Nu var det fjärde ljuset i Advent tänt och jag önskar alla en riktigt God Jul och sedan ett Gott Nytt År. Inga blogginlägg har skrivits sedan förra julen, men lite stoff har jag i alla fall till en genealogisk nyårskrönika för 2025. En hel del material har uppenbarats bara den sista veckan.
Fynd Till att börja med verkade 2025 vara ett ganska fyndfattigt år, med bara några få kompletterande uppgifter här och där. En del av dem fann jag genom Riksarkivets och ArkivDigitals nya textläsningsverktyg, som med hjälp av AI har tolkat och transkriberat stora textmassor från diverse domstolsarkiv. Jag sökte på speciella ort- och personnamn, bland annat Nöös med varianter (Nös, Nöhs etcetera). Så hette ju några förfäder i södra Bohuslän. Många sökträffar är rena felläsningar från AI:s sida, för i verkligheten kanske det står röse, näs eller Böös. Andra gånger, när det faktiskt står Nöös i originalkällan, har transkriptionen förvandlat namnet till Roos, Noos och liknande. Ändå är denna funktion till stor hjälp och jag gladdes när jag tidigare i år fann en piga Maria Nöös, omskriven 1728 i en dombok för Garnisonsregementet i Göteborg. Hon var då ombud för sin matmor, guldsmedsmästaren Fernlöfs hustru, så det stod inget om hennes egen person, men jag förmodade att hon var dotter till den karolinske ryttaren Daniel Nöös, vilken jag forskat mycket kring; namnet Nöös är så pass ovanligt. Fast hon bara blossade upp vid ett tillfälle och sedan försvann var det trevligt att notera henne som en möjlig anförvant, i synnerhet som jag förut knappt känt till någon kvinna alls i Daniel Nöös egen familj (hustrun är bara ett streck i mantalslängden och kyrkobokföringen saknas).
Egentligen tycker jag inte om AI-genererade bilder, men eftersom AI hjälpte mig med fyndet får det illustrera Maria Nöös öde också.
Jag var nöjd med detta lilla men alldeles nyss kom en förtida julklapp i form av en bekräftelse på att det fanns en dotter Maria i Göteborg. Det var under insamlandet av stoff till denna årskrönika, som jag förstod att ArkivDigital lagt in ny dokumentation i sin databas. Den maskinella texttolkningen tog nu fram uppgifter om hur pigan Maria Danielsdotter Nöös framträdde inför kämnärsrätten redan i april 1713. Hon sade sig vara 17 år gammal och född i Ytterby socken, Bohuslän. Daniel Nöös hade alltså en dotter, vid sidan om de fyra söner jag tidigare räknat med! Dessvärre stod flickan tilltalad för stöld i sin husbondes, fältskären Didrik Morters, hus. Rätten pressade henne: Varför lämnade hon vid ett tillfälle huset obevakat? Vad hade hon menat med att fler skulle följa henne i arresten? Hade hon inte underrättat matmodern om de dyrbara gåvor hon påstod sig ha fått av dess dotter?
Maria nekade ihärdigt till alla anklagelser som bars fram av den så kallade gillesfiskalen. I fyra och en halv månad satt hon frihetsberövad, men till slut fann domarna för gott att frikänna henne. En söt detalj i rannsakningen om Marias göranden och låtanden kvällen då stölden ägde rum är en mosters utsaga, att Maria hade tagit hennes lilla barn på armarna och dansat med det. Jo, genom detta rättsfall dök vissa ledtrådar till Marias mammas släkt upp, dock väldigt fragmentariska. Och av fallet från 1728 att döma förblev hon hushållstjänarinna i många år, utan att gifta sig.
Fler fynd När nu timtal av bläddrande och skumläsning av flyhänt skrift i många hundra sidor tjocka domboksvolymer ersatts med digitala sökningar, har också annan information om Nöössläkten kommit fram (allt är inte så smickrande, men man får ta det goda med det onda). Med ens återupptäckte jag ännu ett par barn till Daniel Nöös. De tre bröderna Josef, Johan och Christian Nöös (kända sedan tidigare) gjorde således i oktober 1763 anspråk på arvet efter deras syster Annika Danielsdotter, som hade varit gift på Hisingen men bara lämnat en styvdotter efter sig. Till denna syskonskara får jag dessutom lägga ett halvsyskon som föddes i norra Bohuslän 1685. Jag visste förut att Daniel Nöös haft en utomäktenskaplig affär med en kona Signa Jonsdotter där, för den omtalades i förbigående vid ett senare tillfälle – däremot inte att förbindelsen resulterade i ett barn, vilket han erkände som sitt. En nyupptäckt domboknotis från Vätte och Tanums häraders sommarting nämnda år förklarar hur det låg till. Emellertid saknar jag uppgifter om barnets kön och dess fortsatta liv. Det återstår för mig att göra en mer komplett sammanställning av ovanstående information.
Artificiell Intelligens i all ära men traditionella databaser är också värdefulla. I Gravstensinventeringen, som Sveriges Släktforskarförbund förfogar över, fann jag teckningar av två stenkors på Fors kyrkogård, lite söder om Trollhättan. Enligt protokollen från 1979 skulle de stå på Olof Anderssons (1810—1880) i Fors Stommen familjegrav. Han var bror till morfars mormorsfar och av initialer och datum (A.L.S. F.D 13 OC. 1763 … resp. B.S.D. F.D 6 AG 1766 D 8 AP. 1814) förstod jag att det ena korset vittnade om föräldrarna, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård och hans hustru Börta Svenningsdotter. Trots att Anders Larsson dog så sent som 1851 var korsen huggna i en stil som snarast hör 1700-talet till, och andra ristningar visar att han återanvänt äldre stenar. De äldre inskriptionerna går att knyta till ett par under 1700-talets början, möjligen Anders Larssons farföräldrar, men de synes både ofullbordade och delvis upprepade. Vid ett besök på plats såg jag att de två korsen flankerar Olof Anderssons egen sten i en stor grusgård. Genom handelsverksamhet blev han på sin tid rätt förmögen. Sammantaget är detta gravminne ett av de äldsta jag har i min släkthistoria – en spännande men lite svårtolkad upptäckt.
En annan databas jag gärna letar i är Folke på Institutet för språk och folkminnen. Där sprang jag i år på ett par kortfattade uppteckningar från 1926 av vad mormorsfars föräldrar i Västerlanda sagt om skrock förr i tiden. På ett registerkort berättar hans pappa, båtskepparen på Göta älv Samuel Johansson, till exempel att ”de” (folk han träffat) aldrig slog ”varmt vatten i sjön förrn de sagt: ’under’. Det skulle vara en varning till sjörån, för annars kunde hon bli bränd.” På ett annat säger mamman, Lotta, att folk i trakten helst slaktade och klippte ull när månen stod i ny.
Utflykter Efter att ha vridit och vänt på gamla och nya kartor, tittat på Google Maps street view och flygfotot, samt konsulterat lokalhistorikern Hans Karlssons bok Harestad – Från Kroken till Korseberget 1659—1970 (utg. 2017), lyckades jag äntligen lokalisera torpstället Apelviken vid Östra Näreby, ungefär 1 mil sydväst om Kungälv. Där bodde farfarsfars farsfarsmors föräldrar under 1800-talets första hälft; Anders Nilsson Nöös och Annika Svensdotter hette de. Med mamma som ressällskap for jag dit 1 april, en strålande vårdag. Apelviken består idag av en ostörd glänta, innanför en bergskreva, men den omges av en radhuslänga på ena sidan och gårdar på den andra. De nyare husgrupperna förbinds av en promenadstig, som går rakt igenom den gamla boplatsen och gör den lättillgänglig. Under ett vidlyftigt gammalt äppelträd står en bänk, där vi intog medhavd fika. Platsen tedde sig riktigt idyllisk. Av Anders Nöös och hans yngsta dotters hus sågs inga andra rester än de gråstenar som väl utgjorde grunden, fast tvärs över stigen ligger en inhägnad brunn. Enligt Hans Karlsson har den kallats Nösekällan.
Sedan tog vi färjan från Kornhall, över Nordre älv till Hisingen. Det ser lite lustigt ut med skylten ”Göteborgs stad”, när man kommer upp på andra sidan, för ännu råder ren landsbygd runtom – men göteborgarna använder ju ordet stad i stället för kommun. Under den fortsatta vägen på Hisingen fick jag en uppfattning om trakten kring Lexby, där en dotterdotter till Anders Nöös bodde. Husförhörslängden ger vid handen att hon och maken var torpare på ett utbruk som tillhörde häradsdomaren Andreas Persson i Lexby Östergård. Efter honom och några av hans anförvanter finns en omfattande samling gårdshandlingar deponerade hos Riksarkivet i Göteborg. Inför ett besök där i oktober hade jag beställt fram några volymer i hopp om att hitta ny information om min släkting Johanna Johansdotter (1807—1876), men de omåttliga buntarna av kvitton, auktionsprotokoll och listor över låntagare gav ingenting i utbyte. Ja, ja… det var väl positivt att Johanna inte verkar ha blivit alltför beroende av bygdens stora lånehaj. Och välgörande för mig var det, att som omväxling byta dataskärmen mot ett fysiskt arkiv.
Hjälpmedel i släktforskningen Jag har samlat på mig en del genealogisk litteratur och i årets bokskörd finns handboken Hitta din historia – Släktforskning för alla av Ingeborg Arvastsson och Stina Loo (utgiven på Historiska Media 2025). Den följde med ett förmånligt prenumerationserbjudande på tidningen Släkthistoria. Boken ger en trevlig och brett upplagd presentation av olika sorters källmaterial, inte bara kyrkböcker. Man lär sig en hel del om sammanhangen vari källorna tillkommit, det vill säga samhället i stort. Utförandet är tilltalande: på matt papper ges många illustrationer, faktarutor och exempel på verkliga livsöden. För en erfaren släktforskare är så klart mycket av innehållet redan bekant men jag blev bland annat varse vilket värdefullt tillskott som landskontorets verifikationsbok kan vara om till exempel vigselböcker saknas (där ingår nämligen vissa år listor på dem som betalat avgift för sina lysningssedlar).
Över huvud taget tycker jag att man som nybörjare inom släktforskningen ska ha en bra handbok som referens. Visserligen går det att få många goda tips ute på nätet, men där blandas högt och lågt; bakom råden i erfarna släktforskares tryckta texter på papper finns ofta mer eftertanke. Också vi mer erfarna kan ha stöd av en handbok när vi berättar för noviser om hur man gör. Får jag lägga till ett eget nybörjarråd så blir det att vänta med abonnemang hos de internationella databasjättarna. Undantagen är om man själv är av utländsk härkomst eller söker en okänd biologisk förälder och behöver jämföra släktträden hos andra med matchande DNA-profiler. Annars kommer man långt nog de första åren genom att använda sig av Riksarkivet.se och ArkivDigital.se. Dessa svenska sajter är bäst för svensk släktforskning.
Under året har jag haft förmånen att prata med några som är nya i gamet och jag förstår att flera tycker reklamen från MyHeritage och Ancestry låter lockande. Det verkar ju enkelt och nybörjarvänligt att bli serverad så kallat smarta matchningar, som man kan länka till sitt träd, hellre än att själv läsa den snirkliga handstilen i originalkällorna. Ofta nog går det också att få ett korrekt träd tillbaka till 1800-talet, men sedan hopar sig felen om man inte lärt känna äldre tiders folkbokföring, för då kan man inte bedöma rimligheten i tipsen som ges. Denna färdighet får man bara om man släktforskar på riktigt, genom att kryssa mellan olika arkivdokument som skrivits (huvudsakligen för hand) i nära anslutning till händelserna de berör; det kan innebära en rörelse från församlingsbok, till födelsebok, till annan församlingsbok, till vigselbok och så vidare. Den som tar del av sådana originalkällor upptäcker dessutom intressanta detaljer, vilka vaskats bort i de sammanfattande registren; man får veta mer om anornas umgänge, levnadsförhållanden och sätt att vara – inte bara namn, datum och platser.
Läsningen av primärkällor behöver nu inte vara så svår, för utgår man från sin nära anhörigkrets och går bakåt, kommer man ju först att möta relativt nyskrivet material som är lätt att tolka. Svårighetsgraden ökar sedan successivt, i lagom takt, för varje generation bakåt man tar sig. Sedan finns ingen anledning att ha bråttom med de äldsta officiella dokumenten, för de finns kvar i arkiven. Samla i stället personliga släktminnen som riskerar att försvinna allteftersom de äldre i släkten faller ifrån. Tvärtemot instinkten anser jag alltså att man bör vänta med MyHeritage och Ancestry tills man blivit mer erfaren och vill prova på något mer avancerat, som att leta efter emigranter eller komplettera pappersforskningen med DNA-analyser. Inte heller behöver släktforskningen bli så tidsödande, om man avgränsar den till små delprojekt.
* * *
Denna årskrönika har ju släktforskning som tema men givetvis har också annat av betydelse hänt. Jag tänker med såväl värme som saknad på två vänner som gått bort: Rolf, ursprungligen barndomskamrat till pappa, och Richard, som jag delade mycket av barn- och ungdomstiden med. Tack för alla fina minnen!
Året närmar sig sitt slut och jag önskar min lilla skara läsare God Jul och Gott Nytt År. Jag hoppas att 2025 bär med sig intressanta fynd och erfarenheter åt alla läsare som vill veta mer om sitt förflutna. Här följer några återblickar på min egen släkthistoriska verksamhet under det gångna året.
1. Fynd. Det är svårt att upptäcka fler anor när man hållit på några år men genom alternativa källor till kyrkböckerna kan nya namn dyka upp. Så var det när jag arbetade med morfarsfars anor och tittade i Flundre och Väne härads domböcker. Här och där kunde jag lägga till ett par, tre generationer, liksom några spännande dramer. En ny insikt var det, att mammas ursprungliga efternamn Karlsson med lite god vilja kan anses vara ett indirekt arv från en bonde som föddes i slutet av 1500-talet. Läs mer i bloggen, som ändå inte nämner allt jag hittade. Föreningen Släktdatas register var till god hjälp vid sökandet i de digra volymerna.
Efter genomgången av domböckerna känns det lite vemodigt att de bästa källorna är uttömda och att jag knappast lär hitta så många fler förfäder och anmödrar i Flundre och Väne härader, men då återstår ju släktforskning i sidled, dokumentation och fördjupad research om bygderna över huvud taget. Dessutom har jag andra häraders domböcker att utforska på andra linjer, vilket bjuder på sysselsättning åratal framöver. Vad Ale, Bjärke och Vättle häradsrätters arkiv beträffar har jag inte läst stort mer än bouppteckningar.
2. Utflykter. Ett fynd i sidled, från Ale härad räknat, föranledde en avstickare till Jönköpings stadspark under sommaren. Det var när jag arbetade med farfarsmors farsfarfars personakt (se här), som jag upptäckte att sonen och timmermannen i Göteborg, Anders Olsson, vid sin död 1902 efterlämnade en son i sin tur och att denne benämndes ”Postmästaren och Riddaren Herr Johan Albert Olsson i Jönköping”. Inte illa med en riddare (av Vasaorden) bland farfars morfars kusiner, men än mer roande att hitta en postmästare eftersom jag själv varit brevbärare. Ytterligare efterforskningar (d.v.s. sökningar via Google) gav vid handen att herr Olsson under det sena 1800-talet var en pådrivande kraft i att ge Jönköpingsborna ett rekreativt grönområde på höjden ovanför staden. Under min och mammas sedvanliga sommarresa till Ostkusten, där vi skulle hälsa på farbror Yngve i Västervik för att sedan fortsätta hem över Östergötland, blev det tillfälle att åka upp till stadsparken, som inte kännetecknas av typiska prydnadsplanteringar utan består av en mer otämjd växtlighet. Tyvärr tillät inte tidschemat någon längre vandring på naturstigarna, bland alla ståtliga träd och friluftsmuseets Skansenliknande byggnader. Regntunga skyar skyndade också på besöket men som tur befann sig en högrest gråstensbyst av J.A. Olsson, ”Stadsparkens främjare och vårdare”, precis vid parkeringen, så vid den kunde jag posera för ett kort. Som ni kanske ser var den gamle mannen rätt mossbelupen men jag har förstått att han fick en välbehövlig tvätt och ansiktslyftning kort efter vårt besök.
I fäders spår följde jag i somras, när Rommele församling söder om Trollhättan firande att Upphärads kyrkobyggnad fyllde 300 år. Jubileet uppmärksammades med en högmässa på Kristi förklarings dag, där man använde den typ av psalmer och liturgi som rådde under byggherrens, kyrkoherde Joachim Friedrich Kreitlow, tid. Det var inte svårt att känna sig förflyttad bakåt i historien eftersom kyrkan är full av 1700-talets bondbarock, med bland annat takmålningar av Detlof Ross, men något teaterspel vare det inte fråga om utan en riktig gudstjänst, om än i gammal stil.
En tredje utflykt gick under hösten till Sundbyberg, där jag besökte Genealogiska Föreningen (GF). Föreningen har en värdefull samling släkthistorisk litteratur men vid mitt hastiga besök hade jag svårt att tillgodogöra mig det överfulla och rätt trånga biblioteket. Före öppnandet tog jag mig dock en promenad i Marabouparken, som ligger precis runt hörnet och rymmer flera fina skulpturer. Från GF:s bokhandel fick jag också med mig en bra handbok. Under natten i Stockholm blev det amerikansk presidentvalvaka och dagen efteråt Gustav Adolfs-bakelse på konditori Vetekatten.
3. Böcker. Handboken jag köpte heter Gamla tiders sjukdomsnamn, är skriven av Olof Cronberg och utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2022. Ett viktigt hjälpmedel för att förstå vilka krämpor människor led av förr och vad dödsorsaker som ”vattusot” och ”hetsig feber” handlade om. Under året utökades också mitt bibliotek med en släktkrönika som heter Mendelssohnkartan och är skriven av den belgisk-franska författarinnan Diane Meur (utgiven 2021 på Ekström & Garay). En genreöverskridande bok som handlar om den judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelssohn och hans efterkommande, inte bara de berömda barnbarnen Felix och Fanny. Förutom personhistoriska avsnitt innehåller boken en parallell berättelse om författarens utforskande av de olika släktgrenarna där hon, för översiktens skull, monterar ett stort släktträd med många hundra namn. Vana genealoger kanske tycker att hon kunde rationaliserat detta arbete på digital väg och att hon inte behövt ägna så stor möda åt en redan väldokumenterad släkt, men med sin omständiga metod lägger hon märke till intressanta detaljer och till slut hittar hon svar på frågor som andra förbisett. Boken varvar historiska fakta, nutidsreportage och någon intervju med fiktionaliserade dramatiseringar – i vilka sistnämnda Meur tolkar känslor och ambitioner hos de studerade personerna, inkännande och humoristiskt. Blandningen av stilar gör släktkrönikan livfull och den inspirerar till att våga mer i berättandet om andra släkter, även om dessa kanske inte har samma lyskraft som den högborgerliga Mendelssohnklanens snillrika krets.
Bland personerna som ingår i min släktforskning är det få som skrivit egna böcker men har det hänt skaffar jag gärna dessa verk och i år kom jag över en samling dikter min morfarsmors syssling Harald Hall (1874—1936) skrev om sin halländska hembygd: Barndomsminnen från Hishult, postumt utgiven 1975. Harald Hall var ingenjör i Sankt Petersburg men fick vid Första världskrigets slut det diplomatiska uppdraget att undsätta tyska krigsfångar i revolutionens Ryssland. Bolsjevikerna misstänkte honom för spioneri och han fängslades i ett par omgångar, innan han återkom till familjen i Sverige.
4. Kontakter. Sporadiskt händer det att någon som läst en text här på webbplatsen kontaktar mig och delar med sig av sina erfarenheter. Det kan handla om ett komplement till mitt material eller att berätta om något intressant i den egna släktforskningen. Oavsett är det roligt med respons. Bland annat har jag i år fått en fin bild av Nelly Wäsström, som jag skrivit om förut i blogginlägget Vår mexikanska kusin. Den visar henne som ung flicka tillsammans med föräldrarna, ett par grannar och en katt.
Annars har den sociala delen av släktforskningen bestått i att jag assisterat en vän från gymnasietiden med goda råd och läsning av gamla handstilar. Hans intresse för släktforskning är bara månader gammalt men framstegen kommer i rask takt. För mig har det varit intressant att titta närmare på härader i Skaraborg som jag inte haft att göra med förut. Jag har också blivit påmind om att familjer inte behöver vara så välutredda bara för att de rymmer ståndspersoner, typ präster och officerare, med välbekanta namn. Herdaminnen och andra typer av matriklar säger inte allt och det finns mycket kvar att upptäcka också om samhällets övre skikt.
5. Kurser. Också jag har lärt mig mer om gamla skrivsätt, i mitt fall genom att fullfölja en kurs i paleografi vid Göteborgs Universitet. Kursen var generös i sin tilldelning av poäng och en hel del hade jag gratis genom tidigare erfarenheter. Texterna från 15- och 1600-talen bjöd dock på ordentliga utmaningar. Tog man vara på det rekommenderade övningsmaterialet fanns mycket att lära, också om spännande källmaterial vid sidan om allfarvägarna. Jag insåg vidare att det saknas en bra översikt av alla de förkortningar och specialtecken som användes förr. Mycket av detta är en tyst kunskap bland historiker och arkivforskare.
Kursen inspirerade mig att påbörja en grundkurs i historia. För omväxlings skull läser jag den mot Umeå Universitet, på distans. Även om kursen bara är en förströelse vid sidan om ger det mycket att på detta sätt få syn på de stora processer som styrt utvecklingen i Sverige, Europa och världen under tusentals år. Kursen ger relief åt den lokalhistoria och de enskilda människoöden som vi släktforskare normalt ägnar oss åt.
6. Webbplatsen. Läsaren får ha tålamod med att tillväxttakten på denna webbplats är ganska blygsam, men allt skrivs inte i bloggen. Nyligen upprättade jag avdelningen Dokument under rubriken Stenliden, där det finns utrymme för rena avskrifter utan vidare kommentarer. Dessa texter kräver inte så mycket eftertanke och förhoppningsvis innebär det att jag lägger till nytt material där lite oftare än i bloggen.
Dagen till ära bifogar jag en juldikt av ovan nämnde Harald Hall, från hans fångenskap i Moskva för 105 år sedan.
Jultankar i fångenskapen Moskva den 24 december 1919
Hur mår mitt land, hvad göra mina kära? Hur lefva de uppå min barndoms strand? I nattens drömmar är jag Eder nära, I dagens tankar trycker jag Er hand. På tusenmila vandringar i världen Att pröva svält och faror blef jag nödd, Men aldrig ALDRIG glömde jag på färden Den stolta svenska bygd, där jag är född.
När nattens hvila kom i öknar vida, Der rolös jag drog fram på villsam stig, Jag låg med lägerelden vid min sida, Och tanken ilade mitt land till Dig. Och Karlavagnen brann så nära nära Men dock oändligt fjärran från vår jord. Jag bad den hälsa då till mina kära Och till mitt barndomshem i högan Nord.
Och när jag pröfva fick på hårda öden Bland lik och vapenbrak i fjärran land, När blott ett steg jag hade kvar till döden Till namnlös graf i blodig ökensand, Då sökte än mitt öga denna stjärna, Som strålar öfver våra svenska hem. Jag tänkte då: O Herre Du må gärna Mig taga bort, om blott Du skyddar dem.
Nu vill jag åter vända hem till Norden, Jag längtar efter mina Käras famn. Jag längtar LÄNGTAR efter fosterjorden Och fyrars blänk från första svenska hamn. Jag än en jul vill sätta ut vid logen Den första säd, som åkern gaf Och lyss till klockeklangen öfver skogen Ifrån den kyrkan vid min moders graf.
Jag än en gång vill se den ättekullen Der stamfar sofver sedan tusen år, Der släkte efter släkte bor i mullen Och bautastenen hög på heden står. Jag längtar efter stigarne bland bergen, Der, liten pilt, jag ströfvade omkring, Och sjöar blå, som himmelen till färgen Med furuskogens högtidssus omkring.
Jag vandra vill på ljungbevuxna hedar, Der krigets fackla brann i flydda dar. Jag längtar ila fram på snabba medar Till ottesång, när kyrkan strålar klar. Jag tänker uppå allt, som är och varit Med hjärtat fullt av vemodsblandad lust. Nu har jag länge nog i viking farit, Nu vill jag styra hem mot Sveriges kust.
Men från de mina skild af haf och länder En ensam fånge blott i österled, Från höjden kan jag blott med knäppta händer Den högstes bistånd åt dem kalla ned. När denna gång en liten julgran brinner I deras enkla anspråkslösa tjäll, Mitt hjärtas stumma bön Allfader hinner Om tröst och frid åt dem i julekväll.
Så brinn på fästet julens klara stjärna, Fall hvita snöflock på min fosterjord. Må Herrens starkhets hand mitt Sverige värna. Må frid och endräkt åter bo i nord. När norrskensflammor låga öfver fjällen Och klockeklangen gå kring sjö och strand, Och juleljusen tindra uti tjällen, Då Herre signe SIGNE Du mitt land.
Den här bloggen startade för mer än tre år sedan med att jag kommenterade en första åttondedel av min antavla. De övriga delarna har dröjt men nu kommer i alla fall en presentation av min morfarsfar och hans anor. Dessa förfäder och anmödrar har bott i trakten av Göta älv, där en fjärdedel av ursprunget finns på Bohussidan medan övriga anor hört hemma i Västgötadelen av gamla Älvsborgs län.
Jag har min morfarsfar Carl August Jonsson att tacka för mycket, inte minst mitt efternamn, Hellster, som är den dialektala benämningen på gården han köpte efter en vistelse i USA åren 1892 till 1898. Gården heter egentligen Hällestorp (olika stavningar förekommer) och ligger i Rommele församling, nära Sjuntorp i Trollhättans kommun. I rättsligt hänseende sorterade förr i tiden Rommele under Flundre härad – jämte Fors, Fuxerna, Upphärads och Åsbräcka socknar. Genom sin hemort kunde morfarsfar kallas Carl i Hellster och steget var inte långt för mamma att vid 19 års ålder anta efternamnet som vi nu bär. Dessförinnan hette hon Karlsson, med syftning på Carl Jonsson själv.
För mig är dock Hällestorp mycket mer än ett namn. Därifrån kommer några av mina finaste och tidigaste minnen, till exempel av att äta mormors hemgjorda kräm eller att doppa skorpor i kaffet medan den gamla järnspisen värmde upp köket. Alla hus med sina speciella rum och gömslen kommer jag ihåg, likaså ägorna där det finns ställen med namn som saknas i de offentliga kartverken: Vattendammen och Kattedammen, Hea och Svea, Store sten och Varggropen. Gården ligger på en sluttning med en liten skog bakom sig och vacker utsikt över ett åkerlandskap på ömse sidor om den så kallade Lillån, ett biflöde till Slumpån, som i sin tur rinner ut i Göta älv. På motsatt sida radar gårdarna i Kalvhed upp sig längs landsvägen till Upphärad. Det gläder mig att ha en kusin som med sin familj idag bebor och tar hand om Hällestorp.
Att Carl Jonsson skaffade sig ett trivsamt hem för sig och sina efterkommande står klart men tyvärr vet jag inte så mycket om honom som person. Han dog innan mamma föddes och skrev inte om sig själv; av hans hand finns mest namnteckningar på kvitton och dylikt bevarade. Känt är att han föddes i Upphärads församling 1872, i en skara på fyra syskon, med två systrar och en bror. Föräldrarna ägde och brukade 1/4 mantal Jordbron, men pappa Jonas dog redan 1875 och mamman, Charlotta, gifte då om sig med hemmansägaren Johan Olausson i Fors församling och Fors by. Familjen växte med två halvsyskon och flera styvsyskon, samtidigt som Carls utsikter att någon gång i framtiden ärva ett eget gårdsbruk minskade. I stället sökte han sig vid 19 års ålder en utkomst i Nordamerika. Dit anslöt snart även storebrodern Johan.
Om tiden i USA vet jag i princip ingenting men enligt databasen Emigranten Populär ämnade sig Carl till Minnesota (och, om jag minns rätt, staden Saint Paul). Han och Johan hade kusiner som for åt samma håll och mest bekanta bland dem är ett par bröder (farbroders söner) som antog namnet Nyquist. Den ene, Lars Otto (Karlsson) Nyquist, var gruvarbetare och sedermera pensionatsvärd i Iron Mountains, Michigan, innan han slog sig på jordbruk i Minnesota. Denna släktgren blev kvar i USA och ett par medlemmar kom att bo i Chisago County, det vill säga i närheten av sjön Ki-Chi-Saga som är känd från Vilhelm Mobergs utvandrarepos (vilket emellertid utspelar sig långt tidigare). Vad gäller Carl och Johan har det sagts att de höll på med järnvägsbyggen men att de återvände hem till följd av mor Charlottas försämrade hälsotillstånd. Carl hade så mycket pengar på fickan att han strax efter hemkomsten 1898 kunde köpa sin gård redan före Charlottas frånfälle i september. Johan köpte snart därpå en fjärdingsgård Vrångebäcken i Upphärad. Den var känd som Backen, varför han hädanefter fick namnet Johan på Backen. En dotter till honom kallade vi likaledes Anna på Backen, även efter att hon flyttat till en lägenhet i Trollhättan.
Av en granne i trakten har jag hört – och han måste ha fått uppgiften från någon i en tidigare generation – att Carl och Johan hade med sig amerikanska pistoler som de sköt prick med, vilket resulterade i en perforerad takränna. Som nyvorden hemmansägare med ett anseende att tänka på lade dock Carl sådana ungdomliga upptåg åt sidan. När Johan en gång, enligt samma uppgiftslämnare, var på väg att berätta en förmodat skabrös historia från Amerikavistelsen för några andra så tystades han av sin yngre bror, som väl tyckte att det som hänt i Staterna kunde stanna i Staterna.
Det 1898 inköpta Hällestorp omfattade ett halvt mantal gammal frälsejord och hade tillsammans med en annan hälft utgjort en liten sätesgård för adelsfamiljen Lake under 1600-talet. Sedan Carl Jonsson sålt en jordlott vid namn Vässlebacken förfogade han över 41 hektar mark, varav 14 åker, 6 skog, 12 äng och 9 övrigt. På tomten stod dagens boningshus från 1889 och en ekonomibyggnad från 1878. Gården elektrifierades 1918, tillfördes ett magasin 1931 och en gödselstad 1936. Jordarten består delvis av styv lerjord och delvis av lerblandad mylla. Skogens sammansättning och utbredning är väl flyktigare men på Carl Jonssons tid dominerades den av barrträd, särskilt i ett avsides liggande skifte i socknens nordligaste del. Till gården hörde enligt 1941 års utgåva av Svenska gods och gårdar ”2 hästar, 1 unghäst, 12 kor, 2—3 ungdjur, 4—5 svin, 15—20 höns”.
Inte bara köpte Carl Jonsson en gård strax efter hemkomsten, han gifte sig också med Fredrika Pettersson, tidigare grannflicka till modern i Fors Rättaregård. Paret fick fem barn: Frida (f. 1899), Anna (f. 1900), Ivar (morfar, f. 1902), Agda (f. 1904) och Signe (f. 1906). Inför den här bloggposten fick jag tillfälle att gå igenom en brevbunt från 1924, korrespondenser som ger inblick i familjelivet även om pappa Carl ofta var ute och arbetade när breven skrevs. Några brev var från eller om Frida, som gift sig i början av året och flyttat till Göteborg med sin Johan. Även där engagerades hon i gårdens sysslor, till exempel när den lokale handlaren hade rest bort och Carl i stället for till storstaden med nykärnat smör för att låta Frida sälja det på ett torg.
Agda hade också lämnat hemmet eftersom hon utbildade sig till folkskollärarinna i Skara. Carl såg till att hon hade kontanter att röra sig med medan modern och systrarna skickade kläder. Ivar tillfogade gärna några rader i breven och under den tidiga hösten 1924 berättade han om sin repmånad vid kavalleriet i Skövde. Familjen hade mycket att stå i – med jordbruk, hantverk och matproduktion – men det fanns också tid för nöjen: kalas i granngårdarna eller aktiviteter som det nyetablerade Jordbrukare Ungdomens Förbund (JUF) anordnade. Några gick och tittade på den nya stumfilmen Gösta Berlings saga. Anna hade en fästman, Sven från Ålstad i Fors, hennes tillkommande make. Carl bjöds för sin del på höstmiddag hos häradshövding Colleen och hans fru. Denna hedersbetygelse kom sig av att han vid något tillfälle valts till nämndeman. Sju år tidigare hade han också varit med och startat upp Rommele sockenförening av Bondeförbundet och ingått i dess styrelse som sekreterare.
Hällestorp drabbades av dubbel sorg 1938, för i början av sommaren gick Fredrika bort och i september omkom Agda i en trafikolycka. Agda hade då en lärartjänst i halländska Öxnevalla och krockade när hon var ute med sin moped. Närmast sörjande var hennes make, den charmante kontoristen Hans i Stockholm (paret hade haft svårt att enas om en gemensam boendeort). Två år senare utökades familjen med min mormor Gunhild, som lärt känna morfar i Göteborg genom Fridas försorg. Carl hade nu överlåtit gården på sonen men bodde kvar hemma. Till att börja med var han nog lite misstänksam mot storstadsflickan som blivit hans svärdotter, för han räknade pengarna både före och efter att hon varit och handlat. Helt onödigt, eftersom hon hade en ekonomisk utbildning och var van att ta ansvar efter tio år på Rederiaktiebolaget Svenska Lloyd. Nåja, hon tog det med jämnmod och växte in i rollen som fru Karlsson. Sist bland döttrarna att flytta ut var Signe, som 1942 gifte sig med Erik i granngården Anstorp. Året därpå gick Carl Jonsson ur tiden, till följd av en hjärnblödning och ett hjärtfel. Hans familjegrav finns på Rommele kyrkogård.
Bifogat formulär visar Carl Jonssons anor fyra generationer bakåt, med nummer enligt Kekules system och utgående från mig (Anders H. = 1, mamma Ingegärd H. = 3, morfar Ivar K. = 6 och morfarsfar Carl J. = 12). I ett tidigare blogginlägg kallat Tjänstekvinnans son skrev jag att Carl Jonssons farfar, Jon Olofsson, blev arrendator i Anstorp, Rommele, eftersom hans svägerska Helena Larsson var hushållerska åt ägaren av denna gård, assessor Vincent Olbers (hon och husbonden hade för övrigt en utomäktenskaplig son, som längre fram blev professor och domprost i Lund). Jon Olofsson och hans hustru blev senare ägare av en fjärdingsgård Kilehult i Gärdhem och deras många efterkommande har, åtminstone i min släktgren, kallats för Kilehultssläkten, fast idag är det nog en bortglömd benämning och en bortglömd gemenskap över huvud taget. Innan Jon kom till Anstorp var han hälftenbrukare i Tokebäcken, Fors, vilket leder till misstanken att den Karin Jonsdotter som avled där 1822 var hans mamma.
Jon Olofssons härkomst får sökas på andra sidan älven, för han föddes 1789 i bohuslänska Hjärtums socken, som jämte Västerlanda bildar Inlands Torpe härad. Föräldrarna Olof Mårtensson och Karin Jonsdotter var också arrendatorer eftersom de ansvarade för bruket av 5/8 mantal kronojord, nämligen halva militiebostället Uttersåker. Avsaknaden av egen, nedärvd, jord gör det svårare att spåra deras ursprung men i Karins fall finns fadderskap som tyder på att hon hade en bror Jon Jonsson i Åby Mellangård, Västerlanda. Kort före att parets första barn Mårten föddes i Hjärtum 1778 gifte sig också en Olof Mårtensson och en Karin Jonsdotter i Västerlanda, där den sistnämnda sades vara hemmahörande i Lilla Åby. Av allt att döma var Karin också dotter till den där boende frälsebonden Jon Jönsson och hans hustru Elin, för i mantalslängderna uppges de ha en dotter Karin – ett barn som dock saknas i födelseboken, vilket torde bero på en miss från prästens sida. Som en markering av att faktaunderlaget inte är komplett har jag i antavlan försett Karins föräldrar med en röd bård och parentetiska frågetecken. I föregående generation har jag identifierat Jon Jönsons föräldrar såsom torpare i Grinden under Röstorps säteri, Västerlanda.
Större reservation (illustrerad med frågetecken och ett helt rödskuggat fält) måste göras för Olof Mårtenssons föräldrar. Hjärtums kyrkoböcker säger inget om födelseort eller exakt födelsedatum utan ger bara divergerande åldersuppgifter. Länge tänkte jag att dödbokens angivna ålder, 58 år vid frånfället den 6 april 1806, den mest pålitliga ledtråden, och jag letade efter en lämplig Olof född 1747—1748. Ingen sådan stod att finna trots att den okände pappans namn, Mårten, var typiskt (om än inte unikt) för trakten. Det kändes snöpligt att inte komma längre men så upptäckte jag att ett par användare på Ancestry.com lagt in fler generationer i sina träd, och då närmast en Mårten Rasmusson och hans hustru Kerstin som föräldrar, vilket skulle innebära att Olof Mårtensson föddes 2 maj 1746.
Att dessa Ancestryanvändare använt andra urkunder än de vanliga kyrkoböckerna och därmed funnit bevis som jag missat är osannolikt, men jag tittade på de tillgängliga källorna igen för att bedöma släktskapets rimlighet. Olof Mårtenssons påstådda ålder vid husförhören olika år ger en spridd bild, som alls inte utesluter födelseåret 1746: 1803 – (minus) 62 = 1741 [!], 1800 – 51 = 1749, 1795 – 49 = 1746, och 1792 – 45 = 1747. Dopanteckningarna ger emellertid obefintligt stöd åt hypotesen, för bland faddrarna till Olof Mårtenssons barn saknas presumtiva syskon med namnen Mårtensson eller Mårtensdotter. Samtidigt är det mig ovisst var alla dessa övriga barn till Mårten Rasmusson bodde när familjen i Uttersåker växte. Att Mårten Rasmussons son Olof överlevde de späda barnaåren och nådde mogen ålder är i alla fall klart, eftersom han nämns som son i huset hos pappan i frälsegården Långeröd, Hjärtum, så sent som 1767 (mantalslängden detta år). Om inte denne Olof är identisk med den framtida arrendatorn i Uttersåker uppstår frågan vart han i så fall tog vägen.
På hela taget är det inte orimlig hypotes, att Olof Mårtensson hade de i Ancestryträden angivna föräldrarna, men bevis saknas för att man ska kunna säga att det var så. Motsvarande problem uppstår i nästa led, om man vill sammankoppla Mårten Rasmusson i Långeröd med en Hjärtumssläkt i Utby Nordgård. Även om fadderskap och namnskick här ger en tydligare fingervisning om att föräldrarna hette Rasmus Jakobsson och Ingeborg Mårtensdotter är det fortfarande är det svårt att gardera sig mot ett alternativt scenario, där en infödd flyttar ut ur socknen samtidigt som en namnfrände i ungefär samma ålder flyttar in, hur långsökt det än kan verka.
Vad jag förstår har den 1977 bortgången Hjärtumskännare Lars Manfred Svenungsson fört Ingeborg Mårtensdotters linje vidare bakåt, men jag saknar hans källor och har inte själv studerat Inlands Torpe härads domböcker så noga. Alltså staplas mina reservationer på varandra i flera led och som substitut till anor får jag tills vidare tala om aningar. Detta är förvisso bättre än ingenting och om allt stämmer kommer man tillbaka till samma knapar i Inlands Södre härad som jag skrev om apropå min farfarsfars antavla, de lågfrälse innehavarna av gårdarna Tjuvkil och Tronnum under den dansk-norska tiden. Från Tjuvkil går sedan en tunn linje djupt ner i medeltiden. Eftersom jag redan utforskat dessa knapars bakgrund en gång gör de inte så stor skillnad för mig personligen, men visst det vore roande att härstamma från knapen Hemming Olofsson i Tronnum på tre olika sätt: från hans dotter Karin genom farfar, från dottern Siri genom mormor och – eventuellt, med stort förbehåll – från sonen Mats genom morfar. Hemming Olofsson är dokumenterad från 1582, då han deltog i den norska adelns kungahyllning, till 1616, då Oslos domkapitel beviljade skilsmässa mellan honom och hans trolovade, Karin Ulfsdotter.
Nu över till anorna från Flundre. Bland dem finns flera självägande bönder, vilket underlättar enär familjerna då blir mer jordbundna och lättare att följa. Kyrkböckerna är i gott skick alltsedan 1680-talets slut, bortsett från att de bevarade husförhörslängderna är av sent datum och inte så detaljerade. Tyvärr återstår bara en serie mantalslängder som alternativ källa till husförhörslängderna, och den innehåller stora hål under 1700-talet. Illa är också att en brand i häradets tingshus förstörde en stor del av det judiciella källmaterialet före 1825, inklusive bouppteckningarna. Kopior av domböckerna ska finnas i Göta hovrätts arkiv men eftersom det förvaras hos Riksarkivet i Vadstena är det svårtillgängligt. På plussidan är att ArkivDigital fotograferat av hovrättens dombokskopior fram till 1730 och att Föreningen Släktdata har sökbara register till dem för tiden 1619—1695.
Sammantaget innebär den källmässiga situationen att jag utan tvivel kommer fyra generationer bakåt med Carl Jonssons Flundreanor. Då hamnar man i mitten av 1700-talet, där det i brist på angivna födelseorter och exakta födelsedatum kan det vara svårt att till 100 procent belägga ännu äldre anor. Fadderskap, namnskick och hemort vid vigseln är dock faktorer som gör att jag tror mig kunna identifiera samtliga antavlans nummer 196 till 203 i födelseböckerna från det dåtida Rommele pastorat. Om vi uppehåller oss vid de tre första (196—198) tycks de alla ha varit barn till nämndemän i Flundre häradsrätt. Jon Asmundssons mor skulle då hetat Gunilla Jonsdotter och varit bördig från Rudet i Åsbräcka socken.
Andra släktforskare har blottlagt en släktlinje i Rudet, som leder ner till 1500-talet: i generationen före Gunilla Jonsdotter har vi Jon Persson, vilken 1664 ersatte sin fader Per Börjesson som nämndeman; Per var son till Börje Tordsson och Börje var son till Tord i Rudet, nämndeman redan 1531. Jon Persson företrädde bondeståndet vid 1697 års riksdag, då Karl XII förklarades myndig och krönte sig själv till enväldig konung av Guds nåde. En sonson till Jon Persson antog namnet Rhodin (säkert med Rudet i åtanke), läste till präst och blev med tiden teologie doktor och prost i Solberga, Bohuslän. Från denne Jonas Hansson Rhodin (1717—1785) härstammade den kände cirkusartisten Carl Rhodin, även känd som Brazil Jack, i femte led.
Flera förfäder och anmödrar har bott i Upphärad eftersom Carl Jonssons morfar, Nils Jonsson, kom därifrån. Nils Jonsson var utgångspunkt för ett par släktträffar på 1970-talet dit alla hans då kända ättlingar från två äktenskap bjöds in. Mycket av sammankomsterna handlade om att hedra minnet av sonen Andreas Nilsson (morbror till morfarsfar), på sin tid läroverksadjunkt i Skara och storsamlare av allehanda folklivsföremål. Nilssons maniska samlande och hans originella personlighet sammanfattas väl i inskriptionen på hans runstensliknande gravvård: ”Forntids forskning / för framtids minne / gaf åt enslingen / äradt namn”.
Från Carl Lagerbergs berättelse om de Nilssonska samlingarna i Årstryck 1906 för Göteborgs Museum.
Jag har anledning att återkomma till Andreas Nilsson i ett speciellt blogginlägg längre fram, men för mig har han varit en inspirerande figur från första början av släktforskningen. En person jag identifierat mig med och som morfar intalade sig att jag var uppkallad efter, trots att namnet Anders i själva verket var ett oberoende val från mina föräldrars sida. Nilssons planer på att skapa ett eget museum i hembygden gick om intet och han fick nöja sig med att testamentera kvarlåtenskapen till Göteborgs museum. När testamentet hittades efter hans död 1904 fanns dock farhågor om giltigheten, eftersom Nilsson varit psykiskt bräcklig de senaste åren. Frågan var alltså om släkten behövde lösas ut. Släktingarna hetsade de stackars museitjänstemännen som skulle ta ställning till om det allmänna kunde ta hand om samlingen eller om den skulle gå på auktion (Carl Jonsson hade vid boutredningen företrätts av sin halvbror John Johanson i Fors). Till slut kom man fram till en kompromiss där släkten löstes ut med 25.000 kr medan tolv järnvägsvagnar fulla av antikviteter rullade iväg till Göteborg.
Vad gäller anorna i Upphärad fäster jag mig särskilt vid ursprunget till antavlans nummer 202, Per Nilsson (1739—1808), som var bonde i Grottorp. Tursamma omständigheter, till exempel bevarade källor om innehav och fördelning av skattejord, för oss i detta fall en god bit ner i 1600-talet. Låt mig visa några samband lite mer i detalj:
202 – Per Nilsson. Han levde hela sitt liv i Grottorp och kan identifieras som son i gården, dels genom ett par mantalslängders (1759 o. 1760) omnämnande av systern Sigrin, dels uppgiften i 1756 års mantalslängd att änkan Gesa avstått bruket till denne sin son. Upphärads födelsebok från 1739 uppger att föräldrarna var Nils Persson och hans hustru Gesa Olofsdotter i Grottorp. Födelseåret korresponderar väl mot uppgiven ålder i dödboken från 1808: 69 år.
405 – Gesa Olofsdotter [den yngre]. Pers mamma Gesa gifte sig 1724 med drängen Nils Persson, som närmast kom från Blaxtorp i Fors, medan hon var piga i Grottorp. Makens djupare härkomst är okänd men Gesa måste vara identisk med den flicka som föddes 1701 i Grottorp, vilket passar ihop med åldern 66 år vid frånfället 1767. Identiteten framgår även av 1725 års mantalslängd, som meddelar att bonden Olof Andersson i Grottorp dött och att hans änka hamnat ”under barnen”, vilka på nästföljande rad representeras av Gesas make, Nils Persson. Dessutom förekom det karakteristiska namnet Gesa i ett tidigare släktled i Grottorp. Gesa är, enligt namnforskaren Roland Otterbjörk, en smekform av kvinnliga namn med förleden Ger- och besläktat med det tyska Geseke.
810 – Olof Andersson. Det var han och hustrun Anna Haraldsdotter i Grottorp som blev föräldrar till flickan Gesa 1701. Mantalslängdens uppgift om hans död leder oss till Upphärads dödbok, som meddelar att han avled den 2 februari 1724, 52 år gammal, och att han begravdes på Rommele kyrkogård. Födelseåret skulle således vara 1671 eller 1672, vilket är före kyrkobokföringens tid. Följer man Olof bakåt i mantalslängderna finner man en besvärande lucka på minst sex år före 1720, då han inte står med i Grottorp (kanske börjar luckan redan 1710; det är svårt att veta vem som avses när det bara står ”Olof”. Anledningen till detta vet jag inte men jag är ändå övertygad om att den Olof Andersson som dog där 1724 är den samme som pappan till Gesa 1701. En förenande länk är nämligen Gesas syster Karin som, mantalslängden till trots, föddes i Grottorp 1712 och dog där 1715. Liksom pappan och en broder Harald, död redan 1706, begravdes denna Karin i Rommele. Valet av begravningsplats torde bero på härstamning från Kalltorp därstädes. Ännu en indikation på att det var samma familj som, oaktat bortavaron i mantalslängden, bodde i Grottorp är att änkan Anna Haraldsdotters dog där 1754. Dock ställer jag mig frågande till om hon avled i en så hög ålder, 93 år, som dödboken anger. I så fall var hon mer än 50 år gammal när Karin föddes.
Flundre härads dombok från 1703 nämner ett par viktiga rättsfall för fortsättningen bakåt. Där förekommer den 12 juni, i § 25, Olof Andersson som styvbarn till en Anders Jonssons änka Kerstin Ingorsdotter i Grottorp. Domboken omtalar att det fanns tre efterlevande barnkullar till Anders Jonsson, som enligt många andra vittnesbörd var nämndeman. I en ”lagbjudning” (kungörelse av försäljning), daterad den 17 september (§ 26), får vi veta att Olof haft en bror vid namn Jon Andersson. Denne hade bott i Snartorp, Upphärad, och sades ha sålt till brorspart i Grottorp till Olof. Grottorp var helt klart ett arv efter Anders Jonsson och i nästa stycke ska jag argumentera för att modern var en äldre Gesa Olofsdotter.
1621 – Gesa Olofsdotter [den äldre]. Hon nämns som tidigare hustru till Anders Jonsson i Grottorp i Flundre härads dombok 1703, den 27 januari. Där, i § 9, nämns även hennes innehav av jord i Snartorp. Att Olof Andersson föddes i just hennes barnkull stödjer jag på att Anders Jonsson var måg till Gesas pappa, Olof Hansson i Kalltorp, redan 1671 (Flundre hr., 6 nov. 1671, § 15) – det år då Olof Andersson tidigast föddes, om vi får tro på dödbokens uppgift. Till detta kommer Olof Anderssons val av namnet Gesa till sin äldsta dotter. Ännu åren 1675 och 1676 levde Gesa den äldre, för då nämndes hon i samband med transaktioner av jorden i Snartorp, som var ett mödernearv hon delade med brodern Anders Olofsson och systern Anna Olofsdotter, gift med en Anders Nilsson (Flundre hr., 7—8 juni 1675, § 31; ibid., 14—15 jan. 1676, § 24).
Eftersom Anders Jonsson efterlämnade tre barnkullar måste det ha funnits en annan hustru före eller efter Gesa. Den sista hustrun, Kerstin Ingorsdotter, gifte för egen del om sig med änkemannen Gudmund Larsson 1706. Med Anders och Gesa i Grottorp har vi kommit in i en släktkrets full av nämndemän och det är tydligt att bygdens förtroendedrag ofta gick i arv. Se bifogat släktschema för vägledning. Förkortningarna nm och rm betyder nämnde- respektive riksdagsman.
Anders Jonsson i Grottorp vikarierade som nämndeman för sin sjuke bror Per Jonsson i Ålstad, Fors, vid tinget den 16 till 17 januari 1671. Lite mer information om Per Jonsson och brödernas ursprung kommer längre ner i texten. Dessförinnan ska vi titta närmare på hustru Gesas fäderne. Om hennes make måste dock först nämnas att han svors in som ordinarie nämndeman i Flundre häradsrätt vid hösttinget 1673 och att han valdes till riksdagsman åren 1675, 1678, 1680 och 1686. Som ledamot av Hedervärda bondeståndet fick han fara till Uppsala, Halmstad och Stockholm, bland annat för att vara med om Karl XI:s kröning, beslutet om en ny reduktion (återbördandet av adligt jordagods till kronan) och klubbandet av en ny kyrkolag. Förutom Flundre företrädde han i olika konstellationer Väne och Bjärke härader. Han dog 78 år gammal 1702 och hade två år tidigare låtit testamentera en åtting Grottorp till sin hustru Kerstin – makarnas avlingejord, det vill säga köpta och inte nedärvda jord (Flundre hr., 18 sep. 1700, § 10). Oaktat notisen om avlingejord hade hans släkt ägt mark i Grottorp längre tillbaka. Hustru Gesa var däremot närmast bördig från Kalltorp.
3242 – Olof Hansson. Belägg har redan lagts fram för att denne bonde i Kalltorp var pappa till Anders Jonsson hustru Gesa. Så tidigt som i juni 1671 betecknades han salig, ergo död (Flundre hr., sommartinget detta år, § 16). Då hade Gesa och hennes två helsyskon fem omyndiga halvsyskon, alla barn till styvmodern Kerstin Andersdotter (ibid., 6 nov. 1671, § 15). Gesas mamma var förmodligen Olof Hanssons tidigare hustru Margareta Andersdotter, med vilken han tjugu år tidigare hade förvärvat familjens jord i Snartorp (ibid., 10 feb. 1651; se under rubriken ”Skafftskiöthningh”, som syftar på överförandet av lagfart). Huruvida makarna var släkt med de tidigare ägarna framgår inte.
Vid tinget den 8 september 1656 (§ 19) ersatte Olof Hansson den ålderstigne Hans i Fråstad, Åsbräcka, som nämndeman. Företrädarens fulla namn var enligt de först bevarade mantalslängderna Hans Olofsson och eftersom han vid denna tid var den ende Hans i Fråstad måste han varit Olofs egen pappa. Att Olof kom från Fråstad framgår av att han hade två bröder och en syster där; de hette Anders, Hans och Anna (Flundre hr., 13 jan. 1665, § 5; ibid., 10—11 juli 1674, § 27; ibid., 7—8 juni 1675, § 28). Dessutom fanns en tredje bror, som studerade i Uppsala och prästvigdes 1668 för Göteborgs stift, i syfte att verka som huspräst. Han hette Benedictus Johannis Frostadius (ibid., 6 nov. 1671, § 7, jämte C.W. Skarstedts herdaminne och Akademiska konsistoriets protokoll i Uppsala). Huruvida denne herr Bengt hann få någon annan tjänst än som informator (privatlärare åt barn i bemedlade familjer) innan sin för tidiga död är oklart. Grevinnan Christina Brahe önskade anställa honom men biskop Klingius krävde först domkapitlets beviljande. Om än bara bonde fick även Olof Hansson besöka städer uppåt landet, eftersom han bevistade 1668 års riksmöte i Stockholm. Då beslutade ständerna att man skulle inrätta Riksens Ständers Bank, föregångaren till Sveriges Riksbank.
6485 – Ingeborg Jonsdotter. Längst bak i anlinjen finner vi denna kvinna, vars söner Olof, Anders och Hans 1665 klagade över att en ”lösskona”, Gunnela Andersdotter, kallat modern för en trollpacka. Den tilltalade hämtades till rätten av en profoss, eftersom hon inte på eget bevåg hörsammade kallelsen. I domstolen sa Gunnela att beskyllningen fallit i obetänkt och hastigt mod, emedan hustru Ingeborg inte velat låta henne stå fadder åt Olof Hanssons barn. Gunnela bad att få gottgöra sig med böter och så beslutades. Därutöver förklarade häradsrätten, stödd av den samlade allmogen, att hustru Ingeborg var ”een redelig, oberychtet daneqwinne” (Flundre hr., 13 jan. 1665, § 5).
Ingeborgs make, Hans i Fråstad, var däremot känd för ett våldsamt sinnelag, i synnerhet gentemot grannen Anders Larsson, som han 1623 hade tillfogat tre blodviten. Tydligen var det samma granne som han ännu 1657 tvistade med, vilket den gången yttrade sig i stenkastning från båda håll – med påföljande blånader och böter (Flundre hr., 22 apr. 1623; ibid., 4 juni 1657, § 3).
Ibland gick grälen grannar emellan helt överstyr, vilket ett fall i Fors socken 1643 visar. En av de inblandade, Jon Torstensson i Lövås, identifierades elva år senare som de ovan nämnda bröderna Per och Anders Jonssöners framlidne far – detta i samband med en ”skaftskötning” (överförande av lagfart; Flundre hr., 4—5 maj 1654). Jon Torstensson hade en dag i april varit ute och gått med sin granne Nils Bosson, när de kom till en bäck med en ”gånge ståck” där en viss Gunnar Börjesson stod i vägen. ”Godh afton”, hälsade Nils. ”Gudh welsignne”, svarade Gunnar. Jon hälsade inte men tilltalades av Gunnar, som undrade om Jon inte beskyllt honom för att vara en skälm och en bödel. Till detta svarade Jon att han inte sagt så men att om han låtit sin pojke slå ihjäl den andres kreatur hade det varit en skälms verk. Nils förmanade de två att hålla sams eftersom de var ”sle[c]ht och förwanter” varpå han avlägsnade sig några ”fjät”. När han vände sig om hade Jon och Gunnar rykt ihop och med ens åsamkades Jon banesår. På liket såg man senare spår av nio dolkstygn. Gunnar Börjesson förklarade inför rätta att han och Jon tvistat förut, om åker och ängs skada, och att det funnit avund dem emellan. Häradsrätten konstaterade att dråparen måste plikta med liv för liv men hemställde i vanlig ordning beslutet om dödsstraff åt Göta hovrätt (Flundre hr., 24 maj 1643). Domböckerna har mer uppgifter om släkten i Lövås fast det drar i väg för långt att gå igenom allt här.
Våldsamheter blossade också upp under 1600-talets alla gränsstrider, när främmande härar drog in i bygden. Fram till freden i Roskilde 1658 bodde Flundreborna alldeles intill kungariket Danmark-Norge, vars landområden tog vid på andra sidan Göta älv. Under Gyldenlövefejden 1675—1679 hamnade man åter i ett utsatt läge, när den danske fältherren och kungabastarden Ulrik Frederik Gyldenlöve tillfälligt återtog Bohuslän i en flerårig ockupation.
Ett par av de ovan omtalade släktingarna var med om ett kidnappningsdrama sensommaren 1676. Nämndemannen Per Jonsson i Ålstad stod vakt på ”Fråstad Höög” den 25 augusti och bevittnade hur en dansk trupp på andra sidan älven rev ner en gästgivaregård, kanske för att bygga en flotte. Han gick till bönderna i Fråstad och varnade samtidigt som han bad dem att skicka någon med underrättelse till den svenska militären i Fors. Hans återgivna replik är dock otydlig: ”Må ingen Ehrlig Karl wehla gåå till Elfwan på Kundskap, mädan han ginge till wåra tropper”. Var det en avrådan från att gå ner till älven eller en fråga ifall någon hade lust att där inhämta mer kunskaper? I vilket fall svarade Anders Hansson i Fråstad: ”Dhet skall blifwa rådh”. Sedan gick han i sällskap med grannen Asmund Olofsson ned för sin äng för att rekognosera. De såg att fyra av ”Jutherne” redan tagit sig över till deras sida med en båt och bemäktigat sig en höstack. Strax fann de sig vara i fiendens våld och de fördes över till Bohuslän i fångenskap. Asmund slapp undan efter åtta dagar men Anders togs till Uddevalla och blev borta i fem veckor. Under denna tid väcktes misstankar om att Anders förrått sitt land och frivilligt gett sig i lag med fienden. Därför krävde en överstelöjtnant Hökeflycht fem daler och tre oxar av hans hustru, trots att familjen redan fått ”een stoor dhel af sitt Godtz frånröfwadt” av de danske. Vid hösttinget på Överbol i Lilla Edet den 20 oktober 1676 (§ 4) krävde den hemkomne Anders Hansson upprättelse och återbetalning. Nämnden och länsmannen gick honom till mötes i ett intyg som förklarade att han ”så i denna som i förra Ofriden hafwer sig som een Ehrlig uprichtig trogen Swänsk man Comporterat”.
Slutligen finns i antavlan ett segment från Väne härad, närmare bestämt socknarna Norra Björke och Västra Tunhem. Släktforskningen i Väne underlättas av att många bouppteckningar är bevarade – jämte födelse-, vigsel- och dödböckerna ned till 1688, även om några av dessa är ytterst knapphändiga. Jag ska här bara stanna upp vid en släktlinje där namnet Carl upprepas på ett intressant sätt. Inledningsvis nämnde jag att mammas ursprungliga efternamn Karlsson går tillbaka på hennes farfar Carl Jonsson, men vem hade han att tacka, i sin tur, för sitt dopnamn?
I ärlighetens namn tror jag att kungahuset kan ha inspirerat Carl Jonssons föräldrar i deras namnval 1872, likaväl som släkten. Släktspåret är ändå värt en chans eftersom ingen modevurm märks i syskonens namn. Att Carl direkt skulle vara uppkallad efter sin mormors morfar Carl Månsson (1746—1790) i Västbjörke finner jag osannolikt, för den kopplingen är alltför avlägsen. På närmare håll hade han däremot en morbror Carl och mamman hette ju Charlotta, som är en feminin diminutiv av samma namn. Då har vi, med en välvillig tolkning, kommit en generation tillbaka. Att följa orsakssambandet än längre tillbaka i släkten är svårt, för också Charlotta var ett modenamn under 1800-talet, bland annat känt genom att det bars av en rad skådespelerskor. En liten möjlighet finns dock att Charlottas mamma Beata hade sin morfar (Carl Månsson) i åtanke, trots att han dog halvtannat decennium före hennes födelse. Beata måste ju ha vetat att hennes mamma Anna hade Carlsdotter som patronymikon.
Accepterar vi nu den indirekta arvföljden från min ana nr 206, Carl Månsson, är det inga problem att komma ännu längre bakåt. Hans mamma hette nämligen Rangela Carlsdotter och hade enligt bouppteckningen vid hennes död 1789 ärvt 1/16 mantal av hennes och maken Måns Erikssons fjärdingsgård Brandstorp i Norra Björke. Informationen leder oss vidare till hennes pappa, en ryttare och bonde vid namn Carl Björnsson, som dog 1733. Sistnämnde hade enligt en domboksnotis brodern Sven Björnsson i Härstads by, Västra Tunhem (Väne hr., 7 nov. 1737, § 50, om förmyndarskap). Sven är till hjälp för att identifiera brödernas far, bonden Björn Håkansson (ibid., 28 feb. 1735, § 36).
Björn Håkansson framträdde första gången inför häradsrätten vid sommartinget 1677 (§ 30), då han krävde kornetten Anders Arvidson på ett lån som hans framlidne bror, ryttaren Jon Håkansson, lämnat till kornettens son Arvid medan de var i Skåne. Björn bodde vid denna tid i Härstad och hans bror hade följaktligen varit med i Karl XI:s skånska krig. Ännu vid sommartinget 1691 (§ 5) bodde han i Härstad, men då anmodades han att flytta till Östbjörke i Norra Björke, där han sedan tidigare ägde 3/32 och nu fått rätt att inlösa ytterligare 1/32. Rätten utnyttjades i samband med att en kvinna i Östbjörke försökte sälja sin mark där till en annan person. Då gick Björn emellan såsom närmre i börd. Inköpet i Östbjörke följdes upp av en byteshandel året därpå, vari Björn tycks ha avhänt sig det sista han ägde i Härstad Haregården, hans förutvarande hem (Väne hr., 2 maj 1692, § 50). I Östbjörke blev han kvar till sin död 1729.
Utan att det explicit anges finner jag det rimligt att betrakta Björn Håkansson som son till en tidigare boende i Härstad: Håkan Carlsson Hare, nämnd i domboken alltifrån 1641 och framgent i mantalslängderna till och med 1670. Även han bodde i Haregården. I samband med köp av jord Herstad Järpegård nämndes den 31 juli 1645 att han hade en bror, Per Carlsson, som vistades i Tyskland, antagligen såsom delaktig i Trettioåriga kriget. Bröderna var av allt att döma söner till den Carl Hare i Härstad som kort omtalades vid hösttinget 1615. Huruvida namnet Hare kom från Haregården eller vice versa är svårt att säga, men under 1600-talet fanns fler Harar i häradet, i andra byar och utan att det framgår om inbördes släktskap rådde. Namnet är bara ett i mängden av exempel på ärftliga tillnamn bland bönderna i Väne härad. I Carl Jonssons hustru Fredrikas antavla finns ett annat, nämligen Kopp. Hon härstammade också från Väne, liksom Flundre och Inlands Torpe härader. De geografiska och sociala parallellerna mellan morfarfars och morfarsmors anor är flera och några personer i Upphärad hade de ett gemensamt ursprung från. Till detta återkommer jag i sinom tid.
Är då den under sent 1500-tal födde Carl Hare i Härstad indirekt upphovsman till efternamnet Karlsson under 1900-talet? Kanske! Genomgången visar att till synes alldagliga och lite fantasilösa sonnamn kan bära på mycket gamla traditioner.
Här följer en dagbok, daterad 9 till 25 juli, som min mormor Gunhild, född Johansson, skrev under en språkresa 1935. Hon var vid den tiden 25 år gammal, ogift och kontorist på rederiaktiebolaget Svenska Lloyd i Göteborg, som gav henne denna tvåveckorssejour i England.
Juli 9, Tisdag Tog farväl av herrarna på kontoret kl. 1/2 6, då Björk och jag togo en bil ner till båten. I skjulet stod redan mamma med min väska. Björnheden var nog vänlig att taga hand om mitt bagage och sedan stego vi ombord. Löfås hade givit mig den bästa hytten ombord, så jag kände mig riktigt stolt, när jag tog den i besittning. Kl. 6.10 lade båten ut och jag upptäckte då Martha på kajen, som även hade infunnit sig. Synd att hon ej kom tidigare. Dahlgren ropade till mig från kajen att om jag önskade något extra jag endast skulle säga till ombord och debitera honom.
Kl. 1/2 7 serverades middagen och jag fick dela bord med Mr. Lye och ett engelskt äkta par. Efter middagen serverades kaffe i verandakafeet och sedan bar det av ut på däcket, där vi hävde oss i var sin vilstol och beundrade den vackra solnedgången så som den bara kan ses från öppna havet. När solen hade gått ner, blev det litet kyligt och jag drog mig för min del in i röksalongen. Här träffade jag en Fru Setterberg, som i sig själv var engelska men gift sig med en svensk. Vi sutto och pratade till kl. 10, då hon tog ”god natt”, men jag tyckte det var för tidigt att gå och lägga sig.
Om en stund kom jag i samspråk med en herre, som satt ensam, en andre maskinist [E]riksson på Transatlantics ångare ”Nike”. Om några minuter kommo hans två kamrater, en sjökapten, som seglade som förste styrman på ”Nike” (en mycket förtjusande styrman), Fritz Petterson var hans namn, samt Telegrafist Erik Nilsson. De ville bjuda mig på något gott och jag accepterade bacoo-likör. Vi satte i gång grammofonen och dansade till kl. 1/2 1, då styrman P. och jag togo en månskenspromenad runt båten. Telegrafist Nilsson hade redan avdunstat.
Modell av S/S Suecia. Beskuren bild från Sjöfartsmuseet i Göteborg och Sinikka Halme.
Juli 10, Onsdag Jag vaknade kl. 1/2 8 och gick genast upp och ut och promenerade. Ett underbart väder även i dag. Nordsjön var precis som en spegel. Kl. 1/2 9 serverades frukosten i matsalen. Alla hade ej vaknat upp ännu. Jag fann ingen av mina vänner från i går. Telegrafist Nilsson letade emellertid snart upp mig på däcket och efter honom kom styrman P. Telegrafisten beställde genast in Lemon-squash till oss alla och vi hade en härlig stund. Telegrafist Nilsson hade emellertid ett väldigt oroligt blod, ty han kunde ej sitta stilla en stund. ”Vad skall vi göra nu” var hans språk hela dagen lång. Jag tog fram min kamera och vi togo några plåtar. Kapten Plomgren hade fått särskilda order att taga vara på mig, så han följde efter mig hela dagen (ej till glädje för mina kamrater).
Lunch serverades kl. 1 och därefter bjöd maskinisten på punsch etc. i verandakafeet. Vi togo sedan båten i närmare besittning, voro nere i lastrummet etc. Sedan hamnade vi uppe i ett par vilstolar på båtdäcket, styrmannen, Telegrafisten och jag. Inom en minut hade vi kapten Plomgren hos oss, som undrade hur jag mådde. Han nämnde att han förstod så väl att jag hade det bra och var i gott förvar. Telegrafisten, som var i ständig fart, tog oss med och spelade däcksspel etc. Maskinisten berättade en rolig episod att telegrafisten kom in till honom och styrman P. i morse och undrade om det ej var så att vi blevo ”du” alla 4 i går kväll. Maskinisten förnekade det konstant men ville nu höra med mig, Jag svarade: ”Why not” och sedan var saken O.K.
Flera telegram avsändes till ”Nike” etc. och telegrafist Nilsson var i ständig fart med att fråga om de hade skickats. Sedan ut på däcket igen och nu var det styrman P:s tur att bjuda på Lemon squash. Maskinisten drog sig tillbaka. Kl. 4 serverades te ute på däcket. Styrman P. passade upp mig, så jag hade endast att tacka och taga emot. En vilstund igen och Telegrafisten undrade om han skulle taga sig ett Turkiskt Bad. ”Man skulle då bliva en ny människa.” När vi hade som trevligast under dagens lopp frågade jag honom om han ej skulle gå och bada. Han anade då misstankar och han ville omöjligt gå.
Kl. 5—6 fick man växla till sig främmande mynt ombord. Vidare hade vi fått vissa Alien cards, som skulle ifyllas med bläck, namn, ålder, yrke etc., annars fingo vi ej landstiga i Tilbury. Kl. 7 serverades middag i matsalen, en riktigt flott festmiddag. Efter densammas avätande väntade mina kamrater utanför matsalen och togo mig med upp i verandakafeet, där de bjödo på likör till kaffet. Kapten Plomgren skickade stewarten till mig och frågade om han ej kunde få bjuda på ett glas likör. Då jag emellertid redan hade fått, måste jag tacka nej.
Efter kaffet påminde jag Telegrafist Nilsson om det turkiska badet. ”Nej tack skall du ha”, sade han ”du ska inte tro att jag ska lämna dej och P:son ensamma.” Alltså ut på däcket och betrakta solnedgången igen. Jag försökte få Telegrafist Nilsson ner i lastrummet och hämta ett sällskap K.F.U.K. [Kristliga Föreningen för Unga Kvinnor] och taga dem över till oss, så kunde vi ha trevligt värre, men jag lyckades ej i mina ansträngningar. Kapten Plomgren kom igen och undrade hur vi mådde, men tyckte att vi skulle börja dansa. Telegrafist Nilsson, som alltid var redo, bar ut grammofonen på däcket och styrman P:son visade sig riktigt på styva linan.
Efter en stund tröttnade vi emellertid på det och styrman P. bjöd mig på likör i musiksalongen. Strax hade vi emellertid Telegrafist Nilsson efter oss, som undrade vad vi hade att prata om. Även Kapten Plomgren passerade. Vi voro på väg att taga oss en promenad, då vi träffade på Telegrafist Nilsson i samspråk med en äldre herre, en Ryttmästare Klingspor. De hade redan hunnit lägga bort titlarna. Vi slogo oss även ner där och drucko ett glas likör etc. Styrman P. ville gärna dansa men inte Ryttmästare Klingspor, ty han hade semester svarade han. Vi dansade till kl. 1, då vi ej vågade hålla på längre, ty de måste ju städa någon gång. Telegrafisten bad om ursäkt och avdunstade till allas vår förvåning.
Styrman P. och jag gingo sedan upp och satte oss på båtdäcket. Vi ville gärna se ”Britannia”, som skulle passera kl. 1/2 2, men därav blev intet, ty vi kunde ej känna igen henne mitt i natten. Styrman P. lärde mig en massa saker angående båtar, som jag ej hade en aning om förut. Kl. 1/2 3 måste vi gå till sängs, ehuru vi mycket gärna ville vara uppe längre; vi skulle ju upp så tidigt nästa morgon. Styrman P. hade blivit lovad att få se hur fin hytt jag hade; jag hade nämligen sett hans förut. När vi kommo ner, o ve! vem låg där om inte Telegrafist Nilsson. Styrman P. bar ut honom och lovade gräla på honom morgonen därpå. Han sov nämligen sin ljuva sömn nu. Good night! En synnerligen ljuvlig dag.
Juli 11, Torsdag Vaknade vid att båten blåste så väldans. Tittade ut och fann att vi närapå voro inne i Tilbury. Kl. var 1/2 6 och jag klädde mig i en farlig vänster och skyndade ut och tittade på Englands första vy. En synnerligen vacker morgon. Kl. 6 serverades frukosten och kl. 6.10 lade båten till vid Tilbury Pier. Ett hastigt farväl av mina vänner, som jag förmodligen aldrig mer råkar, mycket ledsamt!
Kl 1/2 7 kom Barnfield ombord, precis som beställt, ty annars brukar det vara Morris. Bagaget langades i land och passet måste visas för ”the immigration officers”. Telegrafist Nygren sade till dem att jag var anställd på Svenska Lloyd, så jag slapp att svara på alla de frågor som de uppställa i vanliga fall. Sedan skulle bagaget visas för tullen. Men vilken besvikelse, jag behövde ej ens öppna min väska. De endast frågade om jag hade någon sprit eller några cigaretter, vilket jag förnekade. Så var den saken klar.
Barnfield tog mig med in i sin reserverade tågkupé, där även en annan dam, som önskade assistans, och Telegrafist Nygren togo plats. Tåget gick kl. 8.20. Tågresan upp till St. Pancras tog 1 tim. och 10 minuter i anspråk. O, vad mycket blommor som prydde järnvägsvallarna på båda sidor. Framme i St. Pancras togo vi en bil till Victoria Station, dit den andra flickan skulle för vidare resa till [Tauhesterc.?] Från Victoria togo vi en buss till Waterloo Station och placerade in oss i andra våningen av densamma. Synnerligen trevlig utsikt. Framme i Waterloo hjälpte Barnfield mig med att köpa biljett till Bournemouth. Tack vare honom sparade jag 6 skillings; jag tog nämligen en excursion ticket. Han bjöd mig även på té, som smakade mycket bra, ty jag hade ej ätit något sedan kl. 6. Kl. 11.08 gick tåget till Bournemouth, 3 timmar tog resan. Jag såg ej mycket av landskapet ty jag sov nästan hela tiden.
Framme i Bournemouth fick jag vänta i 23 minuter på Mrs. Kalén. Jag kom nämligen med ett tidigare tåg än överenskommits. Hon tog en bil upp till Solent Cliffs Hotel, det flottaste hotellet i Bournemouth, där jag fick ett rum i direktörens egen privata villa. Ett stort förtjusande rum med 2 sängar, men jag skulle bo där ensam. Sedan visades jag runt av Direktören, Mr. Carpenter, och Mrs. Kalén. Alla måltider skulle jag nämligen intaga i den stora hotellbyggnaden.
Kl. 4 serverades té i ”loungen”, ett förtjusande ställe med underbart komfortabla möbler etc. Ej många hade infunnit sig till téet. Jag gick upp på rummet och lade mig att sova till kl. 7, då vi skulle äta middag. Vid middagen fick jag dela bord med en ung engelska, jag vet ännu inte namnet. Mycket konstig mat serverades, som jag ej ätit förut och ej kunde förstå av matsedeln vad det var, men det smakade bra i alla fall. Endast kaffet kunde jag ej med.
Efter middagen blev jag av min bordskamrat bjuden på en biltur. Det var en läkare från London, som hade bil. Jag förstod att de två hade träffats här. Vi voro ute och åkte i 2 tim. ut till ”the sandbanks”, in till London, långt ut på landet etc. etc. O, vad skönt det doftade vart man kom. Kl. 1/2 11 voro vi hemma och jag satte mig att skriva ett brev hem. Gick till sängs kl. 1/2 1.
Juli 12, Fredag The chambermaid kom och väckte mig kl. 1/2 8, men jag steg ej upp förrän 1/2 9. Jag hade mycket sömn att taga igen. Kl. 9 serverades frukosten och därefter begav jag mig till Y.M.C.A. [Young Men’s Christian Association], där jag skulle åhöra ett par föreläsningar. O, vilka slarviga elever, de sutto och dåsade mest hela tiden och voro synnerligen trötta. Varje lektion varade i 40 minuter. Kl. 1 serverades lunch och kl. 4 té.
Dagen användes till att bekanta mig med hotellets gäster. Synnerligen trevliga allesammans men alla engelsmän. Efter middagen, kl. 7 satte vi oss hela sällskapet i trädgården och pratade om ditt och datt tills klockan blev 11, when I went to bed. Good night.
Juli 13, Lördag Steg upp kl. 1/2 9 och gick ner och åt frukost. Därefter som vanligt till föreläsningarna, som denna gång varade i nära 2 tim. Jag skulle vara i I klassen men hamnade av misstag i II klassen, men vi hade trevliga lärare där, så det betydde ingenting.
Lunch serverades som vanligt kl. 1 och vi hade vår pratstund till kl. 4, då té serverades och före middagen tog jag mig en liten tupplur. Jag förstår inte, men jag blir så kolossalt sömnig här. Jag skulle kunna sova femtioelva gånger om dagen, om det var så.
Efter middagen blev jag bjuden av en Mr. Anderson, som levererar kol till Svenska Lloyd, engelsman förstås, hans fru, son och sondotter, på en biograf. ”We will go to see Pictures”, hette det. Vilken jätte till biograf, sittplatserna sträckte sig ända från golvet upp till taket, oräkneliga rader. Det hade redan börjat, när vi kommo, men det var intressant ändå, en detektivroman. Jag begrep ej allt vad de sade, men förstod texten, så det gick bra ändå. Slutade kl. 11, då vi togo oss en promenad runt en underbar trädgård, som hörde till ”The Pavilion”. Kulörta lyktor överallt, i alla rabatter etc., samt kanaler, vattenfall etc. runt hela den vidsträckta trädgården. Tusentals människor promenerade av och an och lyssnade till musikens underbara toner, and so did we. Gick till sängs kl. 1/2 12. Sleep well!
Klippträdgård med vattenfall vid The Pavilion i Bournemouth. Vykort från 1930-talet.
Juli 14, Söndag Väcktes som vanligt kl. 1/2 8 men orkade ej stiga upp förrän kl. 1/2 9. Sömnig som vanligt. Efter frukosten gick jag ned och lade mig vid stranden i den underbara solen, tills klockan blev 1, då lunch serverades. Många nya människor på hotellet för week-enden. O, så stiligt klädda, toaletter som man får leta efter hemma. Åter ner till stranden i solen, bäst att taga vara på den, man vet ej hur länge den varar, och så te kl. 4.
Tog mig en tupplur före middagen, jag skulle kunna sova i timtal, men middag redan kl. 7, så det blev intet av. Efter middagen satte vi oss att vila i trädgården, ett helt sällskap och togo ”the wireless” med oss. Konstigt nog fingo vi höra dansmusik från paviljongen i vår egen stad, Bournemouth. Sade good-night redan kl. 10.30, och upp i min sköna bädd. Jag har aldrig sovit så gott någonstans eller vilat så skönt som här. Good-night.
Juli 15, Måndag Steg upp kl. 8.40. Kan omöjligt komma upp tidigare och gick ner för att äta frukost. Många hade rest idag men andra hade åter kommit. Det är jämt en jämn ström på det här hotellet.
Skyndade mig efter frukosten till Y.M.C.A., till lektionerna. Jag kom 1 tim. för sent, men det gjorde ingenting. Jag låtsade som om det regnade, när jag hälsade på Dr. och Mrs. Kalén. Först hade vi översättning från svenska till engelska för Dr. Kalén. Synnerligen intressant och sedan läsning på engelska för Mrs. Kalén. Av Dr., som skulle pumpa mig på bästa sätt med att berätta histories, förklara saker etc., fick jag betyget ”Quite correct”. Bra, inte sant, för att vara första gången. O, så synd att detta var sista dagen för undervisning etc. Det kunde gärna ha varat i 5 veckor.
Efter lektionerna samlades vi alla i en sal, där först Mrs. och sedan Dr. Kalén gav oss utförliga instruktioner för morgondagen och London-vistelsen. I morgon skola vi nämligen göra en utflykt till Stonehenge i charabanc. De komma och hämta mig redan kl. 9.45. Dr. Kalén nämn[d]e i samband med London-vistelsen att ingen fick vara ute längre än kl. 11 och det var strängeligen förbjudet för pojkar att gå och hälsa på flickorna i deras rum. Skulle de talas vid fick detta ske i telefon eller i sällskapsrummen.
Lunch kl. 1. Kl. är redan 1.08. Skynda dig lilla du! Härlig mat som vanligt. Efter lunchen ner till stranden, där jag var ända till kl. 4 då det var tédags. Efter teet satte jag mig att skriva brev, 3 brev och ett brevkort, bl.a. till Mr. Carlsten o. Mr. Björk. Upp på rummet och klädde mig till middagen. En verkligt flott festmiddag, som smakade riktigt bra. Jag fick en stund sitta ensam vid bordet, ty min kamrat hade bestämt rymt. Då jag ätit färdigt, kom hon, hon hade varit på en biltur till Portsmouth från kl. 2 till 7. Såg riktigt strålande ut. Fick ett brev från gamla Sverige, vännen Björk, som är en trogen själ. Gick upp till mitt redan kl. strax efter 9, ty jag måste vila mig för morgondagens strapatser.
Juli 16, Tisdag Väcktes som vanligt kl. 1/2 8 men orkade ej stiga upp förrän kl. 1/2 9, sömning som vanligt. Åt frukost kl. 9 och fick min lunch i en kappsäck av en flicka från hotellet. Kl. 9.45 kom en flott buss och hämtade mig på hotellet och körde sedan runt sta’n och snappade upp än den ena och än den andra. Sedan bar det av utigenom landet, o, vilka underbara vyer, jag har aldrig sett något liknande förut. Vallmon växte vilt runt alla dikeskanter, åkrar etc. och varje liten stuga hade sin lilla täppa med underbara rosor överallt. Jag önskar att jag kunde föra med mig ett helt fång rosor till Sverige. Nu hade vi även en andra buss efter oss, ty vi voro 35 och endast 16 fingo plats i varje buss.
Kl. 1/2 1 voro vi i Stonehenge, vårt mål och gingo och besågo en massa underliga stenar, som härstammade från ett tempel, som hade byggts en gång i tiden, 700 år före Kristus, till dyrkan av solen. Upp i bussarna igen och iväg. Efter en stund fingo vi en halvtimmes rast och slogo oss ner några stycken under ett stort träd, där vi läto oss maten väl smaka. En flicka, Eva Petersson från Linköping, var nog lycklig att ha te med sig. Vi andra hade endast sandwiches och frukt. Hon lät sin mugg gå laget runt, både pojkar och flickor, alla käcka och lika hurtiga och friska.
Efter en halvtimme in i bussarna igen och iväg till Salisbury, där vi skulle se katedralen. Vi hade blivit tillsagda dagen förut att alla skulle ha hatt och kappa med sig. Jag tog emellertid ingen hatt, ty jag tyckte det var för varmt. Men, o ve! Ingen flicka kom in i kyrkan utan huvudbonad. Jag fick tag i en pojke och lånade hans realskolemössa och satte den på huvudet. Väl att jag inte kunde se den själv. Herrar få nämligen ej ha något på huvudet, när de träda in i kyrkan. Synnerligen tråkigt att bese kyrkor etc., ty man endast blandar ihop dem.
Kl. 3 fick vi en tim. ledigt, som vi fingo använda bäst vi ville. En flicka, Inga-Lill Axelsson, och jag gingo för vår del in i ett tea-room och läskade oss en stund. Sedan togo vi en hastig titt på staden, köpte några souvenirer etc. Kl. 4 bar det av igen till Bournemouth. En förtjusande bilfärd, önskade vi hade något av detta landskap hemma i Sverige. Än den ene och än den andre släpptes av under vägen och till slut var jag den ende, som skulle längst söderut. Kl. 6.10 var jag hemma igen och kände mig synnerligen tillfredsställd med denna dagen. Kl. 7 middag och sedan orkade jag ej gå ut på kvällen utan satte mig att skriva 3 st. brev i ”loungen”, där det var fullt med människor. Kl. 11.15 till sängs.
Juli 17, Onsdag Jag blir värre dag för dag. Orkade nu ej stiga upp förrän kl. 8.40. Kl. 9 frukost. Bäst att se på sta’n, innan man far. Jag tog mig för att taga en långpromenad runt staden, men därav blev intet. Jag kom på ett varuhus ”Bobby’s” där man kunde få nästan allting för 6 d. [pence]. Det fanns intet dyrare. Här fanns alla möjliga saker, jag vet ej vad som ej fanns. Köpte bl.a. en baskermössa, ett par slipsar etc., endast 6 d. Fortsatte sedan vandringen och kom till ett annat varuhus, där de hade allting från 3 d. upp till 5/- [shilling]. Man kunde få riktigt bra regnkappor för 4/11, kjolar för 4/- etc., etc. Mycket man skulle vilja ha men bäst att spara tills man kommer till London.
På hemvägen gick jag genom ”the Gardens” och träffade där på en kurskamrat, Eivor Sundgren från Göteborg. Vi satte oss ner och pratade en stund, svenska förstås, och studerade alla människor, som gingo förbi. O, vilka sorter från de allra flottaste damer och gentlemän till negrer etc., damer i struts etc. Kl. 1 skulle hon träffa sin familj, som hade lovat att bjuda henne på lunch, eftersom det var näst sista dagen. Kl. 1 skulle även jag äta lunch, så vi skildes för att träffas i morgon.
Lunchen smakade utmärkt bra och jag gick sedan ner till beechen för att taga mig ett bad. Jag klädde av mig och solade mig men tyckte det var för kallt att hoppa i. Det blåste så rysligt, så jag fick hela huvudet fullt med sand. Hade ett förfärligt sjå, när jag kom upp med att få ut all sanden. Gick ned i ”loungen”, tänkte att träffa någon trevlig människa, men det var bara tanter där. Satte mig att skriva och fick sedan te samt härliga kakor. Litet blåsigt och regnigt i dag. Gick ut i stan igen och köpte 50 cigaretter för 1/6 d., väldans billigt. Satte mig sedan i parken och studerade människor som gingo förbi. Vilka typer. Helhetsintryck: Engelska flickor i allmänhet slarvigt klädda och barbenta; mycket sällan ha de strumpor på sig om sommaren.
Kl. 7 middag. Satte oss sedan i ”basketen” och kunde i kväll för första gången se ”Isle of Wight” från vårt hotell. Jag fick låna Mr. Andersons kikare och kunde se in på mycket nära håll; stugor, fält etc., etc. Efter brevskrivning upp på rummet och packade. Gick till sängs kl. 11. Good night.
Juli 18, Torsdag Steg upp kl. 1/4 i 9. Sämre dag för dag. Packade ner resten av sakerna men kunde ej få plats med allt. Vet ej hur det gått att få ner allt på hitresan. Måste därför gå ut i sta’n och köpa mig en liten attachéväska. Efter frukosten tog jag mig en promenad runt staden, hörde ett tag på musiken i Pavilion garden etc.
Kl. 12:30 tog ett ömt farväl av Miss B[revis], the doctor, family Anderson och Mr. och Mrs. Mills samt Charlie. Headwaitern hade varit så snäll och gjort i ordning sandwiches och frukt till mig under resan. Kl. 12.40 kom charabancen och hämtade mig. Den ena efter den andra plockades upp under resan och snart hade vi även en andra buss efteråt.
Fru Kalén kom ej, hon hade redan rest in till London. Dr. Kalén var synnerligen artig mot mig. Han tog plats bredvid mig och satt och underhöll mig hela tiden. Vi gingo igenom alla lärarna på Handels, Lloyds båtar, priser etc. och hade en synnerligen angenäm färd. Pojkarna började snart sjunga i bussen och flickorna voro ej sämre än att de stämde i. En del började röka. Jag förstod att alla ej hade tillstånd därtill, ty Dr Kalén var strax framme och tog cigaretten ur munnen på en flicka. Hon tyckte att han var rysligt fräck. Vi passerade ett synnerligen vackert landskap och jag hade turen att ha en bra ciceron vid min sida.
Kl. 1/2 5 rastade vi i Guildford, där vi drucko te, som smakade utmärkt bra. En kvart i 5 fortsatte vi igen och kl. 7 voro vi framme i London, där vi togo in på Royal Stuart Hotel. Vi fingo oss anvisade våra rum och jag fick ett nr 117 alldeles bredvid Dr och Fru Kalén, så det gäller att hålla sig i skinnet. Packade upp det allra nödvändigaste och sedan ringde Fru Kalén per telefon upp till mig och sa’ att jag skulle komma ner till middagen. Jag fick dela bord med Doktorinnan Zethelius och Frkn Hedman (placeringen gjord av Fru Kalén).
Kl. 8.00 foro vi i buss tvärs igenom London. Vi kommo in i City och sågo Londons förnämsta affärsgata, Oxford Street o.s.v, o.s.v., fram till Londons allra rödaste kvarter East-end, där vi kunde se en skymt av dockorna; rakt under floden Themsen i en tunnel, som var ofantligt lång. Det vackraste av allt var att se alla ljusen i kvällen, särskilt Parlamentsbyggnaden, som avtecknade sig mot Themsen, skall jag aldrig glömma. Vi voro hemma igen kl. 10.45 efter den mest intressanta bilfärd jag någonsin varit med om.
Juli 19, Fredag Väcktes per telefon kl. 1/2 8. Hörde ej vad han sa’ för något, utan jag bara svarade yes, yes. For upp som ett skott och klädde mig samt ner i matsalen och åt frukost. Satte oss en stund i ”loungen” och spelade dansmusik kl. 1/2 9 på morgonen, friskt inte sant.
Kl. 1/2 10 foro vi med underjordisk järnväg till Mansion House, där Lord Mayorn bor, vidare besågo vi Guildhall, hans ämbetslokal samt St. Paul’s Cathedral. O, vad tröttsamt det var; men vilken stilig kyrka. Jag har aldrig sett något så stiligt förut. Vi skulle naturligtvis upp på läktaren och se hur det såg ut där ovan ifrån. Jag tror att vi fingo gå i trappor 1/2 tim. för att komma dit upp. När vi voro uppe voro vi alldeles förbi. Ej nog härmed vi skulle upp på taket, o, vad tröttsamt det var. Vi promenerade till St. Paul’s Cathedral, den mest storslagna kyrka jag någonsin sett. På hemvägen togo vi buss, ty det började regna något.
Det smakade synnerligen härligt med lunch. Efter densamma lade jag mig att vila en timma. Jag skulle vilja giva mycket för att få sova resten av dagen – men det gick ej. Kl. 1/2 3 skulle vi, I & II klassen, fara till British Museum. Vi foro även nu underjordisk järnväg. I en hiss kommo vi under jorden. Detta var den verkligt underjordiska järnvägen. Alla dörrar slås igen automatiskt, så det gäller att komma ut och in som ett skott. O, vilken fart på tåget. Inte det allra snabbaste snälltåget i Sverige kan uppbringa en sådan fart. När vi foro framme [sic] var det roligaste av alltsammans. För att komma upp till den övre världen måste vi stiga på rullande trappor. Vi hoppade på en platta, sedan bar det iväg uppåt med en farlig vänster, plattan blev så småningom trappor och det gällde att kliva på very quickly. I British Museum fanns otaliga mängder saker att se på. Man skulle behöva månader för att gå igenom allt. Jag var så synnerligen trött, så jag bara önskade att vi snart skulle gå.
Det hade nu blivit tedags och Dr. Kalén föreslog att vi skulle gå till Lyons Corner House, vilket tacksamt accepterades. Vilket förtjusande ställe, farr[?]-kapellet bestod av idel damer men accompanjerades av en herre. Fullt med människor. Doktorinnan Zethelius, Frkn Hedman och jag slogo oss ner vis samma bord. Vi upptäckte snart Dr Kalén, som satt ensam vid sitt bord och vinkade därför åt honom. Han slöt sig snart till oss. Vi hade verkligen tur, ty han betalade hela kalaset, medan de andra fingo betala var för sig. Hemresan företogs individuellt, men vi 4 höllo ihop. Även denna resa bjöd Dr Kalén oss på.
Jag träffade Inga-Lill Axelsson i korridoren och vi begåvo [oss] ut i stora staden på egen hand. Vi promenerade härs och tvärs och visste ej alls var vi voro. Inga-Lill kom på idén att hon skulle köpa ett par skor och vi klevo på i en skoaffär. Skojigt i alla fall. Vi visste ej vad klack hette på engelska, de kommo fram med skor med idel höga klackar. Mocca visste vi ej heller vad det hette, så Inga-Lill måste gå med biträdet ut i skyltfönstret och visa henne. Hon fick till slut, efter att ha provat igenom 1/4 av hela lagret, fatt i ett par trevliga skor, som ej kostade mera än 8/11 d.
Vi shoppade litet mera och sedan skulle vi då försöka hitta vägen hem, men det var lättare gjort än sagt (tvärtom förstås). Vi hade ingen aning om var vi befunno oss. Vi frågade en människa om buss nr 9 passerade här. Vi hade nämligen åkt med den förut en gång. Han hade ingen aning om var den bussen passerade utan föreslog att vi skulle taga en 17 och följa med den till Marble Arch. Vi föredrogo att gå men voro oroliga att gå miste om middagen, ty kl. var redan 1/2 8 och de slutade servera kl. 8. Vi frågade minst 10 människor om vägen och erforo att vi voro åt rätt väderstreck. Äntligen kommo vi hem kl. 1/2 9. Vi skyndade oss ner i matsalen. Vi fingo mat, men waitern tittade inte på oss med blitt öga. De andra gingo ut var och en på sitt håll, men Inga-Lill och jag satte oss i ”loungen”, skrevo kort etc. och gingo sedan till sängs kl. 10.30. Vi orkade ej gå ut.
Juli 20, Lördag Väcktes som vanligt kl. 1/2 8. Åt frukost kl. 8 och fick till frukosten ett brev från Mr. Barnfield, vari han vill att jag skall följa med honom ut i kväll. Jag ringde upp honom genast och tackade ja. Kl. 7 skulle han möta mig på hotellet.
Kl. 9.00 togo vi underground till Houses of Parliament och besågo även Westminster Abbey, med ”Den Okände Soldatens Grav”, som var kransprydd. Vi passerade sedan ”Horse Guard”, varest två väktare höllo vakt. De buro förtjusande kostymer, röda sammetsjackor, vita skinnbyxor och dito handskar samt stora, svarta fjäderhattar. Vi flickor ställde oss alla omkring dem och begapade dem, så att det var riktigt synd om dem; de fingo ej göra en enda gest utan bara stirra rakt fram. Vid Buckingham Palace fingo vi se vaktombytet. Synnerligen intressant. Togo sedan en buss och kommo hem till lunchen, som smakade synnerligen bra.
Kl. 1/2 3 foro vi alla Underground-järnväg till Hyde Park, där vi fingo se kungen och drottningen i egen hög person. De kommo i en öppen droska. Kungen skulle nämligen hålla Police Review i Hyde Park kl. 3.15. Vi delade nu upp oss i tvenne grupper. I & II klassen skulle till London war museum, medan de andra skulle till British Museum. Ej så värst intressant i London war museum. Det är så tröttsamt att springa upp och ner i alla trappor. Vi gingo ut några då och några då. Vi kunde ej finna Fru Kalén utan upplöstes. Jag för min del försökte taga mig hem på egen hand. Jag promenerade till Hyde Park, där jag ånyo fick se kungen och drottningen. Här kände jag igen mig och tog en buss nr 74 hem. Fick tag i ett ”hair dressing” ställe och gick in och klippte mig. ”Trimming” hette det. Det var en herre som klippte mig och han ville på allt vis ”waive my hair”, men jag tackade nej.
Drottning Mary och kung George vid just det tillfälle som dagboken omtalar. Bildkälla: mauritius images / SuperStock / Keystone/Sydney Morning Herald.
Var denna gången först vid middagsbordet. Hade endast ätit en rätt, då en herre kom och anmälde att en ”gentleman wished to speak with you”. Barnfield naturligtvis. Den stackaren fick vänta på mig i en halvtimma, ty serveringen går ej så värst kvickt. Vi togo underground och kommo så småningom till Wimbledon. Härifrån togo vi buss tvärs igenom Richmond till Hampton Court; en förtjusande bilfärd. I Hampton Court besågo vi bl.a. trädgården samt Palatset. Det var synd att vi voro så sena, så vi hunno ej bese detsamma invändigt. De stänga nämligen kl. 9. Vi togo oss en långpromenad tvärs igenom Bushy Park, där det finnas vilda hjortar, som gå ute året om. Det faktiskt vimlade av dem, både små och stora. Snart måste Barnfield fråga efter vägen, ty han visste ej alls var vi voro. Vi hade intet annat att göra än att taga en buss till Wimbledon, ehuru jag mycket gärna skulle vilja promenera, men det var redan mörkt och vi hade nog ej då hittat vägen.
Från Wimbledon togo vi underground igen till Charing Cross Station. Vilka människomassor här voro ute. Kl. var redan 1/2 12 men fullt liv på gatorna. Jag förstod att nattlivet just börjat. På en gata stodo 3 gubbar och sjöngo, s.k. ”singers” och gingo sedan runt med hatten efter pengar. På motsatta sidan började 5—6 st. stämma in i samma melodier, men jag förstod att dessa voro fulla. Vi togo in på Lyons Corner House och äto supé. Härlig musik och fullt med människor. Kl. 1/2 1 lämnade vi detta ställe och Barnfield skaffade biljetter. Han måste tyvärr lämna mig ensam på tåget, ty han skulle åt motsatta hållet. Detta var hans sista tåg. Kom hem kl. 1. Tyst överallt. Synnerligen angenäm dag.
Juli 21, Söndag Väcktes kl. 8. Fick tydligen sova 1/2 tim. på söndag. Åt frukost kl. 9 och sedan togo Inga-Lill och jag en riktigt lång promenad, till Piccadilly, Oxford Street, Hyde Park. En förtjusande park med sjön Serpentine, där de rodde etc., Rotten Row som var full med ryttare etc. Kommo hem kl. 1, alldeles lagom till lunchen, som smakade synnerligen bra.
Efter lunchen lade jag mig att vila en stund till kl. 1/2 3, då vi skulle fara till Hampton Court. Jag vaknade ej förrän kl. 14.40 och gick ner men fann ej en enda människa. Alltså hade alla redan farit. Gjorde ej så mycket, då jag redan varit där. Satte mig därför ute på balkongen, tittade på alla människor, som passerade etc. Åt middag kl. 1/2 8 och sedan gingo Inga-Lill och jag på bio, en synnerligen trevlig en, som började kl. 6 och höll på till 11, där man fick sitta hela tiden och se olika stycken. Vi sågo bl.a. en mycket rörande film, som kom mig att gråta. Gick till sängs kl. 1/2 12.
Juli 22, Måndag Väcktes kl. 1/2 8 och gick ner och åt frukost. På mitt bord låg ett kort från Falmouth, från Styrman Fritz Petterson med hälsningar från dem alla. Kl. 9.30 togo vi underground till The Tower som vi besågo ganska noga, kronjuvelerna etc. Det mest intressanta var i alla fall vaktombytet med alla deras brokiga kostymer, musik etc. Vi ville stå här hela tiden men måste naturligtvis forcera. Kl. 1 lunch och sedan samlade vi oss alla i loungen, spelade dansmusik, skrevo kort, brev etc.
Kl. 2.30 avfärd i buss till Zoologiska trädgården. Här släpptes vi lösa, och var och en fick gå dit den bäst ville. Om 2 tim. skulle vi samlas igen vid North Gate. Inga-Lill och jag gingo runt och tittade bl.a. på apor, elefanter, noshörningar, lejon, tigrar, strutsar etc. Inga-Lill ville absolut bjuda mig på något gott och vi slogo oss följaktligen ner i ”Parrot House” och läskade oss. Vi voro nämligen mycket trötta.
Efter middagen begåvo vi oss kl. 1/2 8 i väg till Teatern. Vi togo underground till Covent Garden. Nere vid vår station frågade jag Inga-Lill om hon hade sin teaterbiljett med sig. Nej då, hon hade glömt den! Hon talade om det för Fru Kalén och vi hade intet annat att göra än att gå hem och hämta den. Alltså måste vi sedan själva klara oss på den underjordiska järnvägen. Det var ej så värst svårt. Framme i Covent Garden frågade vi ett par bobbys efter vägen till Drury Lane Teatre och utanför densamma stod redan Fru Kalén och väntade på oss. Mycket snällt av henne. Tack vare att vi kommo så sent, fingo vi platser bredvid varandra. Det skulle vi ej fått annars. Föreställningen hade redan börjat men vi fingo i alla fall innehåll i densamma. Kl. 10 blev det paus och då gingo några flickor omkring och sålde någon slags lemon squash i mellan bänkraderna. Men obs! 1 krona glaset! Föreställningen varade till kl. 1/2 12 och det var det vackraste jag någonsin skådat. Vilka dräkter, toaletter, musik etc. Aldrig hade jag anat att man kunde åstadkomma något så enastående flott och stiligt. Att märka är att de endast hade ett par sekunder på sig för att byta om olika scener.
Vi togo underground hem allesammans. Ingen hade lust att gå ut och roa sig ytterligare. Alla voro sömniga. På tåget hade vi enastående roligt. De pratade och skrattade i ett kör och sade en hel mängd lustigheter, så alla medpassagerarna drogo på smilbanden. En herre, som satt bredvid mig, frågade var vi hade varit etc. Han kunde nämligen svenska och förstod allt vad som sades. Det hade vi ej tagit med i beräkningen.
Kommo hem kl. 12 och Dr. Kalén ställde sig i hallen och såg till att alla gingo upp på sina rum och att ingen satte sig att slöa i sällskapsrummen. För min del gick jag upp genast och började packa. Det tog mig nära en timma, innan jag kunde få ner allt. Jag måste nämligen fara i morgon. Jag hade mycket hellre velat fara med till Oxford, men intet att göra åt saken. Gick till sängs strax före kl. 1. Sleep well!
Juli 23, Tisdag Väcktes redan kl. en kvart före 7. Det var sant frukosten skulle serveras redan en kvart före 8, ty de skulle fara till Oxford redan kl. 1/2 9. Steg upp omedelbart och packade ner resten av bohaget. Jag förstod nämligen igår av Fru Kalén att jag måste lämna rummet på morgonen, ty en annan skulle flytta in och de måste först städa etc. Gick runt före frukosten och tog ett ömt farväl av alla kamraterna och sist av Inga-Lill. Gick sedan ut och shoppade, tittade i alla skyltfönster etc. Kom hem lagom till lunchen, som smakade riktigt bra. Tog mig därefter en siesta i konversationssalongen. Tog därefter underjordisk järnväg till St. Pancras Station, dit jag kom alldeles för tidigt. Satte in väskan i ”the cloak room” och tog mig sedan en promenad runt i närheten.
Tåget gick kl. 15.28 och sedan var det samma historia i Tilbury igen, passvisering etc. Båten kom ej iväg förrän kl. 1/2 8, ett par bilar, motorcykel etc. skulle nämligen ombord. Middag serverades kl. 1/2 8 och jag fick dela bord med en förtjusande Fru Lilliehöök, Hovrättsrådet och Fru Odencrantz. Vi hade mycket trevligt tillsammans. Togo oss sedan en promenad runt båten; det var ingen fart på dansen den kvällen. Gick till sängs kl. 1/2 12.
Juli 24, ”Torsdag” [ska vara Onsdag] Steg upp kl. 8 och gick ner i matsalen och åt frukost. Gingo sedan upp och satte oss på båtdäcket och solade oss. Använde dagen till att spela däckstennis etc., grammofon, fotografera etc.
Middag serverades kl. 7 och alla utom Fru Lilliehöök gingo in i matsalen. En riktigt [sic] festmiddag serverades. Det gick bra att äta, ända till efterrätten, fastän det rullade ganska bra. Efterrätten kunde jag emellertid ej smaka, jag måste skynda mig upp på däcket och ut i friska luften. Här sutto vi en hel mängd i ett par timmar med en massa filtar på, men det blev snart för kallt, det var så kallt som mitt i vintern. Det var ej annat än att gå ner i hytten, men o, vad det var kvavt; fönstret var nämligen stängt. Det dröjde ej länge, innan middagen kom upp och sedan gick man till sängs redan kl. 10. Hela natten rullade det, så att man åkte hit och dit i hytten, men jag mådde ej illa längre nu. Somnade kl. 1/2 2.
Juli 25, ”Fredag” [ska vara Torsdag] Vaknade kl. 1/2 5 och steg genast upp och klädde på mig. Fru Lilliehöök och jag hade nämligen kommit överens om att träffas uppe på däcket kl. 5 och titta på inloppet. Jag såg henne emellertid inte, bara kaptenen, som ej kunde fatta vad jag skulle uppe att göra så tidigt. Kl. 5.45 kom lotsen ombord. Kl. 6 kom Fru Lilliehöök, som sade att hon haft en bra natt. Kl. 6.30 serverades frukost. Vi tillhandlade oss en del cigaretter och på kajen stod redan en massa folk. Martha och mamma, samt Svensson och Björnheden upptäckte jag genast. Kl. 7 stego vi i land och visade våra grejer för tullen, som var mycket hygglig.
Kl. 9 började arbetet igen och det var intet vidare, ty sjön satt i kroppen hela dagen.
SLUT
KOMMENTAR Till dagboken hör en reseräkning med alla utgifter i svensk eller engelsk valuta angivna dag för dag. De engelska priserna följer det gamla systemet £sd — ”pounds, shillings and pence” — där 12 pence var en shilling och 20 shilling ett pound. Jag återger inte hela listan här, bara några stolpar. Vistelsen var förutbetald till en kostnad av 235 kr. Maten ombord på S/S Suecia, enkel resa, kostade 25 kr, vartill kom dricks. En Daily Telegraph kostade 1 d medan en stol på stranden en dag kostade 2 d. För 50 cigaretter fick mormor betala 1 s, 6 d och lika mycket kostade klippningen den 20 juli. En lista räknar upp alla som mormor skrev brev eller kort till — 16 stycken (vänner, kollegor och släktingar), förutom syskonen och föräldrarna på hemadressen.
Trots att jag som barn ofta fick sjunga visan ”Vi äro musikanter alltifrån Skaraborg” har det varit sparsamt med musikanter i min släktforskning. Bland min farfarsfars farfarsfars förmodade förfäder finns dock en, och han bodde just i Skaraborgs län.
Nej, musiker har jag knappt hittat alls i de äldre generationerna av min släktforskning. Kanske att någon klockare där lett sin församling i sång under 1700-talet. Och så finns det antydningar om att förfadern och storbonden Jöns Gullbrandsson på Orust, som åren 1669 till 1671 stod anklagad för häxeri, trakterade ett par instrument. Om en av hans många låntagare heter det således att han fick ”dansa efter Jöns pipa” vare sig han ”pep eller sjöng”. Detta hade jag bara tolkat som ett idiom så vida det inte också funnits vittnesmål om att Jöns i Vräland spelade trumma under Satans bröllop och därvid mottog spelmanspengar från en annan misstänkt (mamman till kyrkoherden i Marstrand). Hur grundlösa och vidskepliga anklagelserna än framstår kan Jöns Gullbrandsson mycket väl ha skaffat sig ett rykte som spelman vid fester av olika slag.
Förutom vid dans och gudstjänst kunde allmogen lyssna på musik när militär trupp samlades eller dog förbi. De vanligaste militära instrumenten under 1700-talet var trumpet, trumma och pipa – det första vid kavalleriet, de två andra vid infanteriet. Eftersom militärmusiken i alla tider givit armén glans och dragningskraft, genom att väcka känslor av såväl muntration som krigik ära, har jag beklagat att jag inte kunnat hitta någon närmare anknytning till dess utövare. Påståendet i en sentida historik över Bohusläns regemente att min farfars farfars kusin Janne Gren tjänstgjorde som trumslagare vid Södra kompaniet stämmer tyvärr inte. Visserligen var Grens soldattorp, nr 3 i Ytterby socken, en tid anslaget till spelet men själv tillträdde och fungerade han som vanlig infanterist.
Nu har jag emellertid kommit in på ett musikerspår i Janne Grens farfars, Johannes Stens, förmodade bakgrund. Det ligger långt tillbaka och för att komma dit måste vi först utreda Johannes Stens presumtive morfars släktförhållanden. Denne fjärdingsbonde hette Johan Johansson (eller Jan Jansson) och bodde i sydvästra Vänerbygdens flacka landskap och Ås socken (se min argumentation gällande Johannes Stens västgötska anor under rubriken Stenliden). Ingenting tyder på att Johan Johansson själv musicerade för bouppteckningen efter honom nämner vare sig instrument, noter eller ens en psalmbok. Som alternativ källa till saknade kyrkböcker för Flo pastorat före 1771 gör bouppteckningen däremot klart att han dog 27 oktober 1765 på ett ”frälsehemman Ödegården i Åhsen som han sig tillhandlat af öfwerjägmästaren Georg Zelo[w]”. Ordalydelsen ger intryck av att han nu ägde gården men så var det inte; vanliga bönder fick inte köpa frälsejord förrän 1789 och i stället måste transaktionen ha avsett en utökad brukanderätt. Adelsmän och andra ståndspersoner insåg att deras ensamrätt till frälsejord hade en baksida, nämligen att färre potentiella köpare fanns till hands när behov att sälja uppstod, och innan privilegiet upphävdes sökte de vägar att kringgå regelverket.
Detalj från karta av Nils Marelius, daterad 1780. Snabbaste vägen till Lidköping går förbi Särestad, Håle och Täng – då som nu.
Eftersom fjärdingen i Åsen Ödegården inte bestod av odaljord kan vi inte förvänta oss att Johan Johansson kom därifrån och inte heller mantalslängderna antyder detta. Vid bouppteckningen fick dock ”faderbroderen” Mårten Larsson i Knipan, Tuns socken, ansvaret att företräda de omyndiga barnens intressen. På vilket sätt denne bonde var en farbror är inte utrett men i och med att fadersnamnen skiljer sig åt kan vi utesluta honom som den avlidnes helbroder. Ett tag verkade det rimligare att betrakta Mårten Larsson som en ingift farbror för i husförhörslängden 1770—1789 kallas hans hustru Maria Johansdotter men också hon dunstade bort som ett tänkbart syskon till Johan Johansson, åtminstone som helsyster. Andra källor ger nämligen vid handen att hon hette Andersdotter. För att få fler idéer om hur Johan Johanssons anhörigkrets såg ut var det nödvändigt att söka brett i domböckerna och då dök systern Elsa Stina upp som inneboende i Ödegården. Denna kvinna kallades omväxlande Johansdotter, Frisk och Starin – vid ett tillfälle med tillägget madame, vilket skilde henne från vanliga allmogekvinnor – namn med vars hjälp hon känns igen som förutvarande hustru till klockaren Anders Månsson Starin i Vänersborg.
Anders Starins bakgrund är höljd i dunkel men när han tillträdde tjänsten i Vänersborg 1744 skrev kyrkoherden där att han närmast kom från Tengene socken i Skaraborgs län och hade ett förflutet som underofficer vid Västerbottens regemente. Och när han tre år tidigare valdes till klockare i Tengene och Längnum var det med erfarenhet som organist och på rekommendation av prosten och psalmförfattaren Olof Kolmodin, själv kyrkoherde i Flo pastorat (och brorson till psalmisten Israel Kolmodin, som skrev Den blomstertid nu kommer). Denne ingifte släkting tycks alltså, innan han blev klockare i Tengene, ha upprätthållit tjänster som både musiker och militär, fast inte samtidigt så vitt synligt. Det är oklart på vilka platser han verkade i dessa roller. Att han varit underofficer stämmer nog eftersom han, under åren i Tengene, titulerades f.d. föraren av mantalsskrivaren. Emellertid har Starin inte gått att hitta i Västerbottens regementes generalmönsterrullor. Kan han ha tillhört ett annat, måhända värvat, regemente?
Inte heller vet jag hur Anders Starin tillvann sig titeln organist. Klart är ändå att han, medan han bodde i Tengene, hade intressen i grannpastoratet Flo där han, vad det verkar, arrenderade Gartegårdens soldattorp i Sals socken. Tydligen bodde soldaten på annan ort varför Starin hade sått ut korn på hans åker. När roteböndernas boskap trampade ned grödan begärde han skadestånd. Torpet försörjdes även av ströroten Kesenborg i Ås och från den krävde klockaren två årliga lass hö, i stället för de kontanter åborna hellre betalade med.
Bevarad kyrkobokföring för Tengene visar att Anders Starin och hustru Elsa Stina hade med sig en dotter Catharina samt att familjen under tiden i Klockarebolet utökades med dottern Anna 1741 och sonen Måns 1744. Dessutom fick man på slutet sällskap av Elsa Stinas mor som hette Elin Davidsdotter men hon dog den 17 januari 1744, 75 år gammal. Hennes namn är en viktig ledtråd till Elsa Stinas och hennes bror Johan Johanssons ursprung samtidigt som det gör det än svårare att förstå hur Mårten Larsson i Knipan kunde vara farbror till deras barn. Enligt Tuns kyrkoböcker hette nämligen Mårten Larssons föräldrar Lars och Catharina (samt hans svärföräldrar Anders och Sigrid) medan Elsa Stinas och Johan Johanssons båda föräldrar, för det fall de var helsyskon, bar dopnamnen Johan och Elin. Släktskapet torde således ha med svågerskap, och möjligen omgifte, att göra. Ett uppslag kan vara Mårten Larssons ursprung i Sal där han enligt en källa föddes 1705 och fadern, enligt en annan, gick under det fullständiga namnet Lars Mårtensson. Vi får anledning att återkomma till Sals socken, eller Salen som man sade förr.
I Vänersborg kom familjen Starin att bo i kvarteret Rosen och hus nr 9. Denna fjärdedel av staden fick senare rykte om sig att vara eländig och fattig men i mitten av 1700-talet bodde där i alla fall både hantverkare och tjänstemän. Bland grannarna fanns såväl rådmän och tullskrivare som folk vid stadens skola, likaså slaktare, hattmakare, hovslagare och andra. Att kvarteret mestadels var bebyggt med låga trähus anas dock på ett omkring 1700 tillkommet kopparstick i bildverket Suecia antiqua et hodierna. Föga lär återstå av bebyggelsen; de hus som inte förstördes i stadsbranden 1777, då en tredjedel av Vänersborg gick upp i rök, torde ha blivit lågornas rov vid den ännu större eldsvådan 1834.
Vänersborg enligt Suecia antiqua et hodierna. Kvarteret Rosen ligger till höger om kyrkan, åt betraktarens håll.
Kyrkolagen stadgade att en klockare skulle vara ”ärlig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom”. Fast i Vänersborgs stadsförsamling fanns särskild skolpersonal för att lära det uppväxande släktet att läsa och skriva. Likaså hade man en organist vid sidan om klockaren, även om det vid biskopsvisitationen 1745 anmärktes att denne hållit sig borta en längre tid. Trots stadens alla specialister och att uppdragen som klockare, kyrkvärd och kyrkväktare ibland överlappade varandra återstod många tänkbara uppgifter för Anders Starin: att ansvara för klockringningen, vårda kyrkans inventarier, agera skrivare och bära brev åt prästerskapet. Han värnade om kyrkans mekaniska ur och klagade 1759 på att det var så förfallet att uppemot en timmes kunde skilja mellan det och klockan på rådhuset. I likhet med många andra stadsbor i det tidigmoderna Sverige var han inte främmande för att bedriva jordbruk vid sidan om. Därför bad han vid nämnda visitation att mot en årlig avgift på 4 daler silvermynt få råda över en äng som tillhörde församlingen. Biskop Juslenius anmärkte att frågan hörde hemma hos kyrkorådet men att han i princip ansåg att klockaren borde ha förtur, efter att ängens hittillsvarande brukare fått ”åtniuta de arrendeåren til godo, som han sig betingat”.
Barnen måste ha dött unga för när Anders Starin själv gick bort i april 1764 stod änkan Elsa Stina ensam kvar, närmare 60 år gammal och sjuklig, utan hemvist och försörjare. Av två syskon, en bror och en syster, väntade hon sig ingen hjälp men ett tredje syskon, brodern Johan Johansson i Ås socken, tog som sagt emot henne. Hon upprättade ett testamente och lät Åse häradsrätt förstå att Johan Johansson, hans hustru Kerstin Olofsdotter och deras barn skulle vara hennes enda arvingar, på villkor att hon fick bo i Ödegården och av dem erhålla en hederlig begravning efter sin död. Testamentet inskärpte att den övriga släkten inte hade minsta rätt till hennes kvarlåtenskap.
Vid änkan Starins frånfälle inventerades hennes lösa egendom och även om bohaget var litet uppgick det samlade värdet till 169 daler silvermynt, borträknat skulderna – ungefär en tredjedel mot behållningen efter Johan Johanssons död 1765 och ett substantiellt tillskott i hushållets ekonomi. Bland ägodelarna märktes en guldring (3 daler), en svampdosa av silver (8 daler), silkespälsar i vitt och blått och husgeråd i tenn. Kort tid efteråt gav sig två förfördelade släktingar till känna och ifrågasatte testamentets giltighet: Olof Olofsson i Kilja Lunnagård, Karaby socken, och Olof Andersson i Karlanna by, Särestad. Klagomålet ger en vink om Elsa Stina Johansdotters/Frisks/Starins övriga syskon men det förslår inte till någon säker slutsats. För de flesta inblandade i rättegången tycks hon ha varit en faster. Komministern Lars Bergland, som flera gånger besökt testatorn i hennes sjukliga tillstånd, intygade brevledes att han aldrig hört henne ångra sitt beslut. Och vittnet Sven Larsson i Åsen sade att han vid ett besök bara ett par dagar före Elsa Stinas bortgång hört henne med gott förstånd säga att änkan Kerstin och barnen skulle ha allt. Så beslutades också.
Utifrån änkan Starins namn kan vi rekonstruera namnet på hennes, och förmodligen Johan Johanssons, pappa: Johan Frisk. Han måste ha levt under Karl XII:s regering och initialt finns ett antal kandidater att välja bland, alla soldater i den karolinska armén. Släktens lokala förankring gör dock att bara en framstår som rimlig, och desto mer så när ett par rättsfall utvisar att hans hustru hette Elin Davidsdotter. Denne Johan Frisk blev 1685 pipare vid Västgöta-Dals regemente och överstelöjtnanten Arvid Soops kompani, en befattning som förde med sig ett boställe i Frändefors socken, Dalsland.
I egenskap av pipare spelade Johan Frisk på en tvärflöjt i trä med uppgift att jämte två trumslagare förmedla och förstärka kompanibefälets ordergivning. Musikerna gick i främsta ledet och gav det övriga manskapet toner och takter att följa i allehanda göromål men för Frisk blev det inte aktuellt att med sin pipa leda kompanikamraterna i strid, där musiken annars gav livsviktig orientering i folkvimlet och krutrökens töcken. Tjänstgöringen inföll nämligen under en längre fredsperiod. Dock övades han för sådana situationer i den nya armé som Karl XI byggde upp och ofta själv exercerade. Samspel mellan pipa och trumma förekom i fler länders militära förband och traditionen vårdas idag bland annat av reenactmentgrupper som håller liv i den amerikanska revolutionens minne.
Efter fyra år befordrades Johan Frisk till skalmejblåsare, vilket innebar uppflyttning till regementsstaben och ett boställe i västgötska Slädene socken. Totalt fanns fyra skalmejblåsare vid regementet men de hade inte samma närhet till det vanliga manskapet som piparna och trumslagarna. Snarare än att att ge signaler till diverse praktiska moment i fältlivet ålåg det enligt en mastersuppsats från 2020 infanteriregementenas standardenliga skalmejblåsarkvartetter att spela vid festliga och högtidliga tillfällen: i parader och ensembler, till taffel och gudstjänst. De stod under respektive överstes särskilda beskydd och bidrog med passande musik i hans och de andra officerarnas adliga umgängeskultur.
Skalmejor på en 1600-talsmålning av Dennis van Alsloot.
Skalmejan, som idag mest förknippas med folkmusik, hade sin höjdpunkt i Europa under medeltiden och renässansen. Detta konformiga träblåsinstrument har ett dubbelt rörblad vid munstycket och kanske härstammar dess namn från det grekiska ordet kalamos, som betyder just vassrör och syftar på olika sorters blåsinstrument. En annan möjlighet är att ’skalmeja’ kommer från arabiskans salamiya, namnet på ett snarlikt instrument med många motsvarigheter runt om i Orienten, bland annat zurnan som förekommer i Mindre Asien och Mellanöstern. Skalmejans ljud är mycket genomträngande och gör sig bäst utomhus medan dess avnämare oboen dämpats genom sin smalare borrning. Oboen saknar för övrigt skalmejans läppstöd. Under namnet hautbois ersatte oboen successivt skalmejan i den karolinska armén under Stora nordiska kriget men ibland är det svårt att avgöra vilket instrument som spelades eftersom begreppen skalmejblåsare och hautboist flera gånger användes synonymt. Johan Frisk gick bara under den förra beteckningen. Däremot bytte han under 1690-talets första hälft boställe till Nästegården i Sal och blev därmed närboende en annan skalmejblåsare, Johan Verner, som utbildat sig i Köpenhamn och 1692 fått till uppgift att undervisa sina vederlikar.
Nästegården omfattade ett 1/2 mantal och till åbyggnadens förnyelse krävdes 1703 en summa på 50 timmerstockar och 6 lass ”poll” (störar för att hålla takläggning av exempelvis halm på plats). Åse häradsrätt lät utfärda en tingsattest till landshövdingen för uttagande av detta virke på kronoparken Hunneberg. Gården var så stor att Johan Frisk tog hjälp av hälftenbrukaren Anders Jonsson, fast efter åtta år föredrog denne att ta varvning som soldat vid Skaraborgs regemente. Frisk stämde honom för att i olaga tid ha sagt upp arrendet och krävde vid Åse härads höstting 1704 ersättning för flera missförhållanden: en övergiven sådd av ärter, husröta och ofullständig ersättning för en salttunna. Anders Jonsson ursäktade sig med att han sökt en ny utkomst då han länge ”blifwit hanterat medh huggh och slagh och hårdragen” men detta prövades inte rättsligt för det var inte husbonden som stod tilltalad. Frisks klagan efterkoms däremot i vissa delar.
En antydan om Frisks egna ansträngningar som bonde finns i ett tidigare fall från samma år, nr 9 vid vintertinget i februari, då han anklagade en Anders Nilsson och dennes hustru Märta i Sals by för att ha tagit hö respektive korn ifrån honom. Det förra hade pigan Ingrid märkt upp med ”halmtappar” (typ vippor) som sedan återfanns i svarandens fähus. Märta medgav att hon tagit kornet från en stack på åkern – ovetande, som hon sade, om att den fallit på grannens lott. Kanske hade man skördat tillsammans och fördelat kornet på stackar allt efter gårdarnas storlek; på den tiden var ju åkrarna indelade i så smala tegar att en bonde knappast kunde bruka sin jord oberoende av de övriga byamännen.
Fall förekom även där Johan Frisk stod på svarandesidan, som i juni 1705 då han och två andras kreatur hade trampat ner furiren Anders Bengtssons råg i Hallebo. Frisk kunde inte neka till att ha en låg, rent oduglig, gärdsgård och fick plikta för skadan. Vid samma ting ställdes han till svars för en helt annan sorts förseelse. Kronans länsman Anders Maschåll frågade på kyrkoherde Rydenius vägnar varför han och korpralen Torsten Gunnarsson i Pukagården inte bevistat någon av pastoratets gudstjänster på årets första böndag, den 14 april, utan ägnat sig åt ätande och drickande hemma hos korpralen. Frisk förnekade det sistnämnda men medgav att familjerna fastnat i Pukagården när de inte kunde ”komma öfwer stoora åhn till Öhrs kyrckia efter ingen fahrkost war wid handz ei [h]eller pråmen”. De geografiska angivelserna förvirrar; man behöver inte korsa ”stora ån”, som Nossan kallades, för att komma till Ör från Sals by, däremot öppet vatten på Vänern eftersom Ör ligger uppe i Dalsland. Var det verkligen rimligt att resa så långt? Oavsett är uppgiften intressant som en möjlig ledtråd till skalmejblåsarens dalsländska ursprung. Rätten berörde inte ambitionens trovärdighet men ett vittne sa att sällskapet kunnat slå följe med honom till Flo kyrka, om de velat. Fler bybor hördes om de två militärernas helgdagsfirande. En menade att de nog druckit öl men Frisk menade att ölet i fråga var skämt och odrickbart på grund av förbränd malt. En annan sade sig veta att Frisks hustru stannat hemma i ”fluss” (ett sjukdomstillstånd) medan männen klarat brännvin intill kvällen, fast om de druckit därav visste inte vittnet. Nämnden drog slutsatsen att skalmejblåsaren och korpralen utan laga skäl brutit mot böndagsplakatet genom sitt uteblivande från gudstjänsten, vilket renderade dem böter. Huruvida sabbatsbrottet också inkluderat olaga förtäring kunde man inte avgöra så i den delen gick svarandesidan fri.
Även om domböckerna är noga med titulaturen och städse kallar Johan Frisk skalmejblåsare avslöjar de inget om hans musikaliska gärning: lärandet av nya stycken, instrumentvården, stämmospelet och så vidare. Fallen rör vardagliga bekymmer som han delade allmogen i stort, problem som lokalsamhället ofta fick lösa på juridisk väg. Också Johan Frisks hustru, Elin Davidsdotter, var indragen i konflikter. Förutom att lära oss litet om hur dåtidens gräl kunde ta sig uttryck klargör de att paret födde upp oxar för avsalu.
Den 20 oktober 1706 klagade hustru Elin över tillmälen hon fått av bonden Brynte Anderssons hustru Kerstin Olsdotter i Backa. Hustru Kerstin hade kallat henne toppa, näbba och loppe-Elin, vidare beskyllt henne för bortpantning av sina sparlakan. Med sparlakan menas sängomhängen och måhända uppfattades de som så privata ägodelar att det var nesligt att låna ut dem till främmande. Kerstin nekade till att ha yttrat skällsorden och genmälde att klaganden tvärtom kallat henne för elaka saker – skinka och brynost (!) – förenat med en beskyllning om att ha stulit ost i Vänersborg (under Brätte marknad, som det senare sades). Bråkets upprinnelse verkar ha varit en kontrovers mellan Elin och Kerstins döttrar under en marknadsresa till Lidköping. Kerstin konfronterade Elin med en ironisk salva (”Tack för det i tahla wähl om mina döttrar”) när följet från Sal stod vid landsvägen och sålde oxar. Ett vittne, hustrun Catharina Persdotter, intygade att Kerstin sagt det mesta av det som lades henne till last och att Elin då svarat att ”hwad sparlakanet widkommer så är det intet pantat för någon brynost eller annat oredeligt” (däri fanns möjligen en liten insinuation om stulen ost). Vittnet hade avbrutit trätan och bett Elin komma över och skära upp en skinka i stället. Inget av orden skinka och brynost hade alltså använts som direkta förolämpningar. Ett annat vittne, klockaren Erik Hansson, hade också hört grälet men inga skällsord. När Kerstin under nattkvarteret i Väla trugade honom med fläsk och bad honom att vittna till hennes fördel svarade han att han ”geer henne fahn och intet achtar att witna derom”. Åse häradsrätt gick på klagandens linje och lät Kerstin Olsdotter plikta för ”twenne skiäldzord och oanständige tillwijtelser”.
Vid samma ting beklagade sig Elin Davidsdotter också över en Erik Garte i Sal Västergård som på hemvägen från Lidköping kallat henne slafs och tiggare. Därtill hade han hött med en kanna och sagt om Elins kläder varit skurna som hans så skulle han smällt till henne. Garte erkände och förklarade att han blivit arg när Nästegårdens oxar ätit hans foder. Även han fick plikta för sitt beteende.
Kerstin Olsdotter ville ha revansch och vid påföljande års vinterting hoppades hennes man att nya vittnesmål skulle få Elin Davidsdotter fälld för talet om brynost och skinka. Men Johan Frisk avstyrde målet, påvisande att stämningen kommit honom till handa för sent.
Västgöta-Dals regemente följde inte med kungen på hans kontinentala fälttåg efter Stora nordiska krigets utbrott. Delar av manskapet deltog förvisso i sjöexpeditioner som syftade till att undsätta de hårt trängda Östersjöprovinserna men som vi sett vistades Johan Frisk i vart fall på hemorten åren 1704, 1705 och 1707. En mer aktiv krigstjänst vidtog eventuellt efter 1708. Generalmönsterrullan från detta år säger bara att han erhöll dimission (avsked) från regementet den 14 september och ersattes med en Jacob Roos. Tidigare under 1708, och innan han flyttade från bostället, hade dock en mantalslängd upprättats där han kallas förare. Gradbeteckningen innebär att ett avancemang skett, uppenbarligen i annat förband. Frågan är då vilket.
Under kriget förstärktes armén med flera nya, tillfälliga, regementen. Bland dessa komplement till de gamla landskapsregementena fanns Västgöta tremänningsregemente till fot. Namnet kom sig av att tre ordinarie rotar gick samman för att sätta upp en extra soldat. För en erfaren militär som Johan Frisk kunde detta lokalt förankrade regemente fungera som en alternativ språngbräda mot högre tjänster. I en generalmönsterrulla som upprättades för tremänningarna i Karlskrona 1713 finns också en sergeant med hans namn – tyvärr utan biografiska anteckningar i övrigt, vilket gör identiteten osäker. Denne Johan Frisk hörde till kapten Magnus Gabriel Dahlbergs kompani. När en ny generalmönstring hölls 1717 hade sergeant Frisk försvunnit, och ingen förklaring finns till varför. Hans kommenderingar är okända och vad gäller regementet som helhet var dess manskap splittrat på olika uppdrag. Medan somliga gjorde garnisonstjänst i Karlshamn och Landskrona fick andra arbeta på flottans skepp vilket inbegrep fortsatta sjöexpeditioner, dels i Finska viken, dels i danska farvatten.
Således finns många problem kvar rörande Johan Frisk och hans familj. När och var dog den före detta skalmejblåsaren? Var bodde Elin Davidsdotter innan hon slutade sina dagar i Tengene? Och på vilket sätt kunde Mårten Larsson i Knipan räknas som farbror till Johan Johanssons barn? Mårten Larsson kom som sagt från Sal och hans pappa bör vara identisk med en regementsväbel Lars Mårtensson därstädes. En tanke kunde vara att denne regementsväbel gifte om sig med Elin Davidsdotter när hon blivit änka – med resultat att Mårten Larsson blev styvbror till Johan Frisks och hustru Elins barn. Observera att detta bara är en spekulation.
En nöjsam utmaning av annat slag är att fundera över hur det lät när regementets skalmejblåsare spelade, för sig eller i sällskap med andra instrument. Kunskapen är bristfällig men viss vägledning finns i den karolinske hautboisten Gustaf Blidström kvarlämnade noter. Han tillhörde Skaraborgs regemente och under sin tid som krigsfånge i Sibirien gjorde han uppteckningar av en mängd marscher, menuetter och polonäser. Få, om ens några, inspelningar har gjorts med gammaldags skalmejor men som substitut företes här en marsch med pipa, trumma och oboe. Marschen är rekonstruerad utifrån ett ofullständigt manuskript av Blidströms hand. Den är uppkallad efter Blidströms ryska interneringsort, Tobolsk, men man vet inte om marschen först komponerades där, av hautboisten själv, eller om verket har ett annat, äldre, ursprung.
Almegius, Folke (1982): Jöns Gullbrandsson i Vräland — Bondekrönika från Orust och Tjörn.
Ekedahl, Joakim (2020): Instrumentellt i fält? – En studie om karolinska skalmejblåsare och hautboister [Masteruppsats]. Inst. för musikvetenskap, Uppsala Universitet.
Gadd, Carl-Johan (2000): Den agrara revolutionen 1700–1870 (tredje bandet av fem i Det svenska jordbrukets historia). Natur och Kultur / LTs förlag.
Hallberg, Bertel (1933): Bidrag till Vänersborgs kyrkas historia till år 1777. I: Vänersborgs Söners Gilles Årsskrift 1933.
Hasslöf, J.O. Rune (huvudförf. i redaktionskommitté); Gabrielsson, Lennart & Lumsden, Sven: Konglig Bohus Läns Regemente — Södra kompaniet 1727–1901. Stiftelsen Bohusläns Försvarsmuseum.
Nordiska museet, Mittuniversitetet och Södertörns högskola samarbetar i projektet ”Min släktresa” där de samlar in enkätsvar från släktforskare. Historiker och etnologer kommer sedan att analysera hur släktforskare skapar kulturella minnen och identiteter. Svaren sparas i museets samlingar. Ett lovvärt projekt som bidrar till höjd status för släktforskningen! Här nedan följer mina svar på de fyra första och största frågorna. Vill du också delta i undersökningen? Gå till: https://minnen.se/tema/minslaktresa
Vad är det mest spännande du har hittat i din släktforskning?
Mest spännande var nog när jag en natt under pandemin hittade en högst trovärdig lösning på en gåta som gäckat mig i decennier. Sedan jag började släktforska har jag nämligen undrat vem som var pappa till min farfarsfars farfarsfar, den bohuslänske soldaten Johannes Andersson Sten. Förutom en uppgift om att han föddes i Skaraborgs län 1772 var ledtrådarna få och av tveksamt värde. Det verkade omöjligt att hitta och identifiera honom i det vittomfattande sökområdet, vars kyrkoarkiv är långt ifrån kompletta.
Tills jag då dök på en gosse Johannes, född 1772 i Flo socken, som motsvarade sökkriterierna och passade in i de givna tidsramarna. Fortfarande är saken ett indiciemål men personligen är jag övertygad: den eftersökta pappan måste vara Anders Jönsson Kampe, vice korpral vid Västgöta-Dals regemente. En ny bygd med nya människor öppnade upp sig i släktforskningen. Extra spännande blev det när jag insåg att Anders Kampe i sin ungdom stal virke från kronoparken Hunneberg och att han åren 1788—1790 satt i rysk krigsfångenskap. Jag undrar så vilka städer och regioner han kom till under de åren.
Den nya genetiska genealogin sätter också fantasin i rörelse. Genom långväga kontakter fick jag fram Johannes Stens hustru Karins mitokondriella haplogrupp. I skriftliga källor går hennes raka möderne som längst att spåra till en bondhustru i trakten av Kungälv under 1600-talet. Men DNA antyder nu att fortsättningen på den linjen leder till Irland i en avlägsen forntid. Kanske härstammade hon från en irisk slavkvinna under vikingatiden. En sådan anmoder skulle kunna ha tagits till en slavmarknad på Västkusten på liknande sätt som Melkorka Myrkjartansdotter i Laxdalingarnas saga. Hisnande hur släktforskningen, genetiken och världslitteraturen tillsammans ger stoff till en ny berättelse!
I sak är väl de här fynden inte så spektakulära för de överensstämmer med kända historiska mönster. Och visst kan jag på annat håll läsa utförligare skildringar av än mer dramatiska levnadsöden. Men spänningen i släktforskningen beror inte bara på de framforskade personernas handel och vandel utan också på det egna detektivarbetet som ibland kräver inlevelse i de allmänna förhållandena förr, att man gör en mental tidsresa.
Berätta om första gången du släktforskade!
Det var i början av 1990-talet och jag var 16 år. Redan innan närde jag ett intresse för kungalängder och jag hade en plansch över det brittiska kungahuset under de senaste 1200 åren. Frågan väcktes: Hur ser mitt ursprung ut i jämförelse? På mammas sida fanns några smärre utredningar som visade led efter led med rotfasta bönder alltifrån 1800-talets första hälft. I hopp om att pappas anor skulle bjuda på mer äventyr frågade jag farfar vad han visste. Han sa då, utan närmare precisering, att vi härstammade från Finland. Utifrån min västsvenska horisont lät detta exotiskt nog – jag ville veta mer! Pappa föreslog att jag skulle besöka Landsarkivet i Göteborg. Han hade själv varit där på en handskriftskurs när han utbildade sig till historielärare under 60-talet. Mitt första uppdrag blev att ta mig tillbaka till hans farfars farfar, soldaten Niklas Johannesson Eld som givit upphov till efternamnen Niklasson och Nilsson i vår släkt.
Landsarkivet ingav respekt där det tronade på höjden, bakom massiva stenmurar. I den dåvarande forskarsalen rådde djup koncentration bland besökarna som hukade sig bakom otympliga läsapparater. Enstaka harklingar och raspandet från en penna var det enda som bröt tystnaden. I det nördiga sällskapet fanns mina själsfränder, fastän äldre och mer erfarna. Själv drog jag ut låda efter låda i ett stort arkivskåp och öppnade en mängd kuvert med microfiche utan att förstå vilka kort med filmade kyrkoböcker jag skulle börja med. En arkivarie avslöjade mig som den nybörjare jag var och visade mig till rätta i registervolymerna – mest för sin egen sinnesfrids skull tror jag. Efter visst trevande kom de första fynden, bland annat farfars farfars förnamn, som inte ens farfar kände till eftersom hans pappa bara talat om ”far”. Carl Niklasson hette denne i förtid bortgångne arbetskarl.
Besöket gav mersmak och med hjälp av nybörjarboken Släktforska steg för steg lärde jag mig att kryssa mellan kyrkobokföringens olika delar. Under åren som följde besökte jag Landsarkivet så fort tillfälle gavs. Trots att jag fick ta tåget från Lidköping för att komma dit kändes det bekvämare att ha allt arkivmaterial samlat än att beställa hem några enstaka kuvert med mikrofiche åt gången. Varje upptäckt ledde till nya nyfikna frågor och när det tog stopp på Niklas Elds sida var det bara att fortsätta med andra anor. Något finländskt arv hittade jag aldrig – inte på det sätt jag tänkt mig – men hoppet om att göra det var en annan faktor som höll mig fast.
Påverkan på din självuppfattning och historiesyn?
I början var jag lite omogen och hoppades på att hitta ”fina” namn och titlar. Och fortfarande är det så klart trevligt att träffa på personer som varit framgångsrika och gjort ett visst, gärna positivt, avtryck. Idag är jag dock medveten om att framgång inte bara handlar om karriär utan även om saker som familjeliv, rykte och förvaltarskap. Det är dessutom orättvist att jämföra människor från vitt skilda samhällsklasser med varandra; var och en får beskrivas utifrån sina förutsättningar, befriad från vår tids värderingar. Över lag tycker jag att tidigare generationer är värda positiv uppmärksamhet för sitt – idag ofta bortglömda – kunnande inom jordbruk, hushållning, hantverk och annat.
Till att börja med forskade jag bara på mina anor men när källorna sinade och nya fynd uteblev började jag även att titta på släkt i sidled, vilket gav blick för de sociala nätverken förr. Jag inser numer att allt inte beror på arv och anor utan att det finns många andra faktorer, i såväl samhälle som personlighet, som styr en människas liv. Men det roar mig att notera de tillfällen då släktband (som inte bara måste vara genetiskt betingade) faktiskt spelat roll, också för människor från anspråkslösa familjer. Alltså lägger jag märke till hur frändskap påverkat saker som val av namn, faddrar, äkta hälft, yrke och bostadsort.
Inte sällan är vår kunskap bristfällig och det är vanskligt att låta en enstaka anekdot eller ett flyktigt omdöme i en flyttattest prägla bilden av en hel människa. Hur det kommer sig att man ändå, trots okunskap om personlighet och utseende, fäster sig vid somliga gestalter är svårt att förklara. Jag upplever dessa förfäder, anmödrar och släktingar som personliga guider in i det förflutna, på mikrohistorisk nivå. Några fördjupar min kunskap om sådant jag varit intresserad av från första början, till exempel den karolinska armén, medan andra leder mig in på ämnen jag annars hade förbisett, såsom sockerbrukens historia eller den amerikanska kongregationalismen. De oväntade upptäckterna och utfärderna gör historien lustfylld.
Att avlägset anhöriga engagerar betyder inte att jag ser tydliga samband mellan dem och mig vad ärftliga anlag beträffar. De påverkar snarare på ett idémässigt plan, som inspiratörer och föregångare, för helt klart väcker släktforskningen känslor av samhörighet med vissa människor och bygder. I ett större perspektiv ökar därtill samhörighetskänslan med Sverige eftersom jag ser hur alla enskilda bidragit till nationsbygget i sina lokala sammanhang. Därav följer för min del ett självpåtaget ansvar att dokumentera och berätta om fynden jag gjort, att rädda ett urval personer och platser ur glömskans djup.
Frågor i endera riktningen har genom åren lett till sporadiska kontakter med nära och fjärran anförvanter – här hemma, i övriga Europa och USA. För det mesta består kontakten bara i en temporär mejlkonversation men är den andre släktforskare kan det hända att tråden återupptas när nytt stoff tillkommer, fast flera år passerat sedan sist. Vi förvaltar gemensamma minnen och ingår i ett varaktigt, men ibland sovande, nätverk. Ett mer direkt möte var jag med om förra sommaren då en amerikansk sexmänning och hennes dotter kom och hälsade på. Väldigt roligt!
Släktforskningen visar hur jag passar in i historien samtidigt som den ger mig möjlighet att själv skriva historia, på ett anspråkslöst sätt men med utrymme för kreativitet. Genom det släkthistoriska arbetet får jag öva upp olika förmågor som stärker självbilden, däribland min problemlösningsförmåga.
Hur gör du när du släktforskar?
Jag använder alla upptänkliga källor i min släktforskning men grunden finns i det avfotograferade arkivmaterial som tillhandahålls via abonnemang hos ArkivDigital. Där letar jag i kyrkböcker, bouppteckningar och häradsrättsdomar. På Riksarkivets webbplats brukar jag komplettera med sökningar i mantalslängder, jordeböcker och militära rullor. Lantmäteriets historiska kartor och Kungliga Bibliotekets dagstidningar är också viktiga resurser. Eftersom jag härstammar från ganska svårforskade områden med dåligt bevarade kyrkoarkiv är det nödvändigt att titta i alternativa källor. Numer är mina besök i fysiska arkiv ovanliga; de sker om en icke digitaliserad handling måste kollas upp och en beställning av kopior ter sig för dyr. När tillfälle ges besöker jag släktforskningsavdelningen på ett eller annat kommunbibliotek och bläddrar i pärmar med gamla släktutredningar och avskrifter.
Databaser med Sveriges befolkning olika år, begravda på diverse kyrkogårdar och register till kyrkoböckerna är även de till stor hjälp. När jag forskar framåt i tiden, inte minst på emigranters ättlingar, har jag nytta av sajter som Ancestry och MyHeritage, vilka jag abonnerar på i perioder. Där finns länkar till amerikanska folkräkningar och dagstidningar, liksom till användarnas egenpublicerade släktträd. Fria sökningar på Google leder bland annat till minnesord över döda. Facebook och Ratsit underlättar kontakten med nu levande.
Släktforskning med hjälp av DNA har jag provat på med viss framgång men farmors morfarsfar förblir okänd och jag känner att jag inte kommer så mycket längre på det autosomala spåret. Denna typ av forskning är dyr och svår att överblicka med alla avlägsna matchningar som man inte vet vilka de är. Ett par riktade studier som syftar till att bekräfta ställda hypoteser återstår dock att göra, den ena med Y-kromosom-DNA som är lättare att tolka.
Det mesta arbetet sker alltså hemifrån. Jag är medlem på distans i två släktforskarföreningar (den lokalt förankrade Inlands Släktforskare och den rikstäckande Genealogiska Föreningen med säte i Stockholm). Tyvärr är min möjlighet att närvara på plats vid deras träffar begränsad men jag får goda uppslag i medlemspublikationerna. Alltför sällan besöker jag en mässa eller ett boksläpp, för bekvämast är ju att köpa genealogisk litteratur via nätet och att titta på webbsända föreläsningar. Dagligen följer jag diskussionen i ett par Facebookgrupper om släktforskning och jag är hyfsat aktiv med egna inlägg. Jag gillar också att göra utflykter till platser som levandegör släkthistorien: hembygdsgårdar, kyrkor och museer, stadsmiljöer och naturområden. Hur många timmar jag lägger på släktforskningen är omöjligt att säga eftersom koncentrationsnivån skiftar och jag inte har några fasta tider.
Vissa saker borde jag bli bättre på: att samla fotografier, att intervjua och – inte minst – att ordna upp informationen från mina handskrivna anteckningar på lösa blad. I den sistnämnda delen avstår jag från att använda ett släktforskningsprogram; enkel ordbehandling ger större frihet att hitta ett passande format. Då och då skriver jag i en personlig blogg och förhoppningsvis får jag en dag ihop en bok om släktkretsen runt Johannes Sten, soldaten jag nämnde i svaret på den första frågan.
Speciella formulär för att sammanställa genealogiska data har i långa tider varit ett hjälpmedel inom släktforskningen. Efter att ha utvärderat för- och nackdelar med avancerade släktforskningsprogram har jag (A.H.) valt att utforma en egen mall, inspirerad av gamla förlagor. Den som vill kan ladda ner en variant för anteckningar med penna. Se här.
[Uppdatering 2025-01-04] Sedan den första publiceringen har personaktens utseende har justerats lite grand, liksom mina rutiner. Här följer den ursprungliga texten, samtidigt som nyare exempel finns i avdelningen Dokument.
En av de vanligaste frågorna bland noviser inom släktforskningen är: ”Hur ska jag organisera mitt material?” Rika på lite mer erfarenhet frågar sedan många hur de ska bära sig åt för att spara allt åt eftervärlden. Frågorna berör de två steg som följer på letandet efter anhöriga i allehanda källor, nämligen dokumentationsfasen och arkiveringen. Problemen är nära sammanlänkade för sättet man sammanställer uppgifterna på påverkar sparandeformatet i fråga om hållbarhet, tillgänglighet och utrymme.
Vidstående bild illustrerar utgångsläget, åtminstone för mig: en mängd handskrivna kollegieblocksblad med excerpter från kyrkoböcker, bouppteckningar, mantalslängder och andra källor. Jag skriver gärna upp det jag hittar för hand eftersom det med papper och penna är lätt att strukturera texten ungefär så som den står i originalhandlingarna och jag med blyerts eller olikfärgat bläck kan göra preliminära tolkningar av svårlästa avsnitt, samt rita av svårtydda tecken. Ofta dröjer det innan en gammal text med sin flyktiga eller snirkliga handstil är rätt förstådd och innan dess är det också svårt att veta vad av innehållet som är till nytta. Därför väntar jag gärna med att skriva rent i datorn. Hade jag redan från början lagt in texten där skulle den fått en bedräglig permanens, i synnerhet om den delats med personer som inte förstår innebörden av den annorlunda textfärgen och de streckade linjerna.
Bladen med handskrivna anteckningar ordnas personvis med en personkod uppe i högra hörnet. Men vill jag få fram all information om en ana måste jag i regel också titta bland bladen som hör till hans eller hennes ursprungsfamilj, det vill säga föräldrarna och syskonen. Till exempel kan min ana vara nämnd såsom arvinge i bouppteckningen efter pappan, och avskriften av denna handling ligger då i den bunt papper som bär pappans nummer. Mycket bläddrande således – om man inte samlar ihop informationen och gör den lättöverskådligare.
Att släktforskningsprogram blivit en populär lösning på denna dokumentationsproblematik förvånar föga i ett så digitaliserat samhälle som vårt. Härvid infinner sig följdfrågan vilket man ska välja. En typ av program är de som tillhandahålls via abonnemang hos internationella släktforskningsföretag. I dem lägger man upp sitt släktträd på nätet så att det blir synligt för andra användare och kan länkas ihop med deras grenar om överlappningar finns. Draget till sin spets innebär systemet att alla tillsammans bygger på ett släktträd för hela världen, med resultat att ens framforskade data visserligen får stor spridning men också att man snabbt tappar kontrollen över hur den tolkas och används. Mallarna för införande av biografisk information är standardiserade och – enligt min erfarenhet – inte så väl anpassade till de lokala förhållandena i svensk släktforskning. Jag kan inte skriva saker som källhänvisningar, orter och reservationer på det sätt jag önskar. Ett gott råd är därför att bara lägga ut enkla släktöversikter utan tveksamheter hos de stora techjättarna MyHeritage (vari nätverkswebbplatsen Geni ingår) och Ancestry. På så vis undviker man att allsköns felslut fortplantar sig världen över samtidigt som man drar nytta av företagens tjänster: att få kontakt med nära och fjärran släkt, både genom jämförelse av släktträd och DNA. För hypotetiska släktrelationer och genealogiska indiciemål finns däremot bättre redovisningsformer.
Ett alternativ som många finner lockande är att göra en lokal släktprogramsinstallation på den egna datorn, till en prisvärd engångskostnad. På den helsvenska marknaden leder idag programmen MinSläkt, Genney och Disgen (bakom de förstnämnda står varsitt enmansföretag och bakom det tredje en förening, DIS). Program av denna sort ger utan tvivel släktforskaren stor hjälp att lagra stoffet så att det blir sökbart, åskådligt och möjligt att omdisponera allt efter egna önskemål. Stöd ges för att skapa statistik, hantera bilder, göra utskrifter på papper, skapa webbsidor, ändra layout och mycket annat. När väl uppgifterna är inknappade i databasen behöver man inte skriva ner dem igen bara för att behov finns av en ny genealogisk presentation med en delvis annorlunda avgränsning än tidigare. Programmet använder befintliga data i nya kombinationer. Enkelt. Stiligt. Praktiskt när man vill dela sina resultat med andra.
Likväl stör jag mig på dessa program vars inrutade mallar medför såväl tvingande som onödiga valmöjligheter. Bara detta att vissa program tvingar fram en uppdelning av namnen i två kategorier – för- och efternamn – irriterar då verkligheten (med bl.a. patronymikon) är mer komplex än så. Med risk för upprepat nedtecknande av vissa textelement arbetar jag hellre i ett system där jag fått styra över den grafiska utformningen genom självständiga val av teckensnitt, fontstorlek, rubriker et cetera. Då kan jag utforma källhänvisningarna och ortsangivelserna på det sätt som passar mig bäst. Då får jag möjlighet att med egna medel visa hur svårbelagda men ändå plausibla somliga relationer är. Säkert har man i släktforskarprogrammens nyare versioner rätt stor frihet i dessa avseenden – jag är inte helt uppdaterad – men få program är så lättarbetade som ordbehandlaren Word. Om jag en gång skriver en släktbok kommer jag med Word ha ett antal inställningar klara från första början.
Så hur göra? Trots många år som släktforskare har jag haft svårt att bestämma mig för hur dokumentationen ska gå till. Ska jag dokumentera anorna och släkten i listform eller använda en annan sorts mallar som ger större frihet? Ska jag vänta med det digitala formatet och bara ha handskrivna anteckningar i väntan på tillkomsten av en bok, en artikel eller ett blogginlägg? Hur noggranna måste källhänvisningarna vara i ett digitalt mellanformat, som väntar på publicering, om de ändå finns nedtecknade i samband med de först nämnda excerpterna?
Att helt undvika fält och rutor vid inmatningen av data är ogörligt eftersom de ger struktur och underlättar jämförelser av olika slag: Vilka fick flest barn? Hur många gifte om sig? Vem blev äldst? Därför har jag under ett par års tid prövat att med hjälp av tabellverktyget i Word upprätta ett personaktsformulär efter eget sinne. Ofta kallar släktforskare denna typ av formulär för ansedel men användningsområdet begränsar sig inte till förfäderna och anmödrarna utan sträcker sig till alla människor som det finns en grundläggande historia kring. Innan jag själv började designa formuläret hade jag skrivit ut en handfull andra från olika aktörer inom släktforskarvärlden, bland annat Genealogiska Föreningen och Riksarkivet. De är avsedda för anteckningar med penna men antingen är de förtryckta raderna för få, så att man inte kan skriva tillräckligt mycket, eller så är de så smala att man tvingas skriva väldigt litet. Som inspiration har de däremot sitt värde.
Det första försöket med formuläret syftade till lagring av data i datorn men tabellerna låg inte fast när textmassan växte; cellerna förstorades vid radbyte och så vidare. Det blev tröttsamt att justera och rita om tabellerna för varje nytt formulär jag skapade så jag började ånyo överväga papper- och penna-varianten vars yttre ramar är oföränderliga eftersom arken redan printats ut. Och nu är jag färdig med min ”ansedel”. Varsågod att ladda ner den härifrån och se om den motsvarar dina behov! För mig fungerar den… delvis. På nedanstående bilder ser du fram- och baksidan med exempel på en nedtecknad personhistorik (bara ett par små detaljer har ändrats i det länkade formuläret). Personakten avser min farfarsmors farfarsfar Olof Olofsson, en västgötsk fjärdingsbonde och nämndeman som av hittills okänd anledning förlorade både gård och ämbete
Att skriva för hand också i detta led må verka gammalmodigt men fördelarna är värda att överväga. Om personakten fortlöpande fylls på med nytt innehåll är det bra att göra det på ett i förväg utskrivet papper, det vill säga med penna i hand. Då har man nämligen – hela tiden – en handling färdig för arkivering, i ett format inte som riskerar gå att förlorat vid en datakrasch eller på grund av inkompatibililitet vid uppgradering till ny programvara. Alternativet är många utskrifter. Filerna i datorn går förvisso att dela och mångfaldiga mycket lättare än papperskopiorna; de kan föras över till fler enheter, lagras på USB-stickor, webbplatser och i datamoln – men så länge de är digitala utgör de en flyktig materia som ibland är oläsbar redan om tiotalet år. Tänk efter hur svårt det kan vara att läsa gamla DVD-skivor, eller att starta en gammal dator vars lösenord fallit i glömska. Givet god förvaring och arkivbeständig kvalitet på papper och bläck, står däremot handskrivna dokument pall i tusen år.
Till att börja med skrev jag med kulspetspenna men de svårundvikliga ändringarna och strykningarna gav ett kladdigt intryck. I stället övergick jag, som synes, till raderbar blyerts som också står sig bra om man inte tummar pappret i onödan. Två problem med handskrift över huvud taget är emellertid: (1) att den tar mer plats och snabbt kräver mer än ett blad per person, om all information ska få plats, och (2) att det i en fullskriven text blir svårt att göra tillägg mitt i.
Tittar vi på exemplet ser vi att baksidans fält för livsberättelse och referenser är nära nog fyllda till bristningsgränsen, trots att Olof Olofsson var en ganska okomplicerad person att följa; hela livet igenom stod han skriven i Ale-Skövde socken, och inte i fler än två byar. Dokumentationen av den enklaste pigas alla flyttningar mellan olika socknar och tjänster överskrider strax hans textmassa. Att redogörelsen för belägg tar större plats än vad de flesta andra mallar räknar med beror på att det inte räcker med att göra källhänvisningar för enstaka händelser i en människas liv. Sådana ”bojar” måste bindas ihop med ”bryggor” (begreppen är myntade av Släktforskarförbundets Håkan Skogsjö) så att man vet att det är samma person, och inte bara en jämnårig namnfrände, som förekommer i födelse-, vigsel- och dödboken. Husförhörslängder brukar vara bra bryggor för de talar ofta om var och när en vuxen man eller kvinna är född. Bouppteckningar fyller en liknande funktion när de nämner släktingar till barn som förlorat en förälder, ofta i rollen som bevakare av ekonomiska intressen.
För att spara plats gjorde jag ett nytt försök med tabeller för digital inmatning i Word. Och denna gång kom ramarna att ligga fast. För enkelhetens skull struntade jag i att använda tabeller för de fyra sista fälten som heter: Övrig biografisk information, Noter, Källor och litteratur samt Bilagor. Här skriver jag bara i en eller två spalter. Annars är de två versionerna snarlika varandra. Som synes blev det, med samma uppgifter om Olof Olofsson ifyllda, mycket mer plats kvar på sidan två. Ett par enkla redigeringar kostade jag på mig för just denna ana: en onödig äktenskapstabell togs bort liksom två rader i tabellen för barn. Till denna mall ger jag ingen länk eftersom Worddokument får olika utseende hos olika användare, men mallen är lätt att efterlikna. Typsnittet heter Linux Biolinum. Huvudrubrikerna och raderna för eget skrivande är satta i fontstorlek 12 medan cellernas små hjälprubriker är 8 punkter höga (i handskriftsversionen är raderna 14 punkter höga). Tabellernas olika cellstorlekar är skapade genom att varje tabell först delades i sex lika stora kolumner, och att cellerna i dessa sedan delades igen, alternativt slogs samman, till nya bredder.
Antagligen kommer jag använda de två versionerna av formuläret parallellt. Löpande anteckningar sker med fördel i båda och med handskriftversionen som säkerhetskopia behöver utskrift från datorn inte ske så ofta. Hur hållbart bläcket är i dessa utskrifter är svårt att sia om. Helst ska de två versionerna överensstämma in i minsta detalj men det är tänkbart att datorversionen, som rymmer mer text och är lättare att ändra, ibland kommer få längre utläggningar och en extra finish.
Det har varit en rolig utmaning att konstruera formuläret: ett pussel att få plats med alla celler, rader och kolumner, i lagom storlekar för deras tänkta innehåll. För att mallen ska passa personer under folkbokföringens hela historia, från 1600-talet till idag, är det viktigt med flexibilitet. Överst finns rader för bland annat namn, yrke/titel, hemort och släktskapskod. Namnraden är lång och torde rymma såväl för- som efternamn – använda och icke använda, ursprungliga och senare tillagda. Även smeknamn får plats. Tilltalsnamnet stryker jag under. Min pappa skulle jag således skriva in som Lars Erik Gunnar (Nilsson) Hellster och min mormor som Gunhild ”Gullan” Linnéa (Johansson) Karlsson. Behövs längre utläggningar kan man ta dem i en not – och noter skriver man in där de passar och får plats. När personakten kompletterar en antavla föreslår jag att släktskapskoden grundas på Kekules system, vilket ger mig själv nr 1, pappa nr 2, farfarsmor nr 9 och hennes farfarsfar (Olof Olofsson) nr 72.
I födelsefältet borde det räcka med att ange folkbokföringsorten som födelseort, det vill säga socknen förr och kommunen idag. Den mer specifika adressen bör framgå av föräldrarnas korta presentation och/eller det biografiska avsnittet. Om föräldrarna ingår i släktutredningen går det att hänvisa till deras respektive akter. Vid sidan om den jordiska födseln finns utrymme för uppgifter om dopet, viktigt förr men (tyvärr) inte lika framträdande i dagens kultur. Har dopet skett i samma församling som födseln och kort tid efteråt tycker jag det räcker med en kort datumangivelse och ett ibid. eller ibidem, latin för ”på samma plats”. Utmärker sig dopet genom att ha ägt rum på en helt annan plats och/eller långt senare kan detta anges i rutan Anmärkning. Eller så använder man denna ruta till något annat, till exempel dopprästens namn eller en notis om ett avvikande förhållande kring födseln (adoption, felaktigt angiven födelsedag m.m.). Raderna under Övrigt har även de ett flexibelt användningsområde: de kan nyttjas för att räkna upp faddrar likaväl som argument för ett visst antagande – eller upplysningar om framforskade DNA-profiler, så kallade haplogrupper.
Formuläret innehåller fält för två äktenskap eller äktenskapsliknande relationer och det lilla är främst avsett för en make eller maka för vilket en särskild personakt upprättats, antagligen för att han eller hon är en ana till den som står bakom utredningen. Det större fältet rymmer i stället en kortbiografi om en ingift släkting. För mig är det således lämpligt att på personakten för min mormorsfar Svante skriva in äktenskapet med mormorsmor Gerda i det lilla fältet eftersom hon får så mycket mer plats på ett annat blad. Svantes andra hustru Elin får det stora fältet på hans blad. Hon var viktig för honom och förtjänar uppmärksamhet i berättelsen om hans liv. Ytterligare personakter för Elin och hennes föräldrar faller dock utanför ramen för min släktforskning. Visst utrymme för anmärkningar och andra meddelanden ges även här. Till exempel har jag om Olof Olofsson skrivit att han fått det felaktiga efternamnet Nilsson i vigselboken. Har en förfader eller anmoder bara varit gift en gång blir så klart den andra, stora, äktenskapstabellen onödig och skrymmande i handskriftsvarianten. Så är det när man använder ett standardiserat format; det passar inte alla. Men i den digitala versionen är det lätt att ta bort tabellen, så som jag gjort för farfarsmors farfarsfar. Föreligger tvärtom fler äktenskap än vad som ryms på framsidan? Skriv upp dem på ett tilläggsblad!
Till de efterfrågade uppgifterna om dödsfallet – när och var det timade, av vilken orsak och i vilken ålder – går det att lägga valfria upplysningar om begravning och jordfästning. Sådant måste ju inte ske i anslutning till den närmaste församlingskyrkan. Finns en grav kvar är det bra att upplysa om dess läge: kvarter och platsnummer. Bland övrig, till döden relaterad information, skulle förekomsten av testamente och/eller bouppteckning kunna nämnas.
Antalet barn varierar kraftigt mellan olika familjer men tio rader räcker i de flesta fall. Genom tillägg av sönernas och döttrarnas frånfällen ser man hur hårt familjen drabbades av barnadödlighet. Att ge belägg för att de barn som blev vuxna dog på angivna datum kan dock bli utrymmeskrävande (jfr resonemanget om ”bryggor och bojar” ovan) så jag förslår att man spar de referenserna till barnens egna personakter, om sådana är på gång. Platsen är begränsad också för barnens namn. Förnamnen vid dopet ser jag nog som viktigast. Inom parentes anger jag det dominerande efternamnet i vuxen ålder (Qvick och inte Olsson för en av Olof Olofssons söner som blev soldat). Givetvis är det också möjligt att använda fler rader för ett och samma barn och att vid utrymmesbrist fortsätta på ett tilläggsblad. I början av varje rad står en bokstav som markör för könet och ordningsnumret i syskonskaran. En fyrkant eller pilspets i slutet på raden får visa huruvida barnet i sin tur fick avkomma. När något av barnen fått sin egen personakt upprättad fyller jag i denna symbol som en enkel signal om hur långt släktforskningen kommit.
För fältet Övrig biografisk information finns inga särskilda riktlinjer. Det kan berätta om flyttningar och karriär, anekdoter och spekulationer. Eller rymma uppgifter om ytterligare äktenskap och barn. Hur man utformar sina källhänvisningar är en vetenskap i sig och jag ska bara nämna att jag i andra och tredje fältet från slutet ger plats för så utförliga referenser som möjligt, så att man får med uppgifter om såväl arkivbevarande som arkivskapande institution, arkivsignum, källtyp, tillkomsttid och sidnummer.
Till sist: Personakten rymmer inte alltid allt av intresse, inte ens med ett eller två tilläggsblad. Därför ges på slutet chansen att hänvisa till ett antal bilagor: fotografier på människor, platser och objekt; avskrifter och kopior av eljest svårtillgängliga källtexter; utredningar av diverse problem. Bilagor man sålunda hänvisar till bör också arkiveras, jämte personakten. Med den sistnämnda klar minskar emellertid tvånget att för all framtid spara på anteckningarna från släktforskningens första fas, i mitt fall de lösa kollegieblocksbladen. Det ovan beskrivna arbetet innebär nämligen att den informationen fått en fastare och överskådligare form. Somligt av denna nya dokumentation kommer underlätta skrivandet av böcker och artiklar men även om så inte sker har den sitt värde för kommande generationer.
Det gångna året visar att det släkthistoriska studiet är långt ifrån vägs ände, trots att arkivmaterialet ibland ter sig begränsat (med uppbrunna kyrkböcker o.s.v.). Mycket kvar finns att upptäcka, uppleva och uppnå. Här följer några teman för mitt släktforskningsår 2023:
1. Nya fynd. Efter flera års släktforskande blir det svårare att hitta fler anor. De lättillgängligaste källorna är uttömda och hoppet om att kunna forcera sina så kallade brick walls sinar. Mest hopplösa tycks mig vara ett par fall i relativ närtid: min farmors morfars okände far eller tomrummet bortom min farfarsfars mormorsfar. Några namn har dock tillkommit i anträdet, som ett resultat av fler register och digitaliseringar – och egna krafttag. Ibland är det bara indiciekedjor som leder fram till de nya namnen men det är bättre än ingenting. Glatt noterar jag bland min morfarsmors anor en nyfunnen bondefamilj i Bergagården uppe på Hunneberg (där ett friluftscenter ligger idag). Trevligt när släkthistorien leder fram till spännande naturmiljöer som är lätt åtkomliga! Vid otaliga tillfällen har jag närmat mig Hunneberg från Grästorpsslätten och blickat upp mot branterna medan jag färdats på riksväg 44, helt utan tanke på att en förfader kunde ha bott däruppe i kronoparkens skog.
Min Orustsida har jag aldrig ägnat så mycket tid eftersom det mesta där redan är utrett av andra släktforskare och jag bara skulle få kontrollera deras resultat. Dock tror jag mig nu, baserat på egna undersökningar, kunna göra ett språng bakåt på min mormorsmors raka fäderne, från Huseby Mellangård i Morlanda till gården Kärr i Myckleby. Förhoppningsvis finns någon domboksnotis som konkretiserar det hela ännu mer. Med större förbehåll får jag nämna fyndet av en regementsmusiker i min farfarsfars farfarsfar Johannes Stens förmodade bakgrund. Tid nog ska jag lägga fram argumenten för denna härledning.
Nya namn är emellertid av föga värde om biografiska detaljer saknas. Därför är berättelser om människors liv också åtråvärda fynd och i år kom jag över en fin självbiografisk text av min farfarsfars syssling (tremänning) Ruth Jörlin, som var småskolelärarinna. Skolbarn i pensionsåldern delade sina minnen av henne på en öppen Facebooksida om Färgelanda och en av deltagarna nämnde dessa anteckningar. På förfrågan fick jag texten med vändande SMS. Ruths skildring av sitt och föräldrarnas liv blir ett viktigt tillskott till boken om Stenlidensläkten som jag arbetar med.
2. DNA-släktforskning. Under 2022 uppgraderade jag mitt Y-DNA-test på FamilyTreeDNA till det så kallade Big Y700. Likaså gjorde norske Arnfinn, en av mina närmaste STR-matchningar (inom kort ska jag lägga till en flik under Stenliden där jag förklarar den här typen av begrepp), och i mars kom resultaten. Våra test ledde till att nya grenar skapades på det världsvida Y-DNA-trädet. Förut visste jag att jag tillhörde haplogruppen I-Y70688 men nu fick vi veta att den muterat till nya varianter – först I-FT287414 och sedan I-BY82445, vår närmaste tillhörighet. Enligt FTDNA:s beräkningar levde vår senast gemensamme förfader på det raka fädernet med 95 % säkerhet efter 1555 och eftersom Arnfinn har en dokumenterad fädernelinje tillbaka till västgötska Åse härad stärker detta min hypotes om att Johannes Sten föddes i det därstädes belägna Flo socken. Lika noggranna beräkningar är tyvärr inte möjliga vad gäller mitokondriellt DNA för det muterar mycket långsamt. Min mammas Mt-DNA-test blev klart i år och tycks mig ganska intetsägande: T1a1, en vida spridd europeisk haplogrupp som ger ett högeligen diffust intryck vad ålder och geografiskt ursprung beträffar. Rekordmånga testdeltagare från olika länder uppvisar exakt samma profil, varför de är svåra att ordna i närmare och fjärmare släktgrupper. Vår senast levande gemensamma anmoder genom enkom kvinnliga led tycks ha varit en riktig fruktbarhetsgudinna, så reproduktiv som hon och hennes sentida döttrar varit.
Ovanstående byggde på tester jag själv tagit initiativ till och på DNA som jag själv bär. I diskussionsforum om genetisk genealogi har jag i år blivit varse DNA-resultat som berör anor på helt andra ledder. Dit hör min flerfaldiga anmoder Ingeborg Rasmusdotter, gift med den rike 1600-talsbonden Jöns Gullbrandsson i Vräland på Orust. Genom tester tagna av hennes efterkommande på raka kvinnolinjer har det visat sig att hon bar på den sällsynta haplogruppen X2d2, en variant som också bärs i exakt överensstämmelse av motsvarande ättlingar till Trijn Roelofs[dotter] Jonas — död omkring 1645 och kallad för New Yorks första barnmorska, fast staden på hennes tid hette Nya Amsterdam och var en holländsk koloni. Denna kvinna hade enligt uppgift anknytning till Marstrand, så både geografiskt och genetiskt finns en närhet till Ingeborg Rasmusdotters släktlinje, vilket fascinerar. Om den senast levande stammodern för X2d2-klanen levde så sent som på 1500-talet eller flera hundra år tidigare är dock omöjligt att säga eftersom Mt-DNA som sagt muterar väldigt långsamt. För Rolf Berlin och andra släktforskare, som utrett Ingeborgs Rasmusdotters DNA, har kopplingen till Nordamerika varit känd i flera år men för mig blev detta en av 2023:s verkliga aha-upplevelser. Läs mer om Trijn Jonas, hennes döttrar och deras egendomar på Manhattan här: https://www.bohuslansmuseum.se/kunskapsbanken_bohuslans_historia/new-yorks-forsta-barnmorska/
3. Kontakter. I början av året tog jag ett antal kontakter med mer eller mindre avlägsna släktingar som härstammar från Stenliden. I några fall gav det frukt i form av mejlutbyte av fotografier och berättelser. Jag är tacksam för allt sådant! Jag blev också kontaktad några gånger, på andras initiativ men som ett resultat av min tidigare närvaro på nätet. Således damp en dag en utställningskatalog från Göteborgs Konstmuseum ner i postlådan. Temat var Göteborgskoloristerna och jag fick den eftersom jag förra året hjälpte en av de medverkande konstvetarna med lite biografiskt stoff om Waldemar Sjölander och hans hustru Nelly. Hans färdiga kapitel gav mig ny information om makarnas stormiga och kortvariga äktenskap. Boken är mycket uppskattad. Speciellt var också Amerikabesöket jag fick i slutet av juli. Kontakten jag tog 2022 med en avlägsen släkting, tillika professionell genealog, ledde fram till att hennes mamma Jane från Maine hörde av sig. Jane och en annan dotter skulle göra en resa till Västsverige och hon undrade om vi kunde ses. Vi fick en mycket trevlig sammankomst här hemma sista dagen i juli och hade så mycket att prata om, trots att 200 år skiljer våra släktlinjer åt.
Amerikansk talltita – Maines delstatsfågel.
4. Deltagande i släktforskarrörelsen. Vid påsktiden deltog jag i Släktforskarförbundets frågesport Ättel-Ägg på nättidningen Rötter och jag vann tredjepris: en årsprenumeration på Släkthistoriskt forum – fem nummer fulla med goda tips, nyheter och berättelser. Alltid roligt att vinna pris! Sedan skrev jag en artikel om min karolinske förfader Daniel Nöös för Inlands Släktforskares medlemsblad Inlandet – mest ett uppräknande av fakta, utan dramaturgisk effekt, eftersom jag ville att texten skulle rymmas på bara två (i och för sig tättskrivna) sidor. En ambition med artikeln var att visa på alternativa källor till saknade kyrkböcker. Får se om jag kan skriva ännu en artikel till medlemsbladet. En släkt Lundberg med ursprung i Kareby socken och förgreningar till Göteborg ger vissa uppslag. Och kanske dristar jag mig att försöka med någon annan publikation också, som Släkt och Hävd – i så fall med en fördjupad studie om Daniel Nöös krigsupplevelser och vad de kan ha gett upphov till i form av muntlig tradition. Eftersom GöteborgsRegionens Släktforskare stöttat projektet med utgivandet av en handbok om släktforskning i deras stad räknar jag under denna rubrik också in min närvaro på boksläppet den 8 december. En gemytlig tillställning i Riksarkivets hörsal!
Jakob Wilhelm Imhoff.
5. Böcker. Utöver de nämnda böckerna har min släkthistoriska boksamling utökats med ytterligare några titlar. En bok om Vena by nära Kungälv och en annan, avslutande del, om Harestads sockens befolkning köpte jag av författarna själva, som båda imponerar med engagemang för och kunskap om hembygden i södra Bohuslän. Intressant läsning erbjöd dessutom Markus Friedrichs nyutgivna bok The Maker of Pedigrees – Jakob Wilhelm Imhoff and the Meanings of Genealogy in Early Modern Europe. Den handlar om en patricier i Nürnberg som omkring sekelskiftet 16-/1700 sammanställde släktträd för furstesläkter och högadelsfamiljer i flera länder. Boken beskriver bland annat hur han gick till väga för att samla information, vilka behov som de encyklopediska genealogierna tillfredsställde och hur genealogisk kunskap värderades i dåtidens Europa. Ofta tänker vi på äldre tiders släkthistoriker som okritiska fabuleringskonstnärer men det är en orättvis bild. I deras led fanns de som visade nit och flit i sökandet efter information, liksom bildning och urskiljningsförmåga när de presenterade sina resultat. För att tala med Newton är några av dem giganter på vars axlar vi nutida släkthistoriker står. Låt mig även nämna Nancy S. Dawsons All the Genealogies of the Bible, ett magnifikt referensverk på 581 sidor.
6. Släkthändelser. Min farbror Ingvar Nilsson gick bort under sensommaren och jag tänker på honom som en person med auktoritet och övertygelse, egenskaper som passade för hans långvariga politiska engagemang inom facket och kommunpolitiken. Lite varsam fick man nog vara om man som jag frestades att invända mot en del av hans grundmurade ståndpunkter. Men hos honom fanns också en torr humor och fyndiga påhitt som beredde oss alla gott nöje. Ingvar och hans sambo Ing-Marie reste ofta till Centraleuropa och han delade generöst med sig av sina kunskaper om kulturen där, likaså om hemstaden Kalmar som jag starkt förknippar med honom. Vissa karaktärsdrag kände jag igen från min tidigt bortgångne pappa och det gör Ingvars frånfälle extra tråkigt. Till dessa egenskaper hörde återhållsamhet med yttre åtbörder och jag tänker att ett värdigt lugn alltid är bra att ha när motigheter stöter till, exempelvis sjukdom.
Ett annat barnbarn till farfarsfar hette Bo Lindahl men jag minns bara ett möte med denne min fars kusin. Farfar talade dock mycket om honom och hans hustru Rose-Marie och 2014 tog jag och mamma oss före att hälsa på de två. De bodde faktiskt i Harestad, som mycket av den här webbplatsen handlar om. Vi blev väl mottagna och på kaffebordet låg en av farfars broderade dukar. Det var roande att höra hur väl Rose-Marie talade om sin svärmor Lilly. Hon beskrev en glad och spirituell person som skrev på vers, helt annorlunda mot bilden som min pappa och mina farbröder förmedlat. Deras ord om sin faster påminde väl, milt uttryckt, om en typisk Göteborgstant med vassa armbågar. Enligt pappas barndomsvän Rolf hade kanske båda sidor rätt på sitt sätt. Rose-Marie dog 2017 och när jag nyss gjorde en ny ansats att ta kontakt med Bo upptäckte jag att han också gått bort, tidigare i år. Beklagar det. Nu lever bara två av farfarsfars sex barnbarn.
7. Projekt. Flera redovisningsprojekt pågår samtidigt och jag får arbeta med dem i mån av tid. Arbetet med att upprätta personakter för diverse anförvanter ligger nästan helt nere eftersom det är så tidsödande att följa alla formalia jag satt upp för mig själv. Emellertid är jag nöjd med min mall. Lättare, men mer utrymmeskrävande och mindre presentabelt, är i stället att skriva ner alla excerpter ur källorna för hand och att samla dem i plastmappar och arkivlådor. Detta gör jag fortlöpande. Redovisningen i listform, där bara sammanfattande data tas med, går också framåt.
Mått och steg har tagits för att rita upp ett traditionellt släktträd i A1-format (inte AI) över Stenlidensläkten, omfattande fyra generationers efterkommande. Fördelningen av hundratals olika stora namnskyltar är skissad på hoptejpade kollegieblocksblad och nu ska skissen överföras till och renritas på större pappersark av bättre kvalitet. Då kommer mitt ljusbord väl till pass. Därefter är det dags att färglägga skyltarna på ett sådant sätt att textningen med en fin pennspets inte lider skada. Gouache passar nog bäst för skyltarna medan jag väljer färgpennor för allt annat runtomkring: bladverk, bark, landskap, himmel och några symboliska element som är inspirerade av äldre tiders genealogiska konsthantverk. Håll tummarna för att allt går bra!
Mitt skrivande på en bok om Stenlidensläkten skjuts ständigt på framtiden men planen för dess innehåll ligger fast i stora drag. Nytt stoff, som jag ogärna varit utan, tillkommer då och då. Webbplatsen här uppgraderas rätt sällan men den lever och snart ska ett avsnitt om DNA under rubriken Stenliden vara klart. Vi får vara måttfulla i våra ambitioner. När finanser finns står jag dock redo att ta mig an ett nytt Y-DNA-projekt. Projektet ska utgå från den ovannämnde Daniel Nöös. Jag hoppas kunna knyta honom till en tysk släkt från Harz. Det kan bli riktigt spännande!
Förra året upptäckte jag en gammal grav i Göteborg. Genom att ta hand om den vårdar jag minnet av min farmors släkt, men också av en kvinna som först var svår att placera.
Till släktforskningens lättsammare uppgifter hör planlösa internetsökningar på ort- och personnamn. Bara genom Google kan man komma långt och att en sökning ger noll resultat vid ett tillfälle utesluter inte att samma åtgärd leder till träffar ett par år senare. Internet fylls hela tiden på med nytt material, fast en del försvinner ju också. I början av förra året höll jag på så här men avgränsade mig lite genom att titta i online-databaser över gravar och kyrkogårdar. Letar du efter gravar utomlands, i USA till exempel, är findagrave.com en bra startpunkt. Denna databas bygger på frivilliginsatser: att volontärer dokumenterar och publicerar data om de döda och deras minnesmärken. Här i Sverige har jag haft mest hjälp av svenskagravar.se eftersom den täcker in Göteborgs begravningssamfällighet. Sammanställningen bygger i detta fall på församlingarnas egna gravregister, vilket medför en högre grad av standardisering. Uppgifterna om de avlidna är knapphändiga men namn, födelse-, döds- och begravningsdatum brukar ingå, jämte information om gravens upplåtelsetid och exakta positionering.
Mina sökningar våren 2022 kretsade kring farmors släkt, som jag aldrig blev personligt bekant med eftersom hon dog innan jag föddes och, tillsammans med farfar, hade flyttat långt bort från barndomsstaden Göteborg. Mina begrepp om hur farmors syskon och föräldrar såg ut var också vaga för vi hade få fotografier sparade från den sidan. För att kompensera dessa brister ville jag se om det fanns gravstenar kvar att titta på. En person jag sökte var farmors äldsta syster Gunborg, som avled i Göteborgs Gamlestads församling 1938 – ogift, bara 28 år gammal men mamma till en liten flicka. Hennes grav visade sig finnas kvar på Örgryte Nya Kyrkogård och enligt registret delar hon den med fyra andra personer i två tidigare släktled, dock inte föräldrarna, för de ligger på Kviberg (ett faktum jag länge känt till).
Utifrån min släktforskning igenkände jag tre anförvanter till Gunborg i hennes grav: en farbror och en faster – båda ogifta – och så farmodern, som hette Johanna Matilda Johansson. Vem den sist gravsatta var – en Hilda Emilia Clemente – visste jag inte, och tills vidare fick den saken bero eftersom jag nu var ivrig att besöka Örgryte Nya. Föga hade jag anat att farmors farmors grav fanns kvar! Mina farbröder kände inte till den och att jag förut hittat den i gravregistret måste bero på att jag i tidigare sökningar utgått från familjefadern, Johanna Mastildas make. Av okänd anledning saknas han i databasen – kanske också i graven.
De yttre konturerna av Johanna Matildas liv var redan bekanta. Hon föddes 1863 i ett torp på Hisingen. Pappan blev kort efter nedkomsten rotebåtsman i Tuve församling och fick med allusion på orten heta Tunblom, ett namn som även de andra familjemedlemmarna kom att använda. Jag saknar bilder både på honom och hans barn men kanske gick en del av båtsman Tunbloms signalement i arv. En rulla för Bohus 2 Båtsmanskompani beskriver det sålunda: ”Reslig, kraftfult växt, 6 fot, 2 tum lång, blå ögon, brunt hår, rödt skägg”. När Johanna Matilda lämnat föräldrahemmet och 1886 arbetade som piga i Karlsheds Bergegård, Säve församling, gifte hon sig med drängen Johan Alfred Johansson, som även han var barn till en kronans båtsman.1 Paret flyttade till Partille, där Alfred blev arbetare vid Utby tegelbruk och det första barnet föddes: min farmors pappa, Johan August Emanuel Johansson.
Tiden i Partille inskränkte sig till två år för 1888 flyttade familjen till Kärralunds egendom i Örgryte församling, där Alfred blev lantarbetare eller statkarl. Sådana brukade ha ettårskontrakt och lön in natura, något som ofta medförde ett kringflackande liv och svårigheter att bygga upp sparkapital. Paret Johansson skulle dock stanna vid Kärralund livet ut och här få tio barn till – alla med tre förnamn vardera, utom en pojke som dog späd.
Kärralund framträder som sätesgård i dokument från 1400-talet andra hälft och räknar bland sina ägare arkitekten Bengt Wilhelm Carlberg, som vid 1700-talets mitt såg till att platsen fick en imposant mangårdsbyggnad och en lusthusförsedd park. Senare ägare utvecklade gårdens kvarnverksamhet och gjorde den till en betydande producent av havre och brännvin. Fram till och med 1800-talets mitt var andra landerier i Göteborgs utkant mer profilerade på trädgårdsodling för avsalu, men mot slutet av seklet tillkom växthus och trädgårdsmästare även i Kärralund. Under David Wemyss ägartid mellan 1883 och 1899 upptäckte göteborgarna egendomens rekreativa potential och den blev ett kärt utflyktsmål för olika grupper: skarpskyttar, skolklasser, ryttarsällskap med flera. Från Wemyss tid härrör en nyare huvudbyggnad, som ersatte Carlbergs gamla hus.
Stjärntorpet
Wemyss lät också uppföra den arbetarbostad för tre familjer som Alfred och Johanna flyttade in i. Huset gick under olika namn: Wemyss, Kråkan, och så Stjärntorpet – det namn som vann i längden. Historikern Per Hallén berättar Stjärntorpet och dess omgivningar i ett par böcker om Delsjöområdet. Han har hittat en brandförsäkring från 1899 som beskriver huset: ”Torpstuga belägen i utmarken i isolerat läge, uppförd på 0,8 m hög stenfot med källare under halva huset. I 1 våningen finns 2 lägenheter och på vinden en, alla tre med 1 rum och kök som är tapetserade och målade. Byggnaden är rödmålad och uppförd av timmer med brädklädsel och tak av tegel. Byggnaden är 10 meter lång, 9,15 meter bred och 4,3 meter hög.” Till varje lägenhet hörde en kakelugn och en järnspis. Samma år som brandförsäkringen skrevs fick de boende bättre förutsättningar till egen odling och djurhållning eftersom det då uppfördes en ekonomibyggnad med fähus, logar och lador för två arbetarfamiljer.
Vid sekelskiftet fick också Kärralund en ny ägare: handlanden Herman Silvander, som började sälja av mark för nya villatomter. Mellan 1916 och 1923 köpte Göteborgs stad återstoden av egendomen och den försågs under de kommande decennierna med ny infrastruktur och bebyggelse för stadens växande befolkning. Alfred Johanssons frånfälle 1906 hindrade inte änkan och flera av hennes barn från att bo kvar i Stjärntorpet, där de försörjde sig dels på egen djurhållning med ko, gris, höns och ankor, dels med stöd av barnens inkomster från verksamheter runtomkring. I sin nya ställning som kommunala hyresgäster kunde de leva ett ganska självständigt torparliv och om Johanna Matilda bara haft större besparingar hade hon 1916 kunnat friköpa torpet för 500 kr – ett generöst erbjudande eftersom kommunen, oaktat dålig standard på byggnaderna, uppskattade det totala värdet på Stjärntorpet till 7100 kr.
Efter att dottern Signe 1921 gift sig och fått barn med arbetaren Axel Nilsson från det närbelägna torpet Korpås levde man tre generationer tillsammans i Stjärntorpet fram till Johanna Matildas död i kronisk hjärtinflammation 1943. Under kriget uppfördes en militärförläggning i närheten. Dess baracker kom sedermera att härbärgera flyktingar och blev slutligen, efter krigsslutet, omgjorda till en friluftsanläggning. Familjen Johansson tog inte illa upp över alla främmande som strövade förbi utan tyckte om att det fanns folk att samspråka med. För egen del levde de ett gammaldags liv i torpet, som saknade rinnande vatten och ordinär postgång. El och tele drogs in i huset först i början på 1950-talet.
Till slut behövde dock Göteborgs stad ta tomten i anspråk för att anlägga en parkering vid Skatås friluftscenter. När arrendet upphörde 1969 ersattes de kvarboende syskonen med moderna hyreslägenheter och de kunde till sin förstämning bevittna hur Stjärntorpet brändes ned. Om de friköpt torpet femtiotalet år tidigare och kommunen tvingats återlösa hade de gjort sig en avsevärd vinst.
Vid besök på Skatås friluftscenter har jag själv kunnat se att alla lämningar av Stjärntorpet är borta; det är till fullo ersatt med en asfaltsplan. Därför var det uppmuntrande att ha graven som ett alternativt besöksmål och minnesmärke. Så, i april månad 2022, tog jag mig med spårvagn och buss upp till Örgryte Nya kyrkogård och letade mig fram till kvarter 2 och plats 23. Eftersom svenskagravar.se bistår med interaktiva kartor var det lätt att hitta. Stenen av ömsom blankpolerad, ömsom mattslipad, svart granit befann sig i ett ganska gott skick för när jag skulle fotografera den fick jag akta mig så att den inte fångade min spegelbild. Ovanpå sitter en skruv som hållit fast en avbruten prydnad, kanske en duva. Under ett par kvistar och en stjärna, och mellan ett par stiliserade kolonner av joniskt snitt, står texten:
J.M. JOHANSSON:s FAMILJE GRAV KÄRRALUND
Här begravdes alltså min farmors farmor Johanna Matilda Johansson den 28 november 1943, samma dag som Stalin, Roosevelt och Churchill möttes på en konferens i Teheran för att besluta om sin gemensamma offensiv mot Tredje riket. I Örgryte fick de överlevande barnen – fyra söner och två döttrar – övrig släkt och vänner möjlighet att samlas till ett sista avsked på kyrkogården kl. 14:30, vid den grav där sondottern Gunborg redan lagts till vila. Framför stenen såg jag en remsa med planteringsjord och en stor sandgård, båda fulla med maskrosor och annat ogräs. Kyrkogårdsförvaltningen hade satt ut en skylt som uppmanade anhöriga att höra av sig och jag insåg att om ingen grep in skulle graven snart tas bort och ersättas med en ny. Medan jag ryckte bort det värsta ogräset övervägde jag mina möjligheter att komma hit några gånger per år för att hålla platsen i prydligt skick och sätta ut nya växter: eftersom jag ofta och gärna reser till Göteborg skulle det finnas gott om tillfällen att göra denna omväg upp på höjden i stadens östra del.
J.M. Johanssons familjegrav i uppfräschat skick.
Hemma igen ringde jag till förvaltningen och fick veta att ett övertagande av gravrätten skulle vara gratis och inte medföra någon löpande avgift, bara ett självständigt ansvar för underhållet. Ingen annan släkting verkade intresserad av graven men jag tyckte den var värd att bevara eftersom den rymmer tre generationer av min farmors släkt och påminner om en viktig del av Örgrytes historia, i det som Hallén kallar för ”storstadens utmark”. Som släktforskare är nu inte detta den enda släktgraven jag träffat på och hur gärna jag än vill kan jag inte sköta om dem alla, men i detta fall kände jag att plikten kallade. Gravrätten blev min och i samband med denna transaktion betalade jag 600 kr för att få grus utlagt, vilket jag tror hämmar oönskad växlighet bättre än sand samtidigt som det ser proprare ut. Tanken på att få råda över några kvadratmeter i Göteborgs stad, med möjlighet att utforma en liten plantering efter eget sinne, kändes stimulerande – en kolonilott i miniatyr.
Nya besök på kyrkogården följde då jag satte ut blommor och tände ljus till Allhelgona. Remsan med planteringsjord är lagom stor för fem plantor, en för varje gravsatt person. Men vem var då den sist, i januari 1982, begravda – Hilda Emilia Clemente? Handläggaren jag talade med på Göteborgs begravningssamfällighet kunde inte berätta under vilka omständigheter denna kvinna fått en plats i den Johanssonska familjegraven. Gravregistret meddelade att hon fötts 18 december 1896, vilket gjorde henne jämnårig med paret Johanssons barn och deras respektive fast enligt min släktforskning fanns hon inte i deras skara. En hastig koll (alltför hastig, skulle det visa sig) i församlingsboken visade att hon inte heller hade upptagits som fosterbarn i familjen. Utifrån namn och födelsedatum konstaterade jag att hon fötts i Göteborgs Masthuggs församling som dotter till skomakaren Johan Fredrik (Flink) Wahlström och hans hustru Emma Andersdotter. Föräldrarna kom från Lidköpingstrakten – Otterstads och Tuns församlingar – men det gjorde dem inte mer bekanta för mig. Övertygad om att Hilda Emilia var en total främling slarvade jag igenom hennes registeruppgifter i ArkivDigitals databas Befolkningen i Sverige 1800—1947, men lade märke till att hon, efter att 1920 ha flyttat till Oscar Fredriks församling, överförts till en längd över obefintliga. I folkräkningen från 1940 saknades hon, likaledes i den från 1950 och den från 1960… Hade hon flyttat utomlands?
Bild av E. Middleton på findagrave.com. Stenen finns på Silver Mount Cemetery, Staten Island, New York.
Just på sajten findagrave.com dök jag plötsligt på en intressant person: Hilda ”Wahlstarm”, gift med den 1897 födde italienaren Antonio ”Tony” Clemente, en veteran från 1:a världskriget och död på Manhattan, New York, den 12 augusti 1975. Änkans förnamn och påstådda födelseår, 1897, är enligt bilder på sajten inristade på makarnas gemensamma grav, som emellertid saknar uppgifter om hennes död. Uppgiftslämnaren har själv bedrivit lite släktforskning och skrivit att denna Hildas föräldrar var svenskar med namnet Johan respektive Emma ”Norean”. Somligt stämmer överens med den i Göteborg begravda, men avvikelser finns också: födelseåret felar lite grand och namnet Norean (Norén?) känner jag inte igen. Kan verkligen Mrs. Clemente ha en gravsten i New York men vara begravd i ”min” familjegrav?
En koll i Sveriges Släktforskarförbunds databas Sveriges Dödbok gav vid handen att den 1982 i Sverige avlidna Hilda Emilia Clemente blivit änka samma dag som Tony Clemente dog, så uppenbarligen var det från honom Hilda Emilia Wahlström fick sitt italienska efternamn. Tydligen emigrerade hon som ung, gifte sig och återvände till sitt hemland när ingen familjemedlem längre band henne till USA. Här kom hon på sin ålderdom att folkbokföras i Ullared, varför frågan om hennes anknytning till Örgryte dröjde sig kvar.
Fördjupade kontroller av Hilda Clementes adresser, både före och efter livet i Amerika, fick bitarna att falla på plats. Mot slutet av sitt liv bodde hon hos en man vars mamma hade flicknamnet Wahlström. Denna Signhild Linnea föddes den 27 april 1918 i Masthuggs församling som utomäktenskaplig dotter till den framtida Mrs. Clemente. Pappan, en montör, gav sig till känna men föräldrarna gifte sig inte. I stället emigrerade som sagt modern medan Signhild Linnea placerades som fosterbarn hos familjen Johansson i Stjärntorpet vid Kärralund! Mellan fosterfamiljen och flickans riktiga mamma fanns tydligen ett förtroendefullt vänskapsband som höll sig så starkt under alla år att man till slut delade på samma grav.
Det tog mig ett par veckor att lista ut sambandet fast egentligen var det inte så svårt. Med bara ett uns större uppmärksamhet hade jag på församlingbokens uppslag för Stjärntorpet åren 1906—1933 (Örgryte fsb. AIIa:25, pag. 4241) kunnat se att fosterdottern Signhild Linnea fanns upptagen med efternamnet Wahlström, och att till och med hennes mamma Hilda Emilia nämndes i en kolumn till höger. Födelseårtalen ledde väl till detta förbiseende men man ska aldrig försumma fosterbarn och tjänstefolk, fast de inte tillhör den undersökta familjen i biologisk eller juridisk mening. De bär med sig desto mer information om hushållets sociala sammanhang.
Noter
Att hans tilltalsnamn var Alfred grundar jag på bouppteckningen som förrättades den 13 januari 1900 efter pappan, båtsman Johannes Ivarsson Lager i Solberga församling (bou. vid Inlands Nordre häradsrätt FII:18, s. 2197).
Litteratur
Hallén, Per (2007), Storstadens utmark — Delsjöområdets historia under 10 000 år. Förf. o. Friluftsfrämjandet, Göteborgs distrikt.
Hallén, Per (2018), Upptäck Skatås. Universus Academic Press.
För många år sedan fick jag ett häfte som uppmuntrade besökare i Uppsala domkyrka att leta efter olika djur i kyrkans inredning – att gå på safari i domkyrkan! Under sommaren antog jag utmaningen att göra samma sak i min hemstad Lidköpings S:t Nicolai kyrka.
Djur förekommer flitigt i kyrkors konst och konsthantverk, både av dekorativa och symboliska skäl. I ärkestiftets katedral blir antalet fåglar, fiskar och marklevande varelser svårt att överblicka och häftet Gå på safari i Uppsala domkyrka innehåller bara ett urval på femton eller sexton, däribland ett par fabeldjur. Några är ovanliga i en svensk kyrklig kontext, såsom snigeln, medan andra har lång tradition inom kristendomen, till exempel lammet. Den rika förekomsten av begravningsvapen tillför kyrkorummet ett stort antal heraldiska djur. Somliga djur inger obehag och det är begripligt att man från häftet uteslutit en senmedeltida kapitälprydnad som hånar judenheten genom att framställa den som en gris. Den här så kallade judesuggans plats i domkyrkans koromgång vittnar om äldre tiders fördomar och antisemitism. Övriga djur har som regel fyllt en mer uppbygglig funktion – och gör så än idag, om man bara lägger märke till dem.
Foto av Harri Blomberg, Wikimedia Commons.
Jag undrade hur många djur jag kunde hitta i kyrkan där jag själv är verksam som kyrkvärd: S:t Nicolai kyrka i Lidköping, som har murar sedan Gamla Stadens grundande på 1400-talet och bevarar konsthistoriska minnen från skilda tider. Tyvärr är faunan vid första påseende begränsad – eventuellt som en konsekvens av den stora stadsbranden 1849, då en stor del av interiören från den bildrika barocken förstördes. Även om enskilda föremål räddades åt eftervärlden fick den återuppbyggda kyrkan en förhållandevis stram stil på så vis att nygotiska mönster och former dominerar över konkreta avbildningar.
För att hitta så många djur som möjligt lät jag min spaning omfatta den fasta interiören i sin helhet, däremot inte tillfälliga gosedjur för barn eller levande djur (typ spindlar). Jag räknar bara unika djur, inte dubbletter eller närbesläktade kreatur. Här är vad jag fann:
Stenbock. På vapenhusets väggar finns i det skumma ljuset närmast taket heraldiska vapenfriser av sten, och i den andra skölden från höger på höger sida om ingången syns ett djur i tydlig profil: en bock som reser sig över en schackrutemönstrad mur. Vapnet kom längre fram att bäras av den grevliga ätten Stenbock men här syftar det på senmedeltida förfäder. Bocken eller stenbocken får i detta sammanhang ses som en sekulär identitetsmarkör, utan någon särskilt kristen symbolik. Vid sidan om den specifika släkthistoriens heraldik har dock bocken i folktron tillmätts teologisk betydelse såsom ett djur i förbund med mörkrets makter. Djävulen avbildas ofta med horn på pannan och klövar på fötterna och hos bocken har folk förr sett samma egenskaper som de förknippade med den onde: stank, orenhet och översexuell aptit. Med tanke på att Lidköping har Sankt Nikolaus av Myra (ca 270—343) som skyddshelgon är det värt att notera att han, såsom föregångare till jultomten, åtföljs av den bockliknande gestalten Krampus i centraleuropeisk tradition. Helgonet uppträder alltså som en betvingare av Djävulen (jämför jultomten och julbocken här i Sverige, där den förstnämndes historiska koppling till Sankt Nikolaus dock är svagare). För att hitta en biblisk referens till både bocken och ondskan kan vi gå till Leviticus bestämmelse om syndabocken:
Men den bock som lotten bestämmer för att ta bort synden ska ställas levande inför Herrens ansikte, för att försoning ska bringas genom honom. Och sedan ska han sändas i väg ut i öknen för att ta bort synden. (3 Mos. 16:10, Folkbibeln [FB] – Bibel 2000 tolkar i grundtextens ord för ”att ta bort” in namnet på en ökendemon: Asasel.)
Den bästa dokumentationen av vapenfriserna hittar jag i antikvarien och fornforskaren Johan Peringskiölds ofullbordade verk Monumenta Sveo-Gothorum från sekelskiftet 16-/1700. Där framgår att friserna ingått i ett gravmonument över adelsmannen Åke Hansson Soop, hans hustru Anna Svan (d. 1638) och sonen Arvid (d. 1634).1 Delar av det idag sönderbrutna monumentet saknas men Peringskiölds teckningar är till hjälp för att bestämma vilka vapen som en gång fanns med, även om sköldarna inte följer den genealogiska ordningen för parets kända anfäder. Ovan nämnda stenbock lär dock höra ihop med fru Anna, för hon var sondotters dotterdotter till en medlem av den så kallade äldre Stenbockssläkten. Jag ska inte närmare gå in på de sköldmotiv som är nästan omöjliga att upptäcka, bara nämna att på samma list som stenbocksvapnet syns ett annat getliknande sköldmotiv (för en okänd ätt) och delar av ett tjurhuvud (ätten Hård af Segerstad). Helt borta är ett fyrfota djur, som kanske syftade på herr Åkes mormors mormor av ätten Ulv.
Hjort. Den sjunde skölden till vänster om stenbocksvapnet (tvåa från andra hållet) visar en stegrande hjort över ett rutigt fält. Enligt Schlegel-Klingspors ättartavlor över den på Riddarhuset ointroducerade adeln började fru Annas far besegla dokument med detta vapen, trots att han hette Arvid Svan och förut haft ett sigill vari en svan stod på en sparre (en vinkelform). Hjorten bär på en rikedom av symbolik i den gamla världens kulturer. Vad hjorten betydde för herr Arvid vet jag inte men i Psaltaren är den en förebild i fromhetslivet, så som Koras söner uttrycker det:
Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. (Ps. 42:1, FB)
Svan. På motsatt sida i vapenhuset finns nu en svan, men den är av annat slag än den som fru Annas fädernesläkt förde. Svanen syns i sköld nummer två från höger på den norra väggen. Den simmar på vågor och håller en ring i sin näbb, på samma sätt som svanen i den danska ätten Laxmands vapen. Svanen är en sägenomspunnen fågel, som genom den grekiske dramatikern Aischylos (525—456 f.Kr.) fått rykte om sig att besjunga sin egen annalkande död. Men hur är det, förekommer svanen i Bibeln? Både ja och nej! Bland de orena djuren som Leviticus förbjuder israeliterna att äta finns flera som är svåra att artbestämma eftersom det saknas referenser utanför den hebreiska grundtexten. Hit hör ha-tinshemet, som står först i 3 Mos. 11:18). På samma plats har den vida spridda, och ännu i församlingar lästa, engelska Bibeln från 1611, King James Version, ”the swan”. Anledningen är kanske att det redan i antikens grekiska översättning (Septuaginta från 200-talet f.Kr.) stod kyknon i samma vers (men inte på samma position), det vill säga ackusativet av ordet för svan. Äldre tiders översättningar räknade således in svanen bland de orena djuren, så även Karl XII:s Bibel, fast i den har svanen hamnat i en annan vers. Problemet är att det ofta saknas referenser till den hebreiska bibeltextens uttryck för flora och fauna. I den osäkerhet som råder har nyare översättningar förordat andra arter och utelämnat svanen, till exempel Bibel 2000 som översätter ha-tinshemet med ”minervaugglan”. Folkbibeln är försiktigare och anger bara ”tinsemetfågeln”. Här är i alla fall den klassiska versionen på engelska:
(13) And these are they which ye shall have in abomination among the fowls; they shall not be eaten, they are an abomination: the eagle, and the ossifrage, and the ospray, (14) And the vulture, and the kite after his kind; (15) Every raven after his kind; (16) And the owl, and the night hawk, and the cuckow, and the hawk after his kind, (17) And the little owl, and the cormorant, and the great owl, (18) And the swan, and the pelican, and the gier eagle, (19) And the stork, the heron after her kind, and the lapwing, and the bat. (3 Mos, kap. 11, KJV)
Mussla. Vi har nu kommit fram till det sista djuret på det trasiga gravmonumentet: en mussla – synlig i den andra skölden från vänster, på vapenhusets norra vägg. Jag skulle tro att musslan påminner om Åke Soops mormorsmors farmorsfar, väpnaren Tore Byting, vars änka innehade den närbelägna sätesgården Stola ute på Kålland. Musslan var under medeltiden en populär pilgrimssymbol, bland annat som bevis på att man nått fram till havet vid spanska Santiago de Compostela, där aposteln Jakob den äldres kropp sägs ha fått sin sista viloplats. Bibeln omtalar inte blötdjuret mussla, däremot pärlor vilka bildas när musslor kapslar in skavande sandkorn i pärlemor:
Himmelriket är också som en köpman som sökte efter fina pärlor. När han fann en mycket dyrbar pärla gick han och sålde allt han ägde och köpte den. (Matt. 13:45–46, FB)
Ortoceratit. Vi går in i kyrksalen och vänder blicken mot kalkstengolvet där det finns flera fossil av ortoceratiter, en annan sorts blötdjur – närmare bestämt bläckfiskar med långa, hornliknande, skal. Dessa djur levde oberoende av människan för 400 miljoner år sedan. Ortoceratiterna nämns inte heller i Bibeln och spåren av dem bär inte på något avsiktligt budskap till kyrkobesökarna. Men inget hindrar att vi låter fossilerna bli en påminnelse om den femte skapelsedagen:
Och Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag… (1 Mos. 1:21, FB)
Orm. Vi rör oss hastigt upp mot koret där det på vänster sida, bakom predikstolen, finns ett epitafium från 1600-talets slut över prosten Jonas Rudberus med familj. Minnestavlan pryds i sin översta del av en relief som visar hur Adam och Eva eftersyndafallet fördrivs från Edens lustgård. Ormen ringlar på marken – i riktning bort från altaret, nota bene – i enlighet med Guds straffdom:
Då sade Herren Gud till ormen: ”Eftersom du gjort detta, ska du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk ska du gå, och jord ska du äta så länge du lever.” (1 Mos. 3:14, FB)
Den här scenen får mig i förbigående att tänka på textilkonstnären Agda Österbergs magnifika väggbonad Kunskapens träd på gott och ont, som förr hängde i fonden till Lidköpings Stadsbibliotek, när det låg i Orionhuset vid Nya Stadens torg. I Österbergs gestaltning befann sig ormen i sitt urtida tillstånd: med kroppen lindad runt en trädstam, hela vägen från marken upp till kronan. Den blickade ut över en liten familj, vilken på motsatt sida av bonaden stod redo att gå in i en färgsprakande värld av växtlighet, fågelliv, böcker, byggnader och himmelska ljusfenomen. Som barn tyckte jag att ormen såg hotfull ut men jag kunde inte släppa blicken från den hypnotiska väven vilken, om jag minns rätt, sträckte sig ett par våningar upp i bibliotekets centralhall. Konstverket hörde till Lidköpings kulturarv och jag beklagar att det inte fick plats i den nya fastighet som biblioteket flyttade till 2013. Stämmer det att bonaden bara försvann, att kommunen slarvade bort den? Ett eget konststycke i så fall…
Men nu tillbaka till kyrkan i Gamlestan, på andra sidan ”älva” – nej, Lidan är faktiskt ingen älv, bara en å (säger jag, som inte är infödd Lidköpingsbo utan har min härkomst från Göta älvs stränder).
Lejon, Tjur och Örn. Nu är högaltaret och dess altaruppsats från 1679 nära. Jesus på korset omges av de fyra evangelisterna, som snidats i trä av bildhuggaren Georg Baselaque och blivit förgyllda. Varje evangelist har en symbolisk gestalt vid sina fötter och medan det i Matteus fall är en bevingad man är det djur för de tre andra. Evangelistsymbolerna är gamla och har sitt bibliska ursprung i profeten Hesekiels vision av fyra väsen som tillsammans bär upp Herrens härlighet. Visionen tillskriver varje väsen fyra ansikten, ett av vart slag: människo-, lejon-, tjur- och örnansikte. I Uppenbarelseboken står fyra liknande varelser inför Guds himmelska tron, men med karaktärsdrag som skiljer den ene från den andre:
Mitt för tronen och runt omkring den stod fyra varelser som hade fullt med ögon framtill och baktill. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ung tjur, den tredje hade ett ansikte som en människa och den fjärde liknade en flygande örn. (Upp. 4:6—7, FB)
Kyrkofadern Hieronymus (348—420) förklarade, lite långsökt, hur de fyra gestalterna kunde förbindas med varsin evangelist. Associationen mellan Matteus och den bevingade mannen beror enligt honom på att Matteus börjar sin bok med Kristi människoblivande. Lejonet hör Markus till eftersom hans evangelium inleds med rösten från en som ropar i öknen (Johannes döparen). Lukas symboliseras av tjuren eftersom han inledde med att berätta om prästen Sakarias rökelseoffer i Jerusalems tempel. Rökelsealtaret var i och för sig inte till för brännoffer eller matoffer men en gång om året skulle det smörjas av översteprästen med blod från försoningssyndoffret, och detta bestod av en ungtjur. Örnen har enligt Hieronymus med Johannes att göra eftersom denne ger den mest slående beskrivningen av andens flykt mot himlen. Fristående från evangelisterna förekommer de tre djuren också på andra håll i Skriften. Lejonet representerar till exempel Juda stam och därmed, i förlängningen, Jesus Kristus själv.
Duva. Går vi ner från koret och tar till vänster kommer vi in i kyrkans Mariakapell som inrättades i samband med renoveringen 1994—1995. Där finns på ena väggen en muralmålning av Sven-Bertil Svensson som föreställer en duva ovanför strömmande vatten och flammor av eld. Dessa symboler för den helige Ande passar in eftersom det i kapellet finns en ny dopfunt, vid sidan om den gamla i koret. Jämför beskrivningen av Jesu eget dop i floden Jordan:
När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. (Matt. 3:16, FB)
Lamm. Dagen då jag tog fotografier till denna inventering befann sig det sista djuret i Mariakapellet men normalt intar det hedersplatsen mitt framför trappan till koret. Det är en förgylld skulptur av Guds lamm som, omfamnande en segerfana, vilar på en bok med sju sigill. Lammet är Jesus Kristus, vilken likt ett offerdjur gick i döden för att sona mänsklighetens synder. Hans standar markerar uppståndelsen från och segern över dödens rike. De sju sigillen syftar på Uppenbarelsebokens redogörelse för hur Guds lamm bryter upp en profetisk bokrulle och därigenom avslöjar skeenden både i himlen och på jorden – bland annat framträdandet av apokalypsens fyra ryttare, vilka i tur och ordning förebådar seger, ofred, svält och död. Bokrullen visar att åtskilliga prövningar väntar i världen men innan det sjunde inseglet bryts får Guds vittne Johannes ett hoppfullt besked från en oräknelig skara återlösta själar ”av alla folk och stammar och länder och språk”. De har upplevt stor nöd men fått sina kläder tvättade vita i lammets blod. Johannes ser i sin uppenbarelse hur de håller palmblad i sina händer och hör hur de ropar:
”Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!” (Upp. 7:10, FB)
Lammet i Nicolaikyrkan är en gåva från Tyska kyrkan i Göteborg och en överlevare från branden 1849. Idag är det fastsatt under ett fristående bordsaltare från 1990-talets mitt. Lammet blir det elfte och sista djuret i min uppräkning för jag räknar inte baggen på en målning längst ner i långhuset som ett annat slags djur; båda tillhör ju kategorin får. Målningen föreställer patriarken Abrahams tilltänkta offer av sonen Isak och i den berättelsen fyller baggen samma funktion som Guds lamm Jesus Kristus i det att den offras i stället för en människa (och alla hans efterkommande). Tavlan, som målades av Läcköartisten Johan Aureller d.ä., hade från början en mer framskjuten position eftersom den ingick i altaruppsatsens ursprungliga utförande. Verket tillkom på uppdrag av kyrkans beskyddare och Nya Stadens grundare, greven och rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie.
Not
Åke Soop var bror till översten Erik Soop (1592–1632) vid Västgöta Kavalleriregemente, vilken har ett mer magnifikt och bättre bevarat gravmonument i Skara domkyrka.
Litteratur
Hans Biedermann (1989/1991), Symbollexikonet. Forum
Ingrid Rosell & Barbro Westrin (1997), S Nicolai kyrka. Nr 20 i serien Skara stifts kyrkobeskrivningar.
Anders Hellster 