M’m{1} – Ord till minne

Hem > Stenliden > Dokument > Här

Avslutning på likpredikan över Nikolaus Jörlin, make till efterkommande M’m i projekt Stenliden. Hållen av John Rehnberg, kontraktsprost och kyrkoherde i Morlanda, vid jordfästningen i Svenneby kyrka den 12 juli 1927.

Att förkunna livets och nådens ord till de under döden och domen detta ord förutan hemfallne har varit den uppgift, som varit den bortgångne läraren anförtrodd, vid vars fallna stofthydda vi nu äro samlade. Det tillkommer icke människor utan Herren allena att fälla domen över huru detta uppdrag av honom fullgjorts. Att bekymrade själar hört och mottagit detta saliga budskap genom honom såsom ett redskap, därom kunna säkerligen dessa i Qville pastorats församlingar även i denna dag avgivas icke så få vittnesbörd. Att den bortgångne lärarens ämbetsgärning, då hans krafter tilläto honom att utföra den, högt skattades av dem, som hade verklig angelägenhet om att höra och mottaga livets och nådens ord, det är av icke så få omvittnat, så att hans tidigt iråkade kroppsliga svaghet, som lade hinder i vägen för honom att offentligt förkunna Herrens ord, beklagades i dessa församlingar av många, som kände saknad däröver att hans ämbetsgärning till så stor del var avslutad, fastän man hade honom ibland sig. En viktig del av ämbetets gärning har han dock helt säkert under den långa avsidestagandets tid kunnat fylla och även velat göra, nämligen den trogna förbönen för sina församlingsbor. Gärna har han även med upplysningar och mogna råd velat hjälpande och stödjande stå yngre ämbetsbröder bi särskilt dem, som arbetade i dessa församlingar.

Det har om honom sagts. att han särskilt var en lagens förkunnare och enligt somligas mening i allt för övervägande grad, alltså samma förebråelse, som riktats mot den i våra bygder med all rätt så högt skattade lärare, vilken även för pastor Jörlin stod som ett så högt föredöme för utförandet av en evangelisk predikares verk. Var den rätta gränsen går vid delandet av lagens och evangelii ord, är nog icke alltid så lätt för människor att avgöra, men nog är i vår den andliga slapphetens, tuktlöshetens och försoffningens tid önskvärt och nödvändigt att även lagens ord rikligen och fulltonigt får ljuda. Att han vände lagens ord icke blott mot andra utan även mot sig själv, det hava vi rätt att hoppas. I sin förkunnelse hänvisade han dock aldrig människor att söka sin tröst eller bygga sitt hopp på lagens gärningar och verk utan på nådens och livets ord allena. Kärleken vill gärna hoppas och anser sig ha skäl därtill, att han i detta ord ägde sin tröst och till det tog sin tillflykt både i livet och i döden, som han även själv vittnade om i några av de sista ord, som hans tunga här kunde uttala. Hans angelägna omsorg var förvisso, att både hans närmaste, hans församlingsbor, ja hela vårt folk skulle göra detsamma. Den, som nu talar, har av honom därom under årens lopp mottagit många och långa skriftliga uttalanden. Må en sådan maning från Herren få tränga till oss även nu vid hans bår!

Ja, må vi så många som möjligt – både lärare och åhörare – allvarligt genom Guds nåd, taga till hjärtat icke blott den förnyade erinran om döden och domen, som vid detta tillfälle givits, utan även det saliga livets budskap, som Han, som själv är uppståndelsen och livet, talat till oss! Genom detta ord skola vi redan här bli uttagne från döden i överträdelser och synder och bli frisagda från fördömelsen. Ifrån detsamma skola vi kunna hämta den rätta trösten både åt oss själva och åt andra vid allt, som möter och övergår. Även vi skola då äga del i detta ord: ”Sannerligen, sannerligen, säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.” Amen.