Jag får börja med ett förbehåll: släkten som denna artikel berättar om har ingenting med den kända Bureätten från Skellefteå socken i Västerbotten att göra. Sistnämndas berömmelse får dock släktforskare likt mig själv att reagera på alla namn som innehåller ordleden bur och när jag nu berättar om en västgötsk släkt som bodde på en plats kallad Bur är det med viss inspiration från den vida mer berömda släkten.
Den norrländska Bureättens berömmelse kommer sig av en legendarisk släktutredning som den mångbegåvade fornforskaren och ämbetsmannen Johannes Buraeus påbörjade i begynnelsen av 1600-talet. Hans släktbok var banbrytande för all framtida genealogi i Sverige eftersom den tog upp släkt både på mödernet och inom allmogen. Bureätten som sådan imponerar genom sin ålder, utbredning och alla bemärkta personer som på ett tidigt stadium utgick från den, flera ärkebiskopar till exempel. Bidragande till berömmelsen har varit teorierna om härstamning från medeltida hjältar och folk som nämns på gamla runstenar, en mytologisk överbyggnad som fascinerat generationer men även lett till källkritisk debatt och genealogisk revision. På sistone har DNA-tekniken bidragit till nya spännande rön om Bureättens utbredning.
Allt detta gjorde att jag hajade till när jag upptäckte att jag min farfars farfars morfars far, Erik Persson, vid sitt giftermål 1745 kom från en plats vid namn Bur i Bergums socken, inte långt från Angered i dagens Göteborg. Fast jag med en gång insåg att mitt Bur existerade oberoende av den storslagna Bureätten gjorde blotta namnet mig nyfiken på platsens historia och granskningen resulterade i ett par intressanta fynd, om än anspråkslösa.
Bur i Bergum var en ensamgård om 1/4 mantal som låg nedanför Vättlefjäll och på den norra sidan i Lärjeåns dalgång. Dess ovanliga namn, som ofta stavades Buur men i äldre dialekt uttalades bure, torde rymma mansnamnet Bo och efterleden -red, för ’röjning’. Två andra västsvenska gårdar som heter Bur, i Kilanda och Torslanda socknar, har i stället associerats med gamla varianter på ordet bod. Och det norrländska släktnamnet Bure har samband med Bureälven, vars benämning tros vara ljudbeskrivande och betyda ’den brusande ån’.
Ortnamnshistoriken meddelar vidare att Bur i Bergum var en frälsegård, vilket skulle betyda att den från början hade adliga ägare och var skattebefriad. Jag ser även i mantalslängder från 1700- och 1800-talen att Bur listades under rubriken Frälse men när motsvarande rubrik förekommer i mantalslängder från 1640-talet står Bur på en annan plats och av de bevarade bouppteckningarna framgår att gården ägdes av sina egna brukare. I sterbhuset efter bonden Per Eriksson, som dog 1741, utgjorde fastigheten således en post på 168 daler och i egenskap av ”fädernes odeljord” var den nedärvd. Bouppteckningen efter Per Erikssons dotterson Per Svensson från 1818 förklarar den skenbara motsättningen mellan uppgifterna om frälse å ena sidan och de om självägande å den andra; skattenaturen på Bur preciseras här till ”skattefrälse”, med vilket menas att jorden var bondeägd, men att en adelsman övertagit skatteuppbörden från kronan.
Att gården tillhörde bönderna själva är en fördel för den som vill utreda släkten i Bur; en annan är att platsen bara omfattade ett gårdsbruk. Därmed är innehavarna lättare att identifiera i mantalslängderna och andra alternativa källor till kyrkböckerna, som idag inte sträcker sig längre tillbaka än till 1741. Min ingång till gårdens historia är som sagt Erik Persson som gifte sig 1745. Bruden var dotter till nämndemannen Olof Andersson och paret bosatte sig i hennes föräldrahem, en fjärdingsgård Björred i Bergum. Bur övergick i stället på systern Elin Persdotter, gift 1746 med Sven Andersson från Ale härad. Vid de påföljande dopen förekom ett flitigt fadderutbyte mellan de två familjerna, motiverat både av släkt- och grannskap.
Erik Persson och Elin Persdotter nämns tillsammans med sina yngre syskon Lars, Torsten och Anne Maja i ovan nämnda bouppteckning efter fadern Per Eriksson. Den efterlevande änkan hette Ingrid Torstensdotter och i mantalslängden för 1744 står hon (utan namn) som ”moder” till den ännu ogifte Erik och ”Sn [systern] Elin”. Men det är oklart om hon var mor till alla barnen. Eftersom bouppteckningen inte sätter dem under den typiska beteckningen ”sammanaflade” är det möjligt att Ingrid var styvmor till ett eller flera barn. En indikation på att så var fallet, åtminstone vad Erik beträffar, är att Ingrid, eller ”Änkian i Buur”, enligt död- och begravningsboken avled bara 56 år gammal 1759. Stämmer denna uppgift födde hon inte Erik som själv avled 80 år gammal i Björred 1794. Han skulle alltså varit född omkring 1714 och Ingrid bara ett drygt decennium tidigare.
Kyrkböckerna och bouppteckningarna ger gott besked om släkten framåt i tiden. Erik Perssons syskon (eller halvsyskon) Lars och Anne Maja dog unga, 1742 respektive 1748, den sistnämnda 16 år gammal. Men brodern Torsten Persson nådde vuxen ålder och gifte sig 1759 till det närbelägna Torvhög Nordgård. Elin Persdotters och hennes man Sven Anderssons efterkommande i Bur finns upptagna i en rad släktträd på nätet. Gården gick i arv till deras sondotters dottersson Anders P. Zackrisson (1855–1942) och hans söner David och Albin Z., vilka sålde fastigheten till Göteborgs stad i mitten av 1900-talet.
Hela Bergums socken införlivades i Göteborgs kommun 1967 eftersom det fanns planer på att anlägga en omfattande förortsbebyggelse där. Expansionen blev inte så stor som det var tänkt och Bergums karaktär av landsbygd består. Tillhörigheten till staden har dock fått som konsekvens att antal föremål från bygden samlats på Göteborgs Stadsmuseum, bland annat en handfull verktyg från en smedja i Bur som familjen Zackrisson ägde. Museet informerar om att gården var ett arv sedan 1700-talet men frågan är om släkten i Bur inte kan följas ännu längre tillbaka.
Ett av mina första belägg för Per Eriksson (Ersson) finns i 1716 års mantalslängd där två streck markerar honom och hans hustru. På raden ovanför står en Erik och anmärkningen ”Und[er] barnen”, vilket betyder att sonen Per övertagit gårdsbruket från sin pappa Erik. Ett år senare är Erik död och vid Per finns bara ett streck. Detta förhållande stöder min hypotes ovan om att Per Erikssons hade en första hustru som dog så tidigt att han fick gifta om sig med Ingrid Torstensdotter, varvid det uppstod två kullar barn.
Den äldre Erik i Bur kan år för år följas bakåt i mantalslängderna, ner till 1699. Vid ett tillfälle (1715) är hela hans namn utskrivet: Erik Torstensson. Tyvärr saknas mantalslängderna mellan 1682 och 1699 och när vi når till det förstnämnda årtalet står det ”Buhr, Torsten” i stället. Denne passar in som far till Erik Torstensson men helt säkra kan vi inte vara. Det finns en teoretisk möjlighet att gården bytte ägare genom köp under de mellanliggande åren och att namnet Torstensson avlöste Torsten i ägarlängden genom ett rent sammanträffande. Jag hoppas att framtida läsningar av domböckerna leder till klargöranden om detta skede i gårdshistoriken.
Eftersom Torsten ändå är högst tänkbar som stamfader för den senare släkten följer jag även honom bakåt i tiden och jag ser då att han av och till mellan åren 1673 och 1680 stod som kronorättare, det vill säga biträde åt kronans länsman. Redan 1674 sades han dock vara utgammal. Några år tidigare meddelades att han hette Andersson. Mantalslängden för 1672 bjuder på en rolig detalj: hans och några andra prominenta bönders bomärken. Förtroendemän i bygden brukade närvara vid skattskrivningarna på grund av att deras kunskaper om lokalbefolkningen kompletterade prästens. Ofta syns en nämndemans underskrift och sigill men i detta fall har alltså fler gett sin närvaro ett skriftligt uttryck.
Torsten i Bur använde ett pentagram som bomärke. Inspirerad av Johannes Buraeus insatser som teckentydare (han var både runolog och kabbalist) vill jag nu stanna upp vid denna symbol, som dagens populärkultur ofta associerar till satanism och svart magi. Detta hade varit omöjligt att skylta med under häxprocessernas tidevarv men pentagrammet rymmer fler tolkningsmöjligheter än så. Långsökt är nog försöket att ge just detta pentagram en kristen innebörd i den meningen att stjärnan liknar ett O som är omgivet av fem A:n (med syftning på att Kristus kallar ju sig Alfa och Omega i Uppenbarelseboken). Men kanske tillskrev Torsten pentagrammet en beskyddande egenskap eftersom den heldragna linjen bildar värn utan öppning — i så en fall en mildare form av magi med välment syfte. Alternativt tyckte han bara att pentagrammet hade en spännande grafisk utformning, lagom svår att rita.
Mantalslängderna listar en Torsten i Bur ända tillbaka till 1643 och det är fullt möjligt samma person hela tiden även om vi inte kan vara säkra, i synnerhet inte som efternamnet saknas före 1668 och det finns luckor i serien. Dessutom komplicerar jordeböckerna bilden av vilka som bebodde Bur. Medan mantalslängden upptar dem som var skyldiga att betala personskatt har jordeboken som sitt primära syfte att redovisa den skattepliktiga jorden och dess uppgifter om brukarna behöver inte vara komplett eller ens uppdaterad på årsbasis. Ofta har namnen från tidigare år bara kopierats över så att döda och bortflyttade lever kvar på sina gamla hemorter, men att någon skulle överleva på detta sätt i ett halvsekel verkar orimligt. Därför är det förbryllande att jordeböckerna alltifrån 1635 till 1691 nämner en Bengt i Bur, fast han saknas i mantalslängderna.
Vilket förhållande Bengt och Torsten hade till varandra vet jag inte men jag drar slutsatsen att de bodde i Bur samtidigt, trots att jordeböckerna från 1691 och framåt inskärper att Bur bara brukades av en ”åbo”. Vid ett par tillfällen (1660 och 1687) ersätter också Torsten Bengt som representant för gården.
Serien av jordeböcker ger däremot klara upplysningar om vilken adelsman som först tog över skatteuppbörden; det var överstelöjtnanten och herren till det närbelägna Aspenäs säteri Peder Lillie. Denna ränta ärvdes sedan av hans måg. Så här står det 1687 om Bur och två andra fjärdingsgårdar i Bergum: ”Sahl. Wällb. Peder Lillia hafwer kiöpt till Frällsse ifrån Kong. Maÿ:t och Kronan, á 4 ½ pro Cento, efter hennes Maÿ:tt drottning Christina Breef, d. 19 septemb. 1646. Possideras nu af Wällb. Fromhollt Fägerskiölldh”. Gården själv kvarstod som sagt i brukarnas ägo och den redovisades hela tiden som skatte i jordeboken.
Låt mig nu avsluta med att återgå till de kända släktingarna under 1700-talet. Bara genom att googla ”Bur” och ”Bergum” fick jag veta att en gravsten skulle finnas kvar över två av dem, nämligen Lars Persson och hans syster Anne Maja, som nämndes här ovan. Jag hittade ett protokoll från en 1979 gjord gravsteninventering som med en teckning beskriver deras gemensamma sten. I två kolumner bär den texten:
HÄR VN / DER HVI / LAR SA / LIG LARS / PERSON / DÖD FR / ÅN BVR / ÅR 1743 // HÄR VN / DER HVI / LAR SALI / ANNE MA / IA PERS DO / TER DÖD / FRÅN BVR / ÅR 1748 [rätt årtal för brodern borde dock vara 1742].
Ovanpå pryds den 78 x 65 x 5 cm stora stenen av ett kors över bokstäverna IHS (en förkortning för Jesus) där de tre lodräta strecken ritats som timglas (av samma sort som logotypen för denna webbplats) och H:ets tvärstreck ritats som ett stort omega.
Protokollet meddelar att stenen varit sönderslagen men att den blivit ihopsatt och att dess skick är gott. Från databasen över inventerade stenar fick jag en nyare gjord karta som med en prick beskriver gravens exakta belägenhet på kyrkogården. Jag fick genast lust att titta på den i verkligheten och avsatte en dag denna sommar då jag förutom att fika i caféstaden Alingsås, besöka Gunnebo slott och trädgårdar även skulle göra en utflykt till Bergum — givetvis med kameran till hands.
Väl på plats blev förvirringen stor för stenen stod inte att finna bland alla sentida gravar från 1900-talet. Eftersom antikvariska stenar ofta ställts åt sidan gick jag närmare kyrkan för att se om jag kunde hitta stenen där och jag fann ett veritabelt lapidarium (det vill säga en samling av kulturhistoriskt intressanta stenar) med ett nybyggt tak över sig, till skydd mot väta. Tyvärr saknades ”min” sten här också och jag kunde inte förstå hur ett minnesmärke från 1700-talet bara kunde försvinna om det var i gott skick ännu 1979 och helt nyligen förts in på en digital karta.
Vid hemkomsten kontaktade jag Göteborgs begravningssamfällighet, som har hand också om denna lilla landsbygdskyrkogård, och fick efter ett par dagar svar från en kyrkogårdsingenjör. Han berättade att stenen åter gått sönder och befinner sig i flera bitar. Den är svår att laga men restaureringsarbete pågår med ambitionen att återplacera stenen i Bergum.
I min utredning av ”Bureätten från Bergum” har jag hittills hittat belägg för att Bur är en gammal släktgård, åtminstone sedan 1600-talets slut. Därtill har jag kommit några gamla artefakter på spåren, liksom ett par spännande symboler. Historisk kontinuitet och ting som motstått tidens tand tjusar alltid en släktforskare men mest berörd blir jag av omsorgen som olika personer i denna historia visat: först familjen som skaffade en påkostad gravsten åt sina ogifta och för tidigt döda syskon, sedan kyrkogårdsförvaltningens personal som gör sitt bästa för att rädda den gamla stenen.
Noter
- En första not…
Anders Hellster 