Morfarsfar och hans anor

Den här bloggen startade för mer än tre år sedan med att jag kommenterade en första åttondedel av min antavla. De övriga delarna har dröjt men nu kommer i alla fall en presentation av min morfarsfar och hans anor. Dessa förfäder och anmödrar har bott i trakten av Göta älv, där en fjärdedel av ursprunget finns på Bohussidan medan övriga anor hört hemma i Västgötadelen av gamla Älvsborgs län.  

Jag har min morfarsfar Carl August Jonsson att tacka för mycket, inte minst mitt efternamn, Hellster, som är den dialektala benämningen på gården han köpte efter en vistelse i USA åren 1892 till 1898. Gården heter egentligen Hällestorp (olika stavningar förekommer) och ligger i Rommele församling, nära Sjuntorp i Trollhättans kommun. I rättsligt hänseende sorterade förr i tiden Rommele under Flundre härad – jämte Fors, Fuxerna, Upphärads och Åsbräcka socknar. Genom sin hemort kunde morfarsfar kallas Carl i Hellster och steget var inte långt för mamma att vid 19 års ålder anta efternamnet som vi nu bär. Dessförinnan hette hon Karlsson, med syftning på Carl Jonsson själv. 

För mig är dock Hällestorp mycket mer än ett namn. Därifrån kommer några av mina finaste och tidigaste minnen, till exempel av att äta mormors hemgjorda kräm eller att doppa skorpor i kaffet medan den gamla järnspisen värmde upp köket. Alla hus med sina speciella rum och gömslen kommer jag ihåg, likaså ägorna där det finns ställen med namn som saknas i de offentliga kartverken: Vattendammen och Kattedammen, Hea och Svea, Store sten och Varggropen. Gården ligger på en sluttning med en liten skog bakom sig och vacker utsikt över ett åkerlandskap på ömse sidor om den så kallade Lillån, ett biflöde till Slumpån, som i sin tur rinner ut i Göta älv. På motsatt sida radar gårdarna i Kalvhed upp sig längs landsvägen till Upphärad. Det gläder mig att ha en kusin som med sin familj idag bebor och tar hand om Hällestorp.

Att Carl Jonsson skaffade sig ett trivsamt hem för sig och sina efterkommande står klart men tyvärr vet jag inte så mycket om honom som person. Han dog innan mamma föddes och skrev inte om sig själv; av hans hand finns mest namnteckningar på kvitton och dylikt bevarade. Känt är att han föddes i Upphärads församling 1872, i en skara på fyra syskon, med två systrar och en bror. Föräldrarna ägde och brukade 1/4 mantal Jordbron, men pappa Jonas dog redan 1875 och mamman, Charlotta, gifte då om sig med hemmansägaren Johan Olausson i Fors församling och Fors by. Familjen växte med två halvsyskon och flera styvsyskon, samtidigt som Carls utsikter att någon gång i framtiden ärva ett eget gårdsbruk minskade. I stället sökte han sig vid 19 års ålder en utkomst i Nordamerika. Dit anslöt snart även storebrodern Johan.

Om tiden i USA vet jag i princip ingenting men enligt databasen Emigranten Populär ämnade sig Carl till Minnesota (och, om jag minns rätt, staden Saint Paul). Han och Johan hade kusiner som for åt samma håll och mest bekanta bland dem är ett par bröder (farbroders söner) som antog namnet Nyquist. Den ene, Lars Otto (Karlsson) Nyquist, var gruvarbetare och sedermera pensionatsvärd i Iron Mountains, Michigan, innan han slog sig på jordbruk i Minnesota. Denna släktgren blev kvar i USA och ett par medlemmar kom att bo i Chisago County, det vill säga i närheten av sjön Ki-Chi-Saga som är känd från Vilhelm Mobergs utvandrarepos (vilket emellertid utspelar sig långt tidigare). Vad gäller Carl och Johan har det sagts att de höll på med järnvägsbyggen men att de återvände hem till följd av mor Charlottas försämrade hälsotillstånd. Carl hade så mycket pengar på fickan att han strax efter hemkomsten 1898 kunde köpa sin gård redan före Charlottas frånfälle i september. Johan köpte snart därpå en fjärdingsgård Vrångebäcken i Upphärad. Den var känd som Backen, varför han hädanefter fick namnet Johan på Backen. En dotter till honom kallade vi likaledes Anna på Backen, även efter att hon flyttat till en lägenhet i Trollhättan.  

Av en granne i trakten har jag hört – och han måste ha fått uppgiften från någon i en tidigare generation – att Carl och Johan hade med sig amerikanska pistoler som de sköt prick med, vilket resulterade i en perforerad takränna. Som nyvorden hemmansägare med ett anseende att tänka på lade dock Carl sådana ungdomliga upptåg åt sidan. När Johan en gång, enligt samma uppgiftslämnare, var på väg att berätta en förmodat skabrös historia från Amerikavistelsen för några andra så tystades han av sin yngre bror, som väl tyckte att det som hänt i Staterna kunde stanna i Staterna.

Det 1898 inköpta Hällestorp omfattade ett halvt mantal gammal frälsejord och hade tillsammans med en annan hälft utgjort en liten sätesgård för adelsfamiljen Lake under 1600-talet. Sedan Carl Jonsson sålt en jordlott vid namn Vässlebacken förfogade han över 41 hektar mark, varav 14 åker, 6 skog, 12 äng och 9 övrigt. På tomten stod dagens boningshus från 1889 och en ekonomibyggnad från 1878. Gården elektrifierades 1918, tillfördes ett magasin 1931 och en gödselstad 1936. Jordarten består delvis av styv lerjord och delvis av lerblandad mylla. Skogens sammansättning och utbredning är väl flyktigare men på Carl Jonssons tid dominerades den av barrträd, särskilt i ett avsides liggande skifte i socknens nordligaste del. Till gården hörde enligt 1941 års utgåva av Svenska gods och gårdar ”2 hästar, 1 unghäst, 12 kor, 2—3 ungdjur, 4—5 svin, 15—20 höns”.    

Inte bara köpte Carl Jonsson en gård strax efter hemkomsten, han gifte sig också med Fredrika Pettersson, tidigare grannflicka till modern i Fors Rättaregård. Paret fick fem barn: Frida (f. 1899), Anna (f. 1900), Ivar (morfar, f. 1902), Agda (f. 1904) och Signe (f. 1906). Inför den här bloggposten fick jag tillfälle att gå igenom en brevbunt från 1924, korrespondenser som ger inblick i familjelivet även om pappa Carl ofta var ute och arbetade när breven skrevs. Några brev var från eller om Frida, som gift sig i början av året och flyttat till Göteborg med sin Johan. Även där engagerades hon i gårdens sysslor, till exempel när den lokale handlaren hade rest bort och Carl i stället for till storstaden med nykärnat smör för att låta Frida sälja det på ett torg.

Agda hade också lämnat hemmet eftersom hon utbildade sig till folkskollärarinna i Skara. Carl såg till att hon hade kontanter att röra sig med medan modern och systrarna skickade kläder. Ivar tillfogade gärna några rader i breven och under den tidiga hösten 1924 berättade han om sin repmånad vid kavalleriet i Skövde. Familjen hade mycket att stå i – med jordbruk, hantverk och matproduktion – men det fanns också tid för nöjen: kalas i granngårdarna eller aktiviteter som det nyetablerade Jordbrukare Ungdomens Förbund (JUF) anordnade. Några gick och tittade på den nya stumfilmen Gösta Berlings saga. Anna hade en fästman, Sven från Ålstad i Fors, hennes tillkommande make. Carl bjöds för sin del på höstmiddag hos häradshövding Colleen och hans fru. Denna hedersbetygelse kom sig av att han vid något tillfälle valts till nämndeman. Sju år tidigare hade han också varit med och startat upp Rommele sockenförening av Bondeförbundet och ingått i dess styrelse som sekreterare.

Hällestorp drabbades av dubbel sorg 1938, för i början av sommaren gick Fredrika bort och i september omkom Agda i en trafikolycka. Agda hade då en lärartjänst i halländska Öxnevalla och krockade när hon var ute med sin moped. Närmast sörjande var hennes make, den charmante kontoristen Hans i Stockholm (paret hade haft svårt att enas om en gemensam boendeort). Två år senare utökades familjen med min mormor Gunhild, som lärt känna morfar i Göteborg genom Fridas försorg. Carl hade nu överlåtit gården på sonen men bodde kvar hemma. Till att börja med var han nog lite misstänksam mot storstadsflickan som blivit hans svärdotter, för han räknade pengarna både före och efter att hon varit och handlat. Helt onödigt, eftersom hon hade en ekonomisk utbildning och var van att ta ansvar efter tio år på Rederiaktiebolaget Svenska Lloyd. Nåja, hon tog det med jämnmod och växte in i rollen som fru Karlsson. Sist bland döttrarna att flytta ut var Signe, som 1942 gifte sig med Erik i granngården Anstorp. Året därpå gick Carl Jonsson ur tiden, till följd av en hjärnblödning och ett hjärtfel. Hans familjegrav finns på Rommele kyrkogård.

Bifogat formulär visar Carl Jonssons anor fyra generationer bakåt, med nummer enligt Kekules system och utgående från mig (Anders H. = 1, mamma Ingegärd H. = 3, morfar Ivar K. = 6 och morfarsfar Carl J. = 12). I ett tidigare blogginlägg kallat Tjänstekvinnans son skrev jag att Carl Jonssons farfar, Jon Olofsson, blev arrendator i Anstorp, Rommele, eftersom hans svägerska Helena Larsson var hushållerska åt ägaren av denna gård, assessor Vincent Olbers (hon och husbonden hade för övrigt en utomäktenskaplig son, som längre fram blev professor och domprost i Lund). Jon Olofsson och hans hustru blev senare ägare av en fjärdingsgård Kilehult i Gärdhem och deras många efterkommande har, åtminstone i min släktgren, kallats för Kilehultssläkten, fast idag är det nog en bortglömd benämning och en bortglömd gemenskap över huvud taget. Innan Jon kom till Anstorp var han hälftenbrukare i Tokebäcken, Fors, vilket leder till misstanken att den Karin Jonsdotter som avled där 1822 var hans mamma.

Jon Olofssons härkomst får sökas på andra sidan älven, för han föddes 1789 i bohuslänska Hjärtums socken, som jämte Västerlanda bildar Inlands Torpe härad. Föräldrarna Olof Mårtensson och Karin Jonsdotter var också arrendatorer eftersom de ansvarade för bruket av 5/8 mantal kronojord, nämligen halva militiebostället Uttersåker. Avsaknaden av egen, nedärvd, jord gör det svårare att spåra deras ursprung men i Karins fall finns fadderskap som tyder på att hon hade en bror Jon Jonsson i Åby Mellangård, Västerlanda. Kort före att parets första barn Mårten föddes i Hjärtum 1778 gifte sig också en Olof Mårtensson och en Karin Jonsdotter i Västerlanda, där den sistnämnda sades vara hemmahörande i Lilla Åby. Av allt att döma var Karin också dotter till den där boende frälsebonden Jon Jönsson och hans hustru Elin, för i mantalslängderna uppges de ha en dotter Karin – ett barn som dock saknas i födelseboken, vilket torde bero på en miss från prästens sida. Som en markering av att faktaunderlaget inte är komplett har jag i antavlan försett Karins föräldrar med en röd bård och parentetiska frågetecken. I föregående generation har jag identifierat Jon Jönsons föräldrar såsom torpare i Grinden under Röstorps säteri, Västerlanda.

Större reservation (illustrerad med frågetecken och ett helt rödskuggat fält) måste göras för Olof Mårtenssons föräldrar. Hjärtums kyrkoböcker säger inget om födelseort eller exakt födelsedatum utan ger bara divergerande åldersuppgifter. Länge tänkte jag att dödbokens angivna ålder, 58 år vid frånfället den 6 april 1806, den mest pålitliga ledtråden, och jag letade efter en lämplig Olof född 1747—1748. Ingen sådan stod att finna trots att den okände pappans namn, Mårten, var typiskt (om än inte unikt) för trakten. Det kändes snöpligt att inte komma längre men så upptäckte jag att ett par användare på Ancestry.com lagt in fler generationer i sina träd, och då närmast en Mårten Rasmusson och hans hustru Kerstin som föräldrar, vilket skulle innebära att Olof Mårtensson föddes 2 maj 1746.

Att dessa Ancestryanvändare använt andra urkunder än de vanliga kyrkoböckerna och därmed funnit bevis som jag missat är osannolikt, men jag tittade på de tillgängliga källorna igen för att bedöma släktskapets rimlighet. Olof Mårtenssons påstådda ålder vid husförhören olika år ger en spridd bild, som alls inte utesluter födelseåret 1746: 1803 – (minus) 62 = 1741 [!], 1800 – 51 = 1749, 1795 – 49 = 1746, och 1792 – 45 = 1747. Dopanteckningarna ger emellertid obefintligt stöd åt hypotesen, för bland faddrarna till Olof Mårtenssons barn saknas presumtiva syskon med namnen Mårtensson eller Mårtensdotter. Samtidigt är det mig ovisst var alla dessa övriga barn till Mårten Rasmusson bodde när familjen i Uttersåker växte. Att Mårten Rasmussons son Olof överlevde de späda barnaåren och nådde mogen ålder är i alla fall klart, eftersom han nämns som son i huset hos pappan i frälsegården Långeröd, Hjärtum, så sent som 1767 (mantalslängden detta år). Om inte denne Olof är identisk med den framtida arrendatorn i Uttersåker uppstår frågan vart han i så fall tog vägen.

På hela taget är det inte orimlig hypotes, att Olof Mårtensson hade de i Ancestryträden angivna föräldrarna, men bevis saknas för att man ska kunna säga att det var så. Motsvarande problem uppstår i nästa led, om man vill sammankoppla Mårten Rasmusson i Långeröd med en Hjärtumssläkt i Utby Nordgård. Även om fadderskap och namnskick här ger en tydligare fingervisning om att föräldrarna hette Rasmus Jakobsson och Ingeborg Mårtensdotter är det fortfarande är det svårt att gardera sig mot ett alternativt scenario, där en infödd flyttar ut ur socknen samtidigt som en namnfrände i ungefär samma ålder flyttar in, hur långsökt det än kan verka.

Vad jag förstår har den 1977 bortgången Hjärtumskännare Lars Manfred Svenungsson fört Ingeborg Mårtensdotters linje vidare bakåt, men jag saknar hans källor och har inte själv studerat Inlands Torpe härads domböcker så noga. Alltså staplas mina reservationer på varandra i flera led och som substitut till anor får jag tills vidare tala om aningar. Detta är förvisso bättre än ingenting och om allt stämmer kommer man tillbaka till samma knapar i Inlands Södre härad som jag skrev om apropå min farfarsfars antavla, de lågfrälse innehavarna av gårdarna Tjuvkil och Tronnum under den dansk-norska tiden. Från Tjuvkil går sedan en tunn linje djupt ner i medeltiden. Eftersom jag redan utforskat dessa knapars bakgrund en gång gör de inte så stor skillnad för mig personligen, men visst det vore roande att härstamma från knapen Hemming Olofsson i Tronnum på tre olika sätt: från hans dotter Karin genom farfar, från dottern Siri genom mormor och – eventuellt, med stort förbehåll – från sonen Mats genom morfar. Hemming Olofsson är dokumenterad från 1582, då han deltog i den norska adelns kungahyllning, till 1616, då Oslos domkapitel beviljade skilsmässa mellan honom och hans trolovade, Karin Ulfsdotter.    

Nu över till anorna från Flundre. Bland dem finns flera självägande bönder, vilket underlättar enär familjerna då blir mer jordbundna och lättare att följa. Kyrkböckerna är i gott skick alltsedan 1680-talets slut, bortsett från att de bevarade husförhörslängderna är av sent datum och inte så detaljerade. Tyvärr återstår bara en serie mantalslängder som alternativ källa till husförhörslängderna, och den innehåller stora hål under 1700-talet. Illa är också att en brand i häradets tingshus förstörde en stor del av det judiciella källmaterialet före 1825, inklusive bouppteckningarna. Kopior av domböckerna ska finnas i Göta hovrätts arkiv men eftersom det förvaras hos Riksarkivet i Vadstena är det svårtillgängligt. På plussidan är att ArkivDigital fotograferat av hovrättens dombokskopior fram till 1730 och att Föreningen Släktdata har sökbara register till dem för tiden 1619—1695.

Sammantaget innebär den källmässiga situationen att jag utan tvivel kommer fyra generationer bakåt med Carl Jonssons Flundreanor. Då hamnar man i mitten av 1700-talet, där det i brist på angivna födelseorter och exakta födelsedatum kan det vara svårt att till 100 procent belägga ännu äldre anor. Fadderskap, namnskick och hemort vid vigseln är dock faktorer som gör att jag tror mig kunna identifiera samtliga antavlans nummer 196 till 203 i födelseböckerna från det dåtida Rommele pastorat. Om vi uppehåller oss vid de tre första (196—198) tycks de alla ha varit barn till nämndemän i Flundre häradsrätt. Jon Asmundssons mor skulle då hetat Gunilla Jonsdotter och varit bördig från Rudet i Åsbräcka socken.

Andra släktforskare har blottlagt en släktlinje i Rudet, som leder ner till 1500-talet: i generationen före Gunilla Jonsdotter har vi Jon Persson, vilken 1664 ersatte sin fader Per Börjesson som nämndeman; Per var son till Börje Tordsson och Börje var son till Tord i Rudet, nämndeman redan 1531. Jon Persson företrädde bondeståndet vid 1697 års riksdag, då Karl XII förklarades myndig och krönte sig själv till enväldig konung av Guds nåde. En sonson till Jon Persson antog namnet Rhodin (säkert med Rudet i åtanke), läste till präst och blev med tiden teologie doktor och prost i Solberga, Bohuslän. Från denne Jonas Hansson Rhodin (1717—1785) härstammade den kände cirkusartisten Carl Rhodin, även känd som Brazil Jack, i femte led.

Flera förfäder och anmödrar har bott i Upphärad eftersom Carl Jonssons morfar, Nils Jonsson, kom därifrån. Nils Jonsson var utgångspunkt för ett par släktträffar på 1970-talet dit alla hans då kända ättlingar från två äktenskap bjöds in. Mycket av sammankomsterna handlade om att hedra minnet av sonen Andreas Nilsson (morbror till morfarsfar), på sin tid läroverksadjunkt i Skara och storsamlare av allehanda folklivsföremål. Nilssons maniska samlande och hans originella personlighet sammanfattas väl i inskriptionen på hans runstensliknande gravvård: ”Forntids forskning / för framtids minne / gaf åt enslingen / äradt namn”.

Jag har anledning att återkomma till Andreas Nilsson i ett speciellt blogginlägg längre fram, men för mig har han varit en inspirerande figur från första början av släktforskningen. En person jag identifierat mig med och som morfar intalade sig att jag var uppkallad efter, trots att namnet Anders i själva verket var ett oberoende val från mina föräldrars sida. Nilssons planer på att skapa ett eget museum i hembygden gick om intet och han fick nöja sig med att testamentera kvarlåtenskapen till Göteborgs museum. När testamentet hittades efter hans död 1904 fanns dock farhågor om giltigheten, eftersom Nilsson varit psykiskt bräcklig de senaste åren. Frågan var alltså om släkten behövde lösas ut. Släktingarna hetsade de stackars museitjänstemännen som skulle ta ställning till om det allmänna kunde ta hand om samlingen eller om den skulle gå på auktion (Carl Jonsson hade vid boutredningen företrätts av sin halvbror John Johanson i Fors). Till slut kom man fram till en kompromiss där släkten löstes ut med 25.000 kr medan tolv järnvägsvagnar fulla av antikviteter rullade iväg till Göteborg.   

Vad gäller anorna i Upphärad fäster jag mig särskilt vid ursprunget till antavlans nummer 202, Per Nilsson (1739—1808), som var bonde i Grottorp. Tursamma omständigheter, till exempel bevarade källor om innehav och fördelning av skattejord, för oss i detta fall en god bit ner i 1600-talet. Låt mig visa några samband lite mer i detalj:

202 – Per Nilsson. Han levde hela sitt liv i Grottorp och kan identifieras som son i gården, dels genom ett par mantalslängders (1759 o. 1760) omnämnande av systern Sigrin, dels uppgiften i 1756 års mantalslängd att änkan Gesa avstått bruket till denne sin son. Upphärads födelsebok från 1739 uppger att föräldrarna var Nils Persson och hans hustru Gesa Olofsdotter i Grottorp. Födelseåret korresponderar väl mot uppgiven ålder i dödboken från 1808: 69 år.

405 – Gesa Olofsdotter [den yngre]. Pers mamma Gesa gifte sig 1724 med drängen Nils Persson, som närmast kom från Blaxtorp i Fors, medan hon var piga i Grottorp. Makens djupare härkomst är okänd men Gesa måste vara identisk med den flicka som föddes 1701 i Grottorp, vilket passar ihop med åldern 66 år vid frånfället 1767. Identiteten framgår även av 1725 års mantalslängd, som meddelar att bonden Olof Andersson i Grottorp dött och att hans änka hamnat ”under barnen”, vilka på nästföljande rad representeras av Gesas make, Nils Persson. Dessutom förekom det karakteristiska namnet Gesa i ett tidigare släktled i Grottorp. Gesa är, enligt namnforskaren Roland Otterbjörk, en smekform av kvinnliga namn med förleden Ger- och besläktat med det tyska Geseke.  

810 – Olof Andersson. Det var han och hustrun Anna Haraldsdotter i Grottorp som blev föräldrar till flickan Gesa 1701. Mantalslängdens uppgift om hans död leder oss till Upphärads dödbok, som meddelar att han avled den 2 februari 1724, 52 år gammal, och att han begravdes på Rommele kyrkogård. Födelseåret skulle således vara 1671 eller 1672, vilket är före kyrkobokföringens tid. Följer man Olof bakåt i mantalslängderna finner man en besvärande lucka på minst sex år före 1720, då han inte står med i Grottorp (kanske börjar luckan redan 1710; det är svårt att veta vem som avses när det bara står ”Olof”. Anledningen till detta vet jag inte men jag är ändå övertygad om att den Olof Andersson som dog där 1724 är den samme som pappan till Gesa 1701. En förenande länk är nämligen Gesas syster Karin som, mantalslängden till trots, föddes i Grottorp 1712 och dog där 1715. Liksom pappan och en broder Harald, död redan 1706, begravdes denna Karin i Rommele. Valet av begravningsplats torde bero på härstamning från Kalltorp därstädes. Ännu en indikation på att det var samma familj som, oaktat bortavaron i mantalslängden, bodde i Grottorp är att änkan Anna Haraldsdotters dog där 1754. Dock ställer jag mig frågande till om hon avled i en så hög ålder, 93 år, som dödboken anger. I så fall var hon mer än 50 år gammal när Karin föddes.

Flundre härads dombok från 1703 nämner ett par viktiga rättsfall för fortsättningen bakåt. Där förekommer den 12 juni, i § 25, Olof Andersson som styvbarn till en Anders Jonssons änka Kerstin Ingorsdotter i Grottorp. Domboken omtalar att det fanns tre efterlevande barnkullar till Anders Jonsson, som enligt många andra vittnesbörd var nämndeman. I en ”lagbjudning” (kungörelse av försäljning), daterad den 17 september (§ 26), får vi veta att Olof haft en bror vid namn Jon Andersson. Denne hade bott i Snartorp, Upphärad, och sades ha sålt till brorspart i Grottorp till Olof. Grottorp var helt klart ett arv efter Anders Jonsson och i nästa stycke ska jag argumentera för att modern var en äldre Gesa Olofsdotter.

1621 – Gesa Olofsdotter [den äldre]. Hon nämns som tidigare hustru till Anders Jonsson i Grottorp i Flundre härads dombok 1703, den 27 januari. Där, i § 9, nämns även hennes innehav av jord i Snartorp. Att Olof Andersson föddes i just hennes barnkull stödjer jag på att Anders Jonsson var måg till Gesas pappa, Olof Hansson i Kalltorp, redan 1671 (Flundre hr., 6 nov. 1671, § 15) – det år då Olof Andersson tidigast föddes, om vi får tro på dödbokens uppgift. Till detta kommer Olof Anderssons val av namnet Gesa till sin äldsta dotter. Ännu åren 1675 och 1676 levde Gesa den äldre, för då nämndes hon i samband med transaktioner av jorden i Snartorp, som var ett mödernearv hon delade med brodern Anders Olofsson och systern Anna Olofsdotter, gift med en Anders Nilsson (Flundre hr., 7—8 juni 1675, § 31; ibid., 14—15 jan. 1676, § 24).     

Eftersom Anders Jonsson efterlämnade tre barnkullar måste det ha funnits en annan hustru före eller efter Gesa. Den sista hustrun, Kerstin Ingorsdotter, gifte för egen del om sig med änkemannen Gudmund Larsson 1706. Med Anders och Gesa i Grottorp har vi kommit in i en släktkrets full av nämndemän och det är tydligt att bygdens förtroendedrag ofta gick i arv. Se bifogat släktschema för vägledning. Förkortningarna nm och rm betyder nämnde- respektive riksdagsman.

Anders Jonsson i Grottorp vikarierade som nämndeman för sin sjuke bror Per Jonsson i Ålstad, Fors, vid tinget den 16 till 17 januari 1671. Lite mer information om Per Jonsson och brödernas ursprung kommer längre ner i texten. Dessförinnan ska vi titta närmare på hustru Gesas fäderne. Om hennes make måste dock först nämnas att han svors in som ordinarie nämndeman i Flundre häradsrätt vid hösttinget 1673 och att han valdes till riksdagsman åren 1675, 1678, 1680 och 1686. Som ledamot av Hedervärda bondeståndet fick han fara till Uppsala, Halmstad och Stockholm, bland annat för att vara med om Karl XI:s kröning, beslutet om en ny reduktion (återbördandet av adligt jordagods till kronan) och klubbandet av en ny kyrkolag. Förutom Flundre företrädde han i olika konstellationer Väne och Bjärke härader. Han dog 78 år gammal 1702 och hade två år tidigare låtit testamentera en åtting Grottorp till sin hustru Kerstin – makarnas avlingejord, det vill säga köpta och inte nedärvda jord (Flundre hr., 18 sep. 1700, § 10). Oaktat notisen om avlingejord hade hans släkt ägt mark i Grottorp längre tillbaka. Hustru Gesa var däremot närmast bördig från Kalltorp.

3242 – Olof Hansson. Belägg har redan lagts fram för att denne bonde i Kalltorp var pappa till Anders Jonsson hustru Gesa. Så tidigt som i juni 1671 betecknades han salig, ergo död (Flundre hr., sommartinget detta år, § 16). Då hade Gesa och hennes två helsyskon fem omyndiga halvsyskon, alla barn till styvmodern Kerstin Andersdotter (ibid., 6 nov. 1671, § 15). Gesas mamma var förmodligen Olof Hanssons tidigare hustru Margareta Andersdotter, med vilken han tjugu år tidigare hade förvärvat familjens jord i Snartorp (ibid., 10 feb. 1651; se under rubriken ”Skafftskiöthningh”, som syftar på överförandet av lagfart). Huruvida makarna var släkt med de tidigare ägarna framgår inte.

Vid tinget den 8 september 1656 (§ 19) ersatte Olof Hansson den ålderstigne Hans i Fråstad, Åsbräcka, som nämndeman. Företrädarens fulla namn var enligt de först bevarade mantalslängderna Hans Olofsson och eftersom han vid denna tid var den ende Hans i Fråstad måste han varit Olofs egen pappa. Att Olof kom från Fråstad framgår av att han hade två bröder och en syster där; de hette Anders, Hans och Anna (Flundre hr., 13 jan. 1665, § 5; ibid., 10—11 juli 1674, § 27; ibid., 7—8 juni 1675, § 28). Dessutom fanns en tredje bror, som studerade i Uppsala och prästvigdes 1668 för Göteborgs stift, i syfte att verka som huspräst. Han hette Benedictus Johannis Frostadius (ibid., 6 nov. 1671, § 7, jämte C.W. Skarstedts herdaminne och Akademiska konsistoriets protokoll i Uppsala). Huruvida denne herr Bengt hann få någon annan tjänst än som informator (privatlärare åt barn i bemedlade familjer) innan sin för tidiga död är oklart. Grevinnan Christina Brahe önskade anställa honom men biskop Klingius krävde först domkapitlets beviljande. Om än bara bonde fick även Olof Hansson besöka städer uppåt landet, eftersom han bevistade 1668 års riksmöte i Stockholm. Då beslutade ständerna att man skulle inrätta Riksens Ständers Bank, föregångaren till Sveriges Riksbank.

6485 – Ingeborg Jonsdotter. Längst bak i anlinjen finner vi denna kvinna, vars söner Olof, Anders och Hans 1665 klagade över att en ”lösskona”, Gunnela Andersdotter, kallat modern för en trollpacka. Den tilltalade hämtades till rätten av en profoss, eftersom hon inte på eget bevåg hörsammade kallelsen. I domstolen sa Gunnela att beskyllningen fallit i obetänkt och hastigt mod, emedan hustru Ingeborg inte velat låta henne stå fadder åt Olof Hanssons barn. Gunnela bad att få gottgöra sig med böter och så beslutades. Därutöver förklarade häradsrätten, stödd av den samlade allmogen, att hustru Ingeborg var ”een redelig, oberychtet daneqwinne” (Flundre hr., 13 jan. 1665, § 5).  

Ingeborgs make, Hans i Fråstad, var däremot känd för ett våldsamt sinnelag, i synnerhet gentemot grannen Anders Larsson, som han 1623 hade tillfogat tre blodviten. Tydligen var det samma granne som han ännu 1657 tvistade med, vilket den gången yttrade sig i stenkastning från båda håll – med påföljande blånader och böter (Flundre hr., 22 apr. 1623; ibid., 4 juni 1657, § 3).  

Ibland gick grälen grannar emellan helt överstyr, vilket ett fall i Fors socken 1643 visar. En av de inblandade, Jon Torstensson i Lövås, identifierades elva år senare som de ovan nämnda bröderna Per och Anders Jonssöners framlidne far – detta i samband med en ”skaftskötning” (överförande av lagfart; Flundre hr., 4—5 maj 1654). Jon Torstensson hade en dag i april varit ute och gått med sin granne Nils Bosson, när de kom till en bäck med en ”gånge ståck” där en viss Gunnar Börjesson stod i vägen. ”Godh afton”, hälsade Nils. ”Gudh welsignne”, svarade Gunnar. Jon hälsade inte men tilltalades av Gunnar, som undrade om Jon inte beskyllt honom för att vara en skälm och en bödel. Till detta svarade Jon att han inte sagt så men att om han låtit sin pojke slå ihjäl den andres kreatur hade det varit en skälms verk. Nils förmanade de två att hålla sams eftersom de var ”sle[c]ht och förwanter” varpå han avlägsnade sig några ”fjät”. När han vände sig om hade Jon och Gunnar rykt ihop och med ens åsamkades Jon banesår. På liket såg man senare spår av nio dolkstygn. Gunnar Börjesson förklarade inför rätta att han och Jon tvistat förut, om åker och ängs skada, och att det funnit avund dem emellan. Häradsrätten konstaterade att dråparen måste plikta med liv för liv men hemställde i vanlig ordning beslutet om dödsstraff åt Göta hovrätt (Flundre hr., 24 maj 1643). Domböckerna har mer uppgifter om släkten i Lövås fast det drar i väg för långt att gå igenom allt här.  

Våldsamheter blossade också upp under 1600-talets alla gränsstrider, när främmande härar drog in i bygden. Fram till freden i Roskilde 1658 bodde Flundreborna alldeles intill kungariket Danmark-Norge, vars landområden tog vid på andra sidan Göta älv. Under Gyldenlövefejden 1675—1679 hamnade man åter i ett utsatt läge, när den danske fältherren och kungabastarden Ulrik Frederik Gyldenlöve tillfälligt återtog Bohuslän i en flerårig ockupation.

Ett par av de ovan omtalade släktingarna var med om ett kidnappningsdrama sensommaren 1676. Nämndemannen Per Jonsson i Ålstad stod vakt på ”Fråstad Höög” den 25 augusti och bevittnade hur en dansk trupp på andra sidan älven rev ner en gästgivaregård, kanske för att bygga en flotte. Han gick till bönderna i Fråstad och varnade samtidigt som han bad dem att skicka någon med underrättelse till den svenska militären i Fors. Hans återgivna replik är dock otydlig: ”Må ingen Ehrlig Karl wehla gåå till Elfwan på Kundskap, mädan han ginge till wåra tropper”. Var det en avrådan från att gå ner till älven eller en fråga ifall någon hade lust att där inhämta mer kunskaper? I vilket fall svarade Anders Hansson i Fråstad: ”Dhet skall blifwa rådh”. Sedan gick han i sällskap med grannen Asmund Olofsson ned för sin äng för att rekognosera. De såg att fyra av ”Jutherne” redan tagit sig över till deras sida med en båt och bemäktigat sig en höstack. Strax fann de sig vara i fiendens våld och de fördes över till Bohuslän i fångenskap. Asmund slapp undan efter åtta dagar men Anders togs till Uddevalla och blev borta i fem veckor. Under denna tid väcktes misstankar om att Anders förrått sitt land och frivilligt gett sig i lag med fienden. Därför krävde en överstelöjtnant Hökeflycht fem daler och tre oxar av hans hustru, trots att familjen redan fått ”een stoor dhel af sitt Godtz frånröfwadt” av de danske. Vid hösttinget på Överbol i Lilla Edet den 20 oktober 1676 (§ 4) krävde den hemkomne Anders Hansson upprättelse och återbetalning. Nämnden och länsmannen gick honom till mötes i ett intyg som förklarade att han ”så i denna som i förra Ofriden hafwer sig som een Ehrlig uprichtig trogen Swänsk man Comporterat”.

Slutligen finns i antavlan ett segment från Väne härad, närmare bestämt socknarna Norra Björke och Västra Tunhem. Släktforskningen i Väne underlättas av att många bouppteckningar är bevarade – jämte födelse-, vigsel- och dödböckerna ned till 1688, även om några av dessa är ytterst knapphändiga. Jag ska här bara stanna upp vid en släktlinje där namnet Carl upprepas på ett intressant sätt. Inledningsvis nämnde jag att mammas ursprungliga efternamn Karlsson går tillbaka på hennes farfar Carl Jonsson, men vem hade han att tacka, i sin tur, för sitt dopnamn?

I ärlighetens namn tror jag att kungahuset kan ha inspirerat Carl Jonssons föräldrar i deras namnval 1872, likaväl som släkten. Släktspåret är ändå värt en chans eftersom ingen modevurm märks i syskonens namn. Att Carl direkt skulle vara uppkallad efter sin mormors morfar Carl Månsson (1746—1790) i Västbjörke finner jag osannolikt, för den kopplingen är alltför avlägsen. På närmare håll hade han däremot en morbror Carl och mamman hette ju Charlotta, som är en feminin diminutiv av samma namn. Då har vi, med en välvillig tolkning, kommit en generation tillbaka. Att följa orsakssambandet än längre tillbaka i släkten är svårt, för också Charlotta var ett modenamn under 1800-talet, bland annat känt genom att det bars av en rad skådespelerskor. En liten möjlighet finns dock att Charlottas mamma Beata hade sin morfar (Carl Månsson) i åtanke, trots att han dog halvtannat decennium före hennes födelse. Beata måste ju ha vetat att hennes mamma Anna hade Carlsdotter som patronymikon.

Accepterar vi nu den indirekta arvföljden från min ana nr 206, Carl Månsson, är det inga problem att komma ännu längre bakåt. Hans mamma hette nämligen Rangela Carlsdotter och hade enligt bouppteckningen vid hennes död 1789 ärvt 1/16 mantal av hennes och maken Måns Erikssons fjärdingsgård Brandstorp i Norra Björke. Informationen leder oss vidare till hennes pappa, en ryttare och bonde vid namn Carl Björnsson, som dog 1733. Sistnämnde hade enligt en domboksnotis brodern Sven Björnsson i Härstads by, Västra Tunhem (Väne hr., 7 nov. 1737, § 50, om förmyndarskap). Sven är till hjälp för att identifiera brödernas far, bonden Björn Håkansson (ibid., 28 feb. 1735, § 36).

Björn Håkansson framträdde första gången inför häradsrätten vid sommartinget 1677 (§ 30), då han krävde kornetten Anders Arvidson på ett lån som hans framlidne bror, ryttaren Jon Håkansson, lämnat till kornettens son Arvid medan de var i Skåne. Björn bodde vid denna tid i Härstad och hans bror hade följaktligen varit med i Karl XI:s skånska krig. Ännu vid sommartinget 1691 (§ 5) bodde han i Härstad, men då anmodades han att flytta till Östbjörke i Norra Björke, där han sedan tidigare ägde 3/32 och nu fått rätt att inlösa ytterligare 1/32. Rätten utnyttjades i samband med att en kvinna i Östbjörke försökte sälja sin mark där till en annan person. Då gick Björn emellan såsom närmre i börd. Inköpet i Östbjörke följdes upp av en byteshandel året därpå, vari Björn tycks ha avhänt sig det sista han ägde i Härstad Haregården, hans förutvarande hem (Väne hr., 2 maj 1692, § 50). I Östbjörke blev han kvar till sin död 1729.  

Utan att det explicit anges finner jag det rimligt att betrakta Björn Håkansson som son till en tidigare boende i Härstad: Håkan Carlsson Hare, nämnd i domboken alltifrån 1641 och framgent i mantalslängderna till och med 1670. Även han bodde i Haregården. I samband med köp av jord Herstad Järpegård nämndes den 31 juli 1645 att han hade en bror, Per Carlsson, som vistades i Tyskland, antagligen såsom delaktig i Trettioåriga kriget. Bröderna var av allt att döma söner till den Carl Hare i Härstad som kort omtalades vid hösttinget 1615. Huruvida namnet Hare kom från Haregården eller vice versa är svårt att säga, men under 1600-talet fanns fler Harar i häradet, i andra byar och utan att det framgår om inbördes släktskap rådde. Namnet är bara ett i mängden av exempel på ärftliga tillnamn bland bönderna i Väne härad. I Carl Jonssons hustru Fredrikas antavla finns ett annat, nämligen Kopp. Hon härstammade också från Väne, liksom Flundre och Inlands Torpe härader. De geografiska och sociala parallellerna mellan morfarfars och morfarsmors anor är flera och några personer i Upphärad hade de ett gemensamt ursprung från. Till detta återkommer jag i sinom tid.  

Är då den under sent 1500-tal födde Carl Hare i Härstad indirekt upphovsman till efternamnet Karlsson under 1900-talet? Kanske! Genomgången visar att till synes alldagliga och lite fantasilösa sonnamn kan bära på mycket gamla traditioner.