Kyrklig fauna

För många år sedan fick jag ett häfte som uppmuntrade besökare i Uppsala domkyrka att leta efter olika djur i kyrkans inredning – att gå på safari i domkyrkan! Under sommaren antog jag utmaningen att göra samma sak i min hemstad Lidköpings S:t Nicolai kyrka.

Djur förekommer flitigt i kyrkors konst och konsthantverk, både av dekorativa och symboliska skäl. I ärkestiftets katedral blir antalet fåglar, fiskar och marklevande varelser svårt att överblicka och häftet Gå på safari i Uppsala domkyrka innehåller bara ett urval på femton eller sexton, däribland ett par fabeldjur. Några är ovanliga i en svensk kyrklig kontext, såsom snigeln, medan andra har lång tradition inom kristendomen, till exempel lammet. Den rika förekomsten av begravningsvapen tillför kyrkorummet ett stort antal heraldiska djur. Somliga djur inger obehag och det är begripligt att man från häftet uteslutit en senmedeltida kapitälprydnad som hånar judenheten genom att framställa den som en gris. Den här så kallade judesuggans plats i domkyrkans koromgång vittnar om äldre tiders fördomar och antisemitism. Övriga djur har som regel fyllt en mer uppbygglig funktion – och gör så än idag, om man bara lägger märke till dem.  

Jag undrade hur många djur jag kunde hitta i kyrkan där jag själv är verksam som kyrkvärd: S:t Nicolai kyrka i Lidköping, som har murar sedan Gamla Stadens grundande på 1400-talet och bevarar konsthistoriska minnen från skilda tider. Tyvärr är faunan vid första påseende begränsad – eventuellt som en konsekvens av den stora stadsbranden 1849, då en stor del av interiören från den bildrika barocken förstördes. Även om enskilda föremål räddades åt eftervärlden fick den återuppbyggda kyrkan en förhållandevis stram stil på så vis att nygotiska mönster och former dominerar över konkreta avbildningar.

För att hitta så många djur som möjligt lät jag min spaning omfatta den fasta interiören i sin helhet, däremot inte tillfälliga gosedjur för barn eller levande djur (typ spindlar). Jag räknar bara unika djur, inte dubbletter eller närbesläktade kreatur. Här är vad jag fann:

Stenbock. På vapenhusets väggar finns i det skumma ljuset närmast taket heraldiska vapenfriser av sten, och i den andra skölden från höger på höger sida om ingången syns ett djur i tydlig profil: en bock som reser sig över en schackrutemönstrad mur. Vapnet kom längre fram att bäras av den grevliga ätten Stenbock men här syftar det på senmedeltida förfäder. Bocken eller stenbocken får i detta sammanhang ses som en sekulär identitetsmarkör, utan någon särskilt kristen symbolik. Vid sidan om den specifika släkthistoriens heraldik har dock bocken i folktron tillmätts teologisk betydelse såsom ett djur i förbund med mörkrets makter. Djävulen avbildas ofta med horn på pannan och klövar på fötterna och hos bocken har folk förr sett samma egenskaper som de förknippade med den onde: stank, orenhet och översexuell aptit. Med tanke på att Lidköping har Sankt Nikolaus av Myra (ca 270—343) som skyddshelgon är det värt att notera att han, såsom föregångare till jultomten, åtföljs av den bockliknande gestalten Krampus i centraleuropeisk tradition. Helgonet uppträder alltså som en betvingare av Djävulen (jämför jultomten och julbocken här i Sverige, där den förstnämndes historiska koppling till Sankt Nikolaus dock är svagare). För att hitta en biblisk referens till både bocken och ondskan kan vi gå till Leviticus bestämmelse om syndabocken:

Men den bock som lotten bestämmer för att ta bort synden ska ställas levande inför Herrens ansikte, för att försoning ska bringas genom honom. Och sedan ska han sändas i väg ut i öknen för att ta bort synden. (3 Mos. 16:10, Folkbibeln [FB] – Bibel 2000 tolkar i grundtextens ord för ”att ta bort” in namnet på en ökendemon: Asasel.)  

Den bästa dokumentationen av vapenfriserna hittar jag i antikvarien och fornforskaren Johan Peringskiölds ofullbordade verk Monumenta Sveo-Gothorum från sekelskiftet 16-/1700. Där framgår att friserna ingått i ett gravmonument över adelsmannen Åke Hansson Soop, hans hustru Anna Svan (d. 1638) och sonen Arvid (d. 1634).¹ Delar av det idag sönderbrutna monumentet saknas men Peringskiölds teckningar är till hjälp för att bestämma vilka vapen som en gång fanns med, även om sköldarna inte följer den genealogiska ordningen för parets kända anfäder. Ovan nämnda stenbock lär dock höra ihop med fru Anna, för hon var sondotters dotterdotter till en medlem av den så kallade äldre Stenbockssläkten. Jag ska inte närmare gå in på de sköldmotiv som är nästan omöjliga att upptäcka, bara nämna att på samma list som stenbocksvapnet syns ett annat getliknande sköldmotiv (för en okänd ätt) och delar av ett tjurhuvud (ätten Hård af Segerstad). Helt borta är ett fyrfota djur, som kanske syftade på herr Åkes mormors mormor av ätten Ulv.

Hjort. Den sjunde skölden till vänster om stenbocksvapnet (tvåa från andra hållet) visar en stegrande hjort över ett rutigt fält. Enligt Schlegel-Klingspors ättartavlor över den på Riddarhuset ointroducerade adeln började fru Annas far besegla dokument med detta vapen, trots att han hette Arvid Svan och förut haft ett sigill vari en svan stod på en sparre (en vinkelform). Hjorten bär på en rikedom av symbolik i den gamla världens kulturer. Vad hjorten betydde för herr Arvid vet jag inte men i Psaltaren är den en förebild i fromhetslivet, så som Koras söner uttrycker det:

Som hjorten längtar till vattenbäckar,
så längtar min själ efter dig, o Gud.
(Ps. 42:1, FB)

Svan. På motsatt sida i vapenhuset finns nu en svan, men den är av annat slag än den som fru Annas fädernesläkt förde. Svanen syns i sköld nummer två från höger på den norra väggen. Den simmar på vågor och håller en ring i sin näbb, på samma sätt som svanen i den danska ätten Laxmands vapen. Svanen är en sägenomspunnen fågel, som genom den grekiske dramatikern Aischylos (525—456 f.Kr.) fått rykte om sig att besjunga sin egen annalkande död. Men hur är det, förekommer svanen i Bibeln? Både ja och nej! Bland de orena djuren som Leviticus förbjuder israeliterna att äta finns flera som är svåra att artbestämma eftersom det saknas referenser utanför den hebreiska grundtexten. Hit hör ha-tinshemet, som står först i 3 Mos. 11:18). På samma plats har den vida spridda, och ännu i församlingar lästa, engelska Bibeln från 1611, King James Version, ”the swan”. Anledningen är kanske att det redan i antikens grekiska översättning (Septuaginta från 200-talet f.Kr.) stod kyknon i samma vers (men inte på samma position), det vill säga ackusativet av ordet för svan. Äldre tiders översättningar räknade således in svanen bland de orena djuren, så även Karl XII:s Bibel, fast i den har svanen hamnat i en annan vers. Problemet är att det ofta saknas referenser till den hebreiska bibeltextens uttryck för flora och fauna. I den osäkerhet som råder har nyare översättningar förordat andra arter och utelämnat svanen, till exempel Bibel 2000 som översätter ha-tinshemet med ”minervaugglan”. Folkbibeln är försiktigare och anger bara ”tinsemetfågeln”. Här är i alla fall den klassiska versionen på engelska:

(13) And these are they which ye shall have in abomination among the fowls; they shall not be eaten, they are an abomination: the eagle, and the ossifrage, and the ospray, (14) And the vulture, and the kite after his kind; (15) Every raven after his kind; (16) And the owl, and the night hawk, and the cuckow, and the hawk after his kind, (17) And the little owl, and the cormorant, and the great owl, (18) And the swan, and the pelican, and the gier eagle, (19) And the stork, the heron after her kind, and the lapwing, and the bat. (3 Mos, kap. 11, KJV) 

Mussla. Vi har nu kommit fram till det sista djuret på det trasiga gravmonumentet: en mussla – synlig i den andra skölden från vänster, på vapenhusets norra vägg. Jag skulle tro att musslan påminner om Åke Soops mormorsmors farmorsfar, väpnaren Tore Byting, vars änka innehade den närbelägna sätesgården Stola ute på Kålland. Musslan var under medeltiden en populär pilgrimssymbol, bland annat som bevis på att man nått fram till havet vid spanska Santiago de Compostela, där aposteln Jakob den äldres kropp sägs ha fått sin sista viloplats. Bibeln omtalar inte blötdjuret mussla, däremot pärlor vilka bildas när musslor kapslar in skavande sandkorn i pärlemor:

Himmelriket är också som en köpman som sökte efter fina pärlor. När han fann en mycket dyrbar pärla gick han och sålde allt han ägde och köpte den. (Matt. 13:45–46, FB)

Ortoceratit. Vi går in i kyrksalen och vänder blicken mot kalkstengolvet där det finns flera fossil av ortoceratiter, en annan sorts blötdjur – närmare bestämt bläckfiskar med långa, hornliknande, skal. Dessa djur levde oberoende av människan för 400 miljoner år sedan. Ortoceratiterna nämns inte heller i Bibeln och spåren av dem bär inte på något avsiktligt budskap till kyrkobesökarna. Men inget hindrar att vi låter fossilerna bli en påminnelse om den femte skapelsedagen:

Och Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag… (1 Mos. 1:21, FB)

Orm. Vi rör oss hastigt upp mot koret där det på vänster sida, bakom predikstolen, finns ett epitafium från 1600-talets slut över prosten Jonas Rudberus med familj. Minnestavlan pryds i sin översta del av en relief som visar hur Adam och Eva eftersyndafallet fördrivs från Edens lustgård. Ormen ringlar på marken – i riktning bort från altaret, nota bene – i enlighet med Guds straffdom:   

Då sade Herren Gud till ormen: ”Eftersom du gjort detta, ska du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk ska du gå, och jord ska du äta så länge du lever.” (1 Mos. 3:14, FB)

Den här scenen får mig i förbigående att tänka på textilkonstnären Agda Österbergs magnifika väggbonad Kunskapens träd på gott och ont, som förr hängde i fonden till Lidköpings Stadsbibliotek, när det låg i Orionhuset vid Nya Stadens torg. I Österbergs gestaltning befann sig ormen i sitt urtida tillstånd: med kroppen lindad runt en trädstam, hela vägen från marken upp till kronan. Den blickade ut över en liten familj, vilken på motsatt sida av bonaden stod redo att gå in i en färgsprakande värld av växtlighet, fågelliv, böcker, byggnader och himmelska ljusfenomen. Som barn tyckte jag att ormen såg hotfull ut men jag kunde inte släppa blicken från den hypnotiska väven vilken, om jag minns rätt, sträckte sig ett par våningar upp i bibliotekets centralhall. Konstverket hörde till Lidköpings kulturarv och jag beklagar att det inte fick plats i den nya fastighet som biblioteket flyttade till 2013. Stämmer det att bonaden bara försvann, att kommunen slarvade bort den? Ett eget konststycke i så fall…

Men nu tillbaka till kyrkan i Gamlestan, på andra sidan ”älva” – nej, Lidan är faktiskt ingen älv, bara en å (säger jag, som inte är infödd Lidköpingsbo utan har min härkomst från Göta älvs stränder). 

Lejon, Tjur och Örn. Nu är högaltaret och dess altaruppsats från 1679 nära. Jesus på korset omges av de fyra evangelisterna, som snidats i trä av bildhuggaren Georg Baselaque och blivit förgyllda. Varje evangelist har en symbolisk gestalt vid sina fötter och medan det i Matteus fall är en bevingad man är det djur för de tre andra. Evangelistsymbolerna är gamla och har sitt bibliska ursprung i profeten Hesekiels vision av fyra väsen som tillsammans bär upp Herrens härlighet. Visionen tillskriver varje väsen fyra ansikten, ett av vart slag: människo-, lejon-, tjur- och örnansikte. I Uppenbarelseboken står fyra liknande varelser inför Guds himmelska tron, men med karaktärsdrag som skiljer den ene från den andre:

Mitt för tronen och runt omkring den stod fyra varelser som hade fullt med ögon framtill och baktill. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ung tjur, den tredje hade ett ansikte som en människa och den fjärde liknade en flygande örn. (Upp. 4:6—7, FB)  

Kyrkofadern Hieronymus (348—420) förklarade, lite långsökt, hur de fyra gestalterna kunde förbindas med varsin evangelist. Associationen mellan Matteus och den bevingade mannen beror enligt honom på att Matteus börjar sin bok med Kristi människoblivande. Lejonet hör Markus till eftersom hans evangelium inleds med rösten från en som ropar i öknen (Johannes döparen). Lukas symboliseras av tjuren eftersom han inledde med att berätta om prästen Sakarias rökelseoffer i Jerusalems tempel. Rökelsealtaret var i och för sig inte till för brännoffer eller matoffer men en gång om året skulle det smörjas av översteprästen med blod från försoningssyndoffret, och detta bestod av en ungtjur. Örnen har enligt Hieronymus med Johannes att göra eftersom denne ger den mest slående beskrivningen av andens flykt mot himlen. Fristående från evangelisterna förekommer de tre djuren också på andra håll i Skriften. Lejonet representerar till exempel Juda stam och därmed, i förlängningen, Jesus Kristus själv. 

Duva. Går vi ner från koret och tar till vänster kommer vi in i kyrkans Mariakapell som inrättades i samband med renoveringen 1994—1995. Där finns på ena väggen en muralmålning av Sven-Bertil Svensson som föreställer en duva ovanför strömmande vatten och flammor av eld. Dessa symboler för den helige Ande passar in eftersom det i kapellet finns en ny dopfunt, vid sidan om den gamla i koret. Jämför beskrivningen av Jesu eget dop i floden Jordan:

När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. (Matt. 3:16, FB)

Lamm. Dagen då jag tog fotografier till denna inventering befann sig det sista djuret i Mariakapellet men normalt intar det hedersplatsen mitt framför trappan till koret. Det är en förgylld skulptur av Guds lamm som, omfamnande en segerfana, vilar på en bok med sju sigill. Lammet är Jesus Kristus, vilken likt ett offerdjur gick i döden för att sona mänsklighetens synder. Hans standar markerar uppståndelsen från och segern över dödens rike. De sju sigillen syftar på Uppenbarelsebokens redogörelse för hur Guds lamm bryter upp en profetisk bokrulle och därigenom avslöjar skeenden både i himlen och på jorden – bland annat framträdandet av apokalypsens fyra ryttare, vilka i tur och ordning förebådar seger, ofred, svält och död. Bokrullen visar att åtskilliga prövningar väntar i världen men innan det sjunde inseglet bryts får Guds vittne Johannes ett hoppfullt besked från en oräknelig skara återlösta själar ”av alla folk och stammar och länder och språk”. De har upplevt stor nöd men fått sina kläder tvättade vita i lammets blod. Johannes ser i sin uppenbarelse hur de håller palmblad i sina händer och hör hur de ropar:

”Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!” (Upp. 7:10, FB)  

Lammet i Nicolaikyrkan är en gåva från Tyska kyrkan i Göteborg och en överlevare från branden 1849. Idag är det fastsatt under ett fristående bordsaltare från 1990-talets mitt. Lammet blir det elfte och sista djuret i min uppräkning för jag räknar inte baggen på en målning längst ner i långhuset som ett annat slags djur; båda tillhör ju kategorin får. Målningen föreställer patriarken Abrahams tilltänkta offer av sonen Isak och i den berättelsen fyller baggen samma funktion som Guds lamm Jesus Kristus i det att den offras i stället för en människa (och alla hans efterkommande). Tavlan, som målades av Läcköartisten Johan Aureller d.ä., hade från början en mer framskjuten position eftersom den ingick i altaruppsatsens ursprungliga utförande. Verket tillkom på uppdrag av kyrkans beskyddare och Nya Stadens grundare, greven och rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie.  

---