Vår mexikanska kusin

När min avlägsna släkting Nelly Wäsström försvann från mitt sökarljus var förklaringen mycket mer spännande än jag kunde ana. Och när jag fortsatte läsa om henne började jag fundera över hur avlägset släkt hon egentligen var.

För många år sedan nådde jag i min släktforskning fram till en flicka som hette Nelly Wäsström och var född 1917 i Lundby församling på Hisingen. Hon var enda barnet i familjen och jag följde hennes uppväxt i Västra Frölunda under 1920-talet men sedan tappade jag bort henne. Jag återfann henne inte i de befolkningsregister som jag då hade tillgängliga och inte heller kunde jag göra något avslut i den dåvarande versionen av Sveriges dödbok. Frånvaron i dessa källor borde fått mig att undra om hon inte flyttat utomlands men jag tänkte inte så långt. Mina ansträngningar att hitta henne var väl inte övermåttan stora för jag väntade mig inget märkvärdigt av hennes fortsatta liv, tänkte väl att hon försvunnit från min radar bara genom att vara en blyg viol i största allmänhet. Men där hade jag fel.

Under 2020 ville jag på allvar få ett grepp om vad det blivit av alla olika släktgrenar som utgått från min farfars farfars far, soldaten Niklas Eld i Romelanda socken, och en av de lösa trådändar jag återvände till var Nelly Wäsström. Hon var Niklas Elds dotterdotters dotterdotter och brylling (fyrmänning) till min pappa. På nytt redde jag ut hennes bakgrund: att mamman fötts utom äktenskapet, vuxit upp som fosterdotter hos sin mormor Johanna Charlotta i Romelanda och sedan gift sig med en sjöman från Söderhamn, Nellys far. Så småningom vände föräldrarna storstaden ryggen och skaffade sig ett mindre jordbruk i Halland. Dottern blev däremot kontorist i Göteborg och engagerade sig i föreningslivet såsom kassör i lokalavdelningen av International Friendship League. Från Domkyrkoförsamlingens arkiv fick jag veta att hon 1942 gifte sig med ”artisten Gustaf Waldemar Sjölander”. Vad för slags artist var han undrade jag – en skådespelare?

Nej, det visade sig att han var konstnär, och jag vände mig till Google för att få veta mer. Waldemar Sjölander (1908—1988) utbildade sig åren 1925—1927 på Valands målarskola och tog där intryck av tidens expressiva och färgsprakande måleri. Här i Sverige hamnade han dock i skuggan av andra så kallade göteborgskolorister och det var i stället utomlands som Sjölander rönte mest framgång. De biografiska artiklarna om honom nämner inget om hans göteborgska hustru men genom förnyade sökningar på Nellys namn klarnade också bilden av hennes liv. Bland sökträffarna fanns en färsk artikel från GP, en text av journalisten Mia Pettersson som handlar om ett hus Nelly ägde i Göteborg. Huset, eller villa EO som det kallades, tycktes ha en hemsökelse över sig, drabbat som det var av misstänkta mordbränder, knarkarkvartar och mystiska ägarförhållanden.  

Artikeln uppmärksammade mig på några intrikata släktkopplingar som jag ska berätta mer om. Nedan följer också kompletterande biografisk information om paret Wäsström-Sjölander som jag fann i Kungliga bibliotekets digitaliserade dagstidningsarkiv när det under en begränsad tid, på grund av pandemin, stod öppet för läsning hemifrån.

Pettersson berättar att Nelly som barn ofta vistades i villa EO vid Rambergets fot på Hisingssidan av Göteborg. Huset var uppkallat efter sina byggherrar, brödraparet Eskil Petersson och Otto Parkesjö, och byggt som hyresbostad för varvsarbetare – en säker inkomstkälla. Bröderna kallas i GP för Nellys kusiner men min egen forskning visar att de i själva verket var hennes morbröder eftersom deras mamma, Emma Matilda, också var Nellys mormor. Att bröderna ändå uppfattades som kusiner måste bero på att Nellys mamma, som jag skrev, upptogs som fosterdotter av sin egen mormor ett par år efter sin utomäktenskapliga födsel 1891. Detta grundförhållande ändrades inte av att Emma Matilda senare gifte sig med plåtslagaren Gustaf Adolf Petersson, pappa till Eskil och Otto. När Emma Matildas dotter (Gerda Nikolina hette hon) 1902, bara elva år gammal, flyttade till Göteborg bosatte hon sig inte hos familjen Petersson utan hos en morbror från Romelanda, i praktiken en storebror för henne när hon bodde där. Poängen är att Eskil och Ottos halvsyster genom sin fosterhemsplacering också blev deras moster och att hennes dotter Nelly på samma sätt blev deras kusin – samtidigt som hon förblev deras systerdotter!

En gulnad artikel från Aftonbladet, skriven i juni 1946, meddelar oss om Waldemars och Nellys planer på att resa till Mexiko. Resan motiverades av ett intresse för färgskalan i en främmande kultur men också av ett missnöje över uteblivet erkännande på hemmaplan. Konsthallen i Göteborg hade inte gett Sjölander tillgång till sina lokaler men Mexiko City räknade han med att få ställa ut sina verk. Planer fanns på att skaffa en villa och en ”indianska” som kunde riva konstnärens färger men av besparingsskäl tänkte Sjölander börja i modest stil, som potatisskalare på båtfärden över Atlanten. För hustru Nelly väntade däremot en betald hytt. Hon hade också ambitioner: hade redan lärt sig spanska och tänkte fördjupa sig i mellanamerikansk keramik.    

Makarna blev väl mottagna i det nya landet. Aftonbladet meddelar i en uppföljande artikel från 1947 att en katolsk kyrkoherde hade introducerat dem i bästa tänkbara kretsar, såväl andliga som världsliga, och att en mångmiljonär blivit deras vän och välgörare. Trots gynnsamma förhållanden knakade äktenskapet och Nelly tog ut skilsmässa, enligt egen uppgift för att maken hotat henne med pistol om hon inte stod modell för honom. Åren 1951—1952 följde en domstolstvist vari den frånskilda fru Sjölander som garanti för hennes framtida underhåll krävde förfoganderätt över 191 oljemålningar, 68 akvareller och tre skulpturer.

En fråga jag ställt mig är om det finns några porträtt av Nelly bevarade från hennes tid med Waldemar. Något bra fotografi att jämföra med har jag inte men Moderna muséets Sjölandersamling rymmer en litografi från 1944 som heter just ”Nelly”. Den avbildade personen liknar modellerna på några andra bilder som tecknades samma år: ”Sittande kvinna”, ”Flicka i blå hatt” och ”Flicka i badkappa”. Förhoppningsvis tillkom de utan tvång.

Sjölander gifte snart om sig med en kvinna av spansk-mexikansk börd, Aurora Quintero, och fick med henne två söner. Han stortrivdes i sitt nya hemland där han reste runt i de sydliga nejderna – från San Blas vid Stilla havet till det tropiska Chiapas vid gränsen till Guatemala – inspirerades av den indianska kulturen och producerade oljor och skulpturer som ledde till succéartade vernissager. Några påstod att Sjölander ”funnit Mexikos själ” och i Sverige blev han efter en uppskattad separatutställning på Liljevalchs konsthall 1952 liknad vid Gaugin. Fast själv tyckte han att hans expressionism var närmare besläktad med Picassos konst – självförtroendet var på topp.

Tids nog tinade konstnärens frostiga relation till konstlivet i Göteborg och GT rapporterade i april 1959 om hans sonderingar för en stor höstutställning i den forna hemstaden. Med sin nya familj gjorde Sjölander en rad Sverigebesök. Visiterna satte avtryck i pressen och bidragande till publiciteten var den paranta donna Aurora som 1954 kom med synpunkter på de svenska kvinnornas stil och skick: ”Den svenska kvinnan står mannen mycket närmare i typ tycker jag. Det märks på hennes klädsel och hårdföra tag.” Femton år senare blev hon, på ett konstgalleri i Köping, bestulen på smycken till ett värde av 40.000 kr.  

När Sjölander talade med journalister och blickade tillbaka på åren i Mexiko berörde han inte sin första hustru som varit så delaktig i bosättningen där. Liksom han hade hon kommit för att stanna. Vad Nelly försörjde sig på är oklart men Petterssons artikel nämner handel med ursprungsbefolkningen. Tydligt är i alla fall att hon närde ett kulturantropologiskt intresse och samlade på sig en mängd folklivsföremål som hon sedan skänkte (och i några fall sålde) till Göteborgs Etnografiska Museum. Samlingen består bland annat av lergods, textilier och medicinpåsar och den kan ses i Världskulturmuséernas databas Carlotta. Föpr mig som lekman har väl flera av de 741 föremålen en aura av krimskrams över sig men jag noterar gillande några charmiga lergökar, en bemålad kista och ett antal ålderdomliga stenfiguriner. För museet uppgav Nelly Veracruz som sin hemort.

När Otto Parkesjö dog 1996 saknade han bröstarvingar och Nelly fick ta över Villa EO i egenskap av närmaste släkting. Fortfarande bodde hyresgäster i den gula tjugutalsvillans två tvåor och fyra ettor, numer en brokig skara människor som inte bara bestod av arbetare. Tyvärr hade Nelly svårt att fullgöra sina plikter som hyresvärd där hon bodde, på en annan kontinent. Samtidigt var hon envis och vägrade att sälja huset eftersom hon hade en föreställning om att få själslig ro där vid sin död. De boende tyckte också om huset, för den bohemiska stämningens skull och sammanhållningen grannar emellan. När inte ägaren rustade upp sin egendom tog de egna initiativ för att göra boendet bekvämt och trivsamt. Fast i längden blev situationen ohållbar. Huset förföll och den åldrande hyresvärden var i princip okontaktbar.

Medan Villa EO fortfarande var permanent bebodd startade den första av fyra bränder och ett av vittnena berättar i GP om att några av Sjölanders tavlor, som Nelly stoppat undan på vinden, gick upp i rök. Detta var 2010 och året efteråt ledde det fortgående förfallet till att Hyresnämnden fattade beslut om tvångsförvaltning. Snart tvingades hyresgästerna flytta och Nellys försäkringsbolag klassade huset som ett rivningsobjekt men utan underskrift från dess ägare skulle det visa sig svårt att rensa tomten.

Under de följande åren eldhärjades huset igen och igen, dock utan att grupper av hemlösa, missbrukare och utländska tiggare hindrades från att ta platsen i besittning. Otryggheten i området ökade och ett närbeläget företag besvärades av det dåliga intryck som ”spökhuset” gjorde på kunderna. För myndigheterna måste det ha varit en befrielse när ett gåvobrev signerat Nelly landade på Lantmäteriets bord sommaren 2015. I brevet påstods hon överlåta Villa EO på en brorson och denne fick inom kort en lagfart på fastigheten eftersom ingen närmare anhörig stod i vägen; Nelly hade aldrig gift om sig.

En svensk väninna från Mexiko anade oråd när hon läste om lagfarten i GP och hon kontaktade ett kusinbarn till Nelly som meddelade Stadsbyggnadskontoret att Nelly inte alls hade någon brorson. Då hade ”brorsonen” emellertid sålt tomten till ett fastighetsbolag och gjort sig en förtjänst på 4 miljoner kronor. En polisutredning startade varvid konstaterades att Nellys namnteckning på gåvobrevet var en förfalskning och att ”brorsonen” bara var en ekonomisk brottsling med fuskadress på den spanska solkusten. Efter en internationell efterlysning fångades han upp i Thailand och fördes till Sverige i början av 2018. Vid det laget hade Nelly Wäsström varit död i två år; hon avled nämligen den 22 januari 2016 – 98 år gammal.

Nu uppstod en ny tvist med dödsboet, som utgjordes av det ovan nämnda kusinbarnet, på den ena sidan och fastighetsbolaget, som köpt fastigheten av den falske brorsonen, på den andra. Tvisten slutade med att dödsboet löstes ut med 2,7 miljoner kronor. Så kunde till sist resterna av Villa EO rivas och ge plats åt helt nya lägenheter.

Artikeln i GP förklarar inte arvgången till kusinbarnet men rimligtvis blev han eller hon förmånstagare genom ett testamente, annars ärver inte kusiner och deras barn. Eftersom Nelly bara hade en ”riktig” kusin på sin mors sida – en i förtid avliden son till morbrodern Otto Parkesjö – bör hennes arvinge ha varit en släkting på fädernet, det vill säga en efterkommande till släkten Wäsström från Söderhamn.

Fast räknar vi kusiner också genom moderns fosterhemsplacering skulle även jag kunna kalla mig kusinbarn – eller rättare sagt kusinbarnsbarn. Nellys mormorsmor eller fostermormor Johanna Charlotta var nämligen också svärmor till min farfarsfar i hans första äktenskap. Döttrarna i det äktenskapet, min pappas fastrar Lilly och Ella var därmed kusiner till Nelly på ungefär samma sätt som bröderna Eskil och Otto. Och i social, men inte någon strikt genealogisk-genetisk, mening kan jag då låta min farfar, som föddes i ett andra äktenskap, åka snålskjuts på sina halvsystrar och kalla honom kusin han med. Skulle inte denna krystade förklaring godtas är förblir han syssling (tremänning) till Nellys mor. Detta sistnämnda släktskap är orubbligt eftersom hans pappa var kusin med sin första fru.

Det mest tragikomiska släktbandet som denna historia uppdagat för mig är dock min relation till en falsk femmänning – eller ska jag säga falsk syssling till min far? Verkar nu allt bara som en enda röra hoppas jag att bifogat släktschema ska reda ut begreppen.

---