80 så kan han eller hon ha förmedlat minnen från det föregående seklet. Nu saknar jag belägg för ett sådant samtal och i stället antar jag utmaningen att påvisa ett omedvetet möte från Marias sida, av den sort jag själv hade med min farfars mor.

Tyvärr var Marias morföräldrar döda när hon föddes 1874. De var annars födda på 1790-talet och säkert skulle de ha träffat sin dotterdotter om de levt länge nog. Farfadern hade hon många år på sig att samtala med men han föddes först 1821 – i och för sig länge sedan från mig räknat, under romantiken.

För att etablera en relation med en 1700-tals människa måste jag titta närmare på Marias grannskap och nära krets vid tiden för hennes födelse. Hon föddes 1874 i Ale-Skövde socken, Älvsborgs län, som dotter till småjordbrukaren August Larsson (1848—1923) i Östra Vallby och hans hustru Annika Svensdotter (1835—1899). Där fanns så klart prästen som döpte henne men kyrkoherde Hulthén var bara 46 år gammal. Om dopet hölls i kyrkan kanske kyrkväktaren Lars Andersson vid Locktorp närvarade men det hjälper inte eftersom han inte fyllt mer än 60. Och långt yngre var de två dopvittnena, fastern Eva och hennes make Samuel Petersson i Bästorp.

Jakten bland andra släktingar fortsätter och till slut hittar jag en moster till farfadern som den nyfödda flickan hade en chans att träffa. Denna kvinna hette Britta Larsdotter och var född 1796 och levde som änka på undantag i Locktorp Skattegård, halvannan kilometer från Östra Vallby. Men tidsfönstret är litet; hon dog knappt fyra månader efter Marias födelse. En omedelbar granne, gubben Anders Andersson d.ä. i Östra Vallby, som även han föddes 1796, levde dock till 1877. Han är den bästa kandidaten jag hittat hittills.

I och med detta ser jag hur en person, min farfarsmor, länkar samman 1700-talet med nutiden – inte som traditionsförmedlare men väl som bevis på att historien är kort i förhållande till människans livslängd.

Min farfarsfars anor

Här presenterar jag den första åttondedelen av mitt ursprung: min farfarsfar, varvstimmermannen Johan Albin Nilsson, och hans anor fyra generationer bakåt. Han bodde större delen av sitt liv i Göteborg och flertalet av förfäderna levde i närområdet till denna stad, i Inlands Södre och Nordre härader i Bohuslän och i det västgötska Vättle härad.

Min farfar berättade att hans pappa, Johan Albin Nilsson, kom dåligt överens med sina syskon men på ovanstående kort har de i alla fall samlats omkring sin mamma, Johanna, som sitter i mitten. Johan Albin, född 1875, står med allvarlig uppsyn längst till vänster i bild. Jag är osäker på vem som är vem av syskonen men utifrån likhet med ett annat kort uppfattar jag att det är brodern Viktor som står närmast. Denne följs i sin tur av Carl och (om jag tolkat saken rätt) Otto längst till höger. Någon har sagt att det är systern Alma som sitter framför min farfars far men eftersom hon gick bort redan 1897 är det snarare Anna, gift Eliasson, som sitter där. På motsatt sida ska vi ha Ada, gift Nyberg.

Johan Albin och hans syskon föddes i Göteborg och de förblev stadsbor livet igenom men i föregående släktled hamnar vi på landsbygden utanför Kungälv, där båda föräldrarna bodde innan de flyttade till storstaden på 1860-talet. Jag har utrett syskonens gemensamma ursprung och gjort nedanstående antavla som går fyra släktled bakåt, till den sjunde generationen från mig räknat. Om tidigare generationer har jag sporadisk information men på grund av luckor och osäkerheter är de inte lika lätta redovisa. De kräver längre resonemang och reservationer. Under arbetet med antavlan har jag funderat på vilken betydelse släkten hade för min farfars far.

Numren för varje person utgår från mig, som är Johan Albin Nilssons sonsonsson och nr 1. Mall från Facebook-gruppen Antavlan.

Pappan i familjen, Carl Niklasson, arbetade som bryggardräng i Göteborg och det sägs att han var stark men även att han drack i mesta laget. När han dog bara 41 år gammal 1883 hamnade änkan i en utsatt position men hon fortfor att dra försorg om sin familj, bland annat genom trädgårdsarbete på herrgårdarna i stadens utkant. Fast under några år tvingades hon och fyra av barnen att bo på Lundens fattighus i Örgryte landskommun.

Föreningen Gamla Lundenpojkars jubileumsskrift från 1966 innehåller två artiklar vari Johan Albin postumt berättar om livet i det gamla Lunden. Där bodde han granne med Luffar-Britta, Snemynta Lena, Halte Janne och andra fattighjon, men han kom också i kontakt med familjen Dickson på Överås. Fröken Beatrice Dickson, känd för sitt sociala engagemang, var hans söndagsskollärarinna och när han fyllt tio år bjöd hon in honom och hans kamrater som medlemmar i hennes blåbandsförening.¹

Barnen fick bidra till hushållet genom att rensa grönsaksland på Stora Gårda och Lilla Torp och vid bygget av Örgyte nya kyrka (färdigställd 1890) var Johan Albin med och bar sten. En kort tid jobbade han i ett färgeri innan han 1893 gick in som matros vid marinen i Stockholm. Arbetsvillkoren till sjöss dåliga och när utbildningsmomentet var klart föredrog han att flytta tillbaka till Göteborg där det fanns en spirande varvsindustri. Resten av sitt yrkesliv arbetade han som timmerman på ett flertal av stadens mekaniska verkstäder, bland annat Götaverken. Trots hårt arbete tyckte han inte att hans och syskonens insatser kunde mäta sig med mammans: ”En mor kunde ta hand om sju barn men sju barn kan inte ta hand om en mor”, sa han.

Trots att min farfarsfars skolgång var kort och praktiskt inriktad hade han fin handstil och var en driven skribent. Han skrev upprepade gånger i tidningarna — notiser med minnen från barndomen och arbetslivet. Genom sitt muntliga berättande bjöd han på fler anekdoter och de har kommit mig till del via min farfar, pappa och en farbror. Några handlade om släktens bakomliggande historia och de inspirerade mitt släktforskningsintresse eftersom jag ville verifiera Johan Albins uppgifter om soldaterna som fanns i hans bakgrund.

Vid en närmare granskning finner jag diskrepanser mellan den muntliga traditionen och den verkliga historien, så vitt denna går att avslöja, fast jag tror att det viktigaste för min farfarsfar var att ha något underhållande och identitetsskapande att berätta. Bland annat sa han att han härstammade från Finland, men jag har inte hittat tillstymmelse till finländskt påbrå i vår släkt. Därest traditionen är grundad i verkligheten kan den gå tillbaka på en presumtiv släkting som bodde i Finland några år på 1720-talet, innan han återvände till Västsverige.

Under etiketten ”Stenliden” kommer jag att skriva mer om Johan Albins hågkomster och släktens soldater. Dessa soldater hör hemma på Johan Albins farfar Niklas Elds sida och i antavlan här ovan syns att denne själv tjänstgjorde vid Bohusläns regemente. Om vi går bortom den sjunde generationen från mig räknat träffar vi på en grupp dragoner under 1700-talet och en karolinsk ryttare, Daniel Nöös benämnd och av allt att döma son till en tysk hammarsmed i Södermanland. På det raka fädernet finns indicier för en härstamning från vice korpralen Anders Kampe vid Västgöta-Dals regemente men eftersom den inte är helt säkerställd har jag ramat in honom och hans hustru med röda streck.

Klart är att släkten som utgick från Niklas Eld hade betydelse för Johan Albin och hans familj. Från den kommer namnet Nilsson, som fortfarande lever kvar, och från den kom min farfars fars första hustru, Berta Sofia. Hon var nämligen hans kusin och dotter till fadern Carl Niklassons ena syster. En annan släkting, farbrodern Anders (Niklasson) Nyberg i Västerlanda, gav sin svägerska ekonomisk hjälp när hon blev änka. För hennes barn berättade denne före detta soldat att han haft en snusdosa gömd bakom en lös sten i muren när han gick vakt på en fästning!

Johan Albins farmor, Christina Larsdotter, bodde i Vättle härad i Älvsborgs län innan hon blev soldathustru i Romelanda, norr om Kungälv. Jag har mer information om de självägande skattebönderna på Christinas fäderne i Bergums socken än om hennes mors sida, som bestod av frälsebönder under Aspenäs säteri i Lerums socken. Christinas anknytning till hembygden försvagades när hennes föräldrar dog i 1834 års koleraepidemi men på hennes nya hemort fanns en ständig påminnelse om Bergum: kyrkklockan som enligt traditionen rövades därifrån under en av 1600-talets alla gränsfejder, på den tiden Bohuslän var en dansk-norsk provins. Den skulle ha tagits som kompensation för en annan klocka som svensk trupp dessförinnan lagt beslag på.

Genom morfaderns, Johannes Torbjörnssons anor i Inlands Södre och Nordre härader ska det gå att komma tillbaka till så kallade knapar som själva ägde frälsejord under 1600-talet och tidigare. Knaparna i Bohuslän var en lågfrälse grupp som hade fått skattefrihet av de dansk-norska kungarna mot att de rustade ryttare och häst till rikets försvar. Privilegierna gick om intet vid övergången till svenskt styre och knaparna sjönk ned i bondeståndet som de redan hade täta släktband till. Enligt de bohuslänska släktforskarna Lars Manfred Svenungsson, Åslög Svensson och Evert Samuelsson härstammade min ana nr 138, Per Anderssons i Södra Veneröd, från några av dessa knapar, bland annat Lindormssläkten i Tjuvkil, Lycke socken. Denna anknytning återstår för mig att verifiera men från Tjuvkil finns en tunn men tillräckligt väl belagd anlinje ner i den djupa medeltiden: via den norska ätten Bolt, ända bakåt till Danmarks konung Valdemar Sejr.²

För Johannes Torbjörnsson var allt detta avlägset för i likhet med sin hustru Laurina Olofsdotter växte han själv upp bland kronotorparna på överstebostället Kastellegårdens marker i Ytterby socken. Kastellegården har en intressant historia eftersom det är beläget på platsen för den medeltida staden Kongahälla. Ortnamn såsom Porten minner om den gamla stadsbebyggelsen som rymde både kloster och befästningsverk. Men torparnas egen historia är svår att följa eftersom de inte ägde jorden de brukade och inte nämns i olika köpehandlingar. Den äldre äldre kyrkobokföringen i Kungälvstrakten är därtill knapphändig, och det mesta av 1700-talets handlingar förstördes i en prästgårdsbrand 1796. Därför känner jag ingenting till om ana nr 70:s, Olof Anderssons, bakgrund. Mitt tidigaste evidens är mantalslängden för år 1800, i vilken han tycks förestå torpet Trägården under Kastellegården. Motsvarande gäller för hans svärföräldrar men i bouppteckningen efter svärmodern, Kerstin Larsdotter, finns en liten ledtråd som säger att hennes man hade en bror vid namn Anders Helgesson.

Mitt intresse omfattar inte bara förfäderna och anmödrarna. Parallellt med denna grafiska antavla för jag ett register över anorna och deras familjer. I denna lista får övriga familjemedlemmar sitt omnämnande: syskon, styvföräldrar etc. Utrymme för än mer detaljerade uppgifter finns i mappar och sammanfattande personakter om varje individ. Dessa tar tid att skapa för här refererar och citerar jag alla källor som visar att uppgifterna är pålitliga. Arbetet är långt ifrån färdigt. Somliga uppgifter har jag fått från andra släktforskare och dem vill jag helst granska innan jag för dem vidare. Information som härrör från kyrkböckerna är relativt enkel att kontrollera eftersom det finns exakta datumangivelser att gå efter men om någon dragit sina slutsatser utifrån andra, icke angivna, källor är det svårare.

Kan jag till exempel lita på att Johan Albins morfars farfar, Jon Olofsson i Bremnäs, Lycke socken, kom från Holm i Torsby (ett annat Torsby än kommunen i Värmland)? Jag fann uppgiften i bok om Bremnäs by men saknade en primärkälla.³ När jag utredde saken på egen hand såg jag att Jon Olofsson 1775 i egenskap av morbror var förmyndare till de barn som Ingrid Olofsdotter i Runsvallen, Ytterby, lämnat efter sig och att Ingrid hade anknytning till Holm ser jag i 1760 års mantalslängd där hon känns igen på sin makes, Bernt Mattissons, namn.⁴ Slutsatsen blir att Jon Olofsson i likhet med Ingrid var bördig från Holm och därmed är jag nöjd.

Kanske går det att komplettera den renodlade antavlan med ytterligare några detaljer, såsom årtal, trots luckor och brister i kyrkobokföringen. Men framförallt hoppas jag på fylligare information vid sidan om: berättelser om och fotografier på människorna som antavlan berör. Finns det till exempel fler bilder på Johanna och hennes närmaste anhöriga? Känner du till något? Hör av dig!

Noter

Johan Nilsson (+), ‘Ett återtaget förbud’ och ‘Livet i Fattigstugan’ i Föreningen Gamla Lundenpojkar 20 år, 1946–1966 (1966, s. 12 resp. 17–19).
Se inledningsvis: Åslög Svensson & Evert Samuelsson, Gårdarna i Tjuvkil (1989, s. 23 ff.). Vidare: standardverket Äldre Svenska Frälsesläkter I.
Åslög Svensson & Evert Samuelsson, Bremnäs by (1993, s. 89).
Inlands Södre Häradsrätts bouppteckningar FII:6 (1775, s. 1507–1509). Mantalslängd för Göteborgs- och Bohuslän, 55203.14 (1760, s. 518).