M’ma – Prästgårdsminnen

Hem > Stenliden > Dokument > Här

En självbiografisk text av efterkommande M’ma i projekt Stenliden, Ruth (Jörlin) Österholm. Den har vidareförmedlats genom en av hennes elever i Färgelanda, Dalsland, där hon verkade som småskollärarinna.

Några minnesbilder från seklets början

År 1910 den 5 september kom en liten flicka till världen. Föräldrarna var komministern Nikolaus Jörlin och hans maka Ida, född Karlsson. De bodde i herdetjället Hogslätt, som låg endast 5 minuter från den vackra Bottnafjorden ute i norra Bohusläns sköna nejd. Komministerbostället var oansenligt men trivsamt. Det innehöll två medelstora rum – det ena var komministerns arbetsrum, det andra användes som matrum. Vidare fanns ett litet sovrum och i tamburen ledde en ganska brant trappa upp till en adjunktskammare, som också var ganska oansenlig. Kök fanns naturligtvis och där vistades Ottilia, vanligen kallad Teli, och så ett par jungfrur, som på den tiden kallades pigor. Jag har ett bestämt minne av att det också fanns något tillbygge, där ett par drängar vistades. Ännu ett hus fanns på gården. Det innehöll en sängkammare för prästen och hans maka, samt diverse utrymme för tvätt, strykning och mangling. Ett rödmålat litet hus användes som avträde. Dit gick en trappa och utanför stod, en ask. Ovanför fanns en kulle, där veden sågades och höggs. I trädgården var både fruktträd, grönsaker och på framsidan en stor röd hagtorn samt en bladgrupp med allehanda växter, som tobak, hampa m.m. m.m. På andra sidan om vägen, som gick förbi prästgården, fanns en idyllisk plats, där förr blektes kläder – den kallades ’Blekebacken’ och var en synnerligen kär plats för husets alla invånare. Där var också bänkar och bord och emellanåt dracks här kaffe och dylikt. Eftersom prästen också var bonde, fanns stora ladugårdsutrymmen jämte stall. Där bodde korna och hästarna, vilka omsköttes av Vilhelm, som av den lilla jäntan ofta kallades ’Immel’.

Nu var det nog så, att den lilla dottern var mycket efterlängtad av far och mor. Prästen var redan till ålder kommen, och hans maka var 29 år yngre. De gifte sig 1904 och var då 29 resp 58 år. De fick vänta i 6 år, innan den lilla jäntan kom till världen. Dopet skedde i hemmet. Det var inte så vanligt förr, att man döptes i kyrkan. Jag tror, att pappa själv döpte sin dotter, och faddrarna var flera, John Rehnberg, som just då var adjunkt, vidare Paul Berg, som var kyrkoherde i moderförsamlingen Kville. Man får inte heller glömma ’tant Maria’ småskollärare, som var kamrat med mamma Ida och gästade prästhemmet i Hogslätt. Den lilla dottern skulle förstås ha ett bibliskt namn, och det blev Ruth efter den moabitiska kvinnan, som det berättas om i Bibeln. Hon har ju en hel bok, där det berättas om henne. Hon blev ju också stammoder till vår frälsare. Två andra namn fick flickan: Irene (efter Ida) och Natalia (efter Nikolaus).

Ja, så hade de då blivit tre i familjen, och alla var glada och lyckliga. Mor Ida var synnerligen praktisk och duglig, men så hade hon ju också sådana som hjälpte till. Gamla Teli, som i flera år stått vid spisen, innan mamma blev fru i huset, basade över pigorna, och nåde den, som inte skötte sig. Pappa Nikolaus, som tyvärr inte kunde predika på grund av en svår halsåkomma, måste ha hjälp av adjunkter, som missiverades till prästgårdarna för en kort tid, och det blev ständiga ombyten. Så kom ju 1:a världskriget 1914, och det var inte så lätt att mätta alla munnar. Prästfolket hade dock bättre än många andra genom s k självhushåll med mjölk, smör och andra livsmedel på gården.

I trädgården hade mina föräldrar en mycket god hjälpare, som hette Johan Sandberg. Han var från ett enkelt hem inte så långt från Svenneby nya kyrka. Pappa tog hand om honom – och jag tror, att han fick gå i trädgårdslära – det bekostades av far, som också läste skolämnen med denne läraktige yngling. Han avancerade också till plantskoleföreståndare, och bosatte sig i Dingle. Så småningom gifte han sig med Dora, en mycket kunnig och trevlig ’flicka’, men då var de båda i medelåldern. De skapade ett hem i Dingle, som verkligen blev ett paradis, trots att det hette ’Tosemarken’.

Pappa var komminister i två socknar, Svenneby och Bottna. Prästgården låg s.a.s. på gränsen, och som jag förut nämnt, var det ca 10 min ner till Gerlesborg och den vackra Bottnafjorden. Om denna bygd har författarinnan Emilie-Flygare-Karlén berättat i sin bok: ’Ett köpmanshus i skärgården’. Nu var det släkten Gerle, som residerade i det gamla köpmanshuset med alla sina gamla bodar och magasin. I huvudbyggnaden bodde Henrik Gerle med familj. Han arrenderade också Hogslätts prästgård. Hugo Gerle hade affär i ett av de gamla magasinen, och han och hans systrar Agnes och Gerda hade inrett bostad i samma länga.

Till kyrkorna, som egentligen var tre stycken, nämligen Svenneby gamla och nya kyrka samt Bottna kyrka – var det en bra bit. Prästerna åkte hästskjuts – bilar fanns ej. Jag vill minnas att nya Svenneby kyrka byggdes år 1914. Förut hade man gudstjänst i den gamla kyrkan, som troligen var från 1100-talet. ’En verklig klenod’, som biskop Giertz lär ha sagt. Inte många kyrkor ligger på en så fridfull plats med det vildvinsklädda berget med sin röda klockstapel. Kyrkan hade en liten smal port som ingång, där prästerna gick in. Ingen sakristia fanns utan prästerna gick bakom ett skrank, när de bytte kläder.

Som ganska liten var jag med mamma i denna gamla anrika kyrka. Vi satt i en trång bänk rätt nära altarringen. Det var nog någon av pappas adjunkter, som predikade. En liten orgelläktare fanns. Dit ledde en brant trappa, och gamle klockare Brogren spelade på den enkla orgeln och tog upp psalmerna med ljudelig röst. Redan som tvååring försökte jag sjunga med i psalmerna, men någon har berättat, att jag en gång sjöng ’bä, bä, vita lamm’ i stället för psalmen. Jag vet knappt om jag tror på den historien men att jag ibland försökte räkna kyrkfolket har mamma omvittnat.

Efter 1916 användes inte den gamla kyrkan, tyvärr började den förfalla, men räddades av fornminnessällskapet Vikarvet. Efter denna renovering återinvigdes kyrkan, och jag var med om denna högtidliga akt. Vem som förrättade invigningen minns jag ej – troligen var det den legendariska prosten Lüsch i Lysekil. Vad jag däremot minns var, att bohusskalden Fredrik Nycander på kyrkovallen deklamerade dikten: ’Herr Gudmund, präst i Kville osv.’ Enligt sägnen skulle själva Olav Tryggvasson ha haft sin hand med i byggandet av kyrkan. Bohuslän hörde ju på den tiden till Norge, och det var i brytningstiden mellan katolicism och protestantism. Moderkyrkan låg i Kville, och denna kyrka var Bohusläns största landkyrka. Pappa berättade, att gudstjänsbesökarna var många, och att vid en nattvardsgång kunde han få betjäna 800 nattvardsgäster. Kyrkan saknade eldstad, och de stackars prästerna förstörde sina halsar, när de skulle tala i dessa oeldade kyrkor.

Utom Kville, Svenneby och Bottna fanns också Fjällbacka kyrka och senare ett kapell i Hamburgsund. Nu användes kyrkan som vigselkyrka, samt vid aftonbön på lördagarna under sommaren. Under min barndom fanns inte den vackra stigporten vid ingången till kyrkogården. Vapenhuset var ju inte heller med, när kyrkan byggdes. Prästernas lilla smala ingång finns inte längre, utan där är ett fönster. Alldeles utanför vilar mina föräldrar. Gravvården har formen av ett kors, och planteringen skötes av kyrkogårdsförvaltningen.

Ja, någon kronologisk ordning har inte dessa minnesbilder. Jag var ett ganska ensamt barn, men min bäste vän och kamrat var min far, Nikolaus, som på grund av sin sjukdom hade tid att ägna sig åt den lilla dottern. Han spelade ofta på sin fiol, och jag lärde tidigt psalmer, många skolsånger och även en del vemodiga visor. Jag lärde mig själv att läsa på ’Göteborgs Morgonpost’. Jag frågade mig fram och kunde läsa rent vid 5 års ålder. En gång åkte jag tåg med min mor, och stavade då till allas förvåning till ’nödbroms’. Pappa och jag tyckte om att läsa dikter tillsammans. Jag minns särskilt ’Axel’ av Esaias Tegnér. När jag nu vid vuxen ålder läser den, tycker jag, att den går långt över våra huvuden. Jag fattar inte att ett litet barn kunde njuta av denna dikt om krig och kärlek.

Jag skulle naturligtvis så småningom börja skolan vid 7 års ålder, men då visade det sig, att jag fick börja i andra klass. Jag läste rent över allt, men min handstil var inte så bra. Jag gick först i Hogane skola i Svenneby en termin, men då jag inte hade sällskap med några barn, fick jag gå över till Bottna skola, där flera barn från Gerlesborg och Saltebro gick. De båda lärarinnorna, som undervisade mig, var lustigt nog kusiner och hette resp Beata och Agnes Pagander. Den sistnämnda fick jag stor kärlek till, men tyvärr blev det mest per telefon, som vi underhöll bekantskapen, eftersom Agnes flyttade till Göteborg, sedan hon pensionerats. Hon bodde då tillsammans med sin syster Klara.

Mina föräldrar hade en underlig uppfattning om flickors skolgång. Eftersom det var lång väg, gick jag aldrig i någon folkskola, något som jag knappt kunde förlåta far och mor. Pappa skulle ju s.a.s. läsa med mej, och det var vissa saker jag lärde mej perfekt, det var katekes, psalmbok, biblisk historia – och även delvis svensk språklära. Men böckerna var tråkiga och gammalmodiga. Mamma, som själv undervisat i småskolan, tog heller inte itu med min undervisning. Jag har funderat mycket på, om det inte var skolplikt på den tiden.

Jag hörde ibland mina föräldrar resonera om min eventuella skolgång. Alla hade trott, att jag skulle bli ett litet snille, så tidigt utvecklad som jag tydligen var. Men min läslust var tydligen minimal, och undra på det, med så gamla metoder. Inte heller det praktiska hade jag lust till. Dessa barndomsår var helt enkelt förstörda år, när det gällde världsliga kunskaper. Inte heller kyrk[oherde] Bergs döttrar i Kville gick i någon folkskola. De undervisades av guvernanter, och sen kom de in i flickskola. Men stackars lilla jag var ju på väg att bli analfabet – varför?

Men i svåra fall kan ödet spela en viss roll. Jag tror dock inte på ödet, utan allt är en styrelse av en högre makt. Som barn var jag ganska klen med luftrörskatarr, huvudvärk och annat. Luften därute var stark. Många tbc-fall var det därute vid havet. Men det var inte något sådant jag led av. Pappa hade ju rätt svår astma, och jag såg hur han om nätterna vandrade omkring utan att sova – rökande sitt astmapulver. Någon annan medicin fanns ej på den tiden.

Vi kände en ganska underlig prästman, som hette Nestor Johansson. Han var bördig från Hamburgsund och hade utbildat sig till präst i Augustanasynoden i Amerika. Vid den tiden var han komminister i Väne-Ryr. Hans fru var flera år äldre än han, och hon hade bekostat hans studier. De hade fyra flickor, alla med bibliska namn. Marta, Maria, Ruth och Hanna. De kom till oss ibland, och vi gästade också dem i Väne-Ryr. Nestor umgicks med en präst i Dalskog, komminister därstädes. På den tiden klarade prästerna sej dåligt med det ekonomiska. De var bl a gårdsägare, och de skulle bygga och greja med byggnader o.d.

Nestor hade en plan i sitt huvud. Tänk om Ruth, den lilla flickan med långa flätor – kunde få bo hos dem och få nytta av den fina Dalslandsluften. Det blev underhandling med Julius Forsberg, så hette komministern och hans hustru Hilda (född Rööd), och de var med på noterna. ’Lilla Ruth’ skulle bli inackorderad i prästhemmet, och även deltaga med de fyra barnen i undervisningen i Dals Rostock, där den legendariske Johannes Henriksson var rektor. De åkte med tåget varje dag och tänk så spännande det skulle bli. Den lilla blyga Ruth kände sej nog lite bortkommen i början men växte så småningom in i rollen. Hon fick börja i klass 1 och eftersom hon inte läst språk och även för övrigt hade bristfälliga kunskaper, så blev det ett pluggande. – Ja, så gick åren, och komministern blev kyrkoherde i det underbart vackra Ör. Där var en stor prästgård och man glömmer aldrig de vackra omgivningarna med Örsjön glittrande nedanför trädgården.

Det var en väldig blandning av elever. Många hade blivit ditskickade för att de skulle lära sig hyfs och hut – det gällde mest pojkarna. Rektor Johannes Henriksson, vid den tiden redan en äldre man, skötte en hel del av undervisningen och tyvärr kom rottingen ofta fram – han slog nog sönder åtskilliga, tror jag. Han biträddes av sin många år yngre fru, Hilda, som väl mest undervisade i förberedande – hon var väl egentligen småskollärarinna. Jag minns också två förtjusande lärarinnor, Eva Esssén och fr. Nilsson – jag kan ännu idag se dem framför mej.  – något, som vi tyvärr inte fick lära, var gymnastik och slöjd – följden därav är, att jag senare i livet alltid varit svag i dessa ämnen.

Johannes Henriksson hade en käpphäst, och det var botanik – än idag kan jag de flesta vanliga växter med deras latinska namn. – En liten anekdot erinrar jag mej. Rektorsparet hade en enda dotter, vid den tiden 10 år, ljuvlig att se på, ljus som en nordisk sommardag – med långa flätor. Vi gick i samma klass och var mycket goda vänner. Hennes namn var Verna. – Det latinska namnet på ’Vårnagelört’ var ’Draba Verna’. Pojkarna nojsade och skrek ’Draba Verna i bena’, var nu det skulle gå ut på. Mej kallde dom ’glasögonorm’, för att jag tidigt begagnade glasögon. Jag ville därför sällan bära dessa, varför jag nog skadade mina ögon.

Dals-Rostock var en mycket naturskön plats. Där fanns det mäktiga Kroppefjäll med Bore kulle, dit vi ofta styrde kosan för att se på utsikten över det avlägsna Kinnekulle, som höjde sin blåa pik över Vänerns vatten. På våren var skogen full av blåsippor, och vi promenerade stundom upp till Kroppefjälls sanatorium – där fanns stigar i skogen, och luften var härlig. Vi bodde i en stor villa, som kallades Karlssons efter familjen, som kommit hem från Amerika och nu bosatt sig här. Skolhushållet sköttes av gamla Mathilda, som ville göra allt för oss barn. Karlssons hade en dotter, som hette Hildur, och även en mindre jänta, som hette Astrid. Hildur skulle ge oss spellektioner, och för min del lyckades det inte så bra – det var nog mina dåliga ögon, som lade hinder i vägen. Eljest var jag mycket road av sång och musik –det hade jag från hemmet. Pappa spelade fiol, och jag kunde de flesta skolsånger redan i 2—3 årsåldern.

Ja, mycket vore att berätta om denna tid på Dal. Flera elever tog realen, men det blev som privatister i Mellerud eller Vänersborg. Själv slutade jag efter tre år, för mina föräldrar ville gärna ha mej hemma. Tanken var, att jag skulle läsa för någon guvernant och sedan tentera in i flickskolan. Vad som roade oss barn – det var Märta, den äldsta, sedan Gunnar, ende pojken, Astrid samt Gunborg, de minsta i skaran – var att läsa dikter. Tegnérs Fritjofs saga kunde vi nästan utantill, likaså Fänrik Ståls sägner av Runeberg. Men detta var också något, som jag lärde mycket av min far, som älskade sång, musik och poesi.

Det var naturligtvis sorgligt att lämna familjen Forsberg och allt roligt man haft tillsammans men man kom ju tillbaka till sitt eget hem och sina föräldrar i den gamla prästgården vid Bottnafjordens bölja. Min pappa var ju gammal och klen, men aldrig hade väl en dotter varit mer efterlängtad efter tre års bortovaro än jag var. Ja, många undrade ju, hur pappa Nikolaus och mamma Ida kunde lämna enda flickan uppe i den dalsländska bygden. Men de gjorde det ju för mitt bästa. Hemma i prästgården Hogslätt fanns ju, utom pappa och mamma, en adjunkt (pappas ämbetsbiträde) och dessutom gamla Ottilia (kallad Teli), som alltid vistades vid spisen, samt ett par hembiträden, som då kallades pigor. – Längre tillbaka fanns också rättare och ett par drängar. Det var när pappa hade gården. Sen blev det arrendator.

Prästgårdsjularna minns jag som ett särskilt fint minne. I synnerhet julaftonen, då allt firades ungefär på samma sätt. Julen förbereddes ju tidigt, som i de flesta hem på landet. Det var slakt och korvberedning, byk och bak, brygd och tvätt samt storrengöring. Förut på hösten hade man haft ystkalas, och julosten, skinka, korv och lutfisk togs fram på julbordet – allt förstås hemgjort. Mamma Ida sysslade med att klä julbordet, alla julsaker togs fram – jag minns särskilt ett änglaspel, där man också såg barnet i krubban, änglarna och herdarna och de vise männen. Mossan hade plockats, och breddes nu ut på bordet, en kyrka fanns också, och man hade får som betade och även kameler och andra orientaliska djur. Små byar fanns, och den fina sanden ströddes på de små vägarna. Allt var ganska enkelt i vårt hem – inte så storstilat – fram till ungefär 1922 hade vi ju kvar den lilla prästgården, som jag förut beskrivit. Där fick inga extravaganser plats. – Däremot minns jag de storståtliga granarna i Kville prästgård, där kyrk. Paul Berg residerade – granarna hade endast ljus och glitter, och det var ett jättejulbord ordnat mellan granarna. Där fanns stora fina julfigurer, som kommit från Tyskland, och man tyckte sig vara förflyttad till Österlandet.   

Jag vill minnas, att vår gran inte kläddes förrän på julaftons förmiddag. Men ganska tidigt skulle allt vara färdigt. Vi åt aldrig julmiddag i köket, utan satt vid bordet i matsalen. Kl. 14 ungefär var det dopp i grytan – minns ej om vi gick till köket och doppade – men något överflöd eljest, som nu förekommer i hemmen – det fanns ej. Man doppade två sorters bröd, det var vörtbröd och ett slags vetebröd, man hade korv och kött med pepparrotssås, och man drack julöl eller enbärsdricka. Efterrätt hade man också. ’Tjänarna’ var inte med vid middagsbordet, efter vad jag kan minnas – de satt i köket.

Kl 17 skulle det vara färdigt, och dörrarna till matsalen slogs upp. Pappa hade en adjunkt, som frågade: När skall högtidligheterna börja? Kaffe och dopp – ganska mycket kakor dukades fram på bordet, som var prytt med ljus och julprydnader. Efter kaffet tog pappa fram Bibeln och läste julevangeliet och vi sjöng de oförglömliga julpsalmerna – jag minns särskilt nr 63, Luthers fina psalm, som nu är så omändrad i den nya psalmboken. Sedan delades julklapparna ut. Ingen tomte kom, men jag minns, att som liten lurade de mej med, att ’räven’ slängde in julklapparna. De slängdes plötsligt in i pappas rum i en stor vedkorg. Ingen blev lottlös, och drängar och pigor fick också flera paket. Det var en varm, god stämning, som inte stördes av tv och dylikt. Man gick tidigt till sängs, för nästa morgon skulle ju alla upp till julottan.

Konstigt nog har jag inget klart minne av julottan. Prästgården låg ju mellan kyrkorna Svenneby och Bottna, och prästerna och alla familjemedlemmarna åkte med häst och vagn – var det snö, åkte man förstås släde med klingande bjällerkrans på den käre pålle. Efter hemkomsten blev det en stillsam dag. Juldagen var ju den största dagen på året. Man åt julmaten, vilade, och läste i någon postilla eller julbok. Djuren fick också extra förplägnad, och småfåglarna hade sina ’julneker’. Jag tänker ofta tillbaka på den underbara prästgårdsjulen. En av pappas adjunkter hittade på, att alla skulle ha julhögar. Den seden hade de i hans hem. Det var runda bröd som lades på varandra. Olika sorter var det. Vörtbrödet var nog det godaste, sen var det vete, råg m m.

Ja, många minnen dyker upp, men allt kommer inte i den rätta ordningen. Jag tror, att det var 1922, som den nya prästgården byggdes. Det var ju då bra, att det fanns ett hus till på prästgårdstomten. Där kunde man ju hålla hus när det blev för stökigt vid byggnationen. Det var det huset, som byggts av den legendariske prästen Thuresson – denna man var en gång präst i Svenneby och Bottna. Pappa var då adjunkt nere i Krokstads pastorat, och sedan blev det ett byte med de två prästmännen. Thuresson kom sedan till Krokstad, och pappa fick komministraturen i Svenneby och Bottna. Inflyttningen i den nya prästgården har inte fastnat så bra i mitt minne – den hemtrevliga gammaldags stilen på den lilla prästgården försvann, och det blev, tyckte jag, mera tungrott och ej så inbjudande. Fast för mina föräldrar, Ida och Nikolaus, och de övriga invånarna, adjunkt, pigor och drängar måste det hela ju ha varit ett framsteg. Fast jag tror inte, att det var elljus och inga badmöjligheter i den nya prästgården – mycket var fortfarande primitivt.

– En liten anekdot vill jag ta med i min berättelse, men det var förstås, när vi bodde i den lilla prästgården – kanske under första världskrigets dagar. Före elljuset hade man små flaskor med vekar. Man tände med fotogen, och belysningen var allt annant än bra. Sedan kom karbidlampornas tid – de var rätt farliga och kunde t o m explodera. Men o, vilket starkt ljus de utstrålade. – Pappa hade en adjunkt, jag nämner ej namnet, det var en mycket originell person, som tyckte, att han naturligtvis skulle ha en karbidlampa, om han så skulle ta hans högvördighet biskopen till hjälp. Han vistades ofta i köket hos drängen Johan ’den mest civiliserade i huset’. Där fanns en åtråvärd karbidlampa, och rätt som det var, gjorde den ansats att explodera. Drängen for ut genom en dörr, och prästen tog vägen genom en annan dörr. – Mamma Ida, också närvarande, tog en matta och kastade över vidundret. Det hela avlöpte väl, och Ida med sin lite torr-roliga humor, sa till de båda räddhågade (hararna). ’Hade alla alla varit lika rädda som ni, hade huset brunnit upp’. Men prästen genmälde: Jag vill inte se en sådan lampa – jag nöjer mig med min lilla flaska.

Ja, så kunde det gå till i början på detta sekel. Mycket skulle kunna berättas om min stackars pappa och hans adjunkter. Många av dem var helt enkelt underbara att ha i huset. Men samme man, som jag berättat om (med karbidlampan) kunde kanske, när maten serverades, kasta kniv, gaffel och sked och utbrista: Vad är det nu för smörja, som fru Jörlin kommer med? (Man var aldrig du på den tiden utan alla titulerades).

Ja, tiden gick, och nu blev det ett bekymmer: vem skulle ’lilla Ruth’ konfirmeras för? Pappa hade inga konfirmander, och adjunkterna, nej – det var nog inte så lyckat. – Gamle Paul Berg? Knappast. Julius Forsberg i Ör var på tal, men nu ville inte föräldrarna ha sin dotter borta mer. Det måste ske någonstans i närheten. Och så kom man på en idé. En av pappas adjunkter, som varit 5 år i Svenneby, hade nu blivit komminister i Askum, inte så värst långt bort, och hans fru, ganska ung hade gått i flickskola och skulle kanske kunna hjälpa ’lilla Ruth’ med lite kunskaper, och övervaka hennes läsning. – Så tänkte man, och dottern inackorderades i Askums vackra prästgård hos det nygifta paret Lave och Maja Jonsson, hon född Helldén från Knäred.

Ja, det blev en lång lästid, som de hade på den tiden, och nog fick man kunskaper, som Lave förmedlade – han var en mycket duktig konfirmationslärare. Beträffande läsningen för hans fru blev det inte så mycket bevänt – orsaken vet jag inte, men som nygift hade hon många andra intressen. Hon var en mycket duktig husmor. Jag cyklade ofta hem de två milen till mina föräldrar, och jag minns dessa cykelturer som något mycket positivt. En vacker junidag blev jag konfirmerad – minns ej hur många vi var – och det var ju en stor högtid, även om flickorna var klädda i svarta, dystra klänningar. Tyvärr vet jag ej, var konfirmationskortet finns, men själv har jag kvar mitt eget kort med svart klänning, vit krage, och guldkors på bröstet. Under denna konfirmationstid inträffade en händelse, som berörde mig djupt. Vår gamla trotjänarinna Ottilia (Teli) avled, 84 år gammal. Med henne försvann en epok från min barndomstid.

Två dödsfall inträffade slag i slag efter Ottilias död. Den ena personen var en gäst, som bad att få bli inackorderad i vårt hem – hon var besläktad med en föregående präst i Svenneby (vid namn Öberg). Hon bar på en svår sjukdom, som grasserade mycket i Bohuslän på den tiden, lung-tbc. Hon hade svår hosta och fick 8 eller 10 lungblödningar. Sedan lunginflammation. Vi fick skicka iväg henne i en vit kista – hon hade någon anhörig i Göteborg. Det tredje dödsfallet var min älskade pappa. Hans dödsdag var 2 juli 1927. Det blev svåra minnen för en ensam tonåring.

På den tiden stannade familjen kvar i prästgården ca 1 1/2 år, och då var det inte lätt att veta, var man skulle bli av. Det var mitt i vintern 1929 som vi skulle flytta från vårt hem, och hade inte mamma genom en bekant läraränka fått korn på en omodern trerumslägenhet borta i Resteröd, hade vi nog inte fått tak över huvudet. Det var egentligen så, att mor Ida dömt om att bygga en egen villa vid ’Källabacken’ på Hogslätts markområde. Ritningen var klar, från början verkade det inte finnas några hinder. Men omständigheter tillkommo, om vilka jag inte så gärna vill berätta, och det hela gick ’i stöpet’.

Den trevliga arrendatorsfamiljen Karlsson med sina sju barn fick ’Thuressonska huset’ på gården flyttad bort i närheten av ladugården, och under tiden man byggde, fick Karin, Mauritz och deras barn bo i prästgårdens källarvåning. Då föddes Maj-Britt uppe i prästgårdens gästrum, och pappas adjunkt, Nils Vikman döpte henne, varjämte mamma och jag stod faddrar. Det blev en stor, duktig och begåvad jänta, som senare gifte sig med Erling Andersson, blivande landstingsråd. Vi var med på bröllopet, som stod i Svenneby gamla anrika kyrka. Bröllopsmiddagen var på Gerlesborgs pensionat, som senare blev hemvist för en berömd konstskola – trakten känd genom Emelie-Flygare-Karléns roman: Ett köpmanshus i skärgården.

Ja, så skulle det hållas auktion på Hogslätt, och det var inga muntra grejer. Vi flyttade senare mitt i smällkalla vintern till en bondgård i Stinneröd i Resteröd. Hade vi inte haft vår gamle trotjänare, Johan Sandberg, som hjälpte oss med den besvärliga och mödosamma flyttningen, så hade vi nog inte klarat oss. Vi bodde där drygt 1 1/2 år, vill jag minnas, och det var inte någon särskilt trevlig tid. Damen, som ägde gården var rätt gammal och inte precis så trivsam. Mamma gick varje vecka till ’kilen’ (Ljungskile) för att se efter hus – ville absolut ha en egen villa, och till slut lyckades vi få en omodern villa rakt upp ’till månen’ från Ljungskile ångbåtsbrygga.

Med sin goda smak och sin praktiska förmåga med heminredning och dylikt, lyckades mamma skapa ett mycket trivsamt hem för sig och sin dotter – visserligen inte så modernt, men man fick ju ta en sak i sänder. Jag vill minnas att mamma betalade ca 9000 kr för denna. Ganska stora villa, som innehöll två rätt stora rum + 3 små rum och hall i övre våningen. Några vidare bekvämligheter fanns ej – det var vattenpump och slask i köket, elljus och torrdass i källaren. Tomten var så att säga en bergstomt, vi hade skogen ovanför och en väldig nerförsbacke ner till viken – en övermåttan härlig utsikt över till berg på andra sidan, och Orustlandet mittemot. Bohuslänska kustens ångbåtar lade till nedanför vid ångbåtsbryggan, och det hela var förvisso en idyll.