I’BE — Livet i gamla Lunden

Hem > Stenliden > Dokument > Här

Två texter av efterkommande I’BE i projekt Stenliden, Johan Albin Nilsson (1875–1965). Tidigare publicerade i jubileumsskriften ‘Föreningen Gamla Lundenpojkar 20 år, 1946–1966’, s. 12, 17–19. Lunden ligger i Örgryte församling och växte fram som en förort till Göteborg i slutet av 1800-talet. Texterna inleds med redaktionella kommentarer.

Ett återtaget förbud

Som bekant var fröken Beatrice Dickson stiftare av Sveriges första blåbandsförening som i många år hade sin lokal i sitt hus Sankt Pauligatan 8, vilket nu är rivet. Hon var även mycket socialt verksam och drev söndagsskolor i Lunden och Gårda. Den gamle Lunden-pojken Johan Nilsson har från sin skoltid också några minnen att berätta om fröken Beatrice Dickson och hennes blåbandsförening. Han gick nämligen i hennes söndagsskola.

En söndag, frågade hon oss, berättar Johan Nilsson om vi ville komma med i hennes blåbandsförening. Vi skulle ha fyllt tio år för att få vara med. Utan tanke på att vi därmed ”gjorde något galet” var vi fem sex pojkar som skrev in oss och fick som tecken på medlemskapet det lilla blå bandet att bära på rockuppslaget. Vi fick också lova att alltid bära det. Jag gick då i Böskolans fjärde klass och hade Otto Tingdal som lärare. När han fick se mitt blå band blev han glad och strök mig vänligt på kinden och sa att han önskade att alla pojkar i Tjörbostaden skulle bära ett sådant märke: – Det behövdes innerligt väl, sade han.

Överlärare var den tiden Johan Gabriel Holm, en sträng herre. Det var sällan han besökte vårt klassrum, men en dag kom han och såg mycket bister ut. Han ställde sig vid katedern, pekade på mig och röt: – Ställ dig upp din …!

Så vände han sig till läraren och frågade denne om han sett vad det var för ett märke jag bar. Jo, det hade han ju sett: – Och sådant tillåter ni, fräste han.

Läraren svarade att han inte hade någon anledning att neka någon att bära ett sådant märke. Då tog det eld i gubben Holm: – Anledning, röt han. Vad har den slyngeln för anledning att bära märke! Det bärs ju endast av sådana stackare som inte av egen kraft kan låta bli att supa! Kan ni finna att det behövs här?

Så befallde Holm att jag skulle riva bort det blå bandet och jag förbjöds att bära det så länge jag gick i skolan: – Inga skolbarn får bära det!     

Nästa gång vi kom till söndagsskolan såg ju fröken Dickson att ingen av pojkarna från Böskolan bar det blå bandet. Hon frågade varför vi inte höll vårt löfte. Vi berättade då att överlärare Holm strängt förbjudit oss att bära det. Fröken Dickson blev mycket allvarlig och såg ledsen ut: – Jaså, sade hon, Holmen har förbjudit er det.

Efter några dagar sa vår lärare till oss att vi åter kunde ta på oss våra blå band: – Överlärare Holm har ändrat sig och återtagit förbudet!

Vi märkte att vår lärare såg mycket nöjd ut då han meddelade oss detta, men han sade givetvis ingenting om vad som vållat Holms ändrade inställning. Efter det jag slutat skolan om dagarna arbetade jag i en trädgård och av en trädgårdsarbetare på Överås fick jag då höra att fröken Dickson vänt sig till Örgryte skolråd i saken. Eftersom fröken Dickson under många år gett bidrag till slöjdundervisningen för flickor, hade hon ett påtryckningsmedel som hon inte försummade att utnyttja. För att rädda bidraget ålade skolrådet överlärare Holm att genast upphäva förbudet.

Vi fick nya band av fröken Dickson och bar dem till glädje för henne och som vi hoppades till förtret för gubben Holm, slutar Johan Nilsson sin berättelse.

Livet i fattigstugan

Om forna tiders socialvård eller rättare brist på sådan har den gamle Lunden-pojken Johan Nilsson berättat. Han kan ge besked för han har själv varit med. Och upplevde sin barndom på 1880- 90-talet i fattigstugan i Lunden. Huset låg vid Ingeborgsgatan och var omkring nio meter långt och sju och en halv meter brett, byggt av timmer och klätt med bräder och hade, som Nilsson säger, ”en gång i tiden varit målat med gulbrun färg”. Byggnaden var uppförd i mitten av 1800-talet och hade åtta s k spisrum, d v s varje rum var försett med en vedspis. Det var alltså fyra rum i varje våning med två gavelrum på vinden. Johan Nilsson berättar:

I ett rum som var 3×4 meter fick vi flytta in, min mor och jag och mina tre syskon. Vi fick den ena långväggen med plats för två soffor och ett bord. De övriga möbler mor hade fick inte plats och slogs sönder till ved. Vid motsatta långväggen i vårt rum bodde en annan familj, man och hustru med två barn. Frun var lytt, hade bara en hand, men kunde ändå sticka strumpor. Mannen var så harmynt att tänderna syntes genom hålet i överläppen. Efter en tid fick de på egen begäran flytta till fattigstugan i Kallebäck för att lättare kunna tigga hos bönderna där ute.

Efter dem kom en fru Jonsson med två barn, Karin och Rickard. Modern hade lungsot och dog efter en månad. Barnen togs då om hand av kommunen, Karin kom till barnhemmet på Gårda medan Rickard hamnade hos en torpare i Kålltorp. Rummets ena hörn fylldes av en öppen spis med ställ för kokkärl. Endast en familj i taget kunde använda spisen.

I nästa rum bodde en gammal man, Anders-Petter, som bodde ensam där. Han hade nämligen benröta som han sökte kurera med salvor som luktade så illa att ingen kunde uthärda att bo tillsammans med honom. I det tredje rummet bodde tre gamla kvinnor. En kallades Luffar-Britta, eftersom hon om somrarna gärna gav sig ut på luffen. De båda andra var mest sängliggande.

I det fjärde rummet bodde Halte-Janne som bara hade ett och ett halvt ben och använde krycka. Han brukade tjära staket för Dickson på Överås och annat folk. Halte-Janne blev mycket rolig när han fått ett par supar i sig. Då kramade han om de gamla käringarna och klappade dem både här och där medan han sjöng: Tjo, lilla flicka, älskar du mej!

Hans hustru gick under namnet Snemynta Lena. Hennes mun gick nämligen från hakan upp mot ena örat. Henne hatade vi pojkar. Hon sprang nämligen med sladder till vår skollärare och vi sökte hämnas på henne så gott vi kunde med olika hyss. En gång hade hon tvättat en särk och hängt upp på en gärdesgård utanför. På andra sidan hade Erik på Böö sina kor och en av dem hade fått tag i särken och skulle just till att sätta den i sig då jag sprang fram och lyckades rädda plagget. Snemynta Lena fick se detta men påstod att jag med flit gett kon särken: – Din pojkjävel, skrek hon. Jag har ju bara två särkar!

I samma rum bodde gubben Åberg. Han hade varit med om att bygga det stora stentornet på Stora Torpa kulle: ”Je hade attan skilling om dan å de va mycke penga”, sa han alltid då han berättade härom.

I första rummet i första våningen bodde madam Pettersson med fyra barn. Där bodde också Sleva, en gumma som slafsade när hon åt och talade, och där bodde Christofer, en stor och grov karl, och hans gumma. Hon var så liten att hon knappt syntes där hon låg bakom gubben i sängen. Med dem delade Nelly husrum. Hon var nittio år och så förvärkt av reumatism att hon måste skjuta en stol framför sig som stöd för att kunna röra på sig. Här bodde också Läppen, en gumma vars underläpp hängde ner över hakan.

I det andra rummet på första våningen bodde mor Maja. Hon rökte bladtobak blandad med körsbärsblad. Gissa om det luktade gott! Här bodde också madam Mandal, Göken kallad. Hon var så tandlös att hakan och nästippen gick ihop, och eftersom näsan alltid rann på henne behövde hon aldrig svälja torrt. I detta rum bodde ytterligare två gamla som jag emellertid glömt namnet på. Här bodde också Hermanskan tillsammans me [sic] sin son Bernhard som var repslagare. Hon hade också en fosterson Frans, jämnårig med mig. Hos Hermanskan bodde också Christina. Hon band kvastar av ljungris och när hon lyckades sälja några blev det fest hos Hermanskan. När Christina då blev full stack hon en kvast mellan benen och sprang omkring och låtsades flyga.

Det var mycket trångt i detta rum för där bodde också Johanna även hon så söndervärkt av reumatism att hon måste ha hjälp för att kunna äta. Här bodde också Svensson, Katten kallad, som hade hustru och tre barn. Han sades vara blåbandist men söp tappert.

På vinden slutligen fanns två gavelrum. I det ena bodde Galna Maria. Det sades att en knekt förfört henne i ungdomen och att hon sedan var hatisk mot allt vad uniformer hette. Hennes galenskap yttrade sig bl a däri att hon en dag band några klutar om ett vedträ och ställde det i spisen och befallde det att ha kaffet färdigt då hon kom tillbaka. Hon skulle gå till Stora Torp och tigga litet mat. När hon kom hem blev hon fullkomligt rasande, ty allt var ju som när hon gick. Hon tog då vedträt och kastade det genom fönstret så glasflisorna yrde.

I det andra gavelrummet bodde Ellen Hansson med sin mor. Förut hade det bott fyra personer i detta kyffe.

Med vattnet var det besvärligt i fattighuset. Väster om vedboden fanns en brunn som visserligen aldrig sinade men vintertid när det var kallt blev det isvallar kring brunnen där vattnet flödade över. Det var svårt för många av de gamla att då hämta vatten och ibland fick de krypa på knäna till källan. Sommartid var det väl inte heller så hygieniskt att Böös kor drack vatten ur brunnen och som tack för drycken ofta vände den andra ändan till.

Två gånger om året, höst och vår, kom det två lass med famnträ som delades lika mellan varje lägenhet. Var lägenhet hade sin fyrkant i vedboden att stapla veden på, och var säker på att de gamla noga räknade varje vedträ. Att sedan se dem stå ute i regn och kyla och karva sönder sin ved med dålig såg var en ynklig syn att se.

En dag hittade jag ett gammalt sågblad, och i slöjdskolan gjorde jag ett ställ till det. Min slöjdlärare Högström lärde mig hur jag skulle fila upp sågen. När jag kom hem ville alla i fattigstugan ha sin ved sågad, åtminstone så mycket som de fick plats med under sina sängar. Frans och jag blev välsignade för vårt arbete. I början gjorde vi det gratis, men när vårt snus var slut tog vi fem öre och sen hade vi snus för en hel vecka. Vi delade på det så vi fick var sin ask. Men vi fick åtskilligt med stryk när mor och vår lärare upptäckte att vi snusade, men det är en annan historia.

På våren fick vi ta de granar som vintertid prytt gravarna på kyrkogården. De blev ett gott tillskott till bränsleförrådet. Vi pojkar fick också plocka kottar och ved i skogen, och då hade vi en lina med oss att dra ner torra trädgrenar med. Vi hade alltid en bra börda med oss hem.

Av kommunen fick fattigstugans inhysingar ett par tre kronor i månaden, resten fick släkt och barmhärtiga människor hjälpa till med. Till jularna skickade fru Dickson på Överås ett halvt kilo risgryn, ett ljus, en vetebulle, en grov kaka och ett halvt kilo socker till var och en. Från Kålltorp kom ett oxspann med havrehalm att fylla bolstrar med. Då blev det liv på gården!

Från slaktare Reis kom det kokött som var så gammalt att det tog flera timmar att koka så att det blev ätbart. Mellan nyår och trettondagen fick de gamla, som orkade, gå till Kallebäck där de fick en kaka bröd. På något ställe kunde de få en halv kaka. Hos Kläspers var kakan störst och godast och där fick man också två paltar, så dit gick de flesta först. De orkeslösa blev dock inte utan. De som hämtade brödkakorna fick även till dem som själva inte kunde gå.

Trots sin bedrövliga tillvaro eller kanske just därför var de kärlekskranka litet till mans i fattigstugan. Då Christina var full ville hon murra – de hade många namn på’t i fattigstugan. En lantbrukare från Landvetter som brukade hämta latrin, friade till henne och när han kom höll de till på dasset och sedan gick de in och drack brännvin. Han återkom så där var tredje vecka.

För tillsynen av fattigstugan och dess inhysingar svarade fattigfogden, Gustaf Jakobsson på Sofiero, och fattighusets ordningsman, målare Carlén i Tjörbostaden. När de båda kom på besök darrade de orkeslösa och de som kunde sprang och gömde sig. Orsaken var att madam Hermansson som självvald värdinna sökte ställa sig in hos de mäktiga, och gud nåde den som hon hyste agg till. Hon sladdrade och ljög för Carlén som svalde allt vad hon tuggade.

Under de fyra år jag bodde i fattigstugan såg jag aldrig eller hörde av någon läkare. Det fanns en distriktsläkare Nilsson, men han kom bara till benhuset för att besiktiga självspillingar, som det hette på den tiden. De gamla och sjuka på fattigstugan fick klara sig så gott de kunde och många av dem nådde trots allt hög ålder. De var seglivade i sitt armod.

Min mor hade det besvärligt ibland. Innan vi kom till fattigstugan hade hon som så många andra behövande varit hos kommunalordföranden Jacobsson och bett om hjälp. Då hon talade om att hon var änka med sju barn röt han åt henne: – Jag kan väl inte hjälpa att ni ställt er med så många barnungar!

Hon fick dock till slut fem kronor som han kastade efter henne när hon skulle gå. Det var mycket pengar på den tiden.

Från tidig vår till sena hösten arbetade hon i trädgården på herrgårdarna och hjälpte även till i fattigstugan. Trots allt födde och klädde hon sin stora barnaskara. Till jul fick dock min bror och jag var sin kostym av kommunen. På somrarna fick vi hjälpa till att skaffa pengar till huset. Vi rensade grönsaksland på Stora Gårda och Lilla Torp. Vi fick fem öre i timmen men måste hålla oss med mat själva. När veckan var slut kom vi hem med tre kronor och var inte litet malliga. Då köpte mor ägg. När söndagsfrukosten dukades fick vi ett helt ägg var. Då var det fest i fattigstugan!

Och allt detta hände på den gamla goda tiden.