Författare: andershellster

Tjänstekvinnans son

”Ni hör ju själva – ’Tjänstekvinnans son’”. Min svensklärare för länge sedan himlade med ögonen när hon återgav namnet på Strindbergs självbiografiska roman från 1886. Hon tyckte att han gav ett falskt sken av att tillhöra en åsidosatt grupp i samhället för även om modern hade varit hushållerska hos Strindbergs far var hon vid nedkomsten dennes lagvigda hustru. Låt oss nu titta närmare på en annan framgångsrik person för vilken beteckningen ”Tjänstekvinnans son” passade bättre.

Kring företeelsen oäkta barn, det vill säga barn som förr i tiden föddes utom äktenskapet, finns många tendensiösa uppfattningar, också bland släktforskare. Många tycks tro att de levde med ett evigt stigma över sig, att de föraktades och trycktes ned av sin omgivning. Verkligheten bjuder på fler nyanser vilket exemplet med Carl Olbers, en hög teolog i Lund, visar. Beteckningen ”oäkta”, som användes om dessa barn, innebar således inte att de ansågs ha ett lägre människovärde. Egentligen handlade den mer om föräldrarnas utomäktenskapliga, det vill säga oäkta, förhållande än om barnen själva.

Vår uppfattning om forna tiders behandling av ”oäkta” barn går att föra tillbaka på Första Mosebokens berättelse om den egyptiska slavinnan Hagar och hennes son Ismael – Ismael som föddes i en utomäktenskaplig relation med patriarken Abraham, något som skapade spänningar gentemot dennes hustru Sara. Abraham prioriterade sin hustru och barnet han fått med henne, Isak, varför Hagar och hennes son drevs ut i öknen. Titeln på Strindbergs självbiografiska roman Tjänstekvinnans son anspelar på denna berättelse men författaren hade inte mycket gemensamt med Ismael eftersom han föddes inom äktenskapet, om än av en före detta hushållerska.

Hagar och Ismael. Illustration av Hermine F. Schäfer i Barnens Bibel.

En vanlig föreställning är också att den utomäktenskaplige fadern måste varit moderns husbonde (ungefär som Abraham), helst om denne tillhörde överklassen. Tanken att han lika väl kunde vara en jämnårig dräng verkar mindre lockande. I fallet Carl Olbers överensstämmer dock stereotypen kvinnan av folket och mannen av börd med det faktiska förhållandet. Födelseboken för Fors socken, Västergötland, meddelar således att Carl föddes den 18 november 1819 som ”oäkta” son till ”Assessorn Herr Vincent Olbers på Lunden” och dennes 22 år gamla piga Helena Larsdotter. Assessor Olbers inställning till faderskapet framgår inte av födelseboken men hans uppfattning bör finnas redovisad i ett protokoll från något av de i tid närliggande häradstingen. Sexuella relationer mellan två ogifta personer var nämligen i lag förbjudna fram till 1864. För att undgå pinsam offentlighet hade en person i Olbers ställning kunnat erbjuda sin älskarinna en ekonomisk kompensation i utbyte mot hennes tystnad men av hans och Helenas förhållande gjordes alltså ingen hemlighet. Dess skadeverkningar var ringa med tanke på att Olbers levde som änkeman sedan 1815 och att hans två söner från äktenskapet höll på att bli vuxna.

Något nytt bröllop, med Helena Larsdotter som brud, var däremot inte aktuellt. På Lunden hade en hushållerska vid namn Johanna Brandtberg tagit över en del av den framlidna fru Olbers sysslor. Ingenting tyder dock på att hon och husbonden umgicks på intim fot med varandra för hushållerskan var själv gift och hade två barn. Gentemot pigan Helena och hennes nyfödde son rådde till att börja med viss distans. Åtminstone är det bilden som tonar fram i kyrkböckerna. Carls faddrar kom uteslutande från mammans krets och utgjordes till största delen av hennes syskon, till exempel systern Anna Larsdotter i Tokebäcken. Annas man, Jon Olofsson, hankade sig fram som arrendebonde och saknade den säkerhet som systrarnas pappa haft eftersom han, Lars Jonsson i Solberga, ägt en liten andel (3/16 mantal) av sin bys skattejord. Men oavsett naturen på jordens upplåtelseform tillhörde de alla allmogen, till skillnad mot Vincent Olbers som var en ståndsperson av borgerlig släkt.

Släkten Olbers kom från Tyskland på 1600-talet och byggde upp en förmögenhet genom köpenskap i Göteborg där flera medlemmar också engagerade sig i Ostindiska kompaniet, bland annat Vincent Olbers far. Denne styrman i kompaniets tjänst överlevde inte sin sista seglats och begravdes på Sankta Helena 1774. För intjänade pengar köpte släkten ett antal lantegendomar, framför allt i Flundre härad, där Fors ligger. Den starka anknytning till Flundre framgår redan av avhandlingen om häradet som släktingen Levinius Olbers lade fram för den filosofiska magistersgraden vid Uppsala universitet 1788: Dissertatio Topographica de Territorio Vestogothiae Flundre. Herr Olbers på Lunden var dock, som titeln assessor utvisar, jurist och tjänstgjorde som kronofogde över Väne, Bjärke, Flundre, Ale och Vättle härader. Frälsehemmanet Lunden om ett mantal kom från hans hustrus sida men åren 1802 och 1809 inhandlade han två andra frälsehemman om ett mantal vardera: Hällestorp och Anstorp i Rommele socken. Säljare var två av hans kusiner.

Del av Generalstabskartan från 1858. Längst i väster syns Göta älv.

Åren närmast efter Carls födelse bodde Olbers kvar på Lunden där de två äldre sönerna ännu en tid hade sin fasta punkt. Johanna Brandtberg lämnade strax sin tjänst men kvar på gården bodde en änkefru Ahlberg med två döttrar, assessorns ingifta släktingar. Härtill kom drängar och pigor samt, på de vidare ägorna, ett par torparfamiljer. Helena Larsdotter fick fortsätta i Olbers tjänst men på armlängds avstånd, på Anstorp där hon bodde med sin son och, av husförhörslängderna att döma, övertog uppgiften som rykterska, det vill säga ansvaret för att vårda hästarna och boskapen.

Vid 1820-talets mitt ändrades situationen. Olbers gav sin stallpiga förnyad uppmärksamhet och flyttade över till henne på Anstorp. Helena upphöjdes till hushållerska och utan att vara gifta kom de nu att leva som i en familj. Detta var flera år innan Carl Jonas Love Almqvist utmanade den äktenskapliga institutionen med sin roman Det går an (1839). Romanens huvudkaraktärer, sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck, levde dock i ett mer jämställt förhållande än Olbers och hans hushållerska. Ett tecken på Helenas nya status var omskrivningen av hennes efternamn, från Larsdotter till Larsson. Under 1800-talets första hälft brukade allmogens kvinnor som regel individuella patronymikon med ändelsen -dotter, men här ser vi en övergång till ett borgerligt släktnamnsskick som blev gängse först omkring 1900.

Boningshuset på Anstorp hade ett senbarockt utförande, väl anpassat för adelsfamiljen Lilliebielke som ägde och bebodde gården under 1700-talet, innan man kom på obestånd och tvingades sälja. I något skede avhände sig Vincent Olbers för egen del Hällestorp, väl medveten om att boendet på Anstorp ingav tillräckligt med respekt. Hemmet rymde en mängd fina föremål som gjorde livet angenämt. Där fanns gott om silver för dukning och förvaring, till exempel ett par sockerurnor om 96 lod (drygt 1200 gram) och skedar av allehanda slag. Där fanns blåvitt porslin och möbler av ostindiskt ursprung: teservis, spelbord, skåp med mera. Ett klaver och ett par speglar med förgyllda ramar bidrog till elegansen. Ville man ta sig ut på bygden kunde man bland alla åkdon välja att spänna för den rödmålade kaleschen. Några fler syskon att leka med fick inte Carl men till gården kom en skara kusiner på moderns sida. De var barn till den ovan nämnda systern från Tokebäcken vars man nu tog över som hälftenbrukare (d.v.s. arrendator) av Anstorp, uppenbarligen på hushållerskans och svägerskans initiativ. Livet verkade gott men snart krossades idyllen.   

Med ursprung i den heliga floden Ganges dalgång spred sig alltifrån 1500-talet smittsamma mikroorganismer ut över Indien och övriga världen. De följde vattnets vägar och drabbade människor som ville släcka sin törst med motsatsen: uttorkning till följd av diarréer och kräkningar. Sjukdomen kallas kolera och den skördade under 1800-talet miljontals offer i världsomfattande epidemier. Sverige drabbades första gången 1834, sedan smittan ankommit hamnarna i Göteborg och Stockholm. Bara i Rommele ledde koleran till döden för 16 av socknens invånare under augusti och september månader (kanske var de fler; bland de totalt 34 avlidna under året fanns även ett antal som diagnosticerades magsjuka). Både herrskap och tjänstefolk strök med, bland de förra assessor Olbers som gick bort den 28 augusti, 66 år gammal. Han lades till vila jämte sin hustru på Åsbräcka kyrkogård.

Helena Larsson hade i sin inofficiella ställning som livskamrat inte någon automatisk arvsrätt men såsom hushållerska närvarade hon vid bouppteckningen där hon räknade upp all lösegendom. Vincent Olbers son Johan Nikolaus, som titulerades vice häradshövding, uppgav den fasta egendomen och boets skulder. Han representerade också sin bror Anders Levin, regementspastor i Stockholm. Helena visade fram ett testamente från föregående år enligt vilket hon tillerkändes en summa om 666 [!] Riksdaler Banco medan sonen Carl skulle få 2000 för att ”njuta upfostran och undervisning i ämnen som göra honom skickelig för allmän medborgerlig werksamhet”. Carls lott var inte så liten med tanke på att boets hela behållning, sedan skulderna räknats av, bara blev 2596.

Tiden på Anstorp var dock över. Johan Nikolaus ärvde gården men sålde den snart till utomstående. Helenas syster Anna och hennes man Jon Olofsson sökte sig ett nytt arrende i Fuxerna socken, vid Edet neråt Göta älv. Något decennium senare blev de äntligen ägare till ett eget lantbruk, fjärdingsgården Kilehult i Gärdhems socken. Helena, som på nytt kallades Larsdotter, styrde först kosan till en annan syster, nämligen Gunilla som blivit hustru i Norra Lövås, Fors socken. Därefter drog hon och Carl åt olika håll. Han hade fått privat undervisning på komministerbostället Kalvhed i Rommele och var 1836 mogen att flytta till Göteborg där han blev gymnasist. Grundplåten han fått av sin pappa skulle, i kombination med flit och studiebegåvning, föra honom riktigt långt. Hädanefter kallade han sig Olbers, inte Vincentsson som det stod i födelseboken. 

Unge herr Olbers skrev in sig vid Lunds universitet 1840 och tog sikte på den prästerliga banan. Tre år senare avlade han en kandidatexamen och 1844 prästvigdes han. Efter halvtannat års pastoral tjänstgöring i Halland vidtog fördjupade studier i Lund som ledde fram till en magistersgrad 1847. Den första professuren, i teoretisk filosofi 1851—1852, följdes omväxlande av professurer i praktisk teologi respektive kyrkohistoria med symbolik. Först 1868 blev han teologie doktor Till professurerna hörde uppdrag som kyrkoherde i så kallade prebendeförsamlingar men de var mest att betrakta som löneförmåner. Karriären kröntes med utnämningen till domprost i Lund 1879. Utöver dessa uppdrag tjänstgjorde han bland annat som universitetets rektor – bara två terminer 1872-1873, i enlighet med dåtidens roterande schema – och som inspektor för Göteborgs nation. Den sistnämnda kallade han sin utvidgade familj. Familjen i trängre bemärkelse  bestod av hustrun Margareta Charlotta Ström – en gästgivaredotter – och sex barn, varav fyra nådde vuxen ålder.

För närmare uppgifter om Carl Olbers akademiska kvaliteter och hans ställningstaganden i tidens filosofiska och teologiska tvistefrågor hänvisar jag till Anders Jarlerts artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon. På hela taget hade han en högkyrklig profil med sin betoning på prästämbetets och den kyrkliga institutionens betydelse. Gentemot pietistisk fromhet, där andliga ingivelser ibland leder till ordningar och levnadsregler som går utöver Jesu påbud, förhöll han sig skeptisk. Under tiden i Halland hade han tagit illa vid sig när en grupp svärmiska lekmän kritiserade honom för att han spelade fiol. Vad som fick honom att lägga instrumentet åt sidan var i stället en dotters för tidiga död flera år senare. Idag ser man få om en några referenser till Olbers i kyrkohistoriska översiktsverk men i sin samtid var han en uppskattad och inspirerande lärare. Om hans predikningar har det sagts att de ofta var lättbegripliga och koncentrerade på evangeliets kärna, ungefär som hans yttrande på dödsbädden: ”Syndernas förlåtelse är ändå det största”.

Olbers personlighet framstår som tudelad för å ena sidan månade han mycket om sina studenter på så vis att han bjöd hem dem på samkväm om fredagarna och gav de mindre bemedlade ekonomisk hjälp, men å andra sidan uppträdde han despotiskt mot kollegerna på fakulteten och i domkapitlet. Obehaget han skapade i de senare sammanhangen bidrog nog till att han aldrig blev biskop. En annan slags kontrast fanns som bekant i hans ursprung och i det ståndssamhälle som ännu rådde blev skillnaden mellan hans och mödernesläktens villkor påtaglig.  

Mor Helena, ånyo kallad Larsdotter, var dock på intet vis utblottad. Från systern Gunillas hem i Norra Lövås såg hon ut en passande grannfastighet att investera i, därtill hjälpt av pengarna hon fått vid Vincent Olbers frånfälle – och möjligen ett arv från sin moder, änkan Ingefrid i Solberga Övre Skattegård, vilken gick bort 1835. Sålunda bosatt på Södra Lövås gifte hon sig 1840 med en dräng från Anstorp, den nästan tio år yngre Petter Andreasson. Året därpå flyttade paret söderut, till Ale-Skövde socken i Ale härad, där maken kom att förestå ett 3/8-dels mantals hemman Locktorp Östergård. Familjen utökades 1842 med sonen Alfred. Han var makarnas enda barn men i hushållet fanns varje år också en dräng och en piga.  

Hur det kom sig att familjen 1860 flyttade tillbaka till Fors och bytte till sig ett lika stort hemman Fors Rättaregård vet jag inte, men det återanvända flyttbeviset från 1841 meddelar att Helena en gång hade haft smittkoppor medan hennes make och son i stället blivit vaccinerade mot denna infektionssjukdom som plågade landet hela 1800-talet igenom. Alfred sades vara välfrejdad, såsom hans föräldrar, vilka blivit kända för sin stilla och klanderfria vandel. Med tanke på Carl Olbers höga bildning konstaterar jag att mammans kristendomskunskap låg på nivån ”godkänd”.      

Tyvärr fick familjen inte så lång tid tillsammans på den nya adressen. Familjefadern dog i vattusot redan 1861 men eftersom Alfred då hunnit bli 18 år kunde han ta över bruket och låta sin mamma bo kvar.  Den unge hemmansägaren hade framtiden för sig och ägde vid sitt övertagande följande kreatur: 2 hästar, 1 sto, 10 kor, 2 kvigor och 2 svin. Till nästa sådd väntade 22 tunnor havre i ladan, jämte mindre kvantiteter utsäde av annat slag, däribland bönor, potatis och korn. Bara fyra år senare hittades emellertid Alfred Pettersson livlös ute på marken och jag undrar om det finns någon utredning bevarad om vad som orsakade dödsfallet.

Helena Larsdotter valde nu att sälja gården och att återvända till det välbekanta Ale-Skövde och Locktorps by. Huset hon skaffade var litet eftersom det bara hade gardiner till fyra fönster men det försågs med en interiör som gav ett välutrustat och ombonat intryck, med ett marmorbord, stoppade sittmöbler och blomstervaser i främsta blickfånget. Huruvida några av ägodelarna härrörde från relationen med Vincent Olbers är svårt att säga – kanske silverskedarna, kanske något av porslinet eller en klänning i vackert mönster. På utsidan hade änkan tillförsäkrat sig rätten att använda en trädgård och koltäppa.

Här dog hon 23 februari 1876 med sin son Carl Olbers som ende arvinge. Var han vistades i moderns dödstimma är inte känt men även om han befann sig i Lund fanns en teoretisk möjlighet för honom att hinna bli underrättad om och nå fram till begravningen fem dagar senare, detta med hjälp av rikets nya järnvägslinjer. Resan uppåt i landet gick på den dåvarande Södra stambanan till Falköping via Nässjö. I Falköping skedde tågbyte för färd på den 1862 invigda Västra stambanan. Från Alingsås till Ale-Skövde fick man ta sig med gammaldags hästskjuts. Klart är att professor Olbers fanns på plats vid bouppteckningen två dagar efter jordfästningen.

Från Kulturportal Lund.

Domprosten själv gick ur tiden den 5 april 1892 och för honom väntade begravning på Klosterkyrkogården i Lund. Göteborgs nation lät resa gravstenen som med en bronsmedaljong förevigar hans ansikte i profil.

Vilken är då min anknytning till denne man? Jo, jag härstammar från mostern Anna Larsdotter, hon som till slut hamnade i Kilehult. Henne och hennes son Jonas Jonsson, min morfars farfar som föddes på Anstorp 1832, har jag vetat om länge men det var först nyligen jag uppmärksammade Jonas Jonssons berömde kusin. Upptäckten av en professor och domprost bland släktens alla lantbrukare överraskade mig.

Carl Olbers ringa ursprung på mödernet, som en tjänstekvinnas ”oäkta” son, hindrade honom inte från att nå en mer framskjuten samhällsposition än sina äktenskapligt födda halvbröder. Till en del berodde detta på egna förtjänster men pappans erkännande och generösa legat hjälpte till och gav Carl helt andra förutsättningar än dem som Alfred fick från sin far. Detta så kallade symboliska kapital (termen kommer från den franske sociologen P. Bordieu) bestod inte bara av pengar utan också i ett socialt nätverk och fostran i borgerliga manér. På så vis öppnades dörrar som var mycket svårforcerade för en vanlig bondson även om ståndscirkulation alltid förekommit.

Ännu ett par indirekta beröringspunkter mellan släkten Olbers och mig vill jag nämna. Frälsegårdarna Anstorp och Hällestorp hamnade under 1800-talet i vanliga bönders ägo, personer som både ägde och brukade jorden. Hällestorp delades i två hälfter varav den ena köptes 1898 av Jonas Jonssons son Karl August, min morfarsfar. Hällestorp kallas i folkmun Hellster och därifrån kommer mitt efternamn. Med 1900-talets innehavare av Anstorp är jag närmast släkt genom att min mammas faster Signe gifte sig med hemmansägaren Erik Eriksson där.     

Källor och litteratur

  • Kyrkoböcker från Ale-Skövde, Fors och Rommele.
  • GLA, Flundre hr. bou. FIIa:6 (1861—1863), s. 97—102.
  • GLA, Flundre hr. bou. FIIa:7 (1863—1871), s. 471—476.
  • GLA, Ale hr. bou. FIIa:23 (1873—1878), s. 1195—1200.
  • Jarlert, Anders (1992—1994), Carl Olbers. I: Svenskt Biografiskt Lexikon, band 28, s. 167 f. Tillgänglig på urn:sbl:7689.
  • Olbers Göran (u.å.), Olberska släkten [webbplats], https://www.olbers.se/text/text.htm.

Prinsen och hans mössa

I min släkt finns inga rykten om blått blod, varken på legitim eller illegitim väg. Men det finns en tysk prins som ett par gånger korsat min väg i den närmaste familjens sällskap: prins Henrik av Preussen.   

En gång för trettiotalet år sedan var min farfar på besök här i Lidköping och som vanligt försökte jag utvinna lite uppgifter om släktens äldre historia. Farfar frågade då om jag sett kortet på prins Henrik av Preussen. Nej, vad var det? Något sådant hade aldrig förevisats mig i Västervik, där farfar bodde. Kortet var en gåva min farfarsfar, Johan Albin Nilsson (1875—1965), under dennes tid som matros vid Kungliga Flottans värvade stam i Stockholm – ungefär ett sekel tidigare. Farfar hade ännu hand om kortet men förvarade det i sin sekretär borta i Västervik och jag blev ivrig att komma dit för att själv se.

När farfar förstod mitt intresse förekom han mig. Väl hemkommen skickade han kortet till Lidköping, för mig att behålla. I egenskap av tidigare postanställd har jag ett grundmurat förtroende för Posten men jag drar ändå en suck av lättnad över att inget mankemang uppstod med brevbäringen just denna gång! Det lilla porträttfotografiet är en kär ägodel. På bilden syn prinsen i marinofficersuniform och i den nedre delen har han skrivit: ”Heinrich Prinz v. Preussen, Stockholm 9:te dezember 94”.    

Denne prins Henrik var 32 år gammal vid sin visit i Sverige 1894. Mäktigare och förnämare familj än hans går knappt att tänka sig: kejsar Vilhelm II var hans bror och drottning Victoria av Storbritannien hans mormor. Prinsen var lyckligt gift med Irene av Hessen men i familjelivet kunde han sörja över att förstfödde sonen Waldemar led av blödarsjuka – ett arv från drottning Victoria, som också Irene var barnbarn till. Utåt framstod Henrik som en social person med stort intresse för ny teknik och motorsport, böjelser som kom väl till pass i hans karriär vid den Kejserliga Marinen.     

Det dröjde decennier innan jag förstod vilket ärende prinsen hade till Stockholm vintern 1894 men när jag nyligen klickade runt på Wikipedia använde jag ett liknande knep som jag förut begagnat för meniga soldater. Sådana har sällan lämnat egna erfarenhetsbeskrivningar efter sig, men i brist på brev och dagböcker kan man följa deras kompaniers kommenderingar för att på sätt lista ut vad de enskilda soldaterna var med om. I detta fall, med en hög sjöofficer, valde jag att titta närmare på slagskeppet han styrde över vid den aktuella tidpunkten. Från den engelska artikeln om prinsen själv följde jag alltså länken till en text om slagskeppet SMS Wörth.

Wikipedia meddelade att Wörth ingick i en division som företog övningar på Östersjön under december månad, de första i sitt slag för den tyska flottan som tidigare gått i hamn under den kallaste tiden på året. Mellan 7 och 11 december gästade divisionen Stockholm för att närvara vid 300-årsjubileet av Gustav II Adolfs födelse. I Svenska Dagbladets samtida rapportering kan vi läsa mer om firandet som gick av stapeln helgen den 8—9 december.* Prins Henrik togs emot av den svenska kungafamiljen som lät honom bo på Stockholms slott. På söndagen följde han sina värdar till en högtidsgudstjänst i Riddarholmskyrkan och senare deltog han i en galamiddag på slottet. Olika yrkeskårer och intressegrupper hade sina separata Gustav Adolfs-firanden och de svenska flottisterna samlades om söndagen i exercishuset på Skeppsholmen, där man i en av flaggor överfull lokal lyssnade på Flottans musikkår, körsång och festtal. Festen där avslutades med att alla – meniga, befälspersoner och inbjudna damer – samfälligt sjöng psalm 124: Vår Gud är oss en väldig borg.

Även i utomhusmiljön förekom rikliga dekorationer, på offentliga byggnader, hotell och privatpalats – flaggor, namnchiffer och illuminationer i långa banor. Det sparades varken på gas eller elektricitet. Störst ansträngningar hade staden gjort på Gustav Adolfs torg där en hög och öppen paviljong, kallad templet, byggts över den permanenta ryttarstatyn av festobjektet i fråga. Stommen var klädd i girlanger och tusentals glödlampor som, när de tändes tillsammans med kringstående gasbloss, förvandlade natten till dag. Därmed lyste de också upp en enorm kuliss som omgärdade byggarbetsplatsen för den nya Kungliga Operan. På en yta av 40.000 kvadratmeters duk hade dekorationsmålare låtit det legendariska slottet Tre kronor återuppstå och smälta in i den moderna stadsbilden.  

Bild från Stockholmskällan, Stockholms stad.

Hur det gick till när kortet, som är signerat just på Gustav II Adolfs födelsedag, vet jag inte. Jag har alltid velat tro att min farfarsfar fick det som ett led i en personlig interaktion med den höge gästen, kanske som belöning för ett förrättat ärende, men vad vet jag? Lika tänkbart är att Henrik hade förberett en hel korg med kort som delades ut en masse bland de svenska matroserna. Dessas numerär måste dock varit högt och jag undrar hur många autografer prinsen orkade skriva. Finns det fler ”idolbilder” bevarade från samma dag?

Om jag varit en 19-årig matros, som Johan Albin, hade jag uppfattat gåvan som en vänlig och uppmuntrande gest. Och min farfarsfar sparade som sagt kortet. Även ett par cigarrer som han vid ett annat tillfälle fick av Oscar II tog han väl hand om. Han slog in dem i silkespapper och lade dem i sin sjömanskista. Tyvärr förlorade han denna och allt dess innehåll under en stormig seglats. Jag stöder mig här på vad jag hört från min farfar men saknar närmare detaljer om händelseförloppet.

I längden kunde inte ynnestbevis av det här slaget övertyga Johan Albin om att gå vidare till en fast tjänst. Han tyckte villkoren var för dåliga och att de många gånger högadliga befälen hade en nedlåtande syn på manskapet. Ett sista hedersuppdrag gavs honom sommaren 1900 då han och två andra matroser tjänstgjorde ombord på en kunglig skonert som företog lustresor med särskilt inbjudna gäster. Under två dygn förde Oscar II själv befäl över båten, sedan kaptenerna Lidbeck och Odelberg i fem respektive tio dygn, prins Carl i två, och slutligen kommendörerna Olsén och Palander af Vega i åtta dygn vardera. Erfarenheten verkar ha fyllt farfarsfar med ambivalens. Han skrev ingen regelrätt dagbok men just dessa uppgifter journalförde han, antagligen för att framstod som meriterande och värda att minnas. Samtidigt antecknade han att uppdraget gjorde honom trött och yr. Långt senare (när han var pensionär förmodar jag) skrev Johan Albin en insändare där han ondgjorde sig över de knappa tillfällena att äta ute på sjön. Hans ideologiska perspektiv är inte mitt men säkert fanns det fog för kritiken. För att bättre förstå hans hållning tänker jag ibland på Sergei Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin (1925).

Prins Henrik fortsatte däremot med livet till sjöss. Intill sekelskiftet seglade han i de kinesiska farvattnen för att bevaka tyska intressen i Fjärran Östern. Med tiden blev han storamiral. Under första världskriget verkade han som chef för den tyska östersjöflottan och generalinspektör för marinen. Sedan föll monarkin och prinsen drog sig tillbaka till privatlivet. Han dog 1929.

På ett andra sätt korsades dock mina och prinsens vägar igen – ja, egentligen hade jag redan hört talas om honom innan farfar berättade om fotografiet. Pappa hade nog varit omedveten om kortets existens men när jag visade det för honom undrade han om inte den avbildade personen var samme man som gett namn åt en mössa han brukade bära. Denna förmodan visade sig korrekt. Jag visste mycket väl att pappas typ av skärmmössa kallades för Prinz Heinrich mütze men hade inte själv associerat till Johan Albins bekantskap. Tänkte väl att det fanns drösvis med tyska prinsar som hette Henrik. Ingen av dem hade dock samma förmåga som kejsarens bror att popularisera sin huvudbonad.    

Pappa köpte sin första Prinz Heinrich mütze i Neumünster i början av 70-talet, innan jag föddes. Den på huvudet och en cigarrcigarett i munnen blev hans signum. Ofta provade jag mössan, men tobaken intog jag bara med luktsinnet (näsvis så att säga). Mössmodellen passar en befälhavare till sjöss: på skärm och kant (strimmel) har den band med eklövsornamentik, över skärmen ligger ett dubbelt snöre, formen är stram med platt liggande kulle som med bara en knapp tumspets går utanför kanten. Pappas första exemplar avvek lite grand från det maritima temat med sin bruna färg. När det blev utslitet skaffade han en grå variant i stället.

På senare tid har jag funderat på att köpa en egen Prinz Heinrich mütze och det finns ett utbud att ta del av via olika näthandlare. Sökningarna visar dock på gränsdragningsproblem gentemot andra modeller. Ibland syns eklövsornamentiken även på skepparmössor av svensk Vega-modell (annars kända för sin blanka skärm) och på tyska Elbsegler-mössor. Kullen på dessa är dock mjukare slag och kanten tycks inte lika hög. Medan färg och material kan skifta på Prinz Heinrich-mössorna (t.o.m. manchestertyg verkar accepterat) får man vara varsam med formen. I ett kundforum beklagade sig någon över att kullen bredde ut sig för mycket över kanten, så att den köpta mössan bättre hade passat en konduktör. Västtysklands förbundskansler Helmut Schmidt bar en mössa som var till förväxling lik den preussiske prinsens dito men i kanslerns fall brukar man tala om en Elblotsen mütze, eller Schmidt mütze efter honom själv. Så det är svårt att träffa rätt i handeln.

För mig som bor i Västsverige är högtidlighållande med Gustav Adolfs-bakelse på 6 november en given tradition men framledes kommer jag att tänka på hjältekonungen även på hans födelsedag. Då ska jag ta fram bilden av prins Henrik som var med och firade 300-årsjubileet. Även om 430 inte är någon typisk jubileumssiffra är den tillräckligt jämn för att jag i god tid innan den 9 december nästa år ska ska skaffa en ny Prinz Heinrich mütze. Mina mått stämmer inte längre med pappas och hans mössa är borta från garderoben. En ny behövs så att jag kan göra hatten av för kungahuset, dagens och historiens!

* För att få reda på prinsens ärende i Stockholm den 9 december 1894 hade jag, med facit i hand, kunnat går direkt till Kungliga bibliotekets inskannade samling av gamla dagstidningar – utan att använda Wikipedia. 

Ett triangeldrama

Lysningar är numer ett ovanligt inslag i gudstjänsten men förr var de ett sätt att annonsera förestående bröllop samtidigt som de gav församlingsbor möjlighet att anmäla äktenskapsförhinder. Den sistnämnda funktionen var inte bara en formalitet för syns skull; ett fall från Harestad 1780 visar hur ett bröllop fick anstå sedan en protest inlämnats efter den andra lysningen.  

Stenlidensläktens stammoder, Karin Andersdotter, föddes den 3 november 1780 i Harestads socken.1 Föräldrarna var ännu inte gifta men trolovade och det räckte för att barnet skulle anses vara fött i äkta säng. Eftersom föräldrarna avsåg att gifta sig hade barnet en juridiskt starkare ställning än så kallat oäkta födda, för även om trolovningen till sin karaktär kunde vara ett tämligen informellt utbytande av löften var den rättsligt bindande. Om nu föräldrarna var inställda på bröllop undrar man varför detta dröjde till den 14 januari året därpå. En antydan till svar finns i Harestads födelsebok. Gossen Andreas, som föddes strax före Karin, hade nämligen samma pappa som hon, men en annan mamma!2

Pappan hette Anders Nilsson och var en ung skräddare (fast han i födelseboken bara kallas dräng), mellan 20 och 22 år gammal. I maj 1780 hade han flyttat från Ytterby till Torsby med intyg om att vara fri och ledig från äktenskapsförbindelser och att ha ”ett anständigt och ärbart upförande”.3 Så hade kyrkoherden och hovpredikanten Carl Mannercrantz knappast skrivit om han vetat att skräddaren kort tid innan rått två unga kvinnor med barn: först pigan Ingeborg Jönsdotter i Kollstorp, som framfödde Andreas den 4 oktober, sedan pigan Annika Svensdotter i Toreby, Anders Nilssons trolovade och mamma till Karin.  

Satirisk etsning av en skräddare vid 1700-talets mitt i England. Bild från British Museum

Av denna situation måste det ha blivit ett domstolsärende tänkte jag, för köttsligt umgänge var förbjudet för alla andra än de som var gifta eller trolovade — och skräddaren kunde inte vara trolovad med två flickor samtidigt. Mycket riktigt finns fallet upptaget i Inlands Södre häradsrätts dombok från hösttinget 1780; det står där i § 19 och är daterat den 9 november.4 Flera stämningar stod mot varandra. Anders Nilsson stämde Ingeborg och hennes far som anmält hinder hos kyrkoherde Jeurling och därmed avbrutit hans ”begynte äktenskapshandel” efter två lysningar i Harestads kyrka. Motparterna anförde dock i en genstämning att skräddaren hävdat Ingeborg under äktenskapslöfte och var skyldig att ta henne till äkta i stället. Slutligen tilltalades Anders Nilsson av sin egen far, den förre dragonen Nils Nöös, som yrkade på att sonen och Ingeborg Jönsdotter skulle stå till svars för sitt lägersmål. Varför den gamle Nöös på detta sätt åtog sig en åklagares roll mot sin egen son framgår inte men kanske tyckte han det var en hederssak att ta ansvar för sina snedsteg. Han hade själv tvingats till samma sak 14 år tidigare då han var otrogen mot sin hustru (ett värre brott som kallades enkelt hor) och gav upphov till en utomäktenskapligt född pojke i Grinneröds socken.5

Parterna lade fram sina ståndpunkter och Anders Nilsson medgav att han en gång, i sin fars hus, ”råkat at häfda” Ingeborg Jönsdotter ”af öfwerilning”. Han förnekade inte att han därigenom blivit pappa till hennes gossebarn, däremot att han lovat henne äktenskap. En sådan sak hade varit ”wida … skildt” från honom, i synnerhet som han ”alltid tyckt at hennes föräldrars sinnelag ej warit derföre böjt”. Nu ville han bli befriad från Ingeborgs tilltal och bilda familj med Annika Svensdotter i stället. Nils Nöös ansåg inte heller att det fanns bevis för att Ingeborg fått något löfte om att gifta sig och tyckte att hon borde plikta för lägersmål likaväl som hans son.

Ingeborgs pappa, Jöns Simonsson i Kollstorp, höll fast vid påståendet om att dottern lovats äktenskap och att Anders Nilsson dessutom frågat honom om hennes hand. För att styrka allt detta tillkallade han tre vittnen. Först ut var hustrun Pernilla Olsdotter som berättade att Anders Nilsson varit i tjänst hos henne fem år tidigare, då han ”war på 15:de året”. Vid den tiden hade hon hört den unge drängen säga att han ville ha Ingeborg, som då var 21 år gammal, till äkta. Men så vitt Pernilla Olsdotter visste hade han inte sagt detta till Ingeborg själv och inte heller kunde hon säga att de två redan då legat med varandra. Uppgiften om Anders ålder är tveksam utifrån senare tidsangivelser. Antagligen föddes han i december 1759 och i så fall var det mer än fem år tidigare han hade sin tjänst hos hustru Pernilla.6 Alternativt var han mer än bara 14 år gammal. Oavsett vilket godtog rätten vittnesmålet.   

Härnäst trädde en Per Persson fram. Han hade gått tillsammans med Anders Nilsson och sytt och hört denne ömsom säga att han ville gifta sig med Ingeborg, ömsom att han inte brydde sig om henne. När Per Persson sett de två tillsammans hade det alltid ”warit mycket wäl dem imillan” men han hade inte hört dem tala om äktenskap, ej heller visste han med sig att kollegan begärt Ingeborg till hustru av hennes föräldrar. Det tredje vittnet, Jonas Svensson, hade tjänat i Kollstorp två år tidigare och mindes hur han en dag gått bakom Anders Nilsson och Jöns Simonsson på vägen från tinget och hört dem tala om Ingeborg, men vad samtalet närmare gick ut på visste han inte. Vid samma tid hade han sett hur Anders och Ingeborg gärna följdes åt.

Att Anders Nilsson hyst varma känslor för Ingeborg Jönsdotter var nog tydligt men tingsrättens utslag blev att något frieri inte kunde bevisas. Hennes pappa dömdes därför till böter och skadestånd, sammanlagt 20 daler silvermynt, eftersom han utan laga grund hindrat Anders Nilsson och Annika Svensdotter från att gifta sig. Skräddaren och hans älskarinna fick också böta, han tio och hon fem daler, vartill han årligen skulle erlägga en summa till föda för och uppfostran av sin utomäktenskaplige son.7 Vidare skulle bägge skriftas och avlösas, det vill säga få förlåtelse efter syndabekännelse inför en präst.

Anders Nilsson blev sedermera dragon Nöös, precis som sin far. Hans rykte tog ingen varaktig skada av ovan nämnda incident. När han 1791 på nytt flyttade mellan Kungälvs och Torsby pastorat, denna gång tillsammans med hustrun Annika och fyra barn, skedde det med intyg om en ”stilla och ärlig wandel”.8 Äktenskapet med Annika blev långvarigt; strax innan hennes frånfälle i januari 1831 kunde de, med en modern terminologi, fira guldbröllop.9 Tyvärr vet jag inte vad som hände med den försmådda Ingeborg Jönsdotter och hennes pojke, Andreas.

Noter

  1. Harestads fb. C:1, s. 145.
  2. Harestads fb. C:1, s. 144.
  3. Torsby bil.t.fl. HII:1, opag. (AD, bild 6210).
  4. Inlands Södre häradsrätts arkiv, AIa:41 (AD, bild 2270 ff.).
  5. GLA, Grinneröds fb. C:1, s. 8 [ett rättsfall finns också, uppgift kommer].
  6. Jfr Harestads db. C:3, s. 329, o. Harestads hfl. AI:11 (1839-1842), s.29.
  7. Beloppen anges med alternativa summor men jag får dem inte att överensstämma med Gustav III:s myntreform 1777. Exempelvis utläser jag texten som ”böter derföre 20 daler silvermynt eller 6 riksdaler, … 32 specie”, fast 1 riksdaler var lika med 6 daler silvermynt, som var lika med 18 daler kopparmynt.
  8. Torsby bil.t.fl. HII:2, opag. (AD, bild 3420).
  9. Jfr. Harestads db. C:3, s. 315.

Båtsman Lustigs gata

Släktforskare kämpar med att bevara minnet av döda människor och det arbetet innebär ofta en form av konstgjord andning åt alla som var okända redan i sin livstid. Lite draghjälp får vi med dem som hedrats med att få platser uppkallade efter sig. Jag undrar om detta också gäller någon i släkten från Stenliden.

Ett sätt att bli odödlig, åtminstone vad minnet beträffar, är att få ge namn åt något: en sak, en företeelse eller en plats. Innovatörer har genom historien gett namn åt en mängd uppfinningar och vetenskapliga lagar, till exempel sandwichen (efter en matglad greve i 1700-talets England) och Pythagoras sats (efter en grekisk filosof och matematiker). Härtill kommer alla ortnamn som vittnar om upptäcktsresande, kungligheter och andra celebriteter – Barents hav, Ulricehamn och Keillers park – för att nämna några.

De nominella avtryckens storlek i geografin varierar från makro- till mikronivå, alltefter namngivarnas ryktbarhet och inflytande. Några har satt namn på ytor som syns från månen medan andra bara är ihågkomna med små markplättar i det närmaste grannskapet, men det finns ingen perfekt harmoni mellan storlek och kändisskap; den italienske sjöfaranden Amerigo Vespucci har således hamnat i skuggan av andra upptäcktsresande trots att han har en dubbelkontinent uppkallad efter sig. Lever bara namnet kvar finns dock ett incitament att på nytt bekanta sig med personen bakom platsens benämning, hur bortglömd han eller hon än är i övrigt.

Livskraften hos ett ortnamn beror på hur officiellt erkänt namnet är och hur många som känner till platsen. Ibland föredrar folk ett annat namn än det som en myndighet eller kommitté bestämt men i flertalet fall torde sådana beslut stärka namnets status eftersom det då blir legitimt att använda i större kartverk och register. På min mammas sida har jag en avlägsen släkting – en amerikansk rymdforskare – som hedrats på detta sätt, genom ett beslut från en internationell kommitté som är tillsatt av vetenskapliga sällskap runt om i världen. Frågan är bara om den 9.7 km breda asteroiden (6625 Nyquist) som bär hans namn ska klassas som en plats eller ett objekt…

Hur är det då med namngeografiska spår efter släkten från Stenliden och dess anor? I letandet efter sådana är en ortnamnsförteckning till hjälp. För släktens ursprungsområde har vi boken Ortnamnen i Inlands S. härad jämte Kungälvs och Marstrands städer från 1939. Bland de mer obemärkta platserna (”Åkrar, ängar, hagar, gärden svedjemarker, röjningar, öppna områden o.d.”) finner jag här Nöselyckan vid Staby i Torsby socken, som måste syfta på förfadern Nils Nöös, även om författaren tror att det har med en Nösundsbo att göra. Nils Nöös, farfar till Karin Andersdotter i Stenliden (se Släktöversikten), framlevde nämligen sina sista år på Stabys marker, vilket framgår av husförhörslängderna, som dock inte kallar hans bostad Nöselyckan; det namnet finns bara upptecknat i protokollet till en laga skifteskarta.   

För att hitta alla lokala ortnamn och förstå deras ursprung är det nödvändigt att anlita alla tänkbara källor: kyrkoböcker, mantalslängder, förrättningsakter och folkminnen. Äldre tiders ortnamns forskare har inte alltid haft möjlighet att gå igenom materialet i sin fulla bredd och därför finns stora möjligheter för nutida släktforskare och hembygdshistoriker att komplettera de gamla förteckningarna med fler ortnamn. För Harestads sockens vidkommande har en omfattande inventering gjorts av Hans Karlsson, som i en nyutkommen bokserie listar en ett antal platser som saknas i den ovan nämnda boken från 1939. I del II framkommer till exempel att det finns en brunn vid Östra Nereby som kallas Nösekällan och förklaringen till det är att Nils Nöös son och Karin Andersdotters far, Anders Nöös, bodde i närheten under 1800-talets första hälft.

Karlssons femte och sista bok om Harestad har ännu inte kommit ut men där bör Stenliden finnas med bland backstugorna och torpen under Toreby. Platsen är uppkallad efter vår förfader Johannes Sten och den nämndes både i samtidens husförhörslängder och vid laga skiftet 1835. Hundratalet år senare var dock Stenliden till synes bortglömt och de som bor där idag vet nog inte om platsens gamla namn eftersom den idag sorterar under det vidare bebyggelseklustret Toreby Mosse. Den senare beteckningen används tillsammans med ett nummer som postadress.

Exemplet Stenliden visar hur flyktig forna tiders ortnamnsskick var på det lokala planet. Förvisso kunde de enklaste människor ge namn åt platserna där de bodde och ofta letade sig dessa namn in i offentliga handlingar av olika slag. Men flera av ortnamnen som vittnar om allmogens människor glömdes snart bort och de uppmärksammades sällan i några vidare cirklar än församlingen och häradet. Med tiden stramades också namngivningsbruket upp. Idag kan man inte anta vilken postadress man vill utan kommunens medgivande och önskar man ett nytt namn på sin fastighet måste man kontakta Lantmäteriet. För kartredovisning gäller att ett ortnamn måste ha hävd, det vill säga varit känt och använt i en så kallad namnbrukarkrets under mer än 30 år.

Finns det då inga mer bestående ortnamn som påminner om medlemmar i vår släkt? Jag vänder blicken söderut, mot Hisings-Backa där Johannes Stens och Karin Andersdotters son Elias Lustig var rotebåtsman mellan 1835 och 1864. Där, bland kvarteren med bostadsrättsföreningsägda parhus, ligger faktiskt Båtsman Lustigs gata!

Vid närmare anblick visar det sig att fler gator har namn efter gamla båtsmän: Båtsman Kapers gata, Båtsman Dubbels gata och så vidare. Totalt antog Göteborgs Stad åtta gatunamn av denna typ mellan 1980 och 1986 fast två har fallit ur bruk på grund av ändringar i stadsplanen. Gatorna erinrar om forna tiders båtsmän på Hisingen men – i ärlighetens namn – inga unika personer. Vid rotarna fanns fler med samma namn eftersom en ny båtsman brukade ärva sin företrädarens namn, trots att de inte var släkt med varandra. Elias Johannesson från Stenliden var alltså inte ensam om att heta Lustig vid sin rote, nr 22 vid Bohusläns 2:a Båtsmanskompani. Enligt Centrala Soldatregistret fanns det en båtsman Lustig där ända från 1750-talet till 1900-talets början.

Visst kan vi säga att gatan är uppkallad efter Elias Lustig men han delar äran med sju andra namnfränder!

Källor

Vår mexikanska kusin

När min avlägsna släkting Nelly Wäsström försvann från mitt sökarljus var förklaringen mycket mer spännande än jag kunde ana. Och när jag fortsatte läsa om henne började jag fundera över hur avlägset släkt hon egentligen var.

För många år sedan nådde jag i min släktforskning fram till en flicka som hette Nelly Wäsström och var född 1917 i Lundby församling på Hisingen. Hon var enda barnet i familjen och jag följde hennes uppväxt i Västra Frölunda under 1920-talet men sedan tappade jag bort henne. Jag återfann henne inte i de befolkningsregister som jag då hade tillgängliga och inte heller kunde jag göra något avslut i den dåvarande versionen av Sveriges dödbok. Frånvaron i dessa källor borde fått mig att undra om hon inte flyttat utomlands men jag tänkte inte så långt. Mina ansträngningar att hitta henne var väl inte övermåttan stora för jag väntade mig inget märkvärdigt av hennes fortsatta liv, tänkte väl att hon försvunnit från min radar bara genom att vara en blyg viol i största allmänhet. Men där hade jag fel.

Under 2020 ville jag på allvar få ett grepp om vad det blivit av alla olika släktgrenar som utgått från min farfars farfars far, soldaten Niklas Eld i Romelanda socken, och en av de lösa trådändar jag återvände till var Nelly Wäsström. Hon var Niklas Elds dotterdotters dotterdotter och brylling (fyrmänning) till min pappa. På nytt redde jag ut hennes bakgrund: att mamman fötts utom äktenskapet, vuxit upp som fosterdotter hos sin mormor Johanna Charlotta i Romelanda och sedan gift sig med en sjöman från Söderhamn, Nellys far. Så småningom vände föräldrarna storstaden ryggen och skaffade sig ett mindre jordbruk i Halland. Dottern blev däremot kontorist i Göteborg och engagerade sig i föreningslivet såsom kassör i lokalavdelningen av International Friendship League. Från Domkyrkoförsamlingens arkiv fick jag veta att hon 1942 gifte sig med ”artisten Gustaf Waldemar Sjölander”. Vad för slags artist var han undrade jag – en skådespelare?

Från Aftonbladet 29/6 -46.

Nej, det visade sig att han var konstnär, och jag vände mig till Google för att få veta mer. Waldemar Sjölander (1908—1988) utbildade sig åren 1925—1927 på Valands målarskola och tog där intryck av tidens expressiva och färgsprakande måleri. Här i Sverige hamnade han dock i skuggan av andra så kallade göteborgskolorister och det var i stället utomlands som Sjölander rönte mest framgång. De biografiska artiklarna om honom nämner inget om hans göteborgska hustru men genom förnyade sökningar på Nellys namn klarnade också bilden av hennes liv. Bland sökträffarna fanns en färsk artikel från GP, en text av journalisten Mia Pettersson som handlar om ett hus Nelly ägde i Göteborg. Huset, eller villa EO som det kallades, tycktes ha en hemsökelse över sig, drabbat som det var av misstänkta mordbränder, knarkarkvartar och mystiska ägarförhållanden.  

Artikeln uppmärksammade mig på några intrikata släktkopplingar som jag ska berätta mer om. Nedan följer också kompletterande biografisk information om paret Wäsström-Sjölander som jag fann i Kungliga bibliotekets digitaliserade dagstidningsarkiv när det under en begränsad tid, på grund av pandemin, stod öppet för läsning hemifrån.

Pettersson berättar att Nelly som barn ofta vistades i villa EO vid Rambergets fot på Hisingssidan av Göteborg. Huset var uppkallat efter sina byggherrar, brödraparet Eskil Petersson och Otto Parkesjö, och byggt som hyresbostad för varvsarbetare – en säker inkomstkälla. Bröderna kallas i GP för Nellys kusiner men min egen forskning visar att de i själva verket var hennes morbröder eftersom deras mamma, Emma Matilda, också var Nellys mormor. Att bröderna ändå uppfattades som kusiner måste bero på att Nellys mamma, som jag skrev, upptogs som fosterdotter av sin egen mormor ett par år efter sin utomäktenskapliga födsel 1891. Detta grundförhållande ändrades inte av att Emma Matilda senare gifte sig med plåtslagaren Gustaf Adolf Petersson, pappa till Eskil och Otto. När Emma Matildas dotter (Gerda Nikolina hette hon) 1902, bara elva år gammal, flyttade till Göteborg bosatte hon sig inte hos familjen Petersson utan hos en morbror från Romelanda, i praktiken en storebror för henne när hon bodde där. Poängen är att Eskil och Ottos halvsyster genom sin fosterhemsplacering också blev deras moster och att hennes dotter Nelly på samma sätt blev deras kusin – samtidigt som hon förblev deras systerdotter!

En gulnad artikel från Aftonbladet, skriven i juni 1946, meddelar oss om Waldemars och Nellys planer på att resa till Mexiko. Resan motiverades av ett intresse för färgskalan i en främmande kultur men också av ett missnöje över uteblivet erkännande på hemmaplan. Konsthallen i Göteborg hade inte gett Sjölander tillgång till sina lokaler men Mexiko City räknade han med att få ställa ut sina verk. Planer fanns på att skaffa en villa och en ”indianska” som kunde riva konstnärens färger men av besparingsskäl tänkte Sjölander börja i modest stil, som potatisskalare på båtfärden över Atlanten. För hustru Nelly väntade däremot en betald hytt. Hon hade också ambitioner: hade redan lärt sig spanska och tänkte fördjupa sig i mellanamerikansk keramik.    

Makarna blev väl mottagna i det nya landet. Aftonbladet meddelar i en uppföljande artikel från 1947 att en katolsk kyrkoherde hade introducerat dem i bästa tänkbara kretsar, såväl andliga som världsliga, och att en mångmiljonär blivit deras vän och välgörare. Trots gynnsamma förhållanden knakade äktenskapet och Nelly tog ut skilsmässa, enligt egen uppgift för att maken hotat henne med pistol om hon inte stod modell för honom. Åren 1951—1952 följde en domstolstvist vari den frånskilda fru Sjölander som garanti för hennes framtida underhåll krävde förfoganderätt över 191 oljemålningar, 68 akvareller och tre skulpturer.

”Nelly”

En fråga jag ställt mig är om det finns några porträtt av Nelly bevarade från hennes tid med Waldemar. Något bra fotografi att jämföra med har jag inte men Moderna muséets Sjölandersamling rymmer en litografi från 1944 som heter just ”Nelly”. Den avbildade personen liknar modellerna på några andra bilder som tecknades samma år: ”Sittande kvinna”, ”Flicka i blå hatt” och ”Flicka i badkappa”. Förhoppningsvis tillkom de utan tvång.

Sjölander gifte snart om sig med en kvinna av spansk-mexikansk börd, Aurora Quintero, och fick med henne två söner. Han stortrivdes i sitt nya hemland där han reste runt i de sydliga nejderna – från San Blas vid Stilla havet till det tropiska Chiapas vid gränsen till Guatemala – inspirerades av den indianska kulturen och producerade oljor och skulpturer som ledde till succéartade vernissager. Några påstod att Sjölander ”funnit Mexikos själ” och i Sverige blev han efter en uppskattad separatutställning på Liljevalchs konsthall 1952 liknad vid Gaugin. Fast själv tyckte han att hans expressionism var närmare besläktad med Picassos konst – självförtroendet var på topp.

Tids nog tinade konstnärens frostiga relation till konstlivet i Göteborg och GT rapporterade i april 1959 om hans sonderingar för en stor höstutställning i den forna hemstaden. Med sin nya familj gjorde Sjölander en rad Sverigebesök. Visiterna satte avtryck i pressen och bidragande till publiciteten var den paranta donna Aurora som 1954 kom med synpunkter på de svenska kvinnornas stil och skick: ”Den svenska kvinnan står mannen mycket närmare i typ tycker jag. Det märks på hennes klädsel och hårdföra tag.” Femton år senare blev hon, på ett konstgalleri i Köping, bestulen på smycken till ett värde av 40.000 kr.  

Mexikansk lergök med antropomorfa drag.

När Sjölander talade med journalister och blickade tillbaka på åren i Mexiko berörde han inte sin första hustru som varit så delaktig i bosättningen där. Liksom han hade hon kommit för att stanna. Vad Nelly försörjde sig på är oklart men Petterssons artikel nämner handel med ursprungsbefolkningen. Tydligt är i alla fall att hon närde ett kulturantropologiskt intresse och samlade på sig en mängd folklivsföremål som hon sedan skänkte (och i några fall sålde) till Göteborgs Etnografiska Museum. Samlingen består bland annat av lergods, textilier och medicinpåsar och den kan ses i Världskulturmuséernas databas Carlotta. Föpr mig som lekman har väl flera av de 741 föremålen en aura av krimskrams över sig men jag noterar gillande några charmiga lergökar, en bemålad kista och ett antal ålderdomliga stenfiguriner. För museet uppgav Nelly Veracruz som sin hemort.

När Otto Parkesjö dog 1996 saknade han bröstarvingar och Nelly fick ta över Villa EO i egenskap av närmaste släkting. Fortfarande bodde hyresgäster i den gula tjugutalsvillans två tvåor och fyra ettor, numer en brokig skara människor som inte bara bestod av arbetare. Tyvärr hade Nelly svårt att fullgöra sina plikter som hyresvärd där hon bodde, på en annan kontinent. Samtidigt var hon envis och vägrade att sälja huset eftersom hon hade en föreställning om att få själslig ro där vid sin död. De boende tyckte också om huset, för den bohemiska stämningens skull och sammanhållningen grannar emellan. När inte ägaren rustade upp sin egendom tog de egna initiativ för att göra boendet bekvämt och trivsamt. Fast i längden blev situationen ohållbar. Huset förföll och den åldrande hyresvärden var i princip okontaktbar.

Medan Villa EO fortfarande var permanent bebodd startade den första av fyra bränder och ett av vittnena berättar i GP om att några av Sjölanders tavlor, som Nelly stoppat undan på vinden, gick upp i rök. Detta var 2010 och året efteråt ledde det fortgående förfallet till att Hyresnämnden fattade beslut om tvångsförvaltning. Snart tvingades hyresgästerna flytta och Nellys försäkringsbolag klassade huset som ett rivningsobjekt men utan underskrift från dess ägare skulle det visa sig svårt att rensa tomten.

Under de följande åren eldhärjades huset igen och igen, dock utan att grupper av hemlösa, missbrukare och utländska tiggare hindrades från att ta platsen i besittning. Otryggheten i området ökade och ett närbeläget företag besvärades av det dåliga intryck som ”spökhuset” gjorde på kunderna. För myndigheterna måste det ha varit en befrielse när ett gåvobrev signerat Nelly landade på Lantmäteriets bord sommaren 2015. I brevet påstods hon överlåta Villa EO på en brorson och denne fick inom kort en lagfart på fastigheten eftersom ingen närmare anhörig stod i vägen; Nelly hade aldrig gift om sig.

En svensk väninna från Mexiko anade oråd när hon läste om lagfarten i GP och hon kontaktade ett kusinbarn till Nelly som meddelade Stadsbyggnadskontoret att Nelly inte alls hade någon brorson. Då hade ”brorsonen” emellertid sålt tomten till ett fastighetsbolag och gjort sig en förtjänst på 4 miljoner kronor. En polisutredning startade varvid konstaterades att Nellys namnteckning på gåvobrevet var en förfalskning och att ”brorsonen” bara var en ekonomisk brottsling med fuskadress på den spanska solkusten. Efter en internationell efterlysning fångades han upp i Thailand och fördes till Sverige i början av 2018. Vid det laget hade Nelly Wäsström varit död i två år; hon avled nämligen den 22 januari 2016 – 98 år gammal.

Nu uppstod en ny tvist med dödsboet, som utgjordes av det ovan nämnda kusinbarnet, på den ena sidan och fastighetsbolaget, som köpt fastigheten av den falske brorsonen, på den andra. Tvisten slutade med att dödsboet löstes ut med 2,7 miljoner kronor. Så kunde till sist resterna av Villa EO rivas och ge plats åt helt nya lägenheter.

Artikeln i GP förklarar inte arvgången till kusinbarnet men rimligtvis blev han eller hon förmånstagare genom ett testamente, annars ärver inte kusiner och deras barn. Eftersom Nelly bara hade en ”riktig” kusin på sin mors sida – en i förtid avliden son till morbrodern Otto Parkesjö – bör hennes arvinge ha varit en släkting på fädernet, det vill säga en efterkommande till släkten Wäsström från Söderhamn.

Fast räknar vi kusiner också genom moderns fosterhemsplacering skulle även jag kunna kalla mig kusinbarn – eller rättare sagt kusinbarnsbarn. Nellys mormorsmor eller fostermormor Johanna Charlotta var nämligen också svärmor till min farfarsfar i hans första äktenskap. Döttrarna i det äktenskapet, min pappas fastrar Lilly och Ella var därmed kusiner till Nelly på ungefär samma sätt som bröderna Eskil och Otto. Och i social, men inte någon strikt genealogisk-genetisk, mening kan jag då låta min farfar, som föddes i ett andra äktenskap, åka snålskjuts på sina halvsystrar och kalla honom kusin han med. Skulle inte denna krystade förklaring godtas är förblir han syssling (tremänning) till Nellys mor. Detta sistnämnda släktskap är orubbligt eftersom hans pappa var kusin med sin första fru.

Det mest tragikomiska släktbandet som denna historia uppdagat för mig är dock min relation till en falsk femmänning – eller ska jag säga falsk syssling till min far? Verkar nu allt bara som en enda röra hoppas jag att bifogat släktschema ska reda ut begreppen.

Källor i urval

  • AB (1946), Indianerna skall lära svensk exotisk färgskala. Aftonbladet 29/6 1946, s. 6.
  • AB (1947), Svensk målare stormtrivs i Mexiko. Aftonbladet 15/8 1947, s. 7.
  • AB (1952), Waldemar Sjölanders förra fru vill beslagta makens målningar. Aftonbladet 27/5 1952, s. 6.
  • AB (1954), Svenskan manlig och stark. Aftonbladet 15/9 1954, s. 12.
  • GHST (1938), Vänskapsförbundet skaffar egen lokal. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 25/10 -38, s. 6.
  • GT (1959), Waldemar Sjölander på visit. Göteborgs-Tidningen 19/4 1959, s. 6.
  • GT (1969), Smycken för 40.000 stals på konstgalleri. Göteborgs-Tidningen 11/5 1969.
  • Moderna Museet: http://sis.modernamuseet.se/people/265/waldemar-sjolander/objects (hämtat 24/7 2022).
  • Pettersson, Mia (2019), Spökhuset som gäckade kommunen – för att Nellys själ skulle hitta hem igen. Göteborgs-Posten 2/12 2019.
  • SD (1952), ”Den svenske Gaugin”: Jag stannar i Mexico. Svenska Dagbladet 24/4 1952, s. 1 o. 10.
  • Världskulturmuseerna – Carlotta: https://collections.smvk.se/carlotta-vkm/web/object/1243584 (hämtat 24/7 2022).

Släktforskningsåret 2022

Förra årets nyårslöften var optimistiska i överkant och mest overksam har jag varit med att skriva personakter för mina anor intill den åttonde generationen; den ambitionen var orealistisk. Ändå har 2022 varit rikt på genealogiskt innehåll. Här följer en hastig översikt.

1. Nya fynd. Om jag hittat några nya anor vet jag inte säkert, men kanske ett par namn på min förmodade farfars farfars farfarsfars sida i Åse härad, Västergötland. Där saknas mycket av kyrkobokföringen men jag får se om domböckerna ger mer. I dem har jag i alla fall funnit fler detaljer om mina förmodade (vad irriterande att behöva göra den reservationen) förfäders liv, till exempel hur en yngling utan lov tog virke från kronoparken Hunneberg.

Under våren tog jag ett krafttag med att forska på Stenlidensläkten framåt i tiden i stället, för jag ville veta vad som hänt med de olika släktgrenarna under 1900-talet. De flesta var enkla att hitta och min översikt omfattade snart cirka 1500 ättlingar. Mest nöjd är jag med att jag kunnat fastslå Johannes Stens dotter Anna Catharinas (1800—1844) fortsatta öde. Min tidigare hypotes om henne bekräftades trots att den bestreds av ett legalt hinder mot hennes andra äktenskap. Till detta ber jag att få återkomma.

2. Registreringsarbete. Arbetet med att skapa personakter i Word går trögt men som förarbete har jag skapat nya mappar för diverse anor och anförvanter. Dessa innehåller handskrivna excerpter från originalkällorna och de utgör en försäkring ifall den digitala informationen framledes skulle gå förlorad i en datakrasch. Härutöver kommer ett par listor som är mindre detaljrika men ger desto bättre översikt.

3. DNA. Förra året skrev jag om en man som sökte sin okände far. Nu har jag fått veta att han hittat denna person med hjälp av samma team som deltog i teveserien Genjägarna. Min mammas DNA-profil var till hjälp i sökandet och det visade sig att min mormor var syssling (eller tremänning) till den försvunna pappan. Roligt!

Min farmors morfar, Carl Adolf Carlsson – utan känd far.

Även om utsikterna är betydligt sämre önskar jag för egen del ledtrådar till min okände farmors morfars far och DNA-prover från mina farbröder skulle vara till hjälp. Jag har kommit halvvägs i denna insamling. Även om jag inte lyckas lösa gåtan är matchningslistorna man får informativa på ett annat sätt eftersom de ger en aning om vilka personer i den avlägsna släkten som hyser ett genealogiskt intresse. Vid fortsatt sökande efter gamla fotografier och andra släktminnen är det rimligt att kontakta dem i första hand.

DNA rymmer också information om långa härstamningslinjer tillbaka till forntiden och människans förhistoria, vilket nobelpriset till Svante Pääbo påminde om. Själv fick jag en insikt rörande min farfars farfars farmors mitokondrie-DNA, det som jag skrev om för ett år sedan. Jag tror att jag kan koppla ihop hennes profil med en folkförflyttning för länge sedan, ett historiskt skeende som lämnat avtryck i världslitteraturen. Om detta ska jag så klart skriva mer.

4. Kontakter. Några trevande kontakter med avlägsna släktingar relaterade till Stenliden har jag börjat ta och de ska bli fler nu när ett grundmaterial finns samlat att samtala kring. För att i framtida möten kunna kopiera kort och andra dokument inhandlade jag en portabel skanner. Den var större än jag förväntat mig och måste transporteras med bil men detta besvär uppvägdes av prestandan och kvaliteten som vid en testning här hemma framstod som mycket goda. Även diabilder kunde den skanna. Jag kånkade i väg med skannern till min farbror i Västervik för att kopiera ett urval av hans fotografier men då förelåg plötsligt inkompatibilitet med min USB-port och sedan dess har jag inte fått liv i skannern med min nuvarande dator. Frustrerande och mystiskt! Men resan i övrigt var trevlig.

5. Bok- och bloggprojekt. Bloggandet har som synes varit sparsamt och mest har det ägt rum på Stenliden.net. Men nu ska jag samla allt material hit och hoppas få ihop texter lite oftare. Detta skrivande är en övning inför mitt projekt att skriva en bok om släkten från Stenliden. Boken dröjer men jag har en god uppfattning om innehållet i alla dess kapitel och avsnitt. Under året har jag letat efter inspiration i handböcker om skrivande och andras släkthistoriska skildringar.

6. Litteraturstudier. Efter den recenserade It’s All Relative har jag läst fler böcker med genealogisk inriktning, alltifrån en mysdeckare till ett intressant försök att förena Bibelns presentation av Adam och Eva som nyskapade människor med den naturvetenskapliga forskningen (boken förespråkar inte någon ung jord-kreationism). Således har jag underlag för fler recensioner.

Om jag redan nu ska lyfta fram en titel i min bokskörd får det bli den lärorika Family Trees – A History of Genealogy in America av Francois Weil (2013). Både likheter och skillnader mellan amerikansk och europeisk släktforskningshistoria blir uppenbara vid läsningen av denna bok. Författaren delar in sin berättelse i fyra epoker med varsina kännetecken men synliggör samtidigt att sökandet efter släktkunskap aldrig varit ett enhetligt fenomen; intressenterna har i alla tider haft olika ingångar, mål och medel. 

7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Efter alla restriktioner under pandemin var det roligt att åka till Släktforskardagarna i Skövde i augusti, vandra runt bland montrarna, träffa andra eldsjälar och ta del av allehanda specialerbjudanden. Veckor innan Karin Bojs senaste bok Europas mödrar levererades till bokhandlarna kunde jag här ta emot ett signerat exemplar från författaren själv. Lagret tog slut medan jag stod i kön till hennes bord så turen var på min sida!

Under hösten deltog jag även i en anbytarträff som Inlands Släktforskare anordnade på Stadsbiblioteket i Kungälv. Jag håller mycket av denna lokalförening och det var värdefullt att för en gångs skull bryta mönstret av att vara passiv medlem på distans. För att oftare kunna dryfta släktforskningsproblem med människor på plats funderar jag nu på att gå med i ytterligare en lokal släktforskarförening, närmare min hemort.

8. Övertagande av gravrätt. Ett kommande blogginlägg måste handla om en släktgrav på min farmors sida som jag återfann vid ett besök i Göteborg under våren. Sedan jag tagit över ansvaret är graven rensad från ogräs och jag ser fram emot att sätta ut nya blommor efter vintern. Graven gav mig inte bara en meningsfull uppgift utan också en spännande gåta, nämligen att förstå varför den rymmer stoftet av en obesläktad kvinna som hade en annan grav väntande på sig, på andra sidan Atlanten. Svaret dröjde men till slut fann jag en förklaring.

Inför 2023 finns många uppslag att gå vidare med, bara tiden räcker till. Utan att avge något nytt nyårslöfte kan jag väl säga att bokprojektet ligger som prio ett.

GOTT NYTT ÅR!!

Julgåva för nästan 200 år sedan

Sockenstämmornas protokoll innehåller ofta uppgifter om fattighjälp och de hjälper oss förstå hur eländigt livet kunde vara förr. Men de vittnar också om hur lokalsamhället ibland ställde upp för sina svagaste, som här i juletiden anno 1826. Protokollet från Harestad ger en aning om Johannes Stens svåra villkor men det visar också att han var en person som väckte sympati i grannskapet.

”Protocoll, hållet i Harestads Kyrka, Söndagen den 17 Decbr År 1826.

Som åtskillige Medlemmar af Församlingen till Pastors Embetet i Thorsby Pastorat inkommitt med anmälan om utlysande af Socken Stämma i anledning af afskedade Soldaten Stens wid Thoreby swåra sjukdoms och fattigdomstillstånd, fann Pastor skäligt sådant bifalla, låtandes derföre utlysa allmän Socken Stämma, att hållas i ofvannämde Kyrka, Söndagen d. 17 Debr 1826.

Sedan undertecknad, tillförordnad Ordförande, uppläsit Kungörelsen af den 10 Decbr och uti korta föreställningar uppmuntrat till christelig gifmildhet, beslutades enhälligt följande:

Då ofvannämde Soldats ryslige Sjukdom, ej mindre än hans werklige behof af understöd war allmänt kändt, funno Församlingens Medlemmar intet skäl till wägran af understöd, utan skulle honom tillåtas attaf hvarje Helt Hemman uppbära twå Kappar Korn, som af Sexmännen i hvarje rote borde insamlas och honom tillställas.

Harestad ut supra / Em:l Fagerström / Tillförordnad Ordförande   

Att detta Protocoll vederbörligen från Predikstolen i Harestads Kyrka blifvit uppläst, d. 24 Decbr med tillkännagifvande, att den härmed missnöjde, äger att wända sig till Pastor sednast inom åttonde dagen efter uppläsandet häraf, för att få underrättelse hwart han bör wända sig med sine Beswär, intyga:

M.P. Knape / Olof Ifvarsson i Thoreby, Sven Persson i Hammar, Bengt Olsson”

Källa: GLA, Harestads sockenstämmoprotokoll KI:1, opag. (AD, bild 44—45).

Anmärkning: Emanuel Fagerström var adjunkt i Torsby pastorat vid denna tid medan Michael Peter Knape tjänstgjorde som komminister i annexet Harestad.

It’s All Relative – recension

Recension av: A.J. Jacobs (2017), ’It’s All Relative – Adventures Up and Down the World’s Family Tree’ (London: Oneworld); häftad, 352 s., populärvetenskap och biografi med genealogi.

Titeln It’s All Relative på journalisten A.J. Jacobs bok om släktforskning är dubbeltydig och kan syfta dels på bokens budskap att alla är släkt med alla, dels på att släktskap är något relativt. Båda villkoren är nödvändiga för att författaren ska lyckas med sitt uppsåt att samla världens största och mest inkluderande släktträff någonsin. Allt börjar med att han får ett mejl från en man som vill berätta om hur han samlat 80 000 människor i en släktdatabas, däribland Jacobs som är hans hustrus 9-männing. Jacobs fäster sig vid tanken på hur många människor, av olika slag och spridda över världen, som går att förena genom släktband och han fascineras av projektet att bygga ett World Family Tree, ett släktträd för hela världens befolkning.

När Jacobs får veta att 9-männingen arrangerat en släktträff för mer än 3 000 personer antar han utmaningen att slå detta rekord inom ett år. Den spänningsskapande nedräkningen fram till det stora eventet börjar och i bokens fortsättning får vi följa Jacobs i hans planering och hans sökande efter cousins och genealogisk kunskap. Han talar med nära och avlägsna släktingar (en del mycket avlägsna) om familjebandens betydelse. Han intervjuar experter inom olika fält av släktforskningen och träffar kändisar som kan ge draghjälp åt hans projekt. Och han besöker museer, konferenser och festivaler för att lära sig mer.

Mycket av författarens inspiration kommer från hans egen familj som dras in i projektet. Hustrun och de två sönerna stöttar men får också agera stötdämpare när Jacobs impulser går för långt, till exempel när hejar på barnens motståndarlag i fotboll – eftersom spelarna där, liksom alla andra, måste vara släkt i någon mening. Men Jacobs vet förstås att han har en trängre släktkrets som är judisk och rymmer allt ifrån den lärde 1700-talsrabbinen Vilna Gaon till en extremfeministisk moster. Från denna släkthistoria bjuder han på en lång rad roande anekdoter, men även ett fint porträtt av farfadern, en lågmäld person som visade sin storhet genom vänlighet och strävsamt arbete.  

Boken är humoristiskt skriven och ibland är det svårt att veta om skämten är på allvar eller utslag för naiv idealism. Klart är att författaren hyser ett hopp om att konflikter runt om i världen ska minska bara människor blir medvetna om hur nära relaterade till varandra de är. Emellertid är hans definition av släktskap mycket vid så frågan är hur nära folk upplever att relationerna är. Jacobs släktskapsbegrepp bygger inte bara på gemensam härstamning utan inkluderar alla dem som indirekt går att förena genom ingiften, även om dessa är flera stycken på rad. Visst är vi många som är generösa och räknar en svåger till vår släkt, men knappast dennes egna kusiner, med ingifta i sin tur – och så vidare, i ändlösa led bort från oss själva. Skulle inte detta vara nog garderar sig Jacobs med rön från genetikens område som visar hur närbesläktade alla människor – och djur – är. Om vårt och mössens DNA överensstämmer till 88 % och likheten med dvärgchimpanserna är hela 98,8 % borde vi känna gemenskap med allt levande säger han. Dock är marginaleffekterna stora och redan 1 Moseboken lär oss att inte ens syskonskap är någon garant för fredlig samexistens.

Författaren problematiserar institutioner och ordningar som värnar om traditioner och kulturell särart. Helt ointresserad av sådant är han inte men det spelar en underordnad roll i hans utopi om en, så gott som, gränslös värld. Jacobs liberalism och normkritik tenderar att trötta, åtminstone mig som har mindre bekymmer än han med att olika grupper slår vakt om sin egenart. Är det så konstigt att människor med ett gemensamt historiskt arv sluter sig samman i en intressegemenskap? Relationen till omvärlden behöver ju för den skull inte vara dålig. Ändå verkar organisationen Daughters of the American Revolution bli intressant för Jacobs först när den manifesterar sin etniska mångfald (som inte alltid funnits men är självklar i dag). Och jag undrar om inte syftet med det historiska sällskapet då hamnar i skymundan för en politisk vision. Fokus bör väl ändå ligga på vad härstamningen från patrioterna under det amerikanska frihetskriget betyder för dagens medlemmar, hur den inspirerar till nutida patriotism?

Likaledes har han problem med mormonkyrkans konservativa familjesyn, fast han tacksamt tar emot dess hjälp. Att han vill relativisera kärnfamiljens betydelse förvånar lite eftersom han själv lever i en traditionell familjekonstellation och trivs med det. Till Jacobs försvar får dock sägas att han resonerar kring olika synsätt och att han är transparent med sina tillkortakommanden att leva så inkluderande som han lär. Han pekar på inkonsekvenser och paradoxer både hos släktforskarrörelsen i stort och hos sig själv. Till de senare hör att han vill värna om alla människors lika värde samtidigt som han gärna intervjuar kändisar och bjuder in dem till sitt event.

På ytan kan boken ge ett flamsigt intryck men med humorns hjälp lyfter Jacobs flera intressanta ämnen, varav några har etisk karaktär. Vad har vi till exempel rätt att avslöja om dem som är döda och inte kan värja sig mot det vi publicerar? Och hur varsamma bör vi vara med information om oss själva? DNA-genealogin innebär enorma möjligheter men också risker för att obehagliga sanningar om okända faderskap och ärftliga sjukdomar vinner spridning.

It’s All Relative ger i sina 46 kapitel en mängd infallsvinklar på betydelsen av såväl släktskap som släktforskning. Familjens svarta får, släktfejder och romantik är ytterligare några av ämnena som passerar revy. Behandlingen av varje ämne är flyhänt men icke desto mindre lyckas författaren förena personliga erfarenheter med allmängiltiga fakta och underhållning med kunskapsförmedling. Inte heller känns boken spretig för hela tiden finns en syftning framåt, mot den globala släktträffen som måste bli större än han först tänkt sig.

Trots att Jacobs släktforskning har ett ovanligt upplägg ger hans bok en bra översikt på fenomen och trender inom nutida släktforskning och läsningen känns ofta inspirerande. För erfarna släktforskare kan det vara nyttigt med någon som kommer utifrån och har med sig andra teoretiska perspektiv än de som är kutym. Man behöver inte vara så radikal som Jacobs i sin syn på familjen för att instämma i påståendet att det finns både biologiska och logiska familjer och att de senare (som grundas på sociala relationer) också måste ges utrymme i genealogiska presentationer av olika slag. Särskilt logiskt tycker jag dock inte att hans utvidgade släktskapsbegrepp är när det inrymmer inte bara ingifta utan ingifta till ingifta utan gräns. Men kanske använder han det mest på skoj? Jag vet inte.

I slutet av flertalet kapitel finns en statusuppdatering för planeringen av den stora släktträffen. Här finns en del praktiska råd att ta fasta på för vemhelst som planerar ett större evenemang, även släktträffar av mindre format med kanske ett hundratal deltagare. I slutet av boken finns dessutom en del nyttiga tips och länkar för den som vill börja släktforska. Någon handbok i släktforskning är dock inte It’s All Relative. Bortsett från att Jacobs tar reda på berättelser och fotografier i sin närmsta krets innehåller boken mycket litet av traditionell släktforskning, det vill säga läsning av gamla handskrifter. Ett tillfälle till detta ges vid besöket på Family History Library i Salt Lake City, där Jacobs får se ett vigselbevis för släktingar i 1800-talets Polen, men annars rör han sig mycket i databasernas värld, framför allt på geni.com. Säkert nödvändigt för att hinna samla ihop flera tusen cousins på ett enda år.  

Genealogisk årskrönika

Jag tittar på en hög osorterade papper och tycker att jag borde kommit längre med att ordna upp min släktforskning nu när året närmar sig sitt slut. Den genealogiska informationsmängden växer exponentiellt och blir snabbt ohanterlig om man inte har ett bra system för sina anteckningar. Här får jag öva upp min förmåga och tills vidare glädja mig åt andra genealogiska färdigheter. För listan på vad jag uppnådde och upplevde under 2021 blev oväntat lång och den manar till fortsatt aktivitet.

Året inleddes i en känsla av eufori eftersom jag redan hösten 2020 gjorde ett stort genombrott. Hemmasittartillvaron under pandemin hade fått mig att återuppta släktforskningen efter en längre tids passivitet och nystarten gav riklig utdelning när jag kom min farfars farfars farfar Johannes Stens västgötska ursprung på spåren. Fullständig bevisning saknas men starka indicier tyder på att denne soldat vid Bohusläns regemente var son till en vice korpral i Flo socken – en person som fascinerar, inte bara för att han fyller en irriterande lucka i min antavla utan också för att han åren 1788—1790 var krigsfånge i Ryssland. Upptäckten gav mig förnyat incitament att göra en sammanställning av Stenlidensläkten, det vill säga Johannes Stens efterkommande. Det ena ledde till det andra, även i andra delar av min släktforskning:

Stenliden vid Toreby i Harestad – Johannes Stens hem.

1. Nya släktgrenar. Bland Johannes Stens barn fanns sonen Elias, född 1809, och jag har länge trott att han längre fram i livet blev båtsman Lustig i Backa socken på Hisingen men jag saknade bevis. I början på året tog jag kontakt med en släktforskare som härstammar från denne båtsman men på sin webbplats försett honom med en annan pappa. Hade han uppgifter som jag saknade? Det visade sig att det fanns minst två Elias Johannesson, födda 1809, på Hisingen under 1820-talet och slutsatsen att Elias Lustig var torparson från Nödinge socken i Västergötland var lätt att förstå. Under mejlkonversationens gång fann jag emellertid bevis på att min hypotes var den rätta men tyvärr lyckades jag inte övertyga min kollega om att han också tillhör Stenlidensläkten och är femmänning till min pappa. Positivt med hans skepsis var att den triggade mig till att gräva djupare i källorna och jag får ta på mig att jag sedan blev lite ivrig och mångordig i min argumentation – ett pedagogiskt misstag. Klart är i alla fall att Elias Lustigs efterkommande hör hemma i mitt släktregister.

Det avgörande beviset för båtsman Lustigs härstamning fann jag när jag parallellt utredde hans syster Annas öde. På omvägar hamnade hon i Mölndal där hon 1860 gifte sig med pappersbruksarbetaren Lars Rohdin som redan förut var pappa till flera av hennes barn (vid lysningen nämndes Elias Lustig som hennes bror). Detta var nytt för mig och under året har jag kunnat följa barnens väg över Atlanten och släkten Rohdins fortsatta liv i USA.

Under fortsättningen av 2021 fann jag också nya intressanta sidolinjer på min morfars mor Fredrika Lorenzdotters sida, först och främst bland de efterkommande till hennes morfars far, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård, Fors socken (Älvsborgs län). Mest spännande var det att läsa om Fredrikas syssling Harald Hall, som blev ingenjör i Sankt Petersburg, tvingades kvar av bolsjevikerna under revolutionen men sedan fick det diplomatiska uppdraget att rädda tyska krigsfångar ända borta i Centralasien. Längre bakåt bland Fredrikas anor hittade jag dessutom en sannolik anknytning till den militära släkten Bobeck från Korsberga socken i Skaraborgs län. Denna släkt har en adlig gren, Ridderhierta, som funnits representerad på vår västindiska koloni Saint Barthélemy. Avlägsna men likafullt oväntade och spännande inslag i släktforskningen! Jag får återkomma till dessa sidospår längre fram. 

2. MtDNA-analys. Inspirerad av framgångarna kring Johannes Sten ville jag komma till rätta med hans hustru Karin Andersdotters härstamning på mödernet. På nätet ser jag hur andra släktforskare påstår att Karins mamma var bördig från Toreby i Harestads socken, nära Kungälv. Jag tror också, bland annat baserat på fadderskap, att så var fallet men saknar bevisen som identifierar bondedottern Annika Svensdotter, beräknat född 1757 i Toreby Mellangård, med den senare pigan och namnfränden i Övergården, som trolovade sig 1780 och blev anmoder till mig. Dessutom försvagas hypotesen av den skulle innebära ett kusinäktenskap i den nära släkten. Till stöd för densamma kunde jag dock under våren visa att en dotterdotters dotterdotters dotter till Karin Andersdotter bär på exakt samma mitokondrie-DNA (mtDNA) som en ättling till hennes förmodade mors moster Anna Andersdotter i Gloshed Övergård, Torsby socken – en ättling i likaledes obrutna kvinnliga led.   

Dessvärre är mtDNA inte ett lika bra kriterium på släktskap i historisk närtid som den manliga ekvivalenten Y-DNA men min övertygelse är större nu än innan samtidigt som det var roligt att hitta och jämföra nu levande representanter för två så långa kvinnolinjer. En bedrift!

3. Faderskapsutredning. En desto mer passiv roll har jag spelat i utforskandet av en okänd far men bara genom att vara registrerad med sin DNA-profil på sajter som FamilyTreeDNA och MyHeritage kan man vara till hjälp för andra som söker sitt ursprung. En man i södra Norrland kontaktade mig eftersom han funnit en relativt nära matchning till min mamma, vars profil jag också fört in på nämnda sajter. Han antog att denna träff måste vara en ledtråd till hans biologiska pappa, en för honom okänd person. Efter jämförelse med övriga personer i hans och mammas matchningslistor kunde jag meddela att vårt gemensamma upphov tycks finnas bland förfäderna till min mormors farmor. Med hjälp av utökad forskning på de grenar där DNA-matchningar finns och ytterligare DNA-tester bör det var möjligt att lösa gåtan. Min mejlkontakt fick sedan professionell hjälp att gå vidare och jag ser fram emot att höra om resultaten. Ibland får man vänta på de avgörande träffarna men ju fler som lämnar DNA-prover till släktforskningens fromma, ju större är chansen att hitta en lösning. Ofta bär vi på svaren till varandras genealogiska problem inom oss själva.

4. Nya anor. Faderskapsutredningen i föregående punkt återuppväckte mitt intresse för min mormors fars, vedhandlaren Svante Johanssons, anor. Jag har länge misströstat kring dem eftersom de varit så svårforskade men under året hittade jag ett länge saknat ursprung för hans farfars far: ytterligare ett par generationer i bohuslänska Ljungs socken under 1700-talet. Märkligt hur jag kunnat missa dem tidigare. De fanns på platsen in plain sight hela tiden. Likaså letade jag rätt på fler detaljer kring hans mammas anor från Bjärke härad. Där kom jag in på frälsebönder under Kobergs gods i Lagmansereds socken men när jag jämförde kyrkobokföringen med mantalslängderna fick jag inte familjebilderna att stämma överens. Suck! Inom mig gnager en oro att prästen blandat ihop två familjer och skrivit dem som en enda.

5. Nytt registersystem. Kontakterna med andra släktforskare påminde mig om att jag måste katalogisera min släktforskning så att jag snabbt kan fixa registerutdrag och inte behöver gå tillbaka till källorna varje gång jag vill dela en uppgift. Inte sällan är det lättare för mig att göra om forskningen än att hitta informationen i mina egna anteckningar och så ska det inte vara.  Många släktforskare använder speciella program för att hålla ordning men jag tycker att de begränsar mig, dels layoutmässigt, dels i redovisningen av källor och reservationer. Inte heller litar jag på att all information följer med utan risk för förluster vid överföringen till ny dator eller nya programversioner. Därför föredrar jag att bearbeta och lagra informationen i Word och att fylla i en uppsättning grafiska antavlor för hand. Till att börja med försökte jag fylla i färdiga formulär men fälten rymde inte tillräckligt antal tecken och därför skapade jag i år en egen typ av personakt (ansedel) i Word.

Alla personakter jag upprättar för min egen släkt ska gå att koppla till två register som samtidigt är tabellariska översikter. Det ena är min antavla, kompletterad med namnen på alla anornas barn och syskon; det andra är en uppräkning av alla som härstammar från Stenlidensläkten. Kopplingen sker med hjälp koder för alla anor och deras ättlingar, inklusive ingifta. Under året har jag bestämt mig för att numrera anorna enligt Kekules system och deras efterkommande med bokstäver (versaler för söner och gemener för döttrar). Härtill har jag utarbetat symboler som markerar osäkerhet, olika relationer och barnkullar med mera. Vidare har jag tänkt igenom hur mina källhänvisningar ska se ut, hur jag ska ange orter och vilka förkortningar jag ska använda. Valmöjligheterna är åtskilliga in i minsta detalj men nu har jag hittat en tillfredställande form för kontinuerlig påfyllning av data.

6. Bloggar. Eftersom personakterna är ämnade för ren faktaredovisning upprättade jag två bloggar för berättande texter om mitt genealogiska intresse. Detta är den ena och den har ett bredare anslag. Den andra är stenliden.net och den ska handla om samma soldatsläkt som jag berört ett antal gånger här ovan. Med dessa fora hoppas jag nå ut till fler som delar mitt intresse men först måste jag fylla på med innehåll. Insatserna för året består främst i att jag lärt mig använda WordPress och att jag valt layouter som jag trivs med. Gott så.

7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Mitt nyvaknade intresse, bland annat för formfrågor, fick mig att gå med i några Facebookgrupper som har med släktforskning att göra. Hopplöst sent insåg jag att jag missat hur mycket kunskapsutbyte som sker där i grupper för olika fritidsintressen. Tidigare diskuterade jag gärna på Anbytarforum men tyvärr har den sidan mist sin ställning som mötesplatsen nummer ett för alla släktforskare. På Facebook är uppslutningen stor och man får snabbt svar men diskussionerna dör snabbt ut och jag saknar överblicken som finns i Anbytarforum.

Till den oordnade strukturen påminner Facebookgrupperna om min egen släktforskning, samtidigt som deras format har sin egen charm. Det är lättare att komma med uppmuntran och i gruppen Släktforskning, där jag är som mest aktiv, har jag själv fått mycket positiv respons. Så till den grad att jag belönats jag med märket Uppskattad svarare, en enkel symbol jag försöker behålla genom att svara på frågor och dela med mig av erfarenheter. Fenomenet visar hur känslig jag är för det som inom pedagogiken kallas yttre motivation. Men nu har jag varit passiv ett par veckor och sker ingen bättring lär jag strax förlora mitt märke. 

Jag har vidare tagit del av Genealogiska Föreningens produktion och upptäckt deras skatt av nätsända föreläsningar och släktforskningscaféer. Inspirerande och lärorika! Värt att nämna är också mitt fortsatta medlemskap i Inlands Släktforskare. I år var medlemskapet gratis, trots att jag fick livstidsfångens Olof Andersson Hjelms memoarer från 1800-talet som julgåva. Tack!

8. Teoretisk genealogi. När jag då och då tröttnar på den egna släkten tycker jag om att filosofera kring släktforskning i allmänhet – dess syfte, forskningsobjekt, historiska utveckling och så vidare. Ibland blossar debatter upp kring dessa frågor, bland annat i Facebookgruppen Släktforskning, och folk brukar ha väldigt bestämda åsikter utan att kunna ge andra argument än den praxis de är vana vid. Min mening är inte att dekonstruera alla inlärda föreställningar i postmodernistisk anda men jag hävdar att släktskap är en social företeelse som inte bara är beror på biologisk härstamning; det är skillnad på genealogi och genetik.

För att bättre förstå släktforskningen som fenomen började jag i höstas att spana efter litteratur om släktforskning, det viss säga böcker och artiklar som bidrar till en teoretisering av vårt fritidsintresse, till en teoretisk genealogi. Det mesta som skrivits på genealogins område är antingen resultat av släktforskning eller handledningar i hur man släktforskar, men några intressanta verk som berör frågan varför har jag kommit över och jag ska skriva om dem längre fram. För att vidga bilden av det genealogiska forskningsfältet uppmärksammar jag också annorlunda släktstudier, till exempel uttolkningar av Bibelns släktträd. Många släktforskare avfärdar dessa som ren fiktion men jag tror att de, oavsett historicitet, bär på viktiga budskap.

Den teoretiska genealogin har fått mig själv att omvärdera tidigare ståndpunkter. Exempelvis irriterade jag mig förr på släktträd där anorna ritats in i grenverket. Anorna borde ju vara rötter, tyckte jag. Men i år lärde jag mig att framställningssättet har en gammal tradition med början hos adeln under 1600-talet. Och i medeltida släktscheman, innan trädmetaforen blev vanlig, var det kutym att placera de äldsta anorna högst upp, som en hedersbetygelse.   

Släktforskningsåret 2021 innebar fler ströfynd, kontakter och upplevelser än de här nämnda men listan är redan lång. Jag är glad över alla som hör av sig och utbyter gärna information. Lyckas jag hålla mina nyårslöften kommer sådant utbyte bli lättare att genomföra från min sida. Ambitionerna för 2022 är att:

  • Fylla i mina nya ansedlar så att de täcker alla mina kända anor intill den åttonde generationen från mina föräldrar räknat.
  • Regelbundet skriva i mina två bloggar.
  • Skriva klart större delen av en bok om Stenlidensläkten.
  • Ta kontakt med ett flertal avlägsna släktingar, främst inom Stenlidensläkten.

Lika banbrytande upptäckter som under perioden 2020—2021 vågar jag inte hoppas på att göra igen. Däremot hoppas jag på ett ökat mått av fördjupning i de personer jag redan känner till. Med detta sagt önskar jag…

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

Indirekt kontakt med 1700-talet

På liknande sätt som vi kan säga att världen är liten eftersom ett fåtal personer har stor geografisk räckvidd borde det vara möjligt kalla historien kort eftersom människor ofta famnar flera epoker och upplever hur samhället förändras under ett långt liv.

För yngre generationer kan det vara fascinerande att tänka på hur mycket äldre medmänniskor varit med om och hur långt in i nutidshistorien de kunnat bära med sig minnen av händelser vi själva ser som avlägsna. Att det på 1950-talet kvarlevde veteraner från amerikanska inbördeskriget känns overkligt, likaså att änkor till soldater från samma krig levde ända in i det tjuguförsta århundradet.

Av de gamla människor jag mött är min farfars mor Maria den som levt tidigast i historien. Jag var fem månader gammal när vi träffades på hennes 102-årsdag den 23 maj 1976. Detta minns jag så klart inte själv men jag har foton från tillfället och vet att Maria sa: ”Vilken fin liten pojke ni kommer med!” Lägger jag ihop mina erfarenheter med hennes sträcker de sig från den oskarianska eran in i den digitala tidsåldern.

Än mer hisnande blir tanken på hur långt tillbaka jag skulle komma om jag beaktar de bekantskaper som Maria själv gjorde under sina tidigaste år. Jag undrar: är det möjligt att jag träffat en person som i sin tur kom till tals med någon som var född på 1700-talet? Teoretiskt är det fullt tänkbart att Maria i egenskap av liten flicka pratade med en sådan person och om denne var en bit över 80 så kan han eller hon ha förmedlat minnen från det föregående seklet. Nu saknar jag belägg för ett sådant samtal och i stället antar jag utmaningen att påvisa ett omedvetet möte från Marias sida, av den sort jag själv hade med min farfars mor.  

Tyvärr var Marias morföräldrar döda när hon föddes 1874. De var annars födda på 1790-talet och säkert skulle de ha träffat sin dotterdotter om de levt länge nog. Farfadern hade hon många år på sig att samtala med men han föddes först 1821 – i och för sig länge sedan från mig räknat, under romantiken.

För att etablera en relation med en 1700-tals människa måste jag titta närmare på Marias grannskap och nära krets vid tiden för hennes födelse. Hon föddes 1874 i Ale-Skövde socken, Älvsborgs län, som dotter till småjordbrukaren August Larsson (1848—1923) i Östra Vallby och hans hustru Annika Svensdotter (1835—1899). Där fanns så klart prästen som döpte henne men kyrkoherde Hulthén var bara 46 år gammal. Om dopet hölls i kyrkan kanske kyrkväktaren Lars Andersson vid Locktorp närvarade men det hjälper inte eftersom han inte fyllt mer än 60. Och långt yngre var de två dopvittnena, fastern Eva och hennes make Samuel Petersson i Bästorp.

Jakten bland andra släktingar fortsätter och till slut hittar jag en moster till farfadern som den nyfödda flickan hade en chans att träffa. Denna kvinna hette Britta Larsdotter och var född 1796 och levde som änka på undantag i Locktorp Skattegård, halvannan kilometer från Östra Vallby. Men tidsfönstret är litet; hon dog knappt fyra månader efter Marias födelse. En omedelbar granne, gubben Anders Andersson d.ä. i Östra Vallby, som även han föddes 1796, levde dock till 1877. Han är den bästa kandidaten jag hittat hittills.

I och med detta ser jag hur en person, min farfarsmor, länkar samman 1700-talet med nutiden – inte som traditionsförmedlare men väl som bevis på att historien är kort i förhållande till människans livslängd.