Jag tittar på en hög osorterade papper och tycker att jag borde kommit längre med att ordna upp min släktforskning nu när året närmar sig sitt slut. Den genealogiska informationsmängden växer exponentiellt och blir snabbt ohanterlig om man inte har ett bra system för sina anteckningar. Här får jag öva upp min förmåga och tills vidare glädja mig åt andra genealogiska färdigheter. För listan på vad jag uppnådde och upplevde under 2021 blev oväntat lång och den manar till fortsatt aktivitet.
Året inleddes i en känsla av eufori eftersom jag redan hösten 2020 gjorde ett stort genombrott. Hemmasittartillvaron under pandemin hade fått mig att återuppta släktforskningen efter en längre tids passivitet och nystarten gav riklig utdelning när jag kom min farfars farfars farfar Johannes Stens västgötska ursprung på spåren. Fullständig bevisning saknas men starka indicier tyder på att denne soldat vid Bohusläns regemente var son till en vice korpral i Flo socken – en person som fascinerar, inte bara för att han fyller en irriterande lucka i min antavla utan också för att han åren 1788—1790 var krigsfånge i Ryssland. Upptäckten gav mig förnyat incitament att göra en sammanställning av Stenlidensläkten, det vill säga Johannes Stens efterkommande. Det ena ledde till det andra, även i andra delar av min släktforskning:
1. Nya släktgrenar. Bland Johannes Stens barn fanns sonen Elias, född 1809, och jag har länge trott att han längre fram i livet blev båtsman Lustig i Backa socken på Hisingen men jag saknade bevis. I början på året tog jag kontakt med en släktforskare som härstammar från denne båtsman men på sin webbplats försett honom med en annan pappa. Hade han uppgifter som jag saknade? Det visade sig att det fanns minst två Elias Johannesson, födda 1809, på Hisingen under 1820-talet och slutsatsen att Elias Lustig var torparson från Nödinge socken i Västergötland var lätt att förstå. Under mejlkonversationens gång fann jag emellertid bevis på att min hypotes var den rätta men tyvärr lyckades jag inte övertyga min kollega om att han också tillhör Stenlidensläkten och är femmänning till min pappa. Positivt med hans skepsis var att den triggade mig till att gräva djupare i källorna och jag får ta på mig att jag sedan blev lite ivrig och mångordig i min argumentation – ett pedagogiskt misstag. Klart är i alla fall att Elias Lustigs efterkommande hör hemma i mitt släktregister.
Det avgörande beviset för båtsman Lustigs härstamning fann jag när jag parallellt utredde hans syster Annas öde. På omvägar hamnade hon i Mölndal där hon 1860 gifte sig med pappersbruksarbetaren Lars Rohdin som redan förut var pappa till flera av hennes barn (vid lysningen nämndes Elias Lustig som hennes bror). Detta var nytt för mig och under året har jag kunnat följa barnens väg över Atlanten och släkten Rohdins fortsatta liv i USA.
Under fortsättningen av 2021 fann jag också nya intressanta sidolinjer på min morfars mor Fredrika Lorenzdotters sida, först och främst bland de efterkommande till hennes morfars far, kyrkvärden Anders Larsson i Fors Rättaregård, Fors socken (Älvsborgs län). Mest spännande var det att läsa om Fredrikas syssling Harald Hall, som blev ingenjör i Sankt Petersburg, tvingades kvar av bolsjevikerna under revolutionen men sedan fick det diplomatiska uppdraget att rädda tyska krigsfångar ända borta i Centralasien. Längre bakåt bland Fredrikas anor hittade jag dessutom en sannolik anknytning till den militära släkten Bobeck från Korsberga socken i Skaraborgs län. Denna släkt har en adlig gren, Ridderhierta, som funnits representerad på vår västindiska koloni Saint Barthélemy. Avlägsna men likafullt oväntade och spännande inslag i släktforskningen! Jag får återkomma till dessa sidospår längre fram.
2. MtDNA-analys. Inspirerad av framgångarna kring Johannes Sten ville jag komma till rätta med hans hustru Karin Andersdotters härstamning på mödernet. På nätet ser jag hur andra släktforskare påstår att Karins mamma var bördig från Toreby i Harestads socken, nära Kungälv. Jag tror också, bland annat baserat på fadderskap, att så var fallet men saknar bevisen som identifierar bondedottern Annika Svensdotter, beräknat född 1757 i Toreby Mellangård, med den senare pigan och namnfränden i Övergården, som trolovade sig 1780 och blev anmoder till mig. Dessutom försvagas hypotesen av den skulle innebära ett kusinäktenskap i den nära släkten. Till stöd för densamma kunde jag dock under våren visa att en dotterdotters dotterdotters dotter till Karin Andersdotter bär på exakt samma mitokondrie-DNA (mtDNA) som en ättling till hennes förmodade mors moster Anna Andersdotter i Gloshed Övergård, Torsby socken – en ättling i likaledes obrutna kvinnliga led.
Dessvärre är mtDNA inte ett lika bra kriterium på släktskap i historisk närtid som den manliga ekvivalenten Y-DNA men min övertygelse är större nu än innan samtidigt som det var roligt att hitta och jämföra nu levande representanter för två så långa kvinnolinjer. En bedrift!
3. Faderskapsutredning. En desto mer passiv roll har jag spelat i utforskandet av en okänd far men bara genom att vara registrerad med sin DNA-profil på sajter som FamilyTreeDNA och MyHeritage kan man vara till hjälp för andra som söker sitt ursprung. En man i södra Norrland kontaktade mig eftersom han funnit en relativt nära matchning till min mamma, vars profil jag också fört in på nämnda sajter. Han antog att denna träff måste vara en ledtråd till hans biologiska pappa, en för honom okänd person. Efter jämförelse med övriga personer i hans och mammas matchningslistor kunde jag meddela att vårt gemensamma upphov tycks finnas bland förfäderna till min mormors farmor. Med hjälp av utökad forskning på de grenar där DNA-matchningar finns och ytterligare DNA-tester bör det var möjligt att lösa gåtan. Min mejlkontakt fick sedan professionell hjälp att gå vidare och jag ser fram emot att höra om resultaten. Ibland får man vänta på de avgörande träffarna men ju fler som lämnar DNA-prover till släktforskningens fromma, ju större är chansen att hitta en lösning. Ofta bär vi på svaren till varandras genealogiska problem inom oss själva.
4. Nya anor. Faderskapsutredningen i föregående punkt återuppväckte mitt intresse för min mormors fars, vedhandlaren Svante Johanssons, anor. Jag har länge misströstat kring dem eftersom de varit så svårforskade men under året hittade jag ett länge saknat ursprung för hans farfars far: ytterligare ett par generationer i bohuslänska Ljungs socken under 1700-talet. Märkligt hur jag kunnat missa dem tidigare. De fanns på platsen in plain sight hela tiden. Likaså letade jag rätt på fler detaljer kring hans mammas anor från Bjärke härad. Där kom jag in på frälsebönder under Kobergs gods i Lagmansereds socken men när jag jämförde kyrkobokföringen med mantalslängderna fick jag inte familjebilderna att stämma överens. Suck! Inom mig gnager en oro att prästen blandat ihop två familjer och skrivit dem som en enda.
5. Nytt registersystem. Kontakterna med andra släktforskare påminde mig om att jag måste katalogisera min släktforskning så att jag snabbt kan fixa registerutdrag och inte behöver gå tillbaka till källorna varje gång jag vill dela en uppgift. Inte sällan är det lättare för mig att göra om forskningen än att hitta informationen i mina egna anteckningar och så ska det inte vara. Många släktforskare använder speciella program för att hålla ordning men jag tycker att de begränsar mig, dels layoutmässigt, dels i redovisningen av källor och reservationer. Inte heller litar jag på att all information följer med utan risk för förluster vid överföringen till ny dator eller nya programversioner. Därför föredrar jag att bearbeta och lagra informationen i Word och att fylla i en uppsättning grafiska antavlor för hand. Till att börja med försökte jag fylla i färdiga formulär men fälten rymde inte tillräckligt antal tecken och därför skapade jag i år en egen typ av personakt (ansedel) i Word.
Alla personakter jag upprättar för min egen släkt ska gå att koppla till två register som samtidigt är tabellariska översikter. Det ena är min antavla, kompletterad med namnen på alla anornas barn och syskon; det andra är en uppräkning av alla som härstammar från Stenlidensläkten. Kopplingen sker med hjälp koder för alla anor och deras ättlingar, inklusive ingifta. Under året har jag bestämt mig för att numrera anorna enligt Kekules system och deras efterkommande med bokstäver (versaler för söner och gemener för döttrar). Härtill har jag utarbetat symboler som markerar osäkerhet, olika relationer och barnkullar med mera. Vidare har jag tänkt igenom hur mina källhänvisningar ska se ut, hur jag ska ange orter och vilka förkortningar jag ska använda. Valmöjligheterna är åtskilliga in i minsta detalj men nu har jag hittat en tillfredställande form för kontinuerlig påfyllning av data.
6. Bloggar. Eftersom personakterna är ämnade för ren faktaredovisning upprättade jag två bloggar för berättande texter om mitt genealogiska intresse. Detta är den ena och den har ett bredare anslag. Den andra är stenliden.net och den ska handla om samma soldatsläkt som jag berört ett antal gånger här ovan. Med dessa fora hoppas jag nå ut till fler som delar mitt intresse men först måste jag fylla på med innehåll. Insatserna för året består främst i att jag lärt mig använda WordPress och att jag valt layouter som jag trivs med. Gott så.
7. Deltagande i släktforskarrörelsen. Mitt nyvaknade intresse, bland annat för formfrågor, fick mig att gå med i några Facebookgrupper som har med släktforskning att göra. Hopplöst sent insåg jag att jag missat hur mycket kunskapsutbyte som sker där i grupper för olika fritidsintressen. Tidigare diskuterade jag gärna på Anbytarforum men tyvärr har den sidan mist sin ställning som mötesplatsen nummer ett för alla släktforskare. På Facebook är uppslutningen stor och man får snabbt svar men diskussionerna dör snabbt ut och jag saknar överblicken som finns i Anbytarforum.
Till den oordnade strukturen påminner Facebookgrupperna om min egen släktforskning, samtidigt som deras format har sin egen charm. Det är lättare att komma med uppmuntran och i gruppen Släktforskning, där jag är som mest aktiv, har jag själv fått mycket positiv respons. Så till den grad att jag belönats jag med märket Uppskattad svarare, en enkel symbol jag försöker behålla genom att svara på frågor och dela med mig av erfarenheter. Fenomenet visar hur känslig jag är för det som inom pedagogiken kallas yttre motivation. Men nu har jag varit passiv ett par veckor och sker ingen bättring lär jag strax förlora mitt märke.
Jag har vidare tagit del av Genealogiska Föreningens produktion och upptäckt deras skatt av nätsända föreläsningar och släktforskningscaféer. Inspirerande och lärorika! Värt att nämna är också mitt fortsatta medlemskap i Inlands Släktforskare. I år var medlemskapet gratis, trots att jag fick livstidsfångens Olof Andersson Hjelms memoarer från 1800-talet som julgåva. Tack!
8. Teoretisk genealogi. När jag då och då tröttnar på den egna släkten tycker jag om att filosofera kring släktforskning i allmänhet – dess syfte, forskningsobjekt, historiska utveckling och så vidare. Ibland blossar debatter upp kring dessa frågor, bland annat i Facebookgruppen Släktforskning, och folk brukar ha väldigt bestämda åsikter utan att kunna ge andra argument än den praxis de är vana vid. Min mening är inte att dekonstruera alla inlärda föreställningar i postmodernistisk anda men jag hävdar att släktskap är en social företeelse som inte bara är beror på biologisk härstamning; det är skillnad på genealogi och genetik.
För att bättre förstå släktforskningen som fenomen började jag i höstas att spana efter litteratur om släktforskning, det viss säga böcker och artiklar som bidrar till en teoretisering av vårt fritidsintresse, till en teoretisk genealogi. Det mesta som skrivits på genealogins område är antingen resultat av släktforskning eller handledningar i hur man släktforskar, men några intressanta verk som berör frågan varför har jag kommit över och jag ska skriva om dem längre fram. För att vidga bilden av det genealogiska forskningsfältet uppmärksammar jag också annorlunda släktstudier, till exempel uttolkningar av Bibelns släktträd. Många släktforskare avfärdar dessa som ren fiktion men jag tror att de, oavsett historicitet, bär på viktiga budskap.
Den teoretiska genealogin har fått mig själv att omvärdera tidigare ståndpunkter. Exempelvis irriterade jag mig förr på släktträd där anorna ritats in i grenverket. Anorna borde ju vara rötter, tyckte jag. Men i år lärde jag mig att framställningssättet har en gammal tradition med början hos adeln under 1600-talet. Och i medeltida släktscheman, innan trädmetaforen blev vanlig, var det kutym att placera de äldsta anorna högst upp, som en hedersbetygelse.
Släktforskningsåret 2021 innebar fler ströfynd, kontakter och upplevelser än de här nämnda men listan är redan lång. Jag är glad över alla som hör av sig och utbyter gärna information. Lyckas jag hålla mina nyårslöften kommer sådant utbyte bli lättare att genomföra från min sida. Ambitionerna för 2022 är att:
- Fylla i mina nya ansedlar så att de täcker alla mina kända anor intill den åttonde generationen från mina föräldrar räknat.
- Regelbundet skriva i mina två bloggar.
- Skriva klart större delen av en bok om Stenlidensläkten.
- Ta kontakt med ett flertal avlägsna släktingar, främst inom Stenlidensläkten.
Lika banbrytande upptäckter som under perioden 2020—2021 vågar jag inte hoppas på att göra igen. Däremot hoppas jag på ett ökat mått av fördjupning i de personer jag redan känner till. Med detta sagt önskar jag…
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!
Anders Hellster 