Etikett: boktips

Julhälsning och tillbakablick på året

Nu var det fjärde ljuset i Advent tänt och jag önskar alla en riktigt God Jul och sedan ett Gott Nytt År. Inga blogginlägg har skrivits sedan förra julen, men lite stoff har jag i alla fall till en genealogisk nyårskrönika för 2025. En hel del material har uppenbarats bara den sista veckan.

Fynd
Till att börja med verkade 2025 vara ett ganska fyndfattigt år, med bara några få kompletterande uppgifter här och där. En del av dem fann jag genom Riksarkivets och ArkivDigitals nya textläsningsverktyg, som med hjälp av AI har tolkat och transkriberat stora textmassor från diverse domstolsarkiv. Jag sökte på speciella ort- och personnamn, bland annat Nöös med varianter (Nös, Nöhs etcetera). Så hette ju några förfäder i södra Bohuslän. Många sökträffar är rena felläsningar från AI:s sida, för i verkligheten kanske det står röse, näs eller Böös. Andra gånger, när det faktiskt står Nöös i originalkällan, har transkriptionen förvandlat namnet till Roos, Noos och liknande. Ändå är denna funktion till stor hjälp och jag gladdes när jag tidigare i år fann en piga Maria Nöös, omskriven 1728 i en dombok för Garnisonsregementet i Göteborg. Hon var då ombud för sin matmor, guldsmedsmästaren Fernlöfs hustru, så det stod inget om hennes egen person, men jag förmodade att hon var dotter till den karolinske ryttaren Daniel Nöös, vilken jag forskat mycket kring; namnet Nöös är så pass ovanligt. Fast hon bara blossade upp vid ett tillfälle och sedan försvann var det trevligt att notera henne som en möjlig anförvant, i synnerhet som jag förut knappt känt till någon kvinna alls i Daniel Nöös egen familj (hustrun är bara ett streck i mantalslängden och kyrkobokföringen saknas).   

Egentligen tycker jag inte om AI-genererade bilder, men eftersom AI hjälpte mig med fyndet får det illustrera Maria Nöös öde också.

Jag var nöjd med detta lilla men alldeles nyss kom en förtida julklapp i form av en bekräftelse på att det fanns en dotter Maria i Göteborg. Det var under insamlandet av stoff till denna årskrönika, som jag förstod att ArkivDigital lagt in ny dokumentation i sin databas. Den maskinella texttolkningen tog nu fram uppgifter om hur pigan Maria Danielsdotter Nöös framträdde inför kämnärsrätten redan i april 1713. Hon sade sig vara 17 år gammal och född i Ytterby socken, Bohuslän. Daniel Nöös hade alltså en dotter, vid sidan om de fyra söner jag tidigare räknat med! Dessvärre stod flickan tilltalad för stöld i sin husbondes, fältskären Didrik Morters, hus. Rätten pressade henne: Varför lämnade hon vid ett tillfälle huset obevakat? Vad hade hon menat med att fler skulle följa henne i arresten? Hade hon inte underrättat matmodern om de dyrbara gåvor hon påstod sig ha fått av dess dotter?  

Maria nekade ihärdigt till alla anklagelser som bars fram av den så kallade gillesfiskalen. I fyra och en halv månad satt hon frihetsberövad, men till slut fann domarna för gott att frikänna henne. En söt detalj i rannsakningen om Marias göranden och låtanden kvällen då stölden ägde rum är en mosters utsaga, att Maria hade tagit hennes lilla barn på armarna och dansat med det. Jo, genom detta rättsfall dök vissa ledtrådar till Marias mammas släkt upp, dock väldigt fragmentariska. Och av fallet från 1728 att döma förblev hon hushållstjänarinna i många år, utan att gifta sig.

Fler fynd
När nu timtal av bläddrande och skumläsning av flyhänt skrift i många hundra sidor tjocka domboksvolymer ersatts med digitala sökningar, har också annan information om Nöössläkten kommit fram (allt är inte så smickrande, men man får ta det goda med det onda). Med ens återupptäckte jag ännu ett par barn till Daniel Nöös. De tre bröderna Josef, Johan och Christian Nöös (kända sedan tidigare) gjorde således i oktober 1763 anspråk på arvet efter deras syster Annika Danielsdotter, som hade varit gift på Hisingen men bara lämnat en styvdotter efter sig. Till denna syskonskara får jag dessutom lägga ett halvsyskon som föddes i norra Bohuslän 1685. Jag visste förut att Daniel Nöös haft en utomäktenskaplig affär med en kona Signa Jonsdotter där, för den omtalades i förbigående vid ett senare tillfälle – däremot inte att förbindelsen resulterade i ett barn, vilket han erkände som sitt. En nyupptäckt domboknotis från Vätte och Tanums häraders sommarting nämnda år förklarar hur det låg till. Emellertid saknar jag uppgifter om barnets kön och dess fortsatta liv. Det återstår för mig att göra en mer komplett sammanställning av ovanstående information.

Artificiell Intelligens i all ära men traditionella databaser är också värdefulla. I Gravstensinventeringen, som Sveriges Släktforskarförbund förfogar över, fann jag teckningar av två stenkors på Fors kyrkogård, lite söder om Trollhättan. Enligt protokollen från 1979 skulle de stå på Olof Anderssons (1810—1880) i Fors Stommen familjegrav. Han var bror till morfars mormorsfar och av initialer och datum (A.L.S. F.D 13 OC. 1763 … resp. B.S.D.  F.D 6 AG 1766 D 8 AP. 1814) förstod jag att det ena korset vittnade om föräldrarna, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård och hans hustru Börta Svenningsdotter. Trots att Anders Larsson dog så sent som 1851 var korsen huggna i en stil som snarast hör 1700-talet till, och andra ristningar visar att han återanvänt äldre stenar. De äldre inskriptionerna går att knyta till ett par under 1700-talets början, möjligen Anders Larssons farföräldrar, men de synes både ofullbordade och delvis upprepade. Vid ett besök på plats såg jag att de två korsen flankerar Olof Anderssons egen sten i en stor grusgård. Genom handelsverksamhet blev han på sin tid rätt förmögen. Sammantaget är detta gravminne ett av de äldsta jag har i min släkthistoria – en spännande men lite svårtolkad upptäckt.

En annan databas jag gärna letar i är Folke på Institutet för språk och folkminnen. Där sprang jag i år på ett par kortfattade uppteckningar från 1926 av vad mormorsfars föräldrar i Västerlanda sagt om skrock förr i tiden. På ett registerkort berättar hans pappa, båtskepparen på Göta älv Samuel Johansson, till exempel att ”de” (folk han träffat) aldrig slog ”varmt vatten i sjön förrn de sagt: ’under’. Det skulle vara en varning till sjörån, för annars kunde hon bli bränd.” På ett annat säger mamman, Lotta, att folk i trakten helst slaktade och klippte ull när månen stod i ny.

Utflykter
Efter att ha vridit och vänt på gamla och nya kartor, tittat på Google Maps street view och flygfotot, samt konsulterat lokalhistorikern Hans Karlssons bok Harestad – Från Kroken till Korseberget 1659—1970 (utg. 2017), lyckades jag äntligen lokalisera torpstället Apelviken vid Östra Näreby, ungefär 1 mil sydväst om Kungälv. Där bodde farfarsfars farsfarsmors föräldrar under 1800-talets första hälft; Anders Nilsson Nöös och Annika Svensdotter hette de. Med mamma som ressällskap for jag dit 1 april, en strålande vårdag. Apelviken består idag av en ostörd glänta, innanför en bergskreva, men den omges av en radhuslänga på ena sidan och gårdar på den andra. De nyare husgrupperna förbinds av en promenadstig, som går rakt igenom den gamla boplatsen och gör den lättillgänglig. Under ett vidlyftigt gammalt äppelträd står en bänk, där vi intog medhavd fika. Platsen tedde sig riktigt idyllisk. Av Anders Nöös och hans yngsta dotters hus sågs inga andra rester än de gråstenar som väl utgjorde grunden, fast tvärs över stigen ligger en inhägnad brunn. Enligt Hans Karlsson har den kallats Nösekällan.

Sedan tog vi färjan från Kornhall, över Nordre älv till Hisingen. Det ser lite lustigt ut med skylten ”Göteborgs stad”, när man kommer upp på andra sidan, för ännu råder ren landsbygd runtom – men göteborgarna använder ju ordet stad i stället för kommun. Under den fortsatta vägen på Hisingen fick jag en uppfattning om trakten kring Lexby, där en dotterdotter till Anders Nöös bodde. Husförhörslängden ger vid handen att hon och maken var torpare på ett utbruk som tillhörde häradsdomaren Andreas Persson i Lexby Östergård. Efter honom och några av hans anförvanter finns en omfattande samling gårdshandlingar deponerade hos Riksarkivet i Göteborg. Inför ett besök där i oktober hade jag beställt fram några volymer i hopp om att hitta ny information om min släkting Johanna Johansdotter (1807—1876), men de omåttliga buntarna av kvitton, auktionsprotokoll och listor över låntagare gav ingenting i utbyte. Ja, ja… det var väl positivt att Johanna inte verkar ha blivit alltför beroende av bygdens stora lånehaj. Och välgörande för mig var det, att som omväxling byta dataskärmen mot ett fysiskt arkiv.

Hjälpmedel i släktforskningen
Jag har samlat på mig en del genealogisk litteratur och i årets bokskörd finns handboken Hitta din historia – Släktforskning för alla av Ingeborg Arvastsson och Stina Loo (utgiven på Historiska Media 2025). Den följde med ett förmånligt prenumerationserbjudande på tidningen Släkthistoria. Boken ger en trevlig och brett upplagd presentation av olika sorters källmaterial, inte bara kyrkböcker. Man lär sig en hel del om sammanhangen vari källorna tillkommit, det vill säga samhället i stort. Utförandet är tilltalande: på matt papper ges många illustrationer, faktarutor och exempel på verkliga livsöden. För en erfaren släktforskare är så klart mycket av innehållet redan bekant men jag blev bland annat varse vilket värdefullt tillskott som landskontorets verifikationsbok kan vara om till exempel vigselböcker saknas (där ingår nämligen vissa år listor på dem som betalat avgift för sina lysningssedlar).    

Över huvud taget tycker jag att man som nybörjare inom släktforskningen ska ha en bra handbok som referens. Visserligen går det att få många goda tips ute på nätet, men där blandas högt och lågt; bakom råden i erfarna släktforskares tryckta texter på papper finns ofta mer eftertanke. Också vi mer erfarna kan ha stöd av en handbok när vi berättar för noviser om hur man gör. Får jag lägga till ett eget nybörjarråd så blir det att vänta med abonnemang hos de internationella databasjättarna. Undantagen är om man själv är av utländsk härkomst eller söker en okänd biologisk förälder och behöver jämföra släktträden hos andra med matchande DNA-profiler. Annars kommer man långt nog de första åren genom att använda sig av Riksarkivet.se och ArkivDigital.se. Dessa svenska sajter är bäst för svensk släktforskning.   

Under året har jag haft förmånen att prata med några som är nya i gamet och jag förstår att flera tycker reklamen från MyHeritage och Ancestry låter lockande. Det verkar ju enkelt och nybörjarvänligt att bli serverad så kallat smarta matchningar, som man kan länka till sitt träd, hellre än att själv läsa den snirkliga handstilen i originalkällorna. Ofta nog går det också att få ett korrekt träd tillbaka till 1800-talet, men sedan hopar sig felen om man inte lärt känna äldre tiders folkbokföring, för då kan man inte bedöma rimligheten i tipsen som ges. Denna färdighet får man bara om man släktforskar på riktigt, genom att kryssa mellan olika arkivdokument som skrivits (huvudsakligen för hand) i nära anslutning till händelserna de berör; det kan innebära en rörelse från församlingsbok, till födelsebok, till annan församlingsbok, till vigselbok och så vidare. Den som tar del av sådana originalkällor upptäcker dessutom intressanta detaljer, vilka vaskats bort i de sammanfattande registren; man får veta mer om anornas umgänge, levnadsförhållanden och sätt att vara – inte bara namn, datum och platser.

Läsningen av primärkällor behöver nu inte vara så svår, för utgår man från sin nära anhörigkrets och går bakåt, kommer man ju först att möta relativt nyskrivet material som är lätt att tolka. Svårighetsgraden ökar sedan successivt, i lagom takt, för varje generation bakåt man tar sig. Sedan finns ingen anledning att ha bråttom med de äldsta officiella dokumenten, för de finns kvar i arkiven. Samla i stället personliga släktminnen som riskerar att försvinna allteftersom de äldre i släkten faller ifrån. Tvärtemot instinkten anser jag alltså att man bör vänta med MyHeritage och Ancestry tills man blivit mer erfaren och vill prova på något mer avancerat, som att leta efter emigranter eller komplettera pappersforskningen med DNA-analyser. Inte heller behöver släktforskningen bli så tidsödande, om man avgränsar den till små delprojekt.

* * *

Denna årskrönika har ju släktforskning som tema men givetvis har också annat av betydelse hänt. Jag tänker med såväl värme som saknad på två vänner som gått bort: Rolf, ursprungligen barndomskamrat till pappa, och Richard, som jag delade mycket av barn- och ungdomstiden med. Tack för alla fina minnen!  

God Jul och Gott Nytt År

Året närmar sig sitt slut och jag önskar min lilla skara läsare God Jul och Gott Nytt År. Jag hoppas att 2025 bär med sig intressanta fynd och erfarenheter åt alla läsare som vill veta mer om sitt förflutna. Här följer några återblickar på min egen släkthistoriska verksamhet under det gångna året.

1. Fynd.  Det är svårt att upptäcka fler anor när man hållit på några år men genom alternativa källor till kyrkböckerna kan nya namn dyka upp. Så var det när jag arbetade med morfarsfars anor och tittade i Flundre och Väne härads domböcker. Här och där kunde jag lägga till ett par, tre generationer, liksom några spännande dramer. En ny insikt var det, att mammas ursprungliga efternamn Karlsson med lite god vilja kan anses vara ett indirekt arv från en bonde som föddes i slutet av 1500-talet. Läs mer i bloggen, som ändå inte nämner allt jag hittade. Föreningen Släktdatas register var till god hjälp vid sökandet i de digra volymerna.

Efter genomgången av domböckerna känns det lite vemodigt att de bästa källorna är uttömda och att jag knappast lär hitta så många fler förfäder och anmödrar i Flundre och Väne härader, men då återstår ju släktforskning i sidled, dokumentation och fördjupad research om bygderna över huvud taget. Dessutom har jag andra häraders domböcker att utforska på andra linjer, vilket bjuder på sysselsättning åratal framöver. Vad Ale, Bjärke och Vättle häradsrätters arkiv beträffar har jag inte läst stort mer än bouppteckningar.

2. Utflykter. Ett fynd i sidled, från Ale härad räknat, föranledde en avstickare till Jönköpings stadspark under sommaren. Det var när jag arbetade med farfarsmors farsfarfars personakt (se här), som jag upptäckte att sonen och timmermannen i Göteborg, Anders Olsson, vid sin död 1902 efterlämnade en son i sin tur och att denne benämndes ”Postmästaren och Riddaren Herr Johan Albert Olsson i Jönköping”. Inte illa med en riddare (av Vasaorden) bland farfars morfars kusiner, men än mer roande att hitta en postmästare eftersom jag själv varit brevbärare. Ytterligare efterforskningar (d.v.s. sökningar via Google) gav vid handen att herr Olsson under det sena 1800-talet var en pådrivande kraft i att ge Jönköpingsborna ett rekreativt grönområde på höjden ovanför staden. Under min och mammas sedvanliga sommarresa till Ostkusten, där vi skulle hälsa på farbror Yngve i Västervik för att sedan fortsätta hem över Östergötland, blev det tillfälle att åka upp till stadsparken, som inte kännetecknas av typiska prydnadsplanteringar utan består av en mer otämjd växtlighet. Tyvärr tillät inte tidschemat någon längre vandring på naturstigarna, bland alla ståtliga träd och friluftsmuseets Skansenliknande byggnader. Regntunga skyar skyndade också på besöket men som tur befann sig en högrest gråstensbyst av J.A. Olsson, ”Stadsparkens främjare och vårdare”, precis vid parkeringen, så vid den kunde jag posera för ett kort. Som ni kanske ser var den gamle mannen rätt mossbelupen men jag har förstått att han fick en välbehövlig tvätt och ansiktslyftning kort efter vårt besök.

I fäders spår följde jag i somras, när Rommele församling söder om Trollhättan firande att Upphärads kyrkobyggnad fyllde 300 år. Jubileet uppmärksammades med en högmässa på Kristi förklarings dag, där man använde den typ av psalmer och liturgi som rådde under byggherrens, kyrkoherde Joachim Friedrich Kreitlow, tid. Det var inte svårt att känna sig förflyttad bakåt i historien eftersom kyrkan är full av 1700-talets bondbarock, med bland annat takmålningar av Detlof Ross, men något teaterspel vare det inte fråga om utan en riktig gudstjänst, om än i gammal stil.

En tredje utflykt gick under hösten till Sundbyberg, där jag besökte Genealogiska Föreningen (GF). Föreningen har en värdefull samling släkthistorisk litteratur men vid mitt hastiga besök hade jag svårt att tillgodogöra mig det överfulla och rätt trånga biblioteket. Före öppnandet tog jag mig dock en promenad i Marabouparken, som ligger precis runt hörnet och rymmer flera fina skulpturer. Från GF:s bokhandel fick jag också med mig en bra handbok. Under natten i Stockholm blev det amerikansk presidentvalvaka och dagen efteråt Gustav Adolfs-bakelse på konditori Vetekatten.  

3. Böcker. Handboken jag köpte heter Gamla tiders sjukdomsnamn, är skriven av Olof Cronberg och utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2022. Ett viktigt hjälpmedel för att förstå vilka krämpor människor led av förr och vad dödsorsaker som ”vattusot” och ”hetsig feber” handlade om. Under året utökades också mitt bibliotek med en släktkrönika som heter Mendelssohnkartan och är skriven av den belgisk-franska författarinnan Diane Meur (utgiven 2021 på Ekström & Garay). En genreöverskridande bok som handlar om den judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelssohn och hans efterkommande, inte bara de berömda barnbarnen Felix och Fanny. Förutom personhistoriska avsnitt innehåller boken en parallell berättelse om författarens utforskande av de olika släktgrenarna där hon, för översiktens skull, monterar ett stort släktträd med många hundra namn. Vana genealoger kanske tycker att hon kunde rationaliserat detta arbete på digital väg och att hon inte behövt ägna så stor möda åt en redan väldokumenterad släkt, men med sin omständiga metod lägger hon märke till intressanta detaljer och till slut hittar hon svar på frågor som andra förbisett. Boken varvar historiska fakta, nutidsreportage och någon intervju med fiktionaliserade dramatiseringar – i vilka sistnämnda Meur tolkar känslor och ambitioner hos de studerade personerna, inkännande och humoristiskt. Blandningen av stilar gör släktkrönikan livfull och den inspirerar till att våga mer i berättandet om andra släkter, även om dessa kanske inte har samma lyskraft som den högborgerliga Mendelssohnklanens snillrika krets.

Bland personerna som ingår i min släktforskning är det få som skrivit egna böcker men har det hänt skaffar jag gärna dessa verk och i år kom jag över en samling dikter min morfarsmors syssling Harald Hall (1874—1936) skrev om sin halländska hembygd: Barndomsminnen från Hishult, postumt utgiven 1975. Harald Hall var ingenjör i Sankt Petersburg men fick vid Första världskrigets slut det diplomatiska uppdraget att undsätta tyska krigsfångar i revolutionens Ryssland. Bolsjevikerna misstänkte honom för spioneri och han fängslades i ett par omgångar, innan han återkom till familjen i Sverige.

4. Kontakter. Sporadiskt händer det att någon som läst en text här på webbplatsen kontaktar mig och delar med sig av sina erfarenheter. Det kan handla om ett komplement till mitt material eller att berätta om något intressant i den egna släktforskningen. Oavsett är det roligt med respons. Bland annat har jag i år fått en fin bild av Nelly Wäsström, som jag skrivit om förut i blogginlägget Vår mexikanska kusin. Den visar henne som ung flicka tillsammans med föräldrarna, ett par grannar och en katt.   

Annars har den sociala delen av släktforskningen bestått i att jag assisterat en vän från gymnasietiden med goda råd och läsning av gamla handstilar. Hans intresse för släktforskning är bara månader gammalt men framstegen kommer i rask takt. För mig har det varit intressant att titta närmare på härader i Skaraborg som jag inte haft att göra med förut. Jag har också blivit påmind om att familjer inte behöver vara så välutredda bara för att de rymmer ståndspersoner, typ präster och officerare, med välbekanta namn. Herdaminnen och andra typer av matriklar säger inte allt och det finns mycket kvar att upptäcka också om samhällets övre skikt.

5. Kurser. Också jag har lärt mig mer om gamla skrivsätt, i mitt fall genom att fullfölja en kurs i paleografi vid Göteborgs Universitet. Kursen var generös i sin tilldelning av poäng och en hel del hade jag gratis genom tidigare erfarenheter. Texterna från 15- och 1600-talen bjöd dock på ordentliga utmaningar. Tog man vara på det rekommenderade övningsmaterialet fanns mycket att lära, också om spännande källmaterial vid sidan om allfarvägarna. Jag insåg vidare att det saknas en bra översikt av alla de förkortningar och specialtecken som användes förr. Mycket av detta är en tyst kunskap bland historiker och arkivforskare.

Kursen inspirerade mig att påbörja en grundkurs i historia. För omväxlings skull läser jag den mot Umeå Universitet, på distans. Även om kursen bara är en förströelse vid sidan om ger det mycket att på detta sätt få syn på de stora processer som styrt utvecklingen i Sverige, Europa och världen under tusentals år. Kursen ger relief åt den lokalhistoria och de enskilda människoöden som vi släktforskare normalt ägnar oss åt.

6. Webbplatsen. Läsaren får ha tålamod med att tillväxttakten på denna webbplats är ganska blygsam, men allt skrivs inte i bloggen. Nyligen upprättade jag avdelningen Dokument under rubriken Stenliden, där det finns utrymme för rena avskrifter utan vidare kommentarer. Dessa texter kräver inte så mycket eftertanke och förhoppningsvis innebär det att jag lägger till nytt material där lite oftare än i bloggen.

Dagen till ära bifogar jag en juldikt av ovan nämnde Harald Hall, från hans fångenskap i Moskva för 105 år sedan.

Jultankar i fångenskapen
Moskva den 24 december 1919

Hur mår mitt land, hvad göra mina kära?
Hur lefva de uppå min barndoms strand?
I nattens drömmar är jag Eder nära,
I dagens tankar trycker jag Er hand.
På tusenmila vandringar i världen
Att pröva svält och faror blef jag nödd,
Men aldrig ALDRIG glömde jag på färden
Den stolta svenska bygd, där jag är född.

När nattens hvila kom i öknar vida,
Der rolös jag drog fram på villsam stig,
Jag låg med lägerelden vid min sida,
Och tanken ilade mitt land till Dig.
Och Karlavagnen brann så nära nära
Men dock oändligt fjärran från vår jord.
Jag bad den hälsa då till mina kära
Och till mitt barndomshem i högan Nord.

Och när jag pröfva fick på hårda öden
Bland lik och vapenbrak i fjärran land,
När blott ett steg jag hade kvar till döden
Till namnlös graf i blodig ökensand,
Då sökte än mitt öga denna stjärna,
Som strålar öfver våra svenska hem.
Jag tänkte då: O Herre Du må gärna
Mig taga bort, om blott Du skyddar dem.

Nu vill jag åter vända hem till Norden,
Jag längtar efter mina Käras famn.
Jag längtar LÄNGTAR efter fosterjorden
Och fyrars blänk från första svenska hamn.
Jag än en jul vill sätta ut vid logen
Den första säd, som åkern gaf
Och lyss till klockeklangen öfver skogen
Ifrån den kyrkan vid min moders graf.

Jag än en gång vill se den ättekullen
Der stamfar sofver sedan tusen år,
Der släkte efter släkte bor i mullen
Och bautastenen hög på heden står.
Jag längtar efter stigarne bland bergen,
Der, liten pilt, jag ströfvade omkring,
Och sjöar blå, som himmelen till färgen
Med furuskogens högtidssus omkring.

Jag vandra vill på ljungbevuxna hedar,
Der krigets fackla brann i flydda dar.
Jag längtar ila fram på snabba medar
Till ottesång, när kyrkan strålar klar.
Jag tänker uppå allt, som är och varit
Med hjärtat fullt av vemodsblandad lust.
Nu har jag länge nog i viking farit,
Nu vill jag styra hem mot Sveriges kust.

Men från de mina skild af haf och länder
En ensam fånge blott i österled,
Från höjden kan jag blott med knäppta händer
Den högstes bistånd åt dem kalla ned.
När denna gång en liten julgran brinner
I deras enkla anspråkslösa tjäll,
Mitt hjärtas stumma bön Allfader hinner
Om tröst och frid åt dem i julekväll.

Så brinn på fästet julens klara stjärna,
Fall hvita snöflock på min fosterjord.
Må Herrens starkhets hand mitt Sverige värna.
Må frid och endräkt åter bo i nord.
När norrskensflammor låga öfver fjällen
Och klockeklangen gå kring sjö och strand,
Och juleljusen tindra uti tjällen,
Då Herre signe SIGNE Du mitt land.