På liknande sätt som vi kan säga att världen är liten eftersom ett fåtal personer har stor geografisk räckvidd borde det vara möjligt kalla historien kort eftersom människor ofta famnar flera epoker och upplever hur samhället förändras under ett långt liv.
För yngre generationer kan det vara fascinerande att tänka på hur mycket äldre medmänniskor varit med om och hur långt in i nutidshistorien de kunnat bära med sig minnen av händelser vi själva ser som avlägsna. Att det på 1950-talet kvarlevde veteraner från amerikanska inbördeskriget känns overkligt, likaså att änkor till soldater från samma krig levde ända in i det tjuguförsta århundradet.

Av de gamla människor jag mött är min farfars mor Maria den som levt tidigast i historien. Jag var fem månader gammal när vi träffades på hennes 102-årsdag den 23 maj 1976. Detta minns jag så klart inte själv men jag har foton från tillfället och vet att Maria sa: ”Vilken fin liten pojke ni kommer med!” Lägger jag ihop mina erfarenheter med hennes sträcker de sig från den oskarianska eran in i den digitala tidsåldern.
Än mer hisnande blir tanken på hur långt tillbaka jag skulle komma om jag beaktar de bekantskaper som Maria själv gjorde under sina tidigaste år. Jag undrar: är det möjligt att jag träffat en person som i sin tur kom till tals med någon som var född på 1700-talet? Teoretiskt är det fullt tänkbart att Maria i egenskap av liten flicka pratade med en sådan person och om denne var en bit över 80 så kan han eller hon ha förmedlat minnen från det föregående seklet. Nu saknar jag belägg för ett sådant samtal och i stället antar jag utmaningen att påvisa ett omedvetet möte från Marias sida, av den sort jag själv hade med min farfars mor.
Tyvärr var Marias morföräldrar döda när hon föddes 1874. De var annars födda på 1790-talet och säkert skulle de ha träffat sin dotterdotter om de levt länge nog. Farfadern hade hon många år på sig att samtala med men han föddes först 1821 – i och för sig länge sedan från mig räknat, under romantiken.
För att etablera en relation med en 1700-tals människa måste jag titta närmare på Marias grannskap och nära krets vid tiden för hennes födelse. Hon föddes 1874 i Ale-Skövde socken, Älvsborgs län, som dotter till småjordbrukaren August Larsson (1848—1923) i Östra Vallby och hans hustru Annika Svensdotter (1835—1899). Där fanns så klart prästen som döpte henne men kyrkoherde Hulthén var bara 46 år gammal. Om dopet hölls i kyrkan kanske kyrkväktaren Lars Andersson vid Locktorp närvarade men det hjälper inte eftersom han inte fyllt mer än 60. Och långt yngre var de två dopvittnena, fastern Eva och hennes make Samuel Petersson i Bästorp.
Jakten bland andra släktingar fortsätter och till slut hittar jag en moster till farfadern som den nyfödda flickan hade en chans att träffa. Denna kvinna hette Britta Larsdotter och var född 1796 och levde som änka på undantag i Locktorp Skattegård, halvannan kilometer från Östra Vallby. Men tidsfönstret är litet; hon dog knappt fyra månader efter Marias födelse. En omedelbar granne, gubben Anders Andersson d.ä. i Östra Vallby, som även han föddes 1796, levde dock till 1877. Han är den bästa kandidaten jag hittat hittills.
I och med detta ser jag hur en person, min farfarsmor, länkar samman 1700-talet med nutiden – inte som traditionsförmedlare men väl som bevis på att historien är kort i förhållande till människans livslängd.
