Ale-Skövde – Anders Hellster

Ansedel eller personakt

Speciella formulär för att sammanställa genealogiska data har i långa tider varit ett hjälpmedel inom släktforskningen. Efter att ha utvärderat för- och nackdelar med avancerade släktforskningsprogram har jag (A.H.) valt att utforma en egen mall, inspirerad av gamla förlagor. Den som vill kan ladda ner en variant för anteckningar med penna. Se här.

[Uppdatering 2025-01-04] Sedan den första publiceringen har personaktens utseende har justerats lite grand, liksom mina rutiner. Här följer den ursprungliga texten, samtidigt som nyare exempel finns i avdelningen Dokument.

En av de vanligaste frågorna bland noviser inom släktforskningen är: ”Hur ska jag organisera mitt material?” Rika på lite mer erfarenhet frågar sedan många hur de ska bära sig åt för att spara allt åt eftervärlden. Frågorna berör de två steg som följer på letandet efter anhöriga i allehanda källor, nämligen dokumentationsfasen och arkiveringen. Problemen är nära sammanlänkade för sättet man sammanställer uppgifterna på påverkar sparandeformatet i fråga om hållbarhet, tillgänglighet och utrymme.

Vidstående bild illustrerar utgångsläget, åtminstone för mig: en mängd handskrivna kollegieblocksblad med excerpter från kyrkoböcker, bouppteckningar, mantalslängder och andra källor. Jag skriver gärna upp det jag hittar för hand eftersom det med papper och penna är lätt att strukturera texten ungefär så som den står i originalhandlingarna och jag med blyerts eller olikfärgat bläck kan göra preliminära tolkningar av svårlästa avsnitt, samt rita av svårtydda tecken. Ofta dröjer det innan en gammal text med sin flyktiga eller snirkliga handstil är rätt förstådd och innan dess är det också svårt att veta vad av innehållet som är till nytta. Därför väntar jag gärna med att skriva rent i datorn. Hade jag redan från början lagt in texten där skulle den fått en bedräglig permanens, i synnerhet om den delats med personer som inte förstår innebörden av den annorlunda textfärgen och de streckade linjerna.

Bladen med handskrivna anteckningar ordnas personvis med en personkod uppe i högra hörnet. Men vill jag få fram all information om en ana måste jag i regel också titta bland bladen som hör till hans eller hennes ursprungsfamilj, det vill säga föräldrarna och syskonen. Till exempel kan min ana vara nämnd såsom arvinge i bouppteckningen efter pappan, och avskriften av denna handling ligger då i den bunt papper som bär pappans nummer. Mycket bläddrande således – om man inte samlar ihop informationen och gör den lättöverskådligare.

Att släktforskningsprogram blivit en populär lösning på denna dokumentationsproblematik förvånar föga i ett så digitaliserat samhälle som vårt. Härvid infinner sig följdfrågan vilket man ska välja. En typ av program är de som tillhandahålls via abonnemang hos internationella släktforskningsföretag. I dem lägger man upp sitt släktträd på nätet så att det blir synligt för andra användare och kan länkas ihop med deras grenar om överlappningar finns. Draget till sin spets innebär systemet att alla tillsammans bygger på ett släktträd för hela världen, med resultat att ens framforskade data visserligen får stor spridning men också att man snabbt tappar kontrollen över hur den tolkas och används. Mallarna för införande av biografisk information är standardiserade och – enligt min erfarenhet – inte så väl anpassade till de lokala förhållandena i svensk släktforskning. Jag kan inte skriva saker som källhänvisningar, orter och reservationer på det sätt jag önskar. Ett gott råd är därför att bara lägga ut enkla släktöversikter utan tveksamheter hos de stora techjättarna MyHeritage (vari nätverkswebbplatsen Geni ingår) och Ancestry. På så vis undviker man att allsköns felslut fortplantar sig världen över samtidigt som man drar nytta av företagens tjänster: att få kontakt med nära och fjärran släkt, både genom jämförelse av släktträd och DNA. För hypotetiska släktrelationer och genealogiska indiciemål finns däremot bättre redovisningsformer.

Ett alternativ som många finner lockande är att göra en lokal släktprogramsinstallation på den egna datorn, till en prisvärd engångskostnad. På den helsvenska marknaden leder idag programmen MinSläkt, Genney och Disgen (bakom de förstnämnda står varsitt enmansföretag och bakom det tredje en förening, DIS). Program av denna sort ger utan tvivel släktforskaren stor hjälp att lagra stoffet så att det blir sökbart, åskådligt och möjligt att omdisponera allt efter egna önskemål. Stöd ges för att skapa statistik, hantera bilder, göra utskrifter på papper, skapa webbsidor, ändra layout och mycket annat. När väl uppgifterna är inknappade i databasen behöver man inte skriva ner dem igen bara för att behov finns av en ny genealogisk presentation med en delvis annorlunda avgränsning än tidigare. Programmet använder befintliga data i nya kombinationer. Enkelt. Stiligt. Praktiskt när man vill dela sina resultat med andra.

Likväl stör jag mig på dessa program vars inrutade mallar medför såväl tvingande som onödiga valmöjligheter. Bara detta att vissa program tvingar fram en uppdelning av namnen i två kategorier – för- och efternamn – irriterar då verkligheten (med bl.a. patronymikon) är mer komplex än så. Med risk för upprepat nedtecknande av vissa textelement arbetar jag hellre i ett system där jag fått styra över den grafiska utformningen genom självständiga val av teckensnitt, fontstorlek, rubriker et cetera. Då kan jag utforma källhänvisningarna och ortsangivelserna på det sätt som passar mig bäst. Då får jag möjlighet att med egna medel visa hur svårbelagda men ändå plausibla somliga relationer är. Säkert har man i släktforskarprogrammens nyare versioner rätt stor frihet i dessa avseenden – jag är inte helt uppdaterad – men få program är så lättarbetade som ordbehandlaren Word. Om jag en gång skriver en släktbok kommer jag med Word ha ett antal inställningar klara från första början.

Så hur göra? Trots många år som släktforskare har jag haft svårt att bestämma mig för hur dokumentationen ska gå till. Ska jag dokumentera anorna och släkten i listform eller använda en annan sorts mallar som ger större frihet? Ska jag vänta med det digitala formatet och bara ha handskrivna anteckningar i väntan på tillkomsten av en bok, en artikel eller ett blogginlägg? Hur noggranna måste källhänvisningarna vara i ett digitalt mellanformat, som väntar på publicering, om de ändå finns nedtecknade i samband med de först nämnda excerpterna?

Att helt undvika fält och rutor vid inmatningen av data är ogörligt eftersom de ger struktur och underlättar jämförelser av olika slag: Vilka fick flest barn? Hur många gifte om sig? Vem blev äldst? Därför har jag under ett par års tid prövat att med hjälp av tabellverktyget i Word upprätta ett personaktsformulär efter eget sinne. Ofta kallar släktforskare denna typ av formulär för ansedel men användningsområdet begränsar sig inte till förfäderna och anmödrarna utan sträcker sig till alla människor som det finns en grundläggande historia kring. Innan jag själv började designa formuläret hade jag skrivit ut en handfull andra från olika aktörer inom släktforskarvärlden, bland annat Genealogiska Föreningen och Riksarkivet. De är avsedda för anteckningar med penna men antingen är de förtryckta raderna för få, så att man inte kan skriva tillräckligt mycket, eller så är de så smala att man tvingas skriva väldigt litet. Som inspiration har de däremot sitt värde.

Det första försöket med formuläret syftade till lagring av data i datorn men tabellerna låg inte fast när textmassan växte; cellerna förstorades vid radbyte och så vidare. Det blev tröttsamt att justera och rita om tabellerna för varje nytt formulär jag skapade så jag började ånyo överväga papper- och penna-varianten vars yttre ramar är oföränderliga eftersom arken redan printats ut. Och nu är jag färdig med min ”ansedel”. Varsågod att ladda ner den härifrån och se om den motsvarar dina behov! För mig fungerar den… delvis. På nedanstående bilder ser du fram- och baksidan med exempel på en nedtecknad personhistorik (bara ett par små detaljer har ändrats i det länkade formuläret). Personakten avser min farfarsmors farfarsfar Olof Olofsson, en västgötsk fjärdingsbonde och nämndeman som av hittills okänd anledning förlorade både gård och ämbete

Att skriva för hand också i detta led må verka gammalmodigt men fördelarna är värda att överväga. Om personakten fortlöpande fylls på med nytt innehåll är det bra att göra det på ett i förväg utskrivet papper, det vill säga med penna i hand. Då har man nämligen – hela tiden – en handling färdig för arkivering, i ett format inte som riskerar gå att förlorat vid en datakrasch eller på grund av inkompatibililitet vid uppgradering till ny programvara. Alternativet är många utskrifter. Filerna i datorn går förvisso att dela och mångfaldiga mycket lättare än papperskopiorna; de kan föras över till fler enheter, lagras på USB-stickor, webbplatser och i datamoln – men så länge de är digitala utgör de en flyktig materia som ibland är oläsbar redan om tiotalet år. Tänk efter hur svårt det kan vara att läsa gamla DVD-skivor, eller att starta en gammal dator vars lösenord fallit i glömska. Givet god förvaring och arkivbeständig kvalitet på papper och bläck, står däremot handskrivna dokument pall i tusen år.

Till att börja med skrev jag med kulspetspenna men de svårundvikliga ändringarna och strykningarna gav ett kladdigt intryck. I stället övergick jag, som synes, till raderbar blyerts som också står sig bra om man inte tummar pappret i onödan. Två problem med handskrift över huvud taget är emellertid: (1) att den tar mer plats och snabbt kräver mer än ett blad per person, om all information ska få plats, och (2) att det i en fullskriven text blir svårt att göra tillägg mitt i.

Tittar vi på exemplet ser vi att baksidans fält för livsberättelse och referenser är nära nog fyllda till bristningsgränsen, trots att Olof Olofsson var en ganska okomplicerad person att följa; hela livet igenom stod han skriven i Ale-Skövde socken, och inte i fler än två byar. Dokumentationen av den enklaste pigas alla flyttningar mellan olika socknar och tjänster överskrider strax hans textmassa. Att redogörelsen för belägg tar större plats än vad de flesta andra mallar räknar med beror på att det inte räcker med att göra källhänvisningar för enstaka händelser i en människas liv. Sådana ”bojar” måste bindas ihop med ”bryggor” (begreppen är myntade av Släktforskarförbundets Håkan Skogsjö) så att man vet att det är samma person, och inte bara en jämnårig namnfrände, som förekommer i födelse-, vigsel- och dödboken. Husförhörslängder brukar vara bra bryggor för de talar ofta om var och när en vuxen man eller kvinna är född. Bouppteckningar fyller en liknande funktion när de nämner släktingar till barn som förlorat en förälder, ofta i rollen som bevakare av ekonomiska intressen.

För att spara plats gjorde jag ett nytt försök med tabeller för digital inmatning i Word. Och denna gång kom ramarna att ligga fast. För enkelhetens skull struntade jag i att använda tabeller för de fyra sista fälten som heter: Övrig biografisk information, Noter, Källor och litteratur samt Bilagor. Här skriver jag bara i en eller två spalter. Annars är de två versionerna snarlika varandra. Som synes blev det, med samma uppgifter om Olof Olofsson ifyllda, mycket mer plats kvar på sidan två. Ett par enkla redigeringar kostade jag på mig för just denna ana: en onödig äktenskapstabell togs bort liksom två rader i tabellen för barn. Till denna mall ger jag ingen länk eftersom Worddokument får olika utseende hos olika användare, men mallen är lätt att efterlikna. Typsnittet heter Linux Biolinum. Huvudrubrikerna och raderna för eget skrivande är satta i fontstorlek 12 medan cellernas små hjälprubriker är 8 punkter höga (i handskriftsversionen är raderna 14 punkter höga). Tabellernas olika cellstorlekar är skapade genom att varje tabell först delades i sex lika stora kolumner, och att cellerna i dessa sedan delades igen, alternativt slogs samman, till nya bredder.

Antagligen kommer jag använda de två versionerna av formuläret parallellt. Löpande anteckningar sker med fördel i båda och med handskriftversionen som säkerhetskopia behöver utskrift från datorn inte ske så ofta. Hur hållbart bläcket är i dessa utskrifter är svårt att sia om. Helst ska de två versionerna överensstämma in i minsta detalj men det är tänkbart att datorversionen, som rymmer mer text och är lättare att ändra, ibland kommer få längre utläggningar och en extra finish.

Det har varit en rolig utmaning att konstruera formuläret: ett pussel att få plats med alla celler, rader och kolumner, i lagom storlekar för deras tänkta innehåll. För att mallen ska passa personer under folkbokföringens hela historia, från 1600-talet till idag, är det viktigt med flexibilitet. Överst finns rader för bland annat namn, yrke/titel, hemort och släktskapskod. Namnraden är lång och torde rymma såväl för- som efternamn – använda och icke använda, ursprungliga och senare tillagda. Även smeknamn får plats. Tilltalsnamnet stryker jag under. Min pappa skulle jag således skriva in som Lars Erik Gunnar (Nilsson) Hellster och min mormor som Gunhild ”Gullan” Linnéa (Johansson) Karlsson. Behövs längre utläggningar kan man ta dem i en not – och noter skriver man in där de passar och får plats. När personakten kompletterar en antavla föreslår jag att släktskapskoden grundas på Kekules system, vilket ger mig själv nr 1, pappa nr 2, farfarsmor nr 9 och hennes farfarsfar (Olof Olofsson) nr 72.

I födelsefältet borde det räcka med att ange folkbokföringsorten som födelseort, det vill säga socknen förr och kommunen idag. Den mer specifika adressen bör framgå av föräldrarnas korta presentation och/eller det biografiska avsnittet. Om föräldrarna ingår i släktutredningen går det att hänvisa till deras respektive akter. Vid sidan om den jordiska födseln finns utrymme för uppgifter om dopet, viktigt förr men (tyvärr) inte lika framträdande i dagens kultur. Har dopet skett i samma församling som födseln och kort tid efteråt tycker jag det räcker med en kort datumangivelse och ett ibid. eller ibidem, latin för ”på samma plats”. Utmärker sig dopet genom att ha ägt rum på en helt annan plats och/eller långt senare kan detta anges i rutan Anmärkning. Eller så använder man denna ruta till något annat, till exempel dopprästens namn eller en notis om ett avvikande förhållande kring födseln (adoption, felaktigt angiven födelsedag m.m.). Raderna under Övrigt har även de ett flexibelt användningsområde: de kan nyttjas för att räkna upp faddrar likaväl som argument för ett visst antagande – eller upplysningar om framforskade DNA-profiler, så kallade haplogrupper.

Formuläret innehåller fält för två äktenskap eller äktenskapsliknande relationer och det lilla är främst avsett för en make eller maka för vilket en särskild personakt upprättats, antagligen för att han eller hon är en ana till den som står bakom utredningen. Det större fältet rymmer i stället en kortbiografi om en ingift släkting. För mig är det således lämpligt att på personakten för min mormorsfar Svante skriva in äktenskapet med mormorsmor Gerda i det lilla fältet eftersom hon får så mycket mer plats på ett annat blad. Svantes andra hustru Elin får det stora fältet på hans blad. Hon var viktig för honom och förtjänar uppmärksamhet i berättelsen om hans liv. Ytterligare personakter för Elin och hennes föräldrar faller dock utanför ramen för min släktforskning. Visst utrymme för anmärkningar och andra meddelanden ges även här. Till exempel har jag om Olof Olofsson skrivit att han fått det felaktiga efternamnet Nilsson i vigselboken. Har en förfader eller anmoder bara varit gift en gång blir så klart den andra, stora, äktenskapstabellen onödig och skrymmande i handskriftsvarianten. Så är det när man använder ett standardiserat format; det passar inte alla. Men i den digitala versionen är det lätt att ta bort tabellen, så som jag gjort för farfarsmors farfarsfar. Föreligger tvärtom fler äktenskap än vad som ryms på framsidan? Skriv upp dem på ett tilläggsblad!

Till de efterfrågade uppgifterna om dödsfallet – när och var det timade, av vilken orsak och i vilken ålder – går det att lägga valfria upplysningar om begravning och jordfästning. Sådant måste ju inte ske i anslutning till den närmaste församlingskyrkan. Finns en grav kvar är det bra att upplysa om dess läge: kvarter och platsnummer. Bland övrig, till döden relaterad information, skulle förekomsten av testamente och/eller bouppteckning kunna nämnas.

Antalet barn varierar kraftigt mellan olika familjer men tio rader räcker i de flesta fall. Genom tillägg av sönernas och döttrarnas frånfällen ser man hur hårt familjen drabbades av barnadödlighet. Att ge belägg för att de barn som blev vuxna dog på angivna datum kan dock bli utrymmeskrävande (jfr resonemanget om ”bryggor och bojar” ovan) så jag förslår att man spar de referenserna till barnens egna personakter, om sådana är på gång. Platsen är begränsad också för barnens namn. Förnamnen vid dopet ser jag nog som viktigast. Inom parentes anger jag det dominerande efternamnet i vuxen ålder (Qvick och inte Olsson för en av Olof Olofssons söner som blev soldat). Givetvis är det också möjligt att använda fler rader för ett och samma barn och att vid utrymmesbrist fortsätta på ett tilläggsblad. I början av varje rad står en bokstav som markör för könet och ordningsnumret i syskonskaran. En fyrkant eller pilspets i slutet på raden får visa huruvida barnet i sin tur fick avkomma. När något av barnen fått sin egen personakt upprättad fyller jag i denna symbol som en enkel signal om hur långt släktforskningen kommit.

För fältet Övrig biografisk information finns inga särskilda riktlinjer. Det kan berätta om flyttningar och karriär, anekdoter och spekulationer. Eller rymma uppgifter om ytterligare äktenskap och barn. Hur man utformar sina källhänvisningar är en vetenskap i sig och jag ska bara nämna att jag i andra och tredje fältet från slutet ger plats för så utförliga referenser som möjligt, så att man får med uppgifter om såväl arkivbevarande som arkivskapande institution, arkivsignum, källtyp, tillkomsttid och sidnummer.

Till sist: Personakten rymmer inte alltid allt av intresse, inte ens med ett eller två tilläggsblad. Därför ges på slutet chansen att hänvisa till ett antal bilagor: fotografier på människor, platser och objekt; avskrifter och kopior av eljest svårtillgängliga källtexter; utredningar av diverse problem. Bilagor man sålunda hänvisar till bör också arkiveras, jämte personakten. Med den sistnämnda klar minskar emellertid tvånget att för all framtid spara på anteckningarna från släktforskningens första fas, i mitt fall de lösa kollegieblocksbladen. Det ovan beskrivna arbetet innebär nämligen att den informationen fått en fastare och överskådligare form. Somligt av denna nya dokumentation kommer underlätta skrivandet av böcker och artiklar men även om så inte sker har den sitt värde för kommande generationer.

Tjänstekvinnans son

”Ni hör ju själva – ’Tjänstekvinnans son’”. Min svensklärare för länge sedan himlade med ögonen när hon återgav namnet på Strindbergs självbiografiska roman från 1886. Hon tyckte att han gav ett falskt sken av att tillhöra en åsidosatt grupp i samhället för även om modern hade varit hushållerska hos Strindbergs far var hon vid nedkomsten dennes lagvigda hustru. Låt oss nu titta närmare på en annan framgångsrik person för vilken beteckningen ”Tjänstekvinnans son” passade bättre.

Kring företeelsen oäkta barn, det vill säga barn som förr i tiden föddes utom äktenskapet, finns många tendensiösa uppfattningar, också bland släktforskare. Många tycks tro att de levde med ett evigt stigma över sig, att de föraktades och trycktes ned av sin omgivning. Verkligheten bjuder på fler nyanser vilket exemplet med Carl Olbers, en hög teolog i Lund, visar. Beteckningen ”oäkta”, som användes om dessa barn, innebar således inte att de ansågs ha ett lägre människovärde. Egentligen handlade den mer om föräldrarnas utomäktenskapliga, det vill säga oäkta, förhållande än om barnen själva.

Vår uppfattning om forna tiders behandling av ”oäkta” barn går att föra tillbaka på Första Mosebokens berättelse om den egyptiska slavinnan Hagar och hennes son Ismael – Ismael som föddes i en utomäktenskaplig relation med patriarken Abraham, något som skapade spänningar gentemot dennes hustru Sara. Abraham prioriterade sin hustru och barnet han fått med henne, Isak, varför Hagar och hennes son drevs ut i öknen. Titeln på Strindbergs självbiografiska roman Tjänstekvinnans son anspelar på denna berättelse men författaren hade inte mycket gemensamt med Ismael eftersom han föddes inom äktenskapet, om än av en före detta hushållerska.

Hagar och Ismael. Illustration av Hermine F. Schäfer i *Barnens Bibel*.

En vanlig föreställning är också att den utomäktenskaplige fadern måste varit moderns husbonde (ungefär som Abraham), helst om denne tillhörde överklassen. Tanken att han lika väl kunde vara en jämnårig dräng verkar mindre lockande. I fallet Carl Olbers överensstämmer dock stereotypen kvinnan av folket och mannen av börd med det faktiska förhållandet. Födelseboken för Fors socken, Västergötland, meddelar således att Carl föddes den 18 november 1819 som ”oäkta” son till ”Assessorn Herr Vincent Olbers på Lunden” och dennes 22 år gamla piga Helena Larsdotter. Assessor Olbers inställning till faderskapet framgår inte av födelseboken men hans uppfattning bör finnas redovisad i ett protokoll från något av de i tid närliggande häradstingen. Sexuella relationer mellan två ogifta personer var nämligen i lag förbjudna fram till 1864. För att undgå pinsam offentlighet hade en person i Olbers ställning kunnat erbjuda sin älskarinna en ekonomisk kompensation i utbyte mot hennes tystnad men av hans och Helenas förhållande gjordes alltså ingen hemlighet. Dess skadeverkningar var ringa med tanke på att Olbers levde som änkeman sedan 1815 och att hans två söner från äktenskapet höll på att bli vuxna.

Något nytt bröllop, med Helena Larsdotter som brud, var däremot inte aktuellt. På Lunden hade en hushållerska vid namn Johanna Brandtberg tagit över en del av den framlidna fru Olbers sysslor. Ingenting tyder dock på att hon och husbonden umgicks på intim fot med varandra för hushållerskan var själv gift och hade två barn. Gentemot pigan Helena och hennes nyfödde son rådde till att börja med viss distans. Åtminstone är det bilden som tonar fram i kyrkböckerna. Carls faddrar kom uteslutande från mammans krets och utgjordes till största delen av hennes syskon, till exempel systern Anna Larsdotter i Tokebäcken. Annas man, Jon Olofsson, hankade sig fram som arrendebonde och saknade den säkerhet som systrarnas pappa haft eftersom han, Lars Jonsson i Solberga, ägt en liten andel (3/16 mantal) av sin bys skattejord. Men oavsett naturen på jordens upplåtelseform tillhörde de alla allmogen, till skillnad mot Vincent Olbers som var en ståndsperson av borgerlig släkt.

Släkten Olbers kom från Tyskland på 1600-talet och byggde upp en förmögenhet genom köpenskap i Göteborg där flera medlemmar också engagerade sig i Ostindiska kompaniet, bland annat Vincent Olbers far. Denne styrman i kompaniets tjänst överlevde inte sin sista seglats och begravdes på Sankta Helena 1774. För intjänade pengar köpte släkten ett antal lantegendomar, framför allt i Flundre härad, där Fors ligger. Den starka anknytning till Flundre framgår redan av avhandlingen om häradet som släktingen Levinius Olbers lade fram för den filosofiska magistersgraden vid Uppsala universitet 1788: Dissertatio Topographica de Territorio Vestogothiae Flundre. Herr Olbers på Lunden var dock, som titeln assessor utvisar, jurist och tjänstgjorde som kronofogde över Väne, Bjärke, Flundre, Ale och Vättle härader. Frälsehemmanet Lunden om ett mantal kom från hans hustrus sida men åren 1802 och 1809 inhandlade han två andra frälsehemman om ett mantal vardera: Hällestorp och Anstorp i Rommele socken. Säljare var två av hans kusiner.

Del av Generalstabskartan från 1858. Längst i väster syns Göta älv.

Åren närmast efter Carls födelse bodde Olbers kvar på Lunden där de två äldre sönerna ännu en tid hade sin fasta punkt. Johanna Brandtberg lämnade strax sin tjänst men kvar på gården bodde en änkefru Ahlberg med två döttrar, assessorns ingifta släktingar. Härtill kom drängar och pigor samt, på de vidare ägorna, ett par torparfamiljer. Helena Larsdotter fick fortsätta i Olbers tjänst men på armlängds avstånd, på Anstorp där hon bodde med sin son och, av husförhörslängderna att döma, övertog uppgiften som rykterska, det vill säga ansvaret för att vårda hästarna och boskapen.

Vid 1820-talets mitt ändrades situationen. Olbers gav sin stallpiga förnyad uppmärksamhet och flyttade över till henne på Anstorp. Helena upphöjdes till hushållerska och utan att vara gifta kom de nu att leva som i en familj. Detta var flera år innan Carl Jonas Love Almqvist utmanade den äktenskapliga institutionen med sin roman Det går an (1839). Romanens huvudkaraktärer, sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck, levde dock i ett mer jämställt förhållande än Olbers och hans hushållerska. Ett tecken på Helenas nya status var omskrivningen av hennes efternamn, från Larsdotter till Larsson. Under 1800-talets första hälft brukade allmogens kvinnor som regel individuella patronymikon med ändelsen -dotter, men här ser vi en övergång till ett borgerligt släktnamnsskick som blev gängse först omkring 1900.

Boningshuset på Anstorp hade ett senbarockt utförande, väl anpassat för adelsfamiljen Lilliebielke som ägde och bebodde gården under 1700-talet, innan man kom på obestånd och tvingades sälja. I något skede avhände sig Vincent Olbers för egen del Hällestorp, väl medveten om att boendet på Anstorp ingav tillräckligt med respekt. Hemmet rymde en mängd fina föremål som gjorde livet angenämt. Där fanns gott om silver för dukning och förvaring, till exempel ett par sockerurnor om 96 lod (drygt 1200 gram) och skedar av allehanda slag. Där fanns blåvitt porslin och möbler av ostindiskt ursprung: teservis, spelbord, skåp med mera. Ett klaver och ett par speglar med förgyllda ramar bidrog till elegansen. Ville man ta sig ut på bygden kunde man bland alla åkdon välja att spänna för den rödmålade kaleschen. Några fler syskon att leka med fick inte Carl men till gården kom en skara kusiner på moderns sida. De var barn till den ovan nämnda systern från Tokebäcken vars man nu tog över som hälftenbrukare (d.v.s. arrendator) av Anstorp, uppenbarligen på hushållerskans och svägerskans initiativ. Livet verkade gott men snart krossades idyllen.

Med ursprung i den heliga floden Ganges dalgång spred sig alltifrån 1500-talet smittsamma mikroorganismer ut över Indien och övriga världen. De följde vattnets vägar och drabbade människor som ville släcka sin törst med motsatsen: uttorkning till följd av diarréer och kräkningar. Sjukdomen kallas kolera och den skördade under 1800-talet miljontals offer i världsomfattande epidemier. Sverige drabbades första gången 1834, sedan smittan ankommit hamnarna i Göteborg och Stockholm. Bara i Rommele ledde koleran till döden för 16 av socknens invånare under augusti och september månader (kanske var de fler; bland de totalt 34 avlidna under året fanns även ett antal som diagnosticerades magsjuka). Både herrskap och tjänstefolk strök med, bland de förra assessor Olbers som gick bort den 28 augusti, 66 år gammal. Han lades till vila jämte sin hustru på Åsbräcka kyrkogård.

Helena Larsson hade i sin inofficiella ställning som livskamrat inte någon automatisk arvsrätt men såsom hushållerska närvarade hon vid bouppteckningen där hon räknade upp all lösegendom. Vincent Olbers son Johan Nikolaus, som titulerades vice häradshövding, uppgav den fasta egendomen och boets skulder. Han representerade också sin bror Anders Levin, regementspastor i Stockholm. Helena visade fram ett testamente från föregående år enligt vilket hon tillerkändes en summa om 666 [!] Riksdaler Banco medan sonen Carl skulle få 2000 för att ”njuta upfostran och undervisning i ämnen som göra honom skickelig för allmän medborgerlig werksamhet”. Carls lott var inte så liten med tanke på att boets hela behållning, sedan skulderna räknats av, bara blev 2596.

Tiden på Anstorp var dock över. Johan Nikolaus ärvde gården men sålde den snart till utomstående. Helenas syster Anna och hennes man Jon Olofsson sökte sig ett nytt arrende i Fuxerna socken, vid Edet neråt Göta älv. Något decennium senare blev de äntligen ägare till ett eget lantbruk, fjärdingsgården Kilehult i Gärdhems socken. Helena, som på nytt kallades Larsdotter, styrde först kosan till en annan syster, nämligen Gunilla som blivit hustru i Norra Lövås, Fors socken. Därefter drog hon och Carl åt olika håll. Han hade fått privat undervisning på komministerbostället Kalvhed i Rommele och var 1836 mogen att flytta till Göteborg där han blev gymnasist. Grundplåten han fått av sin pappa skulle, i kombination med flit och studiebegåvning, föra honom riktigt långt. Hädanefter kallade han sig Olbers, inte Vincentsson som det stod i födelseboken.

Unge herr Olbers skrev in sig vid Lunds universitet 1840 och tog sikte på den prästerliga banan. Tre år senare avlade han en kandidatexamen och 1844 prästvigdes han. Efter halvtannat års pastoral tjänstgöring i Halland vidtog fördjupade studier i Lund som ledde fram till en magistersgrad 1847. Den första professuren, i teoretisk filosofi 1851—1852, följdes omväxlande av professurer i praktisk teologi respektive kyrkohistoria med symbolik. Först 1868 blev han teologie doktor Till professurerna hörde uppdrag som kyrkoherde i så kallade prebendeförsamlingar men de var mest att betrakta som löneförmåner. Karriären kröntes med utnämningen till domprost i Lund 1879. Utöver dessa uppdrag tjänstgjorde han bland annat som universitetets rektor – bara två terminer 1872-1873, i enlighet med dåtidens roterande schema – och som inspektor för Göteborgs nation. Den sistnämnda kallade han sin utvidgade familj. Familjen i trängre bemärkelse bestod av hustrun Margareta Charlotta Ström – en gästgivaredotter – och sex barn, varav fyra nådde vuxen ålder.

För närmare uppgifter om Carl Olbers akademiska kvaliteter och hans ställningstaganden i tidens filosofiska och teologiska tvistefrågor hänvisar jag till Anders Jarlerts artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon. På hela taget hade han en högkyrklig profil med sin betoning på prästämbetets och den kyrkliga institutionens betydelse. Gentemot pietistisk fromhet, där andliga ingivelser ibland leder till ordningar och levnadsregler som går utöver Jesu påbud, förhöll han sig skeptisk. Under tiden i Halland hade han tagit illa vid sig när en grupp svärmiska lekmän kritiserade honom för att han spelade fiol. Vad som fick honom att lägga instrumentet åt sidan var i stället en dotters för tidiga död flera år senare. Idag ser man få om en några referenser till Olbers i kyrkohistoriska översiktsverk men i sin samtid var han en uppskattad och inspirerande lärare. Om hans predikningar har det sagts att de ofta var lättbegripliga och koncentrerade på evangeliets kärna, ungefär som hans yttrande på dödsbädden: ”Syndernas förlåtelse är ändå det största”.

Olbers personlighet framstår som tudelad för å ena sidan månade han mycket om sina studenter på så vis att han bjöd hem dem på samkväm om fredagarna och gav de mindre bemedlade ekonomisk hjälp, men å andra sidan uppträdde han despotiskt mot kollegerna på fakulteten och i domkapitlet. Obehaget han skapade i de senare sammanhangen bidrog nog till att han aldrig blev biskop. En annan slags kontrast fanns som bekant i hans ursprung och i det ståndssamhälle som ännu rådde blev skillnaden mellan hans och mödernesläktens villkor påtaglig.

Mor Helena, ånyo kallad Larsdotter, var dock på intet vis utblottad. Från systern Gunillas hem i Norra Lövås såg hon ut en passande grannfastighet att investera i, därtill hjälpt av pengarna hon fått vid Vincent Olbers frånfälle – och möjligen ett arv från sin moder, änkan Ingefrid i Solberga Övre Skattegård, vilken gick bort 1835. Sålunda bosatt på Södra Lövås gifte hon sig 1840 med en dräng från Anstorp, den nästan tio år yngre Petter Andreasson. Året därpå flyttade paret söderut, till Ale-Skövde socken i Ale härad, där maken kom att förestå ett 3/8-dels mantals hemman Locktorp Östergård. Familjen utökades 1842 med sonen Alfred. Han var makarnas enda barn men i hushållet fanns varje år också en dräng och en piga.

Hur det kom sig att familjen 1860 flyttade tillbaka till Fors och bytte till sig ett lika stort hemman Fors Rättaregård vet jag inte, men det återanvända flyttbeviset från 1841 meddelar att Helena en gång hade haft smittkoppor medan hennes make och son i stället blivit vaccinerade mot denna infektionssjukdom som plågade landet hela 1800-talet igenom. Alfred sades vara välfrejdad, såsom hans föräldrar, vilka blivit kända för sin stilla och klanderfria vandel. Med tanke på Carl Olbers höga bildning konstaterar jag att mammans kristendomskunskap låg på nivån ”godkänd”.

Tyvärr fick familjen inte så lång tid tillsammans på den nya adressen. Familjefadern dog i vattusot redan 1861 men eftersom Alfred då hunnit bli 18 år kunde han ta över bruket och låta sin mamma bo kvar. Den unge hemmansägaren hade framtiden för sig och ägde vid sitt övertagande följande kreatur: 2 hästar, 1 sto, 10 kor, 2 kvigor och 2 svin. Till nästa sådd väntade 22 tunnor havre i ladan, jämte mindre kvantiteter utsäde av annat slag, däribland bönor, potatis och korn. Bara fyra år senare hittades emellertid Alfred Pettersson livlös ute på marken och jag undrar om det finns någon utredning bevarad om vad som orsakade dödsfallet.

Helena Larsdotter valde nu att sälja gården och att återvända till det välbekanta Ale-Skövde och Locktorps by. Huset hon skaffade var litet eftersom det bara hade gardiner till fyra fönster men det försågs med en interiör som gav ett välutrustat och ombonat intryck, med ett marmorbord, stoppade sittmöbler och blomstervaser i främsta blickfånget. Huruvida några av ägodelarna härrörde från relationen med Vincent Olbers är svårt att säga – kanske silverskedarna, kanske något av porslinet eller en klänning i vackert mönster. På utsidan hade änkan tillförsäkrat sig rätten att använda en trädgård och koltäppa.

Här dog hon 23 februari 1876 med sin son Carl Olbers som ende arvinge. Var han vistades i moderns dödstimma är inte känt men även om han befann sig i Lund fanns en teoretisk möjlighet för honom att hinna bli underrättad om och nå fram till begravningen fem dagar senare, detta med hjälp av rikets nya järnvägslinjer. Resan uppåt i landet gick på den dåvarande Södra stambanan till Falköping via Nässjö. I Falköping skedde tågbyte för färd på den 1862 invigda Västra stambanan. Från Alingsås till Ale-Skövde fick man ta sig med gammaldags hästskjuts. Klart är att professor Olbers fanns på plats vid bouppteckningen två dagar efter jordfästningen.

Domprosten själv gick ur tiden den 5 april 1892 och för honom väntade begravning på Klosterkyrkogården i Lund. Göteborgs nation lät resa gravstenen som med en bronsmedaljong förevigar hans ansikte i profil.

Vilken är då min anknytning till denne man? Jo, jag härstammar från mostern Anna Larsdotter, hon som till slut hamnade i Kilehult. Henne och hennes son Jonas Jonsson, min morfars farfar som föddes på Anstorp 1832, har jag vetat om länge men det var först nyligen jag uppmärksammade Jonas Jonssons berömde kusin. Upptäckten av en professor och domprost bland släktens alla lantbrukare överraskade mig.

Carl Olbers ringa ursprung på mödernet, som en tjänstekvinnas ”oäkta” son, hindrade honom inte från att nå en mer framskjuten samhällsposition än sina äktenskapligt födda halvbröder. Till en del berodde detta på egna förtjänster men pappans erkännande och generösa legat hjälpte till och gav Carl helt andra förutsättningar än dem som Alfred fick från sin far. Detta så kallade symboliska kapital (termen kommer från den franske sociologen P. Bordieu) bestod inte bara av pengar utan också i ett socialt nätverk och fostran i borgerliga manér. På så vis öppnades dörrar som var mycket svårforcerade för en vanlig bondson även om ståndscirkulation alltid förekommit.

Ännu ett par indirekta beröringspunkter mellan släkten Olbers och mig vill jag nämna. Frälsegårdarna Anstorp och Hällestorp hamnade under 1800-talet i vanliga bönders ägo, personer som både ägde och brukade jorden. Hällestorp delades i två hälfter varav den ena köptes 1898 av Jonas Jonssons son Karl August, min morfarsfar. Hällestorp kallas i folkmun Hellster och därifrån kommer mitt efternamn. Med 1900-talets innehavare av Anstorp är jag närmast släkt genom att min mammas faster Signe gifte sig med hemmansägaren Erik Eriksson där.

Källor och litteratur

Kyrkoböcker från Ale-Skövde, Fors och Rommele.
GLA, Flundre hr. bou. FIIa:6 (1861—1863), s. 97—102.
GLA, Flundre hr. bou. FIIa:7 (1863—1871), s. 471—476.
GLA, Ale hr. bou. FIIa:23 (1873—1878), s. 1195—1200.
Jarlert, Anders (1992—1994), Carl Olbers. I: Svenskt Biografiskt Lexikon, band 28, s. 167 f. Tillgänglig på urn:sbl:7689.
Olbers Göran (u.å.), Olberska släkten [webbplats], https://www.olbers.se/text/text.htm.

Indirekt kontakt med 1700-talet

På liknande sätt som vi kan säga att världen är liten eftersom ett fåtal personer har stor geografisk räckvidd borde det vara möjligt kalla historien kort eftersom människor ofta famnar flera epoker och upplever hur samhället förändras under ett långt liv.

För yngre generationer kan det vara fascinerande att tänka på hur mycket äldre medmänniskor varit med om och hur långt in i nutidshistorien de kunnat bära med sig minnen av händelser vi själva ser som avlägsna. Att det på 1950-talet kvarlevde veteraner från amerikanska inbördeskriget känns overkligt, likaså att änkor till soldater från samma krig levde ända in i det tjuguförsta århundradet.

Av de gamla människor jag mött är min farfars mor Maria den som levt tidigast i historien. Jag var fem månader gammal när vi träffades på hennes 102-årsdag den 23 maj 1976. Detta minns jag så klart inte själv men jag har foton från tillfället och vet att Maria sa: ”Vilken fin liten pojke ni kommer med!” Lägger jag ihop mina erfarenheter med hennes sträcker de sig från den oskarianska eran in i den digitala tidsåldern.

Än mer hisnande blir tanken på hur långt tillbaka jag skulle komma om jag beaktar de bekantskaper som Maria själv gjorde under sina tidigaste år. Jag undrar: är det möjligt att jag träffat en person som i sin tur kom till tals med någon som var född på 1700-talet? Teoretiskt är det fullt tänkbart att Maria i egenskap av liten flicka pratade med en sådan person och om denne var en bit över 80 så kan han eller hon ha förmedlat minnen från det föregående seklet. Nu saknar jag belägg för ett sådant samtal och i stället antar jag utmaningen att påvisa ett omedvetet möte från Marias sida, av den sort jag själv hade med min farfars mor.

Tyvärr var Marias morföräldrar döda när hon föddes 1874. De var annars födda på 1790-talet och säkert skulle de ha träffat sin dotterdotter om de levt länge nog. Farfadern hade hon många år på sig att samtala med men han föddes först 1821 – i och för sig länge sedan från mig räknat, under romantiken.

För att etablera en relation med en 1700-tals människa måste jag titta närmare på Marias grannskap och nära krets vid tiden för hennes födelse. Hon föddes 1874 i Ale-Skövde socken, Älvsborgs län, som dotter till småjordbrukaren August Larsson (1848—1923) i Östra Vallby och hans hustru Annika Svensdotter (1835—1899). Där fanns så klart prästen som döpte henne men kyrkoherde Hulthén var bara 46 år gammal. Om dopet hölls i kyrkan kanske kyrkväktaren Lars Andersson vid Locktorp närvarade men det hjälper inte eftersom han inte fyllt mer än 60. Och långt yngre var de två dopvittnena, fastern Eva och hennes make Samuel Petersson i Bästorp.

Jakten bland andra släktingar fortsätter och till slut hittar jag en moster till farfadern som den nyfödda flickan hade en chans att träffa. Denna kvinna hette Britta Larsdotter och var född 1796 och levde som änka på undantag i Locktorp Skattegård, halvannan kilometer från Östra Vallby. Men tidsfönstret är litet; hon dog knappt fyra månader efter Marias födelse. En omedelbar granne, gubben Anders Andersson d.ä. i Östra Vallby, som även han föddes 1796, levde dock till 1877. Han är den bästa kandidaten jag hittat hittills.

I och med detta ser jag hur en person, min farfarsmor, länkar samman 1700-talet med nutiden – inte som traditionsförmedlare men väl som bevis på att historien är kort i förhållande till människans livslängd.