DNA – Anders Hellster

Släkthistorisk årskrönika 2023

Det gångna året visar att det släkthistoriska studiet är långt ifrån vägs ände, trots att arkivmaterialet ibland ter sig begränsat (med uppbrunna kyrkböcker o.s.v.). Mycket kvar finns att upptäcka, uppleva och uppnå. Här följer några teman för mitt släktforskningsår 2023:

1. Nya fynd. Efter flera års släktforskande blir det svårare att hitta fler anor. De lättillgängligaste källorna är uttömda och hoppet om att kunna forcera sina så kallade brick walls sinar. Mest hopplösa tycks mig vara ett par fall i relativ närtid: min farmors morfars okände far eller tomrummet bortom min farfarsfars mormorsfar. Några namn har dock tillkommit i anträdet, som ett resultat av fler register och digitaliseringar – och egna krafttag. Ibland är det bara indiciekedjor som leder fram till de nya namnen men det är bättre än ingenting. Glatt noterar jag bland min morfarsmors anor en nyfunnen bondefamilj i Bergagården uppe på Hunneberg (där ett friluftscenter ligger idag). Trevligt när släkthistorien leder fram till spännande naturmiljöer som är lätt åtkomliga! Vid otaliga tillfällen har jag närmat mig Hunneberg från Grästorpsslätten och blickat upp mot branterna medan jag färdats på riksväg 44, helt utan tanke på att en förfader kunde ha bott däruppe i kronoparkens skog.

Min Orustsida har jag aldrig ägnat så mycket tid eftersom det mesta där redan är utrett av andra släktforskare och jag bara skulle få kontrollera deras resultat. Dock tror jag mig nu, baserat på egna undersökningar, kunna göra ett språng bakåt på min mormorsmors raka fäderne, från Huseby Mellangård i Morlanda till gården Kärr i Myckleby. Förhoppningsvis finns någon domboksnotis som konkretiserar det hela ännu mer. Med större förbehåll får jag nämna fyndet av en regementsmusiker i min farfarsfars farfarsfar Johannes Stens förmodade bakgrund. Tid nog ska jag lägga fram argumenten för denna härledning.

Nya namn är emellertid av föga värde om biografiska detaljer saknas. Därför är berättelser om människors liv också åtråvärda fynd och i år kom jag över en fin självbiografisk text av min farfarsfars syssling (tremänning) Ruth Jörlin, som var småskolelärarinna. Skolbarn i pensionsåldern delade sina minnen av henne på en öppen Facebooksida om Färgelanda och en av deltagarna nämnde dessa anteckningar. På förfrågan fick jag texten med vändande SMS. Ruths skildring av sitt och föräldrarnas liv blir ett viktigt tillskott till boken om Stenlidensläkten som jag arbetar med.

2. DNA-släktforskning. Under 2022 uppgraderade jag mitt Y-DNA-test på FamilyTreeDNA till det så kallade Big Y700. Likaså gjorde norske Arnfinn, en av mina närmaste STR-matchningar (inom kort ska jag lägga till en flik under Stenliden där jag förklarar den här typen av begrepp), och i mars kom resultaten. Våra test ledde till att nya grenar skapades på det världsvida Y-DNA-trädet. Förut visste jag att jag tillhörde haplogruppen I-Y70688 men nu fick vi veta att den muterat till nya varianter – först I-FT287414 och sedan I-BY82445, vår närmaste tillhörighet. Enligt FTDNA:s beräkningar levde vår senast gemensamme förfader på det raka fädernet med 95 % säkerhet efter 1555 och eftersom Arnfinn har en dokumenterad fädernelinje tillbaka till västgötska Åse härad stärker detta min hypotes om att Johannes Sten föddes i det därstädes belägna Flo socken. Lika noggranna beräkningar är tyvärr inte möjliga vad gäller mitokondriellt DNA för det muterar mycket långsamt. Min mammas Mt-DNA-test blev klart i år och tycks mig ganska intetsägande: T1a1, en vida spridd europeisk haplogrupp som ger ett högeligen diffust intryck vad ålder och geografiskt ursprung beträffar. Rekordmånga testdeltagare från olika länder uppvisar exakt samma profil, varför de är svåra att ordna i närmare och fjärmare släktgrupper. Vår senast levande gemensamma anmoder genom enkom kvinnliga led tycks ha varit en riktig fruktbarhetsgudinna, så reproduktiv som hon och hennes sentida döttrar varit.

Ovanstående byggde på tester jag själv tagit initiativ till och på DNA som jag själv bär. I diskussionsforum om genetisk genealogi har jag i år blivit varse DNA-resultat som berör anor på helt andra ledder. Dit hör min flerfaldiga anmoder Ingeborg Rasmusdotter, gift med den rike 1600-talsbonden Jöns Gullbrandsson i Vräland på Orust. Genom tester tagna av hennes efterkommande på raka kvinnolinjer har det visat sig att hon bar på den sällsynta haplogruppen X2d2, en variant som också bärs i exakt överensstämmelse av motsvarande ättlingar till Trijn Roelofs[dotter] Jonas — död omkring 1645 och kallad för New Yorks första barnmorska, fast staden på hennes tid hette Nya Amsterdam och var en holländsk koloni. Denna kvinna hade enligt uppgift anknytning till Marstrand, så både geografiskt och genetiskt finns en närhet till Ingeborg Rasmusdotters släktlinje, vilket fascinerar. Om den senast levande stammodern för X2d2-klanen levde så sent som på 1500-talet eller flera hundra år tidigare är dock omöjligt att säga eftersom Mt-DNA som sagt muterar väldigt långsamt. För Rolf Berlin och andra släktforskare, som utrett Ingeborgs Rasmusdotters DNA, har kopplingen till Nordamerika varit känd i flera år men för mig blev detta en av 2023:s verkliga aha-upplevelser. Läs mer om Trijn Jonas, hennes döttrar och deras egendomar på Manhattan här:
https://www.bohuslansmuseum.se/kunskapsbanken_bohuslans_historia/new-yorks-forsta-barnmorska/

3. Kontakter. I början av året tog jag ett antal kontakter med mer eller mindre avlägsna släktingar som härstammar från Stenliden. I några fall gav det frukt i form av mejlutbyte av fotografier och berättelser. Jag är tacksam för allt sådant! Jag blev också kontaktad några gånger, på andras initiativ men som ett resultat av min tidigare närvaro på nätet. Således damp en dag en utställningskatalog från Göteborgs Konstmuseum ner i postlådan. Temat var Göteborgskoloristerna och jag fick den eftersom jag förra året hjälpte en av de medverkande konstvetarna med lite biografiskt stoff om Waldemar Sjölander och hans hustru Nelly. Hans färdiga kapitel gav mig ny information om makarnas stormiga och kortvariga äktenskap. Boken är mycket uppskattad. Speciellt var också Amerikabesöket jag fick i slutet av juli. Kontakten jag tog 2022 med en avlägsen släkting, tillika professionell genealog, ledde fram till att hennes mamma Jane från Maine hörde av sig. Jane och en annan dotter skulle göra en resa till Västsverige och hon undrade om vi kunde ses. Vi fick en mycket trevlig sammankomst här hemma sista dagen i juli och hade så mycket att prata om, trots att 200 år skiljer våra släktlinjer åt.

Amerikansk talltita – Maines delstatsfågel.

4. Deltagande i släktforskarrörelsen. Vid påsktiden deltog jag i Släktforskarförbundets frågesport Ättel-Ägg på nättidningen Rötter och jag vann tredjepris: en årsprenumeration på Släkthistoriskt forum – fem nummer fulla med goda tips, nyheter och berättelser. Alltid roligt att vinna pris! Sedan skrev jag en artikel om min karolinske förfader Daniel Nöös för Inlands Släktforskares medlemsblad Inlandet – mest ett uppräknande av fakta, utan dramaturgisk effekt, eftersom jag ville att texten skulle rymmas på bara två (i och för sig tättskrivna) sidor. En ambition med artikeln var att visa på alternativa källor till saknade kyrkböcker. Får se om jag kan skriva ännu en artikel till medlemsbladet. En släkt Lundberg med ursprung i Kareby socken och förgreningar till Göteborg ger vissa uppslag. Och kanske dristar jag mig att försöka med någon annan publikation också, som Släkt och Hävd – i så fall med en fördjupad studie om Daniel Nöös krigsupplevelser och vad de kan ha gett upphov till i form av muntlig tradition. Eftersom GöteborgsRegionens Släktforskare stöttat projektet med utgivandet av en handbok om släktforskning i deras stad räknar jag under denna rubrik också in min närvaro på boksläppet den 8 december. En gemytlig tillställning i Riksarkivets hörsal!

5. Böcker. Utöver de nämnda böckerna har min släkthistoriska boksamling utökats med ytterligare några titlar. En bok om Vena by nära Kungälv och en annan, avslutande del, om Harestads sockens befolkning köpte jag av författarna själva, som båda imponerar med engagemang för och kunskap om hembygden i södra Bohuslän. Intressant läsning erbjöd dessutom Markus Friedrichs nyutgivna bok The Maker of Pedigrees – Jakob Wilhelm Imhoff and the Meanings of Genealogy in Early Modern Europe. Den handlar om en patricier i Nürnberg som omkring sekelskiftet 16-/1700 sammanställde släktträd för furstesläkter och högadelsfamiljer i flera länder. Boken beskriver bland annat hur han gick till väga för att samla information, vilka behov som de encyklopediska genealogierna tillfredsställde och hur genealogisk kunskap värderades i dåtidens Europa. Ofta tänker vi på äldre tiders släkthistoriker som okritiska fabuleringskonstnärer men det är en orättvis bild. I deras led fanns de som visade nit och flit i sökandet efter information, liksom bildning och urskiljningsförmåga när de presenterade sina resultat. För att tala med Newton är några av dem giganter på vars axlar vi nutida släkthistoriker står. Låt mig även nämna Nancy S. Dawsons All the Genealogies of the Bible, ett magnifikt referensverk på 581 sidor.

6. Släkthändelser. Min farbror Ingvar Nilsson gick bort under sensommaren och jag tänker på honom som en person med auktoritet och övertygelse, egenskaper som passade för hans långvariga politiska engagemang inom facket och kommunpolitiken. Lite varsam fick man nog vara om man som jag frestades att invända mot en del av hans grundmurade ståndpunkter. Men hos honom fanns också en torr humor och fyndiga påhitt som beredde oss alla gott nöje. Ingvar och hans sambo Ing-Marie reste ofta till Centraleuropa och han delade generöst med sig av sina kunskaper om kulturen där, likaså om hemstaden Kalmar som jag starkt förknippar med honom. Vissa karaktärsdrag kände jag igen från min tidigt bortgångne pappa och det gör Ingvars frånfälle extra tråkigt. Till dessa egenskaper hörde återhållsamhet med yttre åtbörder och jag tänker att ett värdigt lugn alltid är bra att ha när motigheter stöter till, exempelvis sjukdom.

Ett annat barnbarn till farfarsfar hette Bo Lindahl men jag minns bara ett möte med denne min fars kusin. Farfar talade dock mycket om honom och hans hustru Rose-Marie och 2014 tog jag och mamma oss före att hälsa på de två. De bodde faktiskt i Harestad, som mycket av den här webbplatsen handlar om. Vi blev väl mottagna och på kaffebordet låg en av farfars broderade dukar. Det var roande att höra hur väl Rose-Marie talade om sin svärmor Lilly. Hon beskrev en glad och spirituell person som skrev på vers, helt annorlunda mot bilden som min pappa och mina farbröder förmedlat. Deras ord om sin faster påminde väl, milt uttryckt, om en typisk Göteborgstant med vassa armbågar. Enligt pappas barndomsvän Rolf hade kanske båda sidor rätt på sitt sätt. Rose-Marie dog 2017 och när jag nyss gjorde en ny ansats att ta kontakt med Bo upptäckte jag att han också gått bort, tidigare i år. Beklagar det. Nu lever bara två av farfarsfars sex barnbarn.

7. Projekt. Flera redovisningsprojekt pågår samtidigt och jag får arbeta med dem i mån av tid. Arbetet med att upprätta personakter för diverse anförvanter ligger nästan helt nere eftersom det är så tidsödande att följa alla formalia jag satt upp för mig själv. Emellertid är jag nöjd med min mall. Lättare, men mer utrymmeskrävande och mindre presentabelt, är i stället att skriva ner alla excerpter ur källorna för hand och att samla dem i plastmappar och arkivlådor. Detta gör jag fortlöpande. Redovisningen i listform, där bara sammanfattande data tas med, går också framåt.

Mått och steg har tagits för att rita upp ett traditionellt släktträd i A1-format (inte AI) över Stenlidensläkten, omfattande fyra generationers efterkommande. Fördelningen av hundratals olika stora namnskyltar är skissad på hoptejpade kollegieblocksblad och nu ska skissen överföras till och renritas på större pappersark av bättre kvalitet. Då kommer mitt ljusbord väl till pass. Därefter är det dags att färglägga skyltarna på ett sådant sätt att textningen med en fin pennspets inte lider skada. Gouache passar nog bäst för skyltarna medan jag väljer färgpennor för allt annat runtomkring: bladverk, bark, landskap, himmel och några symboliska element som är inspirerade av äldre tiders genealogiska konsthantverk. Håll tummarna för att allt går bra!

Mitt skrivande på en bok om Stenlidensläkten skjuts ständigt på framtiden men planen för dess innehåll ligger fast i stora drag. Nytt stoff, som jag ogärna varit utan, tillkommer då och då. Webbplatsen här uppgraderas rätt sällan men den lever och snart ska ett avsnitt om DNA under rubriken Stenliden vara klart. Vi får vara måttfulla i våra ambitioner. När finanser finns står jag dock redo att ta mig an ett nytt Y-DNA-projekt. Projektet ska utgå från den ovannämnde Daniel Nöös. Jag hoppas kunna knyta honom till en tysk släkt från Harz. Det kan bli riktigt spännande!

Med det sagt önskar jag ett

FROHES NEUES JAHR!

Släktforskningsåret 2022

Förra årets nyårslöften var optimistiska i överkant och mest overksam har jag varit med att skriva personakter för mina anor intill den åttonde generationen; den ambitionen var orealistisk. Ändå har 2022 varit rikt på genealogiskt innehåll. Här följer en hastig översikt.

1. Nya fynd. Om jag hittat några nya anor vet jag inte säkert, men kanske ett par namn på min förmodade farfars farfars farfarsfars sida i Åse härad, Västergötland. Där saknas mycket av kyrkobokföringen men jag får se om domböckerna ger mer. I dem har jag i alla fall funnit fler detaljer om mina förmodade (vad irriterande att behöva göra den reservationen) förfäders liv, till exempel hur en yngling utan lov tog virke från kronoparken Hunneberg.

Under våren tog jag ett krafttag med att forska på Stenlidensläkten framåt i tiden i stället, för jag ville veta vad som hänt med de olika släktgrenarna under 1900-talet. De flesta var enkla att hitta och min översikt omfattade snart cirka 1500 ättlingar. Mest nöjd är jag med att jag kunnat fastslå Johannes Stens dotter Anna Catharinas (1800—1844) fortsatta öde. Min tidigare hypotes om henne bekräftades trots att den bestreds av ett legalt hinder mot hennes andra äktenskap. Till detta ber jag att få återkomma.

2. Registreringsarbete. Arbetet med att skapa personakter i Word går trögt men som förarbete har jag skapat nya mappar för diverse anor och anförvanter. Dessa innehåller handskrivna excerpter från originalkällorna och de utgör en försäkring ifall den digitala informationen framledes skulle gå förlorad i en datakrasch. Härutöver kommer ett par listor som är mindre detaljrika men ger desto bättre översikt.

3. DNA. Förra året skrev jag om en man som sökte sin okände far. Nu har jag fått veta att han hittat denna person med hjälp av samma team som deltog i teveserien Genjägarna. Min mammas DNA-profil var till hjälp i sökandet och det visade sig att min mormor var syssling (eller tremänning) till den försvunna pappan. Roligt!

Min farmors morfar, Carl Adolf Carlsson – utan känd far.

Även om utsikterna är betydligt sämre önskar jag för egen del ledtrådar till min okände farmors morfars far och DNA-prover från mina farbröder skulle vara till hjälp. Jag har kommit halvvägs i denna insamling. Även om jag inte lyckas lösa gåtan är matchningslistorna man får informativa på ett annat sätt eftersom de ger en aning om vilka personer i den avlägsna släkten som hyser ett genealogiskt intresse. Vid fortsatt sökande efter gamla fotografier och andra släktminnen är det rimligt att kontakta dem i första hand.

DNA rymmer också information om långa härstamningslinjer tillbaka till forntiden och människans förhistoria, vilket nobelpriset till Svante Pääbo påminde om. Själv fick jag en insikt rörande min farfars farfars farmors mitokondrie-DNA, det som jag skrev om för ett år sedan. Jag tror att jag kan koppla ihop hennes profil med en folkförflyttning för länge sedan, ett historiskt skeende som lämnat avtryck i världslitteraturen. Om detta ska jag så klart skriva mer.

4. Kontakter. Några trevande kontakter med avlägsna släktingar relaterade till Stenliden har jag börjat ta och de ska bli fler nu när ett grundmaterial finns samlat att samtala kring. För att i framtida möten kunna kopiera kort och andra dokument inhandlade jag en portabel skanner. Den var större än jag förväntat mig och måste transporteras med bil men detta besvär uppvägdes av prestandan och kvaliteten som vid en testning här hemma framstod som mycket goda. Även diabilder kunde den skanna. Jag kånkade i väg med skannern till min farbror i Västervik för att kopiera ett urval av hans fotografier men då förelåg plötsligt inkompatibilitet med min USB-port och sedan dess har jag inte fått liv i skannern med min nuvarande dator. Frustrerande och mystiskt! Men resan i övrigt var trevlig.

5. Bok- och bloggprojekt. Bloggandet har som synes varit sparsamt och mest har det ägt rum på Stenliden.net. Men nu ska jag samla allt material hit och hoppas få ihop texter lite oftare. Detta skrivande är en övning inför mitt projekt att skriva en bok om släkten från Stenliden. Boken dröjer men jag har en god uppfattning om innehållet i alla dess kapitel och avsnitt. Under året har jag letat efter inspiration i handböcker om skrivande och andras släkthistoriska skildringar.

6. Litteraturstudier. Efter den recenserade It’s All Relative har jag läst fler böcker med genealogisk inriktning, alltifrån en mysdeckare till ett intressant försök att förena Bibelns presentation av Adam och Eva som nyskapade människor med den naturvetenskapliga forskningen (boken förespråkar inte någon ung jord-kreationism). Således har jag underlag för fler recensioner.

Om jag redan nu ska lyfta fram en titel i min bokskörd får det bli den lärorika Family Trees – A History of Genealogy in America av Francois Weil (2013). Både likheter och skillnader mellan amerikansk och europeisk släktforskningshistoria blir uppenbara vid läsningen av denna bok. Författaren delar in sin berättelse i fyra epoker med varsina kännetecken men synliggör samtidigt att sökandet efter släktkunskap aldrig varit ett enhetligt fenomen; intressenterna har i alla tider haft olika ingångar, mål och medel.

7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Efter alla restriktioner under pandemin var det roligt att åka till Släktforskardagarna i Skövde i augusti, vandra runt bland montrarna, träffa andra eldsjälar och ta del av allehanda specialerbjudanden. Veckor innan Karin Bojs senaste bok Europas mödrar levererades till bokhandlarna kunde jag här ta emot ett signerat exemplar från författaren själv. Lagret tog slut medan jag stod i kön till hennes bord så turen var på min sida!

Under hösten deltog jag även i en anbytarträff som Inlands Släktforskare anordnade på Stadsbiblioteket i Kungälv. Jag håller mycket av denna lokalförening och det var värdefullt att för en gångs skull bryta mönstret av att vara passiv medlem på distans. För att oftare kunna dryfta släktforskningsproblem med människor på plats funderar jag nu på att gå med i ytterligare en lokal släktforskarförening, närmare min hemort.

8. Övertagande av gravrätt. Ett kommande blogginlägg måste handla om en släktgrav på min farmors sida som jag återfann vid ett besök i Göteborg under våren. Sedan jag tagit över ansvaret är graven rensad från ogräs och jag ser fram emot att sätta ut nya blommor efter vintern. Graven gav mig inte bara en meningsfull uppgift utan också en spännande gåta, nämligen att förstå varför den rymmer stoftet av en obesläktad kvinna som hade en annan grav väntande på sig, på andra sidan Atlanten. Svaret dröjde men till slut fann jag en förklaring.

Inför 2023 finns många uppslag att gå vidare med, bara tiden räcker till. Utan att avge något nytt nyårslöfte kan jag väl säga att bokprojektet ligger som prio ett.

GOTT NYTT ÅR!!

Genealogisk årskrönika

Jag tittar på en hög osorterade papper och tycker att jag borde kommit längre med att ordna upp min släktforskning nu när året närmar sig sitt slut. Den genealogiska informationsmängden växer exponentiellt och blir snabbt ohanterlig om man inte har ett bra system för sina anteckningar. Här får jag öva upp min förmåga och tills vidare glädja mig åt andra genealogiska färdigheter. För listan på vad jag uppnådde och upplevde under 2021 blev oväntat lång och den manar till fortsatt aktivitet.

Året inleddes i en känsla av eufori eftersom jag redan hösten 2020 gjorde ett stort genombrott. Hemmasittartillvaron under pandemin hade fått mig att återuppta släktforskningen efter en längre tids passivitet och nystarten gav riklig utdelning när jag kom min farfars farfars farfar Johannes Stens västgötska ursprung på spåren. Fullständig bevisning saknas men starka indicier tyder på att denne soldat vid Bohusläns regemente var son till en vice korpral i Flo socken – en person som fascinerar, inte bara för att han fyller en irriterande lucka i min antavla utan också för att han åren 1788—1790 var krigsfånge i Ryssland. Upptäckten gav mig förnyat incitament att göra en sammanställning av Stenlidensläkten, det vill säga Johannes Stens efterkommande. Det ena ledde till det andra, även i andra delar av min släktforskning:

Stenliden vid Toreby i Harestad – Johannes Stens hem.

1. Nya släktgrenar. Bland Johannes Stens barn fanns sonen Elias, född 1809, och jag har länge trott att han längre fram i livet blev båtsman Lustig i Backa socken på Hisingen men jag saknade bevis. I början på året tog jag kontakt med en släktforskare som härstammar från denne båtsman men på sin webbplats försett honom med en annan pappa. Hade han uppgifter som jag saknade? Det visade sig att det fanns minst två Elias Johannesson, födda 1809, på Hisingen under 1820-talet och slutsatsen att Elias Lustig var torparson från Nödinge socken i Västergötland var lätt att förstå. Under mejlkonversationens gång fann jag emellertid bevis på att min hypotes var den rätta men tyvärr lyckades jag inte övertyga min kollega om att han också tillhör Stenlidensläkten och är femmänning till min pappa. Positivt med hans skepsis var att den triggade mig till att gräva djupare i källorna och jag får ta på mig att jag sedan blev lite ivrig och mångordig i min argumentation – ett pedagogiskt misstag. Klart är i alla fall att Elias Lustigs efterkommande hör hemma i mitt släktregister.

Det avgörande beviset för båtsman Lustigs härstamning fann jag när jag parallellt utredde hans syster Annas öde. På omvägar hamnade hon i Mölndal där hon 1860 gifte sig med pappersbruksarbetaren Lars Rohdin som redan förut var pappa till flera av hennes barn (vid lysningen nämndes Elias Lustig som hennes bror). Detta var nytt för mig och under året har jag kunnat följa barnens väg över Atlanten och släkten Rohdins fortsatta liv i USA.

Under fortsättningen av 2021 fann jag också nya intressanta sidolinjer på min morfars mor Fredrika Lorenzdotters sida, först och främst bland de efterkommande till hennes morfars far, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård, Fors socken (Älvsborgs län). Mest spännande var det att läsa om Fredrikas syssling Harald Hall, som blev ingenjör i Sankt Petersburg, tvingades kvar av bolsjevikerna under revolutionen men sedan fick det diplomatiska uppdraget att rädda tyska krigsfångar ända borta i Centralasien. Längre bakåt bland Fredrikas anor hittade jag dessutom en sannolik anknytning till den militära släkten Bobeck från Korsberga socken i Skaraborgs län. Denna släkt har en adlig gren, Ridderhierta, som funnits representerad på vår västindiska koloni Saint Barthélemy. Avlägsna men likafullt oväntade och spännande inslag i släktforskningen! Jag får återkomma till dessa sidospår längre fram.

2. MtDNA-analys. Inspirerad av framgångarna kring Johannes Sten ville jag komma till rätta med hans hustru Karin Andersdotters härstamning på mödernet. På nätet ser jag hur andra släktforskare påstår att Karins mamma var bördig från Toreby i Harestads socken, nära Kungälv. Jag tror också, bland annat baserat på fadderskap, att så var fallet men saknar bevisen som identifierar bondedottern Annika Svensdotter, beräknat född 1757 i Toreby Mellangård, med den senare pigan och namnfränden i Övergården, som trolovade sig 1780 och blev anmoder till mig. Dessutom försvagas hypotesen av den skulle innebära ett kusinäktenskap i den nära släkten. Till stöd för densamma kunde jag dock under våren visa att en dotterdotters dotterdotters dotter till Karin Andersdotter bär på exakt samma mitokondrie-DNA (mtDNA) som en ättling till hennes förmodade mors moster Anna Andersdotter i Gloshed Övergård, Torsby socken – en ättling i likaledes obrutna kvinnliga led.

Dessvärre är mtDNA inte ett lika bra kriterium på släktskap i historisk närtid som den manliga ekvivalenten Y-DNA men min övertygelse är större nu än innan samtidigt som det var roligt att hitta och jämföra nu levande representanter för två så långa kvinnolinjer. En bedrift!

3. Faderskapsutredning. En desto mer passiv roll har jag spelat i utforskandet av en okänd far men bara genom att vara registrerad med sin DNA-profil på sajter som FamilyTreeDNA och MyHeritage kan man vara till hjälp för andra som söker sitt ursprung. En man i södra Norrland kontaktade mig eftersom han funnit en relativt nära matchning till min mamma, vars profil jag också fört in på nämnda sajter. Han antog att denna träff måste vara en ledtråd till hans biologiska pappa, en för honom okänd person. Efter jämförelse med övriga personer i hans och mammas matchningslistor kunde jag meddela att vårt gemensamma upphov tycks finnas bland förfäderna till min mormors farmor. Med hjälp av utökad forskning på de grenar där DNA-matchningar finns och ytterligare DNA-tester bör det var möjligt att lösa gåtan. Min mejlkontakt fick sedan professionell hjälp att gå vidare och jag ser fram emot att höra om resultaten. Ibland får man vänta på de avgörande träffarna men ju fler som lämnar DNA-prover till släktforskningens fromma, ju större är chansen att hitta en lösning. Ofta bär vi på svaren till varandras genealogiska problem inom oss själva.

4. Nya anor. Faderskapsutredningen i föregående punkt återuppväckte mitt intresse för min mormors fars, vedhandlaren Svante Johanssons, anor. Jag har länge misströstat kring dem eftersom de varit så svårforskade men under året hittade jag ett länge saknat ursprung för hans farfars far: ytterligare ett par generationer i bohuslänska Ljungs socken under 1700-talet. Märkligt hur jag kunnat missa dem tidigare. De fanns på platsen in plain sight hela tiden. Likaså letade jag rätt på fler detaljer kring hans mammas anor från Bjärke härad. Där kom jag in på frälsebönder under Kobergs gods i Lagmansereds socken men när jag jämförde kyrkobokföringen med mantalslängderna fick jag inte familjebilderna att stämma överens. Suck! Inom mig gnager en oro att prästen blandat ihop två familjer och skrivit dem som en enda.

5. Nytt registersystem. Kontakterna med andra släktforskare påminde mig om att jag måste katalogisera min släktforskning så att jag snabbt kan fixa registerutdrag och inte behöver gå tillbaka till källorna varje gång jag vill dela en uppgift. Inte sällan är det lättare för mig att göra om forskningen än att hitta informationen i mina egna anteckningar och så ska det inte vara. Många släktforskare använder speciella program för att hålla ordning men jag tycker att de begränsar mig, dels layoutmässigt, dels i redovisningen av källor och reservationer. Inte heller litar jag på att all information följer med utan risk för förluster vid överföringen till ny dator eller nya programversioner. Därför föredrar jag att bearbeta och lagra informationen i Word och att fylla i en uppsättning grafiska antavlor för hand. Till att börja med försökte jag fylla i färdiga formulär men fälten rymde inte tillräckligt antal tecken och därför skapade jag i år en egen typ av personakt (ansedel) i Word.

Alla personakter jag upprättar för min egen släkt ska gå att koppla till två register som samtidigt är tabellariska översikter. Det ena är min antavla, kompletterad med namnen på alla anornas barn och syskon; det andra är en uppräkning av alla som härstammar från Stenlidensläkten. Kopplingen sker med hjälp koder för alla anor och deras ättlingar, inklusive ingifta. Under året har jag bestämt mig för att numrera anorna enligt Kekules system och deras efterkommande med bokstäver (versaler för söner och gemener för döttrar). Härtill har jag utarbetat symboler som markerar osäkerhet, olika relationer och barnkullar med mera. Vidare har jag tänkt igenom hur mina källhänvisningar ska se ut, hur jag ska ange orter och vilka förkortningar jag ska använda. Valmöjligheterna är åtskilliga in i minsta detalj men nu har jag hittat en tillfredställande form för kontinuerlig påfyllning av data.

6. Bloggar. Eftersom personakterna är ämnade för ren faktaredovisning upprättade jag två bloggar för berättande texter om mitt genealogiska intresse. Detta är den ena och den har ett bredare anslag. Den andra är stenliden.net och den ska handla om samma soldatsläkt som jag berört ett antal gånger här ovan. Med dessa fora hoppas jag nå ut till fler som delar mitt intresse men först måste jag fylla på med innehåll. Insatserna för året består främst i att jag lärt mig använda WordPress och att jag valt layouter som jag trivs med. Gott så.

7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Mitt nyvaknade intresse, bland annat för formfrågor, fick mig att gå med i några Facebookgrupper som har med släktforskning att göra. Hopplöst sent insåg jag att jag missat hur mycket kunskapsutbyte som sker där i grupper för olika fritidsintressen. Tidigare diskuterade jag gärna på Anbytarforum men tyvärr har den sidan mist sin ställning som mötesplatsen nummer ett för alla släktforskare. På Facebook är uppslutningen stor och man får snabbt svar men diskussionerna dör snabbt ut och jag saknar överblicken som finns i Anbytarforum.

Till den oordnade strukturen påminner Facebookgrupperna om min egen släktforskning, samtidigt som deras format har sin egen charm. Det är lättare att komma med uppmuntran och i gruppen Släktforskning, där jag är som mest aktiv, har jag själv fått mycket positiv respons. Så till den grad att jag belönats jag med märket Uppskattad svarare, en enkel symbol jag försöker behålla genom att svara på frågor och dela med mig av erfarenheter. Fenomenet visar hur känslig jag är för det som inom pedagogiken kallas yttre motivation. Men nu har jag varit passiv ett par veckor och sker ingen bättring lär jag strax förlora mitt märke.

Jag har vidare tagit del av Genealogiska Föreningens produktion och upptäckt deras skatt av nätsända föreläsningar och släktforskningscaféer. Inspirerande och lärorika! Värt att nämna är också mitt fortsatta medlemskap i Inlands Släktforskare. I år var medlemskapet gratis, trots att jag fick livstidsfångens Olof Andersson Hjelms memoarer från 1800-talet som julgåva. Tack!

8. Teoretisk genealogi. När jag då och då tröttnar på den egna släkten tycker jag om att filosofera kring släktforskning i allmänhet – dess syfte, forskningsobjekt, historiska utveckling och så vidare. Ibland blossar debatter upp kring dessa frågor, bland annat i Facebookgruppen Släktforskning, och folk brukar ha väldigt bestämda åsikter utan att kunna ge andra argument än den praxis de är vana vid. Min mening är inte att dekonstruera alla inlärda föreställningar i postmodernistisk anda men jag hävdar att släktskap är en social företeelse som inte bara är beror på biologisk härstamning; det är skillnad på genealogi och genetik.

För att bättre förstå släktforskningen som fenomen började jag i höstas att spana efter litteratur om släktforskning, det viss säga böcker och artiklar som bidrar till en teoretisering av vårt fritidsintresse, till en teoretisk genealogi. Det mesta som skrivits på genealogins område är antingen resultat av släktforskning eller handledningar i hur man släktforskar, men några intressanta verk som berör frågan varför har jag kommit över och jag ska skriva om dem längre fram. För att vidga bilden av det genealogiska forskningsfältet uppmärksammar jag också annorlunda släktstudier, till exempel uttolkningar av Bibelns släktträd. Många släktforskare avfärdar dessa som ren fiktion men jag tror att de, oavsett historicitet, bär på viktiga budskap.

Den teoretiska genealogin har fått mig själv att omvärdera tidigare ståndpunkter. Exempelvis irriterade jag mig förr på släktträd där anorna ritats in i grenverket. Anorna borde ju vara rötter, tyckte jag. Men i år lärde jag mig att framställningssättet har en gammal tradition med början hos adeln under 1600-talet. Och i medeltida släktscheman, innan trädmetaforen blev vanlig, var det kutym att placera de äldsta anorna högst upp, som en hedersbetygelse.

Släktforskningsåret 2021 innebar fler ströfynd, kontakter och upplevelser än de här nämnda men listan är redan lång. Jag är glad över alla som hör av sig och utbyter gärna information. Lyckas jag hålla mina nyårslöften kommer sådant utbyte bli lättare att genomföra från min sida. Ambitionerna för 2022 är att:

Fylla i mina nya ansedlar så att de täcker alla mina kända anor intill den åttonde generationen från mina föräldrar räknat.
Regelbundet skriva i mina två bloggar.
Skriva klart större delen av en bok om Stenlidensläkten.
Ta kontakt med ett flertal avlägsna släktingar, främst inom Stenlidensläkten.

Lika banbrytande upptäckter som under perioden 2020—2021 vågar jag inte hoppas på att göra igen. Däremot hoppas jag på ett ökat mått av fördjupning i de personer jag redan känner till. Med detta sagt önskar jag…

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!