Enkelt hor i Vänersborg

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om den karolinske skalmejblåsaren Johan Frisk i Sals socken, Skaraborgs län, jämte hans dotter Elsa Stina och hennes man, klockaren i Vänersborg, Anders Starin. Om paret Starin har litet ny information dykt upp, som jag får redogöra för separat. Här uppmärksammas i stället Elsa Stinas olyckliga syster Margareta, vilken dock är känd endast tack vare Elsa Stina.  

Sedan min farfarsfars farfarsfars, Johannes Stens, högst förmodade mors faster, Elsa Stina Johansdotter Frisk, 1763 blivit änka efter klockaren Anders Starin i Vänersborg, författade hon ett testamente, som nämnde tre syskon: brodern och frälsebonden Johan Johansson i Åsen Ödegården, Ås socken, en annan bror och en syster. Den förstnämnde sattes med sin familj till arvtagare av allt Elsa Stinas lösöre, eftersom han lovade henne omvårdnad den tid hon hade kvar att leva, men den övriga släkten ville hon inte skänka någonting. Man kan tänka sig att de andra hade nekat henne hjälp, när hon nu stod ensam kvar i världen, med både make och barn döda före henne.

Det blev en intressant utmaning att försöka identifiera de två andra syskonen, vars namn testamentet förteg. Den andre brodern föreföll död, eftersom det var hans barn, som testatorn strök ur arvslängden, men en aning om vem han var gavs 1769, efter Elsa Stinas frånfälle. Då ifrågasatte nämligen ett par släktingar testamentets giltighet. Den ene var Olof Olofsson i Kilja Lunnagård, Karaby socken. Han visade sig vara gift med en dotter till åbon Lars Johansson på samma plats och av sistnämndes dödsnotis från 1762 framgick att hans pappa hetat Johan Frisk och mamman Elin. Lars Johanssons visade sig därmed ha samma föräldrar som Elsa Stina och sålunda var den första identifikationen klar. Men vem var då systern?

Genom att använda ArkivDigital automatiska texttolkningsverktyg och söka på alla möjliga varianter och kombinationer av Elsa Stinas namn (Elsa /Stina /Christina /Johansdotter /Jansdotter /Frisk) fick jag fram en ledtråd till systern. Det var i ett rättsfall, så gammalt som från februari 1725, där Elsa Stina krävde ersättning för kränkande behandling och hennes syster Margareta nämndes i förbigående. Elsa Stina tjänstgjorde vid denna tid som piga åt komministern Magnus Thorén i Vänersborg och i sin roll som kärande kallades hon Johansdotter. Är namnen Elsa Stina Johansdotter tillräckliga för att vi ska vara säkra på att prästens piga var densamma som den blivande klockarhustrun, vilken ursprungligen kom från Sals socken, på östra sidan Halle- och Hunneberg, där hennes pappa varit skalmejblåsare i början av 1700-talet? Jag tror det, för förnamnskombinationen är rätt ovanlig, och det finns ett annat rättsfall från 1724, som visar att skalmejblåsaren Johan Frisk rätt i tiden verkligen hade en dotter i Vänersborg. Då, i april månad, framträdde nämligen en Johan Fagerdahls änkas piga Elsa Stina Frisk såsom vittne inför stadens rådhusrätt (Frisk är ju ett mycket mer sigifikant namn än Johansdotter). Det fortsatta sökandet efter en Margareta Johansdotter kom dessutom att peka hän mot ursprungsbygden Sal.    

Ärendet från 1725 handlade om att Elsa Stina fått ovett, hugg och slag över sig, när hon två dagar före julafton 1724 stått vid en isvak och sköljt kläder från herr Thoréns hushåll. Då hade två kvinnor dykt upp, som frågat om de fick göra henne sällskap med sina tvättbylten. Hon svarade: ”Sjön är stor och det finns gott om plats, men ni får inte stå här, där jag står”. Den ena, en hustru Malin, muttrade något om att inte låta horor stå i vägen för sig, och Elsa Stina frågade vem hon åsyftade. Svaret träffade som en giftpil: ”Både du och din syster Margareta är horor”. Efter detta pucklade Malin på pigan med sitt klappträ och när denna varnade med att gå till herr komministern, ska hustrun ha fräst: ”Jag ger både dig och din husbonde 18000 djävlar!”   

Ställd inför borgmästaren, rådmännen och ett par potentiella vittnesmål kunde Malin inte bestrida händelseförloppet i stort, men hon nekade ”alldeles” till att ha farit ut i sådan grovhet mot stadens präst. Gråtande beklagade hon att låtit sig provoceras av den trotsiga pigan, som velat ha vaken för sig själv. När herr Thorén såg Malins ånger och betryck ville han inte driva sin sak vidare mot henne, bara veta om det fanns någon sanning i anklagelsen om att Elsa Stina skulle vara odygdig, för så vitt han visste var det en ärlig piga han tagit i sitt bröd. Malin hade inget annat att säga om pigan än det som ärligt var och erbjöd henne sin vänskap. De skakade hand och Malin lovade att ge Elsa Stina 2 daler silvermynt som plåster på såren. Med detta lät sig också rådhusrätten nöja, sedan de förmanat Malin att framledes föra sig sedigt, stilla och allvarsamt – i både ord och handling – så som det anstod en gift kvinna.

Rannsakningen gav ett par antydningar om den vid rättegången frånvarande systern Margareta: hon borde också ha bott i Vänersborg, eftersom svaranden kände till henne, och möjligen var hon fallen i vanrykte; i vart fall hade ingen tagit henne i försvar mot anklagelsen om att vara en ”hora”. I brist på bevarad kyrkobokföring, som bara till en bråkdel kan rekonstrueras med knapphändiga mantalslängder, fick jag ånyo vända mig till de av Göta hovrätt renoverade domböckerna, numer sökbara via AI. Därvid uppenbarade sig en matchande ”kvinnsperson” i Vänersborg anno 1723, en Margareta Johansdotter, vilken togs ur tjänsten som piga hos herr ryttmästaren Johan Breumer, efter det att hon blivit rådd med ett utomäktenskapligt barn. I förstone trodde jag att jag funnit henne i ett annat ärende året innan, då en jämnårig namne bad om lön från rådmannen Johan Bånge, men nekades detta eftersom hon bara varit barnflicka med enklare sysslor och fått tillräcklig ersättning i form av kläder, mat och husrum. Emellertid måste detta ha varit en annan person, för hennes tjänstetid hos Bånge överlappade den andra Margaretas vistelse hos Breumer. Exemplet visar hur lätt det är med förväxlingar, och jag erkänner att min rekonstruktion av det ”Friskska släktträdet” delvis bygger på indicier.

Margareta Johansdotters (eller Jansdotter) misstänkta – och enligt tidens synsätt, brottsliga – lägersmål ledde till att en rättsprocess inleddes i Vänersborgs rådstuga den 19 januari 1723. Vid det tillfället berättade hon att hon var 19 år gammal och blivit gravid efter att ha hävdats under äktenskapslöfte av Breumers tidigare dräng Olof. Av honom sade hon sig ha fått två ringar, en av guld och en av silver, samt en elfenbensdosa med silverinfattning, fast dessa gåvor skulle han senare ha narrat henne på. Eftersom motparten, drängen Olof, inte var tillstädes, utan tagit tjänst vid garnisonen i Göteborg, fick rättegången skjutas upp tills han kunde höras. En annan brist var att Margareta ännu inte hade tagit emot nattvarden, vilket gjorde henne mindre vittnesgill. I väntan på bättre tider fick hon tillåtelse att resa hem till Åse härad, där mamman bodde, och hon förmanades att vara rädd om barnet när det väl fötts, samt att godvilligt inställa sig när rådhusrättens kallade på nytt.

I slutet av april var det dags. Stadsprofossen Per Welling knackade på i Sals by i Sals socken och yrkade på omedelbar avfärd till Vänersborg. Som rättstjänare vid denna tid måste han ha varit en ganska grov karl, van att tampas med allsköns råbarkade ogärningsmän. Jag föreställer mig en prisjägartyp med slokhatt och ett flertal redskap till hands för ordningens upprätthållande: rep, bojor, hirschfängare och karbin till exempel. Fast nu var delinkventen av annat slag: en värnlös kvinna, som låg sjuk i sin barnsäng sedan tio dagar, då förlossningen timat. Med stor möda fick Welling henne att gå upp och klä på sig. Sedan fick hon bestiga hästen han lejt åt henne, men hon svimmade och föll av två gånger. Barnet, som överlevt den första veckan, var hon så klart tvungen att skiljas från. Uppträdet väckte nog en del kritik i grannskapet, för en soldat klev fram och begärde att få skicka med ett brev till staden, ett vittnesbörd å hela Sals bys vägnar om Margaretas ohälsa. Redan innan barnets födelse, ända sedan hon kommit tillbaka till Sal, hade hon legat till sängs och ej orkat sig upp, skrev han.

Med sitt kvidande resesällskap i släptåg och förebråelser ryggen gav sig profossen i alla fall åstad över slätten västerut, men det var inte utan att han våndades över att få ett kvinnoliv på sitt samvete. Margareta tvivlade på sin förmåga att klara av resan och lade allt ansvar på honom. Om de tog den genaste vägen, passagen mellan bergen, måste själva naturen ha bidragit till känslan av att de färdades genom en dödsskuggans dal, med dystra och farofyllda klippor i nästan lodräta rasbranter. Närmare Vänersborg, vid foten av Halleberg, gjorde sig döden särskilt påmind, eftersom de där kunde blicka upp mot en höjd som i forntiden sades ha använts till mer eller mindre påtvingade självmord, en så kallad ättestupa.

Efter bara något dygn var de emellertid framme, men Margareta mådde nu så dåligt att hon inte mäktade med att höras av rådhusrätten, när den samlades den 1 maj. Welling redogjorde för sitt besvärliga uppdrag och lade till ett vittnesbörd, som den misstänkta velat anförtro honom, vare sig hon fick leva eller dö: ingen annan än den tidigare angivne Olof Olofsson var pappa till hennes barn, för bara av honom hade hon blivit lägrad; två gånger hade det skett. Av drängen hade hon dessutom fått ringar, även om han sedan återtagit dem inför sin avfärd till Göteborg.

Olof Olofsson var däremot tillstädes och trots det kraftfulla utpekandet förnekade han all kroppslig samvaro med Margareta. Oaktat hans överstes och regementspastors förmaningar om att bekänna all sin skuld, frånsade han sig faderskapet med bestämdhet. Inte heller hade han friat eller gett motparten några gåvor. Soldaten insisterade på att få möta henne i rätten, förmodande att hon då skulle ändra sig. Gärna fick hon ta med sitt barn, så att man av dess utseende nog skulle förstå att det fanns en annan pappa. Med hänsyn till Margaretas hälsoläge fick konfrontationen vänta och Olof Olofsson skickades tillbaka till storstaden.

Ett halvår förlöpte innan processen kunde fortlöpa. I mellantiden hade Margareta själv fått lov att flytta till Göteborg, där hon fått tjänst som amma hos handelsmannen Hieronymus Nissen. Vad som hänt med barnet framgår inte. När rådhusrätten ville höra henne på nytt begärde landshövdingeämbetet av Göteborgs magistrat att hon ”måtte genast fasttagas” för vidare transport till Vänersborg. Fast herr Nissen berättade att hans amma denna gång förekommit rättens hantlangare och rest på eget bevåg, senaste söndagens eftermiddag.

Parterna konfronterades med varandra på rådstugan första gången den 5 november, och de höll envist fast vid respektive version. Olof Olofsson, som nu kallades Kruse, tog bland annat avstånd från Margaretas detaljerade utsaga om att han lägrat henne i en så kallad fällebänk medan matmodern låg och sov i närheten. Som tidigare antytts var det ett problem att Margareta inte var fullt ut delaktig i kyrkans sakramentala gemenskap. En förklaring gavs nu: hon kunde inte läsa och förstod inte kristendomens grundläggande lärostycken. För att hon skulle få insikt om vad som stod på spel och tala sant inför rätten anbefalldes hon till en snabbkurs med ovan nämnde komminister, Magnus Thorén. Rättegången återupptogs två dagar senare.

Också Olof Kruses trovärdighet kunde dras i tvivelsmål, för domstolsprotokollet meddelar att han vid något tillfälle dömts till döden och sedan benådats. Hans förhållande till Margareta verkar ha varit ganska sorglöst. Enligt tidigare och senare vittnesmål från husbondefolket hade han och hon varit vänner, men också gnabbats en hel del. Ryttmästarens fru sade att det alltid var ”bång och bet dessa bägge personer emellan”. Pigan hade kunnat skälla drängen för både tjuv och hundsvott, utan att fullt ut förstå hur han narrades med henne. Vad som var sant om gåvorna kom aldrig riktigt i dagen. Kruse medgav till slut att han erbjudit henne elfenbensdosan, dock inte som trolovningsgåva; samtidigt påstod han att hon försmått skänken. En kamrat till honom, kronobåtsman Falck, menade att Margareta haft hand om dosan en tid, tills den gick sönder och Kruse återtog den för att laga skadan. Missuppfattade Margareta detta som en stöld eller ett ångrat äktenskapslöfte? I så fall förklaras varför hon, enligt matmodern, bryskt hade kastat ringarna på bordet framför Kruse, bedjande honom att ta tillbaka dem med.     

Vad som varit allvar respektive skämt i relationen mellan pigan och drängen föreföll i efterhand oklart. Falck hade frågat sin vän om han inte snart ville gifta sig, men fått till svar att denne saknade medel för att bygga äktenskap; och vad Margareta angick ville Kruse inte ha henne, vare sig hon gick i silke och siden eller enkla pigokläder. Om Margareta sa Falck att han alltid uppfattat henne som trogen sitt husbondefolk, men att hon inte tålde att skämtas med.

Om Kruse tonade ner sin generositet gentemot Margareta, för att inte snärja sig i hymens band, var det tydligt att hon under processens gång svävade på målet om hur många gånger och var Kruse varit ”i färde” med henne. Kruse kom snart med antydningar om att han visste vem som var den rätte barnafadern, fast något utpekande ville han inte göra. Den 8 november önskade rådhusrätten komma till ett avgörande och ledamöterna beslöt att skrämma Margareta genom att kalla upp stadsprofossen Welling. Denne visade upp sina handklovar och gjorde sig redo att föra ner henne till fängelset, för att där låsa fast henne väggen. Då brast det för den unga kvinnspersonen, som gråtande avlade en ny bekännelse. En pinsam stämning borde ha infunnit sig i salen, för nu lades skulden på en högt betrodd person i magistratens egen tjänst.

Margareta Johansdotter förklarade att det var hennes förre husbonde, Johan Breumer, vilken även tjänstgjorde som stadsfiskal, som rått henne med barn. Som stadsfiskal kombinerade han på ett ungefär de nutida ämbetena polismästare och åklagare i en och samma roll. Det tog lite tid, men efter fortsatt utfrågande slog Margareta fast att Breumer var den ende som hävdat henne och att det skett flera gånger på ett stallränne och även på logen. Olof Kruse friade hon helt och hon betygade att hon alltid hållit sig undan när det kommit oanständiga förslag från andra, gäster i huset. Ryttmästaren hade hon inte kunnat värja sig mot, för han hade tagit henne med våld och inte brytt sig om hennes tårar och smärta. Det var hans idé att skylla på Kruse och hon gick in på detta spår, eftersom husbonden sagt att ingen skulle tro henne om hon angav honom, Breumer; Kruse hade däremot, som beryktad tjuv, låg trovärdighet. Dessutom påstod Margareta igen att Kruse friat, och av allt att döma hoppades hon på att få honom till äkta man. För sin lojalitet mot husbonden hade hon, utom lönen, fått en fyrtrådskjortel och löfte om en svart klänning.

Om ryttmästare Breumers burdusa sätt vittnar skrivelse från 1719, vari majoren G.J. Bock återger hur han under det norska fälttåget gett en order till Breumer men bara bemötts med ignorans, ohövlighet och en halvt utdragen värja. I slutändan anmäldes Breumer till krigsrätt och där bromsades hans stigande i graderna upp; den snabba karriären hade inletts som volontär 1712 och redan 1716 hade han blivit ryttmästare. Uppkallad inför rådhusrätten fick han nu höra att den förra pigan avgett ett trovärdigt vittnesmål mot honom och han kunde inte gärna neka till sin inblandning längre. Rättens ledamöter förklarade: ”att som en människa lätteligen kan falla i sådan synd, men Guds förlåtelse ej erhålles, om man inte bekänner och ångrar sig, så gör herr ryttmästaren väl mot sig själv, om han vet sig skyldig i denna sak, att han då sådant strax rent ut bekänner”.

Och Johan Breumer erkände att allt var så som Margareta Johansdotter sagt. Han ursäktade sitt hemlighetsmakeri med det ”oläte och stadiga förtretligheter” han fruktade från hustruns sida. Han ångrade sig och beklagade att han kränkt sin pigas kyskhet, den han, i egenskap av husbonde, borde ha fredat och skyddat. Som tillgift erbjöd han sig att betala de böter hon skulle dömas till, vilket blev 40 Dr smt. Brottet kallades enkelt hor, eftersom den ena parten var gift, och Breumers egen bot blev dubbel mot hennes: 80 Dr smt. En utmätning i hans hus visade emellertid att tillgångarna inte förslog till detta belopps erläggande. Han fick resonera med rätten om en alternativ utväg och saköreslängden visar att han till slut satt av straffet i fängelse. Därtill skulle både han och Margareta tre söndagar i rad stå på kyrkans pliktpall, för att därefter undergå uppenbar kyrkoskrift och avlösning – ett skamstraff alltså, med personlig syndabekännelse och förlåtelse i församlingens åsyn. En nesa för ryttmästaren var vidare att fru Breumer tillfrågades om hon ville behålla sin man. Något svar kunde hon inte genast ge, för hon ville först inhämta sina föräldrars råd och mening.

Viss rättvisa får man ändå säga skipades. Johan Breumer kom inte undan ansvar, trots att han, en kronans officer, stod högt över sina legohjon i anseende. Däremot drabbades han inte nämnvärt av att han, med våra dagars mått mätt, hade gjort sig skyldig till våldtäkt. Denna omständighet renderade honom ingen straffskärpning, ej heller Margareta någon strafflindring. Något underhållsbidrag för barnet – om det ännu levde – kom inte på fråga. Det vore intressant att veta hur det gick med Breumers äktenskap. Hans militära bana fortsatte i alla fall med att han blev livdrabant 1724, på sitt sätt ett hedersuppdrag, men måhända en reträttpost. Han dog 1760 i Arboga och sörjdes då av en andra hustru. Jag vet som sagt inte om han före detta äktenskap var frånskild eller änkeman.

Margaretas fortsatta öde är ovisst. Någon piga i bemärkelsen orörd jungfru var hon inte längre, däremot kunde hon ha den tjänsteställningen. En namne, som passar in på dessa villkor, vittnade inför Vänersborgs rådhusrätt den 7 november 1724 om en tjuv, som övernattat i hennes dåvarande husbondes hus. ”Schatullmakarens tjänstepiga, kvinnspersonen Margareta Johansdotter” kallades hon. Hon berättade att tjuven hade satt sig i huset med sina kamrater och druckit öl. När hon frågat honom varifrån han kom, hade han sagt att han kom från helvetet och att han skulle dit igen. Möjligen levde Margareta sedan ända till 1764, då Elsa Stina Frisk skrev sitt testamente och nämnde såväl sin syster som hennes barn, fast det kan så klart ha funnits fler systrar från början, varav någon annan blev så gammal.

Med tanke det tidlösa problemet med småstadsskvaller undrar jag om inte Margareta Johansdotters vandel i samtidens ögon kan vara en alternativ förklaring till att hon ströks från Elsa Stina Frisks testamente – hur orättvist det än kan verka. Kanske tyckte Elsa Stina att Margaretas lägersmålsbrott hade dragit hennes eget rykte som klockarhustru i smutsen.  Vem vet om det där fanns en källa till ovänskap?

En hjälte i sammanhanget får jag säga att soldaten Olof Olofsson Kruse var. Generalmönsterrullorna från Garnisonsregementet i Göteborg (då kallat Bengt Ribbings infanteriregemente) och överstelöjtnant von Köhlers kompani utvisar att han kom i tjänst 1723 och stannade till 1727. Han kom ursprungligen från Norge och det gav honom slutligen en ursäkt att lämna regementet. Han parerade ryttmästarens ränkspel och Margaretas medvetna lögn, genom att ihärdigt hävda sin oskuld. Som en narraktig norrman, med rykte som tjuv och en dödsdom bakom sig, var han ändå den av de tre huvudpersonerna som gick igenom rättsprocessen med störst trovärdighet. Ett par år efter dramat i Vänersborg står han som gift. Kan det ha varit med Margareta, trots allt? Se där ännu en intressant, men svår, fråga!

Källor

• Arboga rådhusrätt och magistrat (SE/ULA/10021). F2:16 (bou 1758—1762).
• Generalmönsterrullor (SE/KrA/0023/0). 1795 (Gbg.Garn 1724—1726); 1796 (Gbg.Garn 1728—1729).  
• Göta hovrätt; Advokatfiskalens arkiv (SE/VaLa/03835/03). EVIIBAA:2240 (renov.domb.Gbg.rr 1723); EVIIBAA:5957 (renov.domb.Vbg.rr 1718—1722); EVIIBAA:5958 (renov.domb.Vbg.rr 1723—1725).
• Karaby kyrkoarkiv (SE/GLA/13269). AI:1 (hfl 1772—1775).
• Lewenhaupt, Adam. Karl XII:s officerare – Biografiska anteckningar. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners förlag, 1920.
• Mantalslängder; Älvsborgs län (SE/RA/55203/55203.15). 90 (1764).  
• Riksarkivets ämnessamlingar; Personhistoria; Biographica (SE/RA/756/756.1). B/I/B48a.
• Tuns kyrkoarkiv (SE/GLA/13580). C:1 (db 1757—1825).
• Åse häradsrätts arkiv (SE/GLA/11057). AIa:29 (domb 1763—1764); AIa:34 (domb 1769); FIIa:2 (bou 1759—1764).