Året närmar sig sitt slut och jag önskar min lilla skara läsare God Jul och Gott Nytt År. Jag hoppas att 2025 bär med sig intressanta fynd och erfarenheter åt alla läsare som vill veta mer om sitt förflutna. Här följer några återblickar på min egen släkthistoriska verksamhet under det gångna året.
1. Fynd. Det är svårt att upptäcka fler anor när man hållit på några år men genom alternativa källor till kyrkböckerna kan nya namn dyka upp. Så var det när jag arbetade med morfarsfars anor och tittade i Flundre och Väne härads domböcker. Här och där kunde jag lägga till ett par, tre generationer, liksom några spännande dramer. En ny insikt var det, att mammas ursprungliga efternamn Karlsson med lite god vilja kan anses vara ett indirekt arv från en bonde som föddes i slutet av 1500-talet. Läs mer i bloggen, som ändå inte nämner allt jag hittade. Föreningen Släktdatas register var till god hjälp vid sökandet i de digra volymerna.
Efter genomgången av domböckerna känns det lite vemodigt att de bästa källorna är uttömda och att jag knappast lär hitta så många fler förfäder och anmödrar i Flundre och Väne härader, men då återstår ju släktforskning i sidled, dokumentation och fördjupad research om bygderna över huvud taget. Dessutom har jag andra häraders domböcker att utforska på andra linjer, vilket bjuder på sysselsättning åratal framöver. Vad Ale, Bjärke och Vättle häradsrätters arkiv beträffar har jag inte läst stort mer än bouppteckningar.
2. Utflykter. Ett fynd i sidled, från Ale härad räknat, föranledde en avstickare till Jönköpings stadspark under sommaren. Det var när jag arbetade med farfarsmors farsfarfars personakt (se här), som jag upptäckte att sonen och timmermannen i Göteborg, Anders Olsson, vid sin död 1902 efterlämnade en son i sin tur och att denne benämndes ”Postmästaren och Riddaren Herr Johan Albert Olsson i Jönköping”. Inte illa med en riddare (av Vasaorden) bland farfars morfars kusiner, men än mer roande att hitta en postmästare eftersom jag själv varit brevbärare. Ytterligare efterforskningar (d.v.s. sökningar via Google) gav vid handen att herr Olsson under det sena 1800-talet var en pådrivande kraft i att ge Jönköpingsborna ett rekreativt grönområde på höjden ovanför staden. Under min och mammas sedvanliga sommarresa till Ostkusten, där vi skulle hälsa på farbror Yngve i Västervik för att sedan fortsätta hem över Östergötland, blev det tillfälle att åka upp till stadsparken, som inte kännetecknas av typiska prydnadsplanteringar utan består av en mer otämjd växtlighet. Tyvärr tillät inte tidschemat någon längre vandring på naturstigarna, bland alla ståtliga träd och friluftsmuseets Skansenliknande byggnader. Regntunga skyar skyndade också på besöket men som tur befann sig en högrest gråstensbyst av J.A. Olsson, ”Stadsparkens främjare och vårdare”, precis vid parkeringen, så vid den kunde jag posera för ett kort. Som ni kanske ser var den gamle mannen rätt mossbelupen men jag har förstått att han fick en välbehövlig tvätt och ansiktslyftning kort efter vårt besök.
I fäders spår följde jag i somras, när Rommele församling söder om Trollhättan firande att Upphärads kyrkobyggnad fyllde 300 år. Jubileet uppmärksammades med en högmässa på Kristi förklarings dag, där man använde den typ av psalmer och liturgi som rådde under byggherrens, kyrkoherde Joachim Friedrich Kreitlow, tid. Det var inte svårt att känna sig förflyttad bakåt i historien eftersom kyrkan är full av 1700-talets bondbarock, med bland annat takmålningar av Detlof Ross, men något teaterspel vare det inte fråga om utan en riktig gudstjänst, om än i gammal stil.
En tredje utflykt gick under hösten till Sundbyberg, där jag besökte Genealogiska Föreningen (GF). Föreningen har en värdefull samling släkthistorisk litteratur men vid mitt hastiga besök hade jag svårt att tillgodogöra mig det överfulla och rätt trånga biblioteket. Före öppnandet tog jag mig dock en promenad i Marabouparken, som ligger precis runt hörnet och rymmer flera fina skulpturer. Från GF:s bokhandel fick jag också med mig en bra handbok. Under natten i Stockholm blev det amerikansk presidentvalvaka och dagen efteråt Gustav Adolfs-bakelse på konditori Vetekatten.
3. Böcker. Handboken jag köpte heter Gamla tiders sjukdomsnamn, är skriven av Olof Cronberg och utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2022. Ett viktigt hjälpmedel för att förstå vilka krämpor människor led av förr och vad dödsorsaker som ”vattusot” och ”hetsig feber” handlade om. Under året utökades också mitt bibliotek med en släktkrönika som heter Mendelssohnkartan och är skriven av den belgisk-franska författarinnan Diane Meur (utgiven 2021 på Ekström & Garay). En genreöverskridande bok som handlar om den judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelssohn och hans efterkommande, inte bara de berömda barnbarnen Felix och Fanny. Förutom personhistoriska avsnitt innehåller boken en parallell berättelse om författarens utforskande av de olika släktgrenarna där hon, för översiktens skull, monterar ett stort släktträd med många hundra namn. Vana genealoger kanske tycker att hon kunde rationaliserat detta arbete på digital väg och att hon inte behövt ägna så stor möda åt en redan väldokumenterad släkt, men med sin omständiga metod lägger hon märke till intressanta detaljer och till slut hittar hon svar på frågor som andra förbisett. Boken varvar historiska fakta, nutidsreportage och någon intervju med fiktionaliserade dramatiseringar – i vilka sistnämnda Meur tolkar känslor och ambitioner hos de studerade personerna, inkännande och humoristiskt. Blandningen av stilar gör släktkrönikan livfull och den inspirerar till att våga mer i berättandet om andra släkter, även om dessa kanske inte har samma lyskraft som den högborgerliga Mendelssohnklanens snillrika krets.
Bland personerna som ingår i min släktforskning är det få som skrivit egna böcker men har det hänt skaffar jag gärna dessa verk och i år kom jag över en samling dikter min morfarsmors syssling Harald Hall (1874—1936) skrev om sin halländska hembygd: Barndomsminnen från Hishult, postumt utgiven 1975. Harald Hall var ingenjör i Sankt Petersburg men fick vid Första världskrigets slut det diplomatiska uppdraget att undsätta tyska krigsfångar i revolutionens Ryssland. Bolsjevikerna misstänkte honom för spioneri och han fängslades i ett par omgångar, innan han återkom till familjen i Sverige.
4. Kontakter. Sporadiskt händer det att någon som läst en text här på webbplatsen kontaktar mig och delar med sig av sina erfarenheter. Det kan handla om ett komplement till mitt material eller att berätta om något intressant i den egna släktforskningen. Oavsett är det roligt med respons. Bland annat har jag i år fått en fin bild av Nelly Wäsström, som jag skrivit om förut i blogginlägget Vår mexikanska kusin. Den visar henne som ung flicka tillsammans med föräldrarna, ett par grannar och en katt.
Annars har den sociala delen av släktforskningen bestått i att jag assisterat en vän från gymnasietiden med goda råd och läsning av gamla handstilar. Hans intresse för släktforskning är bara månader gammalt men framstegen kommer i rask takt. För mig har det varit intressant att titta närmare på härader i Skaraborg som jag inte haft att göra med förut. Jag har också blivit påmind om att familjer inte behöver vara så välutredda bara för att de rymmer ståndspersoner, typ präster och officerare, med välbekanta namn. Herdaminnen och andra typer av matriklar säger inte allt och det finns mycket kvar att upptäcka också om samhällets övre skikt.
5. Kurser. Också jag har lärt mig mer om gamla skrivsätt, i mitt fall genom att fullfölja en kurs i paleografi vid Göteborgs Universitet. Kursen var generös i sin tilldelning av poäng och en hel del hade jag gratis genom tidigare erfarenheter. Texterna från 15- och 1600-talen bjöd dock på ordentliga utmaningar. Tog man vara på det rekommenderade övningsmaterialet fanns mycket att lära, också om spännande källmaterial vid sidan om allfarvägarna. Jag insåg vidare att det saknas en bra översikt av alla de förkortningar och specialtecken som användes förr. Mycket av detta är en tyst kunskap bland historiker och arkivforskare.
Kursen inspirerade mig att påbörja en grundkurs i historia. För omväxlings skull läser jag den mot Umeå Universitet, på distans. Även om kursen bara är en förströelse vid sidan om ger det mycket att på detta sätt få syn på de stora processer som styrt utvecklingen i Sverige, Europa och världen under tusentals år. Kursen ger relief åt den lokalhistoria och de enskilda människoöden som vi släktforskare normalt ägnar oss åt.
6. Webbplatsen. Läsaren får ha tålamod med att tillväxttakten på denna webbplats är ganska blygsam, men allt skrivs inte i bloggen. Nyligen upprättade jag avdelningen Dokument under rubriken Stenliden, där det finns utrymme för rena avskrifter utan vidare kommentarer. Dessa texter kräver inte så mycket eftertanke och förhoppningsvis innebär det att jag lägger till nytt material där lite oftare än i bloggen.
Dagen till ära bifogar jag en juldikt av ovan nämnde Harald Hall, från hans fångenskap i Moskva för 105 år sedan.
Jultankar i fångenskapen
Moskva den 24 december 1919
Hur mår mitt land, hvad göra mina kära?
Hur lefva de uppå min barndoms strand?
I nattens drömmar är jag Eder nära,
I dagens tankar trycker jag Er hand.
På tusenmila vandringar i världen
Att pröva svält och faror blef jag nödd,
Men aldrig ALDRIG glömde jag på färden
Den stolta svenska bygd, där jag är född.
När nattens hvila kom i öknar vida,
Der rolös jag drog fram på villsam stig,
Jag låg med lägerelden vid min sida,
Och tanken ilade mitt land till Dig.
Och Karlavagnen brann så nära nära
Men dock oändligt fjärran från vår jord.
Jag bad den hälsa då till mina kära
Och till mitt barndomshem i högan Nord.
Och när jag pröfva fick på hårda öden
Bland lik och vapenbrak i fjärran land,
När blott ett steg jag hade kvar till döden
Till namnlös graf i blodig ökensand,
Då sökte än mitt öga denna stjärna,
Som strålar öfver våra svenska hem.
Jag tänkte då: O Herre Du må gärna
Mig taga bort, om blott Du skyddar dem.
Nu vill jag åter vända hem till Norden,
Jag längtar efter mina Käras famn.
Jag längtar LÄNGTAR efter fosterjorden
Och fyrars blänk från första svenska hamn.
Jag än en jul vill sätta ut vid logen
Den första säd, som åkern gaf
Och lyss till klockeklangen öfver skogen
Ifrån den kyrkan vid min moders graf.
Jag än en gång vill se den ättekullen
Der stamfar sofver sedan tusen år,
Der släkte efter släkte bor i mullen
Och bautastenen hög på heden står.
Jag längtar efter stigarne bland bergen,
Der, liten pilt, jag ströfvade omkring,
Och sjöar blå, som himmelen till färgen
Med furuskogens högtidssus omkring.
Jag vandra vill på ljungbevuxna hedar,
Der krigets fackla brann i flydda dar.
Jag längtar ila fram på snabba medar
Till ottesång, när kyrkan strålar klar.
Jag tänker uppå allt, som är och varit
Med hjärtat fullt av vemodsblandad lust.
Nu har jag länge nog i viking farit,
Nu vill jag styra hem mot Sveriges kust.
Men från de mina skild af haf och länder
En ensam fånge blott i österled,
Från höjden kan jag blott med knäppta händer
Den högstes bistånd åt dem kalla ned.
När denna gång en liten julgran brinner
I deras enkla anspråkslösa tjäll,
Mitt hjärtas stumma bön Allfader hinner
Om tröst och frid åt dem i julekväll.
Så brinn på fästet julens klara stjärna,
Fall hvita snöflock på min fosterjord.
Må Herrens starkhets hand mitt Sverige värna.
Må frid och endräkt åter bo i nord.
När norrskensflammor låga öfver fjällen
Och klockeklangen gå kring sjö och strand,
Och juleljusen tindra uti tjällen,
Då Herre signe SIGNE Du mitt land.
Anders Hellster 