Släkthistorisk årskrönika 2023

Det gångna året visar att det släkthistoriska studiet är långt ifrån vägs ände, trots att arkivmaterialet ibland ter sig begränsat (med uppbrunna kyrkböcker o.s.v.). Mycket kvar finns att upptäcka, uppleva och uppnå. Här följer några teman för mitt släktforskningsår 2023:

1. Nya fynd. Efter flera års släktforskande blir det svårare att hitta fler anor. De lättillgängligaste källorna är uttömda och hoppet om att kunna forcera sina så kallade brick walls sinar. Mest hopplösa tycks mig vara ett par fall i relativ närtid: min farmors morfars okände far eller tomrummet bortom min farfarsfars mormorsfar. Några namn har dock tillkommit i anträdet, som ett resultat av fler register och digitaliseringar – och egna krafttag. Ibland är det bara indiciekedjor som leder fram till de nya namnen men det är bättre än ingenting. Glatt noterar jag bland min morfarsmors anor en nyfunnen bondefamilj i Bergagården uppe på Hunneberg (där ett friluftscenter ligger idag). Trevligt när släkthistorien leder fram till spännande naturmiljöer som är lätt åtkomliga! Vid otaliga tillfällen har jag närmat mig Hunneberg från Grästorpsslätten och blickat upp mot branterna medan jag färdats på riksväg 44, helt utan tanke på att en förfader kunde ha bott däruppe i kronoparkens skog.

Min Orustsida har jag aldrig ägnat så mycket tid eftersom det mesta där redan är utrett av andra släktforskare och jag bara skulle få kontrollera deras resultat. Dock tror jag mig nu, baserat på egna undersökningar, kunna göra ett språng bakåt på min mormorsmors raka fäderne, från Huseby Mellangård i Morlanda till gården Kärr i Myckleby. Förhoppningsvis finns någon domboksnotis som konkretiserar det hela ännu mer. Med större förbehåll får jag nämna fyndet av en regementsmusiker i min farfarsfars farfarsfar Johannes Stens förmodade bakgrund. Tid nog ska jag lägga fram argumenten för denna härledning.

Nya namn är emellertid av föga värde om biografiska detaljer saknas. Därför är berättelser om människors liv också åtråvärda fynd och i år kom jag över en fin självbiografisk text av min farfarsfars syssling (tremänning) Ruth Jörlin, som var småskolelärarinna. Skolbarn i pensionsåldern delade sina minnen av henne på en öppen Facebooksida om Färgelanda och en av deltagarna nämnde dessa anteckningar. På förfrågan fick jag texten med vändande SMS. Ruths skildring av sitt och föräldrarnas liv blir ett viktigt tillskott till boken om Stenlidensläkten som jag arbetar med.

2. DNA-släktforskning. Under 2022 uppgraderade jag mitt Y-DNA-test på FamilyTreeDNA till det så kallade Big Y700. Likaså gjorde norske Arnfinn, en av mina närmaste STR-matchningar (inom kort ska jag lägga till en flik under Stenliden där jag förklarar den här typen av begrepp), och i mars kom resultaten. Våra test ledde till att nya grenar skapades på det världsvida Y-DNA-trädet. Förut visste jag att jag tillhörde haplogruppen I-Y70688 men nu fick vi veta att den muterat till nya varianter – först I-FT287414 och sedan I-BY82445, vår närmaste tillhörighet. Enligt FTDNA:s beräkningar levde vår senast gemensamme förfader på det raka fädernet med 95 % säkerhet efter 1555 och eftersom Arnfinn har en dokumenterad fädernelinje tillbaka till västgötska Åse härad stärker detta min hypotes om att Johannes Sten föddes i det därstädes belägna Flo socken. Lika noggranna beräkningar är tyvärr inte möjliga vad gäller mitokondriellt DNA för det muterar mycket långsamt. Min mammas Mt-DNA-test blev klart i år och tycks mig ganska intetsägande: T1a1, en vida spridd europeisk haplogrupp som ger ett högeligen diffust intryck vad ålder och geografiskt ursprung beträffar. Rekordmånga testdeltagare från olika länder uppvisar exakt samma profil, varför de är svåra att ordna i närmare och fjärmare släktgrupper. Vår senast levande gemensamma anmoder genom enkom kvinnliga led tycks ha varit en riktig fruktbarhetsgudinna, så reproduktiv som hon och hennes sentida döttrar varit.

Ovanstående byggde på tester jag själv tagit initiativ till och på DNA som jag själv bär. I diskussionsforum om genetisk genealogi har jag i år blivit varse DNA-resultat som berör anor på helt andra ledder. Dit hör min flerfaldiga anmoder Ingeborg Rasmusdotter, gift med den rike 1600-talsbonden Jöns Gullbrandsson i Vräland på Orust. Genom tester tagna av hennes efterkommande på raka kvinnolinjer har det visat sig att hon bar på den sällsynta haplogruppen X2d2, en variant som också bärs i exakt överensstämmelse av motsvarande ättlingar till Trijn Roelofs[dotter] Jonas — död omkring 1645 och kallad för New Yorks första barnmorska, fast staden på hennes tid hette Nya Amsterdam och var en holländsk koloni. Denna kvinna hade enligt uppgift anknytning till Marstrand, så både geografiskt och genetiskt finns en närhet till Ingeborg Rasmusdotters släktlinje, vilket fascinerar. Om den senast levande stammodern för X2d2-klanen levde så sent som på 1500-talet eller flera hundra år tidigare är dock omöjligt att säga eftersom Mt-DNA som sagt muterar väldigt långsamt. För Rolf Berlin och andra släktforskare, som utrett Ingeborgs Rasmusdotters DNA, har kopplingen till Nordamerika varit känd i flera år men för mig blev detta en av 2023:s verkliga aha-upplevelser. Läs mer om Trijn Jonas, hennes döttrar och deras egendomar på Manhattan här:
https://www.bohuslansmuseum.se/kunskapsbanken_bohuslans_historia/new-yorks-forsta-barnmorska/

3. Kontakter. I början av året tog jag ett antal kontakter med mer eller mindre avlägsna släktingar som härstammar från Stenliden. I några fall gav det frukt i form av mejlutbyte av fotografier och berättelser. Jag är tacksam för allt sådant! Jag blev också kontaktad några gånger, på andras initiativ men som ett resultat av min tidigare närvaro på nätet. Således damp en dag en utställningskatalog från Göteborgs Konstmuseum ner i postlådan. Temat var Göteborgskoloristerna och jag fick den eftersom jag förra året hjälpte en av de medverkande konstvetarna med lite biografiskt stoff om Waldemar Sjölander och hans hustru Nelly. Hans färdiga kapitel gav mig ny information om makarnas stormiga och kortvariga äktenskap. Boken är mycket uppskattad. Speciellt var också Amerikabesöket jag fick i slutet av juli. Kontakten jag tog 2022 med en avlägsen släkting, tillika professionell genealog, ledde fram till att hennes mamma Jane från Maine hörde av sig. Jane och en annan dotter skulle göra en resa till Västsverige och hon undrade om vi kunde ses. Vi fick en mycket trevlig sammankomst här hemma sista dagen i juli och hade så mycket att prata om, trots att 200 år skiljer våra släktlinjer åt.      

4. Deltagande i släktforskarrörelsen. Vid påsktiden deltog jag i Släktforskarförbundets frågesport Ättel-Ägg på nättidningen Rötter och jag vann tredjepris: en årsprenumeration på Släkthistoriskt forum – fem nummer fulla med goda tips, nyheter och berättelser. Alltid roligt att vinna pris! Sedan skrev jag en artikel om min karolinske förfader Daniel Nöös för Inlands Släktforskares medlemsblad Inlandet – mest ett uppräknande av fakta, utan dramaturgisk effekt, eftersom jag ville att texten skulle rymmas på bara två (i och för sig tättskrivna) sidor. En ambition med artikeln var att visa på alternativa källor till saknade kyrkböcker. Får se om jag kan skriva ännu en artikel till medlemsbladet. En släkt Lundberg med ursprung i Kareby socken och förgreningar till Göteborg ger vissa uppslag. Och kanske dristar jag mig att försöka med någon annan publikation också, som Släkt och Hävd – i så fall med en fördjupad studie om Daniel Nöös krigsupplevelser och vad de kan ha gett upphov till i form av muntlig tradition. Eftersom GöteborgsRegionens Släktforskare stöttat projektet med utgivandet av en handbok om släktforskning i deras stad räknar jag under denna rubrik också in min närvaro på boksläppet den 8 december. En gemytlig tillställning i Riksarkivets hörsal!

5. Böcker. Utöver de nämnda böckerna har min släkthistoriska boksamling utökats med ytterligare några titlar. En bok om Vena by nära Kungälv och en annan, avslutande del, om Harestads sockens befolkning köpte jag av författarna själva, som båda imponerar med engagemang för och kunskap om hembygden i södra Bohuslän. Intressant läsning erbjöd dessutom Markus Friedrichs nyutgivna bok The Maker of Pedigrees – Jakob Wilhelm Imhoff and the Meanings of Genealogy in Early Modern Europe. Den handlar om en patricier i Nürnberg som omkring sekelskiftet 16-/1700 sammanställde släktträd för furstesläkter och högadelsfamiljer i flera länder. Boken beskriver bland annat hur han gick till väga för att samla information, vilka behov som de encyklopediska genealogierna tillfredsställde och hur genealogisk kunskap värderades i dåtidens Europa. Ofta tänker vi på äldre tiders släkthistoriker som okritiska fabuleringskonstnärer men det är en orättvis bild. I deras led fanns de som visade nit och flit i sökandet efter information, liksom bildning och urskiljningsförmåga när de presenterade sina resultat. För att tala med Newton är några av dem giganter på vars axlar vi nutida släkthistoriker står. Låt mig även nämna Nancy S. Dawsons All the Genealogies of the Bible, ett magnifikt referensverk på 581 sidor.

6. Släkthändelser. Min farbror Ingvar Nilsson gick bort under sensommaren och jag tänker på honom som en person med auktoritet och övertygelse, egenskaper som passade för hans långvariga politiska engagemang inom facket och kommunpolitiken. Lite varsam fick man nog vara om man som jag frestades att invända mot en del av hans grundmurade ståndpunkter. Men hos honom fanns också en torr humor och fyndiga påhitt som beredde oss alla gott nöje. Ingvar och hans sambo Ing-Marie reste ofta till Centraleuropa och han delade generöst med sig av sina kunskaper om kulturen där, likaså om hemstaden Kalmar som jag starkt förknippar med honom. Vissa karaktärsdrag kände jag igen från min tidigt bortgångne pappa och det gör Ingvars frånfälle extra tråkigt. Till dessa egenskaper hörde återhållsamhet med yttre åtbörder och jag tänker att ett värdigt lugn alltid är bra att ha när motigheter stöter till, exempelvis sjukdom.

Ett annat barnbarn till farfarsfar hette Bo Lindahl men jag minns bara ett möte med denne min fars kusin. Farfar talade dock mycket om honom och hans hustru Rose-Marie och 2014 tog jag och mamma oss före att hälsa på de två. De bodde faktiskt i Harestad, som mycket av den här webbplatsen handlar om. Vi blev väl mottagna och på kaffebordet låg en av farfars broderade dukar. Det var roande att höra hur väl Rose-Marie talade om sin svärmor Lilly. Hon beskrev en glad och spirituell person som skrev på vers, helt annorlunda mot bilden som min pappa och mina farbröder förmedlat. Deras ord om sin faster påminde väl, milt uttryckt, om en typisk Göteborgstant med vassa armbågar. Enligt pappas barndomsvän Rolf hade kanske båda sidor rätt på sitt sätt. Rose-Marie dog 2017 och när jag nyss gjorde en ny ansats att ta kontakt med Bo upptäckte jag att han också gått bort, tidigare i år. Beklagar det. Nu lever bara två av farfarsfars sex barnbarn.

7. Projekt. Flera redovisningsprojekt pågår samtidigt och jag får arbeta med dem i mån av tid. Arbetet med att upprätta personakter för diverse anförvanter ligger nästan helt nere eftersom det är så tidsödande att följa alla formalia jag satt upp för mig själv. Emellertid är jag nöjd med min mall. Lättare, men mer utrymmeskrävande och mindre presentabelt, är i stället att skriva ner alla excerpter ur källorna för hand och att samla dem i plastmappar och arkivlådor. Detta gör jag fortlöpande. Redovisningen i listform, där bara sammanfattande data tas med, går också framåt.  

Mått och steg har tagits för att rita upp ett traditionellt släktträd i A1-format (inte AI) över Stenlidensläkten, omfattande fyra generationers efterkommande. Fördelningen av hundratals olika stora namnskyltar är skissad på hoptejpade kollegieblocksblad och nu ska skissen överföras till och renritas på större pappersark av bättre kvalitet. Då kommer mitt ljusbord väl till pass. Därefter är det dags att färglägga skyltarna på ett sådant sätt att textningen med en fin pennspets inte lider skada. Gouache passar nog bäst för skyltarna medan jag väljer färgpennor för allt annat runtomkring: bladverk, bark, landskap, himmel och några symboliska element som är inspirerade av äldre tiders genealogiska konsthantverk. Håll tummarna för att allt går bra!

Mitt skrivande på en bok om Stenlidensläkten skjuts ständigt på framtiden men planen för dess innehåll ligger fast i stora drag. Nytt stoff, som jag ogärna varit utan, tillkommer då och då. Webbplatsen här uppgraderas rätt sällan men den lever och snart ska ett avsnitt om DNA under rubriken Stenliden vara klart. Vi får vara måttfulla i våra ambitioner. När finanser finns står jag dock redo att ta mig an ett nytt Y-DNA-projekt. Projektet ska utgå från den ovannämnde Daniel Nöös. Jag hoppas kunna knyta honom till en tysk släkt från Harz. Det kan bli riktigt spännande!

Med det sagt önskar jag ett

FROHES NEUES JAHR!